av Lars Beckman (M)
till Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
Svensk arbetsmarknad är tudelad. Arbetslösheten bland inrikes födda är låg, samtidigt som arbetslösheten bland utrikes födda är över 22 procent, enligt Arbetsförmedlingens verksamhetsstatistik.
Som svar på integrationsproblemen har regeringen sjösatt ett antal reformer, som nu visar sig ha mycket begränsade resultat.
För det första: I dagarna har Statskontoret presenterat en uppföljningsrapport om ”moderna beredskapsjobb” (3 oktober 2017). Statsministern presenterade åtgärden på första maj 2015 som en helt central reform för att stärka integrationen. Åtgärden står nu med betydande problem. Dels är målgruppen fel för insatsen; åtgärden har träffat högutbildade i stället för lågutbildade. Dels har hela två tredjedelar ironiskt nog anställts på Arbetsförmedlingens egna kontor.
För det andra: Tidningen Arbetet rapporterar (2 oktober 2017) om att de medel som riktats till så kallade snabbspår inte nyttjas. Flera miljoner kronor brinner inne eftersom implementeringsproblemen kvarstår. Det finns för få deltagare i åtgärden, och väldigt lite talar för att satsningen kommer att bli särskilt storskalig.
För det tredje: Den så kallade 100-klubben, som statsministern presenterade på en konferens hösten 2015, genererar otillräckliga resultat, enligt Dagens industri (2 maj 2017). Endast två arbetsgivare har anslutit sig till klubben, och endast 400 personer av de 80 000 inskrivna i etableringsuppdraget har fått ta del av en praktikinsats i satsningen.
Parallellt med dessa misslyckanden har statsministerns mest prioriterade reform under mandatperioden avvecklats, nämligen de 32 000 utlovade traineejobben som blev endast några hundra platser. Svensk politik har sannolikt aldrig sett ett större misslyckande.
Min fråga till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson är:
Vad gör ministern för att komma till rätta med de betydande tillkortakommandena i arbetsmarknadspolitiken?