Fråga 2017/18:1482 Nationell plan för hepatit C

av Jenny Petersson (M)

till Socialminister Annika Strandhäll (S)

 

WHO:s mål är att till år 2030 minska antalet insjuknade i hepatit C med 90 procent. Här i Sverige har nu Rådet för nya terapier (NT-rådet) kommit med nya rekommendationer till landstingen och regionerna, i vilka de öppnar upp för behandling för alla som har kronisk hepatit C. En läkemedelsbehandling som tidigare varit begränsad till de svårast sjuka patienterna. Den begränsningen är borttagen i NT-rådets nya rekommendation.

De senaste fyra åren har flera nya läkemedel för behandling av hepatit C kommit. Effekten av läkemedlen är så pass bra att patienter med hepatit C nu kan botas genom kortare läkemedelsbehandling. Både läkemedel och diagnostisk teknik har förbättras. I dag finns det ungefär 45 000 personer som har hepatit C bara i Sverige. För att eliminera hepatit C behövs nya arbetssätt och målgrupper. En målgrupp skulle kunna vara personer som injicerar droger samt LARO-patienter. Sverige skulle kunna förbättra screening, diagnos och behandling för personer som injicerar droger samt LARO-patienter, detta genom att samarbetet mellan infektionskliniker, psykiatri, kriminalvården, sociala myndigheter och andra aktörer utvecklas.

I Sverige är det omkring 2 000 patienter med nyupptäckt hepatit C-infektion som varje år anmäls enligt smittskyddslagen. Den i dag dominerade smittvägen är injektionsmissbruk. Att behandla aktiva missbrukare kräver särskilda resurser, ett väl utvecklat samarbete och ett multidisciplinärt omhändertagande. Det bör innefatta nära kontakt med beroendevården, psykiatrin och socialtjänsten där parallell behandlingsmöjlighet av beroendet samt infektionsmedicinsk kompetens är viktigt. Med andra ord är det ingen okomplicerad process, samtidigt som man vill att så många personer som möjligt får sin kroniska hepatit C behandlad; detta dels på grund av det mänskliga lidandet, dels för att förhindra ytterligare mänskligt lidande i de fall levern slutar fungera och transplantation krävs samt för att så gott det går se till att hålla nere antal personer som utvecklar levercancer.

Med anledning av ovanstående är min fråga till socialminister Annika Strandhäll:

 

Vad avser regeringen och då främst ministern att göra i fråga om nationell plan på området, för att försäkra sig om att så många som möjligt får den tillgängliga behandlingen?