av Amineh Kakabaveh (V)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Under det sedan flera år pågående inbördeskriget i Syrien blev IS/Daish väl känt som ett brutalt och kvinnofientligt mördarband, som påstod sig utifrån islam och sharia kunna rättfärdiga sina grova förbrytelser mot mänskliga rättigheter. I Rojavaprovinsen i Syrien mötte IS/Daish dock motstånd på marken. Kurder och andra minoriteter bland befolkningen i området bekämpade tillsammans – med den kurdiska peshmergagerillan (YPG och YPJ) i spetsen – IS/Daish och lyckades etablera en zon som blev det säkraste och mest stabila området i Syrien. Man lyckades även skapa lokala demokratiska styrelser där kvinnor och unga hade en central roll i området. Där rådde fred, men en fred utsatt för omgivningens hot.
Utöver det stående hotet från den syriska regeringsarmén och IS/Daish har Turkiet hotat med att gå till angrepp mot Rojavaprovinsen. Nu har man gjort det genom att bomba staden Afrin.
Turkiets president Erdoğan beskriver YPJ och YPG som ”terrorister” och försöker utifrån dessa beskyllningar rättfärdiga ett militärt ingripande i Syrien som i verkligheten är riktat mot den kurdiska befolkningen i Rojavaprovinsen.
Erdoğan vill inte se en progressiv kurdisk rörelse som varit framgångsrik i att organisera tiotusentals kvinnliga YPJ-peshmerga och bilda tre demokratiskt styrda kantoner. En sådan rörelse utgör för en ledare med en reaktionär och islamistisk kvinnosyn ett hot. Kvinnofrigörelse och demokrati är i den islamistiske, auktoritäre och totalitäre Erdoğans ögon ”terrorism”.
Och hur är det med de militära styrkeförhållandena? Varför denna elefantens rädsla för att bli myggbiten? Som alla populistiska politiska ledare med diktatorsambitioner måste Erdoğan dölja sina verkliga syften och sina brott mot demokratins principer – såsom stängandet av tidningar och radiostationer, fängslande av journalister och inspärrande av demokratiskt valda oppositionella politiker från HDP – och människorättsbrott såsom misshandel och tortyr i fängelserna.
För att kunna dölja alla dessa brott behöver Erdoğan en syndabock. Därför utmålas alla kurdiska organisationer, andra folkminoritetsorganisationer och socialistiska organisationer i Turkiet som ”terrorister”. Nu när IS/Daish drivits ut från Rojava och folket där kunnat organisera sig demokratiskt har den turkiska staten trätt i IS/Daishs ställe.
Den turkiska regeringens angrepp på Afrin är också ett folkrättsbrott i och med att man angriper ett område som hör till Syrien. Erdoğan kastar därmed ytterligare bränsle på den brasa av krigshandlingar, krigsförbrytelser och människorättskränkningar som inbördeskriget i Syrien utgör.
De blodiga konflikterna i Mellanöstern utgör ett av flera hot mot världsfreden i dag. Turkiets uppträdande ökar detta hot, och det är ett hot som inte ligger i Sydostasien, i Afrika eller i Latinamerika. Det finns där alldeles utanför dörren till Europa.
För 39 år sedan stödde västvärlden ayatolla Khomeinis maktövertagande. Khomeini blev en av de värsta tyrannerna i Mellanöstern. USA och Ryssland har sina politiska och militära intressen. Både Iran och Turkiet har blivit regionala stormakter. USA har tillsammans med Turkiet som allierat Natoland samtidigt använt kurderna för att etablera militärbaser i Rojava. Och Ryssland är allierat med Asad och med Iran, som i sin tur stöder Syrien, Hizbullah i Libanon, Gaza, rebellerna i Yemen med flera.
Sedan ett par år tillbaka gör man likadant med Erdoğan. Han har fått stöd av väst, och fortfarande i skrivande stund har inga EU-länder fördömt angreppet mot kurderna i Rojava.
Nu är det dags att den svenska regeringen och EU att fördöma och stoppa Erdoğans folkrättsbrott. Jag vill därför fråga utrikesminister Margot Wallström:
1. Kommer Sverige som enskild stat att fördöma Turkiets intrång på syriskt territorium?
2. Kommer Sverige som stat och som medlem av FN och EU att kräva att Turkiet upphör med sina bombningar i Afrin och Rojavaprovinsen?
3. Avser ministern att i FN ta upp frågan om Turkiets angrepp på Rojavaprovinsen och intrång på syriskt territorium och driva linjen att landets agerande ska klassas som ett folkrättsbrott?