Makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

Betänkande av Utredningen om EU-bodelning

Stockholm 2017

SOU 2017:90

SOU och Ds kan köpas från Wolters Kluwers kundservice. Beställningsadress: Wolters Kluwers kundservice, 106 47 Stockholm Ordertelefon: 08-598 191 90

E-post: kundservice@wolterskluwer.se

Webbplats: wolterskluwer.se/offentligapublikationer

För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Wolters Kluwer Sverige AB på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Svara på remiss – hur och varför

Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02).

En kort handledning för dem som ska svara på remiss.

Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remisser

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet

Omslag: Elanders Sverige AB

Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2017

ISBN 978-91-38-24706-8

ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 1 september 2016 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden ger anledning till. Professor Michael Hellner förord- nades från och med den 19 september 2016 som särskild utredare.

Som sakkunnig i utredningen förordnades från och med den 1 no- vember 2016 ämnesrådet Erik Tiberg. Erik Tiberg entledigades från och med den 23 januari 2017 och i hans ställe förordnades från och med samma dag rättssakkunniga Sophie Welander. Sophie Welander entledigades som sakkunnig i utredningen från och med den 31 okto- ber 2017.

Som experter i utredningen förordnades från och med den 1 novem- ber 2016 hovrättsrådet Ulrika Beergrehn, verksjuristen Olof Dahnell, advokaten Lina Melén och rättsliga specialisten Catarina Potila.

Hovrättsassessorn Lisa Hedlund anställdes som sekreterare i ut- redningen från och med den 1 november 2016.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet Makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situa- tioner (SOU 2017:90).

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i november 2017

Michael Hellner

/Lisa Hedlund

Innehåll

Sammanfattning ................................................................

15

Summary ..........................................................................

27

1

Författningsförslag.....................................................

39

1.1

Förslag till lag om internationella frågor

 

 

rörande makars, registrerade partners och

 

 

sambors förmögenhetsförhållanden ......................................

39

1.2

Förslag till ändring i äktenskapsbalken .................................

53

1.3

Förslag till ändring i lagen (1977:595)

 

 

om erkännande och verkställighet av nordiska domar

 

 

på privaträttens område ..........................................................

56

1.4Förslag till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap, adoption och förmynderskap ................

59

1.5Förslag till lag om ändring i lagen (2015:417)

om arv i internationella situationer ........................................

62

1.6Förslag till lag om ändring i lagen (1987:788)

 

om införande av äktenskapsbalken ........................................

63

DEL I

 

 

Inledning och bakgrund

 

2

Uppdraget och utredningens arbete.............................

67

2.1

Uppdraget................................................................................

67

2.2

Utredningens arbete ...............................................................

70

 

 

5

Innehåll

SOU 2017:90

2.3

Förordningarnas benämningar ..............................................

70

2.4

Betänkandets disposition .......................................................

70

3

Gällande rätt .............................................................

73

3.1

Inledning .................................................................................

73

3.2

Materiellrättsliga bestämmelser .............................................

74

 

3.2.1

Makar .......................................................................

74

 

3.2.2

Registrerade partner................................................

79

 

3.2.3

Sambor .....................................................................

80

3.3

Internationellt privaträttsliga bestämmelser .........................

82

 

3.3.1

Utgångspunkter ......................................................

82

3.3.2Internationella instrument

 

med EU-anknytning ...............................................

84

3.3.3

Internordiska bestämmelser ...................................

87

3.3.4Omfattas registrerade partner och samkönade makar av de nordiska äktenskaps-

 

respektive arvskonventionerna? ..............................

89

3.3.5

Svenska autonoma bestämmelser ...........................

92

3.4 Internationell behörighet .......................................................

93

3.4.1Frågor om makars, registrerade partners

 

och sambors förmögenhetsförhållanden ...............

93

3.4.2

Frågor om bodelning med anledning av

 

 

makes, registrerad partners eller sambos död........

98

3.5 Tillämplig lag.........................................................................

100

3.5.1Frågor om makars, registrerade partners

 

och sambors förmögenhetsförhållanden .............

100

3.5.2

Frågor om bodelning med anledning av

 

 

makes, registrerad partners eller sambos död......

105

3.6 Erkännande och verkställighet.............................................

107

3.6.1Avgöranden angående makars, registrerade partners och sambors

 

förmögenhetsförhållanden ...................................

107

3.6.2

Avgöranden angående bodelning

 

 

med anledning av makes, registrerad partners

 

 

eller sambos död....................................................

112

6

SOU 2017:90 Innehåll

DEL II

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden

4

Allmänt om förordningarna .......................................

117

4.1

Bakgrund ...............................................................................

117

4.2

Tillämpningsområden ...........................................................

119

 

4.2.1

Förordningarnas sakliga tillämpningsområden ...

119

4.2.2Förordningarnas geografiska

 

tillämpningsområden.............................................

122

4.2.3

Förordningarnas tillämplighet i tiden ..................

124

4.3 Definitioner...........................................................................

125

4.3.1

Domstol och dom..................................................

126

4.3.2

Hemvist och domicil .............................................

128

4.4Förhållandet till gällande nordiska konventioner

och svenska autonoma bestämmelser ..................................

131

4.4.1

Förhållandet till de nordiska konventionerna .....

131

4.4.2Förhållandet till svenska autonoma

bestämmelser .........................................................

132

4.5Förhållandet till arvs- respektive

 

Bryssel II-förordningarna.....................................................

134

5

Internationell behörighet ..........................................

137

5.1

Inledning................................................................................

137

5.2

Förordningarnas bestämmelser............................................

138

 

5.2.1

Internationell behörighet på grund av

 

 

 

anknutna förfaranden ............................................

138

 

5.2.2

Behörighet i övrigt.................................................

140

 

5.2.3

Val av domstol .......................................................

140

5.2.4Behörighet på grund av att svaranden

går i svaromål .........................................................

141

5.2.5Obehörighetsförklaring och

 

alternativ behörighet .............................................

142

5.2.6

Subsidiär behörighet..............................................

144

5.2.7

Forum necessitatis.................................................

144

7

Innehåll

SOU 2017:90

 

5.2.8

Behörighet vid genkäromål...................................

145

 

5.2.9

Begränsade förfaranden ........................................

145

 

5.2.10

Allmänna bestämmelser........................................

146

5.3

Konsekvenser för rättstillämpningen i Sverige ...................

148

6

Tillämplig lag ..........................................................

153

6.1

Inledning ...............................................................................

153

6.2

Avtal om tillämplig lag .........................................................

154

6.3

Tillämplig lag vid avsaknad av lagvalsavtal ..........................

156

6.4

Den tillämpliga lagens räckvidd ...........................................

159

 

6.4.1

Förfarandet vid bodelning ....................................

160

 

6.4.2

Vissa särskilda frågor om bodelning ....................

163

6.5

Giltighet av lagvalsavtal........................................................

164

 

6.5.1

Formell giltighet....................................................

165

 

6.5.2

Materiell giltighet ..................................................

166

6.6

Äktenskaps- respektive partnerskapsförord .......................

167

 

6.6.1

Definitionen av äktenskaps-

 

 

 

respektive partnerskapsförord................................

167

6.6.2Den formella giltigheten av ett äktenskaps-

respektive partnerskapsförord..............................

169

6.6.3Den materiella giltigheten av ett äktenskaps-

 

 

respektive partnerskapsförord..............................

171

 

6.6.4

Utländska bodelningar med anledning av

 

 

 

en makes död .........................................................

172

6.7

Rättsverkan i förhållande till tredje man .............................

172

6.8

Anpassning av sakrätter .......................................................

175

6.9

Internationellt tvingande regler ...........................................

176

6.10

Ordre public..........................................................................

177

6.11

Uteslutande av återförvisning (renvoi) ...............................

178

6.12

Stater med mer än en rättsordning ......................................

178

8

SOU 2017:90 Innehåll

7

Erkännande och verkställighet ..................................

181

7.1

Erkännande och verkställbarhet av avgöranden ..................

181

 

7.1.1

Inledning ................................................................

181

 

7.1.2

Erkännande ............................................................

182

 

7.1.3

Verkställbarhet.......................................................

187

7.2

Officiella handlingar och förlikningar inför domstol .........

193

 

7.2.1

Inledning ................................................................

193

7.2.2Definitionen av förlikning inför domstol och

 

 

officiell handling ....................................................

194

 

7.2.3

Godkännande av officiella handlingar ..................

196

 

7.2.4

Officiella handlingars verkställbarhet ..................

197

 

7.2.5

Verkställbarhet av förlikningar inför domstol .....

198

DEL III

 

 

Överväganden och förslag

 

8

Inledande överväganden...........................................

201

9

Kompletterande bestämmelser till förordningarna .......

203

9.1

Inledning................................................................................

203

9.2

Internationell behörighet .....................................................

204

9.2.1Nationell behörighet

 

och behovet av reservforum..................................

204

9.3 Tillämplig lag .........................................................................

208

9.3.1

Internationellt tvingande regler ............................

209

9.3.2

Registrering av lagvalsavtal ...................................

215

9.4Erkännande och verkställighet av avgöranden

enligt förordningarna............................................................

216

9.4.1Frågor om erkännande och verkställbarhet

 

i Sverige ..................................................................

216

9.4.2

Behörig domstol i Sverige .....................................

218

9.4.3

Närmare om förfarandet .......................................

219

9.4.4

Verkställbarhet och verkställighet........................

220

9.5 Rättsverkningar vid legal separation ....................................

221

9

Innehåll

SOU 2017:90

10

Internordiska bestämmelser om makars

 

 

förmögenhetsförhållanden ........................................

223

10.1

Inledning ...............................................................................

223

10.2

Det nordiska undantaget......................................................

224

10.3

Samkönade äktenskap ..........................................................

225

10.4

Internationell behörighet .....................................................

226

10.5

Tillämplig lag.........................................................................

229

10.6

Erkännande och verkställighet.............................................

232

 

10.6.1 Fortsatt tillämpning av internordiska

 

 

bestämmelser avseende avgöranden

 

 

från Danmark, Island och Norge .........................

232

 

10.6.2 Fortsatt tillämpning av internordiska

 

 

bestämmelser avseende avgöranden

 

 

från Finland ...........................................................

232

 

10.6.3 Bestämmelser om erkännande

 

 

och verkställighet behålls......................................

234

 

10.6.4 Förtydligande av hur de internordiska

 

 

bestämmelserna ska tillämpas införs....................

239

10.7

Konventionsstater i stället för fördragsslutande stater ......

240

11

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden ....

241

11.1

Inledning ...............................................................................

241

11.2

Behovet av svenska autonoma bestämmelser

 

 

om sambors förmögenhetsförhållanden .............................

242

11.3

Vilka svenska autonoma bestämmelser bör gälla för

 

 

sambors förmögenhetsförhållanden? ..................................

244

 

11.3.1 Nuvarande bestämmelser om sambors

 

 

förmögenhetsförhållanden behålls.......................

244

 

11.3.2 Ändringar införs avseende bestämmelserna

 

 

om giltighet av lagvalsavtal ...................................

248

10

SOU 2017:90 Innehåll

12

Särskilda bestämmelser om erkännande och

 

 

verkställighet av vissa utländska avgöranden ..............

251

12.1

Inledning................................................................................

251

12.2

Vilka avgöranden kommer att

 

 

omfattas av bestämmelserna? ...............................................

252

12.3

Vilka bestämmelser bör gälla i fråga om erkännande

 

 

och verkställighet? ................................................................

253

12.4

Bestämmelsernas närmare utformning ................................

255

 

12.4.1

Bestämmelser om förutsättningar

 

 

 

för erkännande anpassas........................................

255

 

12.4.2

Bestämmelser om hinder för erkännande

 

 

 

anpassas också.........................................................

256

 

12.4.3

Bestämmelser om verkställighet

 

 

 

och verkställbarhet behålls....................................

257

13

Några ytterligare frågor.............................................

259

13.1

Inledning................................................................................

259

13.2

Ändringar i äktenskapsbalken ..............................................

260

 

13.2.1 Tillkommande krav på datering av

 

 

 

äktenskapsförord, bodelningsavtal

 

 

 

och föravtal ............................................................

260

 

13.2.2 Nya uppgifter att registrera för Skatteverket ......

261

13.3

Behovet av materiella bestämmelser om de

 

 

förmögenhetsrättsliga verkningarna av utländska

 

 

registrerade partnerskap .......................................................

261

13.4

Andra myndigheter och rättstillämpare som domstolar ....

264

 

13.4.1

Bodelningsförrättare..............................................

264

 

13.4.2

Boutredningsmän ..................................................

266

 

13.4.3

Kronofogdemyndigheten......................................

267

 

13.4.4

Skatteverket ...........................................................

268

11

Innehåll

SOU 2017:90

DEL IV

 

Genomförande av förslagen

 

14

En ny lag ................................................................

273

15

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ...............

279

15.1Den nya lagen om internationella frågor rörande makars, registrerade partners och

 

sambors förmögenhetsförhållanden....................................

279

15.2

Ändringar i äktenskapsbalken..............................................

281

16

Konsekvenser ..........................................................

283

16.1

Kostnadseffekter och finansiering.......................................

283

16.2

Konsekvenserna i övrigt.......................................................

286

DEL V

 

Författningskommentar

 

17

Författningskommentar ............................................

289

17.1

Förslaget till lag om internationella frågor

 

 

rörande makars, registrerade partners och

 

 

sambors förmögenhetsförhållanden....................................

289

17.2

Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken................

325

17.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595)

om erkännande och verkställighet av nordiska domar

på privaträttens område........................................................

328

17.4Förslaget till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

 

äktenskap, adoption och förmynderskap............................

330

17.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:417)

 

 

om arv i internationella situationer .....................................

332

17.6

Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:788)

 

 

om införande av äktenskapsbalken......................................

333

12

SOU 2017:90

Innehåll

Bilagor

 

 

Bilaga 1

Kommittédirektiv 2016:74 ...........................................

335

Bilaga 2 Förordningen om makars

 

 

förmögenhetsförhållanden ...........................................

345

Bilaga 3

Förordningen om registrerade partners

 

 

förmögenhetsförhållanden ...........................................

375

Bilaga 4

Rättelser till förordningarna om makars respektive

 

 

registrerade partners förmögenhetsförhållanden........

403

13

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har i uppdrag att lämna de författningsförslag och förslag på andra åtgärder som behövs med anledning av rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett för- djupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmö- genhetsförhållanden (förordningen om makars förmögenhetsförhål- landen) och rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av do- mar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade part- nerskap (förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhål- landen). I uppdraget ingår att förklara och tydliggöra förordningarnas innebörd och tillämpning i ett svenskt sammanhang. Eftersom för- ordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden har kopplingar till framför allt arvsförordningen och Bryssel II-förordningen ingår också i utredningens uppdrag att belysa hur de olika förordningarna förhåller sig till varandra.

När det gäller makar finns i förordningen om makars förmögenhets- förhållanden ett undantag som innebär bl.a. att Sverige och Finland i vissa fall kan avstå från att tillämpa förordningens bestämmelser om förfaranden för erkännande och verkställighet när det gäller avgöran- den som har meddelats i den andra staten. Undantaget avser avgöran- den som har meddelats med stöd av konventionen av den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehål- lande privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och för- mynderskap (den nordiska äktenskapskonventionen), konventionen av den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvs-

15

Sammanfattning

SOU 2017:90

konventionen) och konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på pri- vaträttens område, Köpenhamn 11.10.1977 (1977 års nordiska ram- konvention). I utredningens uppdrag ingår att analysera undantagets närmare innebörd för tillämpningen av de författningar som genom- för de nordiska konventionerna i svensk rätt och överväga om några författningsändringar krävs.

Utredningen ska analysera hur förordningarna om makars re- spektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden påverkar de svenska reglerna och om ändringar och kompletteringar måste eller bör göras för att åstadkomma en överskådlig, förutsebar och ända- målsenlig reglering på området. Svenska bestämmelser på området återfinns för närvarande i ett flertal olika författningar. Enligt upp- draget ska utredningen särskilt överväga om samtliga bestämmelser på området bör samlas i en ny lag. Vidare ska utredningen överväga om det finns behov av att i Sverige införa materiella bestämmelser om de förmögenhetsrättsliga verkningarna av utländska registrerade partnerskap.

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Tillämpningsområden

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden är antagna inom ramen för ett fördjupat sam- arbete mellan 18 av EU:s medlemsstater, nämligen Belgien, Bulgarien, Cypern, Tjeckien, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Österrike, Portugal, Slovenien, Finland och Sverige. Förordningarna reglerar frågor om internationell behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkstäl- lighet rörande makars respektive registrerade partners förmögenehets- förhållanden som har gränsöverskridande följder. De börjar tillämpas i relevanta delar den 29 januari 2019 och kommer att vara bindande och direkt tillämpliga i de stater som deltar i det fördjupade samarbetet.

Internationella frågor om sambors förmögenhetsförhållanden om- fattas inte av förordningarnas bestämmelser. Det följer vidare av för- ordningarnas övergångsbestämmelser att bestämmelserna om tillämp- lig lag (kapitel III) endast är tillämpliga med avseende på makar respek-

16

SOU 2017:90

Sammanfattning

tive registrerade partner som ingår äktenskap respektive registrerar partnerskap eller väljer tillämplig lag på sina förmögenhetsförhållan- den den 29 januari 2019 eller därefter. Detta betyder att s.k. äldre äktenskap respektive äldre registrerade partnerskap inte omfattas av förordningarnas bestämmelser om tillämplig lag.

Det nordiska undantaget

För vissa frågor på området för makars förmögenhetsförhållanden finns särskilda internationellt privaträttsliga bestämmelser som gäller i för- hållandet mellan de nordiska länderna. Bestämmelserna har sin grund i de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna, 1977 års nordiska ramkonvention och konventionen mellan Danmark, Fin- land, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar, Köpenhamn 16.3.1932 (1932 års nordiska ramkonvention). Eftersom Island inte har tillträtt 1977 års nordiska ramkonvention tillämpas fortfarande 1932 års nordiska ramkonvention i förhållande till Island.

För svensk del återfinns de internordiska bestämmelserna i förord- ningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF), lagen (2015:417) om arv i internationella situationer (IAL), lagen (1977:595) om erkän- nande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (NEVL) och lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som har meddelats i Island (1932 års lag).

Det följer av förordningen om makars förmögenhetsförhållanden att Sverige kommer att kunna fortsätta tillämpa de internordiska be- stämmelserna om makars förmögenhetsförhållanden i förhållande till Danmark, Norge och Island. I förbindelser mellan medlemsstaterna, dvs. i förhållandet mellan Sverige och Finland, kommer dock förord- ningen att ha företräde. Utgångspunkten är därmed att Sverige inte kommer att kunna fortsätta tillämpa de internordiska bestämmelserna i förhållande till Finland. Förordningen innehåller dock ett undantag som innebär att Sverige kan tillämpa de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet även i förhållande till Finland i den mån de föreskriver enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar än förordningen gör.

17

Sammanfattning

SOU 2017:90

Internationell behörighet

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden reglerar när medlemsstaternas domstolar är behö- riga att pröva frågor som rör makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden (internationell behörighet). Bestämmel- serna om internationell behörighet i förordningarna är hierarkiskt ordnade, dvs. de ska prövas i tur och ordning. I första hand ska frågor om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden prövas av domstolarna i den medlemsstat som handlägger ett anknutet förfarande om arv eller äktenskapsskillnad respektive upplösning av ett registrerat partnerskap. Föreligger inte internationell behörighet på grund av något sådant anknutet förfarande fastställs i stället behörig- heten i enlighet med behörighetskriterier som är kopplade till makar- nas respektive de registrerade partnernas hemvist och medborgarskap.

Genom förordningarna införs en möjlighet för makar och regi- strerade partner att ingå avtal om att domstolarna i en medlemsstat ska ha exklusiv behörighet att avgöra frågor rörande deras förmögen- hetsförhållanden, s.k. prorogationsavtal.

Därutöver finns bestämmelser om subsidiär behörighet och be- hörighet i undantagsfall (t.ex. om det är omöjligt att få ett avgörande i ett tredje land till vilket målet har nära anknytning).

En domstol som är behörig enligt någon av förordningarna kan, om vissa förutsättningar är uppfyllda, förklara sig obehörig. En sådan förklaring kan endast avges undantagsvis om domstolen anser att äktenskapet i fråga, enligt medlemsstatens internationella privaträtt, inte erkänns respektive om domstolen anser att domstolslandet inte medger registrerade partnerskap.

Utgångspunkten är att internationell behörighet enligt förord- ningarna är universell och omfattar egendom såväl inom som utom landet. Förordningarna innehåller dock bestämmelser som medger rätt för den annars behöriga domstolen att i vissa fall begränsa för- farandet till att inte omfatta egendom som är belägen i ett tredje land.

Tillämplig lag

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande bestämmelser kan makar och registrerade partner enligt förordningarna avtala om vilket lands lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Har makar

18

SOU 2017:90

Sammanfattning

inte avtalat om tillämplig lag ska tillämplig lag på deras förmögenhets- förhållanden bestämmas med utgångspunkt i lagen i den stat där de tog hemvist när de gifte sig. Har registrerade partner inte avtalat om tillämplig lag tillämpas på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av deras registrerade partnerskap lagen i den stat enligt vars lag det regi- strerade partnerskapet ingicks. Endast i undantagsfall kan lagen i en stat där makarna respektive de registrerade partnerna senare tagit hem- vist tillämpas. Dessa bestämmelser är ett uttryck för den s.k. oförän- derlighetsprincipen, dvs. att den lag som är tillämplig vid äktenskapets respektive det registrerade partnerskapets ingående inte senare ändras på grund av att makarna respektive de registrerade partnerna har fått anknytning till en annan stat.

Övergången till en tillämpning av oföränderlighetsprincipen för att avgöra frågan om tillämplig lag är en genomgripande förändring som förordningarna för med sig i svensk internationell privaträtt. För närvarande gäller i svensk rätt att tillämplig lag bestäms utifrån lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas dock i stället den statens lag. Det bör framhållas att makar och registrerade partner fortfarande kommer att kunna avtala om att hemvistlandets lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhål- landen.

Den tillämpliga lagen ska enligt förordningarna reglera upplösning av makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden och delning, fördelning eller avveckling av egendom. Det betyder att den enligt förordningarna tillämpliga lagen ska reglera frågor om ma- kars förmögenhetsförhållanden både under äktenskapet och efter dess upplösning. Det mesta talar också för att den enligt förordningarna tillämpliga lagen ska reglera även förfarandet vid bodelning eller mot- svarande. Den möjlighet som i dag finns i svensk rätt att på begäran av en make tillämpa svensk lag beträffande förfarandet vid bodelning kommer därmed att försvinna.

Enligt förordningarna gäller universalitetsprincipen, dvs. att den lag som enligt förordningarnas bestämmelser är tillämplig gäller oav- sett om det är lagen i en medlemsstat eller i ett tredje land.

I förhållande till svensk rätt innehåller förordningarna delvis nya bestämmelser om formell giltighet av lagvalsavtal och äktenskaps- respektive partnerskapsförord. Som grundläggande krav enligt förord- ningarna gäller att dessa rättshandlingar måste vara skriftliga, daterade

19

Sammanfattning

SOU 2017:90

och undertecknade för att vara formellt giltiga. I svensk rätt krävs i dag endast skriftlighet för ett lagvalsavtals formella giltighet. Förord- ningarnas bestämmelser innebär också att äktenskaps- respektive part- nerskapsförord samt lagvalsavtal i vissa fall måste registreras hos Skatteverket för att bli formellt giltiga. I svensk rätt är det i dag endast äktenskaps- respektive partnerskapsförord som måste registreras för att bli formellt giltiga.

Erkännande och verkställighet

Enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners för- mögenhetsförhållanden ska domar som har meddelats i en medlems- stat erkännas i övriga medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande. För verkställighet krävs att domen har förklarats verkställ- bar i den medlemsstat där verkställighet begärs.

Förfarandet vid ansökan om verkställbarhet ska enligt förord- ningarna, i den mån annat inte följer av förordningarna, regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten.

Fortsatt behov av svenska bestämmelser

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden kommer att vara direkt tillämpliga i Sverige, vilket innebär att de kommer att gälla som svensk lag. Det kommer dock fortfarande att finnas behov av svenska bestämmelser på området. Det gäller bestämmelser som kompletterar förordningarna och bestäm- melser som införlivar bestämmelser om makars förmögenhetsförhål- landen i de nordiska konventionerna. Det gäller vidare bestämmelser som reglerar internationella frågor om sambors förmögenhetsförhål- landen samt bestämmelser för frågor om erkännande och verkställig- het av avgöranden som inte omfattas av förordningarna och där inte heller de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkstäl- lighet är tillämpliga.

20

SOU 2017:90

Sammanfattning

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden ersätter i stort sett svenska autonoma bestämmel- ser om internationell behörighet och tillämplig lag i frågor om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Medlems- staterna ges dock i förordningarna möjlighet att genom internationellt tvingande regler tillämpa undantag i förhållande till bestämmelserna om tillämplig lag. Internationellt tvingande regler är bestämmelser som en medlemsstat anser vara så avgörande för att skydda allmän- intressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att lan- det kräver att de tillämpas vid alla situationer inom deras tillämpnings- områden. Utredningen föreslår kompletterande bestämmelser om internationellt tvingande regler. Enligt dessa ska äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makarnas gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt att vid bodelning överta sådan egendom alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige.

Dessutom föreslås kompletterande bestämmelser om reserv- forum när förordningarna föreskriver att det finns internationell be- hörighet för svensk domstol. Det föreslås också bestämmelser om registrering av lagvalsavtal.

Förfarandet vid ansökan om verkställbarhet ska enligt förord- ningarna, i den mån annat inte följer av förordningarna, regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. Utredningen föreslår som kompletterande bestämmelser till förordningarna att förfarandet vid ansökan om verkställbarhet (exekvaturförfarandet) i huvudsak ska följa det som gäller för motsvarande förfaranden enligt andra inter- nationella instrument, t.ex. arvsförordningen, och att ansökan om verkställbarhet ska göras till de tingsrätter som regeringen föreskriver.

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

Enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden kommer Sverige inte längre att kunna tillämpa de internordiska bestämmel- serna om internationell behörighet och tillämplig lag i förhållande till Finland. När en fråga om makars förmögenhetsförhållanden rör för- hållandet mellan Sverige och Finland ska i stället bestämmelserna om internationell behörighet och tillämplig lag i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden tillämpas.

21

Sammanfattning

SOU 2017:90

Enligt förordningen kommer Sverige dock att kunna fortsätta tilläm- pa samtliga internordiska bestämmelser i förhållande till Danmark, Norge och Island. Utredningen har vidare bedömt att de internor- diska bestämmelserna föreskriver enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av avgöranden än förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Sverige kommer därför, enligt det nordiska undantaget i förordningen, att kunna fortsätta tillämpa de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet även i förhållande till Finland.

Utredningen föreslår att nuvarande internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i princip ska behållas. Det av- ser alltså bestämmelser som i dag finns i NÄF, IAL, NEVL och 1932 års lag.

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

Internationella frågor om sambors förmögenhetsförhållanden om- fattas inte av förordningarna om makars respektive registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden. I 2012 års Bryssel I-förordning och 2007 års Luganokonvention finns internationellt privaträttsliga be- stämmelser som utredningen bedömer är tillämpliga åtminstone avse- ende vissa frågor om sambors förmögenhetsförhållanden. Det finns oaktat detta behov av svenska autonoma bestämmelser angående sambors förmögenhetsförhållanden. I dag tillämpas bestämmelserna i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sam- bors förmögenhetsförhållanden (LIMF) i fråga om sambors förmö- genhetsförhållanden.

Utredningen föreslår att nuvarande bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden i princip ska behållas. Det betyder bl.a. att bestämmelserna om tillämplig lag i fortsättningen kommer att skilja sig åt mellan makar och sambor. Med hänsyn till bestämmelserna om formell giltighet av lagvalsavtal i förordningarna om makars respek- tive registrerade partners förmögenhetsförhållanden föreslås dock att även lagvalsavtal mellan sambor ska vara skriftliga, daterade och undertecknade för att var formellt giltiga. Dessutom föreslås att det införs bestämmelser om materiell giltighet av lagvalsavtal mellan sam- bor. Bestämmelserna överensstämmer med vad som gäller angående

22

SOU 2017:90

Sammanfattning

materiell giltighet av lagvalsavtal enligt förordningarna om makars re- spektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Särskilda bestämmelser om erkännande

och verkställighet av vissa utländska avgöranden

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållan- den kommer endast att gälla beträffande domar som har meddelats i andra medlemsstater. Även i fortsättningen kommer det därför att finnas behov av svenska bestämmelser för frågor om erkännande och verkställighet av avgöranden om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden som inte omfattas av förordningarna och där inte heller de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet är tillämpliga.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden finns i dag i LIMF. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser i princip ska behållas. Det föreslås dock att bestämmelserna som reglerar förutsättningar för erkännande och om det föreligger hinder mot erkännande ändras så att de överens- stämmer med motsvarande bestämmelser i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

En ny lag införs

Utredningen har övervägt vilken lagteknisk lösning som bör väljas när det gäller de bestämmelser som ska införas respektive behållas med vissa ändringar och tillägg. Ett alternativ skulle vara att samla endast de kompletterande bestämmelserna till förordningarna i en ny lag och behålla de övriga bestämmelserna i de författningar som de för när- varande finns i. Bestämmelsernas placering i flera olika författningar ger dock en splittrad bild som mest sannolikt leder till tillämpnings- svårigheter för domstolar och andra rättstillämpare. Utredningen före- slår därför att bestämmelser om makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden samlas i en ny lag.

Den nya lagen bör innehålla bestämmelser som kompletterar förordningarna. Vidare bör bestämmelser som införlivar de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna, och som i dag återfinns i

23

Sammanfattning

SOU 2017:90

NÄF och IAL, föras över till den nya lagen med vissa justeringar. Lagen bör också innehålla bestämmelser om sambors förmögenhets- förhållanden och bestämmelser för frågor om erkännande och verk- ställighet av avgöranden som inte omfattas av förordningarna och där inte heller de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet är tillämpliga.

I den nya lagen bör dock inte införas bestämmelser om erkän- nande och verkställighet av nordiska avgöranden som införlivar 1977 och 1932 års nordiska ramkonventioner och som i dag finns i NEVL och 1932 års lag. Båda lagarna har ett brett tillämpningsområde och är inte avgränsade särskilt till avgöranden om makars förmögenhets- förhållanden. Utredningen anser att det är mest ändamålsenligt att bestämmelser som reglerar frågor om erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden på privaträttens område generellt behålls oför- ändrade.

Genom den nya lagen upphävs LIMF. På samma sätt upphävs de bestämmelser som avser makars förmögenhetsförhållanden i NÄF och IAL.

Ändringar i äktenskapsbalken

Definitonen av äktenskapsförord i förordningen om makars förmö- genhetsförhållanden är vidare än den som ges av begreppet i svensk rätt. Med äktenskapsförord i förordningens mening avses varje avtal mellan makar eller blivande makar varigenom dessa reglerar sina för- mögenhetsförhållanden. Förutom äktenskapsförord i svensk bemär- kelse omfattas därför med stor sannolikhet även bodelningsavtal och föravtal av definitionen.

Enligt förordningen gäller som grundläggande formkrav att ett äktenskapsförord ska vara skriftligt, daterat och undertecknat. I dag saknas krav om datering för äktenskapsförord, bodelningsavtal och föravtal i äktenskapsbalken. Utredningen föreslår att det i äktenskaps- balken avseende dessa rättshandlingar införs de ytterligare krav som ställs enligt förordningen angående den formella giltigheten av äkten- skapsförord.

24

SOU 2017:90

Sammanfattning

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens förslag till ny lag om internationella frågor rörande ma- kars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden bör träda i kraft samtidigt som förordningarna om makars respektive regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden börjar tillämpas, nämligen den 29 januari 2019. Genom den nya lagen bör LIMF samtidigt upp- hävas. Det föreslås övergångsbestämmelser med innebörd att bestäm- melserna om tillämplig lag i LIMF fortfarande ska gälla för makar och registrerade partner som har ingått äktenskap respektive registrerat partnerskap före den 29 januari 2019 och som inte därefter har valt tillämplig lag på sina förmögenhetsförhållanden, dvs. s.k. äldre äkten- skap respektive äldre registrerade partnerskap. I övergångsbestämmel- ser föreslås vidare att en giltig rättshandling (dvs. lagvalsavtal) mellan sambor som företagits före ikraftträdandet inte ska förlora sin giltig- het genom den nya lagen.

Även utredningens förslag till ändringar i äktenskapsbalken bör träda i kraft den 29 januari 2019. Det föreslås övergångsbestämmelser med innebörd att ett giltigt äktenskapsförord, bodelningsavtal eller föravtal som ingåtts före ikraftträdandet inte ska förlora sin giltighet genom lagändringarna.

25

Summary

Remit

The Inquiry has been instructed to submit any legislative or other proposals that will be needed in connection with Council Regulation (EU) 2016/1103 of 24 June 2016 implementing enhanced coopera- tion in the area of jurisdiction, applicable law and the recognition and enforcement of decisions in matters of matrimonial property regimes (Regulation on matrimonial property regimes) and Council Regulation (EU) 2016/1104 of 24 June 2016 implementing enhanced cooperation in the area of jurisdiction, applicable law and the recognition and enforcement of decisions in matters of the property consequences of registered partnerships (Regulation on property consequences of registered partnerships). The remit includes explaining and clarifying the meaning and application of these regulations in a Swedish context. Because the regulations on property regimes of spouses and registered partners are primarily linked to the Succession Regulation and the Brussels II Regulation, the Inquiry’s remit also includes analysing how these different regulations relate to each other.

With regard to spouses, the Regulation on matrimonial property regimes contains a derogation which means, among other things, that Sweden and Finland may, in certain cases, refrain from applying the Regulation’s provisions on procedures for the recognition and enforcement of decisions issued in the other State. This derogation concerns rulings based on the Convention of 6 February 1931 be- tween Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden comprising private international law provisions on marriage, adoption and guardianship (Nordic Convention on Marriage), the Convention of 19 November 1934 between Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden comprising private international law provisions on

27

Summary

SOU 2017:90

succession, wills and estate administration (Nordic Convention on Succession) and the Convention of 11 October 1977 between Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden on the recognition and enforcement of judgments in civil matters (1977 Nordic

Convention). The Inquiry’s remit includes analysing the more detailed meaning of this derogation on applying the provisions that implement these Nordic conventions into Swedish law, and considering whether any legislative amendments are required.

The Inquiry will analyse how the regulations on property regimes of spouses and registered partners impact the Swedish rules and whether any changes or additions must, or should, be made to achieve clear, predictable and effective regulation in the area. Swedish provisions in this area are currently found in a number of different statutes. Under its remit, the Inquiry will consider, in particular, whether all the provisions in the area should be collected in a single new act. The Inquiry will also consider whether there is a need in Sweden to introduce substantive provisions on the property consequences of partnerships registered abroad.

The regulations on property regimes of spouses and registered partners

Scope of application

The regulations on property regimes of spouses and registered partners have been adopted within the framework of enhanced cooperation between 18 EU Member States: Austria, Belgium, Bulgaria, Croatia, Cyprus, the Czech Republic, Finland, France, Germany, Greece, Italy, Luxembourg, Malta, the Netherlands, Portugal, Slovenia, Spain and Sweden. The regulations regulate matters of international jurisdiction, applicable law and the recognition and enforcement of decisions in matters of property regimes of spouses and registered partners that have cross-border implications. The relevant parts will begin to apply on 29 January 2019, and will be binding and directly applicable in the States participating in the enhanced cooperation.

International matters concerning the property regimes of cohabiting partners are not covered by the provisions of these regulations. Moreover, it follows from the transitional provisions of

28

SOU 2017:90

Summary

the regulations that the provisions on applicable law (Chapter III) apply only to spouses or registered partners who marry or register their partnership, or who specify the law applicable to their matrimonial property regimes or the property consequences of their registered partnership on or after 29 January 2019. This means that

‘older marriages’ and ‘older registered partnerships’ are not covered by the provisions on applicable law in these regulations.

The Nordic derogation

Certain matters in the area of matrimonial property regimes are covered by special private international law provisions that apply in relations between the Nordic countries. These provisions are based on the Nordic Conventions on Marriage and Succession, the 1977 Nordic Framework Convention and the Convention of 16 March 1932 be- tween Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden on the recog- nition and enforcement of judgments (1932 Nordic Framework Convention). Since Iceland has not acceded to the 1977 Nordic Framework Convention, the 1932 Nordic Framework Convention still applies in relation to Iceland.

For Sweden, the inter-Nordic provisions are found in the Ordinance concerning Certain International Legal Relationships relating to Marriage, Adoption and Guardianship (1931:429), the Act on Inheritance in International Situations (2015:417), the Act on the Recognition and Enforcement of Nordic Judgments in the Field of Private Law (1977:595), and the Act on the Recognition and Enforcement of Judgments Issued in Iceland (1932:540).

It follows from the Regulation on matrimonial property regimes that Sweden will be able to continue to apply the inter-Nordic provisions on matrimonial property regimes in relation to Denmark, Norway and Iceland. In relations between the Member States, i.e. between Sweden and Finland, however, the Regulation will take precedence. The basic principle is thus that Sweden will not be able to continue to apply the inter-Nordic provisions in relation to Finland. The Regulation contains a derogation, however, that means that Sweden can apply the inter-Nordic provisions on recognition and enforcement in relation to Finland in so far as they provide for

29

Summary

SOU 2017:90

simplified and more expeditious procedures for the recognition and enforcement of decisions than the Regulation.

International jurisdiction

The regulations on property regimes of spouses and registered partners regulate when the courts of Member States have jurisdiction to examine matters concerning the property regimes of spouses and registered partners (international jurisdiction). The provisions on international jurisdiction in the regulations are based on a scale of connecting factors, i.e. they are to be examined in order of precedence on this scale. Matters concerning property regimes of spouses and registered partners are firstly to be examined by courts in the Member State dealing with a related procedure on succession or divorce, or the dissolution of a registered partnership. If no international jurisdiction stems from any such related procedure, jurisdiction is instead determined in accordance with jurisdiction criteria connected to the habitual residence and citizenship of the spouses or registered partners.

The regulations provide an option for spouses and registered partners to conclude a choice-of-court agreement, or ‘prorogation agreement’, giving the courts of one Member State exclusive jurisdiction to rule on matters of their matrimonial property regime.

In addition, there are provisions on subsidiary jurisdiction and jurisdiction in exceptional cases (e.g. if it is impossible to obtain a ruling in a third State to which the case is closely connected).

A court that has jurisdiction under either of the regulations may, if certain conditions are met, decline jurisdiction. A court may decline jurisdiction only in exceptional cases if it considers that the marriage in question, under the Member State’s private international law, is not recognised or if the court considers that the law of the forum does not recognise registered partnerships.

In principle, international jurisdiction under the regulations is universal and covers property both in and outside the country. The regulations contain provisions, however, that allow the court that otherwise has jurisdiction to limit the proceedings in certain cases so as not to include property located in a third State.

30

SOU 2017:90

Summary

Applicable law

As is the case with the current provisions, spouses and registered partners may, under the regulations, agree to designate which State’s law will apply to their matrimonial property regime. If spouses do not make a choice, the applicable law to their matrimonial property regime will be the law of the State of the spouses’ first common habitual residence after their marriage. If registered partners do not make a choice, the law applicable to the property consequences of their registered partnership will be the law of the State in which their partnership was registered. Only in exceptional cases can the law of a State in which the spouses or registered partners subsequently established their habitual residence be applied. These provisions are an example of the ‘principle of immutability’, i.e. that the law applicable on entering into a marriage or registered partnership cannot subsequently be changed because the spouses or registered partners become connected to another State.

The transition towards applying the principle of immutability to determine the question of applicable law is a fundamental change entailed by the regulations in Swedish private international law. At present in Swedish law, the applicable law is determined on the basis of the law of the State in which the spouses were habitually resident when they married. If both spouses subsequently established their habitual residence in another State and resided there for at least two years, the law of that State applies instead. It should be pointed out, however, that spouses and registered partners will still be able to agree that the law of their country of habitual residence is to apply to their matrimonial property regime.

Under the regulations, the applicable law is to regulate the dissolution of the property regimes of spouses or registered partners, and the partition, distribution or liquidation of the property. This means that under the regulations, the applicable law regulates matters of matrimonial property regimes both during the marriage and after its dissolution. There are also strong indications that under the regulations, the applicable law will also regulate procedures concerning distribution of property or equivalent. The current possibility under Swedish law to apply, at the request of a spouse, Swedish law to the procedure for distribution of property will thus no longer be available.

31

Summary

SOU 2017:90

Under the regulations, the principle of universality applies, which means that the law applicable under the regulations’ provisions applies irrespective of whether it is the law of a Member State or of a third State.

In relation to Swedish law, the regulations contain some new provisions on the formal validity of agreements on the choice of applicable law and matrimonial or partnership property agreements. A basic requirement of the regulations is that these legal acts must be in writing, dated and signed to be formally valid. At present under Swedish law, an agreement on the choice of applicable law need only be in writing to be formally valid. The regulations also mean that matrimonial and partnership property agreements and choice-of-law agreements must, in certain cases, be registered with the Swedish Tax Agency to be formally valid. At present under Swedish law, only matrimonial and partnership property agreements must be registered to be formally valid.

Recognition and enforcement

Under the regulations on property regimes of spouses and registered partners, judgments issued in one Member State must be recognised in the other Member States without any special procedure being required. For enforcement, the judgment must have been declared enforceable in the Member State where enforcement is sought.

According to the regulations, the procedure for applying for a declaration of enforceability is to be regulated by law in the en- forcing Member State, unless otherwise provided by the regulations.

Continued need for Swedish provisions

The regulations on property regimes of spouses and registered partners will be directly applicable in Sweden, which means they will apply as Swedish law. However, there will still be a need for Swedish rules in this area. This applies to rules that supplement the regulations and provisions that incorporate the rules on matrimonial property regimes into the Nordic conventions. It also applies to provisions regulating international matters concerning the property regimes of cohabiting partners, and provisions on matters

32

SOU 2017:90

Summary

concerning the recognition and enforcement of decisions not covered by the regulations and to which the inter-Nordic provisions on recognition and enforcement do not apply, either.

Supplementary provisions to the regulations

The regulations on property regimes of spouses and registered partners largely replace Swedish autonomous provisions on international jurisdiction and applicable law in matters concerning the property regimes of spouses and registered partners. In the regulations, however, Member States are given the possibility, through overriding mandatory provisions, to apply exceptions in relation to the provisions on applicable law. Overriding mandatory provisions are provisions the respect for which is regarded as crucial by a Member State for safeguarding its public interests, such as its political, social or economic organisation, to such an extent that they are applicable to any situation falling within their scope. The Inquiry proposes supplementary provisions on overriding mandatory provisions. According to these provisions, the provisions of the Marriage Code concerning the disposal of spouses’ joint home and property and, on the distribution of property, a spouse’s right to take over such property, must always apply if the home and property are in Sweden.

Supplementary provisions on a reserve forum are also proposed in cases when the regulations prescribe international jurisdiction for a Swedish court. Provisions on the registration of agreements on the choice of applicable law are also proposed.

According to the regulations, the procedure for applying for a declaration of enforceability is to be regulated by the law in the enforcing Member State, unless otherwise provided by the regulations. As supplementary provisions to the regulations, the Inquiry proposes that, in general, the procedure for applying for a declaration of enforceability (exequatur proceedings) should be in line with equivalent procedures under other international instruments, e.g. the Succession Regulation, and that such applications should be made to the district courts prescribed by the Government.

33

Summary

SOU 2017:90

Inter-Nordic provisions on matrimonial property regimes

Under the Regulation on matrimonial property regimes, Sweden will no longer be able to apply the inter-Nordic provisions on international jurisdiction and applicable law in relation to Finland. When a matter of matrimonial property regimes concerns relations between Sweden and Finland, the provisions on international jurisdiction and applicable law in the Regulation on matrimonial property regimes will apply instead.

However, under the Regulation Sweden will still be able to continue to apply all inter-Nordic provisions in relation to Denmark, Norway and Iceland. Moreover, the Inquiry considers that the inter-Nordic provisions provide for simplified and more expeditious procedures for the recognition and enforcement of decisions than does the Regulation on matrimonial property regimes. As a result, under the Nordic derogation in the Regulation, Sweden will be able to continue to apply the inter-Nordic provisions on recognition and enforcement even in relation to Finland.

The Inquiry proposes that the current inter-Nordic provisions on matrimonial property regimes be retained in principle. Thus, this concerns the provisions currently found in the ordinance and three acts mentioned above: the Ordinance concerning Certain International Legal Relationships relating to Marriage, Adoption and Guardianship, the Act on Inheritance in International Situations, the Act on the Recognition and Enforcement of Nordic Judgments in the Field of Private Law, and the Act on the Recognition and Enforcement of Judgments Issued in Iceland.

Provisions on the property regimes of cohabitating partners

International matters concerning the property regimes of cohabiting partners are not covered by the regulations on property regimes of spouses and registered partners. The 2012 Brussels I Regulation and the 2007 Lugano Convention contain private international law provi- sions that the Inquiry considers applicable, at least with respect to certain matters concerning the property regimes of cohabiting partners. Nevertheless, there is a need for autonomous Swedish provisions concerning the property regimes of cohabiting partners. At present, the Act on Certain International Issues relating to the

34

SOU 2017:90

Summary

Property of Married and Unmarried Couples (1990:272) applies to matters concerning the property regimes of cohabiting partners.

The Inquiry proposes that the current provisions on the property regimes of cohabiting partners be retained in principle. This means, among other things, that in the future the provisions on applicable law will differ between spouses and cohabiting partners. With respect to the provisions on the formal validity of the choice-of-law agreement in the regulations on property regimes of spouses and registered partners, it is nevertheless proposed that the choice-of-law agreement between cohabiting partners also be written, dated and signed to be formally valid. The Inquiry also proposes introducing provisions on the material validity of a choice-of-law agreement between cohabiting partners. These provisions are consistent with what applies regarding the material validity of a choice-of-law agreement in the regulations on property regimes of spouses and registered partners.

Special provisions on the recognition

and enforcement of certain foreign decisions

The provisions on recognition and enforcement in the regulations on property regimes of spouses and registered partners will only apply to judgments issued in other Member States. As a result, there will continue to be a need for Swedish provisions on matters concerning the recognition and enforcement of decisions on the property regimes of spouses and registered partners not covered by the regulations and to which the inter-Nordic provisions on recognition and enforcement do not apply, either.

The provisions on the recognition and enforcement of decisions on matrimonial property regimes are currently found in the Act on Certain International Issues relating to the Property of Married and Unmarried Couples. The Inquiry proposes that these provisions be retained in principle. However, it is proposed that the provisions regulating the conditions for recognition, and whether there are any obstacles to recognition, be changed to be consistent with the equivalent provisions in the regulations on property regimes of spouses and registered partners.

35

Summary

SOU 2017:90

A new act is introduced

The Inquiry has considered which legal solutions should be chosen when it comes to the provisions to be introduced or retained with certain changes and additions. One alternative would be to collect only the supplementary provisions to the regulations in a new act and retain the other provisions in the statutes in which they are currently found. The placement of the provisions in several different statutes, however, would provide a fragmented picture that would probably result in courts and other authorities responsible for the administration of justice having difficulty applying them. The Inquiry therefore proposes that provisions on the property regimes of spouses, registered partners and cohabiting partners be collected in a single new act.

This new act should contain provisions that supplement the regulations. Moreover, the provisions that incorporate the Nordic Conventions on Marriage and Succession – and that are currently found in the Ordinance concerning Certain International Legal Relationships relating to Marriage, Adoption and Guardianship and the Act on Inheritance in International Situations – should be transferred to the new act with certain adjustments. The act should also contain provisions concerning the property regimes of cohabiting partners, and provisions on matters concerning the recognition and enforcement of decisions not covered by the regulations and to which the inter-Nordic provisions on recognition and enforcement do not apply, either.

However, provisions on the recognition and enforcement of Nordic decisions that incorporate the 1977 and 1932 Nordic Frame- work Conventions and that are currently found in the Act on the Recognition and Enforcement of Nordic Judgments in the Field of Private Law and the Act on the Recognition and Enforcement of Judgments Issued in Iceland should not be introduced into the new act. Both of these acts have a broad scope of application and are not limited in particular to decisions on matrimonial property regimes. The Inquiry considers that it is most appropriate for the provisions regulating matters on the recognition and enforcement of Nordic decisions in the field of private law to remain basically unchanged.

This new act will replace the Act on Certain International Issues relating to the Property of Married and Unmarried Couples.

36

SOU 2017:90

Summary

Similarly, it will replace the provisions concerning matrimonial property regimes in the Ordinance concerning Certain International Legal Relationships relating to Marriage, Adoption and Guardian- ship and in the Act on Inheritance in International Situations.

Amendments to the Marriage Code

The definition of a ‘matrimonial property agreement’ in the

Regulation on matrimonial property regimes is broader than the one provided by the term in Swedish law. A matrimonial property agreement within the intention of the Regulation means any agreement between spouses or future spouses by which they organise their matrimonial property regime. Accordingly, it is most likely that, in addition to matrimonial property agreements in a Swedish sense, the definition will also include agreements on the distribution of property and spousal agreements concluded immediately prior to filing for divorce.

The basic formal requirement under the Regulation is that a matrimonial property agreement is to be written, dated and signed. There is currently no requirement in the Marriage Code that matrimonial property agreements, agreements on the distribution of property or spousal agreements concluded immediately prior to filing for divorce be dated. The Inquiry proposes that, with regard to these legal acts, the additional requirements imposed by the Regulation concerning the formal validity of matrimonial property agreements be added to the Marriage Code.

Entry into force and transitional provisions

The Inquiry’s proposals for a new act on international matters concerning the property regimes of spouses, registered partners and cohabiting partners should enter into force at the same time as the regulations on property regimes of spouses and registered partners begin to apply, on 29 January 2019. The new act should, at the same time, replace the Act on Certain International Issues relating to the Property of Married and Unmarried Couples. Transitional provi- sions are proposed to the effect that the provisions on applicable law in the Act on Certain International Issues relating to the Property of

37

Summary

SOU 2017:90

Married and Unmarried Couples will continue to apply to spouses and registered partners who married or registered their partnership prior to 29 January 2019 and who did not subsequently choose a law to apply to their property regime, i.e. ‘older marriages’ or ‘older registered partnerships’. It is also proposed in the transitional provi- sions that the new act will not annul any valid legal act (i.e. an agreement on choice of law) between cohabiting partners that was entered into prior to the act’s entry into force.

The Inquiry’s proposed amendments to the Marriage Code should also enter into force on 29 January 2019. Transitional provi- sions are proposed to the effect that the legislative amendments will not annul any valid matrimonial property agreements, agreements on the distribution of property or spousal agreements concluded immediately prior to filing for divorce that were entered into before the amendments’ entry into force.

38

1 Författningsförslag

1.1Förslag till

lag om internationella frågor rörande makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Kompletterande bestämmelser till förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Kapitlets tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns kompletterande bestämmelser till

1.rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om ge- nomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols be- hörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden, i den ursprungliga lydel- sen1 (förordningen om makars förmögenhetsförhållanden), och

2.rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om ge- nomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols be- hörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap,

iden ursprungliga lydelsen2 (förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden).

1EUT L 183, 8.7.2016, s. 1.

2EUT L 183, 8.7.2016, s. 30.

39

Författningsförslag

SOU 2017:90

Reservforum

2 § Om det finns svensk internationell behörighet enligt förord- ningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhets- förhållanden och annan behörig domstol saknas, är Stockholms tings- rätt behörig.

Registrering av lagvalsavtal

3 § Om ett lagvalsavtal ska registreras hos Skatteverket enligt bestäm- melserna i artikel 23 i förordningarna om makars respektive registre- rade partners förmögenhetsförhållanden, ska bestämmelserna i 16 kap. 2, 4 och 5 §§ äktenskapsbalken tillämpas.

Internationellt tvingande regler

4 § Äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makars gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt att vid bodel- ning överta sådan egendom ska alltid tillämpas, om bostaden och bo- haget finns i Sverige.

Rättsverkningar vid legal separation

5 § Har det utomlands meddelats ett slutligt beslut om legal separa- tion och har makarna inte återupptagit sammanlevnaden, ska egendom som makarna har förvärvat efter separationen inte ingå i en bodelning där svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid en sådan bodelning ska täckning för skulder beräknas med hänsyn till förhållandena vid separationen.

Erkännande och verkställighet enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden

6 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller för- klaras verkställbart i Sverige enligt någon av förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden görs till

40

SOU 2017:90

Författningsförslag

tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan.

7 § En ansökan enligt någon av förordningarna om makars respek- tive registrerade partners förmögenhetsförhållanden om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 6 § görs till den tings- rätt som har meddelat beslutet.

Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 6 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

8 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 6 och 7 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av förordningarna om makars respektive registre- rade partners förmögenhetsförhållanden.

9 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte något annat följer av förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

10 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 6 § bifaller en an- sökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

2 kap. Särskilda bestämmelser för vissa nordiska förhållanden

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller i förhållande till de stater som är anslutna till konventionen den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestäm- melser om äktenskap, adoption och förmynderskap3 (den nordiska äktenskapskonventionen) och konventionen den 19 november 1934

3 SÖ 1931:19.

41

Författningsförslag

SOU 2017:90

mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testa- mente och boutredning4 (den nordiska arvskonventionen).

Bestämmelserna gäller om inte annat följer av förordningen om makars förmögenhetsförhållanden.

Bestämmelserna om internationell behörighet och tillämplig lag är inte tillämpliga i förhållande till Finland.

2 § Det som sägs i 5 och 8–12 §§ gäller makars förmögenhetsförhål- landen, om båda makarna

1.är medborgare i någon konventionsstat och

2.när de ingick äktenskapet

a)var medborgare i någon konventionsstat och

b)då tog hemvist i en av konventionsstaterna.

Bestämmelserna tillämpas inte om båda makarna efter äktenska- pets ingående har tagit hemvist utanför konventionsstaterna.

Svensk domstols internationella behörighet

3 § I samband med ett yrkande om legal separation eller äktenskaps- skillnad enligt 7 § förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap får också av samma eller annan domstol prövas frågor om bodelning.

4 § Om en talan angående en fråga om bodelning väcks enligt 3 § vid behörig domstol eller annan myndighet i olika konventionsstater mellan samma parter, ska den domstol eller annan myndighet vid vilken talan väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den andra domstolen eller myndigheten.

Vid tillämpning av första stycket ska en fråga om legal separation och en fråga om äktenskapsskillnad anses vara samma fråga.

5 § En ansökan om boskillnad mellan makarna tas upp av svensk domstol om

1.makarna har hemvist i Sverige, eller

2.makarna har hemvist i olika konventionsstater och den make som ansökan riktar sig mot har hemvist i Sverige.

4 SÖ 1935:17.

42

SOU 2017:90

Författningsförslag

6 § En fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död ska tas upp av svensk domstol om bodelningen förrättas i enlighet med svensk lag enligt 14 §.

