av Markus Wiechel (SD)
till Statsminister Stefan Löfven (S)
Den 4 juni 2018 debatterades regeringens proposition Ny möjlighet till uppehållstillstånd. Kort sagt var detta debatten som rörde amnestin för 9 000 afghaner, varav närapå samtliga var män, inga ansågs ha skyddsskäl och samtliga saknade giltiga id-handlingar. Utöver att dessa fakta gjorde att propositionen var hårt kritiserad såväl av vanliga medborgare som av flertalet riksdagspartier (inklusive ett av dem som röstade för förslaget) hade det totalsågats av remissinstanserna. Lagrådet yttrade att gränsen har nåtts för hur ett lagförslag får utformas, och andra menade att den skulle försvåra kraftigt för svenska myndigheter i deras fortsatta arbete samt att det stred mot ett likabehandlingsperspektiv. Förlorarna på förslaget är de afghaner som följt lagen och återvänt hem samt alla de sjuka, gamla, unga och utsatta som nu inte får ta del av de minst 2,9 miljarder som i stället läggs på denna grupp.
Trots att detta kan vara en av de hetaste riksdagsdebatterna under mandatperioden och trots alla frågetecken fanns inte en enda minister på plats under debatten.
Detta är inte den enda debatten som saknat ministrar; det har snarare varit mycket vanligt att ministrarna, även vid viktigare debatter, har uteblivit. Statsråden har uppenbarligen har prioriterat annorlunda, vilket är deras fulla rätt. När hela sex statsråd valde att delta vid en invigning av laddstolpar i Upplands Väsby torsdagen den 31 maj kan man dock fråga sig vilka andra prioriteringar statsråden gör när de väljer bort deltagandet i debatter som exempelvis afghanamnestin den 4 juni.
Med hänvisning till ovanstående önskas statsminister Stefan Löfven svara på följande fråga:
Varför är närvaron bland statsråd så låg vid viktiga riksdagsdebatter, och anser statsministern att statsråden kunde ha prioriterat annorlunda mot bakgrund av vad vi har sett hittills?