av Sofia Damm (KD)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
I januari 2017 hölls en interpellationsdebatt i riksdagen med anledning av mina frågor till utrikesministern om Sveriges strukturerade politiska dialog med Iran, som då nyligen hade inletts.
Sanktionerna mot Iran hade hävts och västvärldens ledare började resa i skytteltrafik till Teheran för att sluta olika affärsuppgörelser, så också företrädare för den svenska regeringen.
Men inte bara handel skulle bli en viktig del i den nya relationen mellan Sveriges regering och den iranska regimen, mänskliga rättigheter skulle ingå i dialogen och utrikesministern bedyrade att dessa skulle genomsyra dialogen. I debatten betonade utrikesministern det viktiga arbete som civilsamhället i Iran gör för att uppmärksamma kränkningar av mänskliga rättigheter, och framhöll att regeringen stöder deras arbete.
Det som föranledde mina farhågor och mina frågor var att Sverige inte slutit avtal med vilket land som helst utan med ett land som leds av en världens mest brutala och därtill kvinnofientliga regimer. Jag hade svårt att se gemensamma nämnare i en dialog med världens enda feministiska regering. Kvinnor stenas till döds i Iran. Faktum är att samma månad som näringsminister Mikael Damberg besökte Iran dömdes en kvinna till stening i landet. Enligt utrikesministerns svar i debatten togs dock frågan om mänskliga rättigheter upp i samband med Dambergs besök.
Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Sveriges strukturerade politiska dialog med Iran inleddes, och det vore intressant att få ta del av en utvärdering av vad samarbetet har resulterat i.
För närvarande pågår stora demonstrationer runt om i Iran; människor som tagit mod till sig för att stå upp mot förtryckarna möts av regimens brutalitet, men också av omvärldens sparsamma kommentarer. För länder som under det senaste året utvecklat sin relation till Iran står mycket på spel.
Sverige ska kunna föra en dialog även med regimer som står långt från oss värderingsmässigt. Men när jag ställde mina frågor för ett år sedan var min stora farhåga att den strukturerade politiska dialogen skulle komma att ersätta en offentligt uttalad kritik.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström: