Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en översyn av skattesystemet behöver göras och tillkännager detta för regeringen.
Den borgerliga regeringen 2006–2014 efterlämnade inte bara oförändrad arbetslöshet, bostadsbubbla och ett budgetunderskott. Den sänkte också skatterna till en för Sverige historiskt låg nivå.
Skattekvoten, skatternas andel av BNP, nådde 2014 sin lägsta nivå på 42,8 procent. Det är en siffra som vi senast hade i början av 1970-talet. Skattekvoten 2018 är beräknad till 43,8 procent och är då på en fortsatt historiskt låg nivå. Lägre än 2010, som var det sista året på regeringen Reinfeldts första mandatperiod, då den var 45,5 procent. Samtidigt har Sverige en historiskt hög ojämlikhet i inkomstfördelningen samt stora skillnader både mellan stad och land och mellan olika stadsdelar i våra större städer som Malmö. Ojämlikheten beror främst på den låga kapitalbeskattningen.
Ålderspyramidens utveckling och ålderssammansättningen i Sverige är entydig. Under de närmaste åren har vi ett växande antal barn och unga som kräver investeringar i barnomsorg och skola. Under en ännu längre tid av framtiden, ända fram till 2040/50, så har vi både i antal och i andelar allt fler i högre åldrar som kommer att behöva mer av sjukvård och äldreomsorg. Både befolkningsandelarna över 65 år och över 75 år (s.k. äldre äldre) kommer att växa. Även borgerliga politiker, som den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg och den tidigare moderatledaren Bo Lundgren, oroar sig över att de låga skatterna äventyrar den svenska välfärden. Det tas helt enkelt ut för lite skatt relativt de demografiska behov vi ser framför oss.
Under 1980-talet visade de båda mittenpartierna Folkpartiet (dagens Liberalerna) och Centerpartiet en tydlig insikt i problemen, och två skattereformer gjordes med särskild inriktning på inkomstskatterna. Den sista, 1990/91, var dock en bredare reform som lade grunden till dagens skattesystem, med både dess styrkor och svagheter. Moderaterna deltog tyvärr inte i skattereformerna utan valde att ställa sig utanför. Kristdemokraterna fanns då inte representerade i riksdagen.
Nu är det dags för alla partier att visa ansvar och bli tydliga med att skatter och en ändå relativt hög skattekvot behövs. Hur sedan skatteuttaget ska se ut relativt olika skattebaser: arbete, kapital, mervärdesskatt, skatter på klimat- och miljöstörande utsläpp/verksamheter/produkter (”gröna skatter”) etcetera kan vi socialdemokrater alltid diskutera. De borgerliga partierna har till exempel i sina senaste budgetar fört fram idén om höjd moms.
Ifråga om momsen så råder på andra sidan bron en enhetlig momssats istället för våra tre mervärdesskattesatser som mest ställer till problem genom att nya branscher ständigt jagar efter en av de lägre skattesatserna. Olika momssatser innebär också konkurrenssnedvridning i likhet med skattebidrag som RUT och ROT.
En skatteöversyn måste även gälla avdrag och skatteavdrag liksom skatteundantagen (de nedsatta skattesatserna relativt den normerande skattesatsen). Dessa måste bli färre.
Skattesystemet ska vara neutralt till människors val av produktion och konsumtion liksom till företagsformer. Skattesatserna bör vara likformiga, debatten om de så kallade 3:12‑reglerna handlar ju i grunden om Sveriges duala beskattning där arbete och kapital beskattas olika. Den finansiella sektorn med bankerna i spetsen är idag en underbeskattad del av näringslivet, något som också behöver hanteras i en skatteöversyn.
Principen från 1990/91 års skattereform med låga skattesatser på breda skattebaser bör vidmakthållas i en skatteöversyn.
|
Jamal El-Haj (S) |
|
|
Anna Wallentheim (S) |
Annelie Karlsson (S) |
|
Elin Gustafsson (S) |
Joakim Sandell (S) |
|
Marianne Pettersson (S) |
Niklas Karlsson (S) |
|
Ola Möller (S) |
Per-Arne Håkansson (S) |