av Anders Åkesson (C)
till Statsrådet Tomas Eneroth (S)
I svaret på min fråga 2016/17:1838 poängteras ännu en gång att ”överflyttning av godstransporter från väg till sjö” är något som regeringen vill uppnå. Målet är bra men mål utan verkningsfulla medel är bara önsketänkande. Politiken måste agera starkare än att bara hoppas på att en utveckling mot en stärkt konkurrenskraft för sjöfarten sker av sig själv.
Sjöfartsverket höjde vid årsskiftet farleds- och lotsavgifterna med 100 miljoner. Myndigheten har nu aviserat en ytterligare höjning som dessutom är något större. Under det socialdemokratiska styret har sjöfarten på strax över ett år fått avgiftshöjningar om 200 miljoner. Samtidigt beslöt man att inte förlänga den sjöfartsmiljard som Alliansen genomförde under sina år vid makten. Totalt innebär det att kostnaderna för sjöfarten 2018 är mer än 500 miljoner kronor högre än de var under Alliansens tid vid makten. Samtidigt sitter regeringen och hoppas på en överflyttning till sjöfart och att sjöfarten ska bidra till stärkt konkurrenskraft för svenskt näringsliv. Jag är inte av den tron att man tar politiskt ansvar genom att blunda och hoppas. Sjöfartsverkets budget måste vara i balans men avgiftsökningarna går stick i stäv med att skapa en konkurrenskraftig sjöfart. Antingen måste attraktiviteten stärkas på annat sätt så att kostnadshöjningarna motsvaras av en kvalitetsförbättring eller så måste tillskott ske så att Sjöfartsverket inte behöver göra kostnadshöjningen för att få en balanserad budget.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Tomas Eneroth:
På vilket sätt avser statsrådet och regeringen att agera för att kostnadshöjningarna inte ska leda till en överflyttning ”åt fel håll”, det vill säga från sjö till land?