En ny lag om försäkringsdistribution

Regeringens proposition 2017/18:216

En ny lag om försäkringsdistribution	Prop.
	2017/18:216

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 19 april 2018

Stefan Löfven

Per Bolund

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (försäkringsdistributions- direktivet) har det införts en ny EU-rättslig reglering av försäkrings- distribution. I propositionen föreslås att direktivet genomförs i svensk rätt i en ny lag om försäkringsdistribution, som ska ersätta lagen (2005:405) om försäkringsförmedling. Den nya lagen innehåller huvud- sakligen näringsrättsliga bestämmelser som ska gälla för försäkrings- distributörers försäkringsdistribution, dvs. för försäkringsförmedlare och försäkringsföretag när de distribuerar försäkringar.

Försäkringsdistributionsdirektivet är ett s.k. minimiharmoniserings- direktiv som medger att medlemsstaterna inför krav som går utöver dem i direktivet. I propositionen föreslås att det enligt den nya lagen ska gälla sådana krav i fråga om bl.a. vissa tredjepartsersättningar och när rådgiv- ning lämnas grundad på en opartisk och personlig analys samt skärpta regler om marknadsföring. Vissa av de strängare regler som enligt direktivet ska gälla vid distribution av försäkringsbaserade investerings- produkter föreslås gälla även vid distribution av pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet. Det föreslås även att nuvarande möjlighet för försäkringsförmedlare att få ett särskilt tillstånd för att som sidoverksamhet utföra investeringsrådgivning om fondandelar som inte har någon koppling till ett försäkringsavtal ska tas bort.

Följdändringar föreslås i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet, lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter, lagen (2007:528) om värdepappers-

Prop. 2017/18:216 marknaden, marknadsföringslagen (2008:486), offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), lagen (2014:484) om en databas för över- vakning av och tillsyn över finansmarknaderna och lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Lagen om försäkringsdistribution föreslås träda i kraft den 1 oktober 2018. De ytterligare bestämmelser som avser distribution av tjänste- pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet ska dock enligt förslaget börja tillämpas den 1 oktober 2019. Enligt förslaget ska lagen om försäkringsförmedling upphävas den 1 oktober 2018.

Övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 oktober 2018.

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut ..............................................................		11
2	Lagtext	...........................................................................................	12
	2.1 ......................	Förslag till lag om försäkringsdistribution	12

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m......................................................

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om

valutaväxling och annan finansiell verksamhet...............

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om

belastningsregister...........................................................

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2003:862) om

finansiell rådgivning till konsumenter.............................

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden..................................................

2.7Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486).......................................................................

2.8Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400)...............................................

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över

finansmarknaderna ..........................................................

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

		terrorism..........................................................................	64
3	Ärendet och dess beredning...........................................................		66
4	Bakgrund........................................................................................		68
	4.1	Inledning..........................................................................	68
	4.2	Kort historik ....................................................................	68
	4.3	Försäkringsdistributionsdirektivet...................................	70

4.4Från försäkringsförmedlingsdirektivet till

	försäkringsdistributionsdirektivet....................................	76
4.5	Utredningar och rapporter ...............................................	78

4.6Kort om behovet av en likartad reglering av

		finansiell rådgivning........................................................		81
	4.7	Marknadsbeskrivning......................................................		82
		4.7.1	Inledning.........................................................	82
		4.7.2	Olika aktörer på
			försäkringsdistributionsområdet.....................	83
5	Allmänna utgångspunkter ..............................................................			88
	5.1	Inledning	..........................................................................	88

5.2Ett samlat genomförande av

	försäkringsdistributionsdirektivet i en ny lag ..................	88
5.3	Val vid genomförandet av
	försäkringsdistributionsdirektivet....................................	91

5.4Möjligheten att införa strängare regler än dem i

	direktivet bör utnyttjas i vissa fall ...................................	92
5.5	Följdändringar i andra lagar ............................................	99

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 6	Tillämpningsområde .....................................................................			102
	6.1	Inledning	........................................................................	102
	6.2	Allmänt om tillämpningsområdet...................................		103
		6.2.1	Gällande rätt ..................................................	103
		6.2.2	Tillämpningsområdet för den nya lagen
		.............................	om försäkringsdistribution	103
	6.3	Förhållandet mellan tillämpningsområdet för
		försäkringsdistributionsdirektivet och lagen om
		värdepappersmarknaden.................................................		145
		6.3.1 .......................................................	Bakgrund	145
		6.3.2 .............	Klargörande i gränsdragningsfrågan	150
	6.4	Försäkringsförmedlare och försäkringsföretag som
		tillhandahåller ...............................finansiell rådgivning		162
		6.4.1 ........................................................	Inledning	162
		6.4.2 ..................................................	Gällande rätt	163
		6.4.3 .............................................	Tidigare förslag	165
		6.4.4	Tillämpliga regler när
			försäkringsförmedlare och
			försäkringsföretag tillhandahåller
			försäkringsdistribution som motsvarar
		........................................	investeringstjänster	166
7	Tillstånd och registrering..............................................................			168
	7.1	Försäkringsförmedling ...................................................		168
		7.1.1 ...................	Tillstånds - och registreringsplikt	168
		7.1.2	Vilka bör omfattas av tillstånds - och
		......................................	registreringsplikten?	172
		7.1.3	Behöriga myndigheter för
		..................	tillståndsgivning och registrering	174
		7.1.4 .........	Sidoverksamma försäkringsförmedlare	175
		7.1.5	En särskild ordning för registrering av
			anknutna försäkringsförmedlare och
			anknutna sidoverksamma
		...................................	försäkringsförmedlare	178
		7.1.6	Anknutna sidoverksamma
		...................................	försäkringsförmedlare	178
		7.1.7 ...................	Anknutna försäkringsförmedlare	182
		7.1.8	Bör tillståndet kunna begränsas till vissa

slag av försäkring och vissa försäkringsklasser?........................................186

7.2	Förutsättningar för tillstånd för
	försäkringsförmedlare ....................................................		187
	7.2.1	Inledning........................................................	187
	7.2.2	Krav på kunskap och kompetens samt
		fortbildning och yrkesutveckling...................	187
	7.2.3	Vissa övriga förutsättningar för tillstånd.......	191
	7.2.4	En utökad lämplighetsprövning.....................	197
	7.2.5	Ägar- och ledningsprövning m.m..................	204
	7.2.6	Svåröverskådliga företagsgrupper får inte
		förhindra en effektiv tillsyn...........................	209
4	7.2.7	Ansvarsförsäkring .........................................	212
4

7.3	Verksamhet med sidotillstånd .......................................		215	Prop. 2017/18:216
	7.3.1	Investeringsrådgivning med sidotillstånd.....	215
	7.3.2	Ska investeringsrådgivning om
		premiepension med sidotillstånd vara
		tillåten?.........................................................	218
8 Verksamhet över gränserna..........................................................			221
8.1	Inledning	........................................................................	221

8.2Utländska försäkringsförmedlares verksamhet i

Sverige...........................................................................

222

8.2.1Försäkringsförmedlare vars hemland hör

	till EES .........................................................	222
8.2.2	Försäkringsförmedlare från tredjeland .........	226

8.3Svenska försäkringsförmedlares verksamhet

	utomlands ......................................................................	227
9 Regler för verksamheten..............................................................		231
9.1	Grundläggande krav vid försäkringsdistribution...........	231

9.2Villkor för rådgivning grundad på en opartisk och

personlig analys.............................................................

235

9.3Ersättningar till och från tredjepart vid all form av

	försäkringsdistribution...................................................	244
9.4	Förbud mot viss marknadsföring...................................	245
9.5	Ersättningssystem..........................................................	247

9.6Rutiner och riktlinjer för intern kontroll av kunskap

	och kompetens...............................................................		249
9.7	Interna rutiner för produktgodkännande........................		250
9.8	Produktinformation och produktkännedom...................		254
9.9	Korsförsäljning och kopplingsförbehåll........................		255
9.10	Övriga regler för verksamheten.....................................		258
10 Informationskrav och prövning av kundens krav och behov .......			262
10.1	Inledning	........................................................................	262
	10.1.1	Allmänt .........................................................	262
	10.1.2	Särskilt om överlappande
		informationskrav ...........................................	264
	10.1.3 ....................	Allmän information till kunden	269
10.2	Information .................................om intressekonflikter		274
	10.2.1 ......................................................	Bakgrund	274
	10.2.2 .........	Information om ägarförhållanden m.m	275
	10.2.3 ...........	Information om pris och ersättningar	276

10.3Information vid förnyelse och ändring av

försäkringsavtalet ..........................................................

280

10.4Vissa informationskrav och uppföranderegler vid

rådgivning och vid försäljning utan rådgivning.............		281
10.4.1	Bakgrund ......................................................	281

10.4.2Allmän skyldighet att klargöra kundens krav och behov samt krav på anpassad

produktinformation.......................................

281

10.4.3Krav på personlig rekommendation vid

	rådgivning.....................................................	290
10.5	Former för informationen..............................................	291	5
			5

Prop. 2017/18:216	10.5.1	Allmänna krav på utformning av
		informationen ................................................	291
	10.5.2	Mer specifika formkrav .................................	293
10.6	Särskilt formkrav vid distribution av skadeförsäkring ...		299
10.7	Särskilt informationskrav vid anslutning till
	obligatorisk tjänstepensionsplan.....................................		303
10.8	Särskilda informationskrav vid korsförsäljning .............		307
10.9	Skyldighet att vidarebefordra information .....................		309
10.10	Dokumentationsskyldighet.............................................		310
10.11	Undantag från informationsplikten.................................		312
10.12	Sanktioner vid utebliven information.............................		313
11 Ytterligare krav vid distribution av försäkringsbaserade
investeringsprodukter och vissa pensionsförsäkringar..................			315
11.1	Inledning	........................................................................	315
11.2	Krav vid distribution av försäkringsbaserade
	investeringsprodukter.....................................................		316
11.3	Förebyggande, identifiering och hantering av
	intressekonflikter............................................................		318
	11.3.1 ...............	Förebyggande av intressekonflikter	318
	11.3.2	Identifiering och hantering av
	...........................................	intressekonflikter	320
11.4	Information till kunder om försäkringsdistributionen

och de försäkringsbaserade investeringsprodukterna.....322

11.5	Begränsningar och förbud avseende ersättningar till
	eller från tredjepart.........................................................		326
	11.5.1	Begränsningar avseende
		tredjepartsersättningar ...................................	326
	11.5.2	Förbud mot vissa tredjepartsersättningar.......	334
11.6	Bedömning av lämplighet och ändamålsenlighet och
	rapportering till kunder...................................................		338
	11.6.1	Lämplighetsbedömning vid rådgivning.........	338
	11.6.2	Passandebedömning vid annan
		försäkringsdistribution än rådgivning............	341
	11.6.3	Undantag från passandebedömning vid
		annan försäkringsdistribution än
		rådgivning......................................................	343
	11.6.4	Dokumentation och rapportering till
		kunder............................................................344
	11.6.5	Regler som är dispositiva vid
		försäkringsdistribution till professionella
		kunder ...........................................................	347
11.7	Krav vid distribution av pensionsförsäkringar som är
	exponerade mot marknadsvolatilitet...............................		348
11.8	Ytterligare bestämmelser i föreskrifter på lägre nivå
	än lag..............................................................................		357
12 Tillsyn och ingripanden ................................................................			360
12.1	Tillsyn ............................................................................		360
	12.1.1	Behörig myndighet och
		registreringsmyndighet..................................	360
6	12.1.2	Tillsynen över försäkringsdistributörer .........	360

	12.1.3	Överenskommelse om överföring av	Prop. 2017/18:216
		tillsynsansvar................................................	363
	12.1.4	Upplysningsskyldighet, förseningsavgift
		och möjlighet att genomföra
		undersökningar.............................................	365
	12.1.5	Utökad samarbetsskyldighet för
		Finansinspektionen.......................................	367
	12.1.6	Rapportering om missförhållanden...............	368
	12.1.7	Sekretess för vissa uppgifter.........................	372
	12.1.8	Förordnande av revisor vid revision av
		försäkringsförmedlare...................................	376
	12.1.9	Avgifter ........................................................	376
12.2	Ingripanden mot försäkringsdistributörer......................		377
	12.2.1	Den nuvarande ordningen för ingripanden
		mot försäkringsdistributörer bör behållas.....	377
	12.2.2	Administrativa sanktioner eller
		straffrättsliga påföljder .................................	380
	12.2.3	Ingripande genom föreläggande, förbud
		att verkställa beslut, anmärkning,
		återkallelse av tillstånd, förbud att
		fortsätta verksamheten eller varning.............	381
	12.2.4	Ingripande mot svenska
		försäkringsförmedlare som bedriver
		försäkringsdistribution i ett annat land
		inom EES......................................................	385
	12.2.5	Ingripanden mot försäkringsförmedlare i
		särskilda fall .................................................	386
	12.2.6	Ingripanden vid vissa brister i ledningen
		juridiska personers ledning...........................	391
	12.2.7	Sanktionsavgifter mot juridiska personer.....	392
	12.2.8	Sanktionsavgift mot
		försäkringsdistributörer som är fysiska
		personer........................................................	397
	12.2.9	Ingripande mot fysiska personer i
		försäkringsdistributörers ledning..................	399
	12.2.10	Omständigheter som ska vara styrande
		vid beslut om sanktioner...............................	405
	12.2.11	Sanktionsföreläggande..................................	406
	12.2.12	Verkställighet av beslut om
		sanktionsavgift eller förseningsavgift...........	407
	12.2.13	Föreläggande mot försäkringsdistributörer
		som använder sig av förmedlare som
		saknar tillstånd eller registrering ..................	408
	12.2.14	Ingripanden mot EES-
		försäkringsförmedlare...................................	408
	12.2.15	Ingripanden när det finns en
		överenskommelse om överföring av
		tillsynsansvar................................................	411
	12.2.16	Ingripande mot försäkringsförmedlare
		från tredjeland...............................................	414
			7

Prop. 2017/18:216

		12.2.17 Ingripande mot den som saknar tillstånd
			eller registrering samt förbud mot att
			bedriva sidoverksamhet.................................	415
		12.2.18	Vite ...........................................................	416
		12.2.19	Offentliggörande av beslut............................	416
		12.2.20 Utökad underrättelseskyldighet till Eiopa .....		417
13	Överklagande................................................................................			418
14	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.................................			419
	14.1	Ikraftträdande.................................................................		419
	14.2	Övergångsbestämmelser för försäkringsförmedling.......		422

14.3Övergångsbestämmelser för anknutna

försäkringsförmedlare ....................................................

423

14.4Övergångsbestämmelser för verksamhet med

sidotillstånd ....................................................................

425

14.5Övergångsbestämmelse för krav på kunskap och

	kompetens ......................................................................	427
14.6	Övergångsbestämmelse för tidigare ingångna avtal.......	428

14.7Övergångsbestämmelser för ingripanden och

överklaganden ................................................................

430

14.8Övergångsbestämmelse om tillämpning i förhållande

till vissa länder inom EES ..............................................

430

14.9Övergångsbestämmelse om behandling av uppgifter i databasen för övervakning av och tillsyn över

	finansmarknaderna.........................................................		431
15 Förslagens konsekvenser ..............................................................			432
15.1	Inledning	........................................................................	432
	15.1.1	Sveriges medlemskap i Europeiska
		unionen ..........................................................	432
	15.1.2	En ny lag om försäkringsdistribution ............	432
	15.1.3 .................	Problem och mål med regleringen	432
	15.1.4 .....................................	Alternativa lösningar	433
15.2	Vilka berörs ..........................................av regleringen?		433
15.3	Berörda företag...............................................................		434
	15.3.1 .........................................	Försäkringsföretag	434
	15.3.2 ...................................	Försäkringsförmedlare	434
	15.3.3 ............	Marknaden för finansiella instrument	437
15.4	Konsekvenser ......................................för myndigheter		437
	15.4.1 ........................................	Finansinspektionen	437
	15.4.2 ..................................................	Bolagsverket	441
	15.4.3 ...........................................	Konsumentverket	441
	15.4.4 ....................................	Pensionsmyndigheten	441
	15.4.5 ..........................................	Polismyndigheten	442
	15.4.6 .......................................	Sveriges Domstolar	442
15.5	Konsekvenser .....................för försäkringsdistributörer		443
	15.5.1 .............................	Allmänt om konsekvenser	443
	15.5.2	Tidsåtgång och företagens administrativa
	.......................................................	kostnader	449
	15.5.3	Andra kostnader och förändringar till
	..........................	följd av den nya regleringen	449

15.5.4	Konsekvenser för pågående anställnings-	Prop. 2017/18:216
	eller uppdragsförhållanden ...........................	450
15.5.5	Påverkan på konkurrensförhållanden ...........	450
15.5.6	Särskilda hänsyn till små företag..................	451

15.6Konsekvenser för fondbolag, AIF-förvaltare och

	förvaltningsbolag...........................................................	451
15.7	Konsekvenser för kunder...............................................	452
16 Författningskommentar................................................................		454
16.1	Förslaget till lag om försäkringsdistribution..................	454

16.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m....................................................

