av Penilla Gunther (KD)
till Närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
I oktober ställde jag en interpellation till miljöminister Karolina Skog. Interpellationen behandlade den beställda utredningen från Naturvårdverket om förbud mot uranbrytning, som ska ses i ljuset av den utredningen som närings- och Innovationsministern beställt från Tillväxtanalys angående innovationskritiska metaller.
Dessa två utredningar och ministrarnas inställning till gruvnäringen påvisar vitt skilda synsätt.
Sakkunniga inom geologi har påtalat det faktum att det är svårt att undvika att få med uran vid brytning av andra metaller och mineraler. Detta är också orsaken till att även Naturvårdsverket har svårt att se någon nytta med ett uranbrytningsförbud, och man skriver själva ”att det saknas miljöskäl för ett sådant förbud.”
Tyvärr har regeringens dubbla signaler i frågan skapat tveksamhet hos både svenska och utländska investerare, som i dag inte med säkerhet vet om det går att verka i Sverige framöver.
Om Sverige ska kunna ställa om till cirkulär ekonomi behöver gruvnäringen få långsiktiga förutsättningar. Svenska gruvbolag ligger i framkant i sitt miljöarbete, när det gäller allt från prospektering och brytning och vidare till förädling och produktutveckling. Detta är ett måste i dag för att mineraler och metaller sedan ska kunna återvinnas och återanvändas. Att endast förlita sig till andra, mindre demokratiska, länder med farlig arbetsmiljö, för att vi är beroende av ny teknik – i stället för att använda den långa erfarenhet som finns i vårt land inom näringen – känns märkligt.
Min fråga till närings- och innovationsminister Mikael Damberg blir därför:
Hur går ett förbud mot uranbrytning ihop med utveckling av svensk gruvnäring och behovet av innovationskritiska metaller?