En tvist som gäller bodelning med anledning av en makes död får också, trots att domstol i en annan nordisk stat är behörig, tas upp av svensk domstol om parterna är överens om det. Det gäller dock inte om dödsboet är föremål för behandling av domstol, testaments- exekutor, bobestyrer eller av domstol förordnad boutredningsman eller skiftesman eller om tvisten gäller klander av bodelning.

7 § Vid bodelning med anledning av en makes död som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands omfattas.

Tillämplig lag

8 § Har makar eller blivande makar avtalat att en viss stats lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, ska det gälla om

1. avtalet avser

a)lagen i en konventionsstat där någon av dem hade hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks, eller

b)lagen i den konventionsstat där de båda senast samtidigt hade hemvist, ifall den ena maken eller båda makarna under äktenskapet har tagit hemvist i en annan konventionsstat än den där de tog hem- vist när de gifte sig, och

2. något annat inte följer av 10–12 §§.

9 § Om tillämplig lag inte har bestämts genom avtal, tillämpas lagen i den konventionsstat där makarna tog hemvist när de gifte sig.

Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan konven- tionsstat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Om båda makarna tidigare under äktenskapet har haft hemvist i den staten eller om makarna är medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist där.

43

Författningsförslag

SOU 2017:90

10 § I fråga om en makes behörighet att råda över fast egendom, över egendom som är likställd med fast egendom eller över en bostad ska alltid lagen i den konventionsstat där egendomen finns tillämpas.

11 § Ett byte av den lag som tillämpas på makarnas förmögenhets- förhållanden inverkar inte på rättsverkningarna av en rättshandling som har företagits före bytet.

Giltigheten av bestämmelserna i ett äktenskapsförord bedöms en- ligt den lag som ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållan- den när frågan blir aktuell.

12 § Ett lagvalsavtal eller ett äktenskapsförord mellan makarna är giltigt till formen, om det när det ingicks uppfyllde formkraven i

1.den lag som enligt 8 eller 9 § var tillämplig på makarnas förmö- genhetsförhållanden, eller

2.lagen i en konventionsstat där makarna eller en av dem var med- borgare.

Om en konventionsstats lag saknar formkrav för lagvalsavtal, be- döms giltigheten enligt den lagens formkrav för äktenskapsförord.

Ett äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas gäller här i landet mot tredje man, endast om registrering sker enligt 7 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken.

13 § Om makar har beviljats legal separation och är på deras förmö- genhetsförhållanden lagen i en konventionsstat tillämplig, i vilken det saknas regler om legal separation, ska

1.bestämmelserna i den staten om bodelning efter äktenskaps- skillnad tillämpas,

2.egendom som en make förvärvar efter den legala separationen vara hans eller hennes enskilda, och

3.avdrag för att täcka skulder beräknas med hänsyn till förhål- landena vid den legala separationen.

14 § Bodelning med anledning av en makes död förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och vid sin död hade hemvist i Sverige.

Bodelning med anledning av en makes död förrättas också enligt svensk lag om en efterlevande make som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har suttit i oskiftat bo och han eller hon

44

SOU 2017:90

Författningsförslag

har hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och då hade hemvist i Sverige.

Erkännande och verkställighet

15 § Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut som i Danmark, Finland, Island eller Norge har meddelats med tillämpning av bestämmelser om internationell behörighet som motsvarar 3 eller 5 §, ska gälla i Sverige.

16 § Om inget annat följer av 15 §, ska i fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning från Danmark, Finland, Island eller Norge avseende en fråga om makars förmögenhetsförhållanden tillämpas lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nor- diska domar på privaträttens område eller lagen (1932:540) om erkän- nande och verkställighet av dom som meddelats i Island. Om dessa lagar inte gäller, tillämpas 4 kap. om inte något annat följer av förord- ningen om makars förmögenhetsförhållanden.

3 kap. Frågor om sambors förmögenhetsförhållanden

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om sambors förmögenhetsförhål- landen i internationella situationer, om inte annat följer av en unions- rättsakt.

Bestämmelserna gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift.

Svensk domstols internationella behörighet

2 § En fråga om sambors förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol om

1.svaranden har hemvist i Sverige,

2.käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 5 eller 6 § är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden,

3.frågan rör egendom i Sverige, eller

45

Författningsförslag

SOU 2017:90

4.svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas

iSverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om dom- stolens behörighet.

Om frågan gäller bodelning med anledning av en sambos död tillämpas 3 § i stället för första stycket.

3 § En fråga om bodelning med anledning av en sambos död får tas upp av svensk domstol

1.om den avlidne sambon hade hemvist i Sverige,

2.i fall som anges i 2 § första stycket 1, 2 och 4, eller

3.på begäran av den efterlevande sambon om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkän- nande och verkställighet av domar samt godkännande och verkstäl- lighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen5.

4 § Framställs ett yrkande om sambors förmögenhetsförhållanden i en svensk domstol, när det redan pågår ett förfarande utomlands som kan leda till ett motstridigt avgörande, ska talan avvisas om det kan antas att avgörandet i det utländska förfarandet blir gällande här i landet. I stället för att talan avvisas får målet eller ärendet förklaras vilande i avvaktan på ett lagakraftvunnet avgörande i det utländska förfarandet. Talan får prövas om det finns särskilda skäl.

Tillämplig lag

5 § Om sambor eller blivande sambor i skriftligt, daterat och under- tecknat avtal har kommit överens att en viss stats lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, ska det gälla om

1.avtalet avser lagen i en stat där någon av dem hade hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks, och

2.något annat inte följer av 7–14 §§.

5 EUT L 201, 27.7.2012, s. 107.

46

SOU 2017:90

Författningsförslag

Om den ena sambon är död, får den efterlevande sambon ingå ett avtal enligt första stycket med den avlidnes arvingar och universella testamentstagare.

Förekomsten och giltigheten av ett lagvalsavtal eller av ett villkor i ett sådant avtal ska fastställas enligt den lag som skulle vara tillämplig på det enligt första eller andra stycket, om avtalet eller villkoret var giltigt.

6 § Har tillämplig lag inte bestämts genom avtal, gäller lagen i den stat där samborna tog hemvist när de inledde samboförhållandet.

Om båda samborna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Har båda samborna tidigare under samboförhållandet haft hemvist i den staten eller är båda samborna medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist i staten.

7 § En rättshandling mellan sambor avseende deras förmögenhets- förhållanden är giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden när rättshand- lingen företas. Företas rättshandlingen före samboförhållandet, är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när samborna inleder samboförhållandet.

Rättshandlingen ska vidare anses giltig till formen, om den upp- fyller formkraven enligt lagen i den stat där den företas eller där sam- borna då har hemvist.

8 § En utländsk bodelning med anledning av en sambos död ska an- ses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt

1.den lag som var tillämplig på sambornas förmögenhetsförhål- landen,

2.lagen i den stat där den förrättades, eller

3.lagen i den stat där den avlidne hade hemvist eller var medborgare.

Särskilda bestämmelser om bodelning m.m.

9 § På begäran av en sambo eller en dödsbodelägare ska svensk lag tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning, även om utländsk lag är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden. Bestäm-

47

Författningsförslag

SOU 2017:90

melserna i svensk lag om förfarandet vid bodelning får tillämpas också när den utländska lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning beträffande sambors egendom.

10 § Vid en bodelning ska sambornas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en sambo i första hand tilldelas egendom som till- hör honom eller henne utomlands.

Om det finns egendom utomlands och det kan antas att bodel- ningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av sambornas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av samborna med rimliga skäl motsät- ter sig det.

Vid en bodelning med anledning av en sambos död ska det beak- tas vad som tillkommit den efterlevande sambon vid motsvarande förrättning efter den döde utomlands.

11 § Bestämmelserna i 16–18 §§ och 22–25 §§ sambolagen (2003:376) om förfogande över sambors gemensamma bostad och bohag och om en sambos rätt att vid bodelning överta sådan egendom ska alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige.

12 § Vid en bodelning som görs i Sverige får jämkning ske enligt 15 § sambolagen (2003:376), även om en utländsk lag är tillämplig på sam- bornas förmögenhetsförhållanden.

Hänsyn till tredje mans intressen

13 § Inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en sambos rätt att förfoga över sådan fast egendom eller tomträtt som tillhör denna sambo och finns i Sverige kan inte göras gällande mot tredje man i vidare mån än vad som följer av svensk lag.

Detsamma gäller inskränkningar i en sambos rätt att förfoga över sin övriga egendom eller att skuldsätta sig, om tredje man och sam- bon befann sig i Sverige när rättshandlingen företogs och tredje man inte kände till eller borde ha känt till inskränkningen.

48

SOU 2017:90

Författningsförslag

14 § Begränsningar som en utländsk lag innehåller i en sambos skyl- dighet att med sin egendom svara för sina skulder kan inte göras gäl- lande i Sverige, om skulden hänför sig till en rättshandling varigenom en sambo har förfogat över sin fasta egendom eller tomträtt och egen- domen finns här i landet.

Detsamma gäller om skulden hänför sig till en rättshandling var- igenom en sambo har förfogat över annan egendom eller skuldsatt sig, om tredje man och sambon befann sig i Sverige när rättshand- lingen företogs och tredje man inte kände till eller borde ha känt till inskränkningen.

Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden

15 § Ett lagakraftvunnet avgörande om sambors förmögenhetsförhål- landen av en utländsk domstol eller en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare gäller i Sverige, om det har meddelats i

1.en stat vars lag enligt 5 eller 6 § var tillämplig på frågor om sam- bornas förmögenhetsförhållanden, eller

2.den stat där svaranden hade hemvist.

16 § Det utländska avgörandet gäller dock inte i Sverige, om

1.avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaro- mål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet,

2.avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,

3.avgörandet strider mot ett här i landet gällande utländskt av- görande i ett förfarande som började tidigare än det andra utländs- ka förfarandet,

4.det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstri- digt avgörande, eller

5.det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstri- digt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än det andra utländska förfarandet och kan antas leda till ett här i landet gällande avgörande.

49

Författningsförslag

SOU 2017:90

17 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i dom- stolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § reger- ingsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i origi- nal eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

18 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har vunnit laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsför- klaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Reservforum

19 § Om det finns svensk internationell behörighet enligt detta kapitel och annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

Hemvist

20 § Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel ska den som är bosatt i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande.

Ordre public

21 § En bestämmelse i utländsk lag får inte tillämpas och ett utländskt avgörande gäller inte i Sverige, om det skulle vara uppenbart oför- enligt med grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa be- stämmelsen eller att erkänna avgörandet.

50

SOU 2017:90

Författningsförslag

4 kap. Särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om erkännande och verkställighet av avgöranden om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden, om inte annat följer av förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden, 2 kap. denna lag, lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nor- diska domar på privaträttens område eller lagen (1932:540) om erkän- nande och verkställighet av dom som meddelats i Island.

Erkännande och verkställighet

2 § Ett lagakraftvunnet avgörande om makars eller registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden av en utländsk domstol eller en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare gäller i Sverige, om det har meddelats i

1.en stat vars lag enligt i Sverige gällande lagvalsregler var tillämp- lig på makarnas respektive de registrerade partnernas förmögenhets- förhållanden, eller

2.den stat där svaranden hade hemvist.

3 § Det utländska avgörandet gäller dock inte i Sverige, om

1.avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaro- mål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet,

2.avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,

3.avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgö- rande som gäller här,

4.det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstri- digt avgörande, eller

5.det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet.

51

Författningsförslag

SOU 2017:90

4 § I fråga om verkställighet av ett avgörande som avses i 2 § gäller vad som föreskrivs i 3 kap. 17–18 §§.

1.Denna lag träder i kraft den 29 januari 2019.

2.Genom lagen upphävs lagen (1990:272) om internationella frå- gor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

3.Bestämmelserna i 3–7, 9–12 och 19–20 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhets- förhållanden tillämpas fortfarande avseende makar och registrerade partner som har ingått äktenskap respektive registrerat partnerskap före den 29 januari 2019 och som inte har valt tillämplig lag på sina förmögenhetsförhållanden den 29 januari 2019 eller därefter.

4.Ett giltigt lagvalsavtal mellan sambor som företogs före ikraft- trädandet förlorar inte sin giltighet genom den nya lagen.

5.Har talan i ett mål eller ärende som avser makars eller registre- rade partners förmögenhetsförhållanden väckts vid domstolen före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser.

6.Bestämmelserna i 13, 14, 16, 17, 19 och 20 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögen- hetsförhållanden tillämpas fortfarande på avgöranden om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden som har meddelats före ikraftträdandet.

52

SOU 2017:90

Författningsförslag

1.2Förslag till

ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 §, 9 kap. 5 och 13 §§ samt 16 kap. 1 § äktenskapsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7kap.

3 §

Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar be- stämma att egendom som tillhör eller tillfallar någon av dem ska vara hans eller hennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskaps- förord kan makar bestämma att egendomen ska vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord

ska

upp-

Äktenskapsförord ska

upp-

rättas skriftligen och underteck-

rättas skriftligen,

dateras

och

nas av makarna eller de blivande

undertecknas av makarna eller de

makarna. Detta gäller även om

blivande makarna.

Detta

gäller

någon av dem är underårig eller

även om någon av dem är under-

om äktenskapsförordet

avser

årig eller om äktenskapsförordet

egendom, som till någon del om-

avser egendom, som till någon del

fattas av förvaltarskap enligt för-

omfattas av förvaltarskap

enligt

äldrabalken. I så fall ska dock

föräldrabalken. I så fall ska dock

förmyndarens eller

förvaltarens

förmyndarens eller

förvaltarens

skriftliga medgivande inhämtas.

skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord ska registreras hos Skatteverket. Ett äktenskaps- förord som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till Skatteverket inom en månad från det att äktenskapet ingicks.

I annat fall gäller äktenskapsförord först från och med den dag då det ges in till Skatteverket.

53

För hela landet gemensamt ska Skatteverket föra ett äkten- skapsregister för inskrivning av de uppgifter som ska
1. registreras enligt denna balk,
2. registreras enligt rådets för- ordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig

Författningsförslag SOU 2017:90

 

9 kap.

 

5 §

Bodelning förrättas av ma-

Bodelning förrättas av ma-

karna tillsammans. Över bodel-

karna tillsammans. Över bodel-

ningen skall upprättas en hand-

ningen ska upprättas en handling

ling som skrivs under av dem

som dateras och skrivs under av

båda. Är den ena maken död,

dem båda. Är den ena maken

förrättas bodelningen av

den

död, förrättas bodelningen av

andra maken samt den dödes

den andra maken samt den dödes

arvingar och universella testa-

arvingar och universella testa-

mentstagare. För arvingar

och

mentstagare. För arvingar och

universella testamentstagare gäl-

universella testamentstagare gäl-

ler i så fall, om inget annat sägs,

ler i så fall, om inget annat sägs,

vad som är föreskrivet om make.

vad som är föreskrivet om make.

 

13 §

Makar får inför en omedel-

Makar får inför en omedel-

bart förestående äktenskapsskill-

bart förestående äktenskapsskill-

nad avtala om den kommande

nad avtala om den kommande

bodelningen eller om annat som

bodelningen eller om annat som

har samband med denna (för-

har samband med denna (för-

avtal). Över avtalet skall upp-

avtal). Över avtalet ska upprättas

rättas en handling som under-

en handling som dateras och

tecknas av makarna.

 

undertecknas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodel- ning är utan verkan, om det inte utgör äktenskapsförord.

16 kap.

1 §

För hela landet gemensamt ska Skatteverket föra ett äkten- skapsregister för inskrivning av de uppgifter som ska registreras enligt denna balk eller som ska tas in i registret enligt andra be- stämmelser.

54

SOU 2017:90

Författningsförslag

lag samt erkännande och verkstäl- lighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden, i den ursprungliga lydelsen6, och rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomföran- de av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap, i den ursprungliga lydelsen7, eller

3. tas in i registret enligt andra bestämmelser.

1.Denna lag träder i kraft den 29 januari 2019.

2.Ett giltigt äktenskapsförord, bodelningsavtal eller föravtal som företogs före ikraftträdandet förlorar inte sin giltighet genom den nya lagen.

6EUT L 183, 8.7.2016, s. 1.

7EUT L 183, 8.7.2016, s. 30.

55

Författningsförslag

SOU 2017:90

1.3Förslag till

ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar

på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Denna lag tillämpas inte om något annat följer av de unionsrätts- akter och internationella instrument som omfattas av lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av av- göranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller i fråga om

 

1. dom eller förlikning i mål

1. dom eller förlikning i mål om

om boskillnad, legal separation,

legal separation,

äktenskapsskill-

äktenskapsskillnad,

återgång av

nad, återgång av äktenskap, anta-

äktenskap, antagande av adoptiv-

gande av adoptivbarn eller adop-

barn eller

adoptivförhållandes

tivförhållandes hävande, omyndig-

hävande, omyndighetsförklaring

hetsförklaring eller dess hävande

eller dess hävande eller i mål an-

eller i mål angående skadestånd

gående bodelning eller skadestånd

med anledning av legal separation,

med anledning av legal separation,

äktenskapsskillnad eller återgång

äktenskapsskillnad

eller återgång

av äktenskap, om det inte är fråga

av äktenskap, om det inte är fråga

om verkställighet av en dom som

om verkställighet av en dom som

ska gälla i Sverige enligt 22 § för-

ska gälla i Sverige enligt 22 § för-

ordningen (1931:429) om vissa

ordningen

(1931:429) om vissa

internationella

rättsförhållanden

internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap, adoption och

rörande äktenskap, adoption eller

förmynderskap,

 

förmynderskap,

 

 

 

56

SOU 2017:90

Författningsförslag

2.dom eller förlikning som rör vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller över- lämnande av barn i annat fall, om det inte är fråga om verk- ställighet enligt 6 §,

3.dom eller förlikning som rör familjerättslig underhållsskyl- dighet,

4.dom eller förlikning som rör faderskapet till barn,

5.dom eller förlikning som rör rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

6.dom eller förlikning som rör a) en gäldenärs försättande i

konkurs,

b) inledande av en förhand- ling om offentligt ackord utan konkurs,

2.dom eller förlikning i mål om boskillnad eller i mål angå- ende bodelning med anledning av legal separation, äktenskapsskill- nad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkstäl- lighet av en dom som ska gälla i Sverige enligt 2 kap. 15 § lagen (0000:00) om internationella frå- gor rörande makars, registrerade partners och sambors förmögen- hetsförhållanden,

3.dom eller förlikning som rör vårdnad om eller rätt till um- gänge med barn eller överläm- nande av barn i annat fall, om det inte är fråga om verkstäl- lighet enligt 6 §,

4.dom eller förlikning som rör familjerättslig underhållsskyl- dighet,

5. dom eller förlikning som rör faderskapet till barn,

6. dom eller förlikning som rör rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

7. dom eller förlikning som rör

a)en gäldenärs försättande i konkurs,

b)inledande av en förhand- ling om offentligt ackord utan konkurs,

57

Författningsförslag

SOU 2017:90

c) andra frågor som beror av

c) andra frågor som beror av

en konkursdomares eller kon-

en konkursdomares eller kon-

kursdomstols prövning, eller

kursdomstols prövning, eller

d) en rättshandlings

eller

d) en rättshandlings

eller

någon annan åtgärds ogiltighet

någon annan åtgärds ogiltighet

eller återgång på grund av kon-

eller återgång på grund av kon-

kurs eller förhandling om offent-

kurs eller förhandling om offent-

ligt ackord utan konkurs i något

ligt ackord utan konkurs i något

av de nordiska länderna, om det

av de nordiska länderna, om det

framgår av konkursbeslutet eller

framgår av konkursbeslutet eller

beslutet om offentlig ackords-

beslutet om offentlig ackords-

förhandling att gäldenären

inte

förhandling att gäldenären

inte

hade hemvist i något av de nor-

hade hemvist i något av de nor-

diska länderna, eller

 

diska länderna, eller

 

7. dom eller förlikning i mål

8. dom eller förlikning i mål

som ska tas upp omedelbart av

som ska tas upp omedelbart av

särskild domstol för handlägg-

särskild domstol för handlägg-

ning av tvister som rör kollek-

ning av tvister som rör kollek-

tivavtal.

 

tivavtal.

 

Denna lag träder i kraft den 29 januari 2019.

58

SOU 2017:90

Författningsförslag

1.4Förslag till

lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

dels att 2 a–6 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 8, 9–10 och 22 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §

I samband med ett yrkande

I samband med ett yrkande

om hemskillnad eller äktenskaps-

om hemskillnad eller äktenskaps-

skillnad får också av samma eller

skillnad får också av samma eller

annan myndighet prövas frågor

annan myndighet prövas frågor

om tillfälligt hävande av samman-

om tillfälligt hävande av samman-

levnaden och bodelning. Även frå-

levnaden. Även frågor om vård-

gor om vårdnad om barn, barns

nad om barn, barns boende och

boende och umgänge med barn

umgänge med barn får prövas,

får prövas, om

om

1. barnet är makarnas gemen-

1. barnet är makarnas gemen-

samma och

samma och

2. barnet har sitt hemvist i

2. barnet har sitt hemvist i

den stat där yrkandet om hem-

den stat där yrkandet om hem-

skillnad eller äktenskapsskillnad

skillnad eller äktenskapsskillnad

tas upp.

tas upp.

Om barnet inte har sitt hemvist i den stat där yrkandet om hem- skillnad eller äktenskapsskillnad tas upp, får frågor om vårdnad om barn, barnets boende och umgänge med barn ändå tas upp där, om

1.barnet har sitt hemvist i en fördragsslutande stat,

2.barnet är makarnas gemensamma och åtminstone en av makarna har vårdnaden om det,

3.makarna har godtagit att frågan prövas i den stat där yrkandet om äktenskapsskillnad eller hemskillnad tas upp och

4.frågans prövning i den staten är till barnets bästa.

59

Författningsförslag SOU 2017:90

9 §

Vid prövning av frågor som

Vid prövning av frågor som

avses i 7 och 8 §§ tillämpas i varje

avses i 7 och 8 §§ tillämpas i varje

stat där gällande lag. Frågor om

stat där gällande lag.

bodelning skall dock alltid avgöras

 

enligt den lag som är tillämplig på

 

makarnas förmögenhetsförhållan-

 

den.

 

Hemskillnad som vunnits i en av staterna medför i de övriga samma rätt att få äktenskapsskillnad som om den vunnits i den staten.

I en fördragsslutande stat där

I en fördragsslutande stat där

regler om

hemskillnad saknas

regler om

hemskillnad saknas

men där äktenskapsskillnad i vissa

men där äktenskapsskillnad i vissa

fall skall föregås av betänketid har

fall ska föregås av betänketid har

makar, som vunnit hemskillnad i

makar, som vunnit hemskillnad i

en annan

fördragsslutande stat

en annan

fördragsslutande stat

och därefter levt åtskilda under en

och därefter levt åtskilda under en

tid motsvarande sådan betänketid

tid motsvarande sådan betänketid

samt inte återupptagit samman-

samt inte återupptagit samman-

levnaden, rätt att få äktenskaps-

levnaden, rätt att få äktenskaps-

skillnad utan föregående betänke-

skillnad utan föregående betänke-

tid.

 

tid.

 

10 §

Har hemskillnad vunnits mel- lan makar, på vilkas förmögen- hetsförhållanden lagen i fördrags- slutande stat, där regler om hem- skillnad saknas, är tillämplig, skall egendom som make förvärvar efter hemskillnaden vara hans enskilda och täckning för gäld beräknas med hänsyn till förhållandena vid hemskillnaden. I övrigt äga be- stämmelserna i den staten om bo- delning efter äktenskapsskillnad motsvarande tillämpning.

60

SOU 2017:90

Författningsförslag

Avlider make, sedan hemskill- nad vunnits, skall, i fråga om efterlevande makes rätt att taga arv eller testamente efter den av- lidne, vid tillämpning av lagen i fördragsslutande stat, där regler om hemskillnad saknas, hemskill- naden likställas med äktenskaps- skillnad, om hemskillnaden ännu består.

Avlider make, sedan hemskill- nad vunnits, ska, i fråga om efter- levande makes rätt att taga arv eller testamente efter den avlidne, vid tillämpning av lagen i för- dragsslutande stat, där regler om hemskillnad saknas, hemskillna- den likställas med äktenskaps- skillnad, om hemskillnaden ännu består.

 

22 §

 

 

Lagakraftvunnen

dom eller

Lagakraftvunnen

dom

eller

administrativ myndighets beslut,

administrativ myndighets beslut,

som i en av staterna meddelats

som i en av staterna meddelats

enligt 5, 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19

enligt 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19 eller

eller 21 §, skall gälla i övriga sta-

21 §, ska gälla i övriga stater utan

ter utan särskild stadfästelse och

särskild stadfästelse

och

utan

utan prövning av avgörandets

prövning av avgörandets riktig-

riktighet eller myndighetens be-

het eller myndighetens behörig-

hörighet. Detsamma

gäller en

het. Detsamma gäller en laga-

lagakraftvunnen dom som med-

kraftvunnen dom som meddelats

delats i en av staterna och avser

i en av staterna och avser ogiltig-

ogiltighet eller återgång av äkten-

het eller återgång av äktenskap

skap mellan medborgare i någon

mellan medborgare i någon för-

fördragsslutande stat.

 

dragsslutande stat.

 

 

Denna lag träder i kraft den 29 januari 2019.

61

Författningsförslag

SOU 2017:90

1.5Förslag till

lag om ändring i lagen (2015:417) om arv i internationella situationer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2015:417) om arv i inter- nationella situationer

dels att 3 kap. 8–10 §§ ska upphöra att gälla, dels att 3 kap. 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

3 kap.

 

 

 

 

 

11 §

 

I fråga om erkännande och

I fråga om erkännande och

verkställighet av dom eller förlik-

verkställighet av dom eller förlik-

ning

från

Danmark, Finland,

ning

från Danmark, Finland,

Island eller Norge om rätt på

Island eller Norge om rätt på

grund av arv eller testamente,

grund av arv eller testamente,

efterlevande makes rätt, boutred-

efterlevande makes rätt, boutred-

ning eller skifte med anledning

ning eller skifte med anledning

av dödsfall eller ansvar för den

av dödsfall eller ansvar för den

dödes

skulder tillämpas

lagen

dödes

skulder tillämpas lagen

(1977:595) om erkännande och

(1977:595) om erkännande och

verkställighet av nordiska domar

verkställighet av nordiska domar

på privaträttens område. Om den

på privaträttens område. Om den

lagen inte gäller, tillämpas 4 kap.,

lagen inte gäller, tillämpas 4 kap.,

om inte något annat följer av

om inte något annat följer av

arvsförordningen,

eller

lagen

arvsförordningen.

(1990:272)

om

internationella

 

 

frågor rörande makars och sam- bors förmögenhetsförhållanden.

Denna lag träder i kraft den 29 januari 2019.

62

SOU 2017:90

Författningsförslag

1.6Förslag till

lag om ändring i lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken att 19 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

19 §

I fråga om ansökan om bo-

I fråga om ansökan om bo-

skillnad som görs enligt 5 § för-

skillnad som görs enligt 2 kap. 5 §

ordningen (1931:429) om vissa

lagen (0000:00) om internationella

internationella

rättsförhållanden

frågor rörande makars, registrerade

rörande äktenskap, adoption och

partners och sambors förmögenhets-

förmynderskap

skall giftermåls-

förhållanden ska giftermålsbalkens

balkens bestämmelser om rätte-

bestämmelser om rättegången i

gången i boskillnadsmål alltjämt

boskillnadsmål alltjämt tillämpas.

tillämpas.

 

 

Denna lag träder i kraft den 29 januari 2019.

63

DEL I

Inledning och bakgrund

2Uppdraget och utredningens arbete

2.1Uppdraget

I juni 2016 antogs rådets förordning (EU) 2016/1103 om genom- förande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörig- het, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (förordningen om makars förmögenhetsförhållanden) och rådets förordning (EU) 2016/1104 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för dom- stols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (förordningen om registrerade partners förmögenhets- förhållanden).1

I förhållande till länder utanför Norden har internationellt privat- rättsliga frågor om makars och registrerade partners förmögenhets- förhållanden hittills reglerats genom svenska autonoma bestämmel- ser i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF).

För vissa frågor på området för makars förmögenhetsförhållanden finns särskilda internationellt privaträttsliga bestämmelser i förhållan- det mellan de nordiska länderna. Bestämmelserna har sin grund i kon- ventioner mellan de nordiska länderna, nämligen konventionen av den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (den nordiska äktenskapskonventionen2), konventio-

1Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden finns in- tagna som bilaga 2–3 till detta betänkande. Förordningarna är publicerade i EU:s officiella tidning, EUT L 183, 8.7.2016, s. 1 och EUT L 183, 8.7.2016, s. 30.

2SÖ 1931:19.

67

Uppdraget och utredningens arbete

SOU 2017:90

nen av den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen3), konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, Köpenhamn 11.10.1977 (1977 års nordiska ram- konvention4) och konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar, Köpenhamn 16.3.1932 (1932 års nordiska ramkonvention5). Efter- som Island inte har tillträtt 1977 års nordiska ramkonvention gäller fortfarande 1932 års nordiska ramkonvention i förhållande till Island.

För svensk del finns de internordiska bestämmelserna i förord- ningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF), lagen (2015:417) om arv i internationella situationer (IAL), lagen (1977:595) om er- kännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens om- råde (NEVL) och lagen (1932:540) om erkännande och verkställig- het av dom som har meddelats i Island (1932 års lag).

Förordningarna om makars respektive registrerade partners för- mögenhetsförhållanden innebär att internationella frågor om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden för Sveriges och Finlands del faller inom EU:s exklusiva kompetens. I förordningen om makars förmögenhetsförhållanden finns dock ett undantag som innebär att Sverige och Finland får fortsätta att tillämpa de inter- nordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet även i förhållande till varandra i den mån de föreskriver enklare och snab- bare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar än för- ordningen gör (det nordiska undantaget).

Regeringen beslutade den 1 september 2016 att ge en särskild ut- redare i uppdrag att analysera förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden och lämna förslag till de författningsändringar och andra åtgärder som förordningarna ger anledning till.6 I uppdraget ligger att förklara och tydliggöra förord- ningarnas innebörd och tillämpning i ett svenskt sammanhang. Bland annat ska utredaren analysera det nordiska undantagets närmare inne- börd för tillämpningen av de författningar som genomför de nordiska

3SÖ 1935:17.

4SÖ 1978:11.

5SÖ 1933:6.

6Direktiven, dir. 2016:74, bifogas som bilaga 1 till betänkandet.

68

SOU 2017:90

Uppdraget och utredningens arbete

konventionerna i svensk rätt. Eftersom förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden har kopp- lingar till framför allt arvsförordningen och Bryssel II-förordningen ingår också i utredarens uppdrag att belysa hur de olika förord- ningarna förhåller sig till varandra. I det sammanhanget bör avgräns- ningen mellan bodelnings- och arvsfrågor när en make eller registre- rad partner har avlidit belysas särskilt. I arbetet ingår också att över- väga om det finns behov av att dels göra ändringar i de nordiska reglerna om bodelning med anledning av en makes död, dels införa materiella bestämmelser om de förmögenhetsrättsliga verkningarna av utländska registrerade partnerskap.

Vidare ska utredaren bedöma vilka myndigheter och rättstilläm- pare i Sverige som bör anses falla in under domstolsbegreppet i för- ordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden. Utredaren ska också ta ställning till vilka domstolar eller myndigheter som lämpligen bör pröva ansökningar om erkän- nande och verkställbarhetsförklaring eller om ändring eller överkla- ganden av meddelade beslut enligt förordningarna. Utredaren ska föreslå vilka regler som ska tillämpas vid handläggning av ärenden om erkännande och verkställbarhetsförklaring. I den utsträckning frågan inte regleras i förordningarna, ska utredaren vidare lämna förslag till regler för verkställighet av domar, officiella handlingar och förlik- ningar inför domstol som förklarats verkställbara här med tillämp- ning av förordningarna.

En utgångspunkt för arbetet ska vara att de förslag som presen- teras ska passa in i den svenska rättsordningen så långt det är möjligt. Enligt uppdraget ska särskilt övervägas om samtliga bestämmelser på området bör samlas i en ny lag som ersätter de befintliga.

Om utredaren under arbetets gång bedömer att det finns behov av att ta upp någon internationellt familjerättslig fråga som anknyter till förordningarna, står det utredaren fritt att göra det. Ekonomiska och andra konsekvenser för enskilda personer, företag och det allmänna av de förslag som lämnas ska redovisas. Om utredarens förslag medför ökade kostnader för det allmänna, ska förslag till finansiering redo- visas. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2017.

69

Uppdraget och utredningens arbete

SOU 2017:90

2.2Utredningens arbete

Utredningens arbete inleddes i september 2016. Utredningen har hål- lit sju sammanträden med experter och sakkunnig.

Enligt direktiven ska utredaren följa Finlands arbete med förord- ningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhets- förhållanden och i övrigt göra de internationella jämförelser som är befogade. Mot den bakgrunden har utredningen inhämtat uppgifter från den utredare som i Finland är utsedd att utarbeta förslag till nödvändiga lagändringar med anledning av förordningarna. Kontakt har även hållits med berörda tjänstemän i Danmark, Finland, Norge och Island. Vidare har utredningen inhämtat synpunkter från Dom- stolsverket, Kronofogdemyndigheten och Skatteverket.

2.3Förordningarnas benämningar

Utredningen har valt att benämna de två EU-förordningar som be- handlas i betänkandet för förordningarna om makars respektive regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden. I förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden används visserligen inte begreppet registrerade partners förmögenhetsförhållanden. I stället används begreppet förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap. Begreppen får dock anses vara synonyma (se vidare här- om i avsnitt 4.2.1). För att underlätta läsningen har utredningen valt att ge förordningarna likartade benämningar. Dessa benämningar har också använts i utredningsdirektiven.

2.4Betänkandets disposition

Betänkandet är indelat i fem delar. Den första delen (del I) omfattar ett inledande kapitel med utredningens uppdrag och arbete (kapi- tel 2) och ett avsnitt om gällande rätt (kapitel 3).

Den andra delen (del II) behandlar förordningarna om makars re- spektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Där redogörs dels allmänt för förordningarna (kapitel 4), dels mer ingående för för- ordningarnas bestämmelser om internationell behörighet (kapitel 5), tillämplig lag (kapitel 6) samt erkännande och verkställighet (kapitel 7).

70

SOU 2017:90

Uppdraget och utredningens arbete

I betänkandets tredje del (del III) behandlas utredningens över- väganden och förslag med anledning av förordningarna. Del III inleds med en redogörelse för vilka svenska internationellt privaträttsliga be- stämmelser som behövs vid sidan om förordningarna på det aktuella området (kapitel 8). I de efterföljande avsnitten lämnar utredningen förslag på sådana bestämmelser. Utredningen föreslår vissa komplet- terande bestämmelser till förordningarna (kapitel 9). Vidare föreslås vilka internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhål- landen som ska behållas (kapitel 10). Utredningen föreslår också vilka bestämmelser som ska gälla för internationella frågor om sambors förmögenhetsförhållanden (kapitel 11) och för frågor om erkännande och verkställighet av avgöranden om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden som inte omfattas av förord- ningarna och där inte heller de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet är tillämpliga (kapitel 12). Del III av- slutas med ett avsnitt som behandlar frågor om förordningarnas in- verkan dels på svenska materiella bestämmelser, dels på vissa svenska myndigheters och rättstillämpares roller (kapitel 13).

I den fjärde delen (del IV) behandlas frågor hänförliga till genom- förandet av förslagen. Denna del innehåller bedömningar och förslag beträffande lagtekniska frågor (kapitel 14), ikraftträdande- och över- gångsbestämmelser (kapitel 15) samt konsekvenser av förslagen (kapi- tel 16).

Den femte och sista delen av betänkandet (del V) innehåller för- fattningskommentaren (kapitel 17).

71

3 Gällande rätt

3.1Inledning

På familjerättens område finns det svenska materiellrättsliga bestäm- melser som syftar till att reglera enskildas mellanhavanden, såsom ex- empelvis frågor om makars, registrerade partners och sambors förmö- genhetsförhållanden men även frågor om vårdnad, underhåll och arv.

Vidare finns det på familjerättens område svenska internationellt privaträttsliga bestämmelser som ska tillämpas vid rättsförhållanden med utländsk anknytning. Dessa bestämmelser avser att fastställa vil- ket lands domstol som är behörig att pröva en tvist (internationell behörighet), vilket lands lag som ska tillämpas på tvisten eller på de familjerättsliga förmögenhetsförhållandena innan tvist uppstått samt om och på vilket sätt utländska avgöranden kan erkännas och verk- ställas i Sverige.1

Kapitlet behandlar svenska materiellrättsliga bestämmelser och svenska internationellt privaträttsliga bestämmelser på området för makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållan- den. Avsnitt 3.2 innehåller en översiktlig redogörelse av de svenska materiella bestämmelserna. I avsnitt 3.3 följer en generell beskrivning av de internationellt privaträttsliga bestämmelserna som tillämpas i Sverige. Det gäller bestämmelser i EU-förordningar och internatio- nella konventioner (avsnitt 3.3.2), författningar som har sin grund i nordiska konventioner (avsnitt 3.3.3) samt författningar som inte har sin grund i några internationella konventioner, s.k. svenska autonoma bestämmelser (avsnitt 3.3.5). Avsnitt 3.3. inleds med några allmänna utgångspunkter för tillämpningen av de internationella bestämmel- serna (avsnitt 3.3.1).

1 Prop. 1989/90:87 s. 9 och Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8:e uppl., 2014, s. 20 och 29.

73

Gällande rätt

SOU 2017:90

I avsnitt 3.4–3.6 lämnas en närmare beskrivning av de internatio- nellt privaträttsliga bestämmelser som gäller för internationell behö- righet (avsnitt 3.4), tillämplig lag (avsnitt 3.5) samt erkännande och verkställighet av avgöranden (avsnitt 3.6). Huvuddelen av de inter- nationellt privaträttsliga bestämmelserna gäller frågor om makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden i allmän- het. Det finns dock särskilda bestämmelser som gäller endast för frå- gor om bodelning med anledning av en makes, partners eller sambos död. Avsnitten 3.4–3.6 är därför i sin tur uppdelade på dessa frågor. De särskilda bestämmelserna för frågor om bodelning vid dödsfall finns framför allt i de internordiska och i de svenska autonoma regel- verken.

3.2Materiellrättsliga bestämmelser

3.2.1Makar

Två personer som ingår äktenskap med varandra blir makar (1 kap. 1 § äktenskapsbalken). Från och med den 1 maj 2009 är även sam- könade äktenskap möjliga i Sverige (SFS 2009:253).

Makars egendom är uppdelad i giftorättsgods och enskild egen- dom. Egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egen- dom (7 kap. 1 § äktenskapsbalken). Egendom är enskild om detta följer av ett äktenskapsförord eller om en make genom vissa rätts- handlingar har fått egendomen med villkoret att den ska vara makens enskilda, t.ex. genom gåva eller testamente (se 7 kap. 2 § äktenskaps- balken).

Makarnas rådighet över egendom som utgör gemensam bostad eller bohag är till viss del inskränkt. Lagen ställer upp krav på den andra makens samtycke till vissa slags förfoganden över sådan egen- dom. I första hand ska det gemensamma hemmet skyddas (7 kap. 5 § äktenskapsbalken).

När ett äktenskap upplöses ska makarnas egendom normalt för- delas mellan dem genom bodelning (9 kap. 1 § första stycket äkten- skapsbalken). Upplösning av äktenskapet sker genom äktenskaps- skillnad eller den ena makens död. Det är makarnas giftorättsgods som ska ingå i bodelningen (10 kap. 1 § äktenskapsbalken). Avsikten med bodelningsförfarandet är att lösa frågan om fördelningen av giftorättsgodset mellan makarna.

74

SOU 2017:90

Gällande rätt

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till Skatteverket för- dela sin egendom genom bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (9 kap. 1 § andra stycket äktenskaps- balken).

I 11–13 kap. äktenskapsbalken finns ytterligare bestämmelser om bodelningen, bl.a. bestämmelser om andelar och lotter (11 kap.), jämkning vid bodelning (12 kap.) och verkan av bodelning (13 kap.). Det bör uppmärksammas att bestämmelserna om bodelning i vissa fall skiljer sig åt beroende på om bodelningen sker vid äktenskapsskillnad, vid en makes död eller under äktenskapet (se bl.a. 9 kap. 2 § äkten- skapsbalken om vilken dag som är grundläggande för bodelningen, dvs. den s.k. kritiska tidpunkten).

Frågor om makars förmögenhetsförhållanden aktualiseras vanligt- vis vid äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad eller döds- fall men kan även bli aktuella att pröva vid domstol under äktenska- pet utan att det är frågan om äktenskapsskillnad. En make kan t.ex. behöva rättens samtycke för att disponera över sådan egendom som är belagd med rådighetsinskränkningar (7 kap. 5 och 8 §§ äktenskaps- balken). Vidare kan en make väcka talan mot den andra maken om denne utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den först nämnda maken upplåtit nyttjanderätt till egen- dom (7 kap. 9 § äktenskapsbalken). En talan kan också gälla t.ex. ogil- tighet av äktenskapsförord, föravtal eller en gåva mellan makar.

En tvistig bodelningsfråga inleds normalt genom att makarna be- gär att rätten utser en bodelningsförrättare som ska göra en tvångs- delning av egendomen (17 kap. 1 § äktenskapsbalken). I vissa fall tvistar dock makarna direkt vid domstol i en fråga som har betydelse för bodelningen. Tvisten kan gälla t.ex. frågan om viss egendom ut- gör giftorättsgods eller enskild egendom, giltigheten av äktenskaps- förord m.m.

När en make avlider kan tvister som har anknytning till bodel- ningen uppstå mellan den efterlevande maken på den ena sidan och den avlidnes arvingar och testamentstagare på den andra. Det är be- stämmelserna i 9–13 kap. äktenskapsbalken som avgör vad som gäller för bodelning även vid ena makens död.

75

Gällande rätt

SOU 2017:90

Äktenskapsförord

Makar eller blivande makar kan genom äktenskapsförord bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem ska vara hans eller hennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar också bestämma att egendomen ska vara giftorättsgods (se 7 kap. 3 § första stycket äktenskapsbalken).

Äktenskapsförordet är en formbunden rättshandling. Det ska upprättas skriftligen och undertecknas av båda makarna eller blivande makarna (7 kap. 3 § andra stycket äktenskapsbalken). Något bevitt- nande behövs inte.2 Det finns inte någon uttrycklig föreskrift i lagen om att förord ska dateras. En sådan föreskrift kan inte heller tolkas in i lagtexten. Ett äktenskapsförord kan därmed inte underkännas på grund av att datering saknas. Makar bör dock datera sitt äktenskaps- förord eftersom det kan komma att underlätta åstadkommande av bevisning rörande omständigheterna vid förordets tillkomst.3

Äktenskapsförord ska registreras hos Skatteverket. Ett äkten- skapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från äkten- skapets ingående, om det ges in till Skatteverket inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförord först från den dag då det ges in till Skatteverket (7 kap. 3 § tredje och fjärde stycket äktenskapsbalken).

Registreringen innebär inte att förordet anses vara en skälig och giltig rättshandling. Äktenskapsförordet kan senare förklaras ogiltigt eller föranleda jämkning av materiella skäl. Skatteverket gör inför re- gistreringen endast en översiktlig granskning av innehållet.4 Regi- strering ska vägras bara om det är uppenbart att avtalet inte faller under 7 kap. 3 § äktenskapsbalken.5

2Beckman, Höglund, Lind, Singer och Teleman, Svensk familjerättspraxis 1, Supplement 34, augusti 2015, A VI:9.

3Teleman, Äktenskapsförord, 3:e uppl., 2012, s. 27 f.

4Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken. En kommentar (2017-05-11 Zeteo), kommentaren till 7 kap. 3 § äktenskapsbalken.

5Se NJA 1970 s. 320, SvJT 1967 rf s. 38 och RH 1985:95.

76

SOU 2017:90

Gällande rätt

Gåvor mellan makar

Makar kan ge varandra gåvor. Gåvor mellan makar innebär kostnads- fria överföringar av egendom mellan dem.6 En gåva mellan makar är gällande mellan dem om de iakttagit vad som gäller för fullbordande av gåva i allmänhet eller om gåvan har registrerats hos Skatteverket enligt 16 kap. äktenskapsbalken (8 kap. 1 § första stycket äktenskapbalken). Vidare blir en gåva mellan makar gällande mot givarens borgenärer när den har registrerats hos Skatteverket enligt 16 kap. äktenskapsbalken (8 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken). För vissa slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer först efter inskrivning eller annan särskild regi- strering (se 8 kap. 1 § tredje stycket äktenskapsbalken).

I lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva och i jorda- balken finns bestämmelser om hur vissa gåvor fullbordas. För lös egendom i allmänhet krävs i regel tradition från givare till gåvotagare, dvs. egendomen ska ha överlämnats och kommit i gåvotagarens be- sittning (1 § lagen angående vissa utfästelser om gåva). Om gåvan avser fast egendom fullbordas gåvan redan genom överlåtelseavtalet (4 kap. 29 § jordabalken). Överlåtelseavtalet kräver bl.a. skriftlighet och att båda parter undertecknar det (se 4 kap. 1 § jordabalken).

Föravtal

Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna, ett s.k. föravtal. I första hand avses sådana avtal varigenom makarna kommer överens om att viss angiven egendom ska tillskiftas en av dem vid bodelningen. Det kan vara fråga antingen om att en make ska behålla egendom som redan förut tillhör honom eller henne eller om att den andra maken ska få egendomen på sin lott.7

Det ska upprättas en handling över föravtalet och handlingen ska undertecknas av makarna (9 kap. 13 § första stycket äktenskaps- balken).

6Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken. En kommentar (2017-05-11 Zeteo), kommentaren till 8 kap. äktenskapsbalken.

7Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken. En kommentar (2017-05-11 Zeteo), kommentaren till 9 kap. 13 § äktenskapsbalken.

77

Gällande rätt

SOU 2017:90

Det är endast s.k. exekutionstitlar som kan bli föremål för verkstäl- lighet (jfr 3 kap. 1 § utsökningsbalken). Ett föravtal utgör inte i sig en exekutionstitel och kan därmed inte bli föremål för verkställighet. Föravtalet kan dock åberopas som grund för en begäran om ersättning.

Bodelningsavtal

En bodelning ska i första hand förrättas av makarna tillsammans (9 kap. 5 § första meningen äktenskapsbalken). Det förutsätts alltså att makarna blir överens eller att på motsvarande sätt den ena maken och den andras arvingar och universella testamentstagare kan enas om en bodelning. Kan enighet inte nås kan makarna eller en av dem begära att en bodelningsförrättare utses av rätten och då gäller be- stämmelserna i 17 kap. äktenskapsbalken (se vidare under rubriken nedan).8

En handling ska upprättas över bodelningen och den ska skrivas under av båda makarna (bodelningsavtal). Är den ena maken död skrivs handlingen under av den efterlevande maken och den dödes arvingar och universella testamentstagare (9 kap. 5 § andra och tredje meningen äktenskapsbalken).

Inte heller ett bodelningsavtal utgör i sig en exekutionstitel (jfr 3 kap. 1 § utsökningsbalken) och det kan därmed inte bli föremål för verkställighet. Även ett bodelningsavtal kan dock åberopas som grund för en begäran om ersättning.

Bodelningsförrättare och boutredningsmän

I 17 kap. äktenskapsbalken regleras frågan om förfarandet vid för- rättande av bodelning mellan makar. Om makarna inte kan enas om bodelning, ska domstolen på ansökan av en eller båda makarna för- ordna någon att vara bodelningsförrättare (17 kap. 1 § äktenskaps- balken).

Bodelningsförrättaren ska vid behov se till att bouppteckning för- rättas. Varje make ska uppge sina tillgångar och skulder. En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteckning med

8 Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken. En kommentar (2017-05-11), kommentaren till 9 kap. 5 § äktenskapsbalken.

78

SOU 2017:90

Gällande rätt

ed inför domstolen, om den andre maken begär det (17 kap. 5 § äktenskapsbalken). Bodelningsförrättaren ska bestämma tid och plats för bodelning samt kalla makarna till förrättningen. Kan makarna inte komma överens, ska bodelningsförrättaren pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är föremål för rättegång. I sådant fall ska bodelningsförrättaren i en av honom eller henne underskriven handling själv bestämma om bodelning (17 kap. 6 § äktenskapsbalken). Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina utgifter. Kostnaderna ska betalas av makarna med hälften vardera (17 kap. 7 § äktenskapsbalken).

Ett beslut om bodelning som förrättats av en bodelningsförrät- tare utgör inte en exekutionstitel (jfr 3 kap. 1 § utsökningsbalken). Ett sådant beslut kan därmed inte bli föremål för verkställighet. Se vidare avsnitt 7.1.3 angående verkställighet av bodelningsförrättares beslut.

En make som är missnöjd med bodelningen får klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till denne (17 kap. 8 § äktenskapsbalken).

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en boutredningsman, är denne utan särskilt förordnande bodelnings- förrättare. Detta gäller dock inte om någon annan redan har förord- nats eller om boutredningsmannen är delägare i boet (se 17 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken).

3.2.2Registrerade partner

Riksdagen antog en lag om registrerat partnerskap år 1994, lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap (partnerskapslagen). Lagen innebar att två personer av samma kön fick rätt att registrera sitt partnerskap.

I maj 2009 trädde vissa lagändringar i äktenskapsbalken i kraft som numera gör det möjligt för samkönade par att ingå äktenskap (SFS 2009:253). I samband med dessa ändringar upphävdes partnerskaps- lagen. Enligt lagen (2009:260) om upphävande av lagen (1994:1117)

79

Gällande rätt

SOU 2017:90

om registrerat partnerskap, kan dock partnerskapslagen fortfarande vara tillämplig i de fall registrerade partner inte valt att anmäla till Skatteverket att deras registrerade partnerskap ska gälla som ett äktenskap.9

Ett registrerat partnerskap har med ett fåtal undantag samma rättsverkningar som ett äktenskap. Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas i princip på motsvarande sätt på registerat partnerskap och registrerad partner (se 3 kap. 1 § partnerskapslagen). Detta innebär att äkten- skapsbalkens bestämmelser om makar tillämpas på partner som har registrerats enligt partnerskapslagen. Det som sägs under rubriken Makar ovan gäller följaktligen även för registrerade partner.

3.2.3Sambor

Sambor är två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett par- förhållande och har gemensamt hushåll (1 § första stycket sambolagen [2003:376]). Med vissa undantag utgör sambornas gemensamma bo- stad och bohag samboegendom, om egendomen förvärvats för gemen- sam användning (3 § sambolagen). I samboegendomen ingår inte egendom som en sambo genom vissa rättshandlingar har fått med vill- koret att den ska vara sambons enskilda. Det gäller t.ex. egendom som sambon har fått genom gåva eller testamente (se 4 § sambolagen).

Sambornas rådighet över bostad och bohag som utgör sambo- egendom är till viss del inskränkt. Lagen ställer upp krav på den andra sambons samtycke till vissa slags förfoganden över sådan egendom (23 § sambolagen).

När ett samboförhållande upphör av annat skäl än att samborna in- går äktenskap med varandra, ska på begäran av någon av dem, sambo- egendomen fördelas mellan dem genom bodelning (8 § sambolagen). Bodelning mellan sambor vid samboförhållandets upphörande är alltså fakultativ.10 Om en sambo avlider kan endast den efterlevande sambon begära bodelning (18 § sambolagen). Det saknas möjlighet för sam- borna att fördela sin egendom genom bodelning under samboförhål- landet.

9Se 3 § lagen (2009:260) om upphävande av lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

10Teleman, Äktenskapsförord, 3:e uppl., 2012, s. 14 f.

80

SOU 2017:90

Gällande rätt

I likhet med vad som gäller för makar ska bodelningen förrättas av samborna tillsammans. Samborna ska upprätta en handling över bodelningen och den ska skrivas under av dem båda. Är den ena sam- bon död, förrättas bodelningen av den andra sambon och den dödas arvingar och universella testamenstagare (20 § sambolagen och 9 kap. 5 § äktenskapsbalken).

Det finns inte någon direkt motsvarighet till äktenskapsförords- institutet i sambolagen. Sambor kan dock, enligt 9 § samma lag, i ett skriftligt avtal enas om att bodelning av deras gemensamma bostad och bohag inte ska ske eller att viss sådan egendom inte ska ingå i bodelningen. Avtalet ska undertecknas av samborna eller de blivande samborna (9 § andra stycket sambolagen). Sambor får också inför ett omedelbart förestående upphörande av samboförhållandet avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med den, s.k. föravtal. Det ska upprättas en handling över föravtalet som undertecknas av samborna (10 § sambolagen). I 11–21 §§ sambo- lagen finns ytterligare bestämmelser om bodelningen.

I likhet med vad som gäller för makars förmögenhetsförhållanden kan frågor om sambors förmögenhetsförhållanden bli aktuella att pröva vid domstol under samboförhållandet. Även en sambo kan t.ex. behöva rättens samtycke för att disponera över sådan egendom som är belagd med rådighetsinskränkningar (23 och 24 §§ sambolagen). Vidare kan en sambo väcka talan mot den andra sambon om denne utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nack- del för den först nämnda sambon upplåtit nyttjanderätt till egendom (25 § sambolagen).

I övrigt blir frågor om sambors förmögenhetsförhållanden aktuella vid samboförhållandets upphörande genom separation eller dödsfall. Både vid separation och vid dödsfall gäller frågorna normalt tvister om bodelning.

I likhet med vad som gäller för makar, inleds en tvistig bodelnings- fråga normalt genom att samborna begär att rätten utser en bodel- ningsförrättare som ska göra en tvångsdelning av egendomen (26 § sambolagen och 17 kap. 1 § äktenskapsbalken). I princip gäller bestäm- melserna i 17 kap. äktenskapsbalken även förfarandet vid bodelning mellan sambor (se 26 § sambolagen). Samborna kan dock tvista direkt vid domstol i en fråga som har betydelse för bodelningen. Tvisten kan gälla t.ex. frågan om viss egendom utgör samboegendom eller inte.

81

Gällande rätt

SOU 2017:90

Det är bestämmelserna i 8–21 §§ sambolagen som styr vad som gäller för bodelning även vid ena sambons död. Det bör även här uppmärksammas att bestämmelserna om bodelning i vissa fall skiljer sig åt beroende på om bodelningen sker vid separation eller vid en sambos död (se bl.a. 8 § andra stycket sambolagen om senaste tid- punkt för att framställa en begäran om bodelning).

3.3Internationellt privaträttsliga bestämmelser

3.3.1Utgångspunkter

Som redan nämnts i inledningen till kapitlet avser de internationellt privaträttsliga bestämmelserna att fastställa vilket lands domstol som är behörig att pröva en tvist med utländsk anknytning, vilket lands lag som ska tillämpas på tvisten eller på de familjerättsliga förmögen- hetsförhållandena utan att tvist uppstått samt om och på vilket sätt utländska avgöranden kan erkännas och verkställas i Sverige.