533

16.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om

valutaväxling och annan finansiell verksamhet.............

533

16.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om

belastningsregister.........................................................

533

16.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:862) om

finansiell rådgivning till konsumenter...........................

534

16.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden................................................

534

16.7Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486).....................................................................

535

16.8Förslaget till lag om ändring i offentlighets och

sekretesslagen (2009:400).............................................

535

16.9Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över

finansmarknaderna ........................................................

536

16.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

	terrorism........................................................................	537
Bilaga 1	Europaparlamentets och rådets direktiv (EU)
	2016/97 av den 20 januari 2016 om
	försäkringsdistribution (omarbetning)...........................	538
Bilaga 2	Europaparlamentets och rådets direktiv (EU)
	2018/411 av den 14 mars 2018 om ändring av
	direktiv (EU) 2016/97 vad gäller
	tillämpningsdatumet för medlemsstaternas
	införlivandeåtgärder ......................................................	579
Bilaga 3	Huvudsakligt innehåll i promemorian En ny lag om
	försäkringsdistribution (Ds 2017:17).............................	581
Bilaga 4	Lagförslag i promemorian En ny lag om
	försäkringsdistribution (Ds 2017:17).............................	582
Bilaga 5	Förteckning över remissinstanserna beträffande
	promemorian En ny lag om försäkringsdistribution
	(Ds 2017:17)..................................................................	648
Bilaga 6	Lagrådsremissens lagförslag .........................................	649
Bilaga 7	Lagrådets yttrande.........................................................	700

Prop. 2017/18:216 Bilaga 8	Parallelluppställning över genomförandet i svensk
	rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU)
	2016/97 av den 20 januari 2016 om
	försäkringsdistribution ...................................................	710
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 april 2018 .......		716

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2017/18:216

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om försäkringsdistribution,

2.lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

3.lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet,

4.lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,

5.lag om ändring i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter,

6.lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

7.lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486),

8.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

9.lag om ändring i lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna,

10.lag om ändring i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Prop. 2017/18:216 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om försäkringsdistribution

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Tillämpningsområde och uttryck i lagen

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om försäkringsdistribution som gäller för försäkringsförmedlare och försäkringsföretag.

Med försäkringsdistribution avses verksamhet som består i att

1.ge råd om eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förbered- ande arbete innan ett försäkringsavtal ingås,

2.ingå ett försäkringsavtal, eller

3.bistå vid förvaltning eller fullgörande av ett försäkringsavtal.

2 § Med försäkringsdistribution avses inte verksamhet som bara består

iatt

1.hänvisa någon till en försäkringsdistributör eller en försäkrings- distributör till en presumtiv kund,

2.lämna allmän information om försäkring till någon, eller

3.inom ramen för en annan yrkesverksamhet i enskilda fall lämna information eller ge råd om försäkring till någon.

Med försäkringsdistribution avses inte heller att yrkesmässigt hand- lägga, värdera eller reglera försäkringsfall.

3 § Bestämmelserna om försäkringsdistribution i denna lag gäller även vid distribution av återförsäkring, om inte annat anges.

4 § Bestämmelserna om försäkringsförmedlare i denna lag gäller även anknuten försäkringsförmedlare, sidoverksam försäkringsförmedlare och anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare, om inte annat anges.

5 § För utländska försäkringsdistributörers verksamhet i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. För filialer till utländska försäkringsförmedlare, som är ett avdelningskontor med självständig förvaltning, gäller i övrigt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU)

2018/411.

Undantag från lagens tillämpningsområde

6 § Lagen är inte tillämplig på en sidoverksam försäkringsförmedlares försäkringsdistribution, om

1.den distribuerade försäkringen kompletterar en vara eller tjänst och försäkringen täcker risken för

a) förlust av varan eller funktionsfel i eller skada på varan, b) att tjänsten inte kunnat utnyttjas, eller

c) skada på eller förlust av bagage och andra risker i samband med resa, och

2.den årliga premien för den distribuerade försäkringen inte överstiger ett värde motsvarande 600 euro, beräknat proportionellt på årsbasis, eller

3.premien för den distribuerade försäkringen inte överstiger ett värde motsvarande 200 euro per person, i de fall försäkringen kompletterar en tjänst och den tjänstens varaktighet inte är längre än tre månader.

7 § En försäkringsdistributör ska, när distributionen sker via en sido- verksam försäkringsförmedlare som undantagits från tillämpningen av denna lag enligt 6 §, säkerställa att

1.information tillhandahålls kunden innan försäkringsavtalet ingås, med uppgifter om försäkringsdistributörens identitet och adress och om de förfaranden som avses i 4 kap. 15 § och som gör det möjligt för kunder och andra berörda parter att anmäla klagomål,

2.det införts ändamålsenliga och proportionerliga system som är förenliga med 4 kap. 1 §, 3 § första stycket, 5 och 13 §§ samt 5 kap. 14, 18 och 19 §§ och som beaktar kundens krav och behov innan avtals- förslaget läggs fram, och

3.det produktfaktablad som avses i 5 kap. 13 § lämnas till kunden innan försäkringsavtalet ingås.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

8 § Avtalsvillkor som avviker från 4 kap. 1 och 16 §§ får inte åberopas mot kunden eller någon som härleder sin rätt från kunden, i annat fall än när distributionen avser återförsäkring eller försäkring mot stora risker.

Bestämmelserna i 6 kap. 4–6, 10–12, 14 och 15 §§ om information som ska lämnas vid distribution av försäkringsbaserade investerings- produkter behöver inte tillämpas, om en försäkringsdistributör och en professionell kund har kommit överens om det. Efter en sådan överenskommelse behöver inte heller 6 kap. 10 och 13–15 §§ tillämpas enligt 7 kap. 1 § vid distribution av vissa pensionsförsäkringar.

Uttryck i lagen

9 § I denna lag betyder

1.anknuten försäkringsförmedlare: en försäkringsförmedlare som har träffat avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att distribuera försäkringsprodukter, om dessa produkter inte konkurrerar med varandra och avtalet innebär att försäkringsföretaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada enligt 4 kap. 16 §,

2.anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare: en sidoverksam

försäkringsförmedlare som har träffat avtal med ett eller flera

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare om att distribuera sådana försäkringsprodukter som anges i 20 b och c, om avtalet innebär att försäkringsföretaget eller försäkringsförmedlaren är ansvarig för ren förmögenhetsskada enligt 4 kap. 16 §,

3.behörig myndighet: en utländsk myndighet eller annat utländskt organ som har behörighet att besluta om tillstånd för eller registrering av försäkringsförmedlare eller att utöva tillsyn över försäkringsförmedlare,

4.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

5.EES-försäkringsförmedlare: en utländsk försäkringsförmedlare vars hemland är ett annat land inom EES och som omfattas av försäkrings- distributionsdirektivet,

6.ersättning: en provision, avgift eller annan betalning, inbegripet en ekonomisk ersättning av något slag eller eventuell annan finansiell eller icke-finansiell förmån eller ett incitament, som erbjuds eller betalas ut med avseende på försäkringsdistribution,

7.filial: en försäkringsförmedlares agentur eller filial som ligger i ett annat land inom EES än hemlandet,

8.försäkringsbaserad investeringsprodukt: en försäkring med ett förfallo- eller återköpsvärde som helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsvolatilitet, med undantag för

a) skadeförsäkring,

b) livförsäkring där ersättning enligt avtalet endast betalas ut vid dödsfall eller vid invaliditet till följd av skada, sjukdom eller funktions- nedsättning, och

c) pensionsförsäkring,

9.försäkringsdistributionsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/411,

10.försäkringsdistributör: en försäkringsförmedlare eller ett försäkringsföretag,

11.försäkringsförmedlare: en fysisk eller juridisk person, med undantag för försäkringsföretag eller deras anställda, som mot ersättning bedriver försäkringsdistribution,

12.försäkringsförmedlare från tredjeland: en försäkringsförmedlare vars hemland inte omfattas av försäkringsdistributionsdirektivet,

13.hemland:

a)om försäkringsförmedlaren är en fysisk person, det land där förmedlaren har sin hemvist,

b)om försäkringsförmedlaren är en juridisk person, det land där förmedlarens säte ligger, eller, om förmedlaren enligt nationell rätt inte har något säte, det land där förmedlarens huvudkontor ligger,

14. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

15. nära förbindelser: det som avses i 1 kap. 14 § försäkringsrörelse- lagen (2010:2043), med den skillnaden att det som anges där om försäkringsföretag i stället ska avse försäkringsförmedlare,

16. pensionsförsäkring: försäkringsavtal som har som främsta syfte att ge inkomst vid pensionering och som berättigar den försäkrade till vissa

14 ersättningar,

17. professionell kund: en kund som avses i 1 kap. 4 b § lagen Prop. 2017/18:216 (2007:528) om värdepappersmarknaden,

18.rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys: sådan rådgivning som avses i 4 kap. 2 §,

19.rådgivning: tillhandahållande av en personlig rekommendation till en kund, antingen på kundens begäran eller på initiativ av försäkrings- distributören, i fråga om ett eller flera försäkringsavtal,

20.sidoverksam försäkringsförmedlare: en försäkringsförmedlare – utom kreditinstitut och värdepappersföretag enligt definitionen i artikel

4.1.1och 4.1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 – som bedriver försäkringsdistribution som sidoverksamhet, under förut- sättning att samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) den har inte försäkringsdistribution som huvudsaklig yrkes- verksamhet,

b) den distribuerar bara vissa försäkringsprodukter som kompletterar en vara eller en tjänst, och

c) de berörda försäkringsprodukterna omfattar inte livförsäkring eller ansvarsförsäkring, utom när sådant skydd kompletterar den vara eller tjänst som förmedlaren bedriver som huvudsaklig yrkesverksamhet,

21.skadeförsäkring: en försäkring som är hänförlig till någon av de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen,

22.stora risker: det som avses i 3 kap. 16 § andra och tredje styckena försäkringsrörelselagen,

23.tjänstepensionsförsäkring: en livförsäkring som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar,

24.svensk fysisk person och svensk juridisk person: en fysisk eller juridisk person vars hemland är Sverige,

25.varaktigt medium: ett medel som

a)gör det möjligt för kunden att bevara information som riktas till kunden personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen, och

b)tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen, och 26. värdland: det land inom EES där en försäkringsförmedlare har en

permanent närvaro eller ett etableringsställe eller tillhandahåller tjänster, och som inte är förmedlarens hemland.

2 kap. Tillstånd och registrering samt vissa bestämmelser för försäkringsföretag

Tillstånds- och registreringsplikt

1 § En svensk försäkringsförmedlare får, med de undantag som före- skrivs i detta kapitel, bedriva försäkringsdistribution endast efter tillstånd av Finansinspektionen.

Prop. 2017/18:216 Beslut i fråga om tillstånd ska fattas inom tre månader från det att en fullständig ansökan om tillstånd togs emot.

I 3 kap. finns kompletterande bestämmelser om underrättelse till Finansinspektionen om den svenska försäkringsförmedlaren ska bedriva verksamhet utomlands. I det kapitlet finns också bestämmelser om utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige.

2 § Tillstånd för att bedriva försäkringsdistribution får avse

1.alla slag av försäkringar,

2.bara livförsäkringar, eller

3.bara skadeförsäkringar.

Tillståndet får begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av försäkringar som avses i 2 kap. 11–13 §§ försäkrings- rörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.

3 § Den som har fått tillstånd enligt 1 § att bedriva försäkrings- distribution ska senast sex månader efter det att tillstånd beviljades anmäla sig för registrering hos Bolagsverket.

Om anmälan för registrering inte görs inom denna tid eller om Bolags- verket genom beslut som har fått laga kraft avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering, upphör tillståndet att gälla.

Verksamheten får inte påbörjas förrän registrering har skett.

4 § För en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare gäller i stället för det som anges i 1–3 §§ att det försäkringsföretag eller den andra försäkringsförmedlare som förmedlaren har ingått avtal med om att distribuera dess försäkringsprodukter ska anmäla förmedlaren för registrering hos Bolagsverket.

Innan anmälan görs, ska anmälaren kontrollera att förmedlaren uppfyller kraven i 7 § första stycket 1–4 och 7 eller 8 § första stycket 1 och 3–5 och andra stycket. Kravet på att de personer som avses i 8 § första stycket 3 även i övrigt ska vara lämpliga för att ingå i ledningen behöver dock inte kontrolleras. Anmälaren ska, genom att begära att ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastnings- register visas upp, kontrollera att kraven i 7 § första stycket 2 eller 8 § första stycket 3 i detta avseende är uppfyllda.

I en anmälan om registrering ska det anges om distributionen av försäkringsprodukter ska avse alla slag av försäkringar, bara livförsäkringar eller bara skadeförsäkringar eller om den ska begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller sådana grupper av försäkringsklasser som avses i 2 kap. 11–13 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.

Första–tredje styckena gäller även anknutna försäkringsförmedlare som endast avser att distribuera andra försäkringar än försäkrings- baserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 §.

Verksamheten får inte påbörjas förrän registrering har skett.

5 § En sammanslutning av försäkringsföretag eller försäkringsförmed- Prop. 2017/18:216 lare får anmäla en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare för

registrering hos Bolagsverket. I sådana fall gäller 4 §.

6 § Anställda hos ett försäkringsföretag eller hos en sådan försäkrings- förmedlare som är juridisk person behöver inte ha tillstånd enligt denna lag.

Förutsättningar för tillstånd för en fysisk person

7 § Tillstånd för en svensk fysisk person att bedriva försäkrings- distribution får ges bara om den fysiska personen

1.inte är underårig, försatt i konkurs, har näringsförbud eller förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2.inte förekommer i det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister avseende vissa allvarliga förmögenhetsbrott eller viss allvarlig ekonomisk brottslighet och har visat skötsamhet i ekonomiska angelägenheter,

3.har lämplig kunskap och kompetens för den verksamhet som ska bedrivas,

4.uppfyller kraven på fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling,

5.omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan upp- komma om han eller hon åsidosätter sina skyldigheter,

6.även i övrigt är lämplig att bedriva verksamheten, och

7.inte har eller kan väntas komma att få sådana nära förbindelser med någon annan som hindrar en effektiv tillsyn över den fysiska personen.

Första stycket 5 gäller inte för anknutna försäkringsförmedlare som avser att distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som anges i 7 kap. 1 §.

Förutsättningar för tillstånd för en juridisk person

8 § Tillstånd för en svensk juridisk person att bedriva försäkrings- distribution får ges bara om

1.den juridiska personen inte är i konkurs eller likvidation,

2.den juridiska personen omfattas av en försäkring för skadestånds- skyldighet som kan uppkomma om den åsidosätter sina skyldigheter,

3.den som ska ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för denne uppfyller kraven i 7 § första stycket 2 samt har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution och även i övrigt är lämplig att ingå i ledningen,

4.anställda som direkt deltar i distributionen av försäkringar för den juridiska personens räkning uppfyller kraven i 7 § första stycket 1–4, och

5.den juridiska personen inte har eller kan väntas komma att få sådana nära förbindelser med någon annan som hindrar en effektiv tillsyn över den juridiska personen.

Den juridiska personen ska kontrollera att förutsättningarna enligt första stycket 4 är uppfyllda. I samband med detta ska den juridiska personen begära att ett utdrag ur det register som förs enligt lagen

Prop. 2017/18:216 (1998:620) om belastningsregister visas upp för att kontrollera att kraven i 7 § första stycket 2 i detta avseende är uppfyllda.

Första stycket 2 gäller inte för anknutna försäkringsförmedlare som avser att distribuera försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som anges i 7 kap. 1 §.

