Kriget i Syrien har pågått sedan 2011 och inte minst den senaste tiden har det hänt väldigt mycket. De många olika grupperna som slagits har gjort att det varit svårt för de allra flesta att förstå komplexiteten, samtidigt som förväntningarna såväl från civila i Syrien som för olika parter i konflikten är stora.
Sidas stöd till Syrien sker på två olika sätt, dels sedan 2012 genom humanitärt stöd, dels sedan 2016 genom en särskild regional strategi för Syrienkrisen. I regeringsbeslutet från den 17 december 2015 om Sveriges regionala strategi för Syrienkrisen 2016–2020 fastslås det att man avser att ”bidra till att stärka resiliensen, d.v.s. motståndskraften, återhämtnings- och anpassningsförmågan, hos den syriska befolkningen och hos utsatta grupper i Syriens grannländer som drabbas hårt av konflikten”. Vidare vill regeringen bidra till ”stärkt demokrati och jämställdhet samt ökad respekt för mänskliga rättigheter i Syrien och för flyktingar från Syrien i angränsande länder”.
I grund och botten har regeringens skrivelse en sund inriktning mot bakgrund av konfliktens komplexitet. Strategin är dock (troligtvis medvetet) väldigt öppen för tolkningar, vilket skapar diverse problem. Detta ser vi inte minst då det kan slå helt fel, när beslutsfattare och tjänstemän ska utgå från strategin. Regeringen bör påbörja ett arbete för en tydligare Syrienstrategi, där det tydligt framgår att fokus ligger på att erbjuda stöd till civila inne i Syrien och att det inte ska innebära stöd till någon part som riskerar att förvärra läget i landet eller försvåra fredsprocessen.
Det finns flera exempel på organisationer verksamma i Syrien som fått internationellt stöd i syfte att bistå med viktiga satsningar men som haft kopplingar till extremist-grupperingar. I en tydligare Syrienstrategi bör det naturligtvis framgå tydligt att dessa inte ska erhålla något stöd, utan att biståndet kanaliseras ut till trovärdiga, opartiska hjälporganisationer eller mottagare som tydligt visar att de står bakom grundläggande mänskliga rättigheter enligt ett västerländskt synsätt. Trots skrivelser idag ser vi dock hur man från svensk sida fallerar avseende de humanitära principerna, varför det kan krävas ytterligare krafttag för att förhindra att detta sker. Regeringen bör verka för att se över de kontrollfunktioner som idag finns för att säkerställa att mottagare av internationellt stöd inte bryter mot rådande principer.
Sida kräver att deras partners ska efterleva de humanitära principerna i all den humanitära verksamhet som bedrivs (samt följa Sidas allmänna villkor). Detta innebär att partnern ska bedriva en humanitär verksamhet som strikt efterlever principerna om humanitet, opartiskhet, neutralitet och oberoende. Av den anledningen finns redan grunder för att utesluta vissa samarbetspartners, som bevisligen inte lever upp till dagens motkrav. Islamic Relief är ett sådant exempel, då det är en organisation med tydliga kopplingar till det radikala Muslimska brödraskapet. Muslimska brödraskapet ser sig till stor del som en fadder åt islamismen i Europa och andra delar av världen. Genom att bygga en ideologiskt uppbyggd rörelse fångar man in medlemmar i en introduceringsprocess, för att sedan förbereda dessa på ett långsiktigt samhällsbygge. Man strävar efter att på sikt bygga en islamisk stat, en utveckling som sker gradvis och delvis genom en viss form av anpassning till det europeiska värdsamhället. Muslimska brödraskapets grunder är tydliga, vilket vi ser i deras motto: ”Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; Jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.”
Syrien har idag de absolut tuffaste internationella sanktionerna riktade mot sig, vilket innebär att inte ens Nordkorea har lika hårda restriktioner. Det finns skäl till detta, då vi sett ett fruktansvärt inbördeskrig där vi kunnat läsa rapporter om hur det återkommande förekommit grova brott mot mänskligheten.
Följande restriktioner finns idag gentemot Syrien:
När sanktioner riktas mot ett land är ändamålet att åstadkomma någonting positivt genom att förhindra en negativ utveckling. Ofta handlar det om att förhindra att staten som är föremål för sanktioner utvecklar vapen eller materiel ämnade för krigföring eller brott mot mänskligheten. Vad som dock är värt att tänka på i detta sammanhang är att sanktionerna så långt det är möjligt inte ska drabba civila, den grupp som är de främsta offren i krig. Bristen på exempelvis mat, mediciner, skolmaterial och byggutrustning gör det svårare för människor att leva ett normalt liv, även om de råkar befinna sig på områden som för närvarande är säkra.