En svensk domstol som har en tvist med internationell anknyt- ning på sitt bord måste i ett första steg avgöra om den är behörig att pröva tvisten. Om domstolen kommer fram till att så är fallet måste den i ett andra steg fastställa vilken lagvalsregel i svensk rätt som är tillämplig. För att domstolen ska kunna ta ställning till sin behörig- het och i förekommande fall tillämplig lagvalsregel, måste en kvalifi- kation ske av den aktuella tvistefrågan. Det rättsliga problemet måste alltså få en juridisk beteckning. Exempelvis kan frågan om en makes utgivande av ett engångsbelopp till den andra maken i samband med skilsmässa kvalificeras antingen som engångsunderhåll och följa be- stämmelserna om underhåll eller som en sådan utjämning av makarnas förmögenhetsförhållanden som ska följa bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden.

I Sverige sker kvalifikationen enligt lex fori, dvs. domstolslandets lag.11 Om de relevanta internationellt privaträttsliga bestämmelserna finns i en EU-förordning eller en internationell konvention är dock den principiella utgångspunkten att kvalifikationen ska ske enhetligt

11 Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt. En internationell privat- och process- rättslig studie, 1997, s. 35 ff och NJA 1930 s. 692.

82

SOU 2017:90

Gällande rätt

i alla medlems- respektive konventionsstater, varför utgången i en- skilda fall kan bli en annan än vid kvalifikation enligt lex fori.12

De svenska internationellt privaträttsliga bestämmelserna saknar definitioner av begreppen makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden. Till den äktenskapliga förmögenhets- rätten anses dock typiskt sett höra indelningen av makars egendom i olika kategorier för vilka det under äktenskapet gäller särskilda be- stämmelser om rådighet, förvaltning och skuldansvar samt bestäm- melser som är bestämmande för det materiella utfallet vid en bodel- ning eller en motsvarande uppgörelse enligt utländsk lag.13

Normalt är det enkelt att avgöra om en fråga ska kvalificeras såsom avseende makars, registrerade partners eller sambors förmögenhets- förhållanden eller såsom tillhörande någon annan rättslig kategori. Ibland kan dock gränsdragningsproblem uppstå. Ett sådant gränsdrag- ningsproblem kan uppstå angående avtal som makarna, de registrerade partnerna eller samborna ingår mellan varandra. Avtal kan angå t.ex. förmögenhetsförhållandena i äktenskapet men de kan också vara av allmänt förmögenhetsrättsligt slag. Mellan de båda huvudgrupperna går inte något helt tydlig gräns. Ett avtal kan också betraktas delvis som ett familjerättsligt avtal och delvis som ett förmögenhetsrättsligt. Ett exempel på det är ett bodelningsavtal genom vilket makarna i större utsträckning än de familjerättsliga bestämmelserna medger har överfört egendom från den ena maken till den andra.14

Vidare kan det som även nämnts ovan uppkomma gränsdrag- ningsproblem i förhållande till bestämmelserna om underhåll, när en make i samband med skilsmässa ska utge ett engångsunderhåll till den andra maken enligt bestämmelserna i någon utländsk lag. Oklar- heter kan då uppstå om beloppet ska betraktas som ett engångs- underhåll och följa bestämmelserna om underhåll eller om det avser en sådan utjämning av makarnas förmögenhetsförhållanden som ska följa bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden. EU-dom- stolen har när det gäller tillämpningen av underhållsförordningen slagit fast att begreppet makars förmögenhetsförhållanden omfattar alla egendomsförhållanden som är en direkt följd av äktenskapet eller

12Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8:e uppl., 2014, s. 57.

13Prop. 1989/90:87 s. 34 f och Högsta domstolens domar 2017-03-29 i mål nr T 1861-15 och T 2415-15.

14Prop. 1989/90:87 s. 34 f.

83

Gällande rätt

SOU 2017:90

av dess upplösning.15 Enligt EU-domstolen ska vid gränsdragningen mellan makars förmögenhetsförhållanden och underhåll beaktas det särskilda ändamålet med betalningsförpliktelsen. Om den är avsedd att möjliggöra för en make att klara sig själv eller om makarnas behov och medel har beaktats vid beräkningen, avser förpliktelsen under- hållsskyldighet. Då den endast är avsedd att fördela tillgångarna mel- lan makarna rör den däremot makarnas förmögenhetsförhållanden.16

När det gäller frågan om hur domstolarna ska få kännedom om utländsk rätt ordnar i allmänhet ena parten med detta. Utländsk rätt kan bli föremål för bevisning. Domstolen får anmana en part att lägga fram bevisning om innehållet i utländsk lag (35 kap. 2 § andra stycket andra meningen rättegångsbalken). Vid behov har det ansetts att domstolen inom rimliga gränser bör bedriva efterforskningar, t.ex. genom att begära upplysningar enligt förordningen (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysningar om innehållet i utländsk rätt.17 När utländsk rätt ska tillämpas med stöd av EU-regler har, med hänsyn till reglernas syfte samt principen om EU-rättens effektivitet och medlemsstaternas lojalitetsplikt, ansetts att det måste förutsättas att domstolen agerar aktivt även i utredningsavseende utan hänsyn till målets internrättsliga kvalificering såsom dispositivt eller indispositivt eller liknande.18

3.3.2Internationella instrument med EU-anknytning

När det gäller frågan vilka internationella instrument med EU-anknyt- ning som skulle kunna vara tillämpliga på det aktuella området hamnar fyra instrument i blickfånget.

Rom I- respektive Rom II-förordningarna

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förord- ningen19) innehåller lagvalsregler för avtal på privaträttens område.

15Se t.ex. De Cavel, C-143/78, EU:C:1979:83, punkt 7.

16Se Van den Boogaard mot Laumen, C-220/95, EU:C:1997:91, punkt 22.

17Se Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, fjärde häftet, 7:e uppl., 2009, s. 306.

18Jämför Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 244 och 194 ff.

19EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.

84

SOU 2017:90

Gällande rätt

Vidare innehåller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligato- riska förpliktelser (Rom II-förordningen20) lagvalsregler för utom- kontraktuella förpliktelser på privaträttens område.

Förordningarna tillämpas i samtliga EU:s medlemsstater utom Danmark. Enligt artikel 1.2 b och c i Rom I-förordningen och arti- kel 1.2 a och b i Rom II-förordningen är förordningarna dock inte tillämpliga på förpliktelser som har sin grund i familjeförhållanden, makars förmögenhetsförhållanden eller förmögenhetsförhållanden i förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållan- den har samma verkan som äktenskap, dvs. enligt svensk rätt partner- skap som har registrerats enligt partnerskapslagen. Det står därmed klart att frågor om makars och registrerade partners förmögenhets- förhållanden faller utanför förordningarnas tillämpningsområden. Mest sannolikt innebär undantaget att förordningarna inte heller gäl- ler för frågor om sambors förmögenhetsförhållanden eftersom sådana frågor får anses ha sin grund i familjeförhållanden.21 Det ankommer dock på EU-domstolen att göra den slutgiltiga tolkningen av förord- ningarnas undantagsbestämmelser.

2012 års Bryssel I-förordning och 2007 års Luganokonvention

I rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av do- mar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning22) finns gemensamma EU-bestämmelser om vilken medlemsstats domstol som ska pröva en tvist på privaträttens område. I förordningen finns även bestämmelser om erkännande och verkställighet av domstols- avgöranden som meddelats i andra medlemsstater.

Förordningen är direkt tillämplig och bindande för samtliga EU:s medlemsstater utom Danmark. Danmark har dock, i enlighet med ett särskilt avtal mellan EU och Danmark som avser 2000 års Bryssel I- förordning (Danmarksavtalet23), möjlighet att förklara att 2012 års för-

20EUT L 199, 31.7.2007, s. 40.

21Se bl.a. förarbetsuttalanden i prop. 2000/01:148 s. 14. Uttalandena gällde i och för sig Rom- konventionen men samma undantag finns i Romkonventionen och Rom I- respektive Rom II- förordningarna.

22EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

23EUT L 299, 16.11.2005, s. 62.

85

Gällande rätt

SOU 2017:90

ordning ska tillämpas i förhållande till Danmark. Så har också skett och 2012 års förordning ska därför tillämpas i förhållande till Danmark.24

Från förordningens tillämpningsområde undantas vissa frågor, bl.a. frågor om makars förmögenhetsförhållanden och förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma ver- kan som äktenskap, dvs. enligt svensk rätt partnerskap som har regi- strerats enligt partnerskapslagen.25 Undantagsbestämmelserna nämner dock inte sambors förmögenhetsförhållanden eller frågor som har sin grund i familjeförhållanden. Frågan är om detta innebär att förord- ningen faktiskt är tillämplig på frågor om sambors förmögenhets- förhållanden.

I samband med ändringarna i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF) 2001 diskuterades frågan om något eller några av EU:s rättsliga instru- ment kunde vara tillämpliga på frågor om sambors förmögenhets- förhållanden. Det konstaterades att så förmodligen var fallet men att frågan dock ännu inte prövats av domstol.26

I den nordiska litteraturen verkar det råda samstämmighet när det gäller frågan om sambors förmögenhetsförhållanden omfattas av be- stämmelserna i 2012 års Bryssel I-förordning. Pålsson menar att det är säkert att förmögenhetsrättsliga anspråk som grundas på sambo- förhållanden inte kan hänföras till begreppet makars förmögenhets- förhållanden. Hertz instämmer i denna ståndpunkt och båda anser därför att sådana anspråk förmodligen får anses omfattas av bestäm- melserna i 2012 års Bryssel I-förordning.27

Utredningen instämmer i den uppfattning som framgår av den nordiska litteraturen, dvs. att anspråk som grundas på sambors för- mögenhetsförhållanden inte kan hänföras till begreppet makars för- mögenhetsförhållanden. Även utredningen bedömer därför att be- stämmelserna i 2012 års Bryssel I-förordning är tillämpliga på frågor om sambors förmögenhetsförhållanden. Det bör dock anmärkas att frågan fortfarande ännu inte behandlats i rättspraxis.

I förhållandet mellan EU, Danmark, Island, Norge och Schweiz gäller konventionen av den 13 oktober 2007 om domstols behörighet

24Prop. 2013/14:219 s. 58 f.

25Se artikel 1.2 i 2012 års Bryssel I-förordning.

26Prop. 2000/01:148 s. 14.

27Se Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2008, s. 65 och Hertz, Bruxelles I-förordningen, 2 uppl., s. 111.

86

SOU 2017:90

Gällande rätt

och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens om- råde (2007 års Luganokonvention28). Konventionen är direkt tillämp- lig i Sverige29 och den har, med undantag för bestämmelserna om er- kännande och verkställighet, i stort sett samma innehåll som 2012 års Bryssel I-förordning. I likhet med utredningens uppfattning ovan an- gående tillämpningen av 2012 års Bryssel I-förordning är utredningen därmed också av uppfattningen att frågor om sambors förmögenhets- förhållanden bör omfattas av bestämmelserna i 2007 års Lugano- konvention.

3.3.3Internordiska bestämmelser

Frågor om makars förmögenhetsförhållanden

I förhållandet mellan de nordiska länderna gäller konventionen av den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (den nordiska äktenskapskonventionen30). Kon- ventionen reglerar, i förhållandet mellan de nordiska länderna, frågor om domsrätt, lagval och erkännande i frågor som rör bl.a. makars för- mögenhetsförhållanden. Den ändrades senast den 26 januari 2006 genom en överenskommelse mellan länderna.31 Den nordiska äkten- skapskonventionen är införlivad i svensk rätt genom förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap, adoption och förmynderskap (NÄF).

I avsnitt 3.3.4 följer utredningens bedömning i frågan om registre- rade partner och samkönade makar omfattas av den nordiska äkten- skapskonventionen. Oavsett vad som gäller enligt konventionen är det klart att NÄF hittills inte gäller för äktenskap som ingås mellan två kvinnor eller mellan två män, dvs. samkönade äktenskap (23 § NÄF). NÄF gäller inte heller i förhållande till partnerskap som har registrerats enligt partnerskapslagen (3 kap. 4 § partnerskapslagen).

För frågor om erkännande och verkställighet av nordiska av- göranden om makars förmögenhetsförhållanden gäller konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande

28EUT L 339, 21.12.2007, s. 3.

29Ds 2008:87 En ny Luganokonvention, s. 55.

30SÖ 1931:19.

31SÖ 2008:31.

87

Gällande rätt

SOU 2017:90

och verkställighet av domar på privaträttens område, Köpenhamn 11.10.1977 (1977 års nordiska ramkonvention32). För Sveriges del har konventionen införlivats genom lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (NEVL).

Den nordiska ramkonventionen från år 1977 har införlivats genom särskild lagstiftning i alla nordiska stater utom Island. Island har valt att inte tillträda konventionen. I förhållande till Island tillämpas där- för fortfarande 1932 års nordiska ramkonvention (konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar, Köpenhamn 16.3.193233). I Sverige har 1932 års nordiska ramkonvention införlivats genom lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island (1932 års lag).

Frågor om bodelning med anledning av en makes död

När det gäller frågor om bodelning med anledning av makes död finns bestämmelser om internationell behörighet och tillämplig lag i lagen (2015:417) om arv i internationella situationer (IAL). Bestäm- melserna i IAL är avsedda att bl.a. införliva bestämmelser på detta område i konventionen av den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och bo- utredning (den nordiska arvskonventionen)34. Konventionen har re- viderats år 1975 och 2012.35

I avsnitt 3.3.4 följer utredningens bedömning i frågan om regi- strerade partner och samkönade makar omfattas av den nordiska arvskonventionen. I motsats till NÄF innehåller inte IAL någon be- stämmelse som utesluter samkönade makar och registrerade partner från dess tillämpningsområde. Hittills får det alltså anses tveksamt om IAL gäller i förhållande till dessa par.

Även i fråga om erkännande och verkställighet av nordiska avgö- randen om bodelning med anledning av en makes död gäller 1977 års nordiska ramkonvention som införlivats genom NEVL. I förhållande

32SÖ 1978:11.

33SÖ 1933:6.

34SÖ 1935:17.

35SÖ 1975:56. Överenskommelsen från 2012 har ännu inte publicerats i serien Sveriges över- enskommelser (SÖ).

88

SOU 2017:90

Gällande rätt

till Island gäller dock som tidigare nämnts fortfarande 1932 års nor- diska ramkonvention, som införlivats genom 1932 års lag.

3.3.4Omfattas registrerade partner och samkönade makar av de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna?

I de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna talas endast om äktenskap och makar. Registrerat partnerskap eller registrerade partner nämns inte någonstans i konventionstexterna. Det finns inte heller några skrivningar om att förhållanden som enligt den tillämp- liga lagen har samma inverkan som ett äktenskap skulle omfattas av konventionernas bestämmelser. Utredningen menar att det därmed får anses stå klart att registrerade partner inte omfattas av bestäm- melserna i de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna.

Frågan är om de nordiska konventionerna omfattar samkönade makar. Konventionerna innehåller inte några uttryckliga bestämmel- ser som ger svar på den frågan. Det behöver därmed utredas om kon- ventionernas termer äktenskap och makar kan tolkas på så sätt att de inkluderar även dessa par.

Wienkonventionen om traktaträtten (Wien den 23 maj 1969) inne- håller bestämmelser om tolkning av traktater. Sverige ratificerade Wienkonventionen den 20 december 1974.36 De nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna tillkom visserligen innan Wienkonven- tionen trädde i kraft år 1980 men Wienkonventionens bestämmelser om tolkning av traktater blir relevanta även för äldre traktater efter- som de allmänt anses återspegla gällande sedvanerätt.37

Wienkonventionen använder termen traktat i stället för konven- tion. En traktat är enligt konventionen en internationell överenskom- melse som är sluten mellan stater i skriftlig form och underkastad

36SÖ 1975:1.

37Se Internationella domstolens avgörande i Maritime Dispute (Peru v Chile), Judgment, I.C.J. Reports 2014, p. 3 (punkt 57) m.v.h. till äldre praxis. Se även Fragmentation of International Law: Difficulties Arising from the Diversification and Expansion of International Law, Report of the Study Group of the International Law Commission: Finalized by Martti Koskenniemi, UN Doc A/CN.4/L.682 (13 April 2006), s. 215 (punkt 427) m.v.h.; Mark E Villiger, Commentary on the 1969 Vienna Convention on the Law of Treaties (Martinus Nijhohff, 2009) s. 439 f, Jean-

Marc Sorel and Valérie Boré Eveno, ‘Article 31 Convention of 1969’ i: Olivier Corten and Pierre

Klein (eds), The Vienna Conventions on the Law of Treaties (Oxford University Press, 2011) vol 1, s. 809–817; Anthony Aust, Modern Treaty Law and Practice (Cambridge University Press, 3rd ed, 2013), s. 207. Man kan också fråga sig om de två nordiska konventionerna verkligen ska betraktas som äldre traktater eftersom de båda ändrats efter 1980.

89

Gällande rätt

SOU 2017:90

internationell rätt, oavsett om den intagits i ett enda instrument eller i två eller flera sammanförande instrument och oavsett dess särskilda beteckning (artikel 2 a). De nordiska äktenskaps- respektive arvs- konventionerna är båda exempel på sådana traktater som avses i Wien- konventionen.

Wienkonventionen skiljer mellan grundläggande tolkningsmedel (artikel 31) och supplementära tolkningsmedel (artikel 32). En traktat ska tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av trak- tatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av trakta- tens ändamål och syfte (artikel 31.1). Utöver sammanhanget ska hän- syn tas till bl.a. efterföljande överenskommelser mellan parterna rör- ande traktatens tolkning, efterföljande praxis vid traktatens tillämpning och relevanta internationella rättsregler som är tillämpliga i förhållan- det mellan parterna (artikel 31.3). Ett uttryck ska tilläggas en speciell mening, om det fastställts att detta var parternas avsikt (artikel 31.4).

Internationella domstolen har klart uttryckt att termer som an- vänds i traktater, om inte parterna avsett annat när traktaten ingicks, ska ges den gängse betydelsen vid tolkningstillfället. Frågan blir där- för om betydelsen av konventionernas termer äktenskap och makar kan anses ha förändrats sedan tillkomsten år 1931 respektive 1934.

Vid tiden för konventionernas tillkomst erkändes inte samkönade äktenskap i något av de nordiska länderna. Det får därför anses klart att samkönade äktenskap och samkönade makar inte omfattades av konventionernas begrepp äktenskap och makar vid tidpunkterna för deras tillkomst. Numera har dock samtliga nordiska länder infört be- stämmelser som erkänner samkönade äktenskap.38 Som tidigare redo- visats gjordes år 2009 ändringar i äktenskapsbalken som gjorde det möjligt för samkönade par att ingå äktenskap i Sverige. Den omstän- digheten att samtliga nordiska länder numera erkänner samkönade äktenskap visar, enligt utredningens mening, att betydelsen av termer- na äktenskap och makar har förändrats sedan konventionernas till- komst. I samtliga konventionsstater inkluderar uttrycken äktenskap och makar numera samkönade makar.

38 Se Hjúskaparlög nr. 31/1993 (Island), Ändring 156/2015 av äktenskapslagen 234/1929 (Finland), Lov om ændring af lov om ægteskabs indgåelse og opløsning, lov om ægteskabets retsvirkninger og retsplejeloven og om ophævelse af lov om registreret partnerskab, nr. 532 af 12. Juni 2012 (Danmark) och Lov 27. juni 2008 nr. 53 om endringer i ektenskapsloven, barnalova, adopsjons- loven, bioteknologiloven mv (Norge).

90

SOU 2017:90

Gällande rätt

Den slutsats som kan dras av Internationella domstolens praxis är att det är parternas avsikt vid avtalsslutet som blir bestämmande för om ett villkor eller en term i avtalet ska ges en betydelse som kan förändras över tid. Internationella domstolen har slagit fast att det finns en presumtion för att termer förväntas ”follow the evolution of the law and to correspond with the meaning attached to the expres- sion by the law in force at any given time”.39 Omständigheter som tyder på att de nordiska länderna vid avtalsslutet hade för avsikt att ge termerna äktenskap och makar en betydelse som kunde förändras över tid är framför allt att konventionerna har ingåtts på obestämd tid och i dag varit i kraft i mer än 80 år.

Av Wienkonventionens artikel 32 framkommer också att som supplementära tolkningsmedel kan användas förarbeten till traktater. I förarbetena till den senaste ändringen av den nordiska arvskonven- tionen (2012) uttalas att varje konventionsstat använder sin egen be- greppsbildning för att bedöma hur konventionen förhåller sig till samkönade makar.40 Det måste förutsättas att samma sak gäller även avseende den nordiska äktenskapskonventionen.

Mot den bakgrund som anges ovan är utredningens uppfattning att termerna äktenskap och makar i de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna nu ska tolkas så att de omfattar även samkönade äktenskap och samkönade makar.

Flera konventionsstater har dock, eftersom tidigare inte alla nor- diska länder tillät samkönade äktenskap, i sin genomförandelagstift- ning uttryckligen stadgat eller i förarbetsuttalanden uttryckt att regler- na enbart omfattar makar av olika kön. För svensk del har en sådan regel intagits i 23 § NÄF, som avser den nordiska äktenskapskonven- tionen. Någon motsvarande bestämmelse som avser den nordiska arvskonventionen finns inte. Anledningen till undantaget var att det saknades ömsesidighet eftersom det i alla nordiska länder inte fanns samkönade äktenskap. Samma skäl förefaller ha legat bakom motsva- rande undantag i andra nordiska länder.41 Eftersom samtliga nordiska länder nu tillåter samkönade äktenskap har skälen bakom undantaget fallit bort.

39Aegean Sea Continental Shelf (Greece v. Turkey), Judgment, I.C.J. Reports 1978, p. 32 (punkt 77).

40TemaNord 2013:528 s. 39.

41Bet. 2008/09:CU19 s. 20 samt bet. 1993/94:LU28 s. 29. Det som där sägs har också bekräf- tats vid utredningens kontakter med berörda tjänstemän i de nordiska länderna.

91

Gällande rätt

SOU 2017:90

I syfte att undanröja alla oklarheter i frågan om samkönade makar omfattas av de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna uppmanar därför utredningen regeringen att verka för att de nordiska staterna avger ett gemensamt tolkningsuttalande som klargör att kon- ventionsstaterna nu gemensamt uppfattar att även samkönade makar omfattas av konventionernas regler. Ett sådant tolkningsuttalande kräver ingen särskild form och bör avges före den 29 januari 2019.

3.3.5Svenska autonoma bestämmelser

Det finns även svenska autonoma bestämmelser om makars och sam- bors förmögenhetsförhållanden som tillämpas när det saknas förutsätt- ningar att tillämpa de EU-rättsliga instrumenten (se avsnitt 3.3.2) eller de internordiska bestämmelserna (se avsnitt 3.3.3). Bestämmelserna finns i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF). Eftersom Sverige sedan 2009 tillåter samkönade äktenskap gäller bestämmelserna i LIMF även för dessa äktenskap. Bestämmelserna gäller dessutom för partnerskap som registrerats enligt partnerskapslagen (se 3 kap. 1 § partnerskaps- lagen).

LIMF infördes år 1990. Lagen baserades på förslag i Familjelags- sakkunnigas betänkande SOU 1987:18 och ersatte lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverk- ningar. LIMF är tillämplig på frågor om makars och sambors förmö- genhetsförhållanden när det finns anknytning till en främmande stat. I den ursprungliga LIMF reglerades inte sambors förmögenhets- förhållanden. Det var först i samband med ändringar av lagen år 2001 som sambors förmögenhetsförhållanden lades till. LIMF gäller inte i den utsträckning något annat följer av en annan lag (1 § första och tredje stycket LIMF). Exempel på sådana andra lagar är NÄF och IAL.

I LIMF finns bestämmelser om internationell behörighet, tillämp- lig lag samt erkännande och verkställighet av utländska avgöranden om makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Lagen omfattar även frågor om bodelning med anledning av en makes död.

Före tillkomsten av LIMF rådde den s.k. oföränderlighetsprin- cipen i fråga om lagval i svensk internationell privaträtt på området för makars förmögenhetsförhållanden. Principen innebär att den lag

92

SOU 2017:90

Gällande rätt

som vid äktenskapets ingående blir tillämplig på makarnas förmögen- hetsförhållanden ska gälla oavsett vilka förändringar i fråga om hem- vist eller nationalitet som därefter inträffar. Motiven för principen anses vara att det ska råda stabilitet i egendomsförhållandena och att makarna ska skyddas mot överraskningar.

I förarbetena till LIMF uttalade departementschefen att oförän- derlighetsprincipen i praktiken lett till resultat rakt motsatta de åsyf- tade och att principen därmed inte längre gick att upprätthålla.42 Mot den bakgrunden innehåller LIMF numera bestämmelser som grun- dar sig på en föränderlighetsprincip (se 4 § andra stycket LIMF), dvs. att den tillämpliga lagen varierar beroende på till vilket land ma- karna anses ha närmast anknytning. Som huvudregel gäller att om tillämplig lag inte bestämts genom avtal tillämpas lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna därefter har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas dock i stället den statens lag. För det fall båda makarna tidi- gare under äktenskapet haft hemvist i den staten eller är medborgare i den staten, tillämpas den statens lag så snart de har tagit hemvist där. De aktuella bestämmelserna förutsätter att makarna har eller har haft hemvist i samma stat. Detta gäller också i de flesta fall. Det kan dock vara så att makarna aldrig har haft ett gemensamt hemvist. I sådant fall ska lagen i det land till vilket makarna har närmast an- knytning tillämpas.43

3.4Internationell behörighet

3.4.1Frågor om makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden

Makar

De autonoma bestämmelserna om internationell behörighet i LIMF är heltäckande och gäller i förhållande till samtliga länder. I den följande redogörelsen har utredningen dock valt att först behandla bestäm- melserna om internationell behörighet som gäller i förhållandet mellan

42Prop. 1989/90:87 s. 21.

43Prop. 1989/90:87 s. 43 f. Se även RH 2010:31.

93

Gällande rätt

SOU 2017:90

de nordiska länderna, dvs. bestämmelserna i NÄF, och därefter be- stämmelserna i LIMF.

När det gäller förhållandet mellan de nordiska länderna finns det bestämmelser om internationell behörighet för två olika typer av frå- gor; frågor om boskillnad (5 § NÄF) och frågor om bodelning som har samband med en talan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad (8 § NÄF).

I samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskill- nad får också av samma eller annan myndighet prövas bl.a. frågor om bodelning (8 § NÄF). Bestämmelserna i 8 § NÄF är nära knutna till bestämmelserna i 7 § NÄF, vilka reglerar internationell behörighet i frågor om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan makar som är medborgare och har hemvist i en nordisk stat. Bestämmelserna i 7 § NÄF bygger på artikel 3.1 i Bryssel II-förordningen.44

För att domstol eller annan myndighet ska kunna grunda sin behö- righet på bestämmelsen i 8 § NÄF krävs att bodelningsfrågan tas upp till prövning i samband med yrkandet om hemskillnad eller äkten- skapsskillnad. Enligt förordningens förarbeten krävs att den förmö- genhetsrättsliga frågan väckts som en del i målet om hemskillnad eller äktenskapsskillnad för att tillräckligt samband ska anses föreligga.45

Bestämmelserna i 8 § NÄF har alltså ett smalt tillämpningsområde när det gäller frågor om makars förmögenhetsförhållanden. Svensk domstol kan följaktligen inte grunda internationell behörighet på be- stämmelserna om talan om förordnande av bodelningsförrättare har väckts som ett separat ärende sedan domstolen fattat avgörande om äktenskapsskillnad. Bestämmelserna kan inte heller tillämpas om frå- gan aktualiseras under pågående äktenskap eller efter äktenskapets upplösning till följd av en makes död.

Om en talan angående en fråga enligt 8 § NÄF väcks vid en be- hörig myndighet i olika nordiska stater mellan samma parter, ska den myndighet vid vilken talan väckts senare självmant avvisa tala till för- mån för den andra myndigheten (8 a § NÄF).

I 5 § NÄF regleras den internationella behörigheten att pröva en boskillnadsansökan. Boskillnad kunde enligt 9 kap. i den numera upp-

44Enligt art. 59.2 i Bryssel II-förordningen får Sverige och Finland avge en förklaring att de avser att tillämpa de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i den nordiska äktenskapskonventio- nen i stället för Bryssel II-förordningen under förutsättning att bestämmelserna i den nordiska konventionen är i linje med förordningens behörighetsregler.

45NJA II 1932 s. 423.

94

SOU 2017:90

Gällande rätt

hävda giftermålsbalken (GB) sökas av en eller båda makarna under äktenskapet. Beviljad boskillnad innebar att all egendom som en make förvärvat efter sökt boskillnad blev makens enskilda egenomdom (9 kap. 3 § GB). Boskillnad skulle följas av bodelning (9 kap. 4 § GB). Boskillnad kunde beviljas när en makes vanvård i väsentlig grad hade minskat hans eller hennes giftorättsgods eller framkallat fara för sådan minskning. I samband med äktenskapsbalkens införande den 1 januari 1988 avskaffades boskillnadsinstitutet i svensk rätt. I Danmark och Island finns dock fortfarande bestämmelser om boskillnad (bo-sond- ring). 46

En ansökan om boskillnad tas upp i den stat där makarna har hem- vist. Har de hemvist i skilda stater tas ansökan upp i den stat där den, mot vilken ansökan är riktad, har hemvist. Är den staten Finland, tas ansökan dock upp i den stat vars lag är tillämplig på makarnas för- mögenhetsförhållanden. Bestämmelserna innebär att domstolar i de nordiska länder där makarna (eller den svarande maken) har hemvist normalt är internationellt behöriga att pröva en boskillnadsansökan, oavsett om boskillnadsinstitutet är avskaffat där eller inte. Detta kan ha praktisk betydelse för prövningen av ansökan eftersom makarna ofta får anses ha starkast anknytning till det land där de har hemvist.47

Eftersom Sverige har avskaffat boskillnadsinstitutet kan dock inte det undantag som gäller Finland tillämpas om Sverige är den stat vars lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Ett exempel är två norska makar som har haft hemvist i Sverige under lång tid och i Sverige skrivit ett lagvalsavtal om att svensk lag ska vara tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Därefter har en av makarna flyttat till Finland och skaffat hemvist där. Maken med hemvist i Sverige an- söker om boskillnad mot maken i Finland. Enligt det finska undan- taget i 5 § NÄF skulle det föreligga svensk internationell behörighet i den situationen. Eftersom en ansökan om boskillnad inte kan prövas enligt svensk rätt kan undantaget dock inte tillämpas för svensk del.

46Agell, Nordisk äktenskapsrätt: En jämförande studie av dansk, finsk, isländsk, norsk och svensk rätt med diskussion av reformbehov och harmoniseringsmöjligheter, 2003, s. 352. Bo- sondring regleras i dansk rätt i Lov om ægteskabets retsvirkning lovbekendtgørelse nr. 1814 av 23. December 2015 och i isländsk rätt i kapitel XIII i Hjúskaparlög nr. 31/1993.

47Enligt 19 § lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken ska den upphävda gifter- målsbalkens processuella bestämmelser om boskillnadsmål (i första hand bestämmelser om ansökans form, behörig tingsrätt och målets handläggning) även i fortsättningen följas om ansökan prövas av svensk domstol (se prop. 1987/88:83).

95

Gällande rätt

SOU 2017:90

Bestämmelserna i 5 § NÄF är dock endast tillämpliga om båda ma- karna är och när de ingick äktenskap var medborgare i en nordisk stat. Makarna måste även ha tagit hemvist i en och samma nordiska stat när de ingick äktenskapet. Om båda makarna efter äktenskapets ingående tagit hemvist utanför Norden, är bestämmelserna inte tillämpliga. Detta framgår av 2 a § NÄF.

Om förutsättningar saknas att tillämpa NÄF eller om den aktuella frågan inte regleras där, blir i stället bestämmelserna om internationell behörighet i LIMF tillämpliga. Det gäller om frågan rör t.ex. makars förmögenhetsförhållanden under pågående äktenskap eller bodelning som inte har samband med ett yrkande om hemskillnad eller äkten- skapsskillnad.48 Detsamma gäller vid frågor om samkönade makars förmögenhetsförhållanden. Har frågan över huvud taget inte anknyt- ning till de nordiska länderna blir LIMF också tillämplig.

Svensk internationell behörighet föreligger enligt LIMF om något av fem alternativa anknytningskriterier är uppfyllda (2 § 1–5 LIMF). Svensk internationell behörighet föreligger därmed

1.om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige,

2.om svaranden har hemvist i Sverige,

3.om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,

4.om frågan rör egendom i Sverige, eller

5.om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om dom- stolens behörighet.

De omständigheter som ligger till grund för domstols internationella behörighet hänför sig till tiden för talans väckande. Om ändring in- träffar därefter påverkar detta inte den internationella behörigheten.49 Vid en bodelning ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden (7 § första stycket första meningen LIMF). Om det finns egendom utomlands och det kan antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet,

48Prop. 1989/90 s. 37.

49Se 10 kap. 15 § rättegångsbalken och prop. 1989/90:87 s. 38.

96

SOU 2017:90

Gällande rätt

får bodelningen dock begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det (7 § andra stycket LIMF).

I 15 § LIMF finns bestämmelser om litispendens. Bestämmel- serna diskuteras närmare i avsnitt 5.3.

När det väl fastlagts att svensk internationell behörighet föreligger avgör regleringen i 10 kap. rättegångsbalken vilken svensk domstol som är behörig, dvs. den nationella behörigheten. Om någon sådan behörig svensk domstol inte finns, ska enligt 18 § LIMF frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.

Registrerade partner

Som nämnts i avsnitt 3.3.3 omfattar inte bestämmelserna om inter- nationell behörighet i NÄF partner som har registrerat sitt partner- skap enligt partnerskapslagen. För sådana partner är bestämmelserna om internationell behörighet i LIMF tillämpliga på deras förmögen- hetsförhållanden (se 3 kap. 1 § partnerskapslagen).

Sambor

I förhållande till Norge, Island och Schweiz bedömer utredningen att 2007 års Luganokonvention är tillämplig på frågor om sambors förmögenhetsförhållanden. På samma sätt bedömer utredningen att 2012 års Bryssel I-förordning är tillämplig på frågor om sambors för- mögenhetsförhållanden i förhållandet mellan EU:s medlemsstater (se vidare utredningens bedömning i avsnitt 3.3.2).

Grundregeln i båda de EU-rättsliga instrumenten är att talan mot den som har hemvist i en deltagande stat ska väckas vid domstol i den staten (artikel 4 i 2012 års Bryssel I-förordning och artikel 2 i 2007 års Luganokonvention). Under vissa omständigheter får eller ska talan mot den som har hemvist i en deltagande stat väckas vid domstol i en annan deltagande stat, men så får ske endast med stöd av någon sär- skild bestämmelse i förordningen eller konventionen. Till exempel är en domstol i en deltagande stat behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Det gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet eller om en annan domstol har

97

Gällande rätt

SOU 2017:90

exklusiv behörighet (artikel 26.1 i 2012 års Bryssel I-förordning och artikel 24 i 2007 års Luganokonvention).

Om en svarande inte har hemvist i en deltagande stat bestäms den internationella behörigheten i varje deltagande stat i enlighet med den statens lag, om inte annat följer av vissa särskilda bestämmelser i de två instrumenten (artikel 6 i 2012 års Bryssel I-förordning och arti- kel 4 i 2007 års Luganokonvention). Det betyder att bestämmelserna om internationell behörighet i LIMF i princip blir tillämpliga i den situationen.

Ett exempel på vissa särskilda bestämmelser som måste följas enligt konventionen och förordningen är bestämmelserna om avtal om be- hörig domstol, s.k. prorogationsavtal (artikel 25 i 2012 års Bryssel I- förordning och artikel 23 i 2007 års Luganokonvention). För det fall ett sådant avtal har träffats ska, enligt båda instrumenten, endast den domstol eller de domstolar som är utpekade i avtalet ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den delta- gande staten. Skillnaden mellan instrumenten när det gäller proro- gationsavtal är att avtalet enligt 2012 års Bryssel I-förordning gäller oberoende av var parterna har hemvist, medan avtalet enligt 2007 års Luganokonvention endast gäller om minst en av parterna har hemvist i en konventionsstat.

3.4.2Frågor om bodelning med anledning av makes, registrerad partners eller sambos död

Makar

På samma sätt som under avsnitt 3.4.1 (under rubriken Makar) har utredningen valt att i den följande redogörelsen först behandla be- stämmelserna om internationell behörighet som gäller i förhållandet mellan de nordiska länderna, dvs. bestämmelserna i IAL, och där- efter bestämmelserna i LIMF.

Om bodelning ska ske med anledning av en makes död ska frågor om svensk internationell behöriget vid nordiska förhållanden be- dömas enligt bestämmelserna i 3 kap. 8 och 10 §§ IAL.

Bodelning med anledning av makes död förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och vid sin död hade hemvist i Sverige (3 kap. 8 § första stycket IAL). En sådan bodelning förrättas också enligt svensk lag om en

98

SOU 2017:90

Gällande rätt

efterlevande make som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har suttit i oskiftat bo och hon eller han har hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och då hade hemvist i Sverige (3 kap. 8 § andra stycket IAL).

Om bodelningen förrättas enligt svensk lag föreligger också svensk internationell behörighet (3 kap. 10 § första stycket IAL). En tvist som gäller bodelning med anledning av en makes död får också, trots att domstol i en annan nordisk stat är internationellt behörig, tas upp av svensk domstol om parterna är överens om det. Det gäller dock inte om dödsboet är föremål för behandling av domstol, testaments- exekutor, bobestyrer eller av domstol förordnad boutredningsman eller skiftesman eller om tvisten gäller klander av bodelning (3 kap. 10 § andra stycket IAL).

För det fall förutsättningar saknas att tillämpa IAL:s bestämmel- ser om internationell behörighet tillämpas i stället bestämmelserna om internationell behörighet i LIMF. Så kan t.ex. vara fallet om den avlidne inte var medborgare i ett nordiskt land men hade hemvist i Sverige vid dödsfallet.

Svensk internationell behörighet föreligger enligt 2 a § LIMF om något av de alternativa anknytningskriterierna i punkterna 1–3 är upp- fyllda. En fråga om bodelning med anledning av en makes död får där- med tas upp av svensk domstol

1.om den avlidne maken hade hemvist i Sverige,

2.om svaranden hade hemvist i Sverige,

3.om käranden hade hemvist i Sverige och svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,

4.om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om dom- stolens behörighet, eller

5.på begäran av den efterlevande maken om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt EU:s arvsförordning.

99

Gällande rätt

SOU 2017:90

Registrerade partner

Som nämnts i avsnitt 3.3.3 får det anses tveksamt om bestämmel- serna i IAL även omfattar partnerskap som har registrerats enligt partnerskapslagen. Under alla omständigheter är bestämmelserna om internationell behörighet i LIMF (2 a §) tillämpliga när det gäller frå- gor om bodelning vid en sådan partners död (se 3 kap. 1 § partner- skapslagen).

Sambor

Bestämmelserna om internationell behörighet i 2012 års Bryssel I- förordning och 2007 års Luganokonvention är tillämpliga även vid frågor om bodelning med anledning av sambos död (se redogörelse av bestämmelserna ovan under avsnitt 3.4.1). I enlighet med vad som framgår av dessa bestämmelser får alltså bestämmelserna om inter- nationell behörighet i 2 a § LIMF tillämpas för det fall svaranden inte har hemvist i någon av instrumentens deltagande stater och någon särskild bestämmelse i instrumenten inte är tillämplig.

3.5Tillämplig lag

3.5.1Frågor om makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden

Makar

De autonoma bestämmelserna om tillämplig lag i LIMF är heltäck- ande och gäller i förhållande till samtliga länder. I den följande redo- görelsen har utredningen dock valt att först behandla bestämmelserna om tillämplig lag som gäller i förhållandet mellan de nordiska länder- na, dvs. bestämmelserna i NÄF, och därefter bestämmelserna i LIMF.

När det gäller nordiska förhållanden finns det bestämmelser i 3– 5 §§ NÄF för att fastställa tillämplig lag avseende makars förmögen- hetsförhållanden både under ett pågående äktenskap och efter ett äktenskaps upplösning till följd av äktenskapsskillnad eller den ena makens död. Dessa lagvalsbestämmelser gäller dock endast under förutsättning att båda makarna är och även när de ingick äktenska-

100

SOU 2017:90

Gällande rätt

pet, var medborgare i någon nordisk stat samt att de då tog hemvist i en av de nordiska staterna (2 a § NÄF).

Lagvalsbestämmelserna i NÄF liknar till stor del lagvalsbestäm- melserna i LIMF. Makar eller blivande makar kan avtala om att en viss stats lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Ett sådant avtal ska gälla om avtalet avser lagen i en nordisk stat där någon av dem hade hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks eller lagen i den nordiska stat där de båda senast samtidigt hade hem- vist, i fall den ena maken eller båda makarna under äktenskapet har tagit hemvist i en annan nordisk stat än den där de tog hemvist när de gifte sig (3 § NÄF).

Har tillämplig lag inte bestämts genom avtal gäller lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Har båda makarna tidigare under äktenskapet haft hemvist eller varit medborgare i den staten, tilläm- pas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist i den staten (3 a § NÄF). Bestämmelserna ger uttryck för föränderlighetsprin- cipen (se vidare avsnitt 3.3.5).

Den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden ska enligt huvudregeln tillämpas på makarnas egendom i sin helhet, såväl på fast som lös egendom och oavsett i vilken stat som egen- domen är belägen.50 I 3 b § NÄF finns dock bestämmelser som be- gränsar den utländska lagens tillämplighet. I fråga om makes behö- righet att råda över fast egendom, över egendom som är likställd med fast egendom eller över en bostad, ska alltid lagen i den nordiska stat där egendomen finns, tillämpas. Bestämmelserna har en utpräg- lad skyddskaraktär och får i första hand betydelse i förhållandet mellan makarna. De gäller dock även i förhållande till tredje man.51

I 3 c–4 §§ NÄF finns bestämmelser om rättsverkan och giltighet av rättshandlingar. Ett byte av den lag som tillämpas på makarnas för- mögenhetsförhållanden inverkar inte på rättsverkningarna av en rätts- handling som har företagits före bytet (3 c § första stycket NÄF). Vidare bedöms den materiella giltigheten av ett äktenskapsförord

50Bergquist och Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna. En kommentar, 2015, s. 253.

51Prop. 1989/90:87 s. 54.

101

Gällande rätt

SOU 2017:90

enligt den lag som ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållan- den när frågan blir aktuell (3 c § andra stycket NÄF).

I 4 § NÄF regleras lagvalsavtals och äktenskapsförords giltighet till formen. Ett lagvalsavtal eller ett äktenskapsförord är giltigt till formen, om det när det ingicks uppfyllde formkraven i den lag som enligt 3 eller 3 a § var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållan- den, eller lagen i den nordiska stat där makarna eller en av dem var medborgare. Om den tillämpliga lagen saknar formkrav för lagvals- avtal, bedöms giltigheten enligt den tillämpliga lagens formkrav för äktenskapsförord.

I LIMF finns bestämmelser som föreskriver att ett lagvalsavtal ska vara skriftligt för att vara giltigt till formen (3 § LIMF). Med hänsyn till dessa bestämmelser föreskrivs i 4 § NÄF att om frågan om ett lag- valsavtals giltighet bedöms enligt svensk lag, ska lagvalsavtalet anses giltigt om det är skriftligt (4 § andra stycket andra meningen NÄF).

Var och en av de nordiska staterna kan enligt den nordiska äkten- skapskonventionen göra giltigheten av ett lagvalsavtal eller ett äkten- skapsförord gentemot tredje man beroende av att avtalet eller för- ordet registreras enligt dess lag (artikel 3 tredje stycket i den nordiska äktenskapskonventionen). Sverige har utnyttjat denna möjlighet ge- nom att i 4 § tredje stycket NÄF införa en bestämmelse som säger att ett äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas gäller här i landet mot tredje man, endast om registrering sker enligt 7 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken.

I 10 § första stycket NÄF finns bestämmelser som reglerar rätts- verkningarna av ett avgörande om hemskillnad när den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden saknar bestämmel- ser om hemskillnad. I dessa situationer ska egendom som en make förvärvat efter hemskillnaden vara hans eller hennes enskilda och skuldtäckning ska ske med utgångspunkt i förhållandena vid tidpunk- ten för hemskillnaden. I övrigt tillämpas bestämmelserna om bodel- ning med anledning av äktenskapsskillnad i den nordiska stat vars lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Hemskillnad är ett institut som avskaffades i svensk rätt år 1974 i samband med införandet av bestämmelserna om betänketid i gifter- målsbalken. En dom på hemskillnad innebar i svensk rätt att makarna skulle bo var för sig under en tid innan någon av dem kunde begära en dom på äktenskapsskillnad. Av de nordiska länderna har Finland ock- så avskaffat hemskillnadsinstitutet medan det fortfarande förekom-

102

SOU 2017:90

Gällande rätt

mer i Danmark, Island och Norge.52 Den aktuella paragrafen har till- kommit i syfte att hantera de problem som kan uppstå till följd av att Sverige och Finland numera inte längre tillåter hemskillnad och där- för saknar bestämmelser för att reglera dess rättsverkningar.53

Om det saknas förutsättningar att tillämpa NÄF avseende en fråga om makars förmögenhetsförhållanden blir de svenska autonoma lag- valsreglerna i LIMF tillämpliga. Det kan t.ex. gälla en fråga angående makars förmögenhetsförhållanden som saknar tillräcklig nordisk an- knytning enligt 2 a § NÄF eller en fråga angående nordiska samkönade makar.

I 3 och 4 §§ LIMF finns de grundläggande bestämmelserna om vilket lands lag som ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhål- landen. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i 3 och 3 a §§ NÄF. Det är som tidigare nämnts föränderlighetsprincipen som lig- ger till grund för lagvalsreglerna (se vidare avsnitt 3.3.5).

Det framgår av bestämmelserna (3 §) att ett lagvalsavtal ska vara skriftligt. Därutöver krävs inte viss form. Det behöver inte ha ingåtts genom att en separat handling upprättats, utan kan t.ex. vara en del av ett äktenskapsförord. Avtalet kan även framgå indirekt, t.ex. om den enda rimliga tolkningen av ett äktenskapsförord är att makarna varit överens om ett visst lagval. Ett lagvalsavtal måste dock avse ma- karnas samtliga egendom.54

I 6–12 §§ LIMF finns särskilda bestämmelser som för vissa situa- tioner begränsar tillämpningen av utländsk lag. När det gäller förfa- randet vid bodelning är huvudregeln att den tillämpliga lagen ska styra även detta. På begäran av en make eller dödsbodelägare ska dock svensk lag tillämpas beträffande förfarandet, även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

I 8 § LIMF finns bestämmelser som reglerar rättsverkningarna av ett utländskt beslut om legal separation när svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Bestämmelserna motsvarar

52Se kapitel 16 i det danska betänkandet Ægtefællers økonomiske forhold, betænkning afgivet af Retsvirkningslovsudvalget, betænkning nr. 1552, 2015. Se även Agell och Brattström, Äkten- skap Samboende Partnerskap, 5:e uppl., 2011, s. 39 f samt Agell, Nordisk äktenskapsrätt: En jämförande studie av dansk, finsk, isländsk, norsk och svensk rätt med diskussion av reform- behov och harmoniseringsmöjligheter, 2003, s. 352.

53Bergquist och Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna. En kommentar, 2015, s. 280 samt prop. 1989/90:87 s. 42.

54Prop. 1989/90:87 s. 41 och Högsta domstolens domar 2017-03-29 i mål nr T 1861-15 och T 2415-15.

103

Gällande rätt

SOU 2017:90

bestämmelserna i 10 § NÄF med undantag för att 8 § LIMF sätts ur spel om makarna återupptagit den faktiska sammanlevnaden efter be- slutet om legal separation. I 8 § LIMF används termen legal separation i stället för termen hemskillnad. Någon skillnad i betydelse mellan termerna är dock inte avsedd.55 I Norge och Danmark används termen separation.56

Vidare innehåller 9–12 §§ LIMF bestämmelser som har en utpräg- lad skyddskaraktär.57 Bestämmelserna i 9–10 §§ föreskriver att vissa av äktenskapsbalkens bestämmelser ska eller får tillämpas om vissa förutsättningar är uppfyllda, oavsett vilken lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Det gäller bl.a. bestämmelser om förfogande över makars gemensamma bostad och bohag och jämkning vid bodelning. I 11–12 §§ LIMF finns bestämmelser som skyddar tredje man. Bestämmelserna i 6–12 §§ LIMF diskuteras när- mare i kapitel 6.

Andra bestämmelser i LIMF som innebär en begränsning av tillämpningen av utländsk rätt finns i 20 §, det s.k. ordre public-för- behållet. Av paragrafen framgår att en bestämmelse i en utländsk lag inte får tillämpas i Sverige, om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa bestäm- melsen.

En rättshandling mellan makarna avseende deras förmögenhets- förhållanden är materiellt giltig om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden när rättshand- lingen företas. Företas rättshandlingen före äktenskapet, är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när makarna ingår äktenskap (5 § första stycket LIMF). Exempel på rättshand- lingar som avses i bestämmelserna är äktenskapsförord, bodelnings- avtal, föravtal, gåvoavtal och samäganderättsavtal.58

I andra stycket till 5 § LIMF regleras en rättshandlings giltighet till formen. En rättshandling är giltig till formen om den uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den företas eller där makarna då har hemvist. Äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i

55SOU 1987:18 s. 221.

56Se kapitel 16 i det danska betänkandet Ægtefællers økonomiske forhold, betænkning afgivet af Retsvirkningslovsudvalget, betænkning nr. 1552, 2015. Se även Agell och Brattström, Äkten- skap Samboende Partnerskap, 5:e uppl., 2011, s. 39 f.

57Prop. 1986/87:1 s. 61 och 44 ff.

58Prop. 2000/01:148 s. 23.

104

SOU 2017:90

Gällande rätt

Sverige när rättshandlingen företas blir dock gällande här endast om registrering sker enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. En gåva mellan makar som har hemvist i Sverige när gåvan ges blir gällande mot givarens borgenärer endast om vad som föreskrivs för sådan gil- tighet i 8 kap. 1 § äktenskapsbalken har iakttagits (5 § tredje stycket LIMF). En närmare diskussion angående bestämmelserna i 5 § LIMF finns i kapitel 6.

Registrerade partner

Som nämnts i avsnitt 3.3.3 omfattar inte lagvalsreglerna i NÄF part- ner som har registrerat sitt partnerskap enligt partnerskapslagen. För sådana partner är lagvalsreglerna i LIMF tillämpliga på deras förmö- genhetsförhållanden (se 3 kap. 1 § partnerskapslagen). En närmare redogörelse av bestämmelserna i LIMF finns under rubriken Makar ovan.

Sambor

Som redogjorts för ovan i avsnitt 3.3.2 och 3.3.3 finns det inte några EU-rättsliga instrument eller internordiska bestämmelser som regle- rar frågor om lagval avseende sambors förmögenhetsförhållanden. I stället är det i huvudsak lagvalsreglerna i LIMF som gäller i dessa situationer, se redogörelse av lagvalsreglerna i LIMF under rubriken Makar ovan.

3.5.2Frågor om bodelning med anledning av makes, registrerad partners eller sambos död

Makar

På samma sätt som under avsnitt 3.5.1 (under rubriken Makar) har utredningen valt att i den följande redogörelsen först behandla be- stämmelserna om tillämplig lag som gäller i förhållandet mellan de nordiska länderna, dvs. bestämmelserna i NÄF och IAL, och därefter bestämmelserna i LIMF.

Vid bodelning med anledning av en makes död regleras i nordiska förhållanden vissa lagvalsfrågor i IAL. Enligt bestämmelserna i IAL

105

Gällande rätt

SOU 2017:90

förrättas en sådan bodelning enligt svensk lag om den avlidne var med- borgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och vid sin död hade hemvist i Sverige. Bodelningen förrättas också enligt svensk lag om en efterlevande make som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har suttit i oskiftat bo och han eller hon har hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och då hade hemvist i Sverige (3 kap. 8 § IAL).

Bestämmelserna i IAL reglerar alltså bara lagvalet för själva förfa- randet. I materiellt hänseende är det lagvalsreglerna i NÄF som blir tillämpliga under förutsättning att båda makarna är och även när de ingick äktenskapet, var medborgare i någon nordisk stat samt att de då tog hemvist i en av de nordiska staterna (2 a § NÄF). Se vidare av- snitt 3.5.1 angående lagvalsreglerna i NÄF. Några särskilda lagvals- regler som gäller vid en makes död finns inte i NÄF.

Saknas förutsättningar att tillämpa 3 kap. 8 § IAL tillämpas i stället lagvalsreglerna angående bodelningsförfarandet i LIMF (6 §). Så kan vara fallet t.ex. om den avlidne inte var nordisk medborgare men hade hemvist i Sverige vid sin död. Saknas förutsättningar att tillämpa de materiella lagvalsreglerna i NÄF tillämpas i stället de materiella lag- valsreglerna i LIMF, dvs. 3–5 a och 7–12 §§ LIMF. Så kan vara fallet t.ex. om något av anknytningskriterierna i 2 a § NÄF inte är uppfyllt.

I LIMF finns vissa särskilda bestämmelser som gäller vid en makes död. Bland annat får den efterlevande maken ingå ett lagvals- avtal med den avlidnes arvingar och universella testamentstagare (3 § andra stycket LIMF). Vid en bodelning med anledning av en makes död ska det vidare beaktas vad som tillkommit den efterlevande maken vid motsvarande förrättning efter den döde utomlands (7 § tredje stycket LIMF).

Det finns också särskilda lagvalsregler för att bestämma den for- mella giltigheten av en bodelning med anledning av en makes död (5 a §). Bestämmelserna tar sikte på frivilliga uppgörelser.59 Enligt ut- redningens uppfattning handlar det om bodelningsavtal mellan den efterlevande maken och den dödes arvingar och universella testa- mentstagare enligt 9 kap. 5 § äktenskapsbalken.

Bestämmelserna i 3 § andra stycket, 7 § tredje stycket samt 5 a § LIMF diskuteras närmare i kapitel 6.

59 Prop. 2014/15:105 s. 87.

106

SOU 2017:90

Gällande rätt

Registrerade partner och sambor

Det är lagvalsreglerna i LIMF som är tillämpliga i fråga om bodel- ning med anledning av en sambos död, se redogörelsen för lagvals- reglerna i LIMF under rubriken ovan.

Som nämnts i avsnitt 3.3.3 omfattar inte lagvalsreglerna i NÄF partner som har registrerat sitt partnerskap enligt partnerskapslagen. Det är också tveksamt om lagvalsreglerna i IAL omfattar sådana regi- strerade partner. Under alla omständigheter är lagvalsreglerna i LIMF tillämpliga när det gäller frågor om bodelning vid en registrerad part- ners död (se 3 kap. 1 § partnerskapslagen). En närmare redogörelse av bestämmelserna i LIMF finns under rubriken ovan.