Vissa bestämmelser om försäkringsföretag

9 § Ett försäkringsföretag ska kontrollera att anställda som direkt deltar i distributionen av försäkringar för företagets räkning uppfyller kraven i 7 § första stycket 1–4. Vid den kontrollen ska 8 § andra stycket tillämpas.

10 § Ett försäkringsföretag som bedriver försäkringsdistribution ska kontrollera att den som ingår i ledningen för företaget eller är ersättare för denne uppfyller kraven i 8 § första stycket 3.

Bemyndiganden

11 § Regeringen får meddela föreskrifter om

1.vilka allvarliga förmögenhetsbrott och vilken allvarlig ekonomisk brottslighet som avses i 7 § första stycket 2, och

2.om hur registerkontrollen enligt 4, 5 och 7–10 §§ ska gå till.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vad en ansökan om tillstånd enligt 1 § och en anmälan om registrering enligt 4 eller 5 § ska innehålla,

2.vad en anmälare enligt 4 eller 5 § ska iaktta vid kontrollen av an- knutna sidoverksamma försäkringsförmedlare eller anknutna försäkrings- förmedlare vid anmälan av dessa förmedlare för registrering hos Bolagsverket.

3.vad som avses med skötsamhet i ekonomiska angelägenheter enligt 7 § första stycket 2,

4.vilken kunskap och kompetens samt fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling som krävs enligt 7 § första stycket 3 och 4 och 8 § första stycket 4,

5.sådan försäkring för skadeståndsskyldighet som avses i 7 § första stycket 5 och 8 § första stycket 2,

6.vad som avses med i övrigt lämplig när det gäller att bedriva

verksamheten enligt 7 § första stycket 6 och att ingå i ledningen enligt 8 § första stycket 3,

7.vilken insikt och erfarenhet som krävs enligt 8 § första stycket 3,

8.vilka som ska anses ingå i den juridiska personens ledning eller vara ersättare för någon av dem enligt 8 § första stycket 3, och

9.vad den juridiska personen i övrigt ska iaktta enligt 8 § andra stycket i samband med kontroll av anställda.

3 kap. Verksamhet över gränserna

Prop. 2017/18:216

Utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige

EES-försäkringsförmedlare

1 § En EES-försäkringsförmedlare får bedriva försäkringsdistribution

1.genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige utan att inrätta en filial eller en permanent närvaro här för tid från det att Finans- inspektionen från en behörig myndighet i försäkringsförmedlarens hem- land har tagit emot en underrättelse om förmedlarens avsikt att bedriva försäkringsdistribution genom att erbjuda och tillhandahålla tjänster i Sverige utan att inrätta filial eller en permanent närvaro här, och

2.från en filial eller en permanent närvaro i Sverige för tid från och med en månad efter det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i försäkringsförmedlarens hemland har tagit emot en under- rättelse om förmedlarens avsikt att bedriva försäkringsdistribution från filial eller en permanent närvaro i Sverige, eller tidigare om Finans- inspektionen tillåter det.

Finansinspektionen ska genom den behöriga myndigheten i hemlandet upplysa försäkringsförmedlaren om de bestämmelser som gäller för verk- samheten här i landet.

När Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse enligt första stycket, ska inspektionen snarast bekräfta det till den behöriga myndigheten i hemlandet.

2 § En underrättelse enligt 1 § första stycket ska innehålla uppgift om

1.förmedlarens identitet, adress och person- eller organisations- nummer,

2.kategori av förmedlare och, i förekommande fall, namn på det eller de försäkringsföretag som representeras, och

3.inom vilka försäkringsklasser förmedlaren avser att bedriva försäkringsdistribution.

En underrättelse enligt 1 § första stycket 2 ska därutöver innehålla upp- gift om

1.den adress i Sverige där dokument kan beställas, och

2.namn på den person som ska ansvara för ledningen av filialen eller den permanenta närvaron.

Försäkringsförmedlare från tredjeland

3 § En försäkringsförmedlare från tredjeland får efter tillstånd av Finansinspektionen bedriva försäkringsdistribution från en filial eller en permanent närvaro i Sverige.

Tillstånd får ges bara om

1.försäkringsförmedlaren i sitt hemland står under betryggande tillsyn av en behörig myndighet och den myndigheten har medgett att förmedlaren etablerar sig i Sverige, och

2.det finns skäl att anta att försäkringsförmedlaren uppfyller kraven i 2 kap. 7 eller 8 §.

4 § Tillstånd enligt 3 § får avse
1. alla slag av försäkringar,	19
	19

Prop. 2017/18:216

2.bara livförsäkringar, eller

3.bara skadeförsäkringar.

Tillståndet får begränsas till att avse en eller flera försäkringsklasser eller grupper av försäkringsklasser som avses i 2 kap. 11–13 §§ försäk- ringsrörelselagen (2010:2043) och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 19 § 2 samma lag.

5 § Den som har fått tillstånd enligt 3 § att bedriva försäkrings- distribution ska senast sex månader efter det att tillstånd beviljades anmäla sig för registrering hos Bolagsverket.

Verksamheten får inte påbörjas förrän registrering har skett.

Svenska försäkringsförmedlares verksamhet utomlands

6 § Om en svensk försäkringsförmedlare avser att bedriva försäkrings- distribution i ett annat land inom EES utan att inrätta en filial eller en permanent närvaro där, ska förmedlaren underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla uppgift om

1.förmedlarens identitet, adress och person- eller organisations- nummer,

2.det eller de länder inom EES som försäkringsförmedlaren avser att bedriva verksamhet i,

3.kategori av förmedlare och, i förekommande fall, namn på det eller de försäkringsföretag som representeras, och

4.inom vilka försäkringsklasser förmedlaren avser att bedriva försäkringsdistribution.

Finansinspektionen ska inom en månad från det att underrättelsen togs emot lämna över den till behörig myndighet i det land där verksamheten ska bedrivas.

Finansinspektionen ska skriftligen underrätta försäkringsförmedlaren när den behöriga myndigheten i värdlandet har bekräftat mottagandet av underrättelsen. Inspektionen ska även informera försäkringsförmedlaren om de bestämmelser som gäller för verksamheten i värdlandet och att verksamheten måste vara förenlig med dessa.

7 § Om en svensk försäkringsförmedlare avser att inrätta en filial eller en permanent närvaro i ett annat land inom EES för att bedriva försäkringsdistribution, ska förmedlaren underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas.

Underrättelsen enligt första stycket ska innehålla uppgift om

1.förmedlarens identitet, adress och person- eller organisations- nummer,

2.det eller de länder inom EES som försäkringsförmedlaren avser att bedriva verksamhet i,

3.kategori av förmedlare och i förekommande fall namn på det eller de försäkringsföretag som representeras,

4. inom vilka försäkringsklasser förmedlaren avser att bedriva försäkringsdistribution,

5. den adress i värdlandet där dokument kan beställas, och	Prop. 2017/18:216
6. namn på den person som ska ansvara för ledningen av filialen eller
den permanenta närvaron.
8 § Om Finansinspektionen i sådana fall som avses i 7 § anser att det
inte finns skäl att ifrågasätta försäkringsförmedlarens organisatoriska
struktur eller ekonomiska situation utifrån den planerade distributions-
verksamheten, ska inspektionen inom en månad från det att under-
rättelsen togs emot lämna över den till behörig myndighet i det land där
filialen eller den permanenta närvaron ska inrättas.
Finansinspektionen ska skriftligen underrätta försäkringsförmedlaren
när den behöriga myndigheten i värdlandet har bekräftat mottagandet av
underrättelsen. När Finansinspektionen underrättats av den behöriga
myndigheten i värdlandet om de bestämmelser som gäller för verk-
samheten i det landet, ska inspektionen i sin tur underrätta försäkrings-
förmedlaren om dessa.
Om Finansinspektionen anser att det inte finns förutsättningar för att
lämna över underrättelsen enligt första stycket, ska inspektionen meddela
beslut om det inom en månad från det att underrättelsen togs emot.
9 § Om en försäkringsförmedlare avser att ändra något som angetts i
underrättelsen enligt 6 eller 7 § när det gäller förmedlarens avsikt att
bedriva försäkringsdistribution efter det att verksamheten har inletts, ska
förmedlaren skriftligen underrätta Finansinspektionen om detta senast en
månad innan ändringen genomförs.
Finansinspektionen ska informera den behöriga myndigheten i värd-
landet om ändringen skyndsamt och senast en månad från den dag under-
rättelsen togs emot.
10 § Om en försäkringsförmedlare har underrättat Finansinspektionen
enligt 6 § första stycket, 7 § första stycket eller 9 § första stycket, ska
inspektionen anmäla detta till Bolagsverket.
I de fall som avses i 6 § första stycket och 7 § första stycket ska
anmälan göras när Finansinspektionen lämnar över underrättelsen till den
behöriga myndigheten i det land där filialen eller den permanenta
närvaron ska inrättas eller verksamheten ska bedrivas.
I de fall som avses i 9 § första stycket ska anmälan göras när Finans-
inspektionen har tagit emot underrättelsen om ändring.
Bemyndigande
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad en ansökan om tillstånd enligt 3 § ska
innehålla.

4 kap. Regler för verksamheten

Grundläggande krav vid försäkringsdistribution

1 § En försäkringsdistributör ska bedriva sin verksamhet enligt god

försäkringsdistributionssed och med tillbörlig omsorg ta till vara kundens

Prop. 2017/18:216 intressen. Försäkringsdistributören ska handla hederligt, rättvist och professionellt.

Försäkringsdistributören ska anpassa sin rådgivning efter kundens önskemål och behov samt endast rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden. Försäkringsdistributören ska avråda en kund som är en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till kundens behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter.

Villkor för försäkringsförmedlares rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys

	2 §	Om en försäkringsförmedlare har	informerat kunden enligt
	5 kap. 6 § första stycket 1 om att den tillhandahåller rådgivning grundad
	på en opartisk och personlig analys, ska förmedlaren lämna rådgivningen
	efter en analys av ett tillräckligt stort antal försäkringsavtal på
	marknaden, vilka ska vara tillräckligt diversifierade med avseende på typ
	och produktleverantörer för att säkerställa att kundens mål på lämpligt
	sätt kan tillgodoses.
	En analys enligt första stycket får inte omfatta försäkringsprodukter
	som helt eller delvis utvecklats av försäkringsförmedlaren själv, av
	företag som försäkringsförmedlaren har nära förbindelser med eller av
	andra företag som förmedlaren har ett sådant rättsligt eller ekonomiskt
	förhållande till att det finns risk för att rådgivningen inte grundar sig på
	en opartisk och personlig analys.
	Ersättningar från någon annan än kunden
	3 § En försäkringsdistributör får inte ta emot ersättning i samband med
	försäkringsdistributionen från någon annan än kunden, om ersättningen
	kan motverka att distributören uppfyller kraven i 1 §.
	För en försäkringsförmedlare som lämnar rådgivning om försäkring
	grundad på en opartisk och personlig analys enligt 2 § gäller utöver
	första stycket även att förmedlaren inte får ta emot och behålla ersättning
	i samband med försäkringsdistributionen från någon annan än kunden.
	Andra stycket gäller inte mindre icke-monetära förmåner som
	försäkringsförmedlaren har informerat kunden om och som kan höja
	kvaliteten på tjänsten till kunden och som är av en sådan omfattning och
	art att de inte kan anses hindra förmedlaren från att uppfylla sina
	skyldigheter enligt 1 §.
	Förbud mot marknadsföring av andra finansiella tjänster och
	produkter
	4 §	En försäkringsförmedlare får inte i	samband med försäkrings-
	distribution marknadsföra andra finansiella tjänster och produkter än
	sådana försäkringar som omfattas av tillståndet enligt 2 kap. 1 § eller
	registreringen enligt 2 kap. 4 eller 5 §.
	Förbudet gäller inte om försäkringsförmedlaren enligt någon annan
	författning har rätt att tillhandahålla andra finansiella tjänster än de som
22	omfattas av tillståndet eller registreringen enligt denna lag.

Ersättningssystem

5 § En försäkringsdistributörs system för ersättning till anställda som är sysselsatta inom distributörens försäkringsdistribution, inklusive till dem som direkt leder eller ansvarar för detta arbete, ska vara uppbyggt på ett sätt som inte motverkar försäkringsdistributörens förmåga att uppfylla sina skyldigheter enligt 1 §.

Rutiner och riktlinjer för intern kontroll av kunskap och kompetens

6 § En försäkringsdistributör ska ha rutiner och riktlinjer för intern kontroll av att den och dess anställda uppfyller kraven i 2 kap. 7 § första stycket 1–4, 8 § första stycket 1, 3 och 4 samt 9 och 10 §§. Försäkrings- distributören ska inrätta, upprätthålla och uppdatera register för dokumentation av de åtgärder som den vidtar för att uppfylla kraven.

En försäkringsdistributör ska utse en eller flera personer som ansvarar för att distributören fullgör de skyldigheter som anges i första stycket. På begäran av Finansinspektionen ska försäkringsdistributören lämna inspektionen uppgift om namnet på den eller de personerna.

Intern process för produktgodkännande

7 § En försäkringsdistributör som utvecklar försäkringsprodukter för distribution till kunder ska fastställa, tillämpa och löpande se över en process för godkännande av de försäkringsprodukter som den utvecklar. Processen ska även avse betydande förändringar av befintliga försäkringsprodukter.

En försäkringsprodukt eller en betydande förändring av en försäkrings- produkt ska godkännas enligt den process som avses i första stycket innan den marknadsförs eller distribueras till kunder (produkt- godkännande).

8 § I processen för produktgodkännande ska det anges en fastställd målgrupp av slutkunder för varje försäkringsprodukt. I processen ska alla relevanta risker för målgruppen bedömas och det ska prövas om den avsedda strategin för distribution av försäkringsprodukten är lämplig för målgruppen.

Försäkringsdistributören ska vidta alla rimliga åtgärder för att de försäkringsprodukter som den utvecklar distribueras till målgruppen.

9 § En försäkringsdistributör ska i processen för produktgodkännande regelbundet se över de försäkringsprodukter som den erbjuder eller marknadsför.

Försäkringsdistributören ska vid översynen

1.beakta vilka händelser som skulle kunna väsentligt påverka riskerna för målgruppen, och

2.bedöma om försäkringsprodukten fortfarande motsvarar mål- gruppens behov och om den avsedda distributionsstrategin fortfarande är lämplig.

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 10 § Processen för produktgodkännande enligt 7–9 §§ ska vara proportionerlig och ändamålsenlig i förhållande till de försäkrings- produkter som ska distribueras.

11 § Försäkringsdistributören ska lämna tillräcklig information om sina försäkringsprodukter och om processen för produktgodkännande till de övriga försäkringsdistributörer som ska distribuera produkterna.

En försäkringsdistributör som distribuerar försäkringsprodukter som distributören inte själv utvecklar ska ha rutiner för att få tillgång till sådan information. En sådan försäkringsdistributör ska skaffa sig god kännedom om de distribuerade försäkringsprodukterna och om de målgrupper som har fastställts.

12 § Bestämmelserna i 7–11 §§ gäller inte vid distribution av försäkringar mot stora risker.

Korsförsäljning och kopplingsförbehåll

13 § När en försäkringsdistributör erbjuder en kund att ingå ett försäkringsavtal tillsammans med en annan tjänst eller en produkt (korsförsäljning) eller som ett villkor för överenskommelsen (kopplingsförbehåll) och försäkringsavtalet är av underordnad betydelse, ska distributören erbjuda kunden att i stället köpa den andra tjänsten eller produkten utan att ingå försäkringsavtalet.

Första stycket gäller inte om försäkringsavtalet erbjuds tillsammans med

1. investeringstjänster eller investeringsverksamheter som avses i 1 kap. 4 c § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller

2. betalkonto med grundläggande funktioner som avses i 4 a kap. 1 § betaltjänstlagen (2010:751).

Tillgångar som tillhör kunden

14 § Pengar och andra tillgångar som en försäkringsförmedlare tar emot för en kunds räkning ska hållas avskilda från förmedlarens egna tillgångar.

Klagomålshantering

15 § En försäkringsdistributör ska se till att kunder och andra som är berörda av försäkringsdistributionen på ett lämpligt sätt kan anmäla klagomål mot distributören. Förfarandet för hantering av anmälda klagomål ska vara effektivt. Försäkringsdistributören ska besvara klagomålen snarast möjligt.

