Svar på fråga 2017/18:1471 av Markus Wiechel (SD)
Skadeståndsnivåer för brottsoffer
Markus Wiechel har frågat mig om jag anser att det nuvarande systemet för skadestånds- och kränkningsersättningar fungerar bra och om skillnaderna är rimliga eller om jag avser att vidta åtgärder för att ändra det nuvarande systemet.
De skillnader som Markus Wiechel syftar på avser en jämförelse som han gör mellan diskrimineringsersättning i vissa fall och skadestånd för psykiskt lidande till de föräldrar som förlorat sin dotter vid terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Jag kan som statsråd inte uttala mig om enskilda fall, särskilt inte när det pågår en rättsprocess. Jag vill dock uttrycka mitt djupaste deltagande till de som drabbats av terrordådet. Och jag förstår att inget belopp någonsin kan ersätta förlusten av ett barn.
Diskrimineringsersättning, som infördes 2009, går inte riktigt att jämföra med skadestånd. I förarbetena till regleringen uttalas att ersättningsformen inte bör jämföras med vanligt skadestånd eftersom den delvis har andra ändamål. Vid brott kan en gärningsman t.ex. dömas till ett fängelsestraff. Straffsystemet tillgodoser en preventiv funktion och vid sidan av straffet kan brottsoffer få ersättning för kränkning. Vid diskriminering utdöms däremot inga andra påföljder vid sidan av ersättningen. För att ha en preventiv funktion ansågs därför att diskrimineringsersättningen normalt måste bestämmas till ett högre belopp än skadestånd vid brott. Vidare konstaterades att krav på diskrimineringsersättning ofta riktar sig mot juridiska personer med stora ekonomiska resurser, vilket också talade för högre ersättningsnivåer för att kunna uppnå en avskräckande effekt.
När det gäller skadestånd är utgångspunkten att skador ska ersättas fullt ut. Några belopp regleras inte i lag utan lagstiftaren har överlämnat till rättstillämpningen att närmare bestämma storleken på skadestånden. I rättspraxis har det utvecklats schablonersättningar för psykiskt lidande till följd av en nära anhörigs död. Schablonerna syftar till att skapa ökad förutsebarhet och enhetlighet. Dessutom innebär de en bevislättnad för den skadelidande eftersom han eller hon inte behöver bevisa sin skada med läkarintyg eller liknande utredning. Vid uppsåtligt dödande uppgår schablonbeloppet till 60 000 kr. Den som visar att han eller hon har lidit en mer omfattande skada kan få högre ersättning.
Att ge bra stöd och hjälp till brottsoffer är en viktig fråga för regeringen. När individen är som mest sårbar, måste samhället vara starkt. Därför har dessa frågor prioriterats under mandatperioden och regeringen har bland annat sett till att brottsofferstödjande organisationer har mer resurser än någonsin. Att det finns ändamålsenliga regler om ersättning till brottsoffer är naturligtvis också av stor betydelse. Jag ser dock ingen anledning att ändra systemet för skadestånd för att göra det mer likt diskrimineringsersättning.
Stockholm den 28 juni 2018
Heléne Fritzon