Svar på fråga 2017/18:1482 av Jenny Petersson (M)
Nationell plan för hepatit C
Jenny Petersson har frågat mig vad regeringen och då främst ministern avser att göra i fråga om nationell plan på området, för att försäkra sig om att så många som möjligt får den tillgängliga behandlingen.
Under de senaste åren har det kommit flera nya läkemedel mot hepatit C som är mycket effektiva och ger möjlighet att bota sjukdomen. Det är en stor framgång. Regeringen har också, i flera års läkemedels-överenskommelser med SKL bidragit med en omfattande delfinansiering av kostnaden för läkemedlen. I 2018 års överenskommelse bidrar staten med drygt en miljard kronor för detta ändamål.
Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) är den myndighet som fattar beslut om pris och subvention för de läkemedel som omfattas av högkostnadsskyddet, där företagen ansöker om att få ingå. Tidigare fanns förmånsbegränsningar för de nya läkemedlen mot hepatit C, som innebar att subventionen inte omfattade de med lindrigast sjukdom. Sedan den 1 januari i år finns inte några förmånsbegränsningar för de nya läkemedlen, vilket innebär att läkemedlen ingår i högkostnadsskyddet för behandling av samtliga patientgrupper med hepatit C, oavsett sjukdomsgrad. I samband med de nya förmånsbesluten kom, som Jenny Petersson skriver, uppdaterade rekommendationer från Rådet för nya terapier (NT-rådet).
Att det nu finns förutsättningar att erbjuda en kostnadseffektiv behandling i alla patientgrupper är mycket glädjande. Det kan också nämnas att Socialstyrelsen prognosticerar en kraftigt ökad behandlingstakt framöver på grund av de nya subventionsbesluten och rekommendationerna.
Det finns i dag inte någon nationell plan eller strategi avseende behandling mot hepatit C, och Sverige har överlag få sådana dokument som hanterar särskilda sjukdomsdiagnoser. Det är kopplat till hur hälso- och sjukvården är organiserad i Sverige. Det är enligt hälso- och sjukvårdslagen landstingen som har ansvar för att bedriva hälso- och sjukvård. De ska göra de bedömningar och prioriteringar som de anser lämpliga utifrån de förutsättningar som råder inom respektive landsting, för att erbjuda en god vård.
Slutligen kan jag glädjande nog konstatera att vi i Sverige har haft en tidig introduktion av dessa läkemedel jämfört många andra länder.
Stockholm den 20 juni 2018
Annika Strandhäll