3.6Erkännande och verkställighet

3.6.1Avgöranden angående makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden

Makar

De autonoma bestämmelserna om erkännande och verkställighet i LIMF avser avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden från samtliga länder. I den följande redogörelsen har utredningen dock valt att först behandla bestämmelserna om erkännande och verkstäl- lighet beträffande avgöranden från de nordiska länderna, dvs. bestäm- melserna i NÄF, NEVL och 1932 års lag, och därefter bestämmel- serna i LIMF.

När det gäller nordiska avgöranden om makars förmögenhets- förhållanden anges förutsättningarna för erkännande i 22 § NÄF. Av- göranden som har meddelats i någon av de övriga nordiska staterna i enlighet med bl.a. 5 och 8 §§ NÄF, ska erkännas i Sverige. Det gäller alltså avgöranden angående boskillnad och avgöranden angående bo- delning som har meddelats i samband med ett mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Det uppställs inga hinder för erkännande av avgöranden meddelade i andra nordiska stater.

I 22 § NÄF regleras inte frågor om verkställighet. Bestämmelserna i 22 § NÄF kompletteras dock av NEVL i detta avseende. En dom som gäller i Sverige enligt 22 § NÄF får även verkställas här, under förutsättning att avgörandet får verkställas i den stat där det medde- lats (3 § och 7 § andra stycket 1 NEVL). Gäller det ett isländskt avgö-

107

Gällande rätt

SOU 2017:90

rande blir dock NEVL inte tillämplig. Sådana isländska avgöranden kan inte heller verkställas enligt 1932 års lag (se 10 § 1 i 1932 års lag).

Om ett nordiskt avgörande om makars förmögenhetsförhållanden inte kan erkännas enligt NÄF kan bestämmelserna om erkännande och verkställighet i NEVL vara tillämpliga i vissa fall. Det kan t.ex. gälla en dansk, finsk eller norsk dom som i och för sig avser makars förmögenhetsförhållanden men inte boskillnad eller bodelning (se 7 § 1 NEVL). Ett avgörande från Island som inte kan erkännas enligt 22 § NÄF kan erkännas och verkställas enligt 1932 års lag om det av- ser makars förmögenhetsförhållanden utan att det är fråga om bo- skillnad eller bodelning (se 10 § 1 i 1932 års lag).

Det finns vissa omständigheter som utgör hinder för erkännande och verkställighet enligt NEVL (8 §). En dom får inte erkännas eller verkställas i Sverige om domstolen i ett mål om betalningsföreläg- gande har varit behörig endast på grund av att svaranden hade egen- dom i den stat där domen meddelades, såvida inte målet har avsett fordran, som angår egendomen eller för vilken egendomen ställts som säkerhet, eller svaranden utan förbehåll har ingått svaromål i saken (punkt 1, s.k. förmögenhetsforum).

Vidare får en dom inte erkännas eller verkställas här om domstolen har varit behörig endast på grund av att svaranden vid stämningens delgivning tillfälligt uppehöll sig i den stat där domen har meddelats, såvida inte svaranden utan förbehåll har ingått i svaromål i saken (punkt 2, s.k. vagabondsforum).

Det föreligger även hinder för det fall att domen meddelats mot en svarande som inte gått i svaromål och föreläggandet att inkomma med svaromål endast delgivits svaranden genom kungörelse (punkt 3).

Samma sak gäller om en rättegång angående samma sak pågår här i landet eller i någon annan nordisk stat och talan i den rättegången väckts först. För att en pågående rättegång i en annan nordisk stat ska utgöra hinder för erkännande och verkställighet krävs dock att den kan leda till en dom som enligt NEVL:s bestämmelser erkänns eller får verkställas här (punkt 4).

Enligt punkt 5 får inte heller en dom erkännas eller verkställas om, med hänsyn till sakens beskaffenhet, uteslutande behörighet att pröva saken bör tillkomma domstol i annan stat än den där domen har med- delats. Det har också införts en ordre public-bestämmelse som ute- sluter erkännande och verkställighet om detta skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i Sverige (punkt 6).

108

SOU 2017:90

Gällande rätt

Vidare följer av 9–12 §§ NEVL vilka handläggningsregler som gäl- ler för verkställighet. En ansökan om verkställighet ställs som huvud- regel till Kronofogdemyndigheten (9 §). Verkställighet som söks hos Kronofogdemyndigheten sker enligt vad som är föreskrivet i fråga om svensk domstols lagakraftägande dom (11 §). För verkställighet krävs därmed inte att avgörandet först förklaras verkställbart.

Om det saknas förutsättningar att tillämpa bestämmelserna i NÄF, NEVL eller 1932 års lag blir bestämmelserna om erkännande och verkställighet i LIMF tillämpliga. Det gäller naturligtvis domar från länder utanför Norden. Det gäller också erkännande och verkställig- het av danska, finska och norska avgöranden om boskillnad eller bo- delning där bestämmelserna om internationell behörighet i den nor- diska äktenskapskonventionen inte har tillämpats. Vidare gäller det verkställighet av isländska avgöranden om boskillnad och bodelning som erkänns enligt 22 § NÄF samt erkännande och verkställighet av isländska avgöranden om boskillnad och bodelning i övrigt.

I 13–14 §§ LIMF regleras förutsättningarna för att utländska av- göranden ska erkännas i Sverige. Ett lagakraftvunnet avgörande om makars förmögenhetsförhållanden av en utländsk domstol eller en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare gäller i Sverige, om det har meddelats i en stat vars lag var tillämplig på frågor om makars förmögenhetsförhållanden eller den stat där svaranden hade hemvist (13 §). I 14 § anges ett antal hinder för erkännande. Det utländska avgörandet gäller sålunda inte i Sverige om

1.avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet,

2.avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,

3.avgörandet strider mot ett här i landet gällande utländskt avgö- rande i ett förfarande som började tidigare än det andra utländska förfarandet,

4.det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller

5.det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än det andra utländska förfarandet och kan antas leda till ett här i landet gällande avgörande.

109

Gällande rätt

SOU 2017:90

Förutom dessa hinder för erkännande av ett utländskt avgörande föl- jer även enligt 20 § att ett utländskt avgörande inte gäller i Sverige om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet (ordre public).

Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstols- landet och som gäller i Sverige får verkställas här, om avgörandet först har förklarats verkställbart (16 §). I motsats till 13 § omfattar 16 § inte avgöranden meddelade av annan än domstol, t.ex. en utländsk motsvarighet till bodelningsförrättare. Ett avgörande från en sådan motsvarighet till bodelningsförrättare kan alltså erkännas i Sverige men inte verkställas här. En make som önskar få verkställt ett sådant utländskt avgörande måste alltså i stället skaffa sig en exekutionstitel vid svensk domstol med det utländska avgörandet som grund.60

En ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver (16 § andra stycket LIMF). Förordning (2014:1518) om behörig domstol vid erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i vissa fall innehåller bestämmelser om be- hörig domstol vid prövning av en ansökan enligt bl.a. 16 § LIMF. Av 2 § i den förordningen framgår att ansökan görs till den i paragrafen förtecknade tingsrätt inom vars domsområde (domsaga) motparten har sitt hemvist i Sverige.61 Om motparten inte har sitt hemvist i Sverige, görs ansökan till Nacka tingsrätt.

Tingsrätten prövar om förutsättningarna för erkännande enligt 13 och 14 §§ LIMF föreligger, men gör ingen materiell omprövning av sakfrågan. Dessutom kontrollerar tingsrätten att ansökan avser ett domstolsavgörande och att detta är verkställbart i domstolslandet.62

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har vunnit laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas. Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbar- hetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden (17 § LIMF).

60Prop. 2000/01:148 s. 31 och 41.

61De tingsrätter som räknas upp i paragrafen är de tingsrätter till vilka Kronofogdemyndig- hetens beslut överklagas, de s.k. utmätningsdomstolarna.

62Prop. 2000/01:148 s. 41.

110

SOU 2017:90

Gällande rätt

Registrerade partner

Som nämnts i avsnitt 3.3.3 omfattar inte bestämmelserna om erkän- nande i NÄF partner som har registrerat sitt partnerskap enligt part- nerskapslagen. För sådana partner är bestämmelserna om erkännande och verkställighet i LIMF tillämpliga på deras förmögenhetsförhål- landen (se 3 kap. 1 § partnerskapslagen). En närmare redogörelse av bestämmelserna i LIMF finns under rubriken ovan.

Sambor

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar från EU:s medlemsstater, Norge, Island och Schweiz finns i 2012 års Bryssel I- förordning och 2007 års Luganokonvention. Enligt båda instrumenten ska en dom som har meddelats i en deltagande stat erkännas i de andra deltagande staterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas (artikel 36.1 i 2012 års Bryssel I-förordning och artikel 33.1 i 2007 års Luganokonvention). För Sveriges del betyder det att avgöranden som gäller sambors förmögenhetsförhållanden och som meddelats i ovan nämnda stater, ska erkännas här utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Det kan föreligga hinder mot erkännande om vissa an- givna omständigheter föreligger (artiklarna 45–46 i 2012 års Bryssel I- förordning och artikel 34 i 2007 års Luganokonvention).

När det gäller verkställighet skiljer sig de internationella instrumen- ten åt. Sammanfattningsvis innebär skillnaderna att 2007 års Lugano- konvention kräver att en dom som meddelats i en deltagande stat för- klaras verkställbar i en annan deltagande stat för att kunna verkställas där (artikel 38.1) medan 2012 års Bryssel I-förordning inte kräver en sådan verkställbarhetsförklaring för verkställighet (artikel 39). Det innebär för Sveriges del att domar från Norge, Island och Schweiz kräver verkställbarhetsförklaring för att kunna verkställas här men inte domar från EU:s medlemsstater.

En ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt 2007 års Lugano- konvention ska göras till den domstol eller den behöriga myndighet som anges i en förteckning i bilaga till konventionen (artikel 39.1). Förfarandet vid ansökan om verkställighet regleras av lagen i den konventionsstat där verkställighet begärs (artikel 40.1). Båda parter får enligt artikel 43.1 söka ändring av ett beslut i anledning av ansö- kan om verkställbarhetsförklaring.

111

Gällande rätt

SOU 2017:90

Enligt artikel 41.1 i 2012 års Bryssel I-förordning regleras verk- ställighetsförfarandet för domar som har meddelats i en annan med- lemsstat av lagen i den anmodade medlemsstaten. En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den anmodade medlemsstaten ska verkställas där på samma villkor som en dom som meddelas i den anmodade medlemsstaten.

Det finns kompletterande bestämmelser till 2012 års Bryssel I-för- ordning och 2007 års Luganokonvention i lagen (2014:912) med kom- pletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkän- nande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. I lagen regleras bl.a. det närmare verkställighetsförfarandet avseende domar som ska verkställas enligt de två instrumenten.

När det gäller avgöranden angående sambors förmögenhetsförhål- landen från andra länder än dem som omfattas av 2012 års Bryssel I- förordning och 2007 års Luganokonvention, tillämpas bestämmel- serna i LIMF angående erkännande och verkställighet (se redogörelse av dessa bestämmelser under rubriken Makar ovan). I likhet med be- stämmelserna i 2007 års Luganokonvention ställs i LIMF krav på verk- ställbarhetsförklaring för att sådana avgöranden ska kunna verkställas i Sverige.

3.6.2Avgöranden angående bodelning med anledning av makes, registrerad partners eller sambos död

Makar

På samma sätt som under avsnitt 3.6.1 (under rubriken Makar) har utredningen valt att i den följande redogörelsen först behandla be- stämmelserna om erkännande och verkställighet beträffande avgö- randen från de nordiska länderna, dvs. bestämmelserna i IAL, NEVL och 1932 års lag, och därefter bestämmelserna i LIMF.

Det följer av 3 kap. 11 § IAL att i fråga om erkännande och verk- ställighet av dom eller förlikning från de övriga nordiska länderna om bl.a. efterlevande makes rätt ska i första hand bestämmelserna i NEVL tillämpas. I begreppet efterlevande makes rätt inryms frågor om bodelning med anledning av en makes död. Begreppet får dock anses omfatta även andra frågor om makars förmögenhetsförhållan- den som blir aktuella vid en makes död, t.ex. makes rätt att mot er- sättning överta den gemensamma bostaden. Det kan således konsta-

112

SOU 2017:90

Gällande rätt

teras att om ett danskt, finskt eller norskt avgörande gäller en fråga om efterlevande makes rätt ska bestämmelserna om erkännande och verkställighet i NEVL tillämpas i första hand.

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i NEVL är tillämpliga avseende dom eller förlikning som rör bl.a. efterlevande makes rätt om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater (7 § andra stycket 5 NEVL). En dom som omfattas av bestämmel- serna i NEVL gäller enligt 1 § samma lag i Sverige om inte annat föl- jer av övriga bestämmelser i lagen. Vad gäller övriga bestämmelser om erkännande och verkställighet i NEVL hänvisas till framställningen i avsnitt 3.6.1 under rubriken Makar.

Om NEVL inte gäller, tillämpas i stället bestämmelserna om er- kännande och verkställighet i LIMF (3 kap. 11 § IAL). Så kan vara fallet t.ex. om den avlidne inte var medborgare i ett nordiskt land eller om han eller hon i och för sig var nordisk medborgare men inte hade hemvist i ett nordiskt land vid dödsfallet. I fråga om avgöranden från andra än de nordiska länderna tillämpas naturligtvis också bestämmel- serna om erkännande och verkställighet i LIMF, se avsnitt 3.6.1 under rubriken Makar.

I förhållande till Island gäller 1932 års lag i fråga om erkännande och verkställighet av avgöranden angående bodelning med anledning av en makes död. Sådana avgöranden är nämligen inte undantagna från lagens tillämpningsområde (se 10 § i 1932 års lag).

Registrerade partner

Som nämnts i avsnitt 3.3.3 får det anses tveksamt om bestämmelserna i IAL även omfattar partnerskap som har registrerats enligt partner- skapslagen. Under alla omständigheter är bestämmelserna om erkän- nande och verkställighet i LIMF tillämpliga när det gäller avgöranden om bodelning vid en sådan partners död (se 3 kap. 1 § partnerskaps- lagen).

113

Gällande rätt

SOU 2017:90

Sambor

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 2012 års Bryssel I- förordning och 2007 års Luganokonvention är tillämpliga även vid frågor om bodelning med anledning av en sambos död (se redogörelse av bestämmelserna i avsnitt 3.6.1 under rubriken Sambor). Dessa in- strument ska alltså tillämpas när det är fråga om avgöranden från EU:s medlemsstater, Norge, Island och Schweiz och som avser bodelning med anledning av en sambos död.

I fråga om sådana avgöranden från länder som inte omfattas av 2012 års Bryssel I-förordning eller 2007 års Luganokonvention, tilläm- pas bestämmelserna om erkännande och verkställighet i LIMF.

114

DEL II

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden

4 Allmänt om förordningarna

4.1Bakgrund

Amsterdamfördraget trädde i kraft i maj 1999 och gemenskapen fick då nya befogenheter inom det civilrättsliga området. Danmark, Stor- britannien och Irland deltar inte i det civilrättsliga samarbetet enligt Amsterdamfördraget. Storbritannien och Irland har dock, till skillnad från Danmark, möjlighet att ansluta sig till rättsakter på området.1 Genom Amsterdamfördragets ikraftträdande blev det också möjligt att inom ramen för det gemenskapsrättsliga samarbetet enligt avdel- ning IV i EU-fördraget (ursprungligen avdelning VII) anta rättsakter genom s.k. fördjupat samarbete. Ett fördjupat samarbete innebär att minst nio EU-länder samarbetar i en viss fråga.

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 ut- tryckte EU:s medlemsstater sitt stöd för principen om ömsesidigt er- kännande av domar och andra avgöranden inom EU. Europeiska kommissionen (kommissionen) och Europeiska unionens råd (rådet) antog den 30 november 2000 ett åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område.2 I åtgärdsprogrammet identifierades harmonisering av lag- valsregler som sådana åtgärder som underlättar ömsesidigt erkän- nande av domar, och det föreskrevs att det skulle utarbetas ett rätts- ligt instrument i frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden och förmögenhetsrättsliga konsekvenser av separation mellan par som inte är gifta.

I slutet av år 2004 antog Europeiska rådet ett nytt program, Haag- programmet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unio-

1Se protokoll om Danmarks ställning, EGT C 340, 10.11.1997, s. 101 och protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning, EGT C 340, 10.11.1997, s. 353.

2EGT C 12, 15.1.2001, s. 1.

117

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

nen.3 I Haagprogrammet uppmanades kommissionen att lägga fram en grönbok om lagval i frågor om makars förmögenhetsförhållanden, särskilt när det gäller domstols behörighet och ömsesidigt erkännan- de. Dessutom framhölls i programmet behovet av att anta en rättsakt på området.

Den 17 juli 2006 antog kommissionen en grönbok om lagval i frå- gor om makars förmögenhetsförhållanden, särskilt när det gäller domstols behörighet och ömsesidigt erkännande. Genom denna grönbok inleddes ett brett samråd om de problem som par i EU ris- kerar att möta i samband med avvecklingen av deras gemensamma egendom samt om vilka rättsliga möjligheter som står till förfogande. I grönboken behandlades även alla de frågor av internationell privat- rättslig natur som aktualiseras för par som lever i andra samlevnads- former än äktenskap, bland annat registrerade partnerskap, samt de specifika problem de ställs inför (se ingressen till förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden, punkten 6).

Den 16 mars 2011 antog kommissionen ett förslag till rådets för- ordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden och ett förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämp- lig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om för- mögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap.4

Vid sitt möte den 3 december 2015 konstaterade rådet att ingen enhällighet kunde uppnås med avseende på antagandet av kommissio- nens förslag till förordningar och att målen för samarbetet på dessa områden inte kunde uppnås inom rimlig tid av hela unionen. Under perioden december 2015 till februari 2016 riktade Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Österrike, Portugal, Slovenien, Finland och Sverige varsin begäran till kommissionen där de angav att de önskade upprätta ett fördjupat samarbete sinsemellan på området för internationella pars förmögenhetsförhållanden. Genom en skri- velse till kommissionen i mars 2016 tillkännagav Cypern sin önskan att delta i upprättandet av det fördjupade samarbetet (se förordningar-

3EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.

4KOM (2011) 126 slutlig och KOM (2011) 127 slutlig.

118

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

nas ingresser, punkterna 10–11). Rådet antog i beslut den 9 juni 2016 beslut om bemyndigande av ett sådant fördjupat samarbete.5

Förordningarna om makars respektive registrerade partners för- mögenhetsförhållanden antogs av rådet den 24 juni 2016. Efter ikraft- trädandet gäller de direkt och likadant i samtliga stater som deltar i det fördjupade samarbetet, dvs. de är direkt tillämpliga (se artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). De varken ska eller får inkorporeras eller transformeras till nationell rätt.6 Förordningarna innebär att det i Sverige inte längre finns utrymme för nationell lag- stiftning i de frågor som omfattas av förordningarna såvida inte sär- skilt undantag görs.

4.2Tillämpningsområden

4.2.1Förordningarnas sakliga tillämpningsområden

Frågor om makars respektive

registrerade partners förmögenhetsförhållanden

I den inledande artikeln i förordningen om makars förmögenhets- förhållanden slås fast att förordningen är tillämplig på makars förmö- genhetsförhållanden (artikel 1.1). Makars förmögenhetsförhållanden definieras enligt förordningen som en uppsättning regler som rör för- mögenhetsförhållanden mellan makar och i makars förhållande med tredje man (artikel 3.1 a). Utredningen uppfattar att innebörden av begreppet makars förmögenhetsförhållanden i förordningen är den- samma som enligt nu gällande svensk internationell privaträtt (se av- snitt 3.3.1).

Förordningens tillämpningsområde innefattar alla civilrättsliga aspekter av makars förmögenhetsförhållanden, såväl den löpande för- valtningen av makarnas egendom som avveckling av den, i synnerhet till följd av att makarna separerar eller att en make avlider.7 Det kan t.ex. gälla frågor om bodelning vid äktenskapsskillnad eller vid den ena makens död men även frågor under äktenskapet, såsom frågor om samtycke för att disponera över viss gemensam egendom. Den

5EUT L 159, 16.6.2016, s. 16.

6Se Kommissionen mot Italien, C-39/72, EU:C1973:13 och Variola, C-34/73, EU:C:1973:101.

7Se förordningens ingress, punkten 18.

119

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

enligt förordningen tillämpliga lagen reglerar makarnas förmögen- hetsförhållanden från klassificeringen av en av eller båda makarnas egendom i olika kategorier under äktenskapet och efter dess upplös- ning fram till uppdelningen av egendomen.8

Från förordningens tillämpningsområde undantas skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor. I artikel 1.2 finns en upp- räkning av en rad frågor som antingen hör till området för makars förmögenhetsförhållanden eller har ett nära samband med detta men som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Sålunda an- ges att förordningen inte är tillämplig på:

makars rättskapacitet eller rättsliga handlingsförmåga,

förekomsten, giltigheten eller erkännandet av ett äktenskap,

underhållsskyldighet,

arv efter avliden make,

social trygghet,

rätten, vid äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap till överföring eller justering makar emellan av ålders- eller sjukpensionsrättigheter som har förvärvats under äktenskapet och som inte har genererat någon pensionsinkomst under äkten- skapet,

frågor som rör karaktären hos sakrätter, och

registrering i ett register över rättigheter i fast eller lös egendom, inbegripet de rättsliga kraven för sådan registrering, och verk- ningarna av en registrering eller utebliven registrering av sådana rättigheter i ett register.

Förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden är tillämplig på förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade part- nerskap (se artikel 1 i förordningen). Begreppet förmögenhetsrättsliga verkningar av ett registrerat partnerskap får anses ha samma innebörd som begreppet makars förmögenhetsförhållanden förutom att det gäl- ler registrerade partnerskap i stället för äktenskap (se artikel 3.1 b). Som redan nämnts i avsnitt 2.3 får begreppet registrerade partners för- mögenhetsförhållanden anses vara synonymt med begreppet förmögen-

8 Se förordningens ingress, punkten 52.

120

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

hetsrättsliga verkningar av ett registrerat partnerskap. För att underlätta läsningen kommer begreppet registrerade partners förmögenhetsförhål- landen fortsättningsvis att användas i betänkandet.

I förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållan- den undantas samma frågor som undantas från tillämpningsområdet i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden (se artikel 1 i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden). Förordningarnas sakliga tillämpningsområden är därmed parallella.9

Samkönade makars förmögenhetsförhållanden

Förordningen om makars förmögenhetsförhållanden innehåller inte några bestämmelser som klargör om förordningen ska tillämpas även på frågor om samkönade makars förmögenhetsförhållanden. Begrep- pet äktenskap definieras inte i förordningen utan i medlemsstaternas nationella rätt (förordningens ingress, punkten 17). Förordningen hindrar därmed inte medlemsstaterna att tillämpa sina egna bestäm- melser om hur ett äktenskap ingås.

Förordningen innehåller bestämmelser om att domstolarna i en medlemsstat undantagsvis kan förklara sig obehöriga för det fall de anser att äktenskapet i fråga, enligt medlemsstatens internationella privaträtt, inte erkänns i förfaranden om makars förmögenhetsförhål- landen (artikel 9.1). Bestämmelserna får antas innebära att alla typer av giltigt ingångna äktenskap visserligen omfattas av förordningens bestämmelser men att internationellt behöriga domstolar i en med- lemsstat har en möjlighet att förklara sig obehöriga om äktenskapet inte erkänns i dess internationella privaträtt. Utredningens bedömning är därmed att även frågor om samkönade makars förmögenhetsförhål- landen får anses omfattas av förordningens bestämmelser. Dom- stolarna i en medlemsstat som inte erkänner samkönade äktenskap har dock, som angetts ovan, möjlighet att i undantagsfall förklara sig obe- höriga när en fråga gäller samkönade makars förmögenhetsförhål- landen.

9 Se även ingressen till förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden, punk- terna 18 och 51.

121

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

Sambors förmögenhetsförhållanden

Förordningarna är endast tillämpliga på frågor om makars och regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden. Sambors förmögenhets- förhållanden omfattas därmed inte av förordningarna.

Det har tidigare förekommit samråd mellan kommissionen och EU:s medlemsstater angående behovet av gemensamma bestämmel- ser på området för sambors förmögenhetsförhållanden.10 Samrådet har dock inte lett till några sådana gemensamma bestämmelser.

I kapitel 11 redogör utredningen för sina överväganden och för- slag beträffande vilka internationellt privaträttsliga bestämmelser som bör gälla för sambors förmögenhetsförhållanden med anledning av förordningarnas ikraftträdande.

4.2.2Förordningarnas geografiska tillämpningsområden

I vilka av EU:s medlemsstater är förordningarna tillämpliga?

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden är tillämpliga i de av EU:s medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet på området för domstols behörig- het, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om internationella pars förmögenhetsförhållanden (artikel 70.2 i för- ordningarna).11 Förordningarna är därmed inte bindande för eller tillämpliga i de medlemsstater som står utanför samarbetet.

Enligt artikel 328.1 i fördraget om Europeiska unionens funktions- sätt (EUF-fördraget) ska dock de fördjupade samarbetena när de upp- rättas vara öppna för samtliga medlemsstater, förutsatt att medlems- staterna tar hänsyn till de eventuella villkor för deltagande som fast- ställs genom beslutet om bemyndigande. De ska också vara öppna vid varje annat tillfälle, under förutsättning att de utöver nämnda villkor tar hänsyn till de akter som redan har antagits inom denna ram. Kom- missionen och de medlemsstater som deltar i ett fördjupat samarbete

10Se grönbok om lagval i frågor om makars förmögenhetsförhållanden, särskilt när det gäller domstols behörighet och ömsesidigt erkännande, Bryssel den 17.07.2006 KOM(2006) 400 slut- ligt samt Sveriges svar till kommissionen den 30 mars 2007 (diarienummer Ju2006/07618).

11De medlemsstater som för närvarande deltar i det fördjupade samarbetet är Sverige, Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Österrike, Portugal, Slovenien, Finland och Cypern.

122

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

bör säkerställa att de främjar deltagande av så många medlemsstater som möjligt.

Vilka stater är att betrakta som medlemsstater i förordningarnas mening?

De flesta bestämmelser i förordningarna innehåller begreppet med- lemsstat på ett eller flera ställen. Artiklarna 4–19 innehåller t.ex. be- stämmelser som avser att avgöra vilken medlemsstats domstolar som är internationellt behöriga att avgöra en viss fråga om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Det framgår också av bestämmelserna i artikel 20 att den lag som anvisas som tillämplig lag enligt förordningarna ska tillämpas oavsett om den är en med- lemsstats lag eller inte. Vidare innehåller artiklarna om erkännande och verkställighet (artiklarna 36–57) bestämmelser om vad som gäl- ler för att domar som meddelats i en medlemsstat ska kunna erkän- nas och verkställas i en annan medlemsstat.

Förordningarna innehåller ingen definition av begreppet medlems- stat. Klart är att de av EU:s medlemsstater som ingår i det fördjupade samarbetet är att betrakta som medlemsstater i förordningarnas me- ning. Frågan är dock om även de EU-medlemsstater som inte deltar i det fördjupade samarbetet vid tillämpningen av förordningarna är att betrakta som medlemsstater.

Det framgår av förordningarnas ingresser att den allmänna mål- sättningen för förordningarna är ett ömsesidigt erkännande av domar som meddelats i medlemsstaterna i frågor rörande makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden.12 I syfte att uppnå denna målsättning ställer förordningarna upp gemensamma bestäm- melser om internationell behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar.

Som ovan angetts är förordningarna bindande för de av EU:s med- lemsstater som deltar i det fördjupande samarbetet. Dessa stater ska sålunda tillämpa förordningarnas bestämmelser, varvid goda chanser också finns att uppnå förordningarnas allmänna målsättning om öm- sesidigt erkännande av domar. Några krav på att EU-medlemsstater utanför samarbetet ska tillämpa förordningarnas bestämmelser ställs dock inte, eftersom förordningarna inte är bindande i förhållande till

12 Se förordningarnas ingresser, punkten 53 respektive punkten 55.

123

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

dessa länder. Länderna utanför det fördjupade samarbetet tillämpar även fortsättningsvis sina nationella bestämmelser på området.

För det fall begreppet medlemsstat i förordningarna omfattade även EU-medlemsstater utanför det fördjupade samarbetet skulle do- mar från dessa länder kunna erkännas och verkställas enligt förord- ningarnas bestämmelser utan att förordningarnas bestämmelser tilläm- pats i fråga om internationell behörighet och tillämplig lag. Detta står enligt utredningens mening i strid med förordningarnas allmänna målsättning om ett ömsesidigt erkännande av domar och kan inte ha varit avsikten med det fördjupade samarbetet. Utredningen menar därför att begreppet medlemsstat enligt förordningarna får anses om- fatta endast EU-medlemsstater som ingår i det fördjupade samarbetet. EU-medlemsstater utanför samarbetet måste i stället betraktas som tredje land i förhållande till förordningarna.

4.2.3Förordningarnas tillämplighet i tiden

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden trädde i kraft den 28 juli 2016 och ska i sak börja tillämpas från och med den 29 januari 2019.

Övergångsbestämmelserna framgår av artikel 69 i båda förord- ningarna. Förordningarna är tillämpliga på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts den 29 januari 2019 eller därefter (artikel 69.1).

I rättelser till förordningarna har punkterna två och tre i artikel 69 ändrats sedan det upptäckts felaktigheter avseende vissa tidsangivel- ser i bestämmelserna.13 Enligt de ändrade bestämmelserna framgår numera att om förfarandena i ursprungsmedlemsstaten inletts före den 29 januari 2019, ska domar som meddelas denna dag eller där- efter erkännas och verkställas i enlighet med förordningarnas kapi-

13 Rättelse till rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett för- djupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verk- ställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden samt rättelse till rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmö- genhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap. Rättelserna finns intagna som bilaga 4 till detta betänkande. Rättelserna är publicerade i EU:s officiella tidning, EUT L 113, 29.4.2017, s. 62.

124

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

tel IV, så länge de behörighetsregler som tillämpas är förenliga med dem som fastställs i bestämmelserna i förordningarnas kapitel II.

Vidare följer av de rättade övergångsbestämmelserna att kapitel III i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, dvs. bestäm- melserna om tillämplig lag, endast är tillämpliga med avseende på makar som ingår äktenskap eller väljer tillämplig lag på sina förmögen- hetsförhållanden den 29 januari 2019 eller därefter. Detsamma gäller för registrerade partner enligt förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden.14 Detta betyder att förordningarnas lag- valsregler under en mycket lång tid framöver inte kommer att bli tillämpliga på flertalet äktenskap och registrerade partnerskap. Utred- ningens överväganden beträffande frågan om vilka lagvalsregler som bör gälla för dessa s.k. äldre äktenskap respektive äldre registrerade partnerskap finns i kapitel 15.

4.3Definitioner

I artikel 3 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden defi- nieras ett par begrepp som är typiska för den förordningen.

Med makars förmögenhetsförhållanden avses en uppsättning regler som rör förmögenhetsförhållanden mellan makar och makars förhål- lande till tredje man, som en följd av äktenskapet eller dess upplösning (se under avsnitt 4.3.1 för exempel).

Äktenskapsförord definieras som varje avtal mellan makar eller bli- vande makar varigenom dessa reglerar sina förmögenhetsförhållan- den. Förordningens definition av äktenskapsförord är vidare än defi- nitionen av äktenskapsförord i svensk rätt. Se avsnitt 6.6.1 för en redogörelse av hur förordningens definition av äktenskapsförord förhåller sig till rättshandlingar mellan makar i svensk rätt.

I artikel 3 i förordningen om registrerade partners förmögenhets- förhållanden definieras på samma sätt några begrepp som är typiska för den förordningen.

Ett registrerat partnerskap definieras som en lagstadgad samlevnads- form mellan två personer, vars registrering är obligatorisk enligt den lagen och vilken uppfyller lagens formella krav i fråga om instiftande.

14 Se artikel 69.3 i båda förordningarna.

125

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

Med förmögenhetsrättsliga verkningar av ett registrerat partnerskap avses den uppsättning regler som rör partners förmögenhetsförhål- landen, sinsemellan och i förhållande till tredje man, som en följd av partnerskapet eller dess upplösning.

Med partnerskapsförord avses varje avtal mellan partner eller bli- vande partner varigenom dessa reglerar de förmögenhetsrättsliga verk- ningarna av sitt registrerade partnerskap.

Förordningarna innehåller vidare en rad begrepp som är gemen- samma för båda förordningarna.

Den medlemsstat där domen har meddelats, där den officiella handlingen har fastställts eller där förlikningen inför domstolen har godkänts eller ingåtts benämns i förordningarna ursprungsmedlemsstat.

Verkställande medlemsstat är den medlemsstat där erkännande och/eller verkställighet av domen, den officiella handlingen eller för- likningen inför domstol begärs.

En officiell handling är en handling i en fråga om makars eller regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden som formellt har upp- rättats eller registrerats som en officiell handling i en medlemsstat samt vars äkthet avser den officiella handlingens underskrift och inne- håll, och som har bestyrkts av en offentlig myndighet eller av en annan för detta bemyndigad myndighet i ursprungsmedlemsstaten. I av- snitt 7.2.2 har utredningen kommit till slutsatsen att det i svensk rätt saknas handlingar som faller in under definitionen av begreppet offi- ciell handling i förordningarna (se avsnitt 7.2.2 för en närmare redo- görelse angående detta).

Förlikning inför domstol är en förlikning i en fråga som rör makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden, vilken har god- känts av en domstol eller ingåtts inför en domstol under förfarandet. Utredningen har i avsnitt 7.2.2 gjort bedömningen att det i svensk rätt inte heller förekommer förlikningar inför domstol såsom begreppet definieras i förordningarna. Se avsnitt 7.2.2 för en bakgrund till be- greppet och en närmare redogörelse för det.

4.3.1 Domstol och dom

Domstol

Av ingresserna till förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden (punkten 29) framgår att förord- ningarna bör ta hänsyn till de olika system för handläggning av frågor

126

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

rörande makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhål- landen som tillämpas i medlemsstaterna. Begreppet domstol i förord- ningarna har därför getts en vid definition så att den täcker inte bara rättsliga myndigheter i form av domstolar utan också samtliga andra myndigheter och rättstillämpare som har behörighet i frågor som rör makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden och som utövar rättsliga funktioner eller agerar genom delegering från en rättslig myndighet eller agerar under kontroll av en rättslig myndighet (artikel 3.2).

För att myndigheter och andra rättstillämpare ska vara att betrak- ta som domstolar enligt förordningarna uppställs till en början krav på opartiskhet och samtliga parters rätt att bli hörda. Vidare fordras att de domar som fattas av den aktuella myndigheten eller rätts- tillämparen, enligt lagen i den medlemsstat där de är verksamma, kan bli föremål för överklagande eller förnyad prövning vid en rättslig myndighet (artikel 3.2 a) och har liknande giltighet och verkan som en dom av en rättslig myndighet i samma fråga (artikel 3.2 b).

Klart är att rättsliga myndigheter i Sverige såsom de allmänna domstolarna (tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen) omfattas av domstolsbegreppet. I utredningens uppdrag ingår dock även att bedöma vilka andra myndigheter och rättstillämpare i Sverige som bör likställas med domstol i förordningarnas mening. Enligt förord- ningarnas artikel 3.2 och artikel 64 ska nämligen Sverige underrätta kommissionen om vilka dessa andra myndigheter och rättstillämpare är. I avsnitt 13.4 har utredningen gjort bedömningen att bodelnings- förrättare, boutredningsmän i sin roll som bodelningsförrättare och Kronofogdemyndigheten vid summarisk process i mål om betalnings- föreläggande eller handräckning, är att betrakta som domstolar i för- ordningarnas mening.

Dom

Enligt förordningarna avses med dom varje avgörande om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden som har medde- lats av en domstol i en medlemsstat, oavsett dess rubricering, inbegri- pet en domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader (artikel 3.1 d respektive 3.1 e). Förutom svenska domstolars avgö- randen kommer, enligt utredningens bedömning, även avgöranden meddelade av bodelningsförrättare, boutredningsmän i sin roll som

127

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

bodelningsförrättare och Kronofogdemyndigheten vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande eller handräckning, att ut- göra domar enligt förordningarnas mening (jfr avsnitt 13.4 och av- snittet under rubriken ovan).

4.3.2 Hemvist och domicil

Hemvist

Begreppet hemvist förekommer i flera olika sammanhang i de svenska språkversionerna av förordningarna. När det t.ex. gäller fastställande av såväl behörig domstol som tillämplig lag är hemvist ett vanligt före- kommande anknytningskriterium (se bl.a. artiklarna 6, 22 och 26 i förordningarna). I den engelska språkversionen används begreppet habitual residence och i den franska språkversionen används begreppet résidence habituelle.

I de allra flesta fall är hemvistfrågan enkel att avgöra. En person anses i normalfallet ha hemvist där han eller hon har sin bosättning. Det förekommer dock fall där det kan vara svårare att avgöra en per- sons hemvist.

Inom den internationella privaträtten finns inget enhetligt hem- vistbegrepp. Innebörden av begreppet hemvist kan skilja sig åt från land till land. Det är inte heller givet att hemvistbegreppet har samma innebörd inom all internationell privaträtt på familjerättens område. Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden hänvisar inte till nationell rätt när det gäller tolk- ningen av begreppet hemvist. Begreppet får därför en autonom EU- rättslig innebörd och det ankommer på EU-domstolen att tolka innebörden av begreppet.15

I ett par domar avseende Bryssel II-förordningen har EU-dom- stolen uttalat att det ankommer på den nationella domstolen att fast- ställa ett barns hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omstän- digheter i det enskilda fallet. Enligt EU-domstolen ska begreppet hemvist i artikel 8.1 i Bryssel II-förordningen tolkas så att det mot- svarar den plats som avspeglar det förhållande att barnet i viss ut- sträckning är integrerat i socialt hänseende och i familjehänseende. Härvid ska hänsyn tas till hur varaktig och regelbunden vistelsen i en

15 Se EU-domstolens dom A, C-523/07, EU:C:2009:225, punkt 34. Se även Bogdan, Svensk inter- nationell privat- och processrätt, 8:e uppl., 2014, s. 139.

128

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

medlemsstat är, förhållandena för vistelsen, skälen till vistelsen, för- hållandena och skälen till att familjen flyttat till den andra medlems- staten, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skol- gången, barnets språkkunskaper samt dess familjeförhållanden och sociala band i denna medlemsstat.16

Vidare förtjänar EU-domstolens dom den 25 februari 1999 (Swaddling)17, att nämnas, som behandlade frågan om bosättning som i detta sammanhang avsåg stadigvarande bosättning (eng. habitual residence). Domen gällde social trygghet18 för migrerande arbets- tagare. EU-domstolen fann att en person får anses vara stadigvarande bosatt i den medlemsstat där han eller hon stadigvarande bor och har varaktigt centrum för sina intressen. I detta sammanhang ska enligt EU-domstolen särskilt beaktas arbetstagarens familjesituation, an- ledningen till att han eller hon har flyttat, bosättningens längd och huruvida den är sammanhängande, huruvida han eller hon i förekom- mande fall har fast arbete samt arbetstagarens avsikter, såsom de framgår av samtliga omständigheter.

Även i arvsförordningen förekommer begreppet hemvist. Det all- männa anknytningskriteriet för fastställande av såväl behörig domstol som tillämplig lag är enligt arvsförordningen den avlidnes hemvist vid sin död (se artiklarna 4 och 21). I likhet med förordningarna om ma- kars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden har begreppet hemvist i arvsförordningen en autonom EU-rättslig inne- börd. I arvförordningens ingress ges viss vägledning för fastställande av hemvist (punkten 23). Den avlidnes hemvist ska sålunda fastställas utifrån en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter rörande den avlidnes liv, dels under de år som föregick dödsfallet, dels vid tidpunkten för dödsfallet. Härvid ska särskilt beaktas hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i den berörda staten har varit, förhållandena vid vistelsen samt skälen till denna. I ingressen ges även viss vägledning för bestämmande av den avlidnes hemvist i vissa kom- plicerade fall (punkten 24).

16Se EU-domstolens domar A, C-523/07, EU:C:2009:225 och Mercredi mot Chaffe, C-497/10 PPU, EU:C:2010:829.

17Swaddling, C-90/97, EU:C:1999:96.

18Rådets förordning (1408/71) av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygg- het när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992, se artikel 10 a jämförd med artikel 1 h i nämnda förordning.

129

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

Domicil

I vissa artiklar som handlar om verkställighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden hänvisas till domicil som anknytningskriterium (artiklarna 43, 44, 49 och 56).

När det gäller lokala domstolars behörighet för ansökningar om verkställbarhetsförklaringar anges att den lokala behörigheten ska be- stämmas utifrån motpartens domicil eller utifrån den plats där verk- ställighet ska ske (artikel 44.2).19 För att i samband med förfarandet enligt artiklarna 44–57 fastställa huruvida en part har domicil i den verkställande medlemsstaten, ska domstolen vid vilken talan väckts, tillämpa den medlemsstatens interna lag, dvs. lex fori (artikel 43). Om ansökan om verkställbarhetsförklaring ställs till en svensk domstol, ska alltså frågan huruvida en part har domicil här avgöras enligt svensk rätt.

Orsaken till att begreppet domicil används endast i artiklarna om verkställighet är att begreppet är inlånat från artiklarna om verkställig- het i 2001 års Bryssel I-förordning där begreppet domicile används i den engelska språkversionen (se t.ex. artikel 39.2 i denna förordning). I den svenska språkversionen av artiklarna om verkställighet i 2001 års Bryssel I-förordning används dock begreppet hemvist.

Vid tillämpning av artikel 44 i förordningarna om makars respek- tive registrerade partners förmögenhetsförhållanden och de bestäm- melser som det hänvisas till i den artikeln får begreppet domicil antas ha samma innebörd som det svenska hemvistbegreppet. Det svenska hemvistbegreppet definieras i 7 kap. 2 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynder- skap (IÄL) och i 19 § LIMF. Vid tillämpningen av de två sistnämnda lagarna ska den som är bosatt i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständig- heterna i övrigt får anses stadigvarande. Denna definition av hemvist- begreppet har ansetts vara vägledande inom den svenska autonoma privaträtten, såväl när det gäller frågor om internationell behörighet som när det gäller frågor om tillämplig lag.20

19Även i den engelska språkversionen används ordet domicile i artikel 44.2.

20Prop. 1973:158 s. 80 och Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8:e uppl., 2014, s. 134 f.

130

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

4.4Förhållandet till gällande nordiska konventioner och svenska autonoma bestämmelser

4.4.1Förhållandet till de nordiska konventionerna

För vissa frågor på området för makars förmögenhetsförhållanden finns särskilda internationellt privaträttsliga bestämmelser som gäller i förhållandet mellan de nordiska länderna. Bestämmelserna har sin grund i konventionen av den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (den nordiska äkten- skapskonventionen), konventionen av den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen), konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, Köpenhamn 11.10.1977 (1977 års nordiska ramkonvention) och konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar, Köpenhamn 16.3.1932 (1932 års nordiska ramkonvention). Eftersom Island inte har tillträtt 1977 års nordiska ramkonvention tillämpas fortfarande 1932 års nordiska ramkonven- tion i förhållande till Island.

För svensk del återfinns de internordiska bestämmelserna i förord- ningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF), lagen (2015:417) om arv i internationella situationer (IAL), lagen (1977:595) om erkän- nande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (NEVL) och lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island (1932 års lag).

Sverige var redan part i de nordiska konventionerna när förord- ningen om makars förmögenhetsförhållanden antogs i juni 2016. I förhållande till länder utanför det fördjupade samarbetet, dvs. tredje land, ska förordningen inte påverka tillämpningen av bilaterala och multilaterala konventioner som medlemsstaterna är parter i när för- ordningen antas och som gäller frågor som omfattas av förordningen (artikel 62.1). Detta betyder alltså att Sverige även fortsättningsvis kommer att kunna tillämpa de internordiska bestämmelserna avse- ende frågor om makars förmögenhetsförhållanden i förhållande till Danmark, Norge och Island.

131

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

I förbindelserna mellan medlemsstaterna har förordningen där- emot företräde framför konventioner som de slutit mellan sig, om konventionerna rör frågor som regleras i förordningen (artikel 62.2). I förhållande till Finland kommer Sverige alltså inte att kunna tilläm- pa de internordiska bestämmelserna avseende frågor om makars för- mögenhetsförhållanden. Förordningen innehåller dock ett undantag som innebär att bestämmelserna om erkännande och verkställighet i de nordiska konventionerna får tillämpas även i förhållandet mellan Sverige och Finland i den mån de föreskriver enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar än förord- ningen gör (artikel 62.3).

Vad innebär det då närmare att en fråga om makars förmögenhets- förhållanden rör förhållandet mellan Sverige och ett annat nordiskt land? Förordningen ger ingen vägledning i frågan. Klart är, enligt utredningen, att en fråga som rör två makar med uteslutande anknyt- ning till Sverige och ett annat nordiskt land, t.ex. Norge, måste anses röra förhållandet mellan Sverige och Norge. Det finns dock många situationer där makarna får anses ha anknytning till fler än ett annat nordiskt land. Makarna kan t.ex. vara svenska medborgare men ha hemvist i Norge och egendom i Finland. De kan vidare vara svenska medborgare men ha hemvist i två olika andra nordiska länder. Frågan till vilket annat nordiskt land frågan förhåller sig kan i dessa situatio- ner vara svår att avgöra.

Med hänsyn till den mängd olika situationer som kan förekomma anser utredningen att det inte är möjligt att generellt försöka fastställa riktlinjer för hur domstolarna bör bedöma en viss frågas förhållande till ett annat nordiskt land. Det får i stället bli upp till domstolarna att i varje enskilt fall avgöra denna fråga.

I kapitel 10 följer en närmare redogörelse av effekterna av artikel 62 i förhållande till de enskilda bestämmelserna i NÄF, IAL, NEVL och 1932 års lag samt utredningens överväganden och förslag i anledning av dessa effekter.

4.4.2 Förhållandet till svenska autonoma bestämmelser

Internationell behörighet

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden reglerar när medlemsstaternas domstolar är be- höriga att pröva frågor som rör makars respektive registrerade part-

132

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

ners förmögenhetsförhållanden (internationell behörighet). Genom förordningarna regleras frågan om internationell behörighet uttöm- mande. Det innebär att det inte finns något utrymme för svenska autonoma bestämmelser om internationell behörighet avseende de frågor som faller inom förordningarnas tillämpningsområden.

Som framgått ovan kommer de internordiska bestämmelserna om internationell behörighet att kunna fortsätta tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge men inte till Finland (se vidare kapitel 10).

Tillämplig lag

Bestämmelserna om tillämplig lag i förordningarna om makars re- spektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden är univer- sellt tillämpliga, dvs. den lag som anges i förordningarna ska tilläm- pas oavsett om det är en medlemsstats lag eller inte. Förordningarna ersätter i stort sett svenska autonona bestämmelser om tillämplig lag i frågor om makars respektive registrerade partners förmögenhets- förhållanden.

Som framgått ovan kommer de internordiska bestämmelserna om tillämplig lag att kunna fortsätta tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge men inte till Finland (se vidare kapitel 10).

Erkännande och verkställighet

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållan- den gäller domar som har meddelats i andra medlemsstater som är bundna av förordningarna.

I förhållande till Danmark, Island och Norge kommer Sverige att kunna fortsätta tillämpa de internordiska bestämmelserna om erkän- nande och verkställighet. Med stöd av det nordiska undantaget i för- ordningen om makars förmögenhetsförhållanden kommer Sverige att kunna tillämpa dessa bestämmelser även i förhållande till Finland i den utsträckning som de föreskriver enklare och snabbare förfaran- den för erkännande och verkställighet av domar än förordningen gör (se vidare kapitel 10).

Erkännande och verkställighet av domar som inte omfattas av för- ordningarna och där inte heller de internordiska bestämmelserna om

133

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

erkännande och verkställighet är tillämpliga kommer även fortsätt- ningsvis att regleras av svenska autonoma bestämmelser (se vidare kapitel 12).

4.5Förhållandet till arvs- respektive Bryssel II-förordningarna

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden har kopplingar till bestämmelser i bl.a. Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämlig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av europeiska arvsintyg (arvs- förordningen21) och rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II- förordningen22). Kopplingarna gäller frågor om internationell behö- righet.

Bestämmelserna om internationell behörighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållan- den syftar till att göra det möjligt för medborgarna att låta domstolar i en och samma medlemsstat handlägga olika förfaranden som har anknytning till varandra. Bestämmelserna koncentrerar därför behö- righeten i frågor avseende makars förmögenhetsförhållanden till den medlemsstat vars domstolar ansvarar för ärendet om arv efter en make i enlighet med arvsförordningen (artikel 4) eller om äkten- skapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap i enlighet med Bryssel II-förordningen (artikel 5). Detsamma gäller behörig- hetsreglerna i förordningen om registrerade partners förmögenhets- förhållanden, med undantag för hänvisningen till bestämmelserna i Bryssel II-förordningen (artiklarna 4–5). Bryssel II-förordningen är nämligen inte tillämplig beträffande registrerade partner.

21EUT L 201, 27.7.2012, s. 107.

22EUT L 338, 23.12.2003, s. 1.

134

SOU 2017:90

Allmänt om förordningarna

I avsnitt 5.2.1 redogör utredningen närmare för kopplingarna mel- lan förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden och arvs- respektive Bryssel II-förordningarna.

Gränsdragningen mellan bodelnings- och arvsfrågor vid en makes respektive registrerad partners död

Som angetts ovan koncentreras behörigheten i frågor om makars re- spektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden till domsto- larna i den medlemsstat som ansvarar för ärendet om arv efter en make i enlighet med arvsförordningen (artikel 4 i förordningarna). De för- mögenhetsrättsliga frågorna handlar i dessa fall främst om bodelning med anledning av en makes respektive registrerad partners död.

Det kan ibland vara svårt att avgöra om en viss fråga rör arvet efter en avliden make respektive registrerad partner eller bodelning med anledning av dennes död. Enligt utredningsdirektiven ska utredningen belysa avgränsningen mellan bodelnings- och arvsfrågor när en make respektive registrerad partner avlider. Frågan får betydelse för vilken EU-förordning som ska tillämpas i det enskilda fallet, arvsförord- ningen eller förordningarna om makars respektive registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden.

Tillämpningsområdet för de tre nämnda EU-förordningarna fram- går av förordningarnas artikel 1. Enligt arvsförordningen är frågor om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden undantagna från dess tillämpningsområde (artikel 1.2 d). På samma sätt är frågor om arvet efter en avliden make respektive registrerad partner undantagna från tillämpningsområdet för förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Förordningarna innehåller inte några bestämmelser angående gränsdragningen mellan frågor om arv och frågor om makars respek- tive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. I arvsförord- ningens ingress finns visserligen vissa uttalanden som berör denna fråga (ingressen, punkten 12). Det framgår sålunda att arvsförord- ningen inte bör tillämpas på frågor om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden, inbegripet äktenskapsförord, i den mån dessa inte påverkar arvsfrågor. Det framgår vidare att de myndigheter som handlägger ett arv enligt arvsförordningen bör, beroende på omständigheterna, beakta en avveckling av den avlidnes äktenskapliga förmögenhetsförhållanden eller liknande förmögen-

135

Allmänt om förordningarna

SOU 2017:90

hetsrättsliga förhållanden vid fastställandet av den avlidnes kvarlåten- skap och förmånstagarnas respektive arvslotter. Uttalandena kan inte anses särskilt klara och de ger inga direkta riktlinjer för hur gräns- dragningen mellan arvsfrågor och frågor om makars respektive regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden ska ske.

Frågan är för närvarande föremål för prövning i EU-domstolen i en av tysk domstol framställd begäran om förhandsavgörande.23 Tolk- ningsfrågorna gäller bl.a. om artikel 1.1 i arvsförordningen ska tolkas så att förordningens tillämpningsområde (arv efter avliden) också om- fattar nationella bestämmelser i den tyska civillagen som reglerar för- mögenhetsrättsliga frågor efter en makes död genom att höja den efterlevande makens arvslott. Något förhandsavgörande i frågan har ännu inte avgetts av EU-domstolen. Förhandsavgörandet förväntas dock kunna ge viss vägledning angående gränsdragningen mellan arvs- frågor och frågor om makars förmögenhetsförhållanden.

23 Begäran om förhandsavgörande framställd av Kammergericht Berlin (Tyskland) den 3 novem- ber 2016, Doris Margret Lisette Mahnkopf, mål C-558/16.

136

5 Internationell behörighet

5.1Inledning

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden innehåller i artiklarna 4–19 (andra kapitlet) be- stämmelser om internationell behörighet. Såsom redogjorts för i kapitel 4 blir förordningarna bindande och direkt tillämpliga i Sverige. Förordningarna saknar också, till skillnad från t.ex. 2012 års Bryssel I- förordning, en hänvisning till bestämmelser om internationell behö- righet i medlemsstaternas nationella rätt. Detta innebär att det inom förordningarnas tillämpningsområden inte längre finns utrymme för svenska autonoma bestämmelser angående internationell behörighet.

Förordningarnas bestämmelser om internationell behörighet ska tillämpas när det är fråga om makars och registrerade partners för- mögenhetsförhållanden. Nu gällande svenska bestämmelser om in- ternationell behörighet i LIMF kommer alltså inte längre att kunna tillämpas beträffande dessa par. För frågor om sambors förmögen- hetsförhållanden ska förordningarnas bestämmelser inte tillämpas. Det finns därmed ett fortsatt behov av bestämmelser om internationell behörighet avseende sambors förmögenhetsförhållanden. En redo- görelse för gällande svenska bestämmelser om internationell behö- righet på området för sambors förmögenhetsförhållanden finns i av- snitt 3.4.

I avsnitt 5.2 förklaras och tydliggörs förordningarnas bestämmelser om internationell behörighet. I anslutning till de olika bestämmelserna redogörs också för likheter och skillnader i förhållande till underhålls- förordningen1, arvsförordningen2, 2012 års Bryssel I-förordning3 och

1 Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, EUT, L 7, 10.1.2009, s. 1.

137

Internationell behörighet

SOU 2017:90

2007 års Luganokonvention4. Vidare redogörs i avsnitt 5.3 för vad det närmare innebär för svensk rättstillämpning att förordningarnas be- stämmelser om internationell behörighet, beträffande makar och regi- strerade partner, ska tillämpas i stället för nu gällande svenska auto- noma bestämmelser om internationell behörighet i LIMF. I avsnittet jämför utredningen tillämpningen av förordningarnas bestämmelser om internationell behörighet med tillämpningen av motsvarande be- stämmelser i LIMF.

I nordiska förhållanden gäller i vissa fall särskilda bestämmelser om internationell behörighet med avseende på frågor om makars för- mögenhetsförhållanden. Bestämmelserna, som finns i NÄF och IAL, har sin grund i den nordiska äktenskapskonventionen och den nor- diska arvskonventionen (se kapitel 3.4 för en närmare genomgång av bestämmelserna). Den inverkan som förordningarna kommer att ha på dessa bestämmelser behandlas i kapitel 10.

