Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en ökad differentiering av lagstiftningen runt strandskydd och tillkännager detta för regeringen.
Dalarna är ett län där det finns många vattendrag och sjöar. Vattnet är en del av Dalarnas attraktionskraft. Att bo nära vatten är något som av många anses som eftersträvansvärt. Då vi människor är beroende av vatten för vår överlevnad är det inte svårt att se att det finns en viss historisk och biologisk logik i att det betalas stora summor pengar för att få bo just vid vatten.
Självklart ska allemansrätten och den långsiktiga tillgången till stränder och strandnära områden säkerställas, och strandnära djurs och växters livsbetingelser ska inte äventyras. Detta är grunden i och syftet med strandskyddet, och så långt är nog alla överens.
Den nu gällande strandskyddslagen synes vara skriven för befolkningstäta områden med högt exploateringstryck, medan den passar sämre i glesbygd där antalet sjöar och vattendrag ibland är lika stort som antalet innevånare. Det finns mer än 100 000 sjöar i Sverige. Räknar vi med sjöar som är mindre än en hektar så landar siffran på mellan 300 000 och 500 000 sjöar. Idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i tätorter. I många glesbygdskommuner minskar befolkningen. Att ha möjlighet att erbjuda strandnära boendemiljöer är en viktig beståndsdel för att skapa inflyttning och tillväxt i glesbygd och på landsbygden.
Förändringar av strandskyddet har skett för att långsiktigt stimulera den lokala och regionala utvecklingen på landsbygden.
Men landsbygdsutvecklingen i strandnära lägen borde ges bättre förutsättningar.
Sverige borde ha en ökad differentiering av lagstiftningen, som på allvar tar hänsyn till att tillgång till sjöar och stränder varierar i landet, liksom befolkningstäthet och exploateringstryck. Särskilt prioriterade områden är Norrlands inland samt glesbygdskommuner i Syd- och Mellansverige med ett stort antal sjöar.
|
Patrik Engström (S) |
|
|
Maria Strömkvist (S) |
Roza Güclü Hedin (S) |