Skadestånd

16 § Om en försäkringsförmedlare uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 1 §, ska försäkringsförmedlaren ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av detta drabbar en kund, ett försäkringsföretag, ett fondbolag, ett förvaltningsbolag, ett fond-

företag, en förvaltare av alternativa investeringsfonder eller någon som Prop. 2017/18:216 härleder sin rätt från kunden.

Om ett försäkringsföretag uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 1 §, ska försäkringsföretaget ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av detta drabbar en kund eller någon som härleder sin rätt från kunden.

17 § Den som vill göra anspråk på skadestånd enligt 16 § ska under- rätta försäkringsdistributören inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller borde ha märkt att skada har uppkommit.

Om underrättelse inte görs inom skälig tid, faller rätten till skadestånd enligt denna lag bort. Detsamma gäller om talan inte väcks inom tio år från distributionstillfället.

Arbetsordning och instruktioner om arbetsfördelningen mellan bolagsorganen

18 § Skyldigheten enligt 8 kap. 46 a § aktiebolagslagen (2005:551) för styrelsen i ett publikt aktiebolag att årligen fastställa en skriftlig arbets- ordning för sitt arbete gäller även för styrelsen i ett privat aktiebolag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 §. Detta gäller dock inte i fråga om bolag som endast har en ledamot i styrelsen.

Skyldigheten enligt 8 kap. 46 b § aktiebolagslagen för styrelsen i ett publikt aktiebolag att i skriftliga instruktioner ange arbetsfördelningen mellan bolagsorganen gäller även för styrelsen i ett privat aktiebolag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 §.

Styrelsens ordförande ska bevaka att styrelsen fullgör de uppgifter som anges i denna paragraf.

Bemyndiganden

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vad en försäkringsdistributör ska iaktta för att uppfylla kraven i 1 §,

2.villkor för rådgivning grundad på en opartisk och personlig analys enligt 2 § och 3 § andra och tredje styckena,

3.hur en ersättning som avses i 3 § första stycket ska vara utformad för att inte motverka att en försäkringsdistributör uppfyller kraven i 1 §,

4.en försäkringsdistributörs ersättningssystem enligt 5 §,

5.vad en försäkringsdistributör ska iaktta för att uppfylla kraven på rutiner och riktlinjer i 6 § första stycket, och

6.vad en försäkringsdistributör ska iaktta enligt 15 § vid hantering av klagomål.

5 kap. Informationskrav och prövning av kundens krav och behov

Allmän information till kunden

1 § En försäkringsdistributör ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om

Prop. 2017/18:216

1. sin identitet och adress och om distributören är försäkrings- förmedlare eller försäkringsföretag,

2.den eller de myndigheter som utövar tillsyn över försäkrings- distributören,

3.huruvida distributören tillhandahåller rådgivning om de försäkrings- produkter som distributören distribuerar, och

4.de möjligheter som finns för kunden att framställa klagomål mot distributören och få en tvist med distributören prövad utanför domstol.

2 § En försäkringsförmedlare ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås informera kunden om

1.det register som förmedlaren är upptagen i och hur registreringen kan kontrolleras,

2.ansvarsförsäkringen, och

3.huruvida förmedlaren agerar för kundens eller ett försäkrings- företags räkning.

3 § En sidoverksam försäkringsförmedlare ska i stället för det som anges i 1 och 2 §§ i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna sådan information som avses i 1 § 1, 2 och 4 samt 2 § 1 och 2. Detsamma gäller en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare med undantag av information som avses i 2 § 2.

4 § En anknuten försäkringsförmedlare och en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare ska i stället för det som anges i 2 § 2 informera kunden om att den försäkringsdistributör med vilken förmedlaren ingått avtal om att distribuera dess försäkringsprodukter är ansvarig för ren förmögenhetsskada enligt 4 kap. 16 §.

5 § En försäkringsförmedlare ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om huruvida förmedlaren har ett kvalificerat innehav i ett försäkringsföretag eller om ett försäkrings- företag eller ett moderbolag till ett försäkringsföretag har ett kvalificerat innehav i försäkringsförmedlaren.

6 § En försäkringsförmedlare ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om huruvida förmedlaren

1.lämnar rådgivning som grundar sig på en opartisk och personlig analys,

2.genom avtal är förpliktad att distribuera försäkringar uteslutande för ett eller flera försäkringsföretags räkning, och

3.distribuerar försäkringar från ett eller flera försäkringsföretag i annat fall än som avses i 1 och 2.

Försäkringsförmedlaren ska, i de fall som avses i första stycket 2 och 3, även ange namnet på försäkringsföretaget eller försäkrings- företagen.

Pris- och ersättningsinformation

7 § En försäkringsförmedlare ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om vilken form av ersättning som

förmedlaren får för försäkringsavtalet, vem som betalar ersättningen och storleken på ersättningen eller, om detta inte är möjligt, grunderna för hur ersättningen bestäms.

8 § En sidoverksam försäkringsförmedlare och en anknuten sidoverk- sam försäkringsförmedlare ska i stället för det som anges i 7 § i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om vilken form av ersättning som förmedlaren får för försäkringsavtalet.

9 § Ett försäkringsföretag ska i god tid innan ett försäkringsavtal ingås lämna information till kunden om vilken form av ersättning som företagets anställda får för försäkringsavtalet.

Information vid förnyelse eller ändring av försäkringsavtal

10 § Information som avses i 1–9 §§ ska lämnas till kunden även vid förnyelse eller ändring av försäkringsavtalet, om det behövs.

Informationskrav och uppföranderegler vid rådgivning och vid försäljning utan rådgivning

11 § En försäkringsdistributör ska innan ett försäkringsavtal ingås

1.klargöra kundens krav och behov i fråga om försäkringsskydd grundat på de uppgifter som kunden har lämnat, och

2.ge kunden objektiv och tydlig information om försäkringsprodukten. Försäkringsdistributörens skyldigheter enligt första stycket ska an-

passas efter typen av kund och produktens komplexitet.

12 § En försäkringsdistributör som tillhandahåller kunden rådgivning innan ett visst försäkringsavtal ingås ska ge kunden en personlig rekommendation, med en förklaring av varför en viss produkt bäst motsvarar kundens krav och behov. Rådgivningen ska anpassas efter typen av kund och produktens komplexitet.

Särskilt formkrav vid distribution av skadeförsäkring

13 § Vid distribution av en skadeförsäkringsprodukt till en enskild kund som är en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet ska försäkringsdistributören i god tid innan ett försäkringsavtal ingås ge kunden information om försäkringsprodukten i form av ett standardiserat produktfaktablad på papper eller annat varaktigt medium. Försäkringsdistributören får tillsammans med produktfaktabladet lämna annan information som distributören är skyldig att lämna till kunden.

Produktfaktabladet ska vara upprättat av utvecklaren av skade- försäkringsprodukten.

Informationens form

14 § All information, inklusive marknadsföringsmaterial, som en försäkringsdistributör lämnar till kunder ska vara rättvisande och får inte

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 vara vilseledande. Marknadsföringsmaterial ska alltid klart och tydligt kunna identifieras som sådant.

Särskilda bestämmelser om en näringsidkares marknadsföring av produkter och tjänster och vilken information som ska lämnas till kunder finns i marknadsföringslagen (2008:486) och lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

15 § Information som avses i 1–12 §§ ska lämnas avgiftsfritt till kunden i en pappershandling, på ett annat varaktigt medium eller på en webbplats som är tillgänglig för kunden. Informationen ska var klar och begriplig och lämnas på svenska, på ett officiellt språk i det land inom EES där risken är belägen eller där åtagandet görs eller på ett annat språk som distributören och kunden kommer överens om.

Informationen får lämnas på ett annat varaktigt medium än papper endast om

1.det kan anses lämpligt med hänsyn till försäkringsdistributörens och kundens affärsförbindelser, och

2.kunden uttryckligen har valt att få informationen på ett annat varaktigt medium än papper.

Informationen får lämnas på en webbplats endast om

1.den tillställs kunden personligen, eller

2.följande villkor är uppfyllda:

a) det kan anses lämpligt med hänsyn till försäkringsdistributörens och kundens affärsförbindelser,

b) kunden har godtagit att informationen lämnas på en webbplats,

c) kunden på elektronisk väg har underrättats om adressen till webb- platsen och den plats på webbplatsen där kunden kan få tillträde till informationen, och

d) det är säkerställt att informationen är tillgänglig på webbplatsen under en så lång period som kunden rimligen kan förväntas behöva den.

Kunden har alltid rätt att på begäran få informationen avgiftsfritt i en pappershandling.

Undantag för telefonförsäljning

16 § När ett försäkringsavtal ingås per telefon tillämpas inte 1–9, 11, 13 och 15 §§. Försäkringsdistributören ska dock alltid upplysa kunden om vilken typ av information som finns tillgänglig enligt detta kapitel innan ett avtal ingås på sådant sätt. Kunden har alltid rätt att på begäran få den informationen muntligen innan ett avtal ingås. Särskilda bestäm- melser om information som ska lämnas till en konsument innan ett avtal ingås per telefon finns i 3 kap. lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Snarast efter det att ett försäkringsavtal har ingåtts per telefon ska försäkringsdistributören lämna kunden den information som avses i 1–9, 11 och 12 §§ på det sätt som anges i 15 § och ett produktfaktablad enligt 13 §.

Särskilt informationskrav vid anslutning till obligatorisk tjänstepensionsförsäkringsplan

17 § Om en anställd ansluts till en obligatorisk tjänstepensionsplan, ska de försäkringsföretag som omfattas av planen säkerställa att information som avses i 1, 7 och 9 §§ samt 11 § första stycket 2 lämnas till den anställde utan dröjsmål efter anslutningen.

Särskilda informationskrav vid korsförsäljning och kopplingsförbehåll

18 § När ett försäkringsavtal erbjuds tillsammans med en annan, underordnad tjänst eller produkt som inte är en försäkring ska försäkringsdistributören informera kunden om huruvida det är möjligt att köpa de olika delarna separat. Om detta är möjligt ska distributören ge kunden en adekvat beskrivning av delarna samt lämna uppgifter om kostnader och avgifter för varje del.

19 § Om risken eller försäkringsskyddet i ett sådant avtal som erbjuds en kund enligt 18 § skiljer sig från risken eller försäkringsskyddet när de olika delarna köps separat, ska försäkringsdistributören ge kunden en adekvat beskrivning av hur förhållandet mellan delarna förändrar risken eller försäkringsskyddet.

Skyldighet att vidarebefordra information

20 § En försäkringsförmedlare ska till kunden vidarebefordra sådan information om försäkringsavtalet som ett försäkringsföretag är skyldigt att lämna till en försäkringstagare.

Dokumentationsskyldighet

21 § En försäkringsdistributör ska dokumentera vad som förekommit vid distributionstillfället och lämna dokumentationen till kunden.

Undantag från informationsplikten

22 § Bestämmelserna i 1–13 och 21 §§ gäller inte vid distribution av försäkringar mot stora risker eller återförsäkring.

Sanktioner vid utebliven information

23 § Om information inte tillhandahålls i enlighet med 1–19 §§ ska även marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan infor- mation ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen.

Bemyndiganden

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. försäkringsdistributörers informationsskyldighet enligt 1–9 §§,

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 2. villkor för lämnande av information på annat varaktigt medium än papper eller på en webbplats enligt 15 §,

3. vad ett försäkringsföretag ska iaktta för att fullgöra skyldigheten enligt 17 §,

4. vilka informationskrav som ska gälla vid korsförsäljning enligt

18 och 19 §§, och

5. vad en försäkringsdistributör ska iaktta när det gäller dokumentation av försäkringsdistributionen och utlämnande av sådan dokumentation enligt 21 §.

6 kap. Ytterligare krav vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter

Tillämpningsområdet för ytterligare krav

1 § Detta kapitel gäller när försäkringsdistribution avser försäkrings- baserade investeringsprodukter. Bestämmelserna gäller utöver det som anges i 4 och 5 kap.

Försäkringsbaserade investeringsprodukter får inte distribueras av sidoverksamma försäkringsförmedlare eller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare.

Förebyggande av intressekonflikter

2 § En försäkringsdistributör ska fastställa och tillämpa effektiva organisatoriska och administrativa förfaranden så att alla rimliga åtgärder vidtas för att förhindra att kundernas intressen påverkas negativt av intressekonflikter.

Hantering av intressekonflikter

3 § En försäkringsdistributör ska vidta alla lämpliga åtgärder för att identifiera, förhindra och hantera de intressekonflikter som kan upp- komma mellan distributören, en anknuten försäkringsförmedlare eller någon närstående person till dem och en kund eller mellan kunder i samband med försäkringsdistribution och tillhandahållande av sido- tjänster, inklusive intressekonflikter som orsakas av ersättningar eller förmåner från någon annan än kunden, distributörens eget ersättnings- system eller andra incitament.

Om de förfaranden som en försäkringsdistributör har fastställt och tillämpar enligt 2 § och de åtgärder som vidtagits enligt första stycket inte räcker för att förhindra att kundernas intressen kan komma att påverkas negativt, ska distributören informera kunden om arten av eller källan till intressekonflikten i god tid innan ett försäkringsavtal ingås.

Informationen enligt andra stycket ska lämnas på ett varaktigt medium och vara tillräckligt tydlig och detaljerad med hänsyn till typen av kund, för att kunden ska kunna fatta ett välgrundat beslut när det gäller den försäkringsdistribution där intressekonflikten uppstår.

Information till kunder

Information om försäkringsdistributionen och om risker

4 § En försäkringsdistributör ska förse kunden med lämplig och lätt- begriplig information enligt 5 och 6 §§ i god tid innan ett avtal ingås.

Informationen ska ge kunden rimliga möjligheter att förstå arten av och vilka risker som är förknippade med den försäkringsdistribution och de försäkringsbaserade investeringsprodukter som försäkringsdistributören erbjuder.

Informationen får lämnas i standardiserad form.

Information vid alla typer av försäkringsdistribution

5 § En försäkringsdistributör ska förse kunden med information om

1.försäkringsbaserade investeringsprodukter och föreslagna placeringsstrategier, inbegripet vägledning om och varningar för de risker som är förknippade med investeringar i försäkringarna eller placeringsstrategierna, och

2.alla kostnader och avgifter förknippade med distributionen av den försäkringsbaserade investeringsprodukten, inbegripet kostnaderna för eventuell rådgivning och kostnaderna för den försäkringsbaserade investeringsprodukt som rekommenderas eller marknadsförs till kunden samt hur kunden får betala kostnader och avgifter, inbegripet eventuella betalningar från tredjepart.

Informationen om kostnader och avgifter, inbegripet kostnader och avgifter som har samband med distributionen av den försäkringsbaserade investeringsprodukten, som inte orsakas av förekomsten av under- liggande marknadsrisk, ska räknas samman så att kunden kan förstå den totala kostnaden liksom den kumulativa effekten på investeringens avkastning. Om kunden begär det, ska en uppdelning per post göras. Informationen ska i förekommande fall ges till kunden regelbundet, åtminstone årligen, under investeringens varaktighet.

Ytterligare information till kunden när rådgivning tillhandahålls

6 § En försäkringsdistributör som tillhandahåller rådgivning ska, utöver vad som följer av 5 §, informera kunden om följande:

1.om rådgivningen tillhandahålls grundad på en opartisk och personlig analys eller inte,

2.om rådgivningen är baserad på en allmän eller mer begränsad analys av olika försäkringsbaserade investeringsprodukter, och särskilt om urvalet omfattar eller är begränsat till försäkringar helt eller delvis utvecklade av försäkringsdistributören, företag som distributören har nära förbindelser med eller andra företag som distributören har ett sådant rättsligt eller ekonomiskt förhållande till att det kan försämra förutsätt- ningarna för distributören att tillvarata kundens intressen, och

3.om försäkringsdistributören regelbundet kommer att bedöma lämpligheten av de försäkringsbaserade investeringsprodukter som den rekommenderar kunden.

Prop. 2017/18:216

Sanktioner vid utebliven information

7 § Om information inte tillhandahålls i enlighet med 4–6 §§ ska även marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestäm- melserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

Ersättningar till och från tredjepart

8 § En försäkringsdistributör får i samband med distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sidotjänster erbjuda eller ta emot ersättning från någon annan än kunden bara om

1.ersättningen inte har någon negativ inverkan på distributionstjänsten eller försäkringsprodukten, och

2.den inte försämrar försäkringsdistributörens förutsättningar att upp- fylla sina skyldigheter att agera hederligt, rättvist och professionellt i enlighet med kundens bästa intresse.

