Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om säkerställda rutiner när det kommer in patienter som utsatts för våld i nära relation och det finns hemmavarande barn samt tillkännager detta för regeringen.
Vi måste kunna garantera att alla barn som växer upp under otrygga omständigheter upptäcks och får hjälp i tid. Det kräver mod att våga ställa obekväma frågor, det kräver att samhället tar sig tid att undersöka om det finns barn i olika riskmiljöer, som riskerar att fara illa.
Hälso- och sjukvården har trots allt samma skyldighet som polisen att rapportera misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten men vad händer om de inte tar sitt ansvar eller blundar för problemen? Hur säkerställs det att första linjens personal inom sjukvården gör en orosanmälan när de kommer i kontakt med eller får vetskap om att det finns minderåriga barn med i bilden och som är anhöriga till föräldrar som blivit utsatta för våld i nära relation.
Idag är det godtyckligt inom landets olika landsting att ha säkerställda rutiner för att ställa frågan om det finns barn med i bilden och därefter följa upp med en orosanmälan enligt SOL paragraf 14, när det kommer in personer som blivit utsatta för våld i hemmet, finns inte överallt. Det finns statistik på hur många kvinnor som kommer i kontakt med vården på grund av våld i nära relation. Det går också att ta fram statistik på hur många av dem som har hemmavarande barn under 18 år. Om man jämför dessa siffror med varandra och ser på hur många orosanmälningar som inkommit till socialtjänsten, kan man enkelt misstänka att det finns ett mörkertal på barn som kan misstänkas fara illa för att de lever under destruktiva hemförhållanden.
|
Marléne Lund Kopparklint (M) |
|