Det är uppenbart att den svenska bostadspolitiken har misslyckats fundamentalt, under perioder då Socialdemokraterna men även borgerliga regeringar har styrt Sverige. Inte minst till följd av att efterfrågan och utbud inte stått i proportion till varandra. Den kanske mest påtagliga faktorn för efterfrågeöverskottet på bostadsmarknaden står i huvudsak den okontrollerade och ansvarslösa invandringspolitiken för. Men även den våg av urbanisering i kombination med en landsbygdsfientlig politik som skapat stor efterfrågan på hyresrätter i centralorterna. Detta samtidigt som många hyresrätter ombildats till bostadsrätter. Hyresmarknadskrisen är ett faktum, och i kölvattnet av denna har allt fler hyresrätter blivit föremål för tvivelaktiga överlåtelser.
Regeringen försöker komma åt problemet med handel av hyreskontrakt och en rad relaterade situationer där hyresrätter missbrukas i olika avseenden. Kärnan av problemet utgörs av den organiserade brottsligheten som skor sig på en misslyckad bostadspolitik. Därför är det rätt av regeringen att gå fram hårdare mot dessa kriminella grupper.
Majoriteten av förslagen i propositionen faller i god jord och är förslag som vi bedömer kommer att bidra till att minska omfattningen av handeln med hyreskontrakt. Det är bra i sig. Men det finns också i regeringens proposition några förslag vi vill justera:
I regeringens propositionsförslag punkt 5.2 anges ett krav på boende minst ett år eller synnerliga skäl för byte av hyresrätt. Förslaget att motverka att personer som tecknar lägenhetskontrakt i syfte att snabbt genomföra hyresrättsbyten emot ersättning är något vi välkomnar. Men samtidigt riskerar förslaget att skapa mer stelbenthet på en hyresmarknad som redan i dag är relativt trögrörlig, där arbetstagare inte snabbt kan flytta till en ny hyresbostad på en annan ort där stor efterfrågan på just deras yrkeskompetens finns.
Vi menar att det kan finnas synnerliga skäl som exempelvis dödsfall och skilsmässa, men ett byte till jobb eller uppstart av näringsverksamhet på en annan ort ska inte vara att betrakta som synnerligt skäl utan en helt normal företeelse på en normalt fungerande arbetsmarknad. Provanställningsperioder är standardiserade till 6 månader, vilket också kan vara värt att ha i beaktande i detta sammanhang.
För att möta dessa fall där personer behöver göra byten av hyreskontrakt i samband med byten av sysselsättning anser Sverigedemokraterna därför att det behövs en undantagsregel i fråga om kravet om ett års boendetid.
Regeringen lägger i punkt 5.4 förslag om att kriminalisera försäljning av hyreskontrakt samt införa straffskalor för brotten. Det är en viktig och bra åtgärd som Sverigedemokraterna också står bakom. Regeringen föreslår dock att den högsta nivån för straffet ska ligga på fyra års fängelse.
Sverigedemokraterna menar att den grovt kriminella sektorn på ett mer systematiskt sätt handlar med hyreskontrakt, vilket innebär att dess brottslighet står i proportion till grovt bedrägeri och grovt skattebrott. Därför föreslår vi att straffskalan för brottet att handla med lägenhetskontrakt harmoniseras med vad som är gällande för grovt bedrägeri och grovt skattebrott. Det innebär att den högsta straffsatsen på sex år skulle vara gällande även för omfattande handel med hyreskontrakt.
Regeringen för i punkt 6.2 fram ett förslag om att ”förstahandshyresgästen måste använda lägenheten som bostad i beaktansvärd utsträckning för att inte en upplåtelse av lägenheten eller en del av den ska utgöra en tillståndspliktig andrahandsupplåtelse”. Där definieras beaktansvärd utsträckning som 2–3 dagar per vecka eller 80–100 dagar per år.
Vi menar att det kan förekomma andra situationer där personer inte uppfyller dessa krav samtidigt som de ändå har behov av bostaden på grund av arbetet, näringsverksamhet, studier eller familjesituation och därmed skulle hamna mellan stolarna. Exempelvis kan en person övernatta färre nätter per år än 80 och färre dagar per vecka än 2, på grund av att personen kan ha flera anställningar eller kombinerar arbete och företagande.
Vi delar regeringens uppfattning att lägenheten ska användas i beaktansvärd utsträckning. Men vi menar däremot att begreppet beaktansvärd utsträckning inte ska baseras på ett förutbestämt antal dagar per år eller vecka, utan att begreppet i stället ska definieras som att ”personen har ett återkommande boendebehov där personen i någon utsträckning är verksam i studier, arbete eller näringsverksamhet”.
|
Roger Hedlund (SD) |
|
|
Mikael Eskilandersson (SD) |
Angelica Lundberg (SD) |