av Katarina Brännström (M)
till Socialminister Annika Strandhäll (S)
Larmrapporterna duggar allt tätare om krisen inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Sverige. Föräldrar, skolan och inte minst unga slår larm om konsekvenserna av att köerna är så långa. För det barn som mår så dåligt att denne inte klarar av att gå i skolan blir konsekvenserna mycket påtagliga och leder ibland till och med till att barnet får gå om ett läsår.
Vi kan konstatera att väldigt många barn och unga mår psykiskt dåligt i Sverige. Under de senaste åren har de sökande till BUP ökat med det dubbla. Under 2017 kom rapporter om unga som fått vänta i upp till två år på neuropsykiatriska utredningar. Väntetiderna ligger i genomsnitt på sex till nio månader. På många håll i Sverige är köerna för att komma till BUP årslånga. Detta är en fullständigt ohållbar och oacceptabel situation och skapar stora problem för barnen, för deras familjer och för skolan. Samtidigt är det ett stort mänskligt lidande. I vissa socialdemokratiskt styrda landsting och regioner är läget så pass akut att man kan få vänta två år på psykologkontakt.
Det finns flera skäl till krisen. Antalet barn och unga som mår dåligt har exploderat de senaste åren; många av de nyanlända till Sverige har traumatiska upplevelser som behöver behandlas. Det finns inte tillräckligt med utbildad personal; på vissa håll är effektiviteten låg med få besök per dag. Många som jobbar inom BUP säger upp sig på grund av den dåliga arbetsmiljön och stressen. Detta sammantaget gör att krisen är både djup och lång, och köerna växer. Detta är primärt landstingens ansvar men har blivit ett problem för hela samhället.
Att regeringen satsar pengar på insatser inom området psykisk ohälsa är bra, men i ett läge där Sveriges befolkning har växt mycket snabbt och den psykiska ohälsan är omfattande så räcker det inte. I svaret på en skriftlig fråga från mig skriver ministern att hon och regeringen har avsatt ytterligare pengar för att förbättra tillgången till vård för att motverka psykisk ohälsa hos barn och unga i gruppen asylsökande och nyanlända. Det behövs säkert, men samtidigt får vi inte glömma att Sverige till större delen består av andra unga människor och att alltför många av dessa redan står i de rekordlånga köerna. Det är vår bestämda uppfattning att det behövs ett helhetsgrepp kring krisen inom barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Annika Strandhäll:
Hur planerar ministern och regeringen att få ned köerna så att de unga som behöver få kontakt med en psykolog eller en psykiatriker får adekvat hjälp innan det är för sent?