av Jenny Petersson (M)
till Socialminister Annika Strandhäll (S)
Utvecklingen gällande psykisk ohälsa har länge gått åt helt fel håll. Bara under den här mandatperioden har vårdköerna till Barn- och ungdomspsykiatrin tredubblats. Om det fortsätter i den här takten vet vi att psykisk ohälsa kommer att gå om alla andra ohälsotillstånd som den största samhällsutmaningen redan år 2030.
De unga som, i Kerstin Evelius utredning, tillfrågats vill bland annat ha obligatoriska samtal med elevhälsan varje termin medan andra tillfrågade anser att psykisk hälsa måste bli en del av läroplanen. Ytterligare tillfrågade menar på att unga måste få fler möjligheter att känna delaktighet i samhällets beslutsprocesser.
Vi har en regering som slår sig för bröstet då de i budgeten tillfört medel. Samtidigt kommer rapporter från regeringens egen myndighet – Socialstyrelsen – om att pengarna inte gett någon vidare effekt. I huvudsak har pengarna gått till behovsanalyser och handlingsplaner, men vårdutbudet har inte ökat. Inte heller har bemanningen eller tillgängligheten till vård och behandling ökat.
I ett pressmeddelande konstaterar Socialstyrelsen att en relativt stor del av stimulansmedlen har gått till att utveckla och ändra planerna men inte till att genomföra dem. Att regeringen i denna situation slår sig för bröstet är inget annat än ett hån mot de närmare 190 000 barn och unga vuxna som dagligen lider av psykisk ohälsa.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialminister Annika Strandhäll:
Vilka slutsatser drar ministern och regeringen själva av situationen, och vilket ansvar anser de sig ha?