Problem med en mindre flexibel och onödigt byråkratisk hantering av bygglov drabbar småföretagare, lantbrukare, större industrier och så klart privatpersoner. Kort och gott drabbas hela vårt samhälle varför det finns skäl till att hela tiden se över de rutiner som finns kring beviljande av och hanteringen kring bygglov. Inte minst när byggnation inte berör andra än de som önskar bygga nytt går det att göra ett flertal förenklingar som både underlättar byggprocessen och minskar kostnader samtidigt som det kan generera mer skatteintäkter.
Den svenska industrin är på intet sätt död utan bör snarare ses som något vi är och även framöver kommer att vara beroende av. Flera av dessa är i behov av att bygga nytt för att utveckla sina verksamheter. Det finns dock i flera kommuner en rad olika problem som följd av allt som enskilda näringsidkare och företagare behöver göra innan bygglov kan beviljas. Detta föranleder en förlust av arbetstimmar för anställda och företagen tvingas stå med onödiga kostnader. Dessa kostnader drabbar i slutändan såväl enskilda individer som samhället.
I vissa kommuner sköter man hanteringen av bygglov på industrimark på ett smidigare sätt än andra. De företag som önskar bygga ut sin verksamhet får själva ta reda på vilka krav som krävs för att därefter börja bygga utan att kommunen behöver inspektera. På så sätt kan arbetarna börja tidigare och processen för företagarna blir betydligt smidigare. Varje kommun kan redan idag försöka följa positiva exempel, men det absolut enklaste sättet att lösa dessa problem på är att från nationell sida förenkla hanteringen för samtliga inblandade, och sedan följa upp utvecklingen. Det är särskilt de små företagen som kräver mer hänsyn då det trots allt är dessa och inte de stora industrierna som sammantaget sysselsätter flest invånare och skapar nya jobb.
Vårt land behöver industrierna. Det ligger i allra högsta grad i Sveriges intresse att stötta utvecklingen av såväl den storskaliga som småskaliga industrin då de spelar en mycket viktig roll för att skapa jobb och behålla kvalificerad arbetskraft. Regeringen bör därför se till att ta bort hanteringen av bygglov för kommuner om det sker på industrimark genom att se på positiva exempel.
Vad vi också har sett är hur flertalet lantbrukare drabbas av olika kommuners ineffektiva hantering av bygglov. Ett exempel är bönder som behöver ansöka om bygglov för mindre tillbyggnader, som krävs för en utökad och kanske mer genomgående verksamhet. Detta trots att den berörda gården oftast ligger avskilt från annan bebyggelse och därmed inte stör förbipasserande.
Som följd av hård internationell konkurrens, förhållandevis låga livsmedelspriser och allt högre bränslekostnader har bönder fått det svårare, varför en stor del av den svenska livsmedelsproduktionen lagts ned. Den byråkratiska hanteringen av tillstånd för dessa bönder gör att man underlättar för detta att fortgå. Istället bör Sverige värna och främja närproducerad mat. Befintliga bönders möjlighet att kunna fortsätta och kanske utöka sin verksamhet måste bli bättre, inte sämre.
Om vi som exempel tar en bonde som idag föder upp egna djur är det både bättre för djuren och för miljön om de kan slippa transport till ett slakteri när det är läge för slakt. Idag måste en bonde som föder upp ett djur tvingas gå in i den byråkratiska labyrinten för att kunna utöka sin uppfödarverksamhet med ett gårdsslakteri. Vi bör uppmuntra till verksamheter där ett djur föds, lever och slaktas på samma gård. Avsaknaden av transporter och olika stressmoment bör ses som en viktig del av djurvälfärden och samtidigt en miljövinst.
Under alliansregeringen infördes en möjlighet för fler att bygga så kallade attefallshus. Attefallshus får uppföras i omedelbar närhet till ett bostadshus och den högsta höjden från mark till taknock får vara 4,0 meter. En fastighetsägare får bygga fler än ett attefallshus, dock får den totala arean på byggnaden inte överstiga 25 kvadratmeter. Attefallshuset kan användas som en självständig bostad eller som förråd, gäststuga eller garage. Tanken med reformen var god, då det skulle öka bostadsutbudet genom förenklade regler för utbyggnation, dock har reformen på sina håll inte gett önskvärda effekter.