9 § En försäkringsdistributör får i samband med distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter eller sidotjänster inte erbjuda eller ta emot ersättning från någon annan än kunden om ersättningen

1.till väsentlig del avser tjänster som ännu inte utförts,

2.till sin storlek baseras på premiebetalningar som ännu inte betalats,

eller

3.är av sådan storlek att den står i uppenbart missförhållande till de tjänster som utförs.

Krav på lämplighetsbedömning när rådgivning tillhandahålls

10 § En försäkringsdistributör ska när den tillhandahåller rådgivning om en försäkringsbaserad investeringsprodukt inhämta nödvändiga uppgifter från kunden om dennes kunskaper om och erfarenheter av den specifika typen av produkt eller tjänst samt om dennes ekonomiska situation och mål med investeringen, så att distributören kan rekommendera kunden de försäkringsbaserade investeringsprodukter som är lämpliga för denne.

De uppgifter om kundens ekonomiska situation och investeringsmål som inhämtas ska kunna ligga till grund för försäkringsdistributörens bedömning av kundens risktolerans och möjlighet att klara av förluster.

Om en försäkringsdistributör tillhandahåller rådgivning om en försäkringsbaserad investeringsprodukt tillsammans med investerings- rådgivning enligt 1 kap. 4 c § lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden, ska distributören bedöma lämpligheten av överens- kommelsen eller paketet som helhet.

Krav på passandebedömning när rådgivning inte tillhandahålls

11 § En försäkringsdistributör ska, när den tillhandahåller någon annan försäkringsdistribution än sådan som avses i 10 §, begära att kunden lämnar uppgifter om sina kunskaper och erfarenheter av den erbjudna eller efterfrågade typen av produkt eller tjänst, så att distributören kan bedöma om den passar kunden. Om en tjänst avser en kombination av

tjänster eller produkter ska bedömningen avse överenskommelsen eller Prop. 2017/18:216 paketet som helhet.

Om försäkringsdistributören anser att tjänsten eller produkten inte passar kunden, ska distributören varna kunden för det.

Om en kund inte lämnar uppgifter eller lämnar ofullständiga uppgifter, ska försäkringsdistributören varna kunden att distributören inte kan avgöra om produkten passar kunden.

Varning enligt andra och tredje styckena får lämnas i standardiserad form.

Undantag från krav på passandebedömning

12 § En försäkringsdistributör får tillhandahålla annan försäkrings- distribution än sådan som avses i 10 § utan att uppfylla kraven i 11 §, om

1.distributionen avser någon av följande försäkringsbaserade investeringsprodukter:

a) försäkringsavtal som endast ger investeringsexponering mot sådana finansiella instrument som avses i 9 kap. 25 § första stycket 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och som inte innehåller en struktur som gör det svårt för kunden att förstå den risk som avtalet är förenad med, eller

b) andra okomplicerade försäkringsbaserade investeringsprodukter,

2.försäkringsdistributionen tillhandahålls på kundens initiativ, och

3.försäkringsdistributören har informerat kunden klart och tydligt om att distributören inte kommer att bedöma om den erbjudna eller tillhandahållna försäkringsbaserade investeringsprodukten eller den tillhandahållna eller erbjudna försäkringsdistributionen passar kunden.

Information enligt första stycket 3 får lämnas i standardiserad form. Om en kredit beviljas i samband med försäkringsdistributionen för att

kunden, genom försäkringsdistributören, ska kunna genomföra en disposition i ett eller flera försäkringsavtal, ska distributören uppfylla kraven i 11 §.

Dokumentation och rapportering till kunder

13 § En försäkringsdistributör ska dokumentera vad distributören och en kund har kommit överens om när det gäller parternas rättigheter och skyldigheter samt övriga villkor för de tjänster som distributören ska utföra åt kunden.

14 § En försäkringsdistributör ska på ett varaktigt medium lämna en tillfredsställande rapportering till kunden om de tjänster som distributören har utfört åt kunden. Rapporteringen ska, i förekommande fall, lämnas regelbundet och innehålla meddelanden och uppgifter om kostnaderna för de dispositioner och tjänster som har utförts för kundens räkning.

15 § En försäkringsdistributör som tillhandahåller rådgivning ska på ett varaktigt medium lämna kunden en tillfredsställande dokumentation som specificerar vilket råd kunden har fått och hur rådet motsvarar kundens

preferenser, mål och andra egenskaper (lämplighetsförklaring).

Prop. 2017/18:216 Dokumentationen ska lämnas innan ett avtal ingås, om inte villkoren i andra stycket är uppfyllda.

Om ett avtal ingås med hjälp av en teknik för distanskommunikation som hindrar att dokumentationen lämnas i förväg får försäkrings- distributören lämna lämplighetsförklaringen efter det att avtalet har ingåtts, om

1.kunden har godtagit att få lämplighetsförklaringen utan onödigt dröjsmål efter det att avtalet ingåtts, och

2.försäkringsdistributören har erbjudit kunden möjligheten att senare- lägga ingåendet av avtalet så att kunden först kan få lämplighets- förklaringen.

Om en försäkringsdistributör har informerat kunden om att distribu- tören kommer att utföra en regelbunden lämplighetsbedömning, ska den regelbundna rapporteringen innehålla en uppdaterad förklaring till hur den försäkringsbaserade investeringsprodukten motsvarar kundens prefe- renser, mål och andra egenskaper.

Bemyndiganden

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vilken information som en försäkringsdistributör ska lämna till kunden enligt 4–6 §§,

2.vilka uppgifter en försäkringsdistributör ska lämna till kunden om ersättningar och förmåner som distributören erbjuder eller tar emot av någon annan än kunden enligt 8 och 9 §§, och

3.kriterierna för att bedöma vilka ersättningar och förmåner en försäkringsdistributör får erbjuda eller ta emot av någon annan än kunden enligt 9 §.

7 kap. Ytterligare krav vid distribution av vissa pensionsförsäkringar

Tillämpningsområdet för ytterligare krav

1 § En försäkringsdistributör som bedriver försäkringsdistribution som avser pensionsförsäkringar som har ett förfallo- eller återköpsvärde som helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsvolatilitet, ska i den verksamheten tillämpa 6 kap. 2, 3, 8–10 och 13–15 §§. Bestämmelsen gäller utöver det som anges i 4 och 5 kap.

Pensionsförsäkringar som avses i första stycket får inte distribueras av sidoverksamma försäkringsförmedlare eller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare.

Bemyndiganden

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om distribution av pensionsförsäkringar som omfattas av 1 § avseende

1. vilka åtgärder en försäkringsdistributör rimligen kan förväntas

genomföra och dokumentera enligt 6 kap. 2 och 3 §§ för att förebygga,

identifiera, hantera och informera om intressekonflikter när de bedriver Prop. 2017/18:216 försäkringsdistribution,

2. lämpliga kriterier för bestämning av vilka typer av intressekonflikter som riskerar att negativt påverka kundens intressen som avses i 6 kap.

3§,

3.kriterierna för att bedöma vilka ersättningar och förmåner en försäkringsdistributör får lämna till eller ta emot av någon annan än kunden samt vilka uppgifter som ska lämnas till kunden om ersättningar och förmåner som distributören lämnar till eller tar emot av någon annan än kunden enligt 6 kap. 8 och 9 §§,

4.vad en försäkringsdistributör ska iaktta vid inhämtande av uppgifter och prövning enligt 6 kap. 10 §,

5.dokumentation och rapportering till kunden enligt 6 kap. 13–15 §§,

och

6.undantag från de skyldigheter som anges i 1 §.

8 kap. Tillsyn

Registreringsmyndighet

1 § Bolagsverket är registreringsmyndighet för svenska försäkrings- förmedlare och för försäkringsförmedlare från tredjeland som avses i 3 kap. 3 §. Hos verket förs register över försäkringsförmedlare, där de uppgifter som enligt lag eller andra författningar ska tas in i register skrivs in.

För registrering av filialer till EES-försäkringsförmedlare eller försäkringsförmedlare från tredjeland, som är ett avdelningskontor med självständig förvaltning, gäller lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

2 § Om en sökande vid anmälan för registrering av försäkrings- förmedlarverksamhet inte har följt vad som är föreskrivet om anmälan eller om det finns något annat hinder för registrering, ska Bolagsverket förelägga sökanden att inom en viss tid yttra sig eller göra rättelse. Om föreläggandet inte följs, ska anmälan avskrivas. En upplysning om denna påföljd ska tas in i föreläggandet. Om det fortfarande finns hinder för registrering även efter det att yttrande har lämnats, ska sökanden ges tillfälle att yttra sig över hindret. Finns hindret ändå kvar, ska registrering vägras om det inte finns anledning att besluta om ett nytt föreläggande.

Tillsynen och dess omfattning

3 § Finansinspektionen har tillsyn över att den som i Sverige bedriver försäkringsdistribution följer denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsdistributörens verksamhet.

För EES-försäkringsförmedlare och försäkringsförmedlare från tredje- land omfattar tillsynen att verksamheten bedrivs enligt denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten i Sverige.

Finansinspektionen har därutöver tillsyn över svenska försäkrings- förmedlare som bedriver försäkringsdistribution i ett annat land inom

EES enligt 3 kap. 6 eller 7 §.

Prop. 2017/18:216

4 § Om Finansinspektionen enligt en överenskommelse med en behörig myndighet i ett annat land inom EES har tagit över ansvaret för tillsynen över en EES-försäkringsförmedlare som har sitt huvudsakliga verksam- hetsställe i Sverige, ska Finansinspektionen ha tillsyn över den förmed- larens verksamhet som bedrivs i Sverige.

Om Finansinspektionen ingår en överenskommelse enligt första stycket eller en överenskommelse om att en behörig myndighet i ett annat land inom EES ska ha tillsyn över en svensk försäkringsförmedlare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i det landet, ska Finansinspektionen därefter fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

Finansinspektionen ska underrätta den berörda försäkringsförmedlaren och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om inspek- tionen ingår en internationell överenskommelse om överföring av till- synsansvar.

Upplysningar och undersökningar

5 § Försäkringsdistributörer, EES-försäkringsförmedlare och försäk- ringsförmedlare från tredjeland som bedriver verksamhet i Sverige är skyldiga att till Finansinspektionen lämna de upplysningar om sin verk- samhet och därmed sammanhängande frågor som inspektionen begär.

Finansinspektionen får när den anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos en försäkringsdistributör, EES-försäkringsförmed- lare som bedriver verksamhet i Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 eller försäkringsförmedlare från tredjeland.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om att vissa upp- gifter som enligt första stycket ska lämnas till Finansinspektionen i stället ska lämnas till Statistiska centralbyrån.

6 § Om en svensk försäkringsförmedlare får kännedom om att aktier eller andelar i företaget har förvärvats eller avyttrats på ett sådant sätt att innehavet utgör eller upphör att vara ett kvalificerat innehav, ska förmedlaren snarast möjligt anmäla förvärvet eller avyttringen till Finansinspektionen.

Om en svensk försäkringsförmedlare i annat fall får kännedom om att den har nära förbindelser med någon annan, ska förmedlaren snarast möjligt anmäla det till Finansinspektionen.

Om en anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare eller en anknuten försäkringsförmedlare som inte förmedlar försäkringsbaserade invest- eringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 § har nära förbindelser med någon annan gäller i stället för första och andra styckena att det ska anmälas till Finansinspektionen enligt fjärde stycket.

Den försäkringsförmedlare som har anmält en annan försäkrings- förmedlare eller det försäkringsföretag som har anmält en försäkrings- förmedlare för registrering hos Bolagsverket ska göra anmälan enligt tredje stycket snarast möjligt från det att förmedlaren eller företaget får kännedom om den nära förbindelsen.

Internationellt samarbete

7 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och ut- byta information med behöriga myndigheter, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Tystnadsplikt

8 § Den som är eller har varit knuten till en försäkringsdistributör som anställd eller uppdragstagare får inte obehörigen röja en uppgift i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som gäller för verksamheten, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Revisor

9 § Om en svensk försäkringsförmedlare enligt lag ska utse revisor, får Finansinspektionen förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen av försäkringsförmedlaren. Inspektionen får när som helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor.

Revisorn har rätt till skäligt arvode av försäkringsförmedlaren för sitt arbete. Arvodets storlek bestäms av Finansinspektionen.

Avgifter till Finansinspektionen

10 § Försäkringsdistributörer, EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 och försäk- ringsförmedlare från tredjeland som har inrättat filial i Sverige ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet med anknytning till denna lag samt Statistiska centralbyråns verksamhet enligt lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finans- marknaderna.

Finansinspektionen får även ta ut avgifter från EES-försäkrings- förmedlare som omfattas av en överenskommelse enligt 4 § första stycket.

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar enligt denna lag.

Bemyndiganden

11 § Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 10 §.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsdistributör, en EES-försäkringsförmedlare eller en försäkringsförmedlare från tredje- land, ska lämna enligt 5 § till Finansinspektionen samt när och hur upplysningarna ska lämnas.

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 9 kap. Ingripanden

Ingripande mot försäkringsdistributörer och vissa fysiska personer

1 § Om en svensk försäkringsdistributör har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller annan författning som reglerar försäkrings- distributörens verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då besluta ett föreläggande om att göra rättelse inom en viss tid, ett förbud att verkställa ett beslut eller en anmärkning. Om en försäkringsförmedlares överträdelse är allvarlig, ska tillståndet återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Om en svensk försäkringsförmedlare bedriver försäkringsdistribution i ett annat land inom EES enligt 3 kap. 6 eller 7 § och har åsidosatt sina skyldigheter enligt lag eller annan författning som reglerar försäk- ringsförmedlarens verksamhet i det landet ska Finansinspektionen, efter underrättelse från den behöriga myndigheten där, ingripa mot förmed- laren på ett sätt som anges i andra stycket. Finansinspektionen ska under- rätta den behöriga myndigheten i det landet om vilka åtgärder som har vidtagits.

Om en svensk försäkringsförmedlare har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i ett annat land inom EES och omfattas av en överenskommelse om att den behöriga myndigheten i det landet ska ha tillsyn över förmedlaren får Finansinspektionen ingripa mot förmedlaren när det gäller en överträdelse som denne har gjort sig skyldig till i sin verksamhet i det landet endast genom att utfärda en anmärkning, meddela en varning eller återkalla tillståndet.

2 § Finansinspektionen ska besluta att ingripa mot någon som ingår i en svensk försäkringsförmedlares styrelse, är dess verkställande direktör eller på motsvarande sätt företräder försäkringsförmedlaren, eller är ersättare för någon av dem, om försäkringsförmedlaren

1.bedriver försäkringsdistribution i Sverige och inte uppfyller kraven på tillstånd eller registrering i 2 kap.,

2.har fått tillstånd att bedriva försäkringsdistribution genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

3.för distribution av försäkringar använder någon som inte har rätt att bedriva försäkringsdistribution eller att distribuera sådana försäkringar som distributionen avser,

4.har åsidosatt sina skyldigheter enligt någon av 4 kap. 1–3, 5–11 eller

13 §§, 5 kap. 1–8, 10–16 eller 18–21 §§, 6 kap. 1–6 eller 8–15 §§ eller 7 kap. 1 §, eller

5. har befunnits ansvarig för en överträdelse av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen.

Ett ingripande sker genom ett beslut om

1.att personen i fråga under en viss tid, dock lägst tre år och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos en försäkringsdistributör, eller

2.sanktionsavgift.

3 § Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett svenskt Prop. 2017/18:216 försäkringsföretags styrelse, är dess verkställande direktör eller är ersätt-

are för någon av dem, om försäkringsföretaget

1. för distribution av försäkringar använder någon som inte har rätt att bedriva försäkringsdistribution eller att distribuera sådana försäkringar som distributionen avser,

2. har åsidosatt sina skyldigheter enligt någon av 2 kap. 9 eller 10 §, 4 kap. 1, 3, 5–11 eller 13 §§, 5 kap. 1, 9–19 eller 21 §§, 6 kap. 1–6 eller 8–15 §§ eller 7 kap. 1 §.

Ett ingripande sker genom ett beslut om

1.att personen i fråga under en viss tid, dock lägst tre år och högst tio år, inte får upprätthålla en funktion som avses i första stycket hos en försäkringsdistributör, eller

2.sanktionsavgift.

