Det svenska kustfisket med nät och fasta redskap skadas och försvåras i allt högre grad av en för hög population gråsäl och vikare.
I Norrbotten finns ca 75 licensierade fiskare vid kusten. Gråsäl och vikare, svarar enligt Länsstyrelsen i Norrbottens läns bedömning[1], för de omfattande och ökande skadorna på fisket. Det är främst fiske med nät och med fasta redskap som fällor och ryssjor som drabbas av sälskadorna. Fisket med nät är tidvis inte möjligt i områden med hög sälnärvaro enligt länsstyrelsen och den höga sälnärvaron har också förändrat förutsättningarna för nätfiske i övrigt. Sälskadorna är mer omfattande i de mellanliggande och yttre delarna av den norrbottniska skärgården. Sälen är närvarande under hela den isfria tiden (maj-nov) och skador kan enligt länsstyrelsen uppstå under hela den perioden. Det huvudsakliga yrkesmässiga fisket sker med fasta redskap efter lax och numera under en period på ca tre veckor med tidigaste start den 17 juni. Länsstyrelsen menar att det är sannolikt att den största andelen av sälskadorna sker under denna period och därmed sammanfaller med när den största fiskeaktiviteten sker, flest redskap är utsatta och då det förekommer stora mängder lax i redskapen. Vissa av de fasta redskapen fortsätter att användas för fiske efter sik under återstoden av sommaren och länsstyrelsen anser att skador sker även då även om det sannolikt är av mindre omfattning. År 2015 fanns det över 17 000 vikaresälar i Bottenviken, med en årlig uppskattad tillväxt på 4,5 %. Då sälen saknar en naturlig fiende är den nuvarande situationen och regleringen otillfredsställande och stammarna av vikaresäl och gråsäl utgör därför ett hot mot det redan mycket begränsade norrbottniska yrkesfisket samt mot den i Norrland högt värderade delikatessen surströmmingen. Skyddsjakt är av olika skäl inte en ändamålsenlig lösning på problemet med de skador växande stammar av säl orsakar i Bottenviken och Östersjön. Då andra godtagbara lösningar saknas måste därför en licensjakt av säl snarast utredas och övervägas.
Så länge EU-förbudet mot jakt av säl och handel med sälprodukter föreligger, riskerar även en licensjakt att bli verkningslös, då jägare saknar incitament att bedriva sådan. Av EU-förordning 1007/2009 om handel med sälprodukter framgår att handel med sälprodukter är mycket strikt reglerad och begränsad till ett fåtal som har rätt att sälja dem. Enligt artikel 3 i förordningen är försäljning av sälprodukter endast tillåtet om sälprodukterna härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällena och andra ursprungsbefolkningar bedriver under förutsättning att ett antal villkor är uppfyllda, såsom att jakten bidrar till deras självhushållning. Syftet med grundförordningen är att handeln ska begränsas till ett minimum. I den mån inuiter eller annan ursprungsbefolkning som har rätt att sälja sälprodukter vill sälja sälprodukter får de göra det under förutsättning att förordningens bestämmelser följs. Vi noterar att inuiter och säljägare i Norge, Danmark (Grönland) och Kanada hittills utan framgång dels försökt få EU-förbudet ogiltigförklarat av EU-domstolen[2] dels ifrågasatt det i WTO. Vi menar att Sverige inom ramen för EU-samarbetet ska väcka och driva frågan att upphäva förbudet mot jakt av säl och handel av sälprodukter.
|
Linda Ylivainio (C) |
Eskil Erlandsson (C) |
[1] Yttrande från Länsstyrelsen Norrbotten till Naturvårdsverket 2018-03-12, dnr 218-1839-2018.
[2] Mål C-398/13 P.