Åtgärderna för attefallshus får utföras oavsett vad detaljplanen anger om till exempel hur stor area som får bebyggas på varje tomt, dock måste det anpassas till omgivningen. En kommunal byggnadsnämnd kan i en detaljplan bestämma om åtgärden kräver bygglov (om den utförs i en värdefull miljö). Bygglov krävs också om åtgärden ska utföras på byggnader eller i bebyggelseområden som anses vara särskilt värdefulla. Det finns likaså särskilda regler för om en person vill uppföra ett attefallshus inom eller i anslutning till områden som klassas som riksintresse för totalförsvaret.
Då grundtanken med reformen har varit god, men inte nått önskvärda effekter bör regeringen återkomma med förslag för att ytterligare förenkla processen för fastighetsägare att bygga attefallshus.
Vid småhus spelar varje kvadratmeter stor roll. Av den anledningen var det många som gladdes åt Boverkets uttalande i sin rapport 2018:17 som visade på goda förutsättningar att ändra den nuvarande storleksmässiga begränsningen av lovbefriade komplementbostadshus/komplementbyggnader (i 9 kap 4 a § PBL) från 25 till 30 kvadratmeter i byggnadsarea. En sådan förändring kan göra husen mer attraktiva att använda som bostad och vi har på senare tid sett hur flertalet företag anpassat sina färdiga husplaner för just detta. Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen där den totala ytan för ett attefallshus ändras till 30 kvadratmeter istället för dagens 25.
Regelförenkling och enklare åtgärder för enskilda leder till frihet. Stefan Löfvens regering föreslog förenklingar för att möjliggöra bland annat solcellspaneler och solfångare, men det finns mer att göra för att fastighetsägare ska kunna utveckla och förfina sin egendom. Boverket har som följd av tillkännagivanden i riksdagen utrett undantag från krav på bygglov för bland annat altaner, vilket redovisades i rapport 2017:26. I rapporten föreslår Boverket att det i 1 kap. 4 § PBL införs en definition av begreppet altan med följande lydelse: ”Upphöjd golvkonstruktion som utan att vara tak till byggnad är placerad på mark och avsedd att användas som uteplats.” Vidare ser man positivt på ett undantag där altaner i anslutning till en- och tvåbostadshus under vissa förutsättningar ska undantas från krav på bygglov. Förslaget är att undantaget gäller altaner som utgör golv till en skyddad uteplats som anordnas inom 3,6 meter från bostadshuset och tillsammans med murar och plank som undantagits från krav på bygglov sammantaget inte har en höjd som överstiger 1,8 meter. Altanen får inte heller placeras närmare tomtgränsen än 4,5 meter om inte berörda grannar medger det. Riksdagen bör gå vidare med detta och därmed uppdra åt regeringen att möjliggöra bygglovsbefrielse för altaner.
Flera ansökningar om bygglov avslås på grund av störningar som inte går att beteckna som hälsovådliga. Det handlar alltså om avslag i bygglovsärenden trots att den sökande godtar och är fullt medveten om befintliga störningar. Kommunen i fråga riskerar nämligen krav på åtgärder mot de aktuella störningarna i ett senare skede.
Även vid ett ägarbyte där bygglov redan har godkänts kan det uppstå problem trots att fastigheten har exponerats för en icke hälsovådlig störning som de ursprungliga ägarna godtagit. Såväl personer som ansöker om bygglov som de som förvärvar en bostad har ett eget ansvar för deklarerade och uppenbara störningar den aktuella bostaden är exponerad för. Av den anledningen är det orimligt att i efterhand ställa krav på kommunen eller annan instans.
Reglerna för bygglov måste ändras för att uppenbara icke hälsovådliga störningar i anslutning till fastigheten i framtiden ska tillåtas. Detta bör ligga på den bygglovssökandes ansvar snarare än någon annans. Den eventuella störningsbelastningen bör föras in i ett belastningsavtal som framöver följer med fastigheten och detta bör gälla alla framtida köpare av fastigheten. En person som förvärvar en fastighet ska aldrig i efterhand ha möjligheten att komma med krav på åtgärder mot störning eller verksamhet som redan vid förvärvandet låg för handen.
|
Markus Wiechel (SD) |
Mikael Strandman (SD) |