5.2Förordningarnas bestämmelser

5.2.1Internationell behörighet på grund av anknutna förfaranden

Förordningarnas bestämmelser om internationell behörighet syftar till att göra det möjligt för medborgarna att låta domstolar i en och samma medlemsstat handlägga olika förfaranden med anknytning till varandra (förordningarnas ingresser, punkten 32). Om ett förfarande enligt arvsförordningens bestämmelser inleds vid en domstol i en medlemsstat i frågor rörande arvet efter en make, ska domstolarna i den staten också vara behöriga att avgöra frågor rörande makars för- mögenhetsförhållanden som uppstår i samband med arvsmålet (arti- kel 4 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden). Mot- svarande bestämmelser finns i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden (artikel 4).

2Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsverktyg, EUT L 201, 27.7.2012, s. 107.

3Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

4Konventionen av den 13 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verk- ställighet av domar på privaträttens område, EUT L 339, 21.12.2007, s. 3.

138

SOU 2017:90

Internationell behörighet

På liknande sätt förhåller det sig när frågor om makars förmögen- hetsförhållanden uppstår i samband med en ansökan om äktenskaps- skillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap. Om talan väcks genom en sådan ansökan enligt Bryssel II-förordningen5 vid en dom- stol i en medlemsstat, ska domstolarna i den staten också vara behö- riga att avgöra frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden som uppstår i samband med denna ansökan (artikel 5.1 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden).

Makarna måste dock under vissa omständigheter ha träffat avtal om behörighet för domstolen att avgöra sådana uppkomna frågor som avses i artikel 5 (artikel 5.2 a–d). Det gäller när den aktuella domsto- len, enligt Bryssel II-förordningen, prövar en ansökan om äktenskaps- skillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap på grund av behö- righet med anledning av sökandens hemvist (artikel 3.1 a femte och sjätte strecksatsen), behörighet med anledning av omvandlande av en dom om hemskillnad till en dom om äktenskapsskillnad (artikel 5) eller behörighet i övriga fall (artikel 7).

Som exempel kan ges en svensk domstol som prövar en ansökan om äktenskapsskillnad mellan två franska makar som har hemvist i Sverige (artikel 3.1 a första strecksatsen i Bryssel II-förordningen). Utan krav på avtal mellan makarna är den svenska domstolen be- hörig att även pröva frågor om makarnas förmögenhetsförhållanden som uppstår i målet om äktenskapsskillnad. För det fall den svenska domstolen prövar ansökan om äktenskapsskillnad på grund av att endast den franska sökanden har hemvist i Sverige (artikel 3.1 a femte strecksatsen i Bryssel II-förordningen), måste dock makarna ha avtalat om att den svenska domstolen ska vara behörig att avgöra även frågor om makarnas förmögenhetsförhållanden i samband med äktenskapsmålet.

Artikel 5 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden motsvaras av artikel 5 i förordningen om registrerade partners för- mögenhetsförhållanden. Registrerade partner måste dock alltid ha avtalat om behörighet för domstolen att avgöra även uppkomna frå- gor om deras förmögenhetsförhållanden för att behörigheten ska gälla (se artikel 5.1).

5 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, EUT L 338, 23.12.2003, s. 1.

139

Internationell behörighet

SOU 2017:90

5.2.2Behörighet i övrigt

Om ingen domstol är behörig enligt artikel 4 eller 5 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden fastställs behörigheten enligt artikel 6 i samma förordning. De behörighetskriterier som framgår av artikel 6 (a–d) är hierarkiskt ordnade, dvs. de ska prövas i tur och ordning. Behörighetskriterierna är kopplade till makarnas hemvist och medborgarskap och ska säkerställa att en verklig anknytning finns mellan makarna och den medlemsstat där behörigheten utövas (förordningens ingress, punkten 35).

Motsvarande behörighetskriterier gäller för registrerade partner för det fall behörighet saknas enligt artikel 4 eller 5 (artikel 6 i för- ordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden). Ett ytterligare behörighetskriterium gäller dock för registrerade partner enligt artikel 6 e. Om inte någon av punkterna a–d är tillämpliga föreligger enligt punkten e även behörighet för domstolarna i den medlemsstat enligt vars lag det registrerade partnerskapet ingicks.

Behörighetsbestämmelser med hemvist som behörighetsgrund finns också i 2012 års Bryssel I-förordning (artikel 4), 2007 års Luganokonvention (artikel 2), underhållsförordningen (artikel 3) och arvsförordningen (artikel 4). Bestämmelserna i dessa instrument skil- jer sig dock åt en hel del från bestämmelserna i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

5.2.3Val av domstol

Makarna har möjlighet att i vissa fall i förväg, exempelvis i ett äkten- skapsförord eller i samband med pågående mål, ingå avtal om att domstolarna i en medlemsstat ska ha exklusiv behörighet att avgöra frågor rörande deras förmögenhetsförhållanden, s.k. prorogationsavtal (artikel 7 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden). Det faktum att ordet parter används i stället för makar i artikel 7 skulle, enligt utredningen, kunna tala för att även före detta makar kan ingå prorogationsavtal.

Parterna får ingå prorogationsavtal i fall som omfattas av artikel 6 i förordningen, dvs. för andra fall än då behörighet tillkommer en domstol med anledning av ett pågående mål om arvet efter en make eller med anledning av ett pågående mål om äktenskapsskillnad, hem- skillnad eller annullering av äktenskap enligt Bryssel II-förordningen

140

SOU 2017:90

Internationell behörighet

(artikel 7.1). Det krävs vidare att avtalet avser domstolarna i den med- lemsstat där äktenskapet ingicks eller domstolarna i den medlemsstat vars lag är tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden enligt arti- kel 22 eller artikel 26.1 a eller b6. Prorogationsavtalet ska vara skrift- ligt, daterat och undertecknat av parterna. Ett elektroniskt medde- lande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet ska anses vara likvärdigt med ett skriftligt meddelande (artikel 7.2).

För registrerade partner gäller motsvarande bestämmelser om be- hörighet på grund av prorogationsavtal som för makar (se artikel 7 i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden).

Bestämmelser om behörighet på grund av prorogationsavtal finns i 2012 års Bryssel I-förordning (artikel 25), 2007 års Luganokonvention (artikel 23), underhållsförordningen (artikel 4) och arvsförordningen (artikel 5). Förutsättningarna för möjligheten att ingå sådana avtal skiljer sig dock åt betydligt mellan instrumenten. I underhållsförord- ningen uppställs flera krav för parternas möjlighet att avtala om be- hörig domstol. På samma sätt förhåller det sig med arvsförordningen även om kraven ser olika ut. Enligt 2012 års Bryssel I-förordning kan parterna, oberoende av var de har hemvist ingå ett prorogationsavtal om vissa förutsättningar är uppfyllda. Enligt 2007 års Luganokonven- tion gäller samma förutsättningar för ingående av ett prorogations- avtal som enligt 2012 års Bryssel I-förordning, förutom att minst en av parterna måste ha hemvist i en konventionsstat.

5.2.4Behörighet på grund av att svaranden går i svaromål

En domstol i en medlemsstat vars lag är tillämplig på makarnas förmö- genhetsförhållanden enligt förordningen om makars förmögenhets- förhållanden och som svaranden går i svaromål inför (s.k. tyst proro- gation), är behörig att avgöra frågor om makars förmögenhetsförhål- landen (artikel 8.1). Behörigheten gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet eller om behörighet tillkommer annan domstol på grund av att frågorna om makars för- mögenhetsförhållanden uppkommit i redan pågående mål om arv eller äktenskapsskillnad m.m. enligt artikel 4 eller 5.1 (artikel 8.1).

6 Se kapitel 6 för en närmare redogörelse för bestämmelserna om tillämplig lag i förordningarna.

141

Internationell behörighet

SOU 2017:90

Innan domstolen får förklara sig behörig på denna grund måste den säkerställa att svaranden informerats om sin rätt att bestrida domstolens behörighet och konsekvenserna av att gå i svaromål (artikel 8.2). Hur sådan information ska lämnas regleras inte uttryck- ligt på EU-nivå.

För registrerade partner gäller i stort sett motsvarande bestäm- melser som för makar i detta avseende (se artikel 8 i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden).

Liknande bestämmelser om behörighet grundad på svaromål finns också i 2012 års Bryssel I-förordning (artikel 26), 2007 års Lugano- konvention (artikel 24), underhållsförordningen (artikel 5) och arvs- förordningen (artikel 9). Behörighet grundad på svaromål enligt 2012 års Bryssel I-förordning och 2007 års Luganokonvention gäller dock inte om en annan domstol har exklusiv behörighet.

5.2.5Obehörighetsförklaring och alternativ behörighet

Domstolarna i en medlemsstat kan i ett förfarande om makars för- mögenhetsförhållanden göra bedömningen att domstolslandets inter- nationella privaträtt inte erkänner äktenskapet i fråga (ingressen till förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, punkten 38). Mot den bakgrunden finns det i samma förordnings artikel 9 möjlig- het för en domstol som är behörig enligt artiklarna 4, 6, 7 eller 8 att förklara sig obehörig. En sådan förklaring kan endast göras undan- tagsvis om domstolen anser att äktenskapet i fråga, enligt medlems- statens internationella privaträtt, inte erkänns. Om domstolen be- slutar att förklara sig obehörig ska detta ske utan oskäligt dröjsmål (artikel 9.1).

Liknande bestämmelser om obehörighetsförklaring finns i förord- ningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Registre- rade partnerskap förekommer inte i alla medlemsstater. Domstolarna i en medlemsstat vars rättsordning inte medger registrerat partnerskap kan därför i undantagsfall vara tvungna att förklara sig obehöriga enligt förordningen (förordningens ingress, punkten 36). Bestämmelserna om obehörighetsförklaring finns i artikel 9 och de överensstämmer till stor del med bestämmelserna i förordningen om makars förmögen- hetsförhållanden. Vilka behörighetsgrunder som ger domstolar rätt att förklara sig obehöriga skiljer sig dock åt mellan förordningarna.

142

SOU 2017:90

Internationell behörighet

Enligt förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhål- landen är det domstolar som är behöriga enligt artikel 4, 5 eller 6 a, b, c eller d som kan förklara sig obehöriga. Enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden är det domstolar som är behöriga enligt artikel 4, 6, 7 eller 8 som kan förklara sig obehöriga. Det sagda innebär t.ex. att en domstol som är behörig på grund av att frågor om de för- mögenhetsrättsliga verkningarna av ett registrerat partnerskap upp- kommit i ett pågående mål om upplösning av samma partnerskap (artikel 5) har rätt att förklara sig obehörig enligt förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden. En domstol som är behörig på grund av att frågor om makars förmögenhetsförhållanden uppkommit i ett pågående mål om äktenskapsskillnad har dock inte rätt att förklara sig obehörig enligt förordningen om makars för- mögenhetsförhållanden. Vidare innebär skillnaden att behörighet på grund av att svaranden gått i svaromål (artikel 8) ger domstolar rätt att förklara sig obehöriga enligt förordningen om makars förmögenhets- förhållanden medan motsvarande behörighetsgrund när det gäller registrerade partner inte ger domstolarna en sådan rätt.

När en domstol har förklarat sig obehörig enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden ska en berörd part ha möjlighet att väcka talan i vilken annan medlemsstat som helst där någon av behö- righetsgrunderna föreligger. Den turordning som gäller avseende för- ordningens behörighetsgrunder kan därmed frångås i detta fall (in- gressen till förordningen, punkten 38). Om en enligt artikel 4 eller 6 behörig domstol förklarar sig obehörig och har parterna avtalat att ge domstolarna i någon annan medlemsstat behörighet i enlighet med artikel 7, ska behörighet att avgöra frågor rörande makarnas förmö- genhetsförhållanden gälla för domstolarna i den medlemsstaten (arti- kel 9.2 första stycket). I andra fall ska behörighet att avgöra frågor rörande deras förmögenhetsförhållanden gälla för domstolarna i nå- gon annan medlemsstat enligt artikel 6 eller 8, eller domstolarna i den medlemsstat där äktenskapet ingicks (artikel 9.2 andra stycket).

Artikel 9 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden ska inte tillämpas när parterna har erhållit äktenskapsskillnad, hem- skillnad eller annullering av äktenskap som kan erkännas i domstols- medlemsstaten (artikel 9.3).

Bestämmelserna i artikel 9.2–3 i förordningen om makars för- mögenhetsförhållanden motsvaras i huvudsak av bestämmelserna i

143

Internationell behörighet

SOU 2017:90

artikel 9.2–3 i förordningen om registrerade partners förmögenhets- förhållanden.

5.2.6Subsidiär behörighet

I artikel 10 i båda förordningarna finns bestämmelser om subsidiär behörighet, dvs. vad som gäller om inte någon domstol i en medlems- stat är behörig enligt artiklarna 4–8, eller om samtliga domstolar har förklarat sig obehöriga enligt artikel 9 och ingen domstol är behörig enligt artikel 9.2. I en sådan situation ska domstolarna i en medlems- stat vara behöriga om det i den staten finns fast egendom som tillhör den ena av eller båda makarna respektive de registrerade partnerna. Behörigheten omfattar dock endast frågor rörande den fasta egen- domen.

Bestämmelser om subsidiär behörighet finns också i underhålls- förordningen (artikel 6) och i arvsförordningen (artikel 10). Bestäm- melserna om subsidiär behörighet i dessa förordningar liknar dock inte bestämmelserna i förordningarna om makars respektive registre- rade partners förmögenhetsförhållanden.

5.2.7Forum necessitatis

I förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden finns också en bestämmelse om vilka domstolar som i undantagsfall kan avgöra mål rörande makars respektive regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden, s.k. forum necessitatis (artikel 11).

En förutsättning för forum necessitatis är att inte någon domstol i en medlemsstat är behörig enligt artiklarna 4–8 eller 10, eller att samt- liga domstolar har förklarat sig obehöriga enligt artikel 9 och ingen domstol är behörig enligt artikel 9.2. En ytterligare förutsättning för forum necessitatis är att ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller skulle vara omöjligt i ett tredje land till vilket målet har nära anknytning. Som exempel kan ges att ett förfarande i det be- rörda tredje landet visar sig vara omöjligt på grund av inbördeskrig eller att sökanden av andra skäl inte rimligen kan förväntas inleda eller genomföra ett förfarande i det landet (förordningarnas ingresser,

144

SOU 2017:90

Internationell behörighet

punkten 40 respektive punkten 41). Målet måste även ha tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan väcks.

I underhållsförordningen (artikel 7) och i arvsförordningen (arti- kel 11) finns bestämmelser som motsvarar innehållet i artikel 11 i för- ordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden.

5.2.8Behörighet vid genkäromål

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden innehåller vidare bestämmelser om behörighet vid genkäromål. Den domstol vid vilken ett mål pågår i enlighet med någon av förordningarnas behörighetsbestämmelser ska sålunda vara behörig att avgöra även ett genkäromål, om det omfattas av förord- ningarnas tillämpningsområden. Detta framgår av artikel 12 i båda för- ordningarna.

5.2.9Begränsade förfaranden

I artikel 13 i båda förordningarna finns bestämmelser om begränsade förfaranden beträffande tillgångar i ett tredje land. Det förekommer situationer där kvarlåtenskapen efter en avliden vars arv regleras i arvs- förordningen omfattar tillgångar som är belägna i tredje land. Den domstol som handlägger ett mål om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden kan, på begäran av en av parterna, besluta att inte avgöra frågor om en eller flera sådana tillgångar (artikel 13.1 i båda förordningarna). Domstolen kan fatta ett beslut om att begränsa förfarandet endast om det kan antas att domstolens avgörande beträf- fande de aktuella tillgångarna inte kommer att vare sig erkännas, eller, i tillämpliga fall, förklaras verkställbara i det tredje landet.

Bestämmelserna i artikel 13 har sin motsvarighet i artikel 12 i arvs- förordningen. Bestämmelserna i artikel 12 i arvsförordningen ger en möjlighet för en domstol att på begäran av en av parterna begränsa skiftet till att inte omfatta tillgångar belägna i ett tredje land om det kan antas att ett beslut avseende dessa tillgångar inte kommer att er- kännas i det tredje land där tillgångarna är belägna. För tillämpning av artikel 13 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden förutsätts dock inte att en sådan begräns-

145

Internationell behörighet

SOU 2017:90

ning av arvskiftet har ägt rum eller att bodelningen handläggs inom samma förfarande som detta.

5.2.10Allmänna bestämmelser

Artikel 14 i båda förordningarna innehåller bestämmelser om när talan ska anses väckt. Talan ska anses väckt när stämningsansökan eller motsvarande handling har getts in till domstolen, förutsatt att sökanden därefter inte har underlåtit att vidta de åtgärder som denne varit skyldig att vidta för att få delgivning av svaranden verkställd (punkten a). Om delgivning av handlingen ska ske innan handlingen ges in till domstolen, ska talan anses väckt när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivning. Detta förutsätter att sökanden inte därefter har underlåtit att vidta de åtgärder som denne varit skyldig att vidta för att få handlingen ingiven till domstolen (punkten b). Om förfarandet inleds på initiativ av domstolen ska talan anses väckt när domstolen fattar beslut om att inleda förfaran- det eller, om något sådant beslut inte krävs, när domstolen registrerar målet (punkten c).

Bestämmelserna i artikel 14 har sin motsvarighet i artikel 32.1 i 2012 års Bryssel I-förordning, artikel 30 i 2007 års Luganokonven- tion, artikel 9 i underhållsförordningen och artikel 14 i arvsförord- ningen.

Domstolarna ska i princip självmant beakta behörighetsreglerna i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden. Om talan som väcks vid en domstol i en med- lemsstat avser en fråga som domstolen inte är behörig att ta upp en- ligt förordningarna, ska domstolen självmant förklara sig obehörig (artikel 15).

I 2012 års Bryssel I-förordning (artikel 28.1), 2007 års Lugano- konvention (artikel 26.1), underhållsförordningen (artikel 10) och arvsförordningen (artikel 15) finns i stort sett motsvarande reglering när det gäller prövning av behörighetsfrågan.

Bestämmelser om vilandeförklaring av mål i avvaktan på stäm- ningsansökan eller motsvarande handling och skäligt rådrum att gå i svaromål finns i artikel 16 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. När svaranden har hemvist i en annan stat än i den medlemsstat där talan väcktes ska

146

SOU 2017:90

Internationell behörighet

domstolen förklara målet vilande till dess att det har klarlagts att svaranden haft möjlighet att ta del av stämningsansökan eller mot- svarande handling i tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits (artikel 16.1). Om stämningsansökan eller motsvarande handling ska översändas från en medlemsstat till en annan enligt delgivningsförordningen7, ska i stäl- let artikel 19 i den förordningen gälla (artikel 16.2). Om bestämmel- serna i delgivningsförordningen inte är tillämpliga ska i stället arti- kel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla, om stämningsansökan eller motsvarande handling ska översändas till utlandet i enlighet med den konventionen.

Artikel 16 har sin motsvarighet i artikel 28.2–28.4 i 2012 års Bryssel I-förordning, artikel 26.2–26.4 i 2007 års Luganokonvention, artikel 11 i underhållsförordningen och artikel 16 i arvsförordningen.

Kapitlet om internationell behörighet i förordningarna om ma- kars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden av- slutas med bestämmelser om vad som gäller om talan väcks vid dom- stolar i olika medlemsstater rörande samma sak och mellan samma parter, s.k. litispendens (artikel 17), käromål som har samband med varandra (artikel 18) och interimistiska åtgärder (artikel 19). Interi- mistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat får enligt artikel 19 begäras hos domstolarna i den staten, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt förordningarna.

Liknande allmänna bestämmelser finns i 2012 års Bryssel I-förord- ning (artiklarna 29, 30 och 35), 2007 års Luganokonvention (artik- larna 27, 28 och 31), underhållsförordningen (artiklarna 12–14) samt i arvsförordningen (artiklarna 14–19).

7 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (”delgivning av handlingar”) och om upphävande av rådets förordning

(EG) nr 1348/2000, EUT L 324, 10.12.2007, s. 79.

147

Internationell behörighet

SOU 2017:90

5.3Konsekvenser för rättstillämpningen i Sverige

Enligt nu gällande svensk rätt får frågor om makars förmögenhets- förhållanden tas upp av svensk domstol om någon av fem alternativa grunder är uppfyllda (2 § LIMF). Svensk domstol är behörig bl.a. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige, om svaranden har hemvist i Sverige och om frågan rör egendom i Sverige. När fråga är om bodelning med anledning av makes död ska svensk domstols behörighet i stället prövas enligt de alternativa behörighetsgrunderna i 2 a § LIMF. Så som har redogjorts för i kapitel 3 tillämpas bestäm- melserna om internationell behörighet i LIMF även i förhållande till svenska registrerade partner. För en fullständig genomgång av behö- righetsgrunderna i 2 och 2 a §§ LIMF, se avsnitt 3.4.

Från det att förordningarna börjar tillämpas i medlemsstaterna den 29 januari 2019 kommer 2 och 2 a §§ LIMF inte längre att kunna tillämpas i mål om makars eller registrerade partners förmögenhets- förhållanden som inletts efter ikraftträdandet. I stället ska förord- ningarnas bestämmelser om internationell behörighet tillämpas. Som tidigare nämnts kommer dock bestämmelserna om internationell be- hörighet i LIMF även fortsättningsvis att vara tillämpliga i förhål- lande till sambor.

Utgångspunkten för bestämmelserna om internationell behörig- het i både LIMF och förordningarna är att samma domstolar ska handlägga förfaranden som har anknytning till varandra och säker- ställa att verklig anknytning finns mellan makarna respektive de regi- strerade partnerna och den stat där behörigheten utövas. Till skillnad från LIMF är dock förordningarnas bestämmelser hierarkiskt ord- nade, dvs. de ska prövas i tur och ordning.

Enligt förordningarna måste den svenska domstol som får ett mål om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden på sitt bord först pröva om internationell behörighet föreligger på grund av ett anknutet förfarande om arv eller ett anknutet förfarande om äktenskapsskillnad, hemskillnad, annullering av äktenskap eller motsvarande.

Har talan om arv, äktenskapsskillnad, hemskillnad, annullering av äktenskap eller motsvarande väckts vid en domstol i en medlemsstat är endast domstolarna i den staten, enligt artikel 4 och 5, behöriga att avgöra frågor om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden som uppkommer i samband med denna talan. Om

148

SOU 2017:90

Internationell behörighet

sådan behörighet inte föreligger för den svenska domstolen men väl för domstolarna i en annan medlemsstat, är den svenska domstolen obehörig att pröva målet. Kan det dock konstateras att ingen dom- stol är behörig domstol på grund av artikel 4 eller 5 får den svenska domstolen gå vidare och pröva sin behörighet i övrigt enligt artikel 6.

Enligt artikel 6 ska behörighetsgrunderna prövas av domstolen i tur och ordning. Som exempel kan ges situationen där endast behö- righetsgrunden enligt artikel 6 d i förordningen om makars förmö- genhetsförhållanden är uppfylld för en svensk domstol, dvs. makarna var medborgare i Sverige vid tidpunkten för talans väckande. Endast om makarna inte hade hemvist i någon annan medlemsstat i enlighet med behörighetsgrunderna i artikel 6 a–c är således den svenska dom- stolen behörig att pröva tvisten.

En stor skillnad mellan bestämmelserna om internationell behö- righet i LIMF och förordningarna är att endast förordningarna ger makarna eller de registrerade partnerna möjlighet att i vissa fall ingå avtal om att domstolarna i en medlemsstat ska ha exklusiv behörig- het att avgöra frågor rörande deras förmögenhetsförhållanden, s.k. prorogationsavtal (artikel 7 i båda förordningarna). Det är möjligt för makar och registrerade partner att avtala om behörig domstol i de fall som omfattas av artikel 6.

Även om svensk domstol inte är behörig att pröva en fråga om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden enligt artiklarna 6 och 7, kan domstolen ändå bli behörig att pröva frågan om förutsättningarna i artikel 8 (s.k. tyst prorogation), artikel 10 (subsidiär behörighet) eller artikel 11 (forum necessitatis) är upp- fyllda. Bestämmelserna om subsidiär behörighet och forum necessi- tatis saknar motsvarighet i LIMF.

Det kommer även att finnas möjlighet för en behörig svensk dom- stol att under vissa omständigheter förklara sig obehörig (artikel 9). Någon uttrycklig sådan möjlighet finns inte enligt LIMF. En obehö- righetsförklaring kan dock enligt förordningarna endast göras undan- tagsvis om domstolen anser att äktenskapet eller det registrerade partnerskapet i fråga, enligt medlemsstatens internationella privaträtt, inte erkänns i förfaranden om makars eller registrerade partners för- mögenhetsförhållanden.

För svenskt vidkommande skulle en obehörighetsförklaring kunna bli aktuell om ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag inte erkänns i Sverige. Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag er-

149

Internationell behörighet

SOU 2017:90

känns inte i Sverige om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot det enligt svensk lag och minst en av partnerna då var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige. Det- samma gäller om det är sannolikt att äktenskapet har ingåtts under tvång eller om partnerna inte var närvarande samtidigt vid äkten- skapets ingående och minst en av dem då var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige. Detta framgår av 1 kap. 8 a § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL).

LIMF innehåller bestämmelser om litispendens, dvs. vad som gäl- ler när det framställs ett yrkande om makars förmögenhetsförhållan- den vid en svensk domstol och det redan pågår ett förfarande utom- lands som kan leda till ett motstridigt avgörande (15 § LIMF). I en sådan situation framgår enligt lagrummet att talan ska avvisas om det kan antas att avgörandet i det utländska förfarandet blir gällande här i landet. I stället för att talan avvisas får målet eller ärendet förklaras vilande i avvaktan på ett lagakraftvunnet avgörande i det utländska förfarandet. Talan får prövas om det finns särskilda skäl.

I förhållande till makar och registrerade partner kommer bestäm- melserna i 15 § LIMF att ersättas av artikel 17 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Enligt artikel 17.1 ska i den situation som angetts ovan varje dom- stol, utom den vid vilken talan först väcktes, självmant förklara målet vilande till dess det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väcktes är behörig. Detta betyder att en svensk domstol inte längre kommer att kunna välja att avvisa talan så snart det kan antas att avgörandet i det utländska förfarandet blir gällande här i landet. Den svenska domstolen kommer endast att kunna förklara målet vilande till dess behörighetsfrågan har fastställts.

Förordningarnas litispendensbestämmelser kommer endast att vara tillämpliga i förhållande till en domstol i en annan medlemsstat. Det kommer därför att saknas möjlighet att, när ett förfarande om samma sak pågår i ett tredje land, avvisa talan eller vilandeförklara målet.8

8 Detsamma gäller för litispendensbestämmelserna i Brysselkonventionen. Artikel 33 i 2012 års Bryssel I-förordning medger dock att en behörig domstol under vissa omständigheter vilande- förklarar målet eller avvisar talan när ett förfarande om samma sak pågår i ett tredje land.

150

SOU 2017:90

Internationell behörighet

I 7 § LIMF finns bl.a. bestämmelser som föreskriver att en bodel- ning får begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom om det finns egendom utomlands och det kan antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet (7 § andra stycket LIMF). Bestämmel- serna gäller vid bodelning i allmänhet och är inte begränsade till bo- delning vid en makes död.

Vid förordningarnas inträde kommer bestämmelserna i 7 § LIMF inte längre att kunna tillämpas beträffande makar och registrerade partner. De bestämmelser i förordningarna som behandlar frågor om att begränsa prövningen är bestämmelserna i artikel 13. Bestämmel- serna gäller dock endast begränsning av förfarandet vid en makes död. I fortsättningen kommer alltså svenska domstolar, under vissa om- ständigheter, att kunna besluta att begränsa förfarandet i förhållande till tillgångar i tredje land som omfattas av kvarlåtenskapen efter en avliden vars arv regleras av arvsförordningen. Någon ytterligare möj- lighet att begränsa förförandet kommer däremot inte att finnas.

LIMF innehåller även en bestämmelse om reservforum (18 § LIMF). Om det inte finns någon behörig domstol när svensk inter- nationell behörighet föreligger enligt LIMF, ska frågan tas upp av Stockholms tingsrätt. Med hänsyn till att bestämmelserna endast tar sikte på bestämmelserna om internationell behörighet i LIMF, kom- mer den fortsättningsvis inte att kunna tillämpas beträffande makar och registrerade partner som omfattas av förordningarnas bestäm- melser om internationell behörighet.

151

6 Tillämplig lag

6.1Inledning

I tredje kapitlet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden (artiklarna 20–35) finns bestäm- melser om tillämplig lag.

Det framgår av förordningarnas ingresser (punkten 43 respektive punkten 42) att bestämmelserna om tillämplig lag ska ge makar och registrerade partner möjlighet att förutse vilken lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Huvudsyftet med bestämmel- serna är enligt samma ingresser att säkerställa att makars och regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden regleras av en förutsebar lag med nära anknytning till makarnas respektive de registrerade part- nernas förmögenhetsförhållanden.

I likhet med förordningarnas bestämmelser om internationell be- hörighet kommer bestämmelserna om tillämplig lag att bli direkt tillämpliga i Sverige. Det kommer därför inte längre att finnas utrym- me för svenska autonoma bestämmelser om tillämplig lag inom för- ordningarnas tillämpningsområden.

Förordningarnas bestämmelser om tillämplig lag ska tillämpas be- träffande makar och registrerade partner som ingår äktenskap respek- tive registrerar partnerskap eller väljer tillämplig lag på sina förmögen- hetsförhållanden den 29 januari 2019 eller därefter (se förordningarnas övergångsbestämmelser i artikel 69.3 efter rättelse). Detta innebär att nu gällande svenska bestämmelser om tillämplig lag i LIMF inte längre kommer att kunna tillämpas beträffande dessa par. Beträffande sam- bor är förordningarnas bestämmelser inte tillämpliga. Även fortsätt- ningsvis kommer det därmed att finnas behov av svenska autonoma bestämmelser om tillämplig lag beträffande sambor. För en redogörel- se av gällande svenska bestämmelser om tillämplig lag på området för sambors förmögenhetsförhållanden, se avsnitt 3.5.

153

Tillämplig lag

SOU 2017:90

I nästföljande avsnitt (6.2–6.12) förklaras och tydliggörs förord- ningarnas bestämmelser om tillämplig lag. I anslutning till de olika bestämmelserna redogörs också för likheter och skillnader i förhål- lande till underhållsförordningen1 och arvsförordningen2. I anslut- ning till varje avsnitt redogör utredningen också för vad det närmare innebär för svensk rättstillämpning att bestämmelserna om tillämplig lag i förordningarna om makars respektive registrerade partners för- mögenhetsförhållanden ska tillämpas i stället för nu gällande svenska autonoma bestämmelser om tillämplig lag i LIMF.

I nordiska förhållanden gäller i vissa fall särskilda bestämmelser om tillämplig lag med avseende på frågor om makars förmögenhets- förhållanden. Bestämmelserna, som nu finns i NÄF och IAL, har sin grund i den nordiska äktenskapskonventionen och den nordiska arvs- konventionen (se avsnitt 3.5 för en närmare genomgång av bestäm- melserna). Den inverkan som förordningarna kommer att ha på dessa bestämmelser behandlas i kapitel 10.

6.2Avtal om tillämplig lag

Makar eller blivande makar kan avtala om vilken lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden (artikel 22 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden). Ett lagvalsavtal kan peka ut en- dast vissa särskilda staters lagar som makarna eller de blivande ma- karna har nära anknytning till. De kan välja antingen lagen i den stat där båda eller en av dem har hemvist vid tidpunkten för avtalets ingående, eller lagen i den stat där båda eller en av dem är medborg- are vid tidpunkten för avtalets ingående (artikel 22.1 a–b).

Enligt ordalydelsen i artikel 22 får makar och blivande makar ingå lagvalsavtal. Detta betyder sannolikt att ett lagvalsavtal inte kan ingås

1Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1. I underhållsförordningen framgår av artikel 15 att den lag som ska tillämpas på underhållsskyldighet ska fastställas i enlighet med Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (EUT L 331, 16.12.2009, s. 19) i de medlemsstater som är bundna av det instrumentet. Det betyder att underhållsförordningens lagvalsbestämmelser, vilka framgår av 2007 års Haagprotokoll, är tillämpliga endast i de medlemsstater som är bundna av detta protokoll.

2Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörig- het, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställig- het av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, EUT L 201, 27.7.2012, s. 107.

154

SOU 2017:90

Tillämplig lag

efter äktenskapets upplösning. Lagvalsavtalet får dock göras när som helst före äktenskapets upplösning, dvs. före giftermålet, vid äkten- skapets ingående eller under äktenskapet (förordningens ingress, punkten 45).

Det ska inte kunna ske någon ändring av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden utan att parterna uttryck- ligen har begärt det (förordningens ingress, punkten 46). Om makar- na genom avtal ändrar tillämplig lag under äktenskapet ska en sådan ändring endast ha framåtsyftande verkan om inte makarna avtalar om annat (artikel 22.2). En retroaktiv ändring får inte i något fall in- kräkta på tredje mans rättigheter (artikel 22.3).

Bestämmelser om vilka förutsättningar som gäller för att ingå lag- valsavtal finns också i förordningen om registrerade partners för- mögenhetsförhållanden (artikel 22). Bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt de bestämmelser som redovisats ovan avseende makar. Lagvalet för registrerade partner begränsas dock till de staters lagar som medför förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade part- nerskap (artikel 22.1 i förordningen om registrerade partners för- mögenhetsförhållanden). Vidare har registrerade partner, till skillnad från makar, den ytterligare möjligheten att som tillämplig lag välja lagen i den stat enligt vars lag det registrerade partnerskapet ingicks (artikel 22.1 c).

I svensk rätt regleras de förmögenhetsrättsliga verkningarna av svenska registrerade partnerskap på samma sätt som för makar (se 3 kap. 1 § lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap och 3 § lagen [2009:260] om upphävande av lagen om registrerat partnerskap [1994:1117]). Det saknas dock materiella bestämmelser om förmö- genhetsrättsliga verkningar av utländska registrerade partnerskap. I fråga om utländska registrerade partnerskap som motsvarar ett äktenskap eller ett samboförhållande bör aktuella materiella bestäm- melser avseende makar och sambor kunna tillämpas. Sådana utländ- ska registrerade partnerskap bör sålunda anses medföra förmögen- hetsrättsliga verkningar (för en närmare redogörelse, se avsnitt 13.3).

Frågor om materiell och formell giltighet av lagvalsavtal enligt för- ordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden behandlas i avsnitt 6.5.

I 2007 års Haagprotokoll finns också bestämmelser om parternas val av tillämplig lag för underhållsförpliktelser (artiklarna 7–8). En-

155

Tillämplig lag

SOU 2017:90

ligt arvsförordningen kan en person genom lagvalsförordnande ange vilken lag som ska tillämpas på arvet (artikel 22).

Beträffande makar och registrerade partner som har ingått äkten- skap respektive registrerat partnerskap eller valt tillämplig lag den 29 januari 2019 eller därefter kommer artikel 22 i förordningarna att tillämpas i stället för 3 § LIMF. Innehållet i förordningarnas arti- kel 22 skiljer sig dock inte så mycket från innehållet i 3 § LIMF. Enligt båda regelverken finns det möjlighet för makar och registre- rade partner samt blivande sådana att ingå lagvalsavtal. Även förut- sättningarna för att ingå ett lagvalsavtal överensstämmer i stort sett. En skillnad är dock att det enligt artikel 22 sannolikt inte är möjligt för före detta makar respektive registrerade partner att ingå lagvals- avtal medan det är möjligt enligt 3 § LIMF. Enligt 3 § LIMF är det möjligt för såväl förutvarande makar respektive registrerade partner att ingå avtal som för en efterlevande make respektive registrerad partner att ingå avtal med den avlidnes arvingar och universella testa- mentstagare.3 Vidare är det enligt LIMF inte möjligt att ingå ett lag- valsavtal som enbart har framåtsyftande verkan Avtalet ska nämligen avse makarnas egendom i dess helhet.4

6.3Tillämplig lag vid avsaknad av lagvalsavtal

Har makarna inte avtalat om vilken stats lag som ska vara tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden ska tillämplig lag avgöras utifrån den turordning som ställs upp i artikel 26 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. I första hand ska lagen i den stat där makarna hade sitt första gemensamma hemvist efter att de gift sig vara tillämplig (artikel 26.1 a). De behöver inte omedelbart ta gemen- samt hemvist i det aktuella landet men de bör, för att alternativet ska bli tillämpligt, ta hemvist där åtminstone inom en kort tid efter äkten- skapets ingående (ingressen, punkten 49).

Om detta alternativ inte är tillämpligt ska tillämplig lag vara lagen i den stat där båda makarna var medborgare när äktenskapet ingicks (artikel 26.1 b). Alternativet ska dock inte tillämpas om makarna hade

3Se prop. 1989/90:87 s. 41 samt 3 § andra stycket LIMF.

4Prop. 1989/90:87 s. 42.

156

SOU 2017:90

Tillämplig lag

fler än ett gemensamt medborgarskap när äktenskapet ingicks (arti- kel 26.2).

Slutligen, om inte något av de tidigare nämnda alternativen är tillämpligt, ska tillämplig lag vara lagen i den stat till vilken makarna gemensamt hade närmast anknytning när äktenskapet ingicks, med hänsyn till samtliga omständigheter (artikel 26.1 c).

Samtliga anknytningsalternativ tar sin utgångspunkt i förhållanden vid eller i nära anslutning till äktenskapets ingående. Artikel 26.1 ger uttryck för den s.k. oföränderlighetsprincipen, dvs. att den lag som vid äktenskapets ingående blir tillämplig på makarnas förmögenhets- förhållanden gäller oavsett vilka förändringar i fråga om hemvist eller nationalitet som därefter inträffar. Se närmare om oföränderlighets- principen i avsnitt 3.3.5.

I undantagsfall kan lagen i en stat där makarna senare tagit hem- vist tillämpas. En förutsättning för det är dels att makarna hade sitt gemensamma hemvist i den andra staten under en betydligt längre tid än i det första hemvistlandet, dels att båda makarna har förlitat sig på lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina för- mögenhetsförhållanden (artikel 26.3).

Undantaget måste, på ansökan av en av makarna, beslutas av den rättsliga myndighet som har behörighet att avgöra frågor om makars förmögenhetsförhållanden. Undantaget är dock inte tillämpligt när makarna har upprättat äktenskapsförord före inrättandet av sitt senaste gemensamma hemvist i den andra staten (artikel 26.3 sista meningen). Om undantaget är tillämpligt ska lagen i den andra sta- ten vara tillämplig från och med ingåendet av äktenskapet, såvida inte en av makarna motsätter sig detta. För det fall en av makarna mot- sätter sig att lagen ska vara tillämplig från och med ingåendet av äktenskapet, ska lagen i stället vara tillämplig från den tidpunkt då makarna förvärvade hemvist i den andra staten (artikel 26.3 andra stycket).

För registrerade partner utgör varken gemensamt hemvist, med- borgarskap eller närmast anknytning grunder för att bestämma tillämplig lag om lagvalsavtal saknas. Den enda lag som är tillämplig på de förmögenhetsrättsliga verkningarna av ett partnerskap vid av- saknad av lagvalsavtal är lagen i den stat enligt vars lag det registrerade partnerskapet ingicks (artikel 26.1 i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden).

157

Tillämplig lag

SOU 2017:90

I undantagsfall kan lagen i en stat dit de registrerade partnerna har flyttat efter ingåendet av det registrerade partnerskapet tillämpas. Förutsättningarna för att tillämpa undantaget överensstämmer i stort sett med de förutsättningar som gäller för makar enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden (artikel 26.2 i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden). En ytterligare förutsättning för att tillämpa undantaget beträffande registrerade partner är dock att lagen i den andra staten innebär att registrerade partnerskap medför förmögenhetsrättsliga verkningar.

I 2007 års Haagprotokoll är huvudregeln, om än med många undantag, att det är lagen i den stat där den underhållsberättigade har sitt hemvist som ska tillämpas på underhållsskyldigheten för det fall lagvalsavtal saknas (artikel 3.1). Hemvistkriteriet är även bestäm- mande för lagvalet enligt arvsförordningen. Av artikel 21 i arvsförord- ningen framgår att, med vissa undantag, den lag som är tillämplig på arvet i dess helhet ska vara lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död. Båda dessa förordningar bygger på föränderlig- hetsprincipen medan förordningarna om makars respektive registre- rade partners förmögenhetsförhållanden bygger på oföränderlighets- principen. Skillnaderna mellan lagvalsbestämmelserna i arvsförord- ningen och förordningarna om makars respektive registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden kommer antagligen att leda till att domstolar som är behöriga att i mål om arvet efter en make även pröva en uppkommen fråga om makars förmögenhetsförhållanden, många gånger måste tillämpa en lag på arvet och en annan lag på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Beträffande de makar och registrerade partner som omfattas av förordningarna kommer artikel 26 i förordningarna att ersätta 4 § LIMF. I stället för att enligt principen i 4 § LIMF tillämpa lagen i den stat där paret har haft hemvist de senaste två åren kommer alltså lagen i den stat där de hade hemvist, medborgarskap eller närmast anknyt- ning när de gifte sig respektive lagen i den stat där det registrerade partnerskapet ingicks, i huvudsak alltid att tillämpas (den s.k. oförän- derlighetsprincipen).

Utredningen konstaterar att övergången till en tillämpning av oföränderlighetsprincipen för att avgöra frågan om tillämplig lag är en genomgripande förändring som förordningarna om makars respek- tive registrerade partners förmögenhetsförhållanden för med sig i svensk internationell privaträtt. Alltsedan införandet av LIMF år 1990

158

SOU 2017:90

Tillämplig lag

har i svensk rätt gällt att om båda makarna har tagit hemvist i en annan stat efter giftermålet och varit bosatta där i minst två år, tillämpas den statens lag. Ett motiv bakom införandet av LIMF var att avskaffa den då gällande oföränderlighetsprincipen som grund för lagvalsreglerna eftersom man ansåg att en sådan princip i praktiken motverkande bl.a. stabilitet i makarnas egendomsförhållanden.5

Utländska makar som har tagit hemvist i Sverige efter äktenska- pets ingående kommer även fortsättningsvis att kunna väcka talan angående sina förmögenhetsförhållanden vid svensk domstol (se arti- kel 5 och 6 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden). Med en tillämpning av oföränderlighetsprincipen kan dock antas att svensk lag blir tillämplig mer sällan avseende en sådan talan eftersom de nya lagvalsreglerna pekar ut lagen i det land där makarna hade hemvist, medborgarskap eller närmast anknytning när äktenskapet ingicks (artikel 26.1). Situationen blir den omvända vid en tillämp- ning av 4 § LIMF eftersom domstolarna då kan tillämpa svensk lag så snart makarna har haft hemvist i Sverige i två år.

6.4Den tillämpliga lagens räckvidd

Artikel 27 a–g i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden innehåller en uppräkning av frågor som den tillämpliga lagen bl.a. ska reglera. Den tillämpliga lagen ska därmed bl.a. reglera

a)klassificeringen av antingen den ena makens eller båda makars egendom i olika kategorier under och efter äktenskapet (t.ex. frå- gan om egendomen utgör giftorättsgods, enskild egendom eller är samägd),

b)överföring av egendom från en kategori till en annan (t.ex. frågan om genom vilken slags rättshandling makarna gör giftorättsgods till enskild egendom och tvärtom),

c)den ena makens ansvar för den andra makens förpliktelser och skulder,

5 Prop. 1989/90:87 s. 21.

159

Tillämplig lag

SOU 2017:90

d)den ena makens eller båda makars befogenheter, rättigheter och skyldigheter när det gäller egendom (t.ex. frågan om vardera maken fritt får förfoga över sin egen egendom eller om det finns begränsningar avseende vissa slags egendom),

e)upplösning av makars förmögenhetsförhållanden och delning, fördelning eller avveckling av egendomen (vem får vad vid en bodelning eller liknande förfarande, hur ska bodelningen gå till samt hur ska ett eventuellt samägande avvecklas),

f)verkningarna av makars förmögenhetsförhållanden på ett rätts- förhållande mellan en make och tredje man (t.ex. frågan om ett avtal med tredje man om försäljning av egendom, som den sälj- ande maken inte hade rätt att ensam förfoga över, blir gällande), samt

g)ett äktenskapsförords materiella giltighet (frågor såsom t.ex. om man i ett äktenskapsförord kan skriva in olika utfall beroende på om äktenskapet upplöses på grund av äktenskapsskillnad eller ena makens död, om makarna får ingå äktenskapsförord när som helst under äktenskapet, om makarna fritt kan avtala om egendoms- ordningen i äktenskapet eller om den tillämpliga lagen innehåller gränser).

Motsvarande uppräkning för registrerade partner finns i artikel 27 a–g i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Det bör dock noteras att lydelsen av punkterna e–f i denna förord- ning skiljer sig åt något jämfört med lydelsen i förordningen om ma- kars förmögenhetsförhållanden.

Nedan följer en redogörelse för vilka konsekvenser artikel 27 får för vissa särskilda frågor som regleras i 6–8 §§ LIMF.

6.4.1Förfarandet vid bodelning

För det fall det kan konstateras att en rätt till bodelning finns enligt den lag som är tillämplig på makarnas respektive de registrerade partnernas förmögenhetsförhållanden följer frågan om det också är den lagen som avgör vilket förfarande som ska tillämpas avseende bodelningen. Bodelningsförfarandet anger hur bodelningen kommer till stånd. I Sverige finns t.ex. två sätt att få till stånd en bodelning vid

160

SOU 2017:90

Tillämplig lag

ett äktenskaps upplösning, antingen genom en frivillig uppgörelse mellan makarna (9 kap. 5 § äktenskapsbalken) eller genom att en bo- delningsförrättare tvångsvis beslutar om bodelningen efter förord- nande av tingsrätt (17 kap. äktenskapsbalken).

Det framgår inte uttryckligen av artikel 27 att den enligt förord- ningarna tillämpliga lagen ska reglera även förfarandet vid bodelning eller motsvarande. Punkten e föreskriver att den tillämpliga lagen ska reglera upplösning av makars respektive registrerade partners för- mögenhetsförhållanden och delning, fördelning eller avveckling av egendom. Utredningen anser att skrivningen tyder på att även bodel- ningsförfarandet är en sådan fråga som den tillämpliga lagen ska re- glera. Dessutom framgår av förordningarnas ingresser (punkterna 51 respektive 52) att den tillämpliga lagen bör reglera förmögenhets- förhållandena, från klassificeringen av egendomen i olika kategorier under äktenskapet respektive det registrerade partnerskapet och efter dess upplösning fram till avvecklingen av egendomen. Ingresspunk- terna får anses innebära att den tillämpliga lagen ska reglera samtliga frågor som kan uppstå rörande makarnas respektive de registrerade partnernas förmögenhetsförhållanden. En fråga om förfarandet vid bodelning bör vara en sådan fråga.

Med hänsyn dels till vad som framgår av skrivningen i artikel 27 e, dels förordningarnas ingresser är utredningens bedömning därför att den enligt förordningarna tillämpliga lagen ska reglera även förfaran- det vid bodelning eller motsvarande. En sådan bedömning ligger också i linje med den huvudregel som gäller i svensk rätt i samma fråga. En- dast på begäran av en make eller dödsbodelägare ska svensk lag tilläm- pas beträffande förfarandet vid bodelning, även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden (6 § första stycket LIMF). Bestämmelserna innebär ett undantag från huvudregeln att förfarandet vid bodelning regleras av den lag som är tillämplig på ma- karnas förmögenhetsförhållanden.

Konsekvensen av utredningens bedömning ovan blir att undan- tagsregeln i 6 § första stycket LIMF inte längre kommer att kunna tillämpas beträffande de makar och registrerade partner som omfattas av förordningarna. Inte heller andra stycket i samma lagrum kommer att kunna tillämpas eftersom stycket innebär ett förtydligande av första stycket.

I förarbetena till LIMF ansåg man att undantaget i 6 § första stycket LIMF behövdes med hänsyn till att utländska förfarande-

161

Tillämplig lag

SOU 2017:90

regler kan vara så artskilda från de bestämmelser och den organisa- tion som vi använder här i landet i samband med bodelning att det skulle vara svårt och i vissa fall kanske omöjligt att tillämpa dem.6 När nu undantaget inte längre kan fortsätta tillämpas blir frågan om det kommer att uppstå problem för svensk rättstillämpning.

Visserligen kan konstateras att de sätt på vilka en bodelning eller motsvarande kommer till stånd kan skilja sig åt en hel del mellan olika länders rättsordningar. En möjlighet till någon form av tvångs- vis delning genom domstol får det dock antas att det finns i samtliga länder där bodelning överhuvudtaget förekommer.

För det fall en svensk domstol ska tillämpa ett utländskt förfa- rande avseende en sådan tvångsvis delning står de processuella be- stämmelserna i svensk lag i princip alltid till förfogande enligt prin- cipen om att domstolslandets lag tillämpas på processrättsliga frågor.7 I det här sammanhanget gäller det alltså bestämmelser som anger hur rätten och parterna får eller ska handla i samband med rättegången. Det betyder att t.ex. bestämmelserna om bodelningsförrättare i 17 kap. äktenskapsbalken alltid kan tillämpas. Mot den bakgrunden är utred- ningens uppfattning att inga nämnvärda problem är att vänta för svensk rättstillämpning trots att den enligt förordningarna tillämp- liga lagen i fortsättningen alltid ska reglera förfarandet vid bodelning eller motsvarande.

I sammanhanget bör uppmärksammas att bestämmelser som styr det materiella slutresultatet av en bodelning inte hör till sådana pro- cessuella bestämmelser som domstolar kan tillämpa under alla förhål- landen. Det rör sig t.ex. om bestämmelser som anger vilken egendom som ska ingå i en bodelning, hur makarnas andelar i denna egendom ska beräknas, hur egendomen ska läggas ut på lotter samt efter vilka grunder slutresultatet ska jämkas.8

Utredningen menar också att bestämmelser som förefaller vara processuella men vars tillämpning kan påverka en makes eller regi- strerad partners rätt inte kan anses utgöra bestämmelser som får tillämpas trots att utländsk lag är tillämplig på förfarandet. Hit hör t.ex. bestämmelserna i 9 kap. 8 § äktenskapsbalken som anger under vilka förutsättningar en domstol ska sätta en makes egendom eller

6Prop. 1989/90:87 s. 49.

7Ekelöf, Edelstam, Heuman, Pauli, Rättegång, första häftet, 9:e uppl., 2016, s. 84 f.

8SOU 1987:18 s. 271.

162

SOU 2017:90

Tillämplig lag

del av den under särskild förvaltning. Enligt bestämmelserna ska domstolen på begäran fatta ett beslut om särskild förvaltning om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att skydda den andra makens rätt vid bodelning. Åtgärden får dock inte vidtas mot en makes bestridande om godtagbar säkerhet ställs.

6.4.2Vissa särskilda frågor om bodelning

I 7 § LIMF finns bl.a. bestämmelser som anger hur lottläggningen bör gå till när makarna har tillgångar och skulder i Sverige och utom- lands (första stycket andra meningen). Paragrafen anger även att det vid en bodelning med anledning av en makes död ska beaktas vad som tillkommit den efterlevande maken vid motsvarande förrättning efter den döde utomlands (tredje stycket). Bestämmelserna i 7 § LIMF är tillämpliga även beträffande registrerade partner som har registrerat partnerskapet enligt partnerskapslagen (se vidare avsnitt 3.5.).

Den lag som enligt förordningarna är tillämplig på makarnas re- spektive de registrerade partnernas förmögenhetsförhållanden ska reglera bl.a. delning, fördelning och avveckling av egendomen (arti- kel 27 e). Lagen ska dessutom tillämpas på alla tillgångar som omfat- tas av makarnas respektive de registrerade partnernas förmögenhets- förhållanden, oavsett var tillgångarna är belägna (artikel 21).

Bestämmelserna i artiklarna 21 och 27 får anses innebära att frågor om hur bodelningen bör gå till och vad som ska beaktas vid den om- fattas av vad den enligt förordningarna tillämpliga lagen ska reglera, oavsett var makarna eller de registrerade partnerna har sin egendom och sina skulder. Enligt utredningen kommer därför inte längre be- stämmelserna i 7 § första stycket andra meningen och tredje stycket LIMF att kunna tillämpas beträffande de makar och registrerade part- ner som omfattas av förordningarna.

I 8 § LIMF finns bestämmelser som reglerar rättsverkningarna av ett utländskt beslut om legal separation när svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Termen legal separation används i stället för ordet hemskillnad,9 ett institut som avskaffades i svensk rätt år 1974 i samband med införandet av bestämmelserna om betänketid i giftermålsbalken. En dom på hemskillnad innebar i

9 SOU 1987:18 s. 221.

163

Tillämplig lag

SOU 2017:90

svensk rätt att makarna skulle bo var för sig under en tid innan någon av dem kunde begära en dom på äktenskapsskillnad. Av de nordiska länderna har Finland också avskaffat hemskillnadsinstitutet medan det fortfarande förekommer i Danmark och Norge.10

I svensk rätt finns inga bestämmelser om erkännande av utländs- ka beslut om legal separation. Med hänsyn till det ansåg Familje- lagssakkunniga i betänkandet Internationella familjerättsfrågor att det var angeläget att införa bestämmelser i svensk rätt om rättsverk- ningarna av ett utländskt beslut om legal separation.11 LIMF kom vid införandet 1990 att innehålla sådana bestämmelser (8 §). Bestämmel- serna blir tillämpliga när en bodelning ska förrättas i Sverige mellan två makar som har erhållit ett utländskt beslut om legal separation och svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Den innebär att egendom som en make förvärvar efter separationen inte ska ingå i bodelningen och att täckning för skulder ska beräknas med hänsyn till förhållanden vid separationen. Med hänsyn till att 8 § LIMF reglerar vad som gäller för det fall svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden bedömer utredningen att bestäm- melserna även fortsättningsvis kommer att kunna tillämpas beträf- fande de makar som omfattas av förordningen om makars förmögen- hetsförhållanden.

6.5Giltighet av lagvalsavtal

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden innehåller bestämmelser om formell och materiell giltighet av lagvalsavtal. Bestämmelserna syftar till att säkerställa rätts- säkerhet, bättre tillgång till rättslig prövning samt förbättra makarnas och de registrerade partnernas möjligheter att göra ett informerat val och att deras samtycke respekteras (förordningarnas ingresser, punk- ten 46 respektive punkten 47).

10Se kapitel 16 i det danska betänkandet Ægtefællers økonomiske forhold, betænkning afgivet af Retsvirkningslovsudvalget, betænkning nr 1552, 2015. Se även Agell och Brattström, Äkten- skap, Samboende, Partnerskap, 5:e uppl., 2011, s. 39 f.

11SOU 1987:18 s. 221.

