Vi är mitt i en digital transformation och vid det här laget är det väl känt att tillgång till snabbt och bra bredband är en förutsättning för att kunna vara med i det svenska samhället. Oavsett var vi bor eller var i livet vi befinner oss så träder det digitala in. Allt från barnens skolarbete till att boka tid hos tandläkaren, utföra bankärenden och ha kontakt med myndigheter förutsätter att man kan koppla upp sig. Digitaliseringen har sina för- och nackdelar men oavsett så är den här för att stanna och högst sannolikt har vi bara sett början. Det är ett av skälen till att vi anser att fiberutbyggnaden måste ske i hela landet.
De långsiktiga konsekvenserna för de områden som hamnar i det som kallas digitalt utanförskap är mycket stora. En landsbygd utan tillgång till fungerande digital kommunikation är en omöjlighet – den avfolkas och dör. Samtidigt kan boende på landsbygden genom digital kommunikation få tillgång till sådana tjänster som de under många år sett försvinna, som t ex vård och omsorg, utbildning och e‑handel, och istället för att vara en avfolkningsbygd bli en inflyttningsbygd.
En bra uppkoppling till internet på landsbygden är idag inte självklart. Enligt PTS bredbandskartläggning har tre av fyra svenska hushåll tillgång till fiber, men ser vi till landsbygden är det enbart ett av tre hushåll, dvs det är ca 300 000 hushåll som är utan. Det är en stor grupp människor. På landsbygden bor idag ca 1,2 miljoner och det handlar inte bara om Norrlands inland utan det handlar om i princip alla kommuner och regioner som riskerar att hamna i digitalt utanförskap. Den digitala uppkopplingen behövs för att de som bor där ska kunna ha tillgång till digital kommunikation men även för att de som bedriver företag och bidrar till landets sysselsättning ska kunna fortsätta med det samt den offentliga förvaltningen ska kunna leverera samhällets tjänster till alla medborgare. I utbyggnaden är det även viktigt att det sker med redundans, dvs. att det sker på ett säkert sätt, både avseende intrånget i nätet, men även att det vid avbrott på ett ställe finns andra vägar att kommunicera via bredband.
Det är en politisk angelägenhet att bredbandsutbyggnaden påskyndas, för klyftan mellan stad och land, mellan de som är med och de som står utanför, växer. Telias kopparnät, som en gång var utbyggt till alla i hela landet, har gjort sitt. Nätets ålder har tagit ut sin rätt och avvecklas successivt. Tack och lov finns det modernare teknik som är hundratals gånger snabbare än kopparnätet. Men samtidigt ser vi att där kopparnätet läggs ner blir klyftan ännu större, för det finns ingen ersättning för detsamma. Områden blir utan rimliga möjligheter att delta i det digitala samhället. Därför har vi ett växande problem med att bredbandet på landsbygden är så mycket sämre än i städerna, och därför är det bråttom.
Sverige har länge haft en hög ambitionsnivå för bredband och målet är att 95 procent av alla hushåll och arbetsställen bör ha minst 100 Mbit/s år 2020. Avregleringen av telekommarknaden har varit en framgång för utbyggnaden, då kommersiella aktörer gjort stora investeringar, men det finns områden där kommersiella aktörer inte väljer att investera utan offentliga medel, eftersom det är en alltför stor investeringskostnad. Under de senaste åren har vi sett att vissa privata aktörer verkligen försökt bygga fiber på landsbygden – utan subventioner – men tvingats dra i handbromsen då det är för stor investering. För att nå målet på 95 procent behöver minst 50 procent nås på landsbygden.
För att uppnå målet behövs offentlig medfinansiering, annars kommer den digitala klyftan mellan stad och land att öka.
Att komma vidare är viktigt för landet men framförallt för kommunerna och företagens möjlighet att bidra till sysselsättningen. För att öka tillgången till offentliga medel vid utbyggnaden behöver kommunal medfinansiering tillåtas och regeringen använda sig av gruppundantagsförordningen i EU. Dessutom behövs en ökad samverkan mellan kommunerna. Det är extra viktigt på landsbygden där det kan vara avgörande för vissa områden att bredbandet kommer från grannkommunen, då det är den närmsta vägen. Att uppmärksamma möjligheten till den frivilliga avtalssamverkan som finns idag kan ytterligare förstärka utbyggnaden på landsbygden.
|
Martina Johansson (C) |
Niels Paarup-Petersen (C) |