Enligt Europakonventionen har personer som utsatts för människohandel rätt till 30 dagars reflektionsperiod för vila och återhämtning. Problemet är att reflektionsperioden inte är lagstadgad utan enbart generell för alla brottsoffer om en förundersökning inleds. Därmed blir förundersökningsledaren den som kan avgöra huruvida brottsoffret får den reflektionsperiod om 30 dagar som den har rätt till. I nästa steg kan offret som är utsatt för trafficking få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om minst sex månader, om förundersökningsledaren anser att så behövs för rättsprocessen och ansöker därom. Därmed kopplas greppet om reflektionsperiod ännu hårdare till just den rättsliga processen.
Jag menar att fokus inte ska läggas på att utnyttja offret i den rättsliga processen, utan på att ge den brottsdrabbade skydd, stöd och information om rättigheter och möjligheter, så att personen själv kan avgöra om han eller hon vill delta i en rättslig process.
Konsekvenserna av att reflektionsperioden enbart kopplas till en förundersökning kan bli att offer som vet med sig att de inte vågar anmäla förövarna pga rädsla för repressalier, hot m.m. kanske ej får den rätt till reflektionsperiod som de faktiskt har.
Rätten till reflektionsperiod enligt Europakonventionen bör lagstadgas i Sverige och dessutom kopplas till de utsattas rätt till skyddsbehov och därmed frikopplas från att enbart gälla i samband med en rättslig process. Dessutom måste fler funktioner i den brottsbekämpande kedjan ges mandat att identifiera och bevilja reflektionsperiod, såsom läkare eller psykologer. Inte enbart förundersökningsledare.
Regeringen bör genom handling visa att regeln om rätt till 30 dagars reflektionsperiod är viktig och måste följas för att den drabbade ska kunna göra sig fri från inflytandet av människohandlarna och återhämta sig så pass att han eller hon kan fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång.
|
Helena Vilhelmsson (C) |
|