164

SOU 2017:90

Tillämplig lag

6.5.1Formell giltighet

Beträffande makar gäller att lagvalsavtalet ska vara skriftligt, daterat och undertecknat av båda makarna för att vara formellt giltigt. Ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet ska anses likvärdigt med ett skriftligt meddelande (artikel 23.1 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden). Ytterligare form- krav måste dock vara uppfyllda om vissa omständigheter föreligger (artikel 23.2–4 i samma förordning).

Artikel 23.2–4 anger vilka ytterligare formkrav som gäller för lag- valsavtal om en eller båda makarna, vid tidpunktens för avtalets ingå- ende, har hemvist i en stat som föreskriver kompletterande formkrav för äktenskapsförord. Om båda makarna har hemvist i en stat som föreskriver kompletterande formkrav för äktenskapsförord ska dessa formkrav tillämpas på lagvalsavtalet (artikel 23.2). Om makarna har hemvist i olika medlemsstater som föreskriver olika formkrav för äktenskapförord, är lagvalsavtalet giltigt om det uppfyller formkra- ven för äktenskapsförord i någon av staterna (artikel 23.3). Om en- dast en av makarna har hemvist i en stat som föreskriver komplette- rande formkrav för äktenskapsförord ska dessa formkrav tillämpas på lagvalsavtalet (artikel 23.4).

I Sverige föreskrivs kompletterande formkrav för äktenskaps- förord i form av registrering hos Skatteverket (se 7 kap. 3 § äkten- skapsbalken). Förordningen innebär alltså att två makar som har hemvist i Sverige vid lagvalsavtalets ingående måste registrera avtalet hos Skatteverket för att det ska vara formellt giltigt. Detsamma gäller om endast en av makarna vid tidpunkten har hemvist i Sverige och den andra maken har hemvist i en medlemsstat som inte föreskriver några kompletterande formkrav. Om den andre maken däremot har hemvist i en medlemsstat som föreskriver andra kompletterande formkrav för äktenskapsförord, t.ex. notarisering, blir lagvalsavtalet giltigt om det antingen är registrerat eller upprättat i enlighet med be- stämmelserna om notarisering.

Bestämmelserna i artikel 23.1–4 i förordningen om makars för- mögenhetsförhållanden motsvaras av artikel 23.1–4 i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Det enda formella krav som LIMF ställer upp i fråga om ett lag- valsavtals giltighet är att det ska vara skriftligt (3 § LIMF). I och med förordningarnas inträde kommer de formella kraven på lagvalsavtals

165

Tillämplig lag

SOU 2017:90

giltighet att bli fler, dels genom de ytterligare allmänna kraven på undertecknande och datering (artikel 23.1), dels genom att ytterligare formkrav kommer att tillämpas om vissa omständigheter föreligger (se artikel 23.2–4).

I 2007 års Haagprotokoll finns vissa bestämmelser om formell giltighet av lagvalsavtal (artikel 8.2). Det finns även bestämmelser om formell giltighet av lagvalsförordnanden i arvsförordningen (arti- kel 22.2 och 22.4).

6.5.2Materiell giltighet

Tillämplig lag för att fastställa förekomsten och den materiella giltig- heten av ett lagvalsavtal eller ett villkor i ett sådant avtal ska vara den lag som skulle vara tillämplig på avtalet enligt artikel 22 om avtalet eller villkoret var giltigt (artikel 24.1). Med detta menas att den lag som pekas ut i det omstridda avtalet ska tillämpas för att fastställa avtalets materiella giltighet. En make kan, för att få fastställt att han eller hon inte har gett sitt samtycke, åberopa lagen i det land där han eller hon har hemvist vid den tidpunkt då talan väcks. Detta gäller dock bara under förutsättning att det inte skulle vara rimligt att avgöra verkan av hans eller hennes uppträdande enligt den lag som skulle vara tillämplig om avtalet eller villkoret var giltigt (artikel 24.2).

Bestämmelserna om lagvalsavtals materiella giltighet i artikel 24 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden överensstämmer med bestämmelserna i artikel 24 i förordningen om registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden.

Det finns inte någon motsvarighet i LIMF till förordningarnas lagvalsregler för att fastställa den materiella giltigheten av ett lagvals- avtal (artikel 24). Det är oklart enligt vilka bestämmelser rättstillämp- ningen i dag fastställer den materiella giltigheten av ett lagvalsavtal. Ett alternativ är att den materiella giltigheten fastställs enligt lagvals- reglerna i 4 § LIMF, dvs. vad som gäller vid avsaknad av lagvalsavtal. Ett annat alternativ är att bestämmelserna i artikel 10.1 i Rom I-för- ordningen tillämpas analogt. Enligt denna artikel ska tillämplig lag för att fastställa giltigheten av ett avtal bestämmas av den lag som skulle ha tillämpats enligt förordningen om avtalet hade varit giltigt. Arti- kel 10.1 motsvarar artikel 24.1 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

166

SOU 2017:90

Tillämplig lag

6.6Äktenskaps- respektive partnerskapsförord

6.6.1Definitionen av äktenskaps- respektive partnerskapsförord

Enligt definitionen i förordningen om makars förmögenhetsförhål- landen är äktenskapsförord varje avtal mellan makar eller blivande makar varigenom dessa reglerar sina förmögenhetsförhållanden (arti- kel 3.1 b). Motsvarande definiton finns avseende partnerskapsförord i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden (artikel 3.1 c).

I svensk rätt kan makar eller blivande makar genom äktenskaps- förord bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem ska vara hans eller hennes enskilda egendom. Genom nytt äkten- skapsförord kan makar bestämma att egendomen ska vara giftorätts- gods (7 kap. 3 första stycket äktenskapsbalken). På samma sätt kan registrerade partner eller blivande sådana ingå partnerskapsförord om det registrerade partnerskapet har ingåtts i Sverige enligt part- nerskapslagen (se vidare avsnitt 3.2.2).

Det kan konstateras att förordningarnas definition av äktenskaps- respektive partnerskapförord är vidare än att endast gälla avtal där makar respektive registrerade partner, eller blivande sådana, bestäm- mer hur deras egendom ska kvalificeras. Frågan blir då om det i svensk rätt finns andra rättshandlingar som kan anses omfattas av för- ordningarnas definitioner. Andra rättshandlingar som skulle kunna definieras som äktenskaps- respektive partnerskapförord är bodel- ningsavtal, föravtal och gåvor mellan makar.

Ett bodelningsavtal är en handling som upprättats över bodel- ningen och som skrivs under av båda makarna. Är den ena maken död skrivs handlingen under av den efterlevande maken och den dödes arvingar och universella testamentstagare (9 kap. 5 § äktenskapsbal- ken). Makar får också inför en omedelbart förestående äktenskaps- skillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna, ett s.k. föravtal. Över avtalet ska upprättas en handling som undertecknats av makarna (9 kap. 13 § första stycket äktenskapsbalken).

Vidare kan makar ge varandra gåvor. Gåvor mellan makar innebär kostnadsfria överföringar av egendom mellan makarna.12 En gåva mel-

12 Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken. En kommentar (2017-05-11 Zeteo), kommentaren till 8 kap. äktenskapsbalken.

167

Tillämplig lag

SOU 2017:90

lan makar är gällande mellan dem om de iakttagit vad som gäller för fullbordande av gåva i allmänhet eller om gåvan har registrerats hos Skatteverket enligt 16 kap. äktenskapsbalken (8 kap. 1 § första stycket äktenskapbalken). Vidare blir en gåva mellan makar gällande mot givarens borgenärer när den har registrerats hos Skatteverket enligt 16 kap. äktenskapsbalken (8 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken).

Bestämmelserna om bodelningsavtal, föravtal och gåvor mellan makar gäller även beträffande registrerade partner som har ingått det registrerade partnerskapet enligt partnerskapslagen (se vidare av- snitt 3.2.2).

Utredningen bedömer att bodelningsavtal och föravtal som har upprättats mellan makar eller registrerade partner utgör avtal var- igenom makarna respektive de registrerade partnerna reglerar sina förmögenhetsförhållanden. Dessa rättshandlingar får därför anses om- fattas av förordningarnas definition av äktenskaps- respektive partner- skapsförord.

En gåva mellan makar eller registrerade partner definieras i och för sig också som ett avtal eftersom det gäller en rättshandling som kräver accept för att få rättsverkan.13 För att ett avtal ska kunna definieras som äktenskapsförord enligt förordningarna krävs dock att makarna respektive de registrerade partnerna reglerar sina förmögenhetsförhål- landen genom avtalet. Enligt utredningen förutsätter en reglering av förmögenhetsförhållandena en viss ömsesidighet mellan makarna re- spektive de registrerade partnerna. Kravet på att äktenskapsförordet ska undertecknas av båda makarna respektive de registrerade partnerna för att vara formellt giltigt (artikel 23.1) talar också för en sådan ömse- sidighet. En gåva räknas som en benefik rättshandling, dvs. den för- pliktar endast den givande maken att prestera något. Med hänsyn till gåvans ensidiga karaktär menar därför utredningen att makarna re- spektive de registrerade partnerna inte kan anses reglera sina förmögen- hetsförhållanden genom en gåva. Mot den bakgrunden kan inte heller en gåva mellan makar respektive registrerade partner anses omfattas av förordningarnas definition av äktenskaps- respektive partnerskaps- förord.

13 Adlercreutz, Gorton och Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14:e uppl., 2016, s. 113 f.

168

SOU 2017:90

Tillämplig lag

6.6.2Den formella giltigheten av ett äktenskaps- respektive partnerskapsförord

Förordningarna innehåller gemensamma bestämmelser om äkten- skaps- respektive partnerskapsförords formella giltighet. Enligt för- ordningarnas ingresser är syftet med de gemensamma bestämmel- serna att göra det lättare att få makars respektive registrerade partners rättigheter till följd av förordet godkända i medlemsstaterna (se för- ordningarnas ingresser, punkten 47 respektive punkten 48).

Bestämmelserna om äktenskaps- respektive partnerskapsförords formella giltighet finns i artikel 25 i båda förordningarna. Förordet ska vara skriftligt, daterat och undertecknat av båda makarna eller de registrerade partnerna. Ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av förordet ska anses vara likvärdigt med ett skriftligt meddelande (artikel 25.1).

I likhet med vad som gäller för lagvalsavtal måste ytterligare form- krav för äktenskapsförord vara uppfyllda om vissa omständigheter föreligger (artikel 25.2–3 i förordningen om makars förmögenhets- förhållanden).

Artikel 25.2 anger vilka ytterligare formkrav som gäller om en eller båda makarna, vid tidpunkten för äktenskapsförordets ingå- ende, har hemvist i en stat som föreskriver kompletterande formkrav för äktenskapsförord. Om båda makarna har hemvist i en stat som föreskriver kompletterande formkrav för äktenskapsförord ska dessa formkrav tillämpas. Om makarna har hemvist i olika medlemsstater som föreskriver olika formkrav för äktenskapsförord är förordet giltigt om det uppfyller formkraven i någon av staterna. Om endast en av makarna har hemvist i en stat som föreskriver kompletterande formkrav för äktenskapförord ska dessa formkrav tillämpas.

I förhållande till förordningarnas bestämmelser föreskriver Sverige kompletterande formkrav i form av registrering för äktenskapförords giltighet (se 7 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken). Två makar som har hemvist i Sverige vid äktenskapsförordets ingående måste alltså registrera förordet hos Skatteverket för att det ska vara formellt giltigt. Detsamma gäller om endast en av makarna vid tidpunkten har hemvist i Sverige och den andra maken har hemvist i en medlemsstat som inte föreskriver några kompletterande formkrav. Om den andre maken däremot har hemvist i en medlemsstat som föreskriver andra kompletterande formkrav, t.ex. notarisering, blir förordet giltigt om

169

Tillämplig lag

SOU 2017:90

det antingen är registrerat eller upprättat i enlighet med reglerna om notarisering.

Vidare föreskriver förordningen om makars förmögenhetsförhål- landen att om den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhets- förhållanden föreskriver kompletterande formkrav för äktenskaps- förord ska dessa formkrav tillämpas (artikel 25.3). För svensk del innebär det sålunda att om svensk lag är tillämplig på makarnas förmö- genhetsförhållanden vid tidpunkten för äktenskapsförordets ingående måste förordet registreras för att det ska bli formellt giltigt.

Bestämmelserna i artikel 25.2–3 i förordningen om makars för- mögenhetsförhållanden överensstämmer med bestämmelserna om partnerskapsförords giltighet i artikel 25.2–3 i förordningen om regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden.

I gällande svensk rätt finns bestämmelser i 5 § andra stycket LIMF som bestämmer lagvalet för avgörande av den formella giltigheten av äktenskaps- respektive partnerskapsförord. Beträffande de makar och registrerade partner som omfattas av förordningarna kommer arti- kel 25 i förordningarna att tillämpas i stället för 5 § andra stycket LIMF.

LIMF innehåller även bestämmelser som föreskriver att äkten- skapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshand- lingen företas blir gällande här i landet endast om registrering sker enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken (5 § tredje stycket första meningen LIMF). Bestämmelserna har samma innebörd som arti- kel 25. Fortsättningsvis ska dock artikel 25 tillämpas i stället för 5 § tredje stycket första meningen LIMF beträffande de makar och regi- strerade partner som omfattas av förordningarna.

Utredningen har ovan gjort bedömningen att svenska äktenskaps- respektive partnerskapsförord, bodelningsavtal samt föravtal omfattas av förordningarnas definiton av äktenskaps- respektive partnerskaps- förord. Bestämmelserna om äktenskaps- respektive partnerskaps- förords formella giltighet i artikel 25 kommer därmed att bli tillämp- liga på samtliga dessa rättshandlingar.

I nuvarande svensk rätt krävs ingen datering för att ett äkten- skaps- respektive ett partnerskapsförord ska bli formellt giltigt. Det räcker att förordet är skriftligt och undertecknat (se 7 kap. 3 § andra stycket äktenskapsbalken). På samma sätt förhåller det sig med bo- delningsavtal och föravtal (se 9 kap. 5 och 13 §§ äktenskapsbalken). I fortsättningen kommer det dock att krävas enligt förordningarna

170

SOU 2017:90

Tillämplig lag

att dessa rättshandlingar också är daterade för att de ska få formell giltighet (artikel 25.1).

LIMF innehåller särskilda bestämmelser som anger när gåvor mel- lan makar blir gällande mot givarens borgenärer. Gåvor mellan makar som har hemvist i Sverige när gåvan ges blir gällande mot givarens borgenärer endast om föreskrifterna i 8 kap. 1 § äktenskapsbalken har iakttagits (5 § tredje stycket andra meningen LIMF). Utredningen menar att inte heller dessa bestämmelser kommer att kunna tillämpas beträffande de makar och registrerade partner som omfattas av förord- ningarna. I stället ska frågan avgöras enligt den lag som är tillämplig enligt förordningarna. Artikel 27 f anger nämligen att den enligt för- ordningarna tillämpliga lagen ska reglera verkningarna av makars re- spektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden på ett rätts- förhållande mellan denne och tredje man.

6.6.3Den materiella giltigheten av ett äktenskaps- respektive partnerskapsförord

Den lag som enligt artikel 22 eller 26 i förordningarna är tillämplig på makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden ska reglera ett äktenskaps- respektive partnerskapsförords materiella gil- tighet (artikel 27 g i båda förordningarna). Det kan därmed konstate- ras att bestämmelserna i 5 § första stycket LIMF som anger tillämplig lag för att avgöra den materiella giltigheten av äktenskapsförord och andra rättshandlingar inte längre kommer att kunna tillämpas beträf- fande makar respektive registrerade partner som omfattas av förord- ningarna.

Som tidigare nämnts bygger lagvalsreglerna i förordningarna på oföränderlighetsprincipen medan lagvalsreglerna i LIMF inte gör det. Med hänsyn till detta bedömer utredingen att den lag som pekas ut för att avgöra den materiella giltigheten av äktenskapsförord enligt förordningarna i vissa fall kommer att bli en annan än den lag som i dag pekas ut enligt LIMF.

171

Tillämplig lag

SOU 2017:90

6.6.4Utländska bodelningar med anledning av en makes död

LIMF innehåller en lagvalsregel för avgörande av den formella giltig- heten av en utländsk bodelning med anledning av en makes död (5 a § LIMF). Bestämmelserna tar sikte på frivilliga uppgörelser14 och får anses tillämpliga även beträffande registrerade partner som registrerat sitt partnerskap enligt partnerskapslagen (se vidare av- snitt 3.2.2).

Bestämmelserna i LIMF handlar om bodelningsavtal mellan den efterlevande maken och den dödes arvingar och universella testa- mentstagare enligt 9 kap. 5 § äktenskapsbalken. Sådana avtal ska upp- rättas skriftligen och skrivas under av den efterlevande maken och den dödes arvingar och universella testamentstagare (9 kap. 5 § andra me- ningen jämförd med fjärde meningen äktenskapsbalken).

Bestämmelserna i 5 a § LIMF kommer inte längre att kunna tillämpas beträffande de makar respektive registrerade partner som omfattas av förordningarna. Med hänsyn till att bodelningsavtal med anledning av en makes död inte ingås mellan makar kan de i och för sig inte anses omfattas av förordningarnas definition av äktenskapsförord. De omfattas därmed inte heller av bestämmelserna om formell giltig- het i artikel 25.

Utredningen finner inga skäl enligt förordningarna för att den for- mella giltigheten av bodelningsavtal skulle styras av olika bestämmel- ser beroende på om avtalen gäller mellan makar eller mellan en efter- levande make och den dödes arvingar och universella testaments- tagare. Bestämmelserna om formell giltighet i artikel 25 bör därför tillämpas analogt i förhållande till bodelningsavtal med anledning av en makes död. I linje med detta bör krävas att även bodelningsavtal med anledning av en makes död i fortsättningen även är daterade för att uppfylla kraven i artikel 25.

6.7Rättsverkan i förhållande till tredje man

Som nämnts ovan ska den lag som är tillämplig enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden bl.a. reglera verkningarna av makars förmögenhetsförhållanden på ett rättsförhållande mellan en

14 Prop. 2014/15:105 s. 87.

172

SOU 2017:90

Tillämplig lag

make och tredje man (artikel 27 f i förordningen om makars förmö- genhetsförhållanden). Detsamma gäller enligt motsvarande artikel (artikel 27 f) i förordningen om registrerade partners förmögenhets- förhållanden.

Trots det som sägs i artikel 27 f får dock inte den tillämpliga lagen åberopas av en av makarna respektive de registrerade partnerna gent- emot tredje man om inte denne hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om den lagen (artikel 28.1 i båda förordningarna).

Som exempel kan ges en svensk domstolstvist angående ogiltighet av ett köp av en fastighet belägen i Sverige mellan en make med hem- vist utomlands och en tredje man med hemvist i Sverige. Den ut- ländska lagen är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden på grund av att makarna hade hemvist i det landet när de gifte sig (arti- kel 26 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden). I den utländska lagen finns bestämmelser om inskränkningar i makes rätt att förfoga över fast egendom som är mer långtgående än bestämmel- serna i 7 kap. 5–9 §§ äktenskapsbalken. De utländska bestämmelserna kan dock åberopas av maken i tvisten gentemot tredje man endast om tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om de utländska bestämmelserna (artikel 28.1). Artikel 28.2 i förordningarna ställer upp en rad omständigheter som gör att tredje man ska anses ha kännedom om den lag som är tillämplig på makarnas eller de registre- rade partnernas förmögenhetsförhållanden.

Om den lag som är tillämplig inte kan åberopas av en make re- spektive registrerad partner gentemot en tredje man, ska rättsverkan med avseende på tredje mannen regleras av lagen i den stat vars lag är tillämplig på transaktionerna mellan maken respektive den registre- rade partnern och tredje mannen (artikel 28.3 a). Om det gäller fast egendom eller registrerade tillgångar eller rättigheter, regleras rätts- verkan med avseende på tredje mannen av lagen i den stat där egen- domen är belägen eller där tillgångarna eller rättigheterna är registre- rade (artikel 28.3 b).

Beträffande de makar och registrerade partner som omfattas av förordningarna kommer artikel 28 att gälla i stället för vad som nu gäller avseende dessa par enligt 11 och 12 §§ LIMF. Bestämmelserna i 11 och 12 §§ LIMF anger i vilka situationer svensk lag ska tillämpas i förhållande till tredje mans intressen trots att utländsk lag är tillämp- lig enligt 3 och 4 §§ LIMF.

173

Tillämplig lag

SOU 2017:90

I likhet med artikel 28 syftar bestämmelserna i 11 och 12 §§ LIMF att skydda tredje mans intressen. Inskränkningar som en ut- ländsk lag innehåller i en makes rätt att förfoga över sådan fast egen- dom eller tomträtt som tillhör denne make och som finns i Sverige kan inte göras gällande mot tredje man i vidare mån än vad som föl- jer av svensk rätt (11 § första stycket LIMF). Detsamma gäller in- skränkningar i makes rätt att förfoga över sin övriga egendom eller att skuldsätta sig, om tredje man och maken befann sig i Sverige när rättshandlingen företogs och tredje man inte kände till eller borde ha känt till inskränkningen (11 § andra stycket LIMF).

Begränsningar som en utländsk lag innehåller i en makes skyldig- het att med sin egendom svara för sina skulder kan inte göras gäl- lande i Sverige, om skulden hänför sig till en rättshandling varigenom en make har förfogat över sin fasta egendom eller tomträtt och egen- domen finns här i landet (12 § första stycket LIMF). Detsamma gäl- ler om skulden hänför sig till en rättshandling varigenom en make har förfogat över annan egendom eller skuldsatt sig, om tredje man och maken befann sig i Sverige när rättshandlingen företogs och tredje man inte kände till eller borde ha känt till inskränkningen (12 § andra stycket LIMF).

Det framgår av redovisningen ovan att enligt bestämmelserna i LIMF kan inskränkningar och begräsningar i utländsk lag när det gäller makes respektive registrerad partners förfogande över fast egendom eller tomträtt som finns i Sverige, aldrig göras gällande mot tredje man i vidare mån än vad som följer av svensk rätt. Det spelar ingen roll om tredje man var i god tro eller inte.

Om 11 § LIMF skulle vara tillämplig på den tvist som redogjordes för i exemplet ovan (ogiltighet av fastighetsköp mellan en utländsk make och en svensk tredje man) skulle alltså utländsk rätt aldrig kunna åberopas av maken i tvisten eftersom inskränkningarna i den utländska lagen går längre än de inskränkningar som gäller enligt 7 kap. äktenskapsbalken. Om artikel 28 i förordningarna tillämpas på samma tvist kan utländsk rätt åberopas av maken om tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om de utländska be- stämmelserna.

När det gäller inskränkningar i tillämplig utländsk lag avseende makes rätt att förfoga över sin övriga egendom eller att skuldsätta sig krävs enligt både 11 § andra stycket LIMF och förordningarnas arti- kel 28.1 att tredje man kände till eller borde ha känt till den utländska

174

SOU 2017:90

Tillämplig lag

lagen för att denna ska kunna åberopas gentemot honom eller henne. På samma sätt förhåller det sig med begräsningar som en tillämplig utländsk lag innehåller i makes skyldighet att med sin egendom svara för sina skulder, om skulden hänför sig till en rättshandling varige- nom en make har förfogat över annan egendom än fast egendom eller skuldsatt sig (12 § andra stycket LIMF och förordningarnas arti- kel 28.1).

Ett exempel är en svensk domstolstvist angående fordran mellan en make med hemvist utomlands och en tredje man med hemvist i Sverige. Den utländska lagen är tillämplig på makarnas förmögen- hetsförhållanden och den föreskriver mer långtgående inskränk- ningar i makes rätt att skuldsätta sig än svensk lag. Enligt både LIMF och förordningarna kan den utländska maken åberopa utländsk rätt gentemot tredje man endast om denne hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om den utländska lagen.

Utredningens slutsats av redogörelsen ovan är att utländsk lag i fortsättningen kommer att kunna åberopas i större utsträckning gent- emot tredje man än vad som är fallet i dag. Detta beror på att dom- stolarna enligt förordningarnas artikel 28 alltid måste göra en bedöm- ning av tredje mans kännedom om den tillämpliga utländska lagen för att avgöra om den kan åberopas gentemot honom eller henne. Enligt LIMF kan tillämplig utländsk lag som innebär mer långtgående in- skränkningar eller begränsningar än svensk rätt avseende makes rätt att förfoga över fast egendom och tomträtt, aldrig åberopas gentemot en tredje man.

I kapitel 9 överväger utredningen frågan om skyddsbestämmel- serna i 11–12 §§ LIMF kan anses utgöra internationellt tvingande regler eller inte. Se avsnitt 6.9 för en redogörelse av begreppet inter- nationellt tvingande regler.

6.8Anpassning av sakrätter

I artikel 29 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden finns en bestämmelse om anpassning av sakrätter. Om en person åberopar en sakrätt som han eller hon har rätt till enligt den lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden och denna sakrätt är okänd enligt lagen där rätten åberopas, ska sakrätten, om det är nödvändigt och i möjligaste mån, anpassas till den närmast likvärdiga

175

Tillämplig lag

SOU 2017:90

sakrätten enligt den statens lag med beaktande av de syften och in- tressen som den specifika sakrätten motiveras av och av den verkan den har.

Enligt förordningens ingress, punkten 25, är syftet med bestäm- melserna att makarna, i en annan medlemsstat, ska komma i åtnju- tande av de rättigheter som uppkommit eller överlåtits på dem som en följd av makarnas förmögenhetsförhållanden. Anpassningen bör, enligt samma ingresspunkt, genomföras med beaktande av dels de syften och intressen som ligger bakom den specifika sakrätten, dels vilka verkningar som sakrätten har.

För att kunna fastställa den närmast likvärdiga nationella sak- rätten får myndigheterna eller de behöriga personerna i den stat vars lag tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden kontaktas angå- ende ytterligare information om sakrättens natur och verkningar. I det syftet kan befintliga nätverk på området för rättsligt samarbete på privaträttens område användas, liksom andra tillgängliga medel som underlättar förståelsen av utländsk lag (se samma ingresspunkt som ovan).

Förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållan- den innehåller i artikel 29 motsvarande bestämmelser om anpassning av sakrätter. Även arvsförordningen innehåller motsvarande bestäm- melser (artikel 31). I 2007 års Haagprotokoll finns dock inga mot- svarande bestämmelser.

6.9Internationellt tvingande regler

Enligt förordningarnas ingresser bör hänsyn till allmänintresset moti- vera att domstolar och andra behöriga myndigheter i medlemssta- terna ges möjlighet att tillämpa undantag i förhållande till bestämmel- serna om lagval (se förordningarnas ingresser, punkten 52 respektive punkten 53). Artikel 30 i förordningarna innehåller därför bestäm- melser om s.k. internationellt tvingande regler.

Internationellt tvingande regler definieras i förordningarna som be- stämmelser som en medlemsstat anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom deras tillämpningsområden, oavsett vilket lands lag som annars ska tillämpas enligt förordningarna (artikel 30.2). Ingenting i förordningarna ska

176

SOU 2017:90

Tillämplig lag

begränsa tillämpningen av sådana internationellt tvingande regler i domstolslandet (artikel 30.1). Exempel på internationellt tvingande regler är enligt förordningarnas ingresser bestämmelser för skydd av familjens bostad. Det undantag från tillämplig lag som bestämmel- serna om internationellt tvingande regler innebär ska tolkas restriktivt för att vara förenliga med förordningarnas allmänna målsättning (in- gresserna, punkten 52 respektive punkten 53).

LIMF innehåller i 9–12 §§ bestämmelser som anger under vilka omständigheter svensk lag ska eller får tillämpas trots att utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Bestämmel- serna har en utpräglad skyddskaraktär. De gäller även beträffande registrerade partner som har ingått det registrerade partnerskapet en- ligt partnerskapslagen (se vidare avsnitt 3.2.2).

I kapitel 9 följer utredningens överväganden i frågan om och i så fall vilka bestämmelser som ska anses utgöra internationellt tvingande regler i svensk rätt. Utgångspunkten för övervägandena är bestäm- melserna i 9–12 §§ LIMF.

6.10Ordre public

Hänsyn till allmänintresset bör även, enligt förordningarnas ingres- ser, tillåta domstolar och andra behöriga myndigheter att i undantags- fall inte beakta vissa bestämmelser i utländsk lag (ingresserna, punk- ten 53 respektive punkten 54). Tillämpning av bestämmelser i lagen i en viss stat får därmed vägras om en sådan tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning, s.k. ordre public (artikel 31 i förordningarna). Domstolar eller andra berörda myndigheter bör dock inte kunna tillämpa ordre public för att avvika från lagen i en annan stat om detta skulle strida mot Europeiska unio- nens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet artikel 21 om principen om icke-diskriminering (se samma ingresspunkter som ovan).

Både 2007 års Haagprotokoll och arvsförordningen innehåller mot- svarande bestämmelser om ordre public (artikel 13 respektive arti- kel 34).

LIMF innehåller också bestämmelser om ordre public (20 §). Be- stämmelserna föreskriver att en bestämmelse i en utländsk lag inte får tillämpas och att ett utländskt avgörande inte gäller i Sverige om

177

Tillämplig lag

SOU 2017:90

det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa bestämmelsen eller att erkänna avgöran- det. Det kan konstateras att beträffande de makar och registrerade partner som omfattas av förordningarna, ska förordningarnas arti- kel 31 tillämpas i stället för 20 § LIMF.

6.11Uteslutande av återförvisning (renvoi)

När förordningarna föreskriver att lagen i en viss stat ska tillämpas, avses tillämpning av andra gällande rättsregler i den staten än reglerna i den statens internationella privaträtt (artikel 32 i förordningarna). Därigenom utesluts en situation där den enligt förordningarna an- visade lagen, genom sina internationella privaträttsliga regler, hänvisar tillbaka till domstolslandets lag, s.k. återförvisning, eller vidare till ytterligare ett annat lands lag, s.k. vidareförvisning.

I både 2007 års Haagprotokoll och arvsförordningen finns bestäm- melser om återförvisning. I likhet med förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden är åter- förvisning utesluten enligt 2007 års Haagprotokoll (artikel 12). Enligt arvsförordningen tillämpas återförvisning endast i förhållande till tredje land när vissa omständigheter föreligger (artikel 34).

LIMF innehåller inte några bestämmelser om återförvisning. I den autonoma svenska internationella privaträtten har man hittills ställt sig avvisande till bestämmelser om återförvisning. Det kommer till uttryck i doktrinen15 men först och främst i Högsta domstolens praxis, exempelvis i rättsfallet NJA 1969 s. 163.

6.12Stater med mer än en rättsordning

Artiklarna 33–35 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden innehåller bestämmelser om hur tillämplig lag ska bestämmas i stater med fler än en rättsordning.

I fall den tillämpliga lagen enligt förordningarna är lagen i en stat som omfattar flera territoriella enheter som var och en har egna rätts-

15 Se bl.a. Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt. En internationell privat- och processrättslig studie, 1997, s. 37 f, Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 2 uppl., s. 37 f samt Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8:e uppl., 2014, s. 50 f.

178

SOU 2017:90

Tillämplig lag

regler på de aktuella områdena, ska de interna lagvalsreglerna i den staten avgöra vilken territoriell enhets rättsregler som ska tillämpas (artikel 33.1 förordningarna). Saknas interna lagvalsregler ska, när makarnas respektive de registrerade partnernas hemvist anges som anknytningskriterium för tillämplig lag, detta förstås som en hänvis- ning till den territoriella enhet där makarna respektive de registrerade partnerna har hemvist (artikel 33.2 a). När makarnas respektive de registrerade partnernas medborgarskap är anknytningsfaktor för tillämplig lag och interna lagvalsregler saknas, ska det förstås som en hänvisning till lagen i den territoriella enhet som makarna respektive de registrerade partnerna har den närmaste anknytningen till (arti- kel 33.2 b). Om interna lagvalsregler saknas och andra omständig- heter än hemvist och medborgarskap anges som anknytningsfaktorer för tillämplig lag, ska det förstås som en hänvisning till lagen i den territoriella enhet där dessa omständigheter föreligger (artikel 33.2 c).

I artikel 34 i förordningarna regleras lagkonflikter i stater med olika rättssystem avseende olika personkategorier, i praktiken ute- slutande avhängigt av religiös tillhörighet. Artikeln behandlar situa- tionen att den enligt förordningarna tillämpliga lagen är lagen i en stat som har flera rättsordningar som är tillämpliga för olika person- kategorier. När en stat har två eller flera rättsordningar eller regel- system som är tillämpliga på olika kategorier av personer, ska varje hänvisning till lagen i den staten förstås som en hänvisning till den rättsordning eller det rättssystem som är tillämpligt enligt gällande bestämmelser i den staten. Saknas sådana bestämmelser ska den rättsordning eller det regelverk vartill makarna respektive de registre- rade partnerna har den närmaste anknytningen tillämpas.

En medlemsstat som omfattar flera territoriella enheter som var och en har egna rättsregler för makars respektive registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden behöver inte tillämpa förordningarna vid lagkonflikter enbart mellan lagarna i sådana enheter (artikel 35 i båda förordningarna). Den enda medlemsstaten som har ett sådant flerrättssystem är Spanien.16

Motsvarande bestämmelser angående stater med mer än en rätts- ordning förekommer i arvsförordningen (artiklarna 36–38). Även 2007 års Haagprotokoll innehåller bestämmelser angående stater med

16 Se nationalrapport av professor Christina González Beilfuss, University of Barcelona, okto- ber 2008, s. 1 (http://ceflonline.net/wp-content/uploads/Spain-Property.pdf)

179

Tillämplig lag

SOU 2017:90

mer än en rättsordning (artikel 16). Dessa bestämmelser har dock något annat innehåll än bestämmelserna i arvsförordningen och för- ordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden.

LIMF innehåller inte några lagvalsregler avseende stater med fler än en rättsordning. Sådana regler föreslogs av Familjelagssakkunniga i betänkandet Internationella familjerättsfrågor år 1987.17 Förslaget kom dock inte att införas i LIMF. Förordningarna om makars respek- tive registrerade partners förmögenhetsförhållanden innebär dock att lagvalsregler avseende stater med fler än en rättsordning nu kommer att införas i svensk rätt.

17 SOU 1987:18 s. 327 f.

180

7 Erkännande och verkställighet

7.1Erkännande och verkställbarhet av avgöranden

7.1.1Inledning

Fjärde kapitlet (artiklarna 36–57) i förordningarna om makars respek- tive registrerade partners förmögenhetsförhållanden innehåller be- stämmelser om avgörandens erkännande, verkställbarhet och verkstäl- lighet.

Förordningarnas bestämmelser om erkännande, verkställbarhet och verkställighet kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige. Det kommer därför inte längre att finnas utrymme för svenska autonoma bestämmelser om erkännande och verkställighet inom förordningar- nas tillämpningsområden.

Förordningarnas bestämmelser ska tillämpas på avgöranden angå- ende makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållan- den från andra medlemsstater som är bundna av förordningarna. Det sagda innebär att nu gällande svenska bestämmelser om erkännande, verkställbarhet och verkställighet i LIMF i princip inte längre kom- mer att kunna tillämpas beträffande dessa avgöranden.

I avsnitt 7.1 förklaras och tydliggörs förordningarnas bestämmel- ser om erkännande och verkställbarhet av avgöranden. I anslutning till de olika bestämmelserna redogörs också för likheter och skillna- der i förhållande till 2012 års Bryssel I-förordning1, 2007 års Lugano- konvention2, underhållsförordningen3 och arvsförordningen4. I av-

1Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

2Konventionen av den 13 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verk- ställighet av domar på privaträttens område, EUT L 339, 21.12.2007, s. 3.

3Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämp- lig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1.

181

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

snittet redogörs vidare för vad det närmare innebär för svensk rätts- tillämpning att bestämmelserna om erkännande och verkställbarhet i förordningarna ska tillämpas i stället för nu gällande svenska autono- ma bestämmelser i LIMF.

I nordiska förhållanden gäller i vissa fall särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet med avseende på frågor om makars förmögenhetsförhållanden. Bestämmelserna, som nu finns i NÄF och IAL, har sin grund i den nordiska äktenskapskonventionen och den nordiska arvskonventionen (se avsnitt 3.6 för en närmare genom- gång av bestämmelserna). Den inverkan som förordningarna kommer att ha på dessa bestämmelser behandlas i kapitel 10.

7.1.2Erkännande

Enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners för- mögenhetsförhållanden ska en dom som meddelats i en medlemsstat, utan att något särskilt förfarande behöver anlitas, erkännas i övriga medlemsstater (artikel 36.1). Motsvarande bestämmelser om erkännan- de finns i 2012 års Bryssel I-förordning (artikel 36.1), 2007 års Lugano- konvention (artikel 33.1) arvsförordningen (artikel 39.1) och under- hållsförordningen5 (artiklarna 17.1 och 23.1).

Enligt bestämmelserna i 2012 års Bryssel I-förordning och 2007 års Luganokonvention innebär erkännande att den utländska domen tillerkänns den rättskraft som den har i ursprungslandet. Den utländ- ska domen kan ha positiv rättskraft, varvid menas att den ska läggas till grund för ett svenskt avgörande om den i det utländska målet avgjorda frågan är av betydelse i en svensk process. En utländsk dom kan också ha negativ rättskraft (res judicata-verkan), dvs. den hind- rar en ny prövning av samma sak inför svensk domstol.6

Utredningens uppfattning är att begreppet erkännande i förord- ningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsför-

4Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörig- het, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställig- het av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, EUT L 201, 27.7.2012, s. 107.

5Underhållsförordningen innehåller två alternativa förfaranden för erkännande och verkställig- het beroende av om ursprungsmedlemsstaten är bunden av 2007 års Haagprotokoll eller inte.

6Se EG-domstolens dom Hoffman mot Krieg, C-145/86, EU:C:1988:61 och Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8:e uppl., 2014, s. 281 f.

182

SOU 2017:90

Erkännande och verkställighet

hållanden får anses ha samma innebörd som enligt 2012 års Bryssel I- förordning och 2007 års Luganokonvention, dvs. den utländska do- men tillerkänns den rättskraft som den har i ursprungslandet.

Avgöranden som ska erkännas enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden definierar en dom som varje avgörande om ma- kars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, oavsett dess rubricering, inbegripet en domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskost- nader (artikel 3.1 d respektive artikel 3.1 e). Det är avgöranden som faller in under denna definition som ska erkännas enligt förord- ningarna om övriga förutsättningar för erkännande är uppfyllda.

Förordningarnas domstolsbegrepp är vidare än det gängse. Rätts- liga myndigheter i form av domstolar i svensk mening omfattas av begreppet men även andra myndigheter och rättstillämpare kan om- fattas om vissa förutsättningar är uppfyllda (se artikel 3.2 i förord- ningarna).

Sålunda ska frågan om erkännande avgöras enligt förordningarnas bestämmelser om det gäller avgöranden om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden som har meddelats av rättsliga myndigheter i andra medlemsstater. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om vilka andra myndigheter och rättstillämpare som i respektive medlemsstat betraktas som domstolar i förordningarnas mening (artikel 3.2 sista stycket i förordningarna). Utifrån dessa underrättelser får svenska domstolar i varje enskilt fall bedöma om ett avgörande från en medlemsstat ska betraktas som en dom som kan prövas enligt förordningarnas bestämmelser om erkännande eller inte.

För svenskt vidkommande bedömer utredningen att, förutom de rättsliga myndigheterna (svenska domstolar), ska bodelningsförrät- tare och boutredningsmän i sin egenskap av bodelningsförrättare be- traktas som domstolar i förordningarnas mening. Vidare menar ut- redningen att Kronofogdemyndigheten, i sin roll som handläggande myndighet när det gäller ansökningar om betalningsföreläggande och vanlig handräckning, är att betrakta som domstol i förordningarnas mening. Se vidare utredningens överväganden härom i avsnitt 13.4.

183

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

Fall där erkännandefrågan är omtvistad

Om erkännandefrågan är omtvistad kan den part som hävdar att do- men ska erkännas få erkännandefrågan avgjord genom det exekvatur- förfarande som föreskrivs som förutsättning för verkställighet (arti- kel 36.2 i förordningarna, se närmare nedan om exekvaturförfarandet).

Förordningarna innebär dock inte att en tvistig fråga om erkän- nande alltid måste prövas enligt ett särskilt exekvaturförfarande. När erkännandefrågan uppkommer som en prejudiciell fråga vid en dom- stol i en medlemsstat får den domstolen enligt förordningarna avgöra frågan om erkännande (artikel 36.3 i förordningarna). Så kan vara fal- let när ett rättsförhållande som har fastställts i en utländsk dom är av prejudiciell betydelse för en rättegång i Sverige. Bestämmelserna inne- bär att om en part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den utländska domen rör en fråga av betydelse för den svenska domstolens prövning, är den svenska dom- stolen behörig att pröva om ett erkännande ska vägras.

Motsvarande bestämmelser angående omtvistade erkännandefrå- gor finns i 2012 års Bryssel I-förordning (artikel 36.2–3), 2007 års Luganokonvention (artikel 33.2–3), arvsförordningen (artikel 39.2–3) och underhållsförordningen beträffande domar meddelade i en med- lemsstat som inte är bunden av 2007 års Haagprotokoll (artikel 23).7

Grunder för att vägra erkännande

Behörigheten för domstolarna i ursprungsmedlemsstaten får inte om- prövas (artikel 39.1 i förordningarna). En dom som har meddelats i en medlemsstat får inte heller under några omständigheter omprövas i sak (artikel 40 i förordningarna). Erkännande får dock under vissa omständigheter vägras. Erkännande får enligt förordningarnas arti- kel 37 vägras om

a)ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande,

7 För domar meddelade i en medlemsstat som är bunden av 2007 års Haagprotokoll finns det (jfr dock övergångsbestämmelser) enligt underhållsförordningen inget krav på exekvatur- förfarande och det är enligt förordningen inte möjligt att motsätta sig domens erkännande (artikel 17.1). Däremot finns enligt underhållsförordningen en möjlighet att ansöka om för- nyad prövning av domen i ursprungsstaten (artikel 19).

184

SOU 2017:90

Erkännande och verkställighet

b)domen är en tredskodom och svaranden inte i tillräcklig tid och på lämpligt sätt delgivits stämningsansökan eller motsvarande hand- ling såvida inte denna haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta,

c)domen är oförenlig med en dom som har meddelats i ett mål mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,

d)domen är oförenlig med en dom som tidigare meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredje land i ett mål mellan samma parter och rörande samma sak förutsatt att den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

Motsvarande bestämmelser om att domen inte får omprövas, men att erkännande i vissa fall kan vägras finns i 2012 års Bryssel I-förordning (artiklarna 45 och 52), 2007 års Luganokonvention (artiklarna 34 och 36) samt arvsförordningen (artiklarna 40–41). För underhållsförord- ningen gäller olika bestämmelser beroende på om domen meddelats i en medlemsstat som är bunden av 2007 års Haagprotokoll eller inte. För samtliga domar föreskrivs dock enligt underhållsförordningen att omprövning inte får ske i sak (artikel 42). För domar meddelade i en stat som inte är bunden av 2007 års Haagprotokoll finns också be- stämmelser om att erkännande under vissa omständigheter kan vägras (artikel 24).

Vilandeförklaring

Görs det vid en domstol i en medlemsstat gällande att en dom som har meddelats i en annan medlemsstat ska erkännas, får domstolen låta handläggningen av målet vila, om ändring i domen har sökts genom ordinära rättsmedel i ursprungsstaten (artikel 41 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden). I 2007 års Luganokonvention och i arvsförordningen finns motsva- rande bestämmelser (artikel 37.1 respektive artikel 42). I 2012 års Bryssel I-förordning anges att domstolen i en sådan situation helt eller delvis får avbryta handläggningen (artikel 38 a). Underhållsförord- ningen innehåller, beträffande domar som har meddelats i en med- lemsstat som inte är bunden av 2007 års Haagprotokoll, bestämmelser om vilandeförklaring som rör erkännande (artikel 25). Bestämmel-

185

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

serna om vilandeförklaring i underhållsförordningen skiljer sig dock från 2007 års Luganokonvention och arvsförordningen på så vis att den anger att domstolen ska låta handläggningen vila.

Skillnader för svensk rättstillämpning

Erkännande av domar angående makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden från andra medlemsstater kommer på samma sätt som enligt bestämmelserna i LIMF att kunna ske i Sverige utan att något särskilt förfarande behöver anlitas (se 13 § LIMF). Den vida definitionen av begreppet domstol i förordningarna innebär också att samma typer av avgöranden kommer att kunna erkännas som enligt bestämmelserna om erkännande i LIMF. Enligt LIMF är det nämligen avgöranden av en utländsk domstol, annan myndighet eller en bodelningsförrättare som kan erkännas i Sverige. Till skillnad från bestämmelserna i LIMF behöver dock inte det aktuella avgöran- det ha vunnit laga kraft för att erkännas enligt förordningarna.

Om erkännandefrågan är omtvistad kommer, som angetts ovan, den part som hävdar att domen ska erkännas att kunna få erkän- nandefrågan avgjord genom det exekvaturförfarande som föreskrivs som förutsättning för verkställighet (artikel 36.2 i förordningarna). Någon sådan möjlighet finns inte i LIMF. Frågan om erkännande kan i stället komma under prövning i samband med ansökan om verkstäl- lighet (16 § LIMF), en ansökan om stämning i samma fråga (res judi- cata) eller prejudiciellt, t.ex. vid en ansökan om lagfart.8

Både förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden och LIMF innehåller bestämmelser om att ett avgörande kan vägras erkännande om vissa grunder föreligger. Vägransgrunderna liknar varandra. T.ex. kan enligt båda regelverken ett avgörande vägras erkännande om det uppenbart strider mot grun- derna för rättsordningen (ordre public), om allvarliga brister i förfa- randet har förekommit i förhållande till svaranden och om avgöran- det strider mot ett annat avgörande i vissa fall (se 14 § 1–3 och 20 § LIMF jämfört med artikel 37 a–d i förordningarna).

8 Bergquist och Melén, Internationella arvslagen och de internationella bodelningslagarna. En kommentar, 2015, s. 221.

186

SOU 2017:90

Erkännande och verkställighet

Enligt LIMF kan även svenska och utländska pågående förfa- randen i vissa fall utgöra hinder mot erkännande av avgöranden. Så är fallet om det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett mot- stridigt avgörande (14 § fjärde punkten LIMF) eller om det utom- lands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än det utländska förfarandet och kan antas leda till ett här i landet gällande avgörande (14 § femte punkten LIMF). Förordningarna saknar liknande vägransgrunder. Detta betyder att svenska domstolar inte längre kommer att kunna vägra erkännande av avgöranden från andra medlemsstater om det på- går förfaranden som kan leda till motstridiga avgöranden.

Med hänsyn till att det enligt förordningarna inte krävs att avgö- randet har vunnit laga kraft för att erkännas, kommer svenska dom- stolar i fortsättningen att kunna vilandeförklara ett mål som rör er- kännande, om någon part har sökt ändring i det aktuella avgörandet (artikel 41 i förordningarna).

7.1.3Verkställbarhet

En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten ska kunna verkställas i en annan medlemsstat sedan do- men har förklarats verkställbar i den sistnämnda medlemsstaten i en- lighet med ett s.k. exekvaturförfarande (artikel 42 i förordningarna).

Motsvarande bestämmelser finns i 2007 års Luganokonvention och i arvsförordningen (artikel 38.1 respektive artikel 43). Som nämnts ovan innehåller underhållsförordningen (såvitt gäller domar medde- lade i en medlemsstat som är bunden av 2007 års Haagprotokoll) och 2012 års Bryssel I-förordning inte något krav på exekvatur utan domar som har meddelats i en medlemsstat kommer i de fallen att vara direkt verkställbara i andra medlemsstater (artikel 17 respektive artikel 39). Underhållsförordningen uppställer krav på exekvatur för verkställbar- het av domar som meddelats i en medlemsstat som inte är bunden av 2007 års Haagprotokoll (artikel 26).

187

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

Förfarandet för verkställbarhet

Ansökan om verkställbarhet ska ske i enlighet med förfarandet i artik- larna 44–57 i förordningarna om makars respektive registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden.

Ansökan ska göras vid den domstol eller den behöriga myndighet i den verkställande medlemsstaten som den medlemsstaten har med- delat kommissionen (artikel 44.1 i förordningarna).9 Den lokala be- hörigheten ska bestämmas utifrån domicilet för den part mot vilken verkställighet begärs eller utifrån den plats där verkställighet ska ske (artikel 44.2). I artikel 43 anges att domstolen vid vilken talan väckts tillämpar sin interna lag vid fastställande av om en part har domicil i den verkställande medlemsstaten (se vidare avsnitt 4.3.2 angående be- greppet domicil).

I arvsförordningen finns motsvarande bestämmelser (artiklarna 44– 45). Enligt 2007 års Luganokonvention (artikel 39.2) och underhålls- förordningen (artikel 27.2) ska den lokala behörigheten bestämmas av motpartens hemvist eller efter den plats där verkställigheten ska äga rum.

Ansökningsförfarandet enligt förordningarna ska regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten (artikel 45.1). Förordningarna innehåller emellertid också bestämmelser om förfarandet. Bestäm- melserna i nationell rätt gäller därför bara i den mån förordningarna inte föreskriver något annat.

I artikel 45 anges beträffande förfarandet att sökanden inte får åläg- gas att ha en postadress eller bemyndigat ombud i den verkställande medlemsstaten. Vidare anges att verkställighetsansökan ska åtföljas av dels en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas, dels ett intyg som anger att domen är verkställbar i ursprungslandet. Intyget ska utfärdas av dom- stol eller behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten (se arti- kel 45.3 b jämfört med artikel 42).10 Om intyg inte har getts in, kan domstolen eller den behöriga myndigheten bestämma en tid inom vil- ken intyg ska ges in, eller godta en likvärdig handling, eller, om till-

9Senast den 29 april 2018 ska medlemsstaterna meddela kommissionen de domstolar eller myndigheter som har behörighet att handlägga ansökningar om verkställbarhetsförklaring och ansökningar om ändring av beslut med anledning av sådana ansökningar (artikel 64.1 a).

10Inom ramen för det rådgivande förfarandet ska kommissionen utarbeta ett formulär som ska användas som intyg.

188

SOU 2017:90

Erkännande och verkställighet

gängliga uppgifter kan anses tillräckliga, befria sökanden från skyldig- heten att ge in intyg (artikel 46.1). Domstolen får begära att de ingivna handlingarna översätts eller translittereras. En översättning ska göras av en person som är behörig att göra översättningar i någon av med- lemsstaterna (artikel 46.2).

Prövningen i det första skedet av exekvaturförfarandet inskränker sig till en kontroll av att sökanden fullgjort ovan beskrivna formalite- ter. Omedelbart sedan kopia av domen och, i förekommande fall, in- tyg getts in ska domen förklaras verkställbar. Någon prövning av eventuella verkställbarhetshinder ska alltså inte göras i detta skede och den part mot vilken verkställighet begärs ska inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan (artikel 47). Att den åberopade handlingen utgör en dom i den mening som avses i förordningarna och att domen ifråga är verkställbar i ursprungmedlemsstaten bör som regel kunna besvaras med ledning av det intyg som domstol eller behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten utfärdat.

Sökanden ska snarast och i enlighet med det förfarande som anges i lagen i den verkställande medlemsstaten underrättas om det beslut som har meddelats med anledning av ansökan. Verkställbarhetsför- klaringen och beslutet ska också delges den part mot vilken verkstäl- lighet har begärts (artikel 48).

I huvudsak motsvarande bestämmelser för exekvaturförfarandet finns i 2007 års Luganokonvention (artiklarna 39–42 och 53), under- hållsförordningen (artiklarna 28–31) och arvsförordningen (artiklar- na 46–49). Enligt 2012 års Bryssel I-förordning, artikel 39, är en dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den med- lemsstaten verkställbar i andra medlemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring. Däremot innehåller 2012 års Bryssel I-för- ordning bestämmelser om ett förfarande för vägran av verkställighet (artiklarna 46–51).

I artikel 49 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden finns bestämmelser om ansökan om ändring av beslutet avseende verkställbarhetsförklaring. Var och en av parterna får ansöka om ändring; dels kan den part mot vilken verkställighet begärs ansöka om ändring av en verkställbarhetsför- klaring, dels kan sökanden ansöka om ändring av ett beslut som inne- bär att ansökan avslås. En verkställbarhetsförklaring får endast ändras eller upphävas på de grunder som anges i artikel 37, dvs. om det finns

189

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

skäl att vägra erkännande (artikel 51). Avgörandet med anledning av en ansökan om ändring får överklagas (artikel 50).11

Den domstol som handlägger verkställbarhetsfrågan sedan ansö- kan om ändring gjorts eller ett sådant beslut har överklagats ska, efter ansökan av motparten, låta handläggningen av målet vila, om verkstäl- ligheten av avgörandet i ursprungsmedlemsstaten skjuts upp på grund av att talan mot domen har förts (artikel 52).

Även 2007 års Luganokonvention, arvsförordningen och under- hållsförordningen innehåller bestämmelser om ändring av beslutet med anledning av ansökan om exekvatur (artiklarna 43–46 i 2007 års Luganokonvention, artiklarna 50–53 i arvsförordningen och artiklar- na 32–35 i underhållsförordningen).

Interimistiska åtgärder och partiell verkställbarhet m.m.

Om en dom ska erkännas enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden kan sökanden, utan föregående verkställbarhetsförklaring, begära interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, enligt lagen i den verkställande medlems- staten. En verkställbarhetsförklaring ska medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas (artikel 53.1–2). Innan verkställbarhetsförklaringen vunnit laga kraft eller beslutet meddelats med anledning av ansökan om änd- ring får inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder vid- tas (artikel 53.3).

I båda förordningarna finns också bestämmelser om partiell verk- ställbarhet. Omfattar en dom flera yrkanden12 och kan verkställbar- hetsförklaring inte meddelas för domen i dess helhet, ska domstolen eller den behöriga myndigheten meddela sådan förklaring i fråga om ett eller flera av dem (artikel 54). Bestämmelserna om partiell verk- ställbarhet innebär att en verkställbarhetsförklaring inte behöver avse

11Sådan talan får endast föras genom det förfarande som den berörda medlemsstaten har med- delat kommissionen i enlighet med artikel 64.

12Enligt den svenska språkversionen ska domstolen eller den behöriga myndigheten i vissa fall meddela verkställbarhetsförklaring i fråga om ett eller flera yrkanden. Uttrycket blir något miss- visande eftersom det ju inte är ett yrkande som verkställs utan en dom i vilken yrkandet helt eller delvis bifalles. Samma formulering återfinns i artikel 37 i underhållsförordningen, artikel 55 i arvsförordningen och artikel 48 i 2000 års Bryssel I-förordning. I flera andra språkversioner finns likadana formuleringar, exempelvis i den danska versionen används formuleringen krav. I den engelska språkversionen av förordningarna anges dock att verkställbarhetsförklaring i vissa fall ska meddelas beträffande en eller flera frågor (matters).

190

SOU 2017:90

Erkännande och verkställighet

domen i dess helhet, utan att en verkställbarhetsförklaring också kan avse ett eller flera självständiga anspråk som prövats genom domen.

I artikel 55 finns i båda förordningarna bestämmelser om rätts- hjälp vid ansökan om verkställbarhetsförklaring.