4 § Ett ingripande enligt 2 eller 3 § får ske bara om överträdelsen är allvarlig, upprepad eller systematisk och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

5 § Vid val av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till skador som har uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om

1.en överträdelse är ringa eller ursäktlig,

2.försäkringsdistributören gör rättelse eller, i fall som avses i 2 eller 3 §, den fysiska personen i försäkringsdistributörens ledning verkat för att distributören gör rättelse, eller

3.någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot försäkringsdistri- butören eller den fysiska personen i försäkringsdistributörens ledning och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

6 § När ett beslut om ingripande ska fattas ska det i försvårande riktning beaktas om försäkringsdistributören tidigare har begått en överträdelse eller, i fall som avses i 2 eller 3 §, om den fysiska personen i försäkringsdistributörens ledning tidigare orsakat en sådan överträdelse.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1.försäkringsdistributören eller den fysiska personen i distributörens ledning i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har under- lättat Finansinspektionens utredning, och

2.distributören snabbt har upphört med överträdelsen, eller den fysiska personen i distributörens ledning snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

7 § Finansinspektionen ska besluta att återkalla en svensk försäkrings- förmedlares tillstånd om förmedlaren

1.inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har börjat bedriva sådan verksamhet som tillståndet avser,

2.har förklarat sig avstå från tillståndet, eller

3.under en sammanhängande tid av sex månader inte har bedrivit sådan verksamhet som tillståndet avser.

Prop. 2017/18:216 Om en försäkringsförmedlares tillstånd ska återkallas på grund av sådana omständigheter som avses i första stycket 2 eller 3, får Finans- inspektionen, innan tillståndet återkallas, först pröva om det finns skäl att ingripa mot försäkringsförmedlaren enligt detta kapitel och, om det finns sådana skäl, besluta om ett ingripande.

I de fall som avses i första stycket 1 och 3 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.

8 § Om någon som ingår i en svensk försäkringsförmedlares styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 8 § första stycket 3, ska Finansinspektionen återkalla försäkrings- förmedlarens tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har förflutit efter det att anmärkningen gjordes, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.

I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får kvarstå i sin befattning. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess försäkringsförmedlaren har utsett en ny styrelse- ledamot eller verkställande direktör.

9 § När det gäller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare och anknutna försäkringsförmedlare som inte distribuerar försäkringsbas- erade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 § ska det som anges i 1, 7 och 8 §§ om återkallelse av tillstånd i stället avse återkallelse av registrering.

10 § Ett beslut om återkallelse av försäkringsförmedlares tillstånd får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

11 § Om Finansinspektionen har beslutat att återkalla tillståndet eller registreringen för en försäkringsförmedlare, ska inspektionen snarast underrätta Bolagsverket om detta.

12 § Om Finansinspektionen har beslutat att återkalla tillståndet för en försäkringsförmedlare som har underrättat inspektionen enligt 3 kap. 6 § första stycket eller 7 § första stycket och inspektionen har lämnat över underrättelsen till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas eller verksamheten ska bedrivas, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten om återkallelsen.

När det gäller anknutna sidoverksamma försäkringsförmedlare eller anknutna försäkringsförmedlare som inte distribuerar försäkrings- baserade investeringsprodukter eller sådana pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 § ska det som anges i första stycket om Finansinspek- tionens beslut om återkallelse av tillstånd i stället avse inspektionens återkallelse av registrering.

Första och andra styckena gäller också om Finansinspektionen, i stället för att återkalla tillståndet eller registreringen, har meddelat en varning.

Sanktionsavgift

Prop. 2017/18:216

13 § Om en svensk försäkringsdistributör, en EES-försäkrings- förmedlare som omfattas av en sådan överenskommelse som avses i 8 kap. 4 § första stycket eller en försäkringsförmedlare från tredjeland har meddelats beslut om anmärkning eller varning, får Finansinspek- tionen besluta om sanktionsavgift.

14 § För juridiska personer ska sanktionsavgiften uppgå till lägst 5 000 kronor och som högst fastställas till det högsta av

1.tio procent av omsättningen närmast föregående räkenskapsår för en försäkringsdistributör, en EES-försäkringsförmedlare som omfattas av en överenskommelse enligt 8 kap. 4 § första stycket eller en försäkrings- förmedlare från tredjeland eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå,

2.två gånger den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3.ett belopp som per den 23 februari 2016 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Om överträdelsen har skett under det första verksamhetsåret eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsätt- ningen uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att försäkringsförmedlaren eller försäk- ringsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden eller 4 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Avgiften tillfaller staten.

15 § Vid ingripande mot en försäkringsförmedlare som är en fysisk person och vid ingripande enligt 2, 3, 30 eller 31 § ska sanktionsavgiften som högst fastställas till det högsta av

1.två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

2.ett belopp som per den 23 februari 2016 i kronor motsvarade 700 000 euro.

Vid överträdelser av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen kan sanktionsavgiften, i stället för vad som anges i första stycket 2, bestämmas till högst ett belopp som per den 25 juni 2015 i kronor motsvarade fem miljoner euro.

Avgiften tillfaller staten.

16 § När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 5 § första stycket och 6 § samt till den fysiska eller juridiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som gjorts till följd av regelöverträdelsen.

Prop. 2017/18:216

Sanktionsföreläggande

17 § Frågor om ingripanden mot fysiska personer enligt 2 §, 3 §, 30 § tredje stycket och 31 § andra stycket prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller belopp.

När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som har fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

18 § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om

1.den fysiska person som föreläggandet avser,

2.överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna

den,

3.de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och

4.den sanktion som föreläggs personen.

Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte god- känns inom den tid som Finansinspektionen anger.

19 § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltnings- rätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot försäkringsdistributören för samma över- trädelse.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

20 § En sanktion enligt 2 §, 3 §, 30 § tredje stycket och 31 § andra stycket får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Förseningsavgift

21 § Om en svensk försäkringsdistributör, en EES-försäkrings- förmedlare eller en försäkringsförmedlare från tredjeland inte i tid lämnar de upplysningar som krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 12 §, får Finansinspektionen besluta att denne ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet och beslut om sanktionsavgift eller förseningsavgift

22 § Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finans- inspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.

23 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller försenings- avgift får verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 22 §.

24 § Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 22 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

25 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

Föreläggande mot försäkringsdistributörer som använder sig av obehöriga försäkringsförmedlare

26 § Om en försäkringsdistributör för försäkringsdistribution använder någon som inte är berättigad att bedriva försäkringsdistribution, ska Finansinspektionen förelägga försäkringsdistributören att upphöra med detta. Detsamma gäller om en försäkringsdistributör använder någon som inte är berättigad att distribuera sådana försäkringar som distributionen avser.

Ingripande mot EES-försäkringsförmedlare

27 § Om en EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 har åsidosatt sina skyldigheter enligt 4–7 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 19 §, 5 kap. 24 §, 6 kap. 16 § eller 7 kap. 2 §, får Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen får förelägga EES-försäkringsförmedlaren att göra rättelse.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda EES-försäk- ringsförmedlaren att bedriva försäkringsdistribution här i landet.

Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i EES- försäkringsförmedlarens hemland, Europeiska kommissionen och Euro- peiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna bestämmelse.

28 § Om en EES-försäkringsförmedlare som bedriver verksamhet i Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 på annat sätt än som anges i 27 § har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller annan författning som reglerar förmedlarens verksamhet här i landet, får Finansinspektionen begära att den behöriga myndigheten i EES- försäkringsförmedlarens hemland ska vidta åtgärder mot förmedlaren.

Finansinspektionen får också hänskjuta ärendet till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG.

Första och andra styckena gäller även i de fall en EES-försäkringsför- medlare som bedriver verksamhet i Sverige enligt 3 kap. 1 § första stycket 1 har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt annan författning som reglerar förmedlarens verksamhet här i landet.

29 § Finansinspektionen får utöver vad som anges i 28 § förelägga EES-försäkringsförmedlaren att göra rättelse om

1.den behöriga myndigheten i förmedlarens hemland, efter en begäran enligt 28 § första stycket, inte ingriper eller om ingripandet visar sig vara otillräckligt,

2.förmedlaren har gjort sig skyldig till överträdelse av en bestämmelse som enligt föreskrifter med stöd av 36 § ska anses ha särskild betydelse för konsumentskyddet eller något annat skyddat allmänintresse och ett omedelbart ingripande krävs, eller

3.förmedlarens verksamhet allvarligt skadar konsumentskyddet i all- mänhet och förmedlarens hemland kan antas vara ett annat land inom EES i syfte att kringgå regler som gäller för att bedriva försäk- ringsdistribution här i landet.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda EES-försäk- ringsförmedlaren att bedriva försäkringsdistribution här i landet.

Finansinspektionen ska underrätta behörig myndighet i EES-försäk- ringsförmedlarens hemland, Europeiska kommissionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om åtgärder som har vid- tagits med stöd av första stycket. Den behöriga myndigheten i EES- försäkringsförmedlarens hemland ska därutöver informeras innan åt- gärder vidtas med stöd av första stycket 1 eller 3.

Ingripande vid internationell överenskommelse om överföring av tillsynsansvar

30 § Om Finansinspektionen enligt en överenskommelse med en behörig myndighet i ett annat land inom EES har tagit över ansvaret för tillsynen över en EES-försäkringsförmedlare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Sverige, får inspektionen ingripa mot förmedlaren om denne i sin verksamhet här i landet inte uppfyller kraven i 2 kap. 7 eller 8 § eller har gjort sig skyldig till en överträdelse av någon av bestäm- melserna i 4–7 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 19 §, 5 kap. 24 §, 6 kap. 16 § eller 7 kap. 2 §.

Finansinspektionen får då utfärda ett föreläggande att göra rättelse, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig får Finansinspektionen förbjuda EES-försäkringsförmedlaren att bedriva försäkringsdistribution här i landet eller, om det är tillräckligt, meddela en varning.

Om verksamheten i Sverige bedrivs genom en filial, ska Finansinspek- tionen ingripa mot filialens verkställande direktör med tillämpning av 2 och 4 §§.

Ingripande mot försäkringsförmedlare från tredjeland

31 § Om en försäkringsförmedlare från tredjeland bedriver försäkrings- distribution i Sverige, ska 1 och 7 §§ tillämpas på verksamheten här i landet.

Finansinspektionen ska ingripa mot filialens verkställande direktör med tillämpning av 2 och 4 §§.

Finansinspektionen ska underrätta behörig myndighet i hemlandet om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

Ingripande mot den som saknar tillstånd eller registrering

32 § Om någon bedriver försäkringsdistribution i Sverige utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om en försäkringsdistributör distri- buerar försäkringar av ett slag som denne inte är berättigad att distribuera.

Är det osäkert om verksamheten omfattas av lagen, får Finansinspek- tionen förelägga den som bedriver verksamheten att lämna de upplys- ningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämp- lig.

Förbud mot att bedriva sidoverksamhet

33 § Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen förbjuda en försäkringsförmedlare att bedriva sidoverksamhet.

Ingripande mot ägare

34 § Om en svensk försäkringsförmedlare har nära förbindelser med någon annan och det hindrar en effektiv tillsyn över förmedlaren, får Finansinspektionen förelägga innehavare av sådana aktier eller andelar i försäkringsförmedlaren som medför att förbindelserna är nära, att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att hinder för tillsynen inte längre föreligger.

Vite

35 § Finansinspektionen får förena ett beslut om föreläggande enligt denna lag med vite.

Bemyndigande

36 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka författningar som enligt 29 § första stycket 2 ska anses ha särskild betydelse för konsumentskyddet eller något annat skyddat allmänintresse.

Prop. 2017/18:216

10 kap. Överklagande

Överklagande av Finansinspektionens beslut

1 § Finansinspektionens beslut enligt 9 kap. 17 § och beslut enligt 9 kap. 32 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, förelägg-

ande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

Överklagande av Bolagsverkets beslut

2 § Bolagsverkets beslut att avskriva en anmälan eller att vägra en registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol inom två månader från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

2.Bestämmelsen i 7 kap. 1 § ska dock vid distribution av tjänste- pensionsförsäkring tillämpas för tid från och med den 1 oktober 2019.

3.Genom lagen upphävs lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

4.Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för

a)överträdelser som görs före den 1 oktober 2018,

b)överklagande av beslut som har meddelats före den 1 oktober 2018,

och

c)handläggning av överklaganden av beslut som har meddelats före den 1 oktober 2018.

5. Denna lag tillämpas inte på

a) avtal om försäkringsförmedling som har ingåtts före den 1 okto- ber 2018 och som avser försäkringsavtal som har ingåtts före det datumet, och

b) försäkringsavtal som har ingåtts före den 1 oktober 2018.

Om en försäkringsdistributör godtar en förlängning av ett sådant avtal som avses i b) eller vidtar en försäkringsdistributionsåtgärd som är hän- förlig till avtalet efter den 1 oktober 2018, tillämpas dock denna lag.

6.Denna lag tillämpas första gången i förhållande till ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som inte är en medlemsstat i Europeiska unionen från den tidpunkt då försäkringsdistributions- direktivet införlivas i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området (EES-avtalet).

7.Ett tillstånd att utöva försäkringsförmedling enligt den upphävda lagen gäller som ett tillstånd att bedriva försäkringsdistribution som försäkringsförmedlare enligt denna lag. En registrering som försäkrings- förmedlare enligt den upphävda lagen gäller som en registrering enligt denna lag.

8.En försäkringsförmedlare som den 1 oktober 2018 har tillstånd att utöva sidoverksamhet enligt 5 kap. 1 § den upphävda lagen får utöva sådan sidoverksamhet, med undantag för verksamhet som avser investe-

ringsrådgivning om premiepension, till och med den 1 januari 2019 eller,

om en ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden har getts in till Finansinspek- tionen före den tidpunkten, till dess ansökan prövats slutligt.

9. En anknuten försäkringsförmedlare enligt 1 kap. 10 § 1 a den upp- hävda lagen som den 1 oktober 2018 distribuerar försäkringsbaserade investeringsprodukter eller pensionsförsäkringar som avses i 7 kap. 1 § denna lag får bedriva verksamheten utan tillstånd till och med den 1 juli 2019 eller, om ansökan om tillstånd att bedriva försäkringsdistribution som anknuten försäkringsförmedlare har getts in till Finansinspektionen före den tidpunkten, till dess ansökan prövats slutligt.

För övriga sådana anknutna försäkringsförmedlare som avses i 1 kap. 10 § 1 a den upphävda lagen gäller en registrering som anknuten

försäkringsförmedlare som en	registrering	som	anknuten försäkrings-
förmedlare enligt denna lag.
10. En registrering som	anknuten försäkringsförmedlare			enligt
1 kap. 10 § 1 b den upphävda	lagen gäller	som	en registrering	som

anknuten sidoverksam försäkringsförmedlare enligt denna lag.

11.En underrättelse från en utländsk försäkringsförmedlare från ett annat land inom EES enligt 3 kap. 1 § den upphävda lagen om att bedriva verksamhet i Sverige gäller som en underrättelse enligt 3 kap. 1 § denna lag.

12.En försäkringsförmedlare som den 1 oktober 2018 har tillstånd eller registrering att utöva försäkringsförmedling enligt den upphävda lagen ska senast den 23 februari 2019 uppfylla kompetenskraven i 2 kap. 7 § första stycket 3 och 4 och 8 § första stycket 3 och 4 denna lag samt i föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 12 § 4 och 7 denna lag.

Prop. 2017/18:216


Prop. 2017/18:216 2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160)
	om utländska filialer m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

3 §1

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1.för kreditinstitut 4 kap. 1, 2 och 4–6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.för värdepappersföretag 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3.för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansierings- rörelse,

4.för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

5.för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,

6.för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap. 6–7, 10 och 11 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

7.för utgivare av elektroniska pengar 3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

8.för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

9. för	utländska försäkringsför-	9. för	utländska försäkringsför-
medlare	3 kap. lagen (2005:405)	medlare	3 kap. lagen (2018:000)
om försäkringsförmedling,		om försäkringsdistribution,

10.för företag som tillhandahåller betaltjänster 3 kap. 26 och 27 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster,

11.för utländska AIF-förvaltare 5 kap. lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

12.för företag som driver verksamhet med konsumentkrediter 2 och 8 §§ lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter, och

13.för företag som driver verksamhet med bostadskrediter 2 kap. 7 § och 3 kap. 6 och 7 §§ lagen (2016:1024) om verksamhet med bostads- krediter.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

1 Senaste lydelse 2016:1026.

2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) Prop. 2017/18:216
	om valutaväxling och annan finansiell
	verksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §2

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet ska ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Ansökan behöver inte göras av

1. företag som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–3, 6, 8, 9, 11 och 12 lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

terrorism, och
2. fysiska eller juridiska person-	2. fysiska eller juridiska person-
er som driver försäkringsförmed-	er som bedriver försäkringsdistri-
ling enligt lagen (2005:405) om	bution enligt lagen (2018:000) om
försäkringsförmedling.	försäkringsdistribution.

