Dagens barn- och ungdomsrörelser är underfinansierad och står därmed inför stora utmaningar. I barn- och ungdomsrörelser får barn och unga möjlighet att påverka och utvecklas i de demokratiska rummen och de är således en viktig kraft för samhället. Sedan 2006 har antalet statsbidragsberättigade barn- och ungdomsorganisationer ökat från 87 till 111 år 2017. Statsbidraget till ungdomsorganisationerna har däremot varit oförändrat sedan 2004. För många organisationer är statsbidraget viktigt, och i vissa fall absolut nödvändigt för att organisationen ska kunna bedriva sin verksamhet. Anslaget från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor som organisationerna kan disponera fritt (72 miljoner) har varit oförändrat sedan 2004. LSU beräknade i sin rapport Ungdomsrörelsen i siffror (2015) att ”om vi därtill beaktar hur inflationen påverkar penningvärdet har stödet i reellt värde sjunkit från 86 miljoner 1999 till knappa 60 miljoner 2015”. Vidare har den andra delen av statsbidraget, den rörliga delen, på 140 000 000 kronor varit oförändrad de senaste åren samtidigt som 24 fler organisationer ska dela på samma pott. I praktiken innebär det att fler och fler organisationer ska dela på en allt mindre summa pengar. Det mönstret behöver omgående brytas för att inte urholka barn- och ungdomsrörelsen.
Utan en stark barn- och ungdomsrörelse riskerar vi att gå miste om ungas inflytande i viktiga och aktuella frågor såsom bostadsbrist, arbetslöshet och utbildningsfrågor. Det är därför av största vikt att frågan får politisk prioritet – jag föreslår därför att riksdagen ska se över villkoren för ungas organisering.
Vidare behöver regelverket (förordning (2011:65) om statsbidrag till barn- och ungdomsorganisationer) Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor arbetar utifrån förändras. Enligt FN:s barnkonvention har barn rätt att starta och delta i föreningar och organisationer. Men dagens definition 4 § i förordningen utesluter de yngre barnen: ”Med barn- och ungdomsorganisation avses i denna förordning en sådan organisation som uppfyller villkoren i 8 § och där minst 60 % av medlemmarna är i åldern 6–25 år”. Konsekvensen av det är att det försvårar för yngre barn att delta i barn- och ungdomsorganisationernas verksamhet, eftersom organisationerna behöver prioritera bidragsgrundande verksamhet.
Barn är enligt barnkonventionen alla personer mellan 0–18 år och ingen grupp med barn ska därför exkluderas från civilsamhället. Men när barn i åldern 0–5 år inte är bidragsgrundande leder det i praktiken till att färre aktiviteter arrangeras för yngre barn. De under 6 år förlorar då en viktig mötesplats och möjligheter till en mer meningsfull fritid. Därför föreslår jag att regelverket för bidragsgivning ses över med hänsyn taget till åldersaspekten.
|
Anders Österberg (S) |
|