Säkerhet, borgen eller deposition eller liknande får inte krävas av den part som i en medlemsstat ger in en ansökan om erkännande, verkställbarhet eller verkställighet, på den grunden att denna är ut- ländsk medborgare eller inte har domicil eller hemvist i den verk- ställande medlemsstaten (artikel 56). Inte heller får avgift eller skatt, beräknad efter tvisteföremålets värde, tas ut i den verkställande med- lemsstaten vid ett förfarande som avser en verkställbarhetsförklaring (artikel 57).

I 2007 års Luganokonvention (artiklarna 47–48 och 50–52), under- hållsförordningen (artiklarna 36–47) och arvsförordningen (artiklar- na 54–58) finns i huvudsak motsvarande bestämmelser om interimistis- ka åtgärder, verkställbarhetsförklaring beträffande delar av domslutet, avgifter, säkerhet och rättshjälp etc.13

Skillnader för svensk rättstillämpning

Bestämmelserna om verkställbarhet i LIMF och förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden liknar varandra på det sättet att båda regelsystemen förutsätter att avgörandet förklaras verkställbart för att få verkställas (se 16 § första stycket LIMF och artikel 42 i förordningarna). Regelsystemen skiljer sig dock åt när det gäller vilka avgöranden som kan verkställas. Enligt bestämmelserna i LIMF är det endast utländska domstolsavgöranden i svensk mening som kan verkställas, dvs. endast avgöranden från rättsliga myndigheter. Enligt förordningarna kan även avgöranden från andra myndigheter och rättstillämpare verkställas om vissa förut- sättningar är uppfyllda. Detta beror på den vida definitionen av be- greppen dom och domstol som förordningarna ger (se artikel 3.1 d respektive 3.1 e samt 3.2 i förordningarna).

En förutsättning för verkställighet enligt båda regelsystemen är också att avgörandet är verkställbart i det land där det har meddelats.

13 Underhållsförordningens bestämmelser om rättshjälp är dock mer långtgående än bestäm- melserna i arvsförordningen och 2012 års Bryssel I-förordning.

191

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

I Sverige är det bestämmelserna i 3 kap. 1 § utsökningsbalken som föreskriver vilka avgöranden som är exekutionstitlar och därmed verkställbara. Med hänsyn till att en bodelningsförrättares beslut inte är en exekutionstitel enligt det nämnda lagrummet kan inte heller ett sådant beslut bli föremål för verkställighet enligt något av regelsyste- men (se vidare i avsnittet nedan).

Parterna har enligt förordningarna en möjlighet att ansöka om ändring av ett beslut om verkställbarhetsförklaring. Uttryckliga be- stämmelser om ändring saknas i LIMF (se 16 § LIMF). Vidare regle- ras själva förfarandet relativt detaljerat i förordningarna medan det i LIMF endast framgår till vilken domstol en ansökan ska göras och vad ansökan ska innehålla (se 16 § andra och tredje styckena). LIMF hänvisar till att det vid handläggningen i domstol i ett ärende om verkställbarhetsförklaring är lagen (1996:242) om domstolsärenden som tillämpas i övrigt (17 § andra stycket LIMF). I 33–42 §§ ärende- lagen finns bestämmelser om rättelse, omprövning, överklagande och särskilda rättsmedel.

Bestämmelser motsvarande förordningarnas bestämmelser om partiell verkställbarhet (artikel 54), rättshjälp (artikel 55), säkerhet m.m. (artikel 56) eller förbud mot avgift eller skatt (artikel 57) före- kommer inte i LIMF.

Beslut av bodelningsförrättare

I avsnitt 13.4 har utredningen gjort bedömningen att bodelnings- förrättare ska betraktas som domstolar i förordningarnas mening. Ett beslut om bodelning som förrättats av en bodelningsförrättare kan därmed erkännas enligt förordningarna om förutsättningarna för erkännande är uppfyllda. Ett sådant beslut kan dock inte bli föremål för verkställighet (jfr 3 kap. 1 § utsökningsbalken). Den som vid en förrättning fått sig tillagd egendom som finns i någon annans besitt- ning är sålunda, om inte egendomen utlämnas frivilligt, hänvisad till att föra talan vid domstol om egendomens utfående.

Förs klandertalan mot bodelning krävs att domen har karaktären av en fullgörelsedom för att den ska kunna verkställas. Rättsfallet NJA 1985 s. 140 gällde frågan huruvida utmätning kunde ske på grund av en dom rörande klander av bodelning. Klanderprocessen hade enbart gällt att inom ramen för själva bodelningen fastställa fördelningen av

192

SOU 2017:90

Erkännande och verkställighet

egendomen och vilken skifteslikvid som skulle utgå. I överensstäm- melse med hur talan utformats innehöll inte domen något åläggande för part att betala skifteslidvid eller annan ersättning. Enligt Högsta domstolen utgjorde inte domen en verkställbar exekutionstitel. I de fall en klanderprocess enbart gäller att inom ramen för själva bodel- ningen fastställa fördelningen av egendom och vilken skifteslikvid som ska utgå utgör alltså domen, lika lite som själva bodelningen, en verk- ställbar exekutionstitel.

För att en dom avseende klander ska få karaktären av en fullgö- relsedom med innebörden att den kan verkställas fordras att klander- talan kombineras med ett yrkande om fullgörelse och att domslutet innefattar en betalningsförpliktelse eller liknande. I rättfallet NJA 2008 s. 792 hade visserligen klandertalan ursprungligen endast syftat till att få till stånd en ändring av bodelningen men eftersom parterna under klandermålets handläggning träffat en förlikning innefattande förpliktande för den ena parten att senast ett visst angivet datum utge skifteslikvid till den andra parten ansågs den stadfästa förlik- ningen kunna verkställas.

7.2Officiella handlingar och förlikningar inför domstol

7.2.1Inledning

Som närmare redogörs för nedan är bestämmelserna om verkställbar- het i förordningarna om makars respektive registrerade partners för- mögenhetsförhållanden i huvudsak också tillämpliga på vissa officiella handlingar som är verkställbara i ursprungsmedlemsstaterna, dvs. där de upprättats eller registrerats (se artikel 59). Samma sak gäller för för- likningar inför domstol (artikel 60). Se nedan avsnitt 7.2.2 angående definitionen av förlikning inför domstol.

Till skillnad från domar kan officiella handlingar och förlikningar inför domstol inte bli föremål för erkännande. Det finns sålunda inte något hinder mot att väcka talan vid domstol beträffande giltigheten av en officiell handling eller en förlikning inför domstol. En sådan handling utgör inte heller hinder för erkännande av en därmed ofören- lig dom som har meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredje land (jfr artikel 37 c och d i förordningarna).

Även om officiella handlingar inte kan bli föremål för erkännande följer av förordningarna (artikel 58) att officiella handlingar från andra

193

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

medlemsstater ska godkännas. Bakgrunden till förordningarnas regler- ing är att medlemsstaterna har olika system för att handlägga frågor rörande makars respektive registrerade partners förmögenhetsför- hållanden (se förordningarnas ingresser, punkten 56 respektive punk- ten 57 ).

Bestämmelser motsvarande bestämmelserna i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden om verkställbarhet av officiella handlingar och förlikningar inför domstol finns i 2007 års Lugano konvention (artiklarna 57–58), underhålls- förordningen (artikel 48) och arvsförordningen (artikel 59–61). Enligt 2012 års Bryssel I-förordning (artikel 58.1 och artikel 59) ska officiella handlingar och förlikningar inför domstol som är verkställbara i ur- sprungsmedlemsstaten vara verkställbara i övriga medlemsstater, utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring.

Arvsförordningen och 2007 års Luganokonvention innehåller be- stämmelser som motsvarar bestämmelserna om godkännande av offi- ciella handlingar i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Varken 2012 års Bryssel I-för- ordning eller underhållsförordningen innehåller motsvarande bestäm- melser.

Svensk rätt saknar för närvarande bestämmelser om verkställbar- het av officiella handlingar och förlikningar inför domstol.

7.2.2Definitionen av förlikning

inför domstol och officiell handling

Med förlikning inför domstol avses en förlikning i en fråga som rör makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden och som har godkänts av en domstol eller ingåtts inför en domstol under för- farandet (artikel 3.1 e i förordningen om makars förmögenhetsförhål- landen respektive artikel 3.1 f i förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden).

Bestämmelser som täcker förlikningar inför domstol har sedan 1968 års Brysselkonvention14 bedömts vara nödvändiga med hänsyn till tysk och nederländsk rätt. I tysk och nederländsk rätt är nämligen förlikningar som har godkänts av domstol under förfarandet verk-

14 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (konsoliderad version), EGT C 27, 26.1.1998, s. 28.

194

SOU 2017:90

Erkännande och verkställighet

ställbara utan vidare formaliteter. Mot den bakgrunden innehåller 1968 års Brysselkonvention bestämmelser om verkställbarhet av för- likningar inför domstol (artikel 51).15

Inga förlikningar som har ingåtts enligt svensk rätt omfattas av artikel 3.1 e i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden re- spektive artikel 3.1 f i förordningen om registrerade partners förmö- genhetsförhållanden.16 Har en förlikning enligt svensk rätt stadfästs i dom (se 17 kap. 6 § rättegångsbalken) är det inget som hindrar att do- men omfattas av bestämmelserna om erkännande och verkställighet av domar.17

Med officiell handling avses en handling beträffande makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden som har upprättats eller registrerats som en officiell handling i en medlemsstat och vars äkthet avser handlingens underskrift och innehåll, samt har bestyrkts av en offentlig myndighet eller annan för detta bemyndigad myndig- het i ursprungsmedlemsstaten (artikel 3.1 c i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden och artikel 3.1 d i förordningen om regi- strerade partners förmögenhetsförhållanden).

Frågan är om det i svensk rätt förekommer handlingar som är att betrakta som officiella handlingar i enlighet med förordningarnas definitioner. Äktenskaps- respektive partnerskapsförord är handlingar som gäller makars respektive registrerade partners förmögenhets- förhållanden och som registreras av Skatteverket. Med hänsyn till att Skatteverket i vart fall inte bestyrker äktheten av förorden i samband med registreringen, är utredningens bedömning att förorden sannolikt inte kan betraktas som officiella handlingar i förordningarnas mening. Inte heller i övrigt bedöms det i svensk rätt förekomma handlingar som skulle kunna betraktas som officiella handlingar i förordningarnas mening.

15Council Report on the Convention on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters (Signed at Brussels, 27 September 1968, Official Journal of the European Communities, 5.3.79, No C 59/1, s. 56

16Jämför Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2008, s. 313 angående motsvarande begrepp i Bryssel I-förordningen.

17Jämför motsvarande bedömning beträffande underhållsförordningen, SOU 2010:59 s. 189, fotnot 9 samt arvsförordningen, SOU 2014:25 s. 167, fotnot 11.

195

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

7.2.3Godkännande av officiella handlingar

En officiell handling som har fastställts i en medlemsstat ska ha sam- ma bevisvärde i en annan medlemsstat som den har i ursprungs- medlemsstaten eller ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt, under förutsättning att detta inte strider mot grunderna för rätts- ordningen (ordre public) i den berörda medlemsstaten (artikel 58.1 i förordningarna). Den som avser att använda sig av en officiell hand- ling i en medlemsstat kan begära att den utfärdande myndigheten i ursprungsmedlemsstaten i ett särskilt formulär anger den officiella handlingens bevisvärde i ursprungsmedlemsstaten.

Vid fastställande av en viss officiell handlings bevisvärde i en annan medlemsstat eller av ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt, bör man hänvisa till arten och omfattningen av den officiella handlingens bevisvärde i ursprungsmedlemsstaten. Vilket bevisvärde en viss offentlig handling får i en annan medlemsstat kommer därför att vara avhängigt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten (förord- ningarnas ingresser, punkten 58).

Den omständigheten att en officiell handling ska erkännas visst bevisvärde bör, enligt utredningens bedömning, inte innebära ett av- steg från principen om fri bevisprövning i svensk rätt. Att en officiell handling ska erkännas ett visst bevisvärde får antas innebära att ett påstående om att en viss officiell handling är en handling av påstått slag får godtas, men att det inte utesluter att det förs motbevisning om handlingens innehåll.18

Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en med- lemsstat är avhängig en fråga som är av prejudiciell betydelse och som gäller rättshandlingar eller rättsliga förhållanden som upptagits i en officiell handling, ska den domstolen vara behörig att avgöra frågan (artikel 58.4 i förordningarna).

I förordningarnas ingresser anges att en officiell handlings äkthet bör utgöra ett självständigt begrepp som omfattar sådant som hand- lingens äkthet, handlingens formella förutsättningar, befogenheterna för den myndighet som upprättat handlingen och det förfarande en- ligt vilket handlingen upprättats. Det bör också omfatta sakuppgifter som fastställts i den officiella handlingen av den berörda myndig- heten, som att de angivna parterna vid angivet datum inställt sig vid

18 Jämför motsvarande bedömning beträffande arvsförordningen, SOU 2014:25, s. 168.

196

SOU 2017:90

Erkännande och verkställighet

den myndigheten och att de avgivit de aktuella förklaringarna (för- ordningarnas ingresser, punkten 58 respektive punkten 59).

Talan avseende en officiell handlings äkthet ska väckas vid dom- stol i ursprungsmedlemsstaten och avgöras enligt den statens lag- stiftning (artikel 58.2 i förordningarna). En officiell handling ska inte ha något bevisvärde i en annan medlemsstat förrän klagomålet be- träffande handlingens äkthet avgjorts.

Gäller talan rättshandlingar eller rättsförhållanden som har fast- ställts i den officiella handlingen ska sökanden i stället vända sig till de domstolar som är internationellt behöriga enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållan- den och klagomålet ska avgöras med tillämpning av den enligt för- ordningarna tillämpliga lagen (artikel 58.3 i förordningarna). När den tvistiga frågan rör rättshandlingar eller rättsförhållanden som har upptagits i den officiella handlingen ska handlingen inte ha något bevisvärde i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten i den relevanta frågan innan talan har avgjorts.

7.2.4Officiella handlingars verkställbarhet

Officiella handlingar som är verkställbara i ursprungsmedlemsstaten ska efter ansökan av berörd part vara verkställbara i en annan med- lemsstat i enlighet med samma förfarande som föreskrivs för domar (artikel 59.1 i förordningarna om makars respektive registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden). Bestämmelserna i artiklarna 44–57 ska alltså gälla även för officiella handlingar. Den myndighet som har fastställt den officiella handlingen ska efter ansökan från berörd part utfärda ett intyg med hjälp av ett särskilt formulär (artikel 59.2). Vid ansökan om ändring enligt artikel 49 eller 50 ska domstolen vägra att utfärda eller återkalla en verkställbarhetsförklaring endast om verk- ställbarhetsförklaring strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den verkställande medlemsstaten (artikel 59.3).

197

Erkännande och verkställighet

SOU 2017:90

7.2.5Verkställbarhet av förlikningar inför domstol

En förlikning inför domstol som är verkställbar i ursprungsmedlems- staten ska efter ansökan från en berörd part i enlighet med det för- farande som föreskrivs för domar förklaras vara verkställbar i en annan medlemsstat (artikel 60.1). Den domstol som har godkänt för- likningen eller inför vilken förlikningen ingåtts ska efter ansökan från berörd part utfärda ett intyg med hjälp av ett särskilt formulär (arti- kel 60.2). Vid ansökan om ändring enligt artikel 49 eller 50 ska dom- stolen vägra att utfärda eller återkalla en verkställbarhetsförklaring endast om verkställighet av förlikningen uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den verkställande med- lemsstaten (artikel 60.3).

198

DEL III

Överväganden och förslag

8 Inledande överväganden

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden kommer att vara direkt tillämpliga i Sverige, vil- ket innebär att de kommer att gälla som svensk lag. Det kommer dock fortfarande att finnas ett behov av svenska bestämmelser som reglerar frågor om makars, registrerade partners och sambors förmögenhets- förhållanden i internationella situationer.

Förordningarna är till största delen heltäckande inom sina tillämp- ningsområden men i vissa fall kommer det att finnas behov av kom- pletterande svenska bestämmelser för att kunna tillämpa förord- ningarna fullt ut. Det gäller t.ex. bestämmelser angående reservforum vid svensk internationell behörighet och bestämmelser om det när- mare förfarandet vid ansökan om verkställbarhetsförklaring. Utred- ningens överväganden och förslag angående vilka kompletterande bestämmelser som behöver införas framgår av kapitel 9.

Utöver behovet av kompletterande bestämmelser till förord- ningarna kommer det också att finnas ett fortsatt behov av svenska bestämmelser som införlivar de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna, 1977 års nordiska ramkonvention om erkännan- de och verkställighet av domar på privaträttens område och 1932 års nordiska ramkonvention om erkännande och verkställighet av domar. Eftersom Island ännu inte har ratificerat 1977 års ramkonvention tillämpas fortfarande 1932 års ramkonvention på isländska domar.

Bestämmelser som införlivar de nordiska konventionerna finns för närvarande i NÄF, IAL, NEVL och 1932 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island. I kapitel 10 redogör utredningen för vilka internordiska bestämmelser som ska behållas och vilka ändringar och tillägg som är nödvändiga, bl.a. för att be- stämmelserna ska stå i överensstämmelse med förordningen om makars förmögenhetsförhållanden.

201

Inledande överväganden

SOU 2017:90

Internationella frågor om sambors förmögenhetsförhållanden om- fattas inte av förordningarna om makars respektive registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden. I 2012 års Bryssel I-förordning och 2007 års Luganokonvention finns bestämmelser som utrednigen bedömer är tillämpliga på sådana frågor (se utredningens bedömning i avsnitt 3.3.2). Det kommer dock även i fortsättningen att finnas behov av svenska autonoma bestämmelser i de fall en internationell fråga om sambors förmögenhetsförhållanden inte regleras i någon av dessa unionsrättsakter. För närvarande finns sådana bestämmelser i LIMF. Likalydande bestämmelser gäller i dag för makar och sambor enligt LIMF. Genom förordningen om makars förmögenhetsförhål- landen kommer dock bestämmelserna för makar och sambor att skilja sig åt. Utredningens överväganden och förslag i fråga om vilka be- stämmelser som i fortsättningen ska gälla för internationell behörig- het, lagval samt erkännande och verkställighet angående sambors för- mögenhetsförhållanden följer av kapitel 11.

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i förord- ningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhets- förhållanden kommer att gälla för avgöranden som har meddelats i andra medlemsstater. De internordiska bestämmelserna om erkän- nande och verkställighet gäller för nordiska avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden i vissa fall. Mot den bakgrunden kommer det att finnas behov av bestämmelser om erkännande och verkställig- het av avgöranden om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden som inte omfattas av vare sig förordningarna eller de internordiska bestämmelserna. I kapitel 12 följer utredningens överväganden och förslag angående vilka bestämmelser som ska gälla i detta avseende.

Som framgår av ovanstående redogörelse förekommer i dag be- stämmelser om makars, registrerade partners och sambors förmögen- hetsförhållanden i internationella situationer i ett flertal olika författ- ningar. Enligt utredningsdirektiven ska utredningen särskilt överväga om samtliga bestämmelser på det aktuella området bör samlas i en ny lag som ersätter de befintliga författningarna. I kapitel 14 föreslår ut- redningen att det bör införas en ny lag som samlar bestämmelser om makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

202

9Kompletterande bestämmelser till förordningarna

9.1Inledning

Bestämmelserna om internationell behörighet, tillämplig lag samt er- kännande och verkställighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige från och med den 29 januari 2019. Förordningarna är till största delen heltäckande och endast i enstaka fall kommer det att finnas behov av kompletterande bestämmelser för att kunna tilläm- pa förordningarna fullt ut. I avsnitt 9.2–4 följer utredningens förslag och överväganden i detta avseende.

Ett tydligt exempel på kompletterande bestämmelser som kom- mer att behövas för att fylla ut förordningarna är bestämmelser angå- ende förfarandet vid ansökan om erkännande eller verkställbarhet. Förordningarna reglerar visserligen detta förfarande till viss del. För att förordningarnas bestämmelser ska få fullt genomslag måste det dock finnas svenska autonoma bestämmelser som reglerar frågor om bl.a. till vilken svensk domstol en ansökan om erkännande eller verk- ställbarhetsförklaring ska göras och vilka handläggningsregler som ska gälla i ett sådant ärende (se vidare avsnitt 9.4).

Vidare kommer det att finnas ett visst behov av svenska bestäm- melser för frågor som inte regleras av förordningarna men som faller inom deras tillämpningsområden. Sådana bestämmelser kommer ock- så att bli kompletterande bestämmelser till förordningarna. Utred- ningens överväganden och förslag i denna del framgår av avsnitt 9.5.

203

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

9.2Internationell behörighet

Förslag: Om det finns svensk internationell behörighet enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners för- mögenhetsförhållanden och annan behörig domstol saknas, ska Stockholms tingsrätt vara behörig.

Bedömning: Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden ersätter svenska autonoma bestämmelser om internationell behörighet i frågor om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Ut- över bestämmelser om reservforum finns inget behov av kom- pletterande bestämmelser till förordningarna angående inter- nationell behörighet.

Såsom redan nämnts i avsnitt 4.4.2 regleras internationell behörighet uttömmande i förordningarna om makars respektive registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden. Det konstateras därför att det inte finns något utrymme för bestämmelser om internationell behörighet i svensk autonom lagstiftning vid sidan av förordningarna. De hittills- varande bestämmelserna om internationell behörighet i LIMF ersätts därför av förordningarna (se 2–2 a §§, 7 § första stycket första me- ningen och andra stycket samt 15 och 18 §§ LIMF).

9.2.1Nationell behörighet och behovet av reservforum

Internationell och nationell behörighet

Förordningarnas bestämmelser om internationell behörighet bestäm- mer vilket lands domstolar som är behöriga att pröva en fråga om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. När det enligt förordningarna finns svensk internationell behörighet, dvs. svenska domstolar är behöriga, blir svenska nationella forum- bestämmelser tillämpliga. De svenska nationella forumbestämmel- serna avgör vilken svensk domstol som blir behörig att pröva tvisten. De bestämmer därmed den svenska nationella behörigheten.

Makar och registrerade partner kan enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden

204

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

ingå avtal om behörig domstol, s.k. prorogationsavtal (se artikel 7 i förordningarna). Avtalet kan vara skrivet så att det innehåller ett generellt utpekande av ett lands domstolar men det kan också inne- hålla ett utpekande av en särskild domstol i ett land. Ett proroga- tionsavtal kan endast grunda internationell behörighet, dvs. bestäm- ma vilket lands domstolar som är behöriga att pröva tvisten. Av ordalydelsen i artikel 7.1 i förordningarna framgår nämligen att part- erna får avtala om att domstolarna i en medlemsstat ska ha exklusiv behörighet att avgöra frågor rörande deras förmögenhetsförhållan- den. Prorogationsavtalet kan alltså inte grunda nationell behörighet, dvs. bestämma vilken svensk domstol som är behörig att pröva tvisten. Om makarna eller de registrerade partnerna har ingått ett prorogationsavtal där en särskild svensk domstol pekas ut, ska av- talet alltså tolkas som ett avtal där behörigheten tillkommer domsto- larna i Sverige. De svenska nationella forumbestämmelserna bestäm- mer därefter vilken svensk domstol som är behörig att pröva tvisten.

Begreppet domstol enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Begreppet domstol i förordningarna om makars respektive registre- rade partners förmögenhetsförhållanden har getts en vid definition så att den täcker inte bara rättsliga myndigheter i form av domstolar utan också samtliga andra myndigheter och rättstillämpare som har behörighet i frågor som rör makars eller registrerade partners för- mögenhetsförhållanden och som utövar rättsliga funktioner eller age- rar genom delegering från en rättslig myndighet eller agerar under kontroll av en rättslig myndighet (se artikel 3.2 i förordningarna).

Klart är att rättsliga myndigheter i Sverige såsom de allmänna domstolarna (tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen) omfattas av domstolsbegreppet. En talan som avser makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden kan väckas i allmän domstol som ett ärende om förordnande av bodelningsförrättare, antingen själv- ständigt eller i samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad. I all- män domstol kan också väckas talan om klander av bodelning som har förrättats av en bodelningsförrättare samt fullgörelse- eller fast- ställelsetalan där grunden avser makarnas förmögenhetsförhållanden, t.ex. ett bodelningsavtal.

205

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

I avsnitt 13.4 gör utredningen bedömningen att även bodelnings- förrättare, boutredningsmän i sin roll som bodelningsförrättare och Kronofogdemyndigheten vid summarisk process i mål om betal- ningsföreläggande eller handräckning är att betrakta som domstolar i förordningarnas mening. En talan som avser makars eller registre- rade partners förmögenhetsförhållanden kan dock inte väckas hos en bodelningsförrättare. Det är tingsrätten som efter parternas ansökan fattar beslut om att förordna en bodelningsförrättare som ska för- rätta bodelningen. En talan som avser makars eller registrerade part- ners förmögenhetsförhållanden kan dock väckas hos Kronofogde- myndigheten i mål om betalningsföreläggande eller handräckning (se vidare avsnitt 13.4).

Forumregler för svenska domstolar, bodelningsförrättare och boutredningsmän

Tvist om bodelning mellan makar ska tas upp av den tingsrätt där någon av dem ska svara i tvistemål i allmänhet (10 kap. 9 § andra stycket första meningen rättegångsbalken). Har någon av dem avlidit, ska en bodelningstvist tas upp av den tingsrätt där den döde hade att svara i tvistemål i allmänhet (andra meningen i samma lagrum). Finns det inte någon behörig domstol enligt bestämmelserna i 10 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken ska målet tas upp av Stockholms tingsrätt (10 kap. 9 § tredje stycket rättegångsbalken).

Av 10 kap. 17 § första stycket 4 rättegångsbalken följer att forum enligt bl.a. 10 kap. 9 § rättegångsbalken är exklusivt och att rätten ex officio ska beakta sin behörighet. Det följer av exklusiviteten att par- terna inte kan avtala om annan behörig domstol. Väckande av talan vid domstol som inte är behörig att pröva tvisten utgör rättegångs- hinder och leder till att domstolen ex officio avvisar talan.

I fråga om klander av bodelning som har förrättats av bodelnings- förrättare finns bestämmelser om forum i 17 kap. 8 § andra stycket äktenskapsbalken (jfr 10 kap. 9 § fjärde stycket rättegångsbalken). Rätt forum för klander av bodelning är den domstol som har förord- nat bodelningsförrättaren.

Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare ska, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. I annat fall ska ansökan ges in till den tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna (17 kap. 2 § äktenskapsbalken).

206

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en boutredningsman, är denna utan särskilt förordnande bodelnings- förrättare (17 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken). För förord- nande av boutredningsman finns inte några uttryckliga forumbestäm- melser. I förarbetena har dock förutsatts att ansökan ska prövas vid den avlidnes personliga forum.1

De svenska nationella forumregler som redogjorts för ovan är även tillämpliga beträffande registrerade partner som har ingått registrerat partnerskap enligt partnerskapslagen (se 3 kap. 1 § andra stycket lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap).

Forumregler för Kronofogdemyndigheten

Kronofogdemyndigheten är en rikstäckande myndighet. När det finns internationell behörighet för svenska domstolar enligt förord- ningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhets- förhållanden, och frågan gäller en ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, blir det därför en intern organisationsfråga vilken enhet inom myndigheten som handlägger ärendet.

Finns behov av kompletterande bestämmelser om reservforum?

Som framgår av ovanstående redogörelse är svenska nationella forum- bestämmelser i de flesta fall heltäckande på så sätt att Stockholms tingsrätt i sista hand anvisas som reservforum enligt 10 kap. 9 § tredje stycket rättegångsbalken. Forumbestämmelserna i 10 kap. 9 § gäller dock endast mål och ärenden angående bodelning.

I LIMF finns i dag bestämmelser om reservforum (18 §). Det framgår av lagrummet att om det inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger enligt denna lag, ska frågan tas upp av Stockholms tingsrätt. Vid införandet av bestämmelserna i LIMF ut- talades i förarbetena att svenska forumregler i de flesta fall är hel- täckande men att det för vissa typer av mål och ärenden inte finns någon reservbestämmelse att tillämpa. Det konstaterades att så var

1 NJA II 1933 s. 210.

207

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

fallet med sådana mål och ärenden om makars förmögenhetsförhål- landen som inte avser bodelning.2

För det fall ett mål eller ärende gäller en fråga om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden utan att det avser bodelning finns många gånger andra tillämpliga forumbestämmelser i rättegångsbalken, t.ex. allmänt tvistemålsforum i 10 kap. 1 § rätte- gångsbalken. Utredningen utesluter dock inte att det kan finnas situa- tioner där det föreligger svensk internationell behörighet men där svenska nationella forumbestämmelser saknas. För dessa fall behövs kompletterande bestämmelser till förordningarna om reservforum. Med hänsyn till att Stockholms tingsrätt redan i dag pekas ut som reservforum både i rättegångsbalken och i LIMF, anser utredningen att Stockholms tingsrätt bör pekas ut som reservforum även i de kompletterande bestämmelserna till förordningarna.

9.3Tillämplig lag

Förslag: Äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makars gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt att vid bodelning överta sådan egendom ska alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige.

Om ett lagvalsavtal ska registreras hos Skatteverket enligt be- stämmelserna i artikel 23 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden, ska bestämmel- serna i 16 kap. 2, 4 och 5 §§ äktenskapsbalken tillämpas.

Bedömning: Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden ersätter i stort sett svenska autonoma bestämmelser om tillämplig lag i frågor om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Ut- över bestämmelser om internationellt tvingande regler och regi- strering av lagvalsavtal finns inget behov av ytterligare komplet- terande bestämmelser till förordningarna angående tillämplig lag.

2 Prop. 1989/90:87 s. 58.

208

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

Förordningarnas bestämmelser om tillämplig lag ska tillämpas beträf- fande makar och registrerade partner som ingår äktenskap respektive registrerar partnerskap eller väljer tillämplig lag på sina förmögenhets- förhållanden den 29 januari 2019 eller därefter (se förordningarnas rättade övergångsbestämmelser i artikel 69.3).

Den lag som kommer att vara tillämplig ska reglera makarnas för- mögenhetsförhållanden, från klassificeringen av egendomen i olika kategorier under äktenskapet och efter dess upplösning fram till av- vecklingen av egendomen. Den ska även reglera verkningarna av ma- karnas förmögenhetsförhållanden i förhållande till tredje man (se in- gressen till förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, punkten 52).3 Utredningen har också gjort bedömningen att det är den enligt förordningarna tillämpliga lagen som ska avgöra vilket för- farande som ska tillämpas beträffande en bodelning (se avsnitt 6.4.1). Bodelningsförfarandet anger hur bodelningen kommer till stånd.

Frågan om vilket lands lag som ska tillämpas på makarnas eller de registrerade partnernas förmögenhetsförhållanden regleras i stort sett uttömmande i förordningarna (artiklarna 20–35). Endast när det gäller möjligheten att tillämpa internationellt tvingande regler finns ett litet utrymme för svenska autonoma bestämmelser om tillämplig lag be- träffande de makar och registrerade partner som omfattas av förord- ningarnas bestämmelser. Förordningarna kommer därmed att ersätta i vart fall bestämmelserna i 3–6 §§, 7 § första stycket andra meningen och tredje stycket samt del av 20 § LIMF. I nästa avsnitt behandlas frågan om vilka svenska bestämmelser som kan anses internationellt tvingande.

9.3.1Internationellt tvingande regler

Internationellt tvingande regler är enligt förordningarna bestämmelser som en medlemsstat anser vara så avgörande för att skydda allmän- intressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom deras tillämp- ningsområden (artikel 30.2 i förordningarna). Ingenting i förordning- arna ska begränsa tillämpningen av sådana internationellt tvingande

3 Detsamma gäller för registrerade partner enligt ingressen till förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden, punkten 51.

209

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

regler (artikel 30.1 i förordningarna). Exempel på internationellt tving- ande regler är enligt förordningarnas ingresser bestämmelser för skydd av familjens bostad.

Det undantag från tillämplig lag som bestämmelserna om inter- nationellt tvingande regler innebär ska tolkas restriktivt för att vara förenligt med förordningarnas allmänna målsättning, dvs. ömsesidigt erkännande av domar som meddelats i medlemsstaterna i frågor om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden (förord- ningarnas ingresser, punkten 52 respektive punkten 53 samt punk- ten 55 respektive punkten 56). Se vidare avsnitt 6.9 för en närmare genomgång av begreppet internationellt tvingande regler.

Förordningarnas bestämmelser om internationellt tvingande regler ger alltså medlemsstaterna ett litet utrymme för autonoma bestäm- melser om tillämplig lag. LIMF innehåller i 9–12 §§ bestämmelser som anger under vilka omständigheter svensk lag ska eller får tillämpas trots att utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhål- landen. Frågan är om några av dessa bestämmelser ska anses utgöra internationellt tvingande regler. Bestämmelserna gäller även beträffan- de registrerade partner som har ingått registrerat partnerskap enligt partnerskapslagen (3 kap. 1 § partnerskapslagen).

Äktenskapsbalkens bestämmelser om

makars gemensamma bostad och bohag (9 § LIMF)

I 7 kap. 4–9 §§ samt 11 kap. 8 och 10 §§ äktenskapsbalken finns be- stämmelser om makars gemensamma bostad och bohag. Bestämmel- serna innebär i korthet dels att det finns vissa begränsningar i en makes rätt att förfoga över makarnas gemensamma bostad och bo- hag, dels att den make som har störst behov av bostaden och/eller bohaget i princip har rätt att mot avräkning överta den egendomen vid bodelning.

Enligt 9 § LIMF ska de ovan redovisade bestämmelserna i äkten- skapsbalken alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige. I förarbetena till LIMF uttalas att äktenskapsbalkens bestämmelser om makars gemensamma bostad och bohag har en utpräglad skydds- karaktär och att en utländsk lag som är tillämplig på makars förmö-

210

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

genhetsförhållanden kan sakna motsvarigheter till de svenska bestäm- melserna.4

Utredningen anser att äktenskapsbalkens bestämmelser om för- fogande över makars gemensamma bostad och bohag och om en ma- kes rätt att vid bodelning överta sådan egendom, innebär ett ange- läget skydd för familjens bostad och bohag. Bestämmelserna innebär också ett angeläget skydd för den ofta ekonomiskt svagare maken i äktenskapet. Några bestämmelser i förordningarna som ger ett lik- nande skydd finns inte heller.

Bestämmelserna får anses förenliga med förordningarnas all- männa målsättning och de får vidare anses avgörande för att skydda viktiga svenska sociala intressen. Utredningen bedömer att bestäm- melserna utgör internationellt tvingande regler. Bestämmelser mot- svarande dem i 9 § LIMF föreslås därför som kompletterande be- stämmelser till förordningarna.

Jämkning enligt 12 kap. äktenskapsbalken (10 § LIMF)

Enligt 10 § LIMF får jämkning ske enligt 12 kap. äktenskapsbalken vid en bodelning som görs i Sverige, även om en utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. I förarbetena5 till införandet av LIMF redogörs inte särskilt för de olika jämkningsreglerna i 12 kap. äktenskapsbalken eller hur var och en förhåller sig till bestämmelserna i 10 § LIMF. I specialmotiveringen till 10 § LIMF uttalas endast att när en tillämpning av den främmande lagen leder till resultat som en- ligt svenskt betraktelsesätt – såsom det kommer till uttryck i 12 kap. 1 och 3 §§ äktenskapsbalken – framstår som oskäligt, ger den ifråga- varande bestämmelsen möjlighet till jämkning. Vidare bör efterlevande make ges samma starka ställning vid bodelning som sker här i landet, oavsett om svensk eller utländsk lag ska tillämpas i materiellt hänse- ende i övrigt vid bodelningen. Vid en bodelning som sker med anled- ning av en makes död, ska en efterlevande make alltså inte i något fall kunna tvingas att dela med sig av sin egendom (se 12 kap. 2 § äkten- skapsbalken).6

4Prop. 1989/90:87 s. 54.

5Familjelagssakkunnigas betänkande SOU 1987:18 samt prop. 1989/90:87.

6Prop. 1989/90:87 s. 54 f.

211

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

Enligt 12 kap. 1 § äktenskapsbalken kan huvudregeln om likadel- ning frångås i den mån en sådan delning framstår som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekono- miska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Bestämmelserna träffar i första hand de kortvariga äktenskapen. Det ska alltså inte vara möjligt att ”skilja till sig pengar”.7

Av 12 kap. 2 § första stycket äktenskapsbalken framgår bl.a. att vid bodelning med anledning av en makes död ska, om den efter- levande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods. Jämkningsbefogenheten är i första hand tänkt som ett skydd för den efterlevande maken att inte behöva avstå egendom till ett särkullbarn till den avlidne eller till testamentstagare. Den kan emellertid användas för att förhindra ett överlämnande av egendom i alla fall av bodelning med anledning av en makes död, t.ex. för att egendomen inte ska direkt tas i anspråk av den avlidnes borgenärer i hans eller hennes dödsbos konkurs. 8

Enligt utredningen får det visserligen anses finnas goda skäl att ha bestämmelser motsvarande 12 kap. 1 § och 2 § första stycket äkten- skapsbalken i svensk rätt. När det gäller frågan om dessa jämknings- regler alltid ska tillämpas vid bodelning som görs i Sverige måste dock påminnas om den restriktivitet som enligt förordningarna ska prägla det undantag angående tillämplig lag som internationellt tvingande regler innebär.

De aktuella bestämmelserna om jämkning syftar i första hand till att skydda den ekonomiskt starkare maken i ett äktenskap och de kan inte anses avgörande för att skydda några sådana allmänna in- tressen som nämns i artikel 30.2 i förordningarna. Utredningens be- dömning är att bestämmelserna inte utgör internationellt tvingande regler och de kan följaktligen inte heller fortsätta att gälla för makar och registrerade partner som omfattas av förordningarna.

Det andra stycket i 12 kap. 2 § äktenskapsbalken handlar om när en efterlevande make förlorar sin rätt att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods eller sin rätt att få behålla sitt giftorättsgods. Förlust av giftorätt sker under samma förutsättningar som gäller för förlust av arv enligt 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken. Förutsättning-

7Prop. 1986/87:1 s. 46.

8Tottie och Teleman, Äktenskapsbalken. En kommentar (2017-05-11 Zeteo), kommentaren till

12kap. 2 § äktenskapsbalken.

212

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

arna för förlust av giftorätten gäller därmed en makes brottsliga in- blandning i den andra makens död.

Enligt utredningen borde bestämmelser motsvarande dem i 12 kap. 2 § andra stycket äktenskapsbalken alltid kunna tillämpas av svenska domstolar om bodelningen görs i Sverige. Mest sannolikt har också de flesta rättsordningar i världen liknande bestämmelser. Med beaktande av den restriktivitet som ska prägla undantaget angående tillämplig lag anser därför utredningen att bestämmelserna inte kan anses utgöra internationellt tvingande regler. Bestämmelserna i 12 kap. 2 § andra stycket äktenskapsbalken kan därför inte fortsätta att gälla för makar och registrerade partner som omfattas av förordningarna.

Naturligtvis kan det uppstå situationer där den enligt förord- ningarna tillämpliga lagen föreskriver bestämmelser som vid bodel- ningen inte tar hänsyn till en makes brottsliga inblandning i den andra makens död. I dessa situationer får det ankomma på svenska domstolar att bedöma om bestämmelserna om ordre public i stället kan tillämpas, dvs. om en tillämpning av bestämmelserna vore uppen- bart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (se artikel 31 i förordningarna).

Slutligen innehåller 12 kap. 3 § äktenskapsbalken bestämmelser om jämkning som föreskriver att om ett villkor i ett äktenskapsförord eller föravtal är oskäligt med hänsyn till innehållet, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

Bestämmelserna är allmänt hållna för att kunna omfatta alla tänk- bara former av villkor i ett äktenskapsförord eller föravtal. En så all- mänt hållen möjlighet att alltid jämka oskäliga villkor i äktenskaps- förord och föravtal om bodelningen görs i Sverige kan, enligt utred- ningens mening, inte anses förenlig med förordningarnas allmänna målsättning och krav på restriktivitet. Bestämmelserna kan inte anses utgöra internationellt tvingande regler och de kan därmed inte heller fortsätta att gälla för makar och registrerade partner som omfattas av förordningarna. Förekommer det situationer som de aktuella be- stämmelserna tar sikte på får det ankomma på svenska domstolar att bedöma om bestämmelserna om ordre public i stället kan tillämpas.

Sammantaget menar utredningen att bestämmelser motsvarande dem i 10 § LIMF inte kan anses utgöra internationellt tvingande regler. Kompletterande bestämmelser i likhet med 10 § LIMF föreslås därför

213

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

inte. I stället ersätter förordningarnas bestämmelser om tillämplig lag även bestämmelserna i 10 § LIMF.

Bestämmelser till skydd för tredje man (11 och 12 §§ LIMF)

I 11 och 12 §§ LIMF finns bestämmelser som föreskriver i vilka situa- tioner svensk lag ska tillämpas i förhållande till tredje man trots att ut- ländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden enligt 3 eller 4 §§ LIMF. Bestämmelserna gäller även beträffande registrerade partner som har registrerat partnerskapet enligt partnerskapslagen och de syftar till att skydda tredje mans intressen. Artikel 28 i förordning- arna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhål- landen innehåller också särskilda bestämmelser om tillämplig lag som syftar till att skydda tredje mans intressen. En närmare redogörelse för innehållet i 11 och 12 §§ LIMF och artikel 28 i förordningarna finns i avsnitt 6.7.

Bestämmelserna om skydd för tredje man i LIMF och förord- ningarna motsvarar inte varandra helt och utredningen gör bedöm- ningen att tillämplig utländsk rätt i fortsättningen kommer att kunna åberopas i större utsträckning gentemot tredje man än vad som är fallet i dag (se vidare utredningens bedömning i avsnitt 6.7). Detta beror på att domstolarna enligt förordningarnas artikel 28 alltid måste göra en bedömning av tredje mans kännedom om den tillämpliga ut- ländska lagen för att avgöra om den kan åberopas gentemot honom eller henne. Enligt LIMF kan tillämplig utländsk lag som innebär mer långtgående inskränkningar eller begränsningar än svensk rätt avseende makes rätt att förfoga över fast egendom och tomträtt, aldrig åberopas gentemot en tredje man.

Bestämmelserna i 11–12 §§ LIMF innebär visserligen ett viktigt skydd för enskilda intressen, dvs. tredje mans intressen. Internatio- nellt tvingande regler är dock, som tidigare nämnts, bestämmelser som en medlemsstat anser vara så avgörande för att skydda allmän- intressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom deras tillämp- ningsområden (artikel 30.2 i förordningarna). Med hänsyn till detta och då det redan finns särskilda bestämmelser i förordningarna om skydd för tredje mans intressen, menar utredningen att det sannolikt skulle strida mot förordningarna att fortsätta tillämpa bestämmel-

214

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

serna i 11 och 12 §§ LIMF. Några sådana bestämmelser föreslås därför inte som kompletterande bestämmelser till förordningarna. I stället ersätter förordningarnas bestämmelser i artikel 28 bestämmelserna i 11 och 12 §§ LIMF.

9.3.2Registrering av lagvalsavtal

I fortsättningen kommer det att vara bestämmelserna i artikel 23 i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden som reglerar den formella giltigheten av ett lagvals- avtal. Ett lagvalsavtal ska enligt dessa bestämmelser vara skriftligt, daterat och undertecknat för att vara formellt giltigt (artikel 23.1). Om vissa omständigheter föreligger gäller även ytterligare formkrav (se artikel 23.2–4). Sammanfattningsvis gäller i detta avseende att om en eller båda makarna, vid tidpunkten för avtalets ingående, har hem- vist i en medlemsstat som föreskriver kompletterande formkrav för äktenskapsförord, ska dessa formkrav tillämpas även vid lagvalsavtal. Vad som nu sagts om makar gäller även för registrerade partner. För en mer ingående genomgång av bestämmelserna i artikel 23, se av- snitt 6.5.1.

I Sverige föreskrivs kompletterande formkrav för äktenskapsförord i form av registrering hos Skatteverket (se 7 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken). Om en eller båda makarna har hemvist i Sverige vid avtalets ingående måste alltså även ett lagvalsavtal registreras hos Skatteverket för att få formell giltighet (artikel 23.2 och 4). Om den andre maken har hemvist i en medlemsstat som föreskriver andra kompletterande formkrav för äktenskapsförord, t.ex. notarisering, blir lagvalsavtalet giltigt om det uppfyller kraven i Sverige eller den andra staten, dvs. antingen är registrerat eller upprättat i enlighet med be- stämmelserna om notarisering (artikel 23.3). Vad som nu sagts om makar gäller även för registrerade partner.

I 16 kap. äktenskapsbalken finns bestämmelser om handlägg- ningen av registreringsärenden, dvs. ärenden om registrering av t.ex. äktenskapsförord. Det gäller bl.a. bestämmelser om Skatteverkets skyldighet att föra ett äktenskapsregister (16 kap. 1 §), ansökan om registrering (16 kap. 2 §), registreringsdag (16 kap. 4 §) och över- klagande av beslut rörande registrering (16 kap. 5 §).

215

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

I avsnitt 13.2 föreslår utredningen att 16 kap. 1 § ska ändras så att Skatteverkets skyldighet att föra ett äktenskapsregister även omfat- tar uppgifter som ska registreras enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden, dvs. lag- valsavtal. Ändringen innebär att bestämmelserna i 16 kap. 2, 4 och 5 §§ äktenskapsbalken kommer att gälla även vid registrering av lagvalsavtal. Av tydlighetsskäl bör det dock införas kompletterande bestämmelser till förordningarna som föreskriver att bestämmel- serna i 16 kap. 2, 4 och 5 §§ ska tillämpas om ett lagvalsavtal registre- ras hos Skatteverket enligt artikel 23 i förordningarna.

9.4Erkännande och verkställighet av avgöranden enligt förordningarna

Förslag: En ansökan om erkännande eller verkställbarhet av ett avgörande ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. En ansökan om ändring av ett beslut som har meddelats med an- ledning av en ansökan om erkännande eller verkställbarhet ska göras till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

En ansökan om ändring ska, om den görs av sökanden, göras inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

Lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid handläggningen i domstol, om inte annat följer av förordningarna om makars re- spektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Om ett avgörande förklaras verkställbart, ska det verkställas enligt utsökningsbalkens regler på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhål- landen.

9.4.1Frågor om erkännande och verkställbarhet i Sverige

Innebörden av att ett avgörande erkänns i Sverige är att avgörandet får verkan i Sverige och att det kan förklaras vara verkställbart här. När ett utländskt avgörande erkänns i Sverige kan parterna inte tvista på nytt inför en svensk domstol om samma sak, dvs. det utländska avgörandet är ett hinder mot en rättegång i Sverige.

216

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

Ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat ska enligt för- ordningarna om makars respektive registrerade partners förmögen- hetsförhållanden erkännas i övriga medlemsstater utan något särskilt förfarande (artikel 36.1). Erkännande får vägras endast på någon av de grunder som anges i förordningarna (artikel 37). När erkännande- frågan uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen avgöra frågan om erkännande (arti- kel 36.3). Bestämmelsen innebär att om en part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den ut- ländska domen rör en fråga som är av betydelse för den svenska dom- stolens prövning, är den svenska domstolen behörig att pröva om domen kan anses giltig i Sverige. Frågan om erkännande kan också prövas i ett särskilt förfarande (artikel 36.2).

För att ett utländskt avgörande ska kunna verkställas i Sverige krävs att en domstol i ett särskilt förfarande har fattat ett beslut om att avgörandet är verkställbart (artiklarna 44–57). Ett förfarande för verk- ställbarhetsförklaring finns redan i LIMF och ett motsvarande förfa- rande som föreskrivs i förordningarna om makars respektive registre- rade partners förmögenhetsförhållanden finns i en rad andra instru- ment, exempelvis arvsförordningen och underhållsförordningen.9

Enligt förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden inskränker sig prövningen i ett första skede till en kontroll av att de formella förutsättningarna är upp- fyllda (artiklarna 45 och 47). Den part mot vilken verkställighet be- gärs kan dock ansöka om ändring av en verkställbarhetsförklaring och sökanden kan ansöka om ändring av ett beslut som innebär av- slag på ansökan (artikel 49). Avgörandet med anledning en ansökan om ändring får enligt förordningarna överklagas (artikel 50).

Även en officiell handling eller en förlikning inför domstol ska förklaras verkställbar i Sverige enligt samma förfarande som gäller för domar (artiklarna 59.1 och 60.1). Bestämmelserna om verkställ- barhetsförklaringar gäller alltså också för sådana handlingar.

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden motsvarar helt bestämmelserna om erkännande och verkställighet i arvsförordningen. I IAL finns kompletterande bestämmelser om er-

9 Såvitt gäller avgöranden från medlemsstater som inte tillämpar lagvalsreglerna i 2007 års Haag- protokoll.

217

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

kännande och verkställighet enligt arvsförordningen. Det gäller frågor som inte regleras i arvsförordningen och som därför måste regleras nationellt för att förordningen ska kunna tillämpas fullt ut. De kom- pletterande bestämmelserna i IAL rör frågor om behörig domstol i Sverige, hur det närmare förfarandet ska gå till samt vissa bestäm- melser om verkställighet.

Utredningen anser att bestämmelserna om erkännande och verk- ställighet i förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden behöver kompletteras med bestämmelser på motsvarande sätt som skett i fråga om arvsförordningen. Nedan följer utredningens överväganden i denna del. Övervägandena motsvarar skälen för de kompletterande bestämmelser som regeringen föreslog med anledning av införandet av IAL (jfr prop. 2014/15:105 s. 43 ff).

9.4.2Behörig domstol i Sverige

Den lokala behörigheten för prövningen av ansökningar om verk- ställbarhetsförklaring enligt förordningarna ska bestämmas utifrån domicilet för den part mot vilken verkställighet begärs eller utifrån den plats där verkställighet ska ske (artikel 44.2).

Ansökningar om verkställbarhet av utländska avgöranden i allmän- het har tidigare prövats av Svea hovrätt. I samband med att 2012 års Bryssel I-förordning trädde i kraft för några år sedan gjordes dock en generell överflyttning av verkställbarhetsprövningen i första instans till tingsrätt. Prövningen har i förordning koncentrerats till ett antal tingsrätter.10 För att frångå denna ordning när det gäller avgöranden som omfattas av förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden krävs det starka skäl. Enligt utred- ningens bedömning saknas sådana skäl. Prövningen av verkställbar- heten bör även i dessa fall ske i tingsrätt som första instans. Utred- ningen förutsätter att regeringen i förordning anger vilka tingsrätter som ska vara behöriga att handlägga ärendena.

10 Se vidare propositionen Nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område (prop. 2013/14:219) s. 84–90 och förordningen (2014:1518) om behörig dom- stol vid erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i vissa fall.

218

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

9.4.3Närmare om förfarandet

Förordningarna om makars respektive registrerade partners förmö- genhetsförhållanden innehåller vissa bestämmelser om förfarandet vid ansökan om verkställbarhetsförklaring. Exempelvis anges att en kopia av domen ska bifogas ansökan (artikel 45.3 a). Ansökningsför- farandet ska dock i huvudsak regleras av nationell rätt, vilket innebär att det behövs svenska bestämmelser, t.ex. om rättens sammansätt- ning och om jäv.

I samband med att handläggningen av verkställbarhetsansökningar flyttades från Svea hovrätt till tingsrätt gjordes bedömningen att lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tillämpas på förfarandet.11 Det saknas skäl att i detta fall avvika från bedömningen när det gäller kompletterande processlag för ansökningar om verkställbarhetsför- klaring. Lagen om domstolsärenden bör alltså gälla vid ansökningar enligt förordningarna.

Båda parterna kan ansöka om ändring av ett beslut som gäller erkännande eller verkställbarhetsförklaring (artikel 49.1). Av förord- ningarna framgår att motparten kan ansöka om ändring inom 30 dagar från det att beslutet delgavs honom eller henne. Om motparten har hemvist i en annan medlemsstat, är tidsfristen 60 dagar (artikel 49.5). Av förordningarna framgår dock inte inom vilken tid sökanden ska ansöka om ändring av ett beslut som innebär avslag på ansökan. Den frågan regleras inte heller i lagen om domstolsärenden (där anges endast överklagandefrister). Av allmänna processrättsliga principer följer dock att tiden för att ansöka om ändring inte bör vara obe- gränsad. En tidsfrist bör därför införas. Med hänsyn till att sökanden ofta befinner sig utomlands i dessa fall finns det skäl att välja en något längre tidsfrist än den tidsfrist om tre veckor som normalt gäller för överklaganden.12

I likhet med vad som gäller enligt de kompletterande bestämmel- serna till arvsförordningen i IAL, anser utredningen att det är lämp- ligt att även när det gäller de nu aktuella förordningarna bestämma motsvarande tidsfrist till fyra veckor från den dag beslutet medde- lades.

11Se prop. 2013/14:219 s. 90 f.

12Se propositionen Om Sveriges tillträde till Luganokonventionen (prop. 1991/92:128) s. 143.

219

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

SOU 2017:90

När det gäller tiden för att överklaga tingsrättens beslut i ett ärende om ansökan om ändring finns bestämmelser i lagen om domstols- ärenden, för överklagande såväl till hovrätt som till Högsta domstolen (se 38 § lagen om domstolsärenden).

9.4.4Verkställbarhet och verkställighet

En dom som är verkställbar i en medlemsstat ska kunna verkställas i en annan medlemsstat sedan domen har förklarats verkställbar där (artikel 43). En grundläggande förutsättning för att verkställighet ska kunna ske är alltså att domen är verkställbar i ursprungsstaten. I likhet med bl.a. 2012 års Bryssel I-förordning ställer förordningarna om ma- kars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden inte något krav på att domen ska ha vunnit laga kraft för att den ska kunna verkställas. Att så är fallet framgår indirekt av den möjlighet som finns för en domstol att skjuta upp prövningen av verkställbarheten om domen har överklagats i ursprungsmedlemsstaten (artikel 52).

Vidare anges i artikel 53.3 att inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder får vidtas innan fristen för att söka ändring av verkställbarhetsförklaringen har löpt ut. Förordningarna innehåller därmed spärrar mot avgöranden som inte har vunnit laga kraft. Mot den bakgrunden bör, på motsvarande sätt som gäller t.ex. för 2012 års Bryssel I-förordning, ett avgörande som har förklarats verkställbart enligt förordningarna verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft.

Rätten till säkerhetsåtgärder följer direkt av tingsrättens beslut om verkställbarhetsförklaring, och sökanden behöver därför inte utverka ett särskilt domstolsbeslut om det (artikel 53.2). Av tydlighetsskäl bör det dock införas bestämmelser som anger att tingsrättens beslut att bifalla en ansökan om verkställbarhetsförklaring anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som regleras i 15 kap. rättegångsbalken (jfr prop. 2013/14:219 s. 94 f.)

220

SOU 2017:90

Kompletterande bestämmelser till förordningarna

9.5Rättsverkningar vid legal separation

Förslag: Nuvarande bestämmelser om rättsverkningar vid legal separation ska behållas med en mindre språklig ändring.