I Syrien har problem uppstått med nödvändiga transaktioner för humanitära insatser, till följd av att man inte kan genomföra dessa på ett enkelt sätt genom Syrien. Det är mycket som tyder på att nuvarande regler saknar en genomtänkt plan för hur man kan främja framtida återuppbyggnadsinsatser. Till följd av detta ser vi hur FN och andra icke-statliga organisationer står inför stora utmaningar för att kunna tillhandahålla humanitärt bistånd i Syrien. I Syrien är det dock lätt att identifiera flera av de problem som finns för humanitära organisationer som en följd av sanktionerna, om viljan till detta finns.
Exportkontrollbestämmelserna tillåter exempelvis inte att FN och dess representanter exporterar hela utbudet av föremål för grundläggande mänskliga behov utan specifika licenser. FN får därmed inte någon särskild flexibilitet när det gäller export, vilket begränsar FN:s praktiska aktivitetsområde, eftersom humanitärt stöd ofta medför mycket mer än leverans av varor, som för närvarande omfattas av exportlicensundantag för Syrien (såsom mat och vissa mediciner).
Vidare ser vi hur exportreglerna inte tillåter att icke-statliga organisationer exporterar hela utbudet av objekt som är nödvändiga för grundläggande mänskliga behov utan specifika licenser. Dessutom gäller inte den allmänna licensen i sanktionsbestämmelser som omfattar icke-statliga organisationer sträcker sig till privata entreprenörer som bedrivs av icke-statliga organisationer. Till skillnad från exempelvis Sudans sanktioner tillåter reglerna gentemot Syrien inte export av medicinsk utrustning utan tillstånd. Den licenspolitik som för närvarande finns på plats för medicinsk utrustning omfattar inte heller all programvara som krävs för att särskilda anordningar ska fungera. En policy med ett ”strikt ansvar”, som innebär stora böter vid överträdelser, har gjort att flertalet banker till råga på detta hamnat i en position där de är ovilliga att ta itu med sanktionerade länder alls. Detta medför enorma problem för enskilda civila, som dessvärre hamnar i kläm trots att syftet med sanktionerna är att främja en förbättrad situation för just civila.
Kontentan av nuvarande sanktioner gör att det blir oerhört svårt att genomföra exempelvis dollardominerade transaktioner via Syriens banksystem. Såväl sanktioner som exportkontrollicensprocedurer är idag ogenomskinliga, oförutsägbara och tids-krävande. Detta gör att humanitära biståndsleverantörer blir avskräckta från att ansöka om licens för att även använda amerikanska varor och tjänster när sådana varor och tjänster är föremål för vad som kallas för en ”gynnsam licenspolitik”. Krav på att begära tillstånd från både USA och EU skapar vidare en stor byråkratisk börda vilket gör att icke-statliga organisationer avskräcks från att tillhandahålla humanitär hjälp i Syrien.
Sverige har inte fattat några egna nationella beslut kring restriktionerna, utan de finns idag som en följd av beslut fattade inom FN eller EU. Majoriteten av sanktioner beslutade av FN eller EU genomförs också på EU-nivå genom antagande av EU-förordningar, som är direkt tillämpliga i Sverige, varför det inte går att ändra på allt genom lagstiftning i Sverige. Det finns dock en möjlighet att från svensk sida verka för en policy som så gott det går underlättar för civila att leva, verka och förbättra sin situation i landet. Detta har man också försökt med i exempelvis USA, som uttryckt önskemål om att skräddarsy sina sanktionsprogram för att anpassa dem till FN.
Sverige har idag en möjlighet att verka för förändringar i de restriktionerna inom både FN och EU, men vi kan även försöka använda oss av nationell lagstiftning för att på bästa sätt möjliggöra för civila syrier att leva drägliga liv. Regeringen bör använda sina kanaler inom FN och EU för att anpassa sanktionerna riktade mot Syrien så att det blir lättare för civila att få tillgång till livsmedel, mediciner, jordbruksprodukter, skolutrustning samt sådant som krävs för att kunna återuppbygga landet igen.
|
Markus Wiechel (SD) |
|
|
Björn Söder (SD) |
Ludvig Aspling (SD) |
|
Lars Andersson (SD) |
Tobias Andersson (SD) |
|
Sara Seppälä (SD) |
|