Den svenska skolan står inför en rad olika problem. Från att en gång ha varit en skola de övriga västeuropeiska länderna såg som ett föredöme och framgångsexempel, befinner sig vår skola i utförsbacke, åtminstone i ett längre perspektiv.
En lång rad internationella undersökningar, såsom PISA och TIMMS, visar med all önskvärd tydlighet att denna resa nedåt i prestationer och kvalitet inte är politisk spekulation utan en verklighet som ligger för handen. Att lösa problemen kommer att ta tid och några snabba resultat är inte att vänta, men arbetet med att reformera det som gått fel måste likväl påbörjas, ett arbete som inte kommer att ge några lättköpta politiska poäng. Ytterst har problemen sin rot i en samhällsutveckling där relativism och falsk ”snällism” fått för stort svängrum, vilket självklart speglat sig i skolan. Att återställa kvaliteten i den svenska skolan är förknippat med att samhället i övrigt överger den överdrivet relativistiska paradigm som främst vann insteg det svenska samhället under slutet av 60-talet.
Vi kan alla konstatera att den svenska gymnasieskolans utveckling efter kommunaliseringen inte har varit tillfredsställande. Självklart beror de flesta problem inte på kommunaliseringen, den har snarare förvärrat problem som har andra orsaker. För att tackla dagens stora problem inom gymnasieskolan måste staten ta över ansvaret som huvudman från kommunerna. För att få en likvärdig gymnasieskola, där både rika och mindre välbeställda kommuner har en skola av acceptabel kvalitet, måste vi ha ett statligt huvudmannaskap.
En annan fråga är lärarnas sjunkande status, som av nästan alla debattörer i frågan utmålas som ett stort problem. Här är ett statligt huvudmannaskap den effektivaste enskilda åtgärden för att vända utvecklingen och återigen höja lärarnas status. Det har också visat sig att kommunerna inte har den kompetens som krävs för att styra skolan, här måste staten gå in med en högre professionell kompetens.
Som ett första steg mot ett förstatligande ska organisationen och huvudmannaskapet för studie- och yrkesvägledare, it, skolhälsovården och administrativ personal övergå i statlig regi.
Rektorernas situation lämnar utrymme för förbättringar. Svenska rektorer, varav hälften saknar lärarutbildning, lägger i genomsnitt ungefär femton procent av sin tid på pedagogisk verksamhet. I Finland, vars skola fungerar avsevärt bättre än den svenska, har alla rektorer lärarbakgrund och ägnar merparten av sin tid åt att stötta och vara behjälpliga med att lyfta verksamheten och mindre tid åt administration.
Det pedagogiska ansvaret för undervisningen ligger på lärarna, men rektorn har en ledande funktion att fylla. Genom ett nära samarbete med lärarkollegiet kan rektorn skapa förutsättningar för lärarkollegiet att utveckla den pedagogiska verksamheten. Därför anser vi att rektorer på sikt bör rekryteras bland behöriga lärare från en högre certifieringsnivå i den vidareutbildningstrappa vi vill införa, vilket givetvis också medför lönepåslag och utökade ansvarsområden. Detta stärker rektorernas pedagogiska profil, samtidigt som den administrativa bördan ska anpassas därefter. Detta är en modell vi är övertygade om kommer att bidra till en mer effektiv och ändamålsenlig styrning av skolan.
Var fjärde gymnasieelev hoppar av skolan helt och hållet eller lämnar den med stora luckor i betyget. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting hade många av eleverna klarat studierna om skolan visat mer engagemang. Detta är ett mycket stort problem, inte minst eftersom konkurrensen på arbetsmarknaden är stor, men också för att det i dag är regel snarare än undantag att det krävs en genomförd gymnasieutbildning för att över huvud taget erhålla ett arbete.