I 8 § LIMF finns bestämmelser som reglerar rättsverkningarna av ett utländskt beslut om legal separation när svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Bestämmelserna innebär att egendom som en make förvärvar efter separationen inte ska ingå i bodelningen och att täckning för skulder ska beräknas med hänsyn till förhållandena vid separationen. Rättsverkningarna inträder dock inte om makarna har återupptagit sammanlevnaden.

Legal separation, eller hemskillnad som det tidigare kallades, av- skaffades i Sverige år 1974. Institutet förekommer dock i andra län- der, bl.a. i Danmark och Norge. Det finns inga svenska bestämmel- ser om erkännande och verkställighet av utländska beslut om legal separation. Det har därför ansetts angeläget att ha bestämmelser i svensk rätt som reglerar rättsverkningarna av sådana beslut. Se vidare avsnitt 6.4.2 för en närmare redogörelse av bestämmelserna och be- greppet legal separation.

De frågor som regleras i 8 § LIMF regleras inte i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden men de faller inom förordningens tillämpningsområde. Bestämmelserna kommer därför att kunna fort- sätta att tillämpas beträffande makar som omfattas av förordningen. Med hänsyn till detta och då bestämmelserna fortfarande får anses angelägna, menar utredningen att bestämmelserna i 8 § LIMF ska be- hållas och utgöra kompletterande bestämmelser till förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Endast en mindre språklig änd- ring föreslås i förhållande till formuleringen i 8 § LIMF.

221

10Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

10.1Inledning

Som redogjorts för i avsnitt 3.3.3 finns för vissa frågor på området för makars förmögenhetsförhållanden särskilda internationellt privaträtts- liga bestämmelser i förhållandet mellan de nordiska länderna. Bestäm- melserna har sin grund i konventioner mellan de nordiska länderna, nämligen de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna, 1977 års nordiska ramkonvention om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och 1932 års nordiska ramkonven- tion om erkännande och verkställighet av domar.

För svensk del finns de internordiska bestämmelserna i förord- ningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF), lagen (2015:417) om arv i internationella situationer (IAL), lagen (1977:595) om erkän- nande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (NEVL) och lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island (1932 års lag). Bestämmelserna i 1932 års lag tillämpas i förhållande till Island eftersom Island inte har tillträtt 1977 års nordiska ramkonvention.

Förordningen om makars förmögenhetsförhållanden innehåller i artikel 62 bestämmelser som får effekter på tillämpningen av de nor- diska konventionerna och därmed också de svenska bestämmelserna i NÄF, IAL, NEVL och 1932 års lag. En sammanfattande redogörelse av vad artikel 62 innebär finns i avsnitt 10.2. En närmare redogörelse finns i avsnitt 4.4.1.

De internordiska bestämmelserna kommer att kunna fortsätta tillämpas åtminstone i förhållande till Danmark, Island och Norge men även till Finland i vissa fall. I avsnitt 10.4–6 följer utredningens överväganden och förslag om hur de internordiska bestämmelserna

223

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

ska fortsätta tillämpas och vilka av dessa bestämmelser som ska behål- las. Utredningens överväganden och förslag om vilka internordiska bestämmelser som ska behållas avser dock inte den lagtekniska frågan om bestämmelserna ska behållas i nuvarande författning eller om de ska föras över till en ny lag. Den lagtekniska frågan behandlas i stället i kapitel 14.

10.2Det nordiska undantaget

Som nämnts i avsnitt 4.4.1 innehåller förordningen om makars för- mögenhetsförhållanden i artikel 62 bestämmelser som får effekter på tillämpningen av de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventio- nerna, 1977 års nordiska ramkonvention och 1932 års nordiska ram- konvention om erkännande och verkställighet av domar (de nordiska konventionerna) och därmed också de svenska bestämmelserna i NÄF, IAL, NEVL och 1932 års lag.

Sverige var redan part i de nordiska konventionerna när förord- ningen om makars förmögenhetsförhållanden antogs i juni 2016. I förhållande till länder utanför det fördjupade samarbetet, dvs. tredje land, ska förordningen inte påverka tillämpningen av bilaterala och multilaterala konventioner som medlemsstaterna är parter i när för- ordningen antas och som gäller frågor som omfattas av förordningen (artikel 62.1). Detta betyder alltså att Sverige även fortsättningsvis kommer att kunna tillämpa de internordiska bestämmelserna avseende frågor om makars förmögenhetsförhållanden i förhållande till Dan- mark, Norge och Island.

I förbindelserna mellan medlemsstaterna har förordningen där- emot företräde framför konventioner som de slutit mellan sig, om konventionerna rör frågor som regleras i förordningen (artikel 62.2). I förhållande till Finland kommer Sverige därmed inte att kunna tillämpa de internordiska bestämmelserna avseende frågor om ma- kars förmögenhetsförhållanden. Förordningen innehåller dock ett undantag som innebär att bestämmelserna om erkännande och verk- ställighet i de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna samt 1977 års nordiska ramkonvention får tillämpas även i förhållan- det mellan Sverige och Finland i den mån de föreskriver enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar än förordningen gör (artikel 62.3).

224

SOU 2017:90

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

10.3Samkönade äktenskap

Bedömning: Internordiska bestämmelser om makars förmögen- hetsförhållanden ska gälla även samkönade äktenskap.

Enligt 23 § NÄF gäller bestämmelserna i NÄF inte för äktenskap som ingås mellan två kvinnor eller mellan två män. Paragrafen inför- des 2009 i samband med att det blev möjligt för samkönade par att ingå äktenskap i Sverige. I förarbetena till införandet av paragrafen uttalades att NÄF genomför en nordisk konvention (den nordiska äktenskapskonventionen) som inte omfattar äktenskap mellan per- soner av samma kön. För att undvika rättsosäkerhet ansågs detta be- höva komma till uttryck i förordningen.1

Vare sig den nordiska äktenskapskonventionen eller den nordiska arvskonventionen innehåller några bestämmelser som utesluter sam- könade äktenskap eller samkönade makar från konventionernas tillämpningsområden. Utredningen har i avsnitt 3.3.4 gjort bedöm- ningen att termerna äktenskap och makar i de nordiska äktenskaps- respektive arvskonventionerna numera ska tolkas så att de omfattar även samkönade äktenskap och samkönade makar. Det behövs där- för inte en särreglering som föreskriver att samkönade makar undan- tas från tillämpningsområdet för de internordiska bestämmelserna om makars förmögenhetsförhållanden.

Med hänsyn till utredningens bedömning att samkönade äkten- skap numera omfattas av de nordiska äktenskaps- respektive arvs- konventionerna uppkommer frågan om bestämmelserna i 23 § NÄF över huvud taget kan behållas i NÄF. Denna fråga faller dock utan- för ramen för det nuvarande uppdraget som är begränsat till frågor som berör makars, registrerade partners och sambors förmögenhets- förhållanden.

1 Betänkande 2008/09:CU19 s. 21.

225

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

10.4Internationell behörighet

Förslag: Nuvarande bestämmelser om internationell behörighet i nordiska förhållanden vid frågor om bodelning och boskillnad samt litispendens ska i princip behållas med vissa redaktionella och språkliga ändringar.

Som ovan redovisats kommer Sverige när en fråga rör förhållandet till Finland inte längre att ha möjlighet att tillämpa de internordiska bestämmelserna om internationell behörighet. När en fråga om ma- kars förmögenhetsförhållanden rör förhållandet mellan Sverige och Finland ska i stället de heltäckande bestämmelserna om internatio- nell behörighet i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden tillämpas.

Sverige kommer dock att kunna fortsätta tillämpa de internordiska bestämmelserna om internationell behörighet i förhållande till Dan- mark, Norge och Island.

Tillämpningsområdet för de internordiska bestämmelserna om in- ternationell behörighet har redovisats i avsnitt 3.4. I sammanhanget är det viktigt att påtala att de nordiska äktenskaps- respektive arvskon- ventionerna samt de svenska bestämmelser som införlivar dem inte är heltäckande när det gäller internationell behörighet. Bestämmelserna om internationell behörighet gäller endast frågor om bodelning som har samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskill- nad, frågor om boskillnad och frågor om bodelning med anledning av en makes död. Faller en fråga utanför tillämpningsområdet eller regle- rar inte de internordiska bestämmelserna den aktuella frågan ska i stäl- let de heltäckande bestämmelserna om internationell behörighet i för- ordningen om makars förmögenhetsförhållanden tillämpas även i för- hållande till Danmark, Island och Norge. Ett exempel på detta är när frågan gäller en självständig fråga om bodelning, dvs. utan att frågan har samband med ett yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad (jfr 8 § NÄF).

226

SOU 2017:90

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

Frågor om bodelning

I 8 § NÄF anges förutsättningarna för internationell behörighet vid frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning och vård- nad. Med hänsyn till att bestämmelserna fortsatt kommer att kunna tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge i enlighet med artikel 62.1 i förordningen, föreslår utredningen att den del av be- stämmelserna som avser förutsättningar för internationell behörighet vid frågor om bodelning ska behållas.

Bestämmelserna bör dock utgå från svenska förhållanden och i lag- texten bör därför tydliggöras att det endast är domstolar som prövar frågor om bodelning. I Sverige kan en fråga om bodelning i samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad endast tas upp av tingsrätten som en ansökan om förordnande av bodelningsförrättare (se 14 kap. 5 § äktenskapsbalken).

Vidare föreslås att begreppet legal separation används i lagtexten i stället för hemskillnad. Anledningen till detta är att legal separation är en neutral term som inte hänför sig till ett rättsinstitut i ett visst rättssystem. I Danmark och Norge används också ordet separation i stället för hemskillnad. På den tiden då institutet hemskillnad före- kom i Sverige kunde själva termen hemskillnad ha ett visst pedago- giskt värde. Det har dock gått lång tid sedan institutet avskaffades i Sverige och benämningen får därför anses ha förlorat sitt pedago- giska värde (se vidare avsnitt 3.5.1 för en närmare redogörelse av in- stitutet hemskillnad och legal separation). I LIMF och Bryssel II- förordningen används också uttrycket legal separation.

Frågor om litispendens

I 8 a § NÄF finns bestämmelser om litispendens när det gäller frågor om hemskillnad, äktenskapsskillnad, tillfälligt hävande av samman- levanden, bodelning och vårdnad. Bestämmelserna innebär att ett på- gående mål om exempelvis äktenskapsskillnad i vilken yrkanden om bodelning framförts, hindrar att en självständig talan om bodelning tas upp vid en annan domstol rörande samma fråga. Bestämmelserna reglerar dock inte den situationen då en självständig talan om bodel-

227

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

ning är väckt när en bodelningsfråga anhängiggörs i ett mål om äkten- skapsskillnad.2

Med hänsyn till att bestämmelserna fortsatt kommer att kunna tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge i enlighet med artikel 62.1 i förordningen, föreslår utredningen att den del av bestäm- melserna som avser litispendens vid frågor om bodelning behålls. I lik- het med bedömningen ovan bör det i lagtexten tydliggöras att det för svenskt vidkommande är domstolar som prövar frågor om bodelning. Ordet myndighet bör därför ändras till uttrycket domstol eller annan myndighet. Vidare bör begreppet hemskillnad ändras till legal separation.

Frågor om boskillnad

I 5 § NÄF finns bestämmelser om internationell behörighet i fråga om ansökan om boskillnad. Boskillnadsinstitutet är numera avskaffat i Sverige men finns fortfarande kvar i Danmark och Island. För en mer ingående redogörelse av boskillnadsinstitutet, se avsnitt 3.4.1. Bestäm- melserna kommer att kunna fortsätta tillämpas i förhållande till Dan- mark, Island och Norge i enlighet med artikel 62.1 i förordningen och utgångspunkten är därför att bestämmelserna i huvudsak ska behållas.

Hittills har enligt 5 § andra meningen NÄF gällt att om makarna har hemvist i olika stater ska en ansökan om boskillnad tas upp i den stat där den make som ansökan riktar sig mot har hemvist eller, om denna stat är Finland, i den stat vars lag är tillämplig på makarnas för- mögenhetsförhållanden. Det andra ledet i andra meningen blir dock aldrig tillämpligt för Sveriges del eftersom boskillnadsinstitutet är av- skaffat i svensk rätt. Om svensk lag är tillämplig på makarnas för- mögenhetsförhållanden kommer ju en ansökan om boskillnad att av- visas. Utredningen föreslår därför att med undantag för andra ledet i andra meningen, ska bestämmelserna i 5 § NÄF behållas.

Vissa redaktionella och språkliga ändringar bör dock vidtas i syfte att tydliggöra när svensk domstol är behörig att ta upp en fråga om boskillnad. Sådana ändringar ligger i linje med vad som gäller enligt andra svenska bestämmelser om internationell behörighet, t.ex. be- stämmelserna i LIMF (jfr 2 och 2 a §§ LIMF). Några ändringar i sak är dock inte avsedda.

2 Prop. 2000/01:98 s. 62.

228

SOU 2017:90

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

Enligt nuvarande bestämmelser i NÄF (se 2 a §) uppställs ett antal anknytningskrav som måste vara uppfyllda för att 5 § NÄF ska vara tillämplig. Med hänsyn till att 5 § NÄF föreslås behållas bör även be- stämmelserna om det närmare tillämpningsområdet för 5 § NÄF (del av 2 a § NÄF) behållas.

Frågor om bodelning med anledning av en makes död

I 3 kap. 9 och 10 §§ IAL regleras internationell behörighet i frågor som gäller bodelning med anledning av en makes död. Bestämmel- serna ska fortsätta att tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge i enlighet med artikel 62.1 i förordningen om makars för- mögenhetsförhållanden och bestämmelserna ska därför behållas. Som tidigare angetts bör dock lagtexten utgå från svenska förhållan- den. Det bör därför tydliggöras att det endast är domstolar som tar upp frågor om bodelning. Uttrycket eller annan myndighet i första stycket bör tas bort.

10.5Tillämplig lag

Förslag: Nuvarande bestämmelser om tillämplig lag i nordiska för- hållanden ska behållas. Bestämmelserna om begränsning av lagvals- reglernas tillämpning med avseende på äldre äktenskap och om formell giltighet av lagvalsavtal när frågan bedöms enligt svensk lag ska dock tas bort.

Som ovan redovisats kommer Sverige i förhållande till Finland inte längre att kunna tillämpa de internordiska bestämmelserna om tillämp- lig lag. När en fråga om makars förmögenhetsförhållanden rör för- hållandet mellan Sverige och Finland ska i stället bestämmelserna om tillämplig lag i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden tillämpas. Det betyder att Sverige i de fallen kommer att tillämpa oföränderlighetsprincipen i stället för föränderlighetsprincipen som hittills gällt. Sverige kommer dock att kunna fortsätta att tillämpa de internordiska bestämmelserna om tillämplig lag i förhållande till Dan- mark, Norge och Island. Det betyder att Sverige, i förhållande till dessa stater, kommer att kunna fortsätta tillämpa föränderlighetsprin-

229

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

cipen. Se avsnitt 3.3.5 om innebörden av föränderlighets- respektive oföränderlighetsprinciperna.

De internordiska bestämmelserna om tillämplig lag är visserligen heltäckande. Tillämpningsområdet är dock begränsat, vilket har redo- visats i avsnitt 3.5.1. Faller en fråga utanför tillämpningsområdet kom- mer därför bestämmelserna om tillämplig lag i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden att tillämpas även i förhållande till Danmark, Island och Norge.

I 3–4 §§ NÄF finns bestämmelser om tillämplig lag i nordiska för- hållanden. Det gäller bestämmelser som avgör tillämplig lag när makarna har ingått lagvalsavtal (3 §) och när ett sådant avtal saknas (3 a §). Det gäller också bestämmelser om tillämplig lag för att av- göra behörigheten för en make att råda över fast egendom m.m. (3 b §), bestämmelser som reglerar rättsverkningarna av rättshand- lingar när det sker ett byte av tillämplig lag (3 c §) samt lagvalsavtals och äktenskapsförords giltighet till formen (4 §).

Vidare finns bestämmelser om tillämplig lag med anledning av en makes död i IAL (3 kap. 8 §). Det är dock endast frågan om tillämplig lag avseende förfarandet vid bodelning som regleras där. Gäller frågan vilken lag som är tillämplig i materiellt hänseende på en bodelning med anledning av en makes död blir de lagvalsregler som grundas på den nordiska äktenskapskonventionen tillämpliga, dvs. 3–4 §§ NÄF.

Med hänsyn till att de ovan redovisade bestämmelserna fortsatt kommer att kunna tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge enligt artikel 62.1 i förordningen, föreslås att bestämmelserna huvudsakligen ska behållas.

När det gäller bestämmelser om formell giltighet av lagvalsavtal finns för närvarande lagvalsbestämmelser i 4 § NÄF. Bedöms frågan enligt svensk lag, ska lagvalsavtalet anses giltigt om det är skriftligt (4 § andra stycket andra meningen NÄF). Enligt bestämmelserna i 4 § LIMF föreskrivs nämligen skriftlighet för ett lagvalsavtals formella giltighet. När förordningen om makars förmögenhetsförhållanden börjar tillämpas kommer dock svensk rätt att ändras i detta avseende.

Artikel 23 punkten 1 i förordningen föreskriver att ett lagvalsavtal är giltigt till formen om det är skriftligt, daterat och undertecknat. Enligt punkterna 2–4 i samma artikel kan dock ytterligare formkrav gälla för lagvalsavtalet om makarna eller en av dem har hemvist i en medlemsstat som föreskriver kompletterande formkrav för äkten- skapsförord (se vidare avsnitt 6.5.1 angående formell giltighet av lag-

230

SOU 2017:90

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

valsavtal enligt förordningarna). Punkten 1 i artikel 23 kommer att utgöra svensk lag som alltid gäller. Punkterna 2–4 däremot är lagvals- regler som kommer att gälla endast om förordningen är tillämplig. I förhållande till Danmark, Island och Norge kommer lagvalsreglerna angående den formella giltigheten av lagvalsavtal i den nordiska äkten- skapskonventionen att tillämpas i stället för förordningens lagvals- regler. Detta betyder att i ett fall där den nordiska äktenskapskonven- tionen är tillämplig, kommer, om frågan ska bedömas enligt svensk lag, ett lagvalsavtal att anses vara giltigt till formen om det är skriftligt, daterat och undertecknat. Bestämmelserna i 4 § andra stycket andra meningen NÄF strider således mot förordningen och bör därför tas bort.

I 10 § första stycket NÄF finns bestämmelser som reglerar rätts- verkningarna av hemskillnad för frågor om makars förmögenhets- förhållanden. Tidigare förekom hemskillnadsinstitutet i samtliga nor- diska stater men det har numera avskaffats i Sverige och Finland (se vidare avsnitt 3.5.1 för en närmare redogörelse av hemskillnadsinstitu- tet). Med hänsyn till att bestämmelserna i 10 § första stycket NÄF fortsatt kommer att kunna tillämpas i förhållande till Danmark, Island och Norge ska de behållas. Enligt utredningen krävs dock vissa språk- liga ändringar av lagtexten. Bland annat bör begreppet legal separation användas i stället för hemskillnad. Vidare bör viss omstrukturering ske av lagtexten i syfte att göra den modernare och mer lättillgänglig. Några ändringar i sak är dock inte avsedda.

Enligt nuvarande bestämmelser i NÄF (se 2 a §) uppställs ett antal anknytningskrav som måste vara uppfyllda för att de internordiska bestämmelserna om tillämplig lag ska vara tillämpliga. Med hänsyn till att bestämmelserna om tillämplig lag i NÄF föreslås behållas bör även bestämmelserna om det närmare tillämpningsområdet för dessa bestämmelser (del av 2 a § NÄF) behållas.

Av bestämmelserna i 6 § NÄF följer vidare att bestämmelserna om tillämplig lag i NÄF (3–5 §§) inte är tillämpliga avseende äkten- skap som ingåtts för så lång tid sedan att dess rättsverkningar är att bedöma enligt den lagstiftning som gällde i Sverige före år 1920, i Danmark före år 1922 och i Norge före år 1918.3 Mot bakgrund av att bestämmelserna i 6 § NÄF numera måste betraktas som obsoleta bör dessa bestämmelser tas bort.

3 Se NJA II 1932 s. 415 f.

231

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

10.6Erkännande och verkställighet

10.6.1Fortsatt tillämpning av internordiska bestämmelser avseende avgöranden från Danmark, Island och Norge

Som redogjorts för i avsnitt 10.2 kommer Sverige att kunna fortsätta tillämpa nuvarande internordiska bestämmelser i förhållande till Dan- mark, Island och Norge. I förhållande till dessa länder kan Sverige alltså fortsätta att tillämpa bestämmelserna om erkännande av nor- diska avgöranden som har meddelats i enlighet med bestämmelserna om internationell behörighet i NÄF (del av 22 § NÄF). I förhållande till Danmark och Norge gäller detta även bestämmelserna om erkän- nande och verkställighet av nordiska avgöranden om makars för- mögenhetsförhållanden i NEVL (1 och 3 §§ jämförda med 7 § andra stycket 1 och 5 NEVL). I förhållande till Island kommer sådana av- göranden fortsatt att behandlas enligt 1932 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island, eftersom Island ännu inte har antagit 1977 års nordiska ramkonvention.

Tillämpningsområdet för de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet har redovisats i avsnitt 3.6. Faller en fråga utanför tillämpningsområdet för de internordiska bestämmel- serna finns ett fortsatt behov av svenska autonoma bestämmelser om erkännande och verkställighet. I kapitel 12 gör utredningen en bedöm- ning av vilka svenska autonoma bestämmelser som bör gälla för avgöranden som faller utanför tillämpningsområdet för förordning- arna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsför- hållanden och de internordiska bestämmelserna.

10.6.2Fortsatt tillämpning av internordiska bestämmelser avseende avgöranden från Finland

Bedömning: De internordiska bestämmelserna föreskriver enkla- re och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet än förordningen om makars förmögenhetsförhållanden gör. Sverige kan därmed fortsätta att tillämpa de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet i förhållande till Finland.

232

SOU 2017:90

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

Som redogjorts för i avsnitt 4.4.1 och 10.2 kan Sverige fortsätta att tillämpa de internordiska bestämmelserna om erkännande och verk- ställighet även i förhållande till Finland i den mån de föreskriver enkla- re och snabbare förfaranden än förordningen om makars förmögen- hetsförhållanden gör (artikel 62.3). Det gäller därmed nuvarande inter- nordiska bestämmelser om erkännande och verkställighet i NÄF och NEVL.

Som huvudregel gäller enligt både förordningen om makars för- mögenhetsförhållanden och de internordiska bestämmelserna att av- göranden som omfattas av de aktuella regelverken ska erkännas utan att något särskilt förfarande behöver anlitas (jfr artikel 36.1 i förord- ningen om makars förmögenhetsförhållanden, 22 § NÄF och 1 § NEVL). Enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden kan dock varje berörd part som tar upp frågan om huruvida en dom ska erkännas eller inte som huvudfrågan i en tvist, ansöka om att do- men ska erkännas enligt det förfarande som gäller för ansökan om verkställbarhetsförklaring (se artikel 36.2). Någon sådan möjlighet finns inte enligt de internordiska bestämmelserna.

Enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden måste vidare ett avgörande som meddelats i en medlemsstat först förklaras verkställbart i den verkställande medlemsstaten för att avgörandet ska kunna verkställas (artikel 42). Parterna måste då följa ett enligt förordningen fastställt förfarande som innehåller flera olika steg, bl.a. kan var och en av parterna ansöka om ändring av beslutet med anled- ning av ansökan om verkställbarhetsförklaring (se artiklarna 44–57).

De internordiska bestämmelserna saknar bestämmelser om verk- ställbarhetsförklaring. Enligt NEVL ska ett nordiskt avgörande jäm- ställas med ett motsvarande svenskt avgörande och verkställighet ska sålunda ske enligt svensk lag (se 11–12 §§ NEVL).

Av jämförelsen ovan framgår att de internordiska bestämmelserna föreskriver enklare och snabbare förfaranden för verkställighet än förordningen gör medan det kan ifrågasättas om det förhåller sig på samma sätt när det gäller erkännande. I sammanhanget måste dock beaktas att förfarandena för erkännande och verkställighet är tätt för- knippade med varandra eftersom verkställighet av ett avgörande i ett land är beroende av att avgörandet också erkänns i samma land. Vid den jämförelse som ska göras enligt förordningen menar därför ut- redningen att förfarandena för erkännande och verkställighet inte ska ses skilda från varandra utan som en enhet. Det får då anses vara klar-

233

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

lagt att de internordiska bestämmelserna föreskriver enklare och snab- bare förfaranden för erkännande och verkställighet eftersom de, till skillnad mot förordningen, inte kräver att avgörandet först förklaras verkställbart. Detta betyder att Sverige kommer att kunna fortsätta tillämpa de internordiska bestämmelserna om erkännande och verk- ställighet även i förhållande till Finland.

Faller en fråga utanför tillämpningsområdet för de internordiska bestämmelserna, har i avsnittet ovan konstaterats att i förhållande till Danmark, Island och Norge kommer det att finnas behov av svenska autonoma bestämmelser. I förhållande till Finland kommer dock för- ordningen om makars förmögenhetsförhållanden att tillämpas när de internordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet inte är tillämpliga.

10.6.3Bestämmelser om erkännande och verkställighet behålls

Erkännande och verkställighet enligt NEVL och 1932 års lag

Förslag: Nuvarande bestämmelser i NEVL och 1932 års lag ska be- hållas.

Utredningen har konstaterat att nuvarande internordiska bestäm- melser om erkännande och verkställighet som utgångspunkt kan fort- sätta att tillämpas i förhållande till samtliga nordiska länder.

I NEVL och 1932 års lag finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden på privaträttens område. Båda lagarna har vida tillämpningsområden och omfattar även avgöranden angående makars förmögenhetsförhållanden. NEVL tillämpas på av- göranden från Danmark, Finland och Norge medan 1932 års lag tillämpas i förhållande till Island eftersom Island ännu inte har ratifice- rat 1977 års nordiska ramkonvention som NEVL grundas på.

Med hänsyn till att bestämmelserna i NEVL och 1932 års lag fort- satt kommer att kunna tillämpas på nordiska avgöranden bör dessa bestämmelser behållas oförändrade.

234

SOU 2017:90

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

Erkännande av avgöranden angående boskillnad och bodelning i samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad

Förslag: Nuvarande bestämmelser om erkännande av nordiska avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden enligt den nor- diska äktenskapskonventionen ska behållas med vissa ändringar.

Av bestämmelserna ska framgå att nordiska avgöranden som har meddelats med tillämpning av bestämmelser om internationell behörighet som motsvarar artikel 5 eller 8 i den nordiska äkten- skapskonventionen, ska gälla i Sverige.

Utredningen har, som tidigare nämnts, konstaterat att nuvarande in- ternordiska bestämmelser om erkännande och verkställighet som ut- gångspunkt kan fortsätta att tillämpas i förhållande till samtliga nor- diska länder.

I 22 § NÄF regleras frågan om erkännande av vissa avgöranden som har meddelats i andra nordiska stater. Enligt paragrafen ska ett avgörande som har meddelats i någon av de andra nordiska länderna enligt bl.a. 5 § (boskillnad) och 8 § (bodelning i samband med ett yr- kande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad) gälla i Sverige utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller myndighetens behörighet.

Med hänsyn till att bestämmelserna i 22 § NÄF fortsatt kommer att kunna tillämpas i förhållande till övriga nordiska länder föreslås att de ska behållas. Enligt utredningen är det dock inte nödvändigt att i lagtexten ange annat än att de avgöranden som är aktuella ska gälla i Sverige. Andra ledet i paragrafens första mening bör därmed utgå. Ändringen innebär endast en språklig ändring.

Finska avgöranden som gäller svensk-finska förhållanden kom- mer fortsättningsvis inte att vara meddelade enligt de internordiska bestämmelserna om internationell behörighet. I stället kommer de att vara meddelade enligt bestämmelserna om internationell behörig- het i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Frågan är därför om sådana finska avgöranden kommer att kunna erkännas enligt de aktuella bestämmelserna om erkännande.

Enligt artikel 5 i förordningen om makars förmögenhetsförhål- landen är domstolarna i en medlemsstat behöriga att avgöra frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden som uppstår i samband med en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering

235

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

av äktenskap vid en domstol i den medlemsstaten. Artikel 5 i förord- ningen motsvarar i stort sett den del av artikel 8 i den nordiska äkten- skapskonventionen (motsvarande nuvarande 8 § NÄF) som är rele- vant. Skillnaden mellan bestämmelserna är att artikel 5 i förordningen har ett vidare tillämpningsområde än artikel 8 i den nordiska konven- tionen i och med att artikel 5 rör frågor om makars förmögenhets- förhållanden i allmänhet och inte bara bodelning. För internationell behörighet enligt artikel 8 i den nordiska äktenskapskonventionen förutsätts dessutom att talan om hemskillnad eller äktenskapsskill- nad har väckts enligt artikel 7 i den nordiska äktenskapskonventio- nen (motsvarande 7 § NÄF). Enligt artikel 5 i förordningen förut- sätts för internationell behörighet att talan om äktenskapsskillnad m.m. har väckts enligt någon av behörighetsgrunderna i artiklarna 3– 7 i Bryssel II-förordningen. Behörighetsgrunderna i artikel 7 i den nordiska äktenskapskonventionen överensstämmer dock helt med behörighetsgrunderna i artikel 3 i Bryssel II-förordningen.

Bestämmelserna i artikel 22 i den nordiska äktenskapskonven- tionen utgör grunden för bestämmelserna i nuvarande 22 § NÄF. I artikel 22 anges att ett avgörande som i ett av de nordiska länderna har meddelats jämlikt bl.a. artiklarna 5 eller 8 i den nordiska äkten- skapskonventionen, ska gälla i övriga stater. Enligt utredningen får detta anses innebära att för erkännande krävs att den aktuella dom- stolen eller myndigheten har meddelat avgörandet med tillämpning av behörighetsbestämmelser som motsvarar artiklarna 5 eller 8 i den nordiska äktenskapskonventionen. Ett svenskt avgörande som har meddelats enligt bestämmelserna i 5 eller 8 § NÄF har givetvis med- delats jämlikt artiklarna 5 eller 8 i den nordiska äktenskapskonven- tionen. Utredningen menar dock att även finska och svenska av- göranden4 angående bodelning som har meddelats enligt artikel 5 i förordningen får anses ha meddelats jämlikt artikel 8 i den nordiska äktenskapskonventionen, under förutsättning att den avgjorda frågan om bodelning har samband med en väckt talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad enligt artikel 7 i den nordiska äktenskapskonven- tionen. Sådana finska avgöranden bör därför kunna erkännas i Sverige enligt de nu aktuella internordiska bestämmelserna om erkännande.

Som exempel kan ges ett framtida avgörande från en finsk domstol som rör bodelning i samband med en ansökan om äktenskapsskillnad.

4 Med svenska och finska avgöranden menas här avgöranden som rör svensk-finska förhållanden.

236

SOU 2017:90

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

Makarna som avgörandet gäller har hemvist i Finland men en av dem är finsk medborgare och den andra är svensk medborgare. Den av- gjorda frågan gäller därmed ett finsk-svenskt förhållande och den finska domstolen har prövat sin internationella behörighet i enlighet med artikel 5 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Om talan om äktenskapsskillnad är väckt enligt artikel 7 i den nor- diska äktenskapskonventionen, dvs. motsvarande artikel 3 i Bryssel II- förordningen, erkänns domen i Sverige enligt de internordiska be- stämmelserna.

Enligt utredningens mening finns det en risk att ordet enligt, som för närvarande används i 22 § NÄF, uppfattas på så sätt att endast be- stämmelser som är helt identiska med artikel 5 eller 8 i den nordiska äktenskapskonventionen ska ha tillämpats för att erkännande ska kunna ske. Bestämmelserna bör i stället utformas så att innebörden blir att danska, finska, isländska och norska avgöranden som har med- delats med tillämpning av bestämmelser om internationell behörig- het som motsvarar artikel 5 eller 8 i den nordiska äktenskapskonven- tionen, ska gälla i Sverige.

Erkännande och verkställighet av avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden vid en makes död

Förslag: Nuvarande bestämmelser om erkännande och verkställig- het av nordiska avgöranden om makars förmögenhetsförhållan- den vid en makes död ska behållas med vissa ändringar.

Av bestämmelserna ska framgå att även 1932 års lag om erkän- nande och verkställighet av dom som meddelats i Island tillämpas vid sidan om NEVL. Det ska också framgå att om NEVL eller 1932 års lag inte gäller, tillämpas svenska autonoma bestämmelser om erkännande och verkställighet, om inte annat följer av förord- ningen om makars förmögenhetsförhållanden.

I 3 kap. 11 § IAL finns bestämmelser som föreskriver att i fråga om erkännande och verkställighet av avgöranden från de övriga nordiska länderna om bl.a. rätt på grund av arv eller testamente eller efterle- vande makes rätt, tillämpas i första hand NEVL.

Frågan är vilka frågor som kan anses omfattas av begreppet efter- levande makes rätt. Klart är att efterlevande makes arvsrätt inte faller

237

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

in under begreppet eftersom frågor om rätt till arv redan finns upp- räknade i paragrafen. Frågor om makars förmögenhetsförhållanden vid en makes död, t.ex. frågor om bodelning, får dock anses omfattas av begreppet (se utredningens bedömning i avsnitt 3.5.2).

Kan andra frågor än frågor om makars förmögenhetsförhållanden vid en makes död omfattas av begreppet? I 14 kap. 7 § försäkrings- avtalslagen (FAL) regleras rätten till utfallande försäkringsbelopp när en förmånstagare finns insatt och försäkringstagaren har avlidit. Enligt första stycket ska försäkringsbeloppet då inte ingå i kvarlåten- skapen utan tillfalla förmånstagaren direkt. I praktiken är förmåns- tagarförordnanden oftast utformade till förmån för i första hand en efterlevande make. Den efterlevande maken kan då utan vidare upp- bära de belopp som i framtiden utfaller på grund av försäkringen.5 Äktenskapsbalkens bestämmelser om bodelning tillämpas inte på så- dana försäkringsbelopp (se 10 kap. 5 § äktenskapsbalken).

Utredningen bedömer att frågor om utfallande försäkringsbelopp till förmån för en efterlevande make inte kan anses utgöra frågor om makes rätt till arv eller testamente och inte heller frågor om makars förmögenhetsförhållanden vid en makes död. Frågorna bör dock falla in under begreppet efterlevande makes rätt. Sålunda får begreppet anses omfatta även andra frågor än frågor om makars förmögenhets- förhållanden vid en makes död.

Med hänsyn till att bestämmelserna som avser avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden vid en makes död i 3 kap. 11 § IAL fortsatt kommer att kunna tillämpas i förhållande till de övriga nordiska länderna, föreslås att de ska behållas. Det bör dock framgå av bestämmelserna att 1932 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island tillämpas vid sidan om NEVL efter- som NEVL inte gäller i förhållande till Island.

Från NEVL:s tillämpningsområde har undantagits avgöranden om bl.a. efterlevande makes rätt, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater (7 § andra stycket 5 NEVL). Något sådant undantag finns däremot inte i 1932 års lag. I fråga om erkännande och verkställighet av ett danskt eller norskt avgörande om makars förmö- genhetsförhållanden som undantas från NEVL:s tillämpningsområde ska svenska autonoma bestämmelser om erkännande och verkställig-

5 Agell och Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap, 5:e uppl., 2011, s. 232 f.

238

SOU 2017:90

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

het tillämpas (se kapitel 12). Avseende ett finskt avgörande tillämpas i samma situation bestämmelserna om erkännande och verkställighet i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Detta bör kom- ma till uttryck i lagtext.

10.6.4Förtydligande av hur de internordiska bestämmelserna ska tillämpas införs

Förslag: Bestämmelser ska införas som uttömmande anger vilka bestämmelser som ska tillämpas i fråga om erkännande och verk- ställighet av nordiska avgöranden om makars förmögenhetsförhål- landen.

Av bestämmelserna ska framgå att NEVL eller 1932 års lag ska tillämpas i dessa situationer. Det ska även framgå att om dessa lagar inte gäller tillämpas svenska autonoma bestämmelser om erkännan- de och verkställighet om inte något annat följer av förordningen om makars förmögenhetsförhållanden.

I avsnitt 10.6.3 föreslår utredningen bl.a. att nuvarande bestämmelser i NÄF och IAL angående erkännande och verkställighet ska behållas. Det gäller bestämmelserna i 22 § NÄF om erkännande av avgöran- den som meddelats jämlikt behörighetsbestämmelserna i 5 och 8 §§ NÄF samt bestämmelserna i 3 kap. 11 § IAL som anger vilka bestäm- melser om erkännande och verkställighet som ska tillämpas avseende avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden vid en makes död.

I dag saknas bestämmelser i NÄF och IAL som tydliggör vilka internordiska bestämmelser som ska tillämpas i fråga om erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden om makars förmögenhets- förhållanden i övrigt. Det kan t.ex. gälla erkännande och verkställighet av ett avgörande angående en självständig fråga om bodelning i an- ledning av äktenskapsskillnad eller av ett avgörande om makars för- mögenhetsförhållanden utan att det handlar om bodelning. Utred- ningen menar att det bör införas bestämmelser som förtydligar vilka bestämmelser om erkännande och verkställighet som ska tillämpas på dessa avgöranden.

I första hand ska bestämmelserna om erkännande och verkställig- het i NEVL eller 1932 års lag tillämpas. NEVL tillämpas på avgöran-

239

Internordiska bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

den från Danmark, Finland och Norge medan 1932 års lag tillämpas på avgöranden från Island.

Från NEVL:s och 1932 års lags tillämpningsområden undantas dock vissa avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden, bl.a. av- göranden om boskillnad och bodelning med anledning av äktenskaps- skillnad (7 § andra stycket 1 NEVL och 10 § andra stycket 1 i 1932 års lag). Det framgår dock av NEVL att bestämmelserna om verkstäl- lighet är tillämpliga om det är fråga om verkställighet av en dom som ska gälla i Sverige enligt 22 § NÄF (7 § andra stycket 1 NEVL).

Mot den bakgrunden bör det införas bestämmelser som anger att om NEVL eller 1932 års lag inte gäller, tillämpas i stället svenska auto- noma bestämmelser om erkännande och verkställighet (se kapitel 12) om inte något annat följer av förordningen om makars förmögenhets- förhållanden. Det innebär att de autonoma bestämmelserna om er- kännande och verkställighet tillämpas på avgöranden från Danmark, Island och Norge medan bestämmelserna om erkännande och verk- ställighet i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden tilläm- pas på avgöranden från Finland.

10.7Konventionsstater i stället för fördragsslutande stater

Förslag: De stater som deltar i de nordiska äktenskaps- respek- tive arvskonventionerna ska genomgående benämnas konven- tionsstater i de internordiska bestämmelserna om internationell behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet.

De nuvarande svenska bestämmelserna som införlivar den nordiska äktenskapskonventionen benämner genomgående de deltagande sta- terna fördragsslutande stater. Utredningen anser att benämningen är lång. Överenskommelserna som de nordiska staterna har ingått med varandra på det aktuella området benämns konventioner och utred- ningen anser därför att en lämpligare benämning på de deltagande sta- terna är konventionsstater. De internordiska bestämmelserna bör där- för genomgående benämna de deltagande staterna konventionsstater.

240

11Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

11.1Inledning

I dag tillämpas samma svenska autonoma bestämmelser om inter- nationell behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställig- het på såväl makars som sambors förmögenhetsförhållanden (se 1 § LIMF). För makar börjar dock nya internationellt privaträttsliga bestämmelser att tillämpas från och med den 29 januari 2019 enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Frågor om sam- bors förmögenhetsförhållanden faller utanför förordningens tillämp- ningsområde. De faller även utanför tillämpningsområdet för förord- ningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Eftersom de nya bestämmelserna i förordningen om makars för- mögenhetsförhållanden kommer att ersätta bestämmelserna avseende makar i LIMF uppstår frågan vilka svenska autonoma bestämmelser som fortsättningsvis ska gälla för sambor. Frågan är inte direkt moti- verad av förordningarna men får anses näraliggande till de frågor som utredningen ska behandla enligt utredningsdirektiven. Av utrednings- direktiven framgår att utredaren är oförhindrad att ta upp näraliggan- de frågor och om utredaren under arbetet gör bedömningen att det finns behov av andra ändringar än sådana som är direkt motiverade av förordningarna, står det utredaren fritt att föreslå sådana ändringar.

I 2012 års Bryssel I-förordning och 2007 års Luganokonvention finns internationellt processrättsliga bestämmelser om internationell behörighet samt erkännande och verkställighet som utredningen be- dömer är tillämpliga i fråga om sambors förmögenhetsförhållanden. Det finns dock ett fortsatt behov av svenska autonoma bestämmel- ser angående sambors förmögenhetsförhållanden. Frågan i vilken ut- sträckning ett sådant behov finns behandlas i avsnitt 11.2.

241

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

Avsnitt 11.3 innehåller utredningens överväganden och förslag i fråga om vilka autonoma bestämmelser som i fortsättningen ska gälla för internationell behörighet, lagval samt erkännande och verkställig- het angående sambors förmögenhetsförhållanden. I avsnittet finns överväganden och förslag som går ut på att nuvarande bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden i huvudsak ska behållas. Den lagtekniska frågan om bestämmelserna ska behållas i LIMF eller föras över till en ny lag behandlas i stället i kapitel 14.

11.2Behovet av svenska autonoma bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

Bedömning: Det behövs fortsättningsvis svenska autonoma be- stämmelser angående tillämplig lag för frågor om sambors förmö- genhetsförhållanden. Vidare behövs fortsättningsvis svenska auto- noma bestämmelser om internationell behörighet samt erkännande och verkställighet för frågor om sambors förmögenhetsförhållan- den för det fall en sådan fråga inte regleras i 2012 års Bryssel I-för- ordning eller 2007 års Luganokonvention.

Som redogjorts för i avsnitt 3.3.2 bedömer utredningen att 2012 års Bryssel I-förordning och 2007 års Luganokonvention är tillämpliga på frågor om sambors förmögenhetsförhållanden. Enligt grundregeln i dessa instrument ska talan mot den som har hemvist i en deltagande stat väckas vid domstol i den staten (artikel 4 i 2012 års Bryssel I-för- ordning och artikel 2 i 2007 års Luganokonvention). I de fall parterna har ingått ett enligt instrumenten gällande avtal om behörig domstol, dvs. ett prorogationsavtal, är det dock vid den enligt avtalet utpekade domstolen som talan ska väckas (artikel 25 i 2012 års Bryssel I-för- ordning och artikel 23 i 2007 års Luganokonvention).

Skillnaden mellan instrumenten när det gäller prorogationsavtal är att avtalet enligt 2012 års Bryssel I-förordning gäller oberoende av var parterna har hemvist, medan avtalet enligt 2007 års Luganokonven- tion endast gäller om minst en av parterna har hemvist i en konven- tionsstat.

För det fall svaranden inte har hemvist i någon av de deltagande staterna och något gällande prorogationsavtal som ger behörighet till en domstol i en deltagande stat inte har ingåtts mellan parterna,

242

SOU 2017:90

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

tillämpas i stället de deltagande staternas autonoma bestämmelser om internationell behörighet (artikel 6 i 2012 års Bryssel I-förord- ning och artikel 4 i 2007 års Luganokonvention). För närvarande blir alltså bestämmelserna i LIMF om internationell behörighet tillämp- liga i dessa fall.

Varken 2012 års Bryssel I-förordning eller 2007 års Luganokon- vention reglerar frågor om lagval. I dag tillämpas bestämmelserna i LIMF för att bestämma tillämplig lag i fråga om sambors förmögen- hetsförhållanden.

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 2012 års Bryssel I-förordning och 2007 års Luganokonvention tillämpas på av- göranden angående sambors förmögenhetsförhållanden som har med- delats i någon av de stater som är bundna av instrumenten. Enligt 2007 års Luganokonvention krävs att en dom som har meddelats i en deltagande stat förklaras verkställbar i en annan deltagande stat för att den ska kunna verkställas där (artikel 38.1). Enligt 2012 års Bryssel I- förordning krävs inte någon sådan verkställbarhetsförklaring för verk- ställighet (artikel 39). När avgöranden om sambors förmögenhets- förhållanden har meddelats i stater som inte är bundna av 2012 års Bryssel I-förordning eller 2007 års Luganokonvention, blir de delta- gande staternas autonoma bestämmelser om erkännande och verkstäl- lighet tillämpliga. För närvarande blir alltså bestämmelserna om erkän- nande och verkställighet i LIMF tillämpliga i dessa situationer. Enligt LIMF krävs alltid en verkställbarhetsförklaring för att en dom som meddelats i en annan stat ska kunna verkställas här (16 § LIMF).

Av ovanstående redogörelse framgår att det finns ett fortsatt be- hov av svenska autonoma bestämmelser om internationell behörig- het, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet när det gäller frågor om sambors förmögenhetsförhållanden.

243

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

11.3Vilka svenska autonoma bestämmelser

bör gälla för sambors förmögenhetsförhållanden?

11.3.1Nuvarande bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden behålls

Förslag: Nuvarande bestämmelser om internationell behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet för frågor om sambors förmögenhetsförhållanden ska behållas med mindre språkliga och redaktionella ändringar.

När det gäller formell och materiell giltighet av lagvalsavtal ska nuvarande bestämmelser dock ändras.

Som redogjorts för i avsnittet ovan kommer det att finnas behov av svenska autonoma bestämmelser för frågor om sambors förmögen- hetsförhållanden. Frågan är dock hur dessa bestämmelser bör se ut. Bör motsvarande bestämmelser gälla för sambor som för makar enligt förordningen om makars förmögenhetsförhållanden eller bör nuva- rande bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden fortsätta att gälla?

LIMF infördes år 1990. Lagen innehöll då endast internationellt privaträttsliga bestämmelser angående makars förmögenhetsförhållan- den. Redan i betänkandet som föregick införandet av LIMF (Inter- nationella familjerättsfrågor SOU 1987:18) hade dock Familjelagssak- kunniga uttalat att de förslag som lämnades för makar i stor utsträck- ning skulle kunna tillämpas analogt avseende sambor.1 Trots detta kom aldrig några bestämmelser angående sambors förmögenhets- förhållanden att införas i LIMF 1990. Det var först 2001 som sådana bestämmelser infördes i LIMF efter förslag i departementspromemo- rian Vissa internationella frågor rörande sambors förmögenhetsförhål- landen (Ds 1997:60). Genom införandet gjordes i princip samma be- stämmelser som vid den tiden gällde för makars förmögenhetsförhål- landen också tillämpliga på sambors förmögenhetsförhållanden. Sedan införandet av bestämmelser avseende sambor i LIMF tyder allt på att bestämmelserna också har fungerat väl för sambor.

1 SOU 1987:87 s. 45.

244

SOU 2017:90

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

Internationell behörighet, erkännande och verkställighet

När det gäller frågor om internationell behörighet, erkännande och verkställighet kan konstateras att bestämmelserna i LIMF och förord- ningen om makars förmögenhetsförhållanden inte innehåller några avgörande skillnader i sak, förutom på en punkt.2 Enligt förordningen finns möjlighet att ingå prorogationsavtal (artikel 7) medan denna möjlighet saknas i LIMF. Makar kommer alltså enligt förordningen att under vissa förutsättningar kunna välja att svensk domstol ska vara behörig att avgöra frågor om deras förmögenhetsförhållanden medan de saknar en sådan möjlighet enligt LIMF.

För sambors del finns dock redan möjlighet att ingå prorogations- avtal enligt bestämmelserna i 2012 års Bryssel I-förordning. En skill- nad är dock att valet av domstol enligt artikel 7 i förordningen om makars förmögenhetsförhållanden är begränsat till vissa domstolar medan det för sambor enligt 2012 års Bryssel I-förordning saknas krav på anknytning till den valda domstolen (se artikel 25 i 2012 års Bryssel I-förordning).

Tillämplig lag

Enligt LIMF är tillämplig lag vid avsaknad av lagvalsavtal som huvud- regel lagen i den stat där samborna tog hemvist när de inledde sambo- förhållandet. Om båda samborna senare tagit hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas dock i stället den statens lag (4 § LIMF).

Lagvalsreglerna i LIMF grundar sig på en föränderlighetsprincip som innebär att tillämplig lag som huvudregel är lagen i den stat där samboförhållandet inleddes men att den kan förändras beroende på sambornas senare hemvist. Föränderlighetsprincipen skiljer sig från oföränderlighetsprincipen som innebär att den lag som vid sambo- förhållandets inledande blir tillämplig på parets förmögenhetsförhål- landen fortsatt ska gälla oavsett vilka förändringar i fråga om hemvist eller nationalitet som därefter inträffar (se vidare avsnitt 3.3.5 för en genomgång av dessa principer).

2 Förfarandereglerna vid ansökan om verkställbarhetsförklaring skiljer sig åt mellan de två regel- verken (se artiklarna 44–57 i förordningen jämfört med 16–17 §§ LIMF). Detta har dock inte någon betydelse för den nu aktuella frågan.

245

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

Lagvalsreglerna i förordningen om makars förmögenhetsförhål- landen bygger på oföränderlighetsprincipen. Enligt förordningen är nämligen huvudregeln vid avsaknad av lagvalsavtal att tillämplig lag är lagen i den stat där makarna hade gemensamt hemvist när äkten- skapet ingicks (artikel 26.1). Endast undantagsvis och om vissa sär- skilda förutsättningar är uppfyllda kan tillämplig lag vara lagen i en annan stat dit makarna flyttat efter äktenskapets ingående. En sådan förutsättning är att makarna hade sitt senaste gemensamma hemvist i den andra staten under en betydligt längre tid än i den stat där de hade hemvist vid äktenskapets ingående (artikel 26.3).

Frågan som utredningen ställer sig är om det kan anses lämpligt att beträffande sambor tillämpa lagvalsregler som grundar sig på oföränderlighetsprincipen. Ett äktenskaps ingående planeras normalt av de blivande makarna under viss tid före själva giftermålet. Nor- malt registreras också ingåendet av äktenskapet av myndigheter i ett land vid en viss tidpunkt. För makar är det därför enkelt att förutse att bestämmelser som tar sin utgångspunkt i tidpunkten för äkten- skapets ingående, förr eller senare kan komma att tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden.

På motsatt sätt förhåller det sig med sambor. Det är inte ovanligt att tidpunkten för ett samboförhållandes inledande är flytande och svårbestämbar. Par sammanbor ofta under längre eller kortare perio- der innan själva samboförhållandet blir varaktigt och dessa par är många gånger omedvetna om exakt när deras samboförhållande in- leds. Det är också svårt för par att förutse att bestämmelser som tar sin utgångspunkt i en sådan tidpunkt kan komma att tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden.

Som exempel kan ges ett svenskt par som i inledningen av sitt förhållande bor i både Sverige och Spanien på grund av den ena part- nerns arbete. Paret bor tillsammans i kortare och längre perioder i båda länderna för att slutligen bosätta sig permanent tillsammans i Sverige, där de också tar hemvist. De har dock under tiden i Spanien även haft hemvist och inlett sitt samboförhållande där, utan att vara medvetna om detta. När frågor om deras förmögenhetsförhållanden uppstår i Sverige kommer det med stor sannolikhet att komma som en överraskning för dem att spansk lag ska vara tillämplig lag på de- ras förmögenhetsförhållanden.

Med hänsyn till ovanstående anser utredningen att det inte är lämpligt att för sambor ha bestämmelser som innebär att tidpunkten

246

SOU 2017:90

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

för samboförhållandets inledande i princip alltid blir bestämmande för lagvalet (oföränderlighetsprincipen). Detta talar för att nuvarande bestämmelser även fortsättningsvis bör gälla beträffande sambor.

Frågan är dock om det skulle försvåra alltför mycket för rätts- tillämpningen om olika lagvalsregler gällde för makar och sambor på det aktuella området. De svenska materiella bestämmelserna om ma- kars respektive sambors förmögenhetsförhållanden innehåller redan många olikheter. De största olikheterna gäller bestämmelserna om sambors respektive makars egendom och om bodelning (se vidare av- snitt 3.2.1 och 3.2.3). Även om de rättstillämpande myndigheterna skulle tillämpa samma lagvalsregler på makars respektive sambors för- mögenhetsförhållanden, skulle de, om svensk lag blir tillämplig, såle- des ändå behöva tillämpa olika svenska materiella bestämmelser bero- ende på om frågan gällde makar eller sambor. Utredningen gör därför bedömningen att det inte skulle försvåra alltför mycket för rätts- tillämpningen om olika lagvalsregler gällde för makar och sambor.

Utredningens sammanvägda bedömning

Vid en sammanvägd bedömning anser utredningen att bestämmelser motsvarande dem i LIMF, som utgångspunkt, ska fortsätta att gälla för sambor. Det betyder att de flesta bestämmelser som i dag gäller för sambors förmögenhetsförhållanden enligt LIMF ska behållas. Det gäller bestämmelserna om internationell behörighet i 2 § 2–5, 2 a § och 15 § LIMF, bestämmelserna om tillämplig lag i 4 §, 5 § första och andra styckena, 5 a §, 6 § första stycket, 7 § och 9–12 §§ LIMF, bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 13–14 och 16–17 §§ LIMF, bestämmelserna om reservforum i 18 § LIMF, bestämmelserna om hemvist i 19 § LIMF samt bestämmelserna om ordre public i 20 § LIMF. Endast vissa språkliga och redaktionella ändringar krävs. Bl.a. behöver lydelsen av andra stycket i 16 § LIMF ändras i syfte att stämma överens med motsvarande lydelse i 2 kap. 9 § och 4 kap. 4 § andra stycket IAL.

Även bestämmelser motsvarande lagvalsbestämmelserna i 3 § LIMF (tillämplig lag vid lagvalsavtal) är angelägna att behålla. I 3 § LIMF regleras dock inte bara frågan om tillämplig lag utan även kra- ven för ett lagvalsavtals formella giltighet. Utredningen föreslår i av- snitt 11.3.2 vissa ändringar i förhållande till 3 § LIMF vad gäller for-

247

Bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden

SOU 2017:90

mell och materiell giltighet av lagvalsavtal mellan sambor. Med dessa föreslagna ändringar är utredningens uppfattning att även bestäm- melser motsvarande lagvalsbestämmelserna i 3 § LIMF ska behållas.

11.3.2Ändringar införs avseende bestämmelserna om giltighet av lagvalsavtal

Förslag: Nuvarande bestämmelser om formell giltighet av lagvals- avtal mellan sambor ska ändras på så sätt att ett sådant lagvalsavtal i fortsättningen ska vara skriftligt, daterat och undertecknat av båda samborna.

Bestämmelser om materiell giltighet av lagvalsavtal mellan sam- bor ska införas. Enligt bestämmelserna ska förekomsten och giltig- heten av ett lagvalsavtal eller av ett villkor i ett sådant avtal faststäl- las enligt den lag som skulle vara tillämplig på det om avtalet eller villkoret var giltigt.

Hittills