Finansinspektionen ska registrera personer som kommit in med ansökan, om

1.det finns skäl att anta att verksamheten kommer att drivas på ett sätt som är förenligt med lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen, och

2.kravet på ägare och ledning i 3 § första stycket är uppfyllt.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 7, 9 eller 11 § att upphöra med verksam- heten har fått laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt verksamhet som omfattas av lagen eller om det på något annat sätt framgår att registreringsplikt inte längre gäller.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

1 Lagen omtryckt 2004:319.

Senaste lydelse av lagens rubrik 2017:639.

2 Senaste lydelse 2017:639.


Prop. 2017/18:216	2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620)
		om belastningsregister
	Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1998:620) om belastningsregister
	ska ha följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

9 §1

En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga upp- gifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter ska på begäran lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår.

En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv har rätt att få ett begränsat utdrag ur registret

1.för att kunna ta till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta sig eller arbeta där,

2.enligt bestämmelser i skollagen (2010:800),

3. enligt	bestämmelser i lagen		3. enligt	bestämmelser i lagen
(2005:405)	om	försäkrings-	(2018:000)	om	försäkrings-
förmedling,			distribution,

4.enligt bestämmelser i lagen (2007:171) om registerkontroll av personal vid vissa boenden som tar emot barn,

5.enligt bestämmelser i lagen (2010:479) om registerkontroll av personal som utför vissa insatser åt barn med funktionshinder, eller

6.enligt bestämmelser i lagen (2013:852) om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn.

Regeringen, eller i fråga om	Regeringen eller den myndighet
andra stycket punkterna 1–3 den	som regeringen bestämmer får
myndighet regeringen bestämmer,	meddela	föreskrifter om vilka
får meddela föreskrifter om vilka	uppgifter ett sådant utdrag som
uppgifter ett sådant utdrag ska	avses i andra stycket 1–3 ska
innehålla.	innehålla.
	Regeringen får meddela före-
	skrifter	om vilka uppgifter ett
	sådant utdrag som avses i andra
	stycket 4–6 ska innehålla.

En begäran om uppgifter ur registret ska vara skriftlig och under- tecknad av den sökande.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

1 Senaste lydelse 2015:987.

2.5	Förslag till lag om ändring i lagen (2003:862)						Prop. 2017/18:216
	om finansiell rådgivning till konsumenter
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (2003:862) om finansiell rådgiv-
ning till konsumenter ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			3 a §1
Bestämmelserna i 4 och 5 §§ gäller inte finansiell rådgivning som till-
handahålls av
1. fondbolag och förvaltningsbolag enligt lagen (2004:46) om värde-
pappersfonder,
2. försäkringsförmedlare			enligt
5 kap. 1 §	första	stycket	lagen
(2005:405)	om	försäkringsför-
medling,
3. värdepappersinstitut			och	2. värdepappersinstitut		och
utländska	värdepappersföretag			utländska	värdepappersföretag
enligt lagen (2007:528) om värde-				enligt lagen (2007:528) om värde-
pappersmarknaden, eller				pappersmarknaden, eller
4. AIF-förvaltare enligt lagen				3. AIF-förvaltare enligt lagen
(2013:561)	om	förvaltare av		(2013:561)	om förvaltare	av
alternativa investeringsfonder.				alternativa investeringsfonder.

1.Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande för försäkringsförmedlare som enligt punkt 8 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2018:000) om försäkringsdistribution får fortsätta att utöva sådan verksamhet som avses i den punkten efter den 1 oktober 2018.

1 Senaste lydelse 2017:689.

Prop. 2017/18:216 2.6	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528)
	om värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 b §, 2 kap. 3 och 5 §§, 3 kap. 6 § och
25 kap.	2 a § lagen (2007:528) om	värdepappersmarknaden1 ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	1 kap.
	1 b §2
För den som är undantagen från tillståndsplikt enligt 2 kap. 5 § gäller
endast 15 a kap.
För den som är undantagen från		För den som är undantagen från
tillståndsplikt enligt 2 kap. 5 §		tillståndsplikt enligt 2 kap. 5 §
första stycket 4, 10, 11 eller 15 och		första stycket 4, 10, 11 eller 14 och
är deltagare i handeln på en regle-		är deltagare i handeln på en regle-
rad marknad eller på en MTF-		rad marknad eller på en MTF-
plattform gäller 8 kap. 23–31 och		plattform gäller 8 kap. 23–31 och
34 §§, 15 a kap. och 23 kap. 2, 3		34 §§, 15 a kap. och 23 kap. 2, 3
och 5 §§.		och 5 §§.

2 kap.

3 §3

Ett värdepappersbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen driva annan verksamhet än att tillhandahålla de sidotjänster som anges i 2 §.

Ett värdepappersbolag får efter tillstånd av Finansinspektionen driva

valutahandel.
Tillstånd	enligt	första stycket	Tillstånd enligt första stycket
behövs inte för att utöva försäk-			behövs inte för att bedriva försäk-
ringsförmedling under de förut-			ringsdistribution under de förut-
sättningar som föreskrivs i lagen			sättningar som föreskrivs i lagen
(2005:405)	om	försäkringsför-	(2018:000) om försäkringsdistri-
medling.			bution.

I 10 kap. finns bestämmelser om tillhandahållande av vissa data- rapporteringstjänster.

5 §4 Tillstånd enligt 1 § behövs inte för

1.Sveriges riksbank, Riksgäldskontoret och Kammarkollegiet,

2.anknutna ombud för de verksamheter som anges i 1 kap. 4 b §,

3.börs som driver verksamhet med stöd av sitt tillstånd,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om mark- nader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EU och av direktiv 2011/61/EU, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1034. 2 Senaste lydelse 2017:679.

3 Senaste lydelse 2017:679.

4 Senaste lydelse 2017:679.

4.försäkringsföretag med tillstånd enligt försäkringsrörelselagen Prop. 2017/18:216 (2010:2043),

5.företag inom en koncern som tillhandahåller investeringstjänster

uteslutande till andra företag i koncernen,

6.fysiska och juridiska personer som tillhandahåller investerings- tjänster, om tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkes- mässig verksamhet som regleras av

a) bestämmelser i lag eller annan författning, eller

b) etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga och som inte utesluter att tjänsten tillhandahålls,

7.fysiska och juridiska personer som för egen räkning handlar med andra finansiella instrument än råvaruderivat eller utsläppsrätter eller derivat hänförliga till utsläppsrätter och som inte tillhandahåller andra investeringstjänster eller utför annan investeringsverksamhet med andra finansiella instrument än råvaruderivat eller utsläppsrätter eller derivat hänförliga till utsläppsrätter, såvida de inte

a) är marknadsgaranter,

b) är deltagare på en reglerad marknad eller en MTF-plattform eller har direkt elektroniskt tillträde till en handelsplats, med undantag av icke- finansiella enheter som på en handelsplats genomför transaktioner som på ett objektivt mätbart sätt minskar risker som står i direkt samband med affärsverksamheten eller likviditetsförvaltningen hos dem eller de koncerner de ingår i,

c) tillämpar en teknik för algoritmisk högfrekvenshandel, eller d) handlar för egen räkning vid utförandet av kundorder,

8.företag som tillhandahåller investeringstjänster som uteslutande består i förvaltning av ett program som syftar till delägarskap för de an- ställda i företaget,

9.företag som tillhandahåller både

a)investeringstjänster som uteslutande består i förvaltning av program som syftar till delägarskap för de anställda i företaget, och

b)andra investeringstjänster än sådana som anges i a uteslutande till andra företag i koncernen,

10. fondbolag, förvaltningsbolag och fondföretag som får driva verk- samhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder samt AIF-förval- tare som får driva verksamhet enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder i andra fall än efter registrering enligt 2 kap. den lagen,

11. företag som handlar med råvaruderivat, utsläppsrätter eller derivat hänförliga till utsläppsrätter för egen räkning utan att utföra kundorder, eller tillhandahåller investeringstjänster i fråga om sådana instrument till kunderna i sin huvudsakliga verksamhet, om

a)detta utgör en kompletterande verksamhet eller, om företaget ingår i en koncern, detta utgör en kompletterande verksamhet sett till koncernen i dess helhet,

b)den huvudsakliga verksamheten inte utgörs av tillhandahållande av investeringstjänster eller sådana tjänster som avses i 7 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller verksamhet som marknadsgarant för råvaruderivat,

c)företaget inte tillämpar en teknik för algoritmisk högfrekvenshandel,

och

Prop. 2017/18:216 d) företaget årligen anmäler till Finansinspektionen att undantaget utnyttjas samt på inspektionens begäran rapporterar på vilken grund före- taget anser att verksamheten endast är en kompletterande verksamhet,

12.fysiska och juridiska personer som tillhandahåller investerings- rådgivning inom ramen för annan yrkesmässig verksamhet än sådan som omfattas av bestämmelserna i denna lag, om det inte lämnas någon speci- fik ersättning för rådgivningen,

13.fysiska och juridiska personer som utför investeringsverksamhet, dock inte drift av en andrahandsmarknad, eller tillhandahåller investe- ringstjänster rörande råvaruderivat för att fullgöra uppgifter

–enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG, i den ursprungliga lydelsen,

–enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG, i den ursprungliga lydelsen,

–enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 eller enligt sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som har antagits enligt förord- ningen, eller

–enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005 eller enligt sådana nätföreskrifter eller riktlinjer som har antagits enligt förordningen, om

a) personen är en sådan systemansvarig för överföringssystemet som avses i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG, i den ursprungliga lydelsen, eller artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG, i den ursprungliga lydelsen,

b) personen tillhandahåller tjänster till en systemansvarig som avses i a och fullgör uppgifterna för den systemansvariges räkning, eller

c) personen är operatör eller förvaltare av energibalanseringssystem, rörledningsnät eller system för balansering av tillgången och efterfrågan på energi,

	14. verksamhet				enligt		1 § 1
	och 5 som drivs av den som är
	registrerad för förmedling av alla
	slag av försäkringar eller bara liv-
	försäkringar		enligt		2 kap.		3 §
	lagen (2005:405) om försäkrings-
	förmedling, om
	a) verksamheten				bara	är en
	sidoverksamhet			till	försäkrings-
	förmedlingen och bara avser
	mottagande		och	vidarebefordran
	av order avseende andelar i
	värdepappersfonder				eller	sådana
	fondföretag som avses i 1 kap. 7 §
	lagen	om	värdepappersfonder
54	eller andelar i specialfonder eller
	sådana	utländska			fonder		som

avses	i 4 kap.	2	eller 3 §	eller
5 kap.	6 § första		stycket 1	eller
andra	stycket	eller 11 §		första

stycket 1 lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt investeringsrådgivning av- seende sådana andelar,

b)kunders order vidarebeford- ras bara direkt till fondbolag, förvaltningsbolag, fondföretag, samt AIF-förvaltare som avses i a, och

c)försäkringsförmedlaren i denna verksamhet inte tar emot kunders medel eller andelar i

fonder eller fondföretag,					14. företag som är verksamhets-
15. företag som är verksamhets-
utövare	enligt	1 kap. 2 a §		lagen	utövare	enligt	1 kap. 2 a §		lagen
(2004:1199)		om	handel	med	(2004:1199)		om	handel	med
utsläppsrätter		som	handlar	med	utsläppsrätter som handlar med
utsläppsrätter för egen räkning, om					utsläppsrätter för egen räkning, om
a) företaget		inte	tillhandahåller		a) företaget		inte	tillhandahåller
andra	investeringstjänster			eller	andra	investeringstjänster			eller
ägnar sig åt annan investerings-					ägnar sig åt annan investerings-
verksamhet, och					verksamhet, och
b) företaget		inte	tillämpar en		b) företaget		inte	tillämpar en
teknik	för	algoritmisk		hög-	teknik för algoritmisk hög-
frekvenshandel, och					frekvenshandel, och
16. värdepapperscentraler				med	15. värdepapperscentraler med
tillstånd enligt artikel 16 i förord-					tillstånd enligt artikel 16 i förord-
ningen	om värdepapperscentraler				ningen	om värdepapperscentraler
för att tillhandahålla de tjänster					för att tillhandahålla de tjänster
som uttryckligen anges i av-					som uttryckligen anges i av-
snitten A och B i bilagan till den					snitten A och B i bilagan till den
förordningen.					förordningen.

Tillstånd krävs inte heller för sådan förvaltning av finansiella instru-

ment som är reglerad i någon annan lag.
				3 kap.
					6 §
Ett värdepappersbolag skall				när	Ett värdepappersbolag ska när
verksamheten		påbörjas ha		ett	verksamheten påbörjas ha ett
startkapital som vid tidpunkten för					startkapital som vid tidpunkten för
beslut om tillstånd motsvarar					beslut om tillstånd motsvarar
1. minst	5 000 000		euro	om	1. minst	5 000 000	euro	om
bolagets verksamhet skall innefatta					bolagets verksamhet ska innefatta
mottagande av medel på konto					mottagande av medel på konto
enligt 2 kap. 2 § första stycket 8,					enligt 2 kap. 2 § första stycket 8,
2. minst	730 000		euro	om	2. minst	730 000	euro	om
bolaget skall		driva	verksamhet		bolaget ska driva verksamhet som
som avses i 2 kap. 1 § 3, 6 och 8,					avses i 2 kap. 1 § 3, 6 och 8,

Prop. 2017/18:216

3. minst 125 000 euro om inte högre belopp krävs enligt 1 eller 2, och

4. minst 50 000 euro om bolaget

skall driva enbart verksamhet som

ska driva enbart verksamhet som

avses i 2 kap. 1 § 1 eller 5 och inte

kommer att inneha kunders medel

eller värdepapper.

Ett värdepappersbolag som avses i första stycket 4 får som ett alter-

nativ till startkapital ha

1. en ansvarsförsäkring med ett försäkringsbelopp om motsvarande

minst 1 000 000 euro per skadeståndskrav och minst 1 500 000 euro per

år för samtliga skadeståndskrav,

2. en garanti eller liknande utfästelse som ger ett motsvarande skydd,

eller

3. en kombination av startkapital och försäkring eller garanti eller

liknande utfästelse som ger ett motsvarande skydd.

värdepappersbolaget

är

värdepappersbolaget

är

registrerat

som

försäkrings-

registrerat

som

försäkrings-

förmedlare enligt 2 kap. 3 § lagen

(2005:405)

försäkrings-

(2018:000)

försäkrings-

förmedling, gäller dock i stället för

distribution, gäller dock i stället

första stycket 4 att bolaget skall ha

för första stycket 4 att bolaget ska

ett

startkapital

som

motsvarar

ha ett startkapital som motsvarar

minst

25 000

euro

eller

ha en

minst

25 000

euro

eller

ansvarsförsäkring eller

garanti

ansvarsförsäkring eller

garanti

eller liknande utfästelse som täcker

den

skadeståndsskyldighet

som

den

skadeståndsskyldighet

som

kan uppkomma till följd av

verksamheten.

Antingen

skall

verksamheten.

Antingen

ska

försäkringsbeloppet

uppgå

till

försäkringsbeloppet uppgå till

motsvarande minst

500 000

euro

motsvarande minst

500 000 euro

per

skadeståndskrav

och

minst

per

skadeståndskrav

och

minst

750 000 euro per år för samtliga

skadeståndskrav eller skall bolaget

skadeståndskrav eller ska bolaget

ha en kombination av startkapital

och försäkring eller garanti eller

liknande utfästelse som ger ett

motsvarande skydd.

25 kap.