Många ungdomar vill inte ägna sig åt teoretiska studier efter gymnasieskolan, utan föredrar en yrkesinriktad gymnasieutbildning som ger dem arbete direkt efter avklarade studier. Sverigedemokraterna är därför positivt inställda till dagens system med en tydligare uppdelning mellan yrkesinriktade och studieförberedande program, vilket förhoppningsvis leder till att fler elever lämnar gymnasieskolan med fullständiga betyg.
Gymnasieskolans uppdelning mellan studieförberedande och yrkesinriktade program kräver en väl utbyggd vuxenutbildning. En person som valt att läsa ett yrkesförberedande program måste ges en reell möjlighet att läsa in de ämnen som saknas för att kunna sadla om och välja en väg inom högre utbildning. Komvux och folkhögskolorna är också ett viktigt redskap för att säkerställa att vi har en utbildad befolkning som motsvarar de krav och önskemål som arbetsgivarna ställer.
Gymnasieskolan i Sverige har just nu stora problem med ungdomar som inte fullföljer sina utbildningar. Man måste acceptera att det finns en kategori ungdomar som för det första snabbt vill ut på arbetsmarknaden och börja försörja sig själva och för det andra inte är motiverade att studera teoretiska ämnen på gymnasiet. Genom att i praktiken tvinga dessa ungdomar att läsa 3-åriga program bidrar det nuvarande systemet till att fler ungdomar hoppar av gymnasiet.
Sverigedemokraterna vill återinföra de tvååriga praktiska gymnasieprogrammen med minskat teoretiskt innehåll. Den som så vill kan sedan bygga på sin 2-åriga utbildning med ett tredje år och därigenom stärka sin teoretiska profil.
Sverigedemokraterna kommer också att verka för ett återinförande av ämnesbetyg på gymnasiet, alltså ett avskaffande av det nuvarande systemet där eleverna får betyg i varje kurs. Det har kommit många rapporter om ökad stress, osäkerhet och orättvisor med de nuvarande kursbetygen. Inte minst för elevernas skull ska ämnesbetygen återinföras.
Sverigedemokraterna vill se en så effektiv matchning av arbetskraft och arbetsmarknad som möjligt. I dag råder det en signifikant matchningsbrist gällande utbildningsproduktionen och arbetsmarknadens behov. Som ett led i vår strävan att skapa en högre grad av matchning ser Sverigedemokraterna det som en självklarhet att stärka och effektivisera studievägledningen och yrkesvägledningen i grund- och gymnasieskolan och på kommunal vuxenutbildning.
Banden mellan gymnasium och högskola bör stärkas. Många högskolor och universitet har ämnesskickliga och erfarna pedagoger som skulle kunna göra stor nytta på gymnasiet, där det alltså råder brist på lärare i matematik, teknik och naturvetenskapliga ämnen. Tyvärr föreligger byråkratiska hinder för detta, eftersom pedagogerna på universitet och högskolor kan sakna formell behörighet att undervisa på gymnasiet. Dessutom finns en sorts tröskel i det faktum att gymnasierna finansieras kommunalt och högskolorna av staten. Löneläget är som regel också lägre på gymnasiet.
Sverigedemokraterna vill därför underlätta för kvalificerade pedagoger från högskolan för att få möjlighet att undervisa på gymnasiet. Efter lämplighetsprövning och en kortare introduktionskurs bör dessa på universitet och högskolor hemmahörande pedagoger erbjudas möjligheten att med bibehållen lön delta i undervisningen på gymnasiet som behöriga lärare. Denna undervisning kan kombineras med forskning och ordinarie undervisning på högskolenivå, vilket banar väg för en korsbefruktning mellan gymnasium och högskola.
Förslaget avser i första hand matematik och naturvetenskapliga ämnen. Staten ska ge de aktuella högskolorna och universiteten erforderlig kostnadstäckning, och en särskild pott inrättas för detta. Sverigedemokraterna budgeterar för denna satsning i höstens budget.
Inte minst vad gäller de yrkesinriktade programmen är det av största vikt att gymnasieskolan utvecklar ett starkt samarbete med det lokala näringslivet för att ytterligare förbättra relationerna med arbetslivet och framförallt teknikföretag.
Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att det för marknadens behov förutspås uppkomma ett dramatiskt underskott på över 100 000 förvärvsarbetande med industriutbildning på gymnasial nivå fram till år 2035. Detta är mycket alarmerande siffror som måste åtgärdas. Sverigedemokraterna vill satsa på att få fler gymnasieingenjörer, vilket är vad näringslivet efterfrågar i dag.
Många ungdomar väljer utbildning efter de val kamraterna gör eller vad de flesta andra, kanske av ren slentrian väljer. Det har visat sig att alltför många ungdomar i dag väljer rent teoretiska utbildningar, där arbetsmarknadens behov inte står i proportion till antalet elever som väljer dessa vissa inriktningar.
Vi vill ge dessa ungdomar en andra chans att bli anställningsbara i industrin genom en så kallad teknikbrygga. Det innebär att man under två terminer stärker sina kunskaper i teoretiska och praktiska ämnen varefter man får en termin betald praktik hos en lokal industri. De första terminerna bör styras upp i gängse kommunal regi men staten skjuter till medel för praktikperioden. Vissa ungdomar kommer sålunda erhålla behörighet att söka sig vidare till högre utbildningar, men huvudsyftet är att generera gymnasieingenjörer som kan anställas och vidareutbildas inom industrin.
Idag finns det fem introduktionsprogram i gymnasieskolan. Syftet med programmen är att obehöriga elever ska ges möjlighet att komma in på ett nationellt program eller få ett arbete.
Ett av de fem programmen är språkintroduktionsprogrammet. Det är ett program som är till för ungdomar som nyligen har anlänt till Sverige. Utbildningen har därför stort fokus på det svenska språket.
Det stora antalet nyanlända de senaste åren har påverkat programmet på ett negativt sätt. Skillnaderna i förkunskaper hos eleverna på programmet skiljer sig kraftigt åt, alltifrån elever som har genomgått grundskola till elever utan tidigare skolgång. Att mängden elever har ökat kraftigt gör förstås situationen ännu svårare. För att ge varje individ en större chans att lyckas bör därför en ny nivåindelning införas i dessa program. Vi vill dela upp eleverna i två olika grupper: de som har genomgått grundskola och de som inte har genomgått grundskola.
I nuläget får elever som studerar på folkhögskolor endast ett studieomdöme efter avslutad kurs. Eleverna kan dessutom välja huruvida de vill få ett studieomdöme eller inte. Det innebär att det finns elever som kan studera på folkhögskola under flera år utan att varken få ett omdöme eller ett betyg som bekräftar de kunskaper som de har tillgodogjort sig under studierna. Detta är olyckligt då det kan leda till att eleverna inte har möjlighet att söka in till högskolor eller universitet eftersom man inte har ett betyg att visa upp som bekräftar den kunskap man besitter.
Vi anser att detta är orättvist då det kan drabba elever som kanske i ett senare skede vill söka sig vidare till högskola eller universitet. Därför vill vi införa frivilliga betyg för de elever som vill få betyg. Av de lärare som undervisar på folkhögskolor är ca 70 procent utbildade och legitimerade. Det finns sålunda lärare som kan betygssätta eleverna. Vi väljer att börja med att introducera frivilliga betyg eftersom vi anser att man bör skynda långsamt med att genomföra denna förändring. Detta för att försäkra oss om att reformen får önskad effekt. På detta sätt kan vi möjliggöra för de elever som har studerat på en folkhögskola att kunna söka sig vidare till studier på högskola eller universitet.
|
Patrick Reslow (SD) |
|
|
Robert Stenkvist (SD) |
Michael Rubbestad (SD) |
|
Jörgen Grubb (SD) |
Ebba Hermansson (SD) |
|
Clara Aranda (SD) |
Linda Lindberg (SD) |
|
Richard Jomshof (SD) |
|