av Camilla Waltersson Grönvall (M)
till Socialminister Annika Strandhäll (S)
I Cancerfondens årliga rapport beskrivs den allvarliga situationen med ojämlik cancervård i Sverige. Personer med låg socioekonomisk status löper högre risk att dö i cancer än vad välbeställda personer gör. Ca. 2 900 liv per år skulle kunna räddas om cancersjuka i den svagaste socioekonomiska gruppen hade samma överlevnad som personer med hög socioekonomisk ställning. Dödligheten är högst bland lågutbildade män. Bland kvinnor i motsvarande socioekonomisk grupp ökar dödligheten.
Rapporten visar även att sannolikheten för att få en korrekt cancerdiagnos i ett tidigt tumörstadium varierar mellan olika grupper. Socialstyrelsen har genomfört en utvärdering där de lyfter fram att personer med kortare utbildning får sämre tillgång till de åtgärder inom diagnostik som rekommenderas i de nationella riktlinjerna. Till exempel får högutbildade män med prostatacancer i högre utsträckning än lågutbildade män genomgå skelettundersökning. Socialstyrelsen har även konstaterat att personer med kortare utbildning generellt sett får sämre tillgång till den behandling som rekommenderas i de nationella riktlinjerna.
Regeringen säger att de påverkbara hälsoklyftorna i Sverige ska vara borta inom en generation. Det är väldigt lång tid, om man ser till antalet liv.
Med anledning av ovanstående vill jag därför fråga socialminister Annika Strandhäll:
Vad avser ministern och regeringen att göra för att komma tillrätta med den ojämlika cancervården?