Fråga 2017/18:508 Malmö kommuns vägran att ge information om bortförda flickor

av Robert Hannah (L)

till Statsrådet Åsa Regnér (S)

 

Redan år 2009 rapporterade Ungdomsstyrelsen i sin rapport Gift mot sin vilja att ungefär 70 000 unga i Sverige upplevde att föräldrar, religion eller kultur satte gränser för dem i valet av livspartner. I Malmö uppskattades då ca 2 000 unga leva i hedersförtryck. Men nu finns det bättre forskning i ämnet. Forskare menar i dag att så många som 240 000 unga människor i Sverige lever under hedersförtryck. Det är också glädjande att det har tillsatts en nationell kartläggning för att se hur stor omfattningen av hedersförtryck är. Samtliga kommuner måste delta i arbetet med kartläggningen om resultatet ska ge en verklig bild av omfattningen av hedersförtryck i Sverige.

Men det finns vissa kommuner som sviker hedersutsatta. En av de värsta är det rödgrönt styrda Malmö kommun. Malmö kommun såg mellan fingrarna när det gällde de flickor som kom hösten 2015 och var gifta med vuxna män. Minderåriga barn fick bo med vuxna män – vi upprätthöll den hederskultur som de tvingats leva under i sina hemländer. Nu rapporterar Dagens Samhälle att Malmö kommun är en av de kommuner som vägrar redovisa antalet unga tjejer som misstänks ha förts bort och utsatts för tvångsgifte under sommaren. Det rödgrönt styrda Malmö kommun vägrar svara på Dagens Samhälles frågor om antalet bortförda flickor med hänvisning till att kommunen inte har tillåtelse att göra förfrågningar i skolor som rör sådana frågor. Det måste rimligtvis innebära att den kartläggning om hedersförtryck som ska göras nationellt inte kommer att kunna innehålla några uppgifter från skolor i Malmö och däribland även information om hur många barn som misstänks ha blivit bortgifta.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet Åsa Regnér:

 

Anser statsrådet att Malmö kommun och andra kommuner har rätt att vägra ge information om och kartlägga omfattningen av hedersförtryck i sina kommuner, och om så är fallet, vad avser regeringen att göra för att säkerställa att såväl medier som den nationella kartläggningen får tillgång till den information de behöver?