av Sofia Damm (KD)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Bara de senaste åren har mycket hänt på Kuba. Bland annat har det blivit lättare för kubaner att resa ut ur landet, och tillgången till internet har ökat. USA har återupptagit de diplomatiska relationerna med Kuba och även EU har ingått ett avtal om politisk dialog och samarbete med regimen. Utöver detta avtal har Sverige också ingått en avsiktsförklaring rörande utvecklingssamarbete och politisk dialog.
Under denna tid, och sedan avtalen har trätt i kraft, har regimen i Havanna haft två konkreta möjligheter att visa att landet även är öppet för reell politisk dialog och förändring. Den 26 november förra året hölls kommunval på ön. Då förbjöds all form av opposition. Som väntat har nu även Miguel Díaz-Canel i en sluten process utsetts till landets nya president. Detta betyder formellt slutet på Castroeran, men kommunistpartiet styrs fortfarande av Raúl Castro. Det är samma parti som kontrollerar landets alla styrande organ och som är det enda parti som tillåts på ön.
Kuba fortsätter således att vara en enpartistat där inte några fria och rättvisa val har hållits i modern tid. Regimen har också varit tydlig med att man inte tänker genomföra några politiska förändringar. Samtidigt rapporterar många engagerade i civilsamhället att förtrycket fortsätter. Den kubanska regimen fortsätter att ägna sig åt godtyckliga arresteringar och bortforsling av människor som samlats för att bilda opposition och opinion i olika frågor. Personer från regimkritiska organisationer stoppas och tillåts inte lämna landet. Demokratikämpen och samvetsfången Eduardo Cardet är en av flera dissidenter som fortfarande hålls fängslad på Kuba.
På regeringens hemsida kan man läsa att förutom en modernisering av samhället ska samarbetet fokuseras på demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter. På Sidas hemsida kan man vidare läsa: ”Biståndets främsta uppgift på Kuba är att bidra till stärkt demokrati och jämställdhet samt ökad respekt för mänskliga rättigheter.”
Detta verkar tyvärr bara vara tomma ord. Kristdemokraterna har tidigare påpekat och varnat för att ekonomisk utveckling inte nödvändigtvis leder till politiska förändringar, i synnerhet inte på Kuba. Det finns inget i avtalet mellan EU och Kuba som garanterar politisk förändring. I stället riskerar Sverige och EU att bidra till att hålla en regim under armarna som förtrycker sitt folk och oliktänkande.
Med anledning av detta till jag fråga utrikesminister Margot Wallström:
Hur ser ministern och regeringen på möjligheten till demokratisk utveckling under Díaz-Canel, och vilka krav ställer regeringen?