Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheterna för samverkan mellan Trafikverket och det lokala civilsamhället vid behov av mindre, trafiksäkerhetshöjande åtgärder och tillkännager detta för regeringen.
På landsbygden mellan Eksjö och Vetlanda på Småländska höglandet går väg 32 rakt igenom skogen. På ena sidan den tungt trafikerade landsvägen ligger Ingarp, på andra sidan Russnäs. På båda sidor om vägen bor det barn som varje dag passerar vägen på väg till skolan, bussen, kompisar och fritidsaktiviteter. I decennier har samhällsföreningen och boende i byarna i samråd med kommunen försökt påverka Trafikverket att genomföra trafiksäkerhetshöjande åtgärder. Man har presenterat förslag och tillsammans med lokala företag tom erbjudit sig att finansiera åtgärderna. Trots detta har ingenting hänt.
Runt om i Sverige finns tusentals liknande situationer där boende i både glesbygd och tätorter lever med osäkra trafiksituationer som ganska lätt skulle kunna åtgärdas med smärre hastighetsreglerande insatser, skyltning eller åtgärder för förbättrade siktförhållanden. Ofta handlar det om åtgärder med tydligt barnperspektiv. Vägbyggen och andra infrastrukturprojekt kräver normalt långsiktiga planprocesser och statlig finansiering och kommunal samfinansiering men ibland handlar det om betydligt enklare behov och insatser.
Samhället är större än det offentliga och marknaden. Med subsidiaritetsprincipen som grund och med tilltro till civilsamhällets engagemang och kapacitet skulle trafiksäkerheten kunna höjas på många platser samtidigt som det offentligas legitimitet skulle öka genom att människor ser att deras vardagsproblem tas på allvar. Frågan om Trafikverkets samverkan med lokala intressenter inom civilsamhället och lokal medfinansiering i samband med smärre trafiksäkerhetshöjande utredningar borde därför bli föremål för särskild utredning. I en sådan utredning bör även en granskning av myndighetens arbete med barnkonsekvensutredningar ingå.
|
Mattias Ingeson (KD) |
|