2 a §5

Utöver det som anges i 1 b § ska

Utöver det som anges i 2 § ska

i försvårande riktning beaktas om

det i försvårande riktning beaktas

företaget

eller

den

fysiska

företaget

eller

den

fysiska

personen tidigare har begått en

överträdelse. Vid denna bedöm-

ning bör särskild vikt fästas vid om

överträdelserna

är

likartade

och

överträdelserna är

likartade

och

5 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2017:679.

den tid som har förflutit mellan de	den tid som har förflutit mellan de Prop. 2017/18:216
olika överträdelserna.	olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska	I förmildrande riktning ska det
beaktas om	beaktas om

1.företaget eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2.företaget snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

2.Äldre bestämmelser i 2 kap. 5 § första stycket 14 gäller fortfarande för försäkringsförmedlare som enligt punkt 8 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2018:000) om försäkrings- distribution får fortsätta att utöva sådan verksamhet som avses i den punkten efter den 1 oktober 2018.

Prop. 2017/18:216 2.7	Förslag till lag om ändring i
	marknadsföringslagen (2008:486)
Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha
följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2017/18:225		Föreslagen lydelse
		1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i
– socialförsäkringsbalken,				– socialförsäkringsbalken,
– tobakslagen (1993:581),				– tobakslagen (1993:581),
– lotterilagen (1994:1000),				– lotterilagen (1994:1000),
– sjölagen (1994:1009),				– sjölagen (1994:1009),
– lagen (1995:1571) om insätt-				– lagen (1995:1571) om insätt-
ningsgaranti,				ningsgaranti,
– lagen (1996:1006) om valuta-				– lagen (1996:1006) om valuta-
växling och annan finansiell verk-				växling och annan finansiell verk-
samhet,				samhet,
– lagen	(1996:1118)	om	mark-	– lagen	(1996:1118)	om	mark-
nadsföring av kristallglas,				nadsföring av kristallglas,
– lagen (1999:158) om investe-				– lagen (1999:158) om investe-
rarskydd,				rarskydd,
– lagen (2002:562) om elektron-				– lagen (2002:562) om elektron-
isk handel och andra informations-				isk handel och andra informations-
samhällets tjänster,				samhällets tjänster,
– lagen (2004:46) om värdepap-				– lagen (2004:46) om värdepap-
persfonder,				persfonder,
– lagen	(2004:299)	om	inlån-	– lagen	(2004:299)	om	inlån-
ingsverksamhet,				ingsverksamhet,
– prisinformationslagen				– prisinformationslagen
(2004:347),				(2004:347),
– lagen	(2005:59) om distans-			– lagen	(2005:59) om distans-
avtal och avtal utanför affärs-				avtal och avtal utanför affärs-
lokaler,				lokaler,
– försäkringsavtalslagen				– försäkringsavtalslagen
(2005:104),				(2005:104),
– lagen	(2005:405)	om	försäk-

ringsförmedling,

– lagen

(2006:484)

franch-

– lagen

(2006:484)

franch- Prop. 2017/18:216

isegivares informationsskyldighet,

– lagen

(2007:528)

värde-

– lagen

(2007:528)

värde-

pappersmarknaden,

– lagen

(2010:510)

luft-

– lagen

(2010:510)

luft-

transporter,

– radio-

och

tv-lagen

– radio-

och

tv-lagen

(2010:696),

– lagen

(2010:751)

betal-

– lagen

(2010:751)

betal-

tjänster,

– alkohollagen (2010:1622),

– konsumentkreditlagen

(2010:1846),

– lagen

(2011:914)

– lagen

(2011:914)

konsumentskydd

vid

avtal

konsumentskydd vid avtal om

tidsdelat

boende

eller

långfristig

tidsdelat

boende eller långfristig

semesterprodukt,

– lagen

(2013:561)

förval-

– lagen

(2013:561)

förval-

tare av alternativa investerings-

fonder,

– lagen

(2013:1054)

mark-

– lagen

(2013:1054)

mark-

nadsföring av modersmjölksersätt-

ning och tillskottsnäring,

– lagen (2014:1344) med komp-

letterande

bestämmelser till

EU:s

letterande

bestämmelser till

EU:s

tåg-, fartygs- och busspassagerar-

förordningar,

– lagen (2015:671) om alternativ

tvistlösning i

konsumentförhåll-

tvistlösning i

konsumentförhåll-

anden,

– lagen

(2015:953)

kollek-

– lagen

(2015:953)

kollek-

tivtrafikresenärers rättigheter,

– lagen (2016:415) om förmed-

lingsavgifter

för

kortbaserade

lingsavgifter

för kortbaserade

betalningstransaktioner,

– lagen (2016:915) om krav på

installationer för alternativa driv-

medel,

– lagen (2017:425) om elektron-

iska cigaretter

och

påfyllnings-

iska cigaretter

och

påfyllnings-

behållare, och

behållare,

– paketreselagen (2018:000).

– paketreselagen

(2018:000),

och

– lagen

(2018:000)

försäk-

ringsdistribution.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

Sekretess gäller i en statlig myn- dighets verksamhet enligt lagen (1998:1479) om värdepappers- centraler och kontoföring av finansiella instrument, lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden, lagen (2017:317) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter eller lagen (2018:000) om försäkringsdistri- bution för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska för- hållanden i en anmälan eller ut- saga, om

1. anmälan eller utsagan avser en överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för

a) värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, b) verksamhet i värdepappers- institut, börser och leverantörer av

datarapporteringstjänster,

c) den som utvecklar, ger råd om eller säljer en Priip-produkt, eller

d) försäkringsdistributörers verksamhet, och


Prop. 2017/18:216 2.8	Förslag till lag om ändring i offentlighets- och
	sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs		att 30 kap. 4 b § offentlighets- och sekretess-
lagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

30 kap.

4 b §1

Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i till- ståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmäla- rens identitet.

Sekretess gäller i en statlig myn- dighets verksamhet enligt lagen (1998:1479) om värdepappers- centraler och kontoföring av finansiella instrument eller lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden för uppgift om en enskilds personliga och ekonom- iska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för värde- papperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet respek- tive för verksamhet i värdepap- persinstitut, börser och leveran- törer av datarapporteringstjänster, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men.

1 Senaste lydelse 2017:697.

						2. uppgiften kan avslöja den
						anmäldes identitet och det inte står
						klart att uppgiften kan röjas utan
Sekretess gäller i en statlig myn-						att denne lider skada eller men.

dighets	verksamhet			enligt	lagen
(2017:317) med			kompletterande
bestämmelser till EU:s förordning
om faktablad		för	Priip-produkter
för uppgift om en enskilds person-
liga och ekonomiska förhållanden
i en anmälan eller utsaga om över-
trädelse	av	bestämmelse			som
gäller för den som myndigheten ut-
övar tillsyn över enligt den lagen,
om uppgiften kan avslöja den
anmäldes identitet och det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
att denne lider skada eller men.
Sekretessen		enligt		andra	och	Sekretessen enligt andra stycket
tredje styckena gäller inte beslut						gäller inte beslut om sanktioner
om sanktioner eller sanktionsföre-						eller sanktionsförelägganden.

lägganden.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

Prop. 2017/18:216

12. 6 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinsti- tut och värdepappersbolag,

13. 6 kap. 2 § lagen (2017:230) om Pensionsmyndighetens försäk- ringsverksamhet i premiepensions- systemet, och

14. artiklarna 99–101, 394, 415, 416, 430 och 451 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kredit- institut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

Prop. 2017/18:216 2.9	Förslag till lag om ändring i lagen (2014:484)
	om en databas för övervakning av och tillsyn
	över finansmarknaderna

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna ska ha följande

lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

3 §1

I databasen får sådana uppgifter behandlas som har samlats in med stöd av

1.6 kap. 9 § första och andra styckena lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

2.9 kap. 3 § första stycket lagen (1998:1479) om värdepappers- centraler och kontoföring av finansiella instrument,

3.10 kap. 2 § första stycket lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

4.13 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

5. 7 kap. 4 § första stycket lagen	5. 8 kap. 5 § första stycket lagen
(2005:405) om försäkringsför-	(2018:000) om försäkringsdistri-
medling,	bution,

6.5 kap. 10 och 11 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finan- siella konglomerat,

7.23 kap. 2 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmark- naden,

8.8 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster,

9.17 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),

10.5 kap. 2 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

11.13 kap. 6 § första stycket lagen (2013:561) om förvaltare av alter- nativa investeringsfonder,

12. 6 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinsti- tut och värdepappersbolag, och

13. artiklarna 99–101, 394, 415, 416, 430 och 451 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kredit- institut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

1 Senaste lydelse 2016:65.

4 §2		Prop. 2017/18:216
Uppgifter som avses i 3 § 1–12	Uppgifter som avses i 3 § 1–13
får behandlas i databasen endast	får behandlas i databasen endast
om de har samlats in med stöd av	om de har samlats in med stöd av
föreskrifter om periodisk rapport-	föreskrifter om periodisk rapport-
ering.	ering.

1.Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande för uppgifter som har samlats in med stöd av 7 kap. 4 § första stycket lagen (2005:405) om försäkrings- förmedling.

2 Senaste lydelse 2017:1121.

Prop. 2017/18:216 2.10	Förslag till lag om ändring i lagen (2017:630)
	om åtgärder mot penningtvätt och finansiering
	av terrorism

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2018:177 Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1.bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.livförsäkringsrörelse,

3.värdepappersrörelse enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden,

4.verksamhet som kräver ansökan hos Finansinspektionen enligt lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

5. försäkringsförmedling enligt	5. försäkringsdistribution enligt
lagen (2005:405) om försäkrings-	lagen (2018:000) om försäkrings-
förmedling, i fråga om sådan	distribution, i fråga om sådan
verksamhet rörande livförsäkring,	verksamhet rörande livförsäkring,
bedriven av andra än anknutna	bedriven av sådana försäkrings-
försäkringsförmedlare,	förmedlare som har tillstånd enligt
	2 kap. 1 § den lagen eller bedriver
	verksamhet enligt 3 kap. 1 § andra
	stycket 2 eller 3 § den lagen,

6.verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

7.fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

8.verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betal- tjänster enligt lagen (2010:751) om betaltjänster,

9.verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut, dock inte om verksamheten uteslutande avser kontoinformationstjänster,

10.verksamhet som förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,

11.verksamhet med konsumentkrediter enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter,

12.verksamhet med bostadskrediter enligt lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter,

13.verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen (2011:666),

14.verksamhet som anordnare av kasinospel enligt kasinolagen (1999:355),

15.verksamhet som anordnare av speltjänster som bedrivs med till- stånd eller registrering enligt lotterilagen (1994:1000), dock inte till den

del verksamheten avser anordnande av spel på varuspelsautomater enligt Prop. 2017/18:216 25 § samma lag,

16.yrkesmässig handel med varor, om det kan antas att det i verksam- heten eller en del av verksamheten genomförs eller kommer att genom- föras transaktioner, enstaka eller sådana som kan antas ha samband, som innebär att utbetalt eller mottaget belopp i kontanter uppgår till mot- svarande 5 000 euro eller mer,

17.verksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000),

18.verksamhet som auktoriserad eller godkänd revisor eller registrerat revisionsbolag,

19.yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster som inte omfattas av 18,

20.yrkesmässig rådgivning avseende skatter och avgifter (skatteråd- givare),

21.yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § första stycket,

22.yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 21, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § första stycket, eller

23.yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 4 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 18–22.

Vissa speltjänster får undantas från tillämpning av lagen eller bestäm- melser i den enligt föreskrifter som meddelas med stöd av 8 kap. 1 § 1.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2018.

Prop. 2017/18:216 3 Ärendet och dess beredning

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari
2016 om försäkringsdistribution (försäkringsdistributionsdirektivet) an-
togs den 20 januari 2016. Direktivet ersätter Europaparlamentets och
rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkrings-
förmedling (försäkringsförmedlingsdirektivet), och innehåller reviderade
och nya regler som ska gälla för försäkringsföretag och försäkrings-
förmedlare vid distribution av försäkring och återförsäkring. Försäkrings-
distributionsdirektivet syftar till att skapa mer enhetliga minimiregler vid
försäkringsdistribution och förbättra kundskyddet, särskilt vid
distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. Ett viktigt
inslag i det nya regelverket utgörs av de delegerade akter som
kommissionen får anta enligt försäkringsdistributionsdirektivet
(artiklarna 38 och 39). Medlemsstaterna ska senast den 23 februari 2018
anta och börja tillämpa de lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa direktivet (artikel 42). Direktivet finns i bilaga 1.
Försäkringsdistributionsdirektivet har genom Europaparlamentets och
rådets direktiv (EU) 2018/411 av den 14 mars 2018 om ändring av
direktiv (EU) 2016/97 vad gäller tillämpningsdatumet för medlems-
staternas införlivande ändrats på så sätt att tidpunkten för genomförande
senarelagts till den 1 juli 2018 och tidpunkten för när det nya regelverket
ska börja tillämpas senarelagts till den 1 oktober 2018. Ändrings-
direktivet finns i bilaga 2.
Kommissionen offentliggjorde den 3 juli 2012 sitt förslag till revide-
ring av försäkringsförmedlingsdirektivet (KOM [2012] 360 final). I an-
slutning till förslaget överlämnades en faktapromemoria till riksdagen
(2011/12:FPM176).
Under tiden som förhandlingarna om kommissionens förslag till
försäkringsdistributionsdirektivet pågick inom EU upprättades inom
Finansdepartementet en promemoria med förslag till reviderade och nya
regler vid försäkringsförmedling (Stärkt konsumentskydd vid försäk-
ringsförmedling, Ds 2014:22). Promemorian innehåller förslag till
ändringar i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling. Promemorian
har remissbehandlats och remissvaren finns tillgängliga i Finans-
departementet (Fi2014/02191/FMA/FPM).
Regeringen beslutade den 23 maj 2013 att uppdra åt en särskild
utredare att lämna förslag till de lagändringar som krävs i svensk rätt för
att genomföra de reviderade och nya regler för bl.a. värdepappersinstitut
och börser samt handelsplatser för finansiella instrument som följer av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014
om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv
2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (förkortat MiFID II) och
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den
15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av
förordning (EU) nr 648/2012 (förkortad MiFIR) (dir. 2013:55). Utred-
ningen, som antog namnet 2013 års värdepappersmarknadsutredning,
redovisade sitt uppdrag i januari 2015 genom betänkandet Värdepappers-
marknaden MiFID II och MiFIR (SOU 2015:2). I betänkandet finns
lagförslag som syftar till att uppnå en skärpt och likartad reglering	66
	66

för fram för allt tjänster relaterade till finansiell rådgivning, däribland Prop. 2017/18:216 försäkringsförmedling. Betänkandet har remissbehandlats och

remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2015/00578/FMA/V). De lagförslag som avser MiFID II och MiFIR har behandlats i propositionen Nya regler om marknader för finansiella instrument (MiFID II och MiFIR) (prop. 2016/17:162).

Riksdagen har i april 2015 tillkännagett att regeringen ska återkomma med ett förslag som innebär skärpta krav för att någon ska få kalla sig oberoende rådgivare vid finansiell rådgivning till konsumenter (bet. 2014/15:CU11, rskr. 2014/15:178). Utskottet anser att det är viktigt att stärka konsumentskyddet vid finansiell rådgivning. Se vidare avsnitt 5.4 där tillkännagivandet behandlas.

I promemorian En ny lag om försäkringsdistribution (Ds 2017:17) föreslås en ny lag om försäkringsdistribution, som ska ersätta lagen om försäkringsförmedling. Den nya lagen innehåller näringsrättsliga och civilrättsliga regler som ska vara tillämpliga på försäkringsdistributörers försäkringsdistribution, dvs. varje försäkringsförmedlare eller försäkringsföretag när de distribuerar försäkringar. Genom den nya lagen genomförs försäkringsdistributionsdirektivet i svensk rätt. Den nya lagen innebär även att det i svensk rätt ska införas bestämmelser om försäkringsdistribution som går utöver de minimikrav som gäller enligt försäkringsdistributionsdirektivet. Promemorians huvudsakliga innehåll och lagförslag finns i bilagorna 3 och 4. Promemorian har remiss- behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2014/02191/FMA/FPM).

I propositionen behandlas promemorians förslag.

I bilaga 8 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser i svensk rätt som genomför försäkringsdistributionsdirektivet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 mars 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.

Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag och synpunkter. De behandlas i avsnitten 5.5, 6.2.2, 7.1.1, 7.1.2, 8.2.1, 9.7, 10.1.2, 10.4.2, 10.5.1, 10.5.2, 11.5.1, 11.8, 12.1.7, 14.2 och 14.9 och i författnings- kommentaren.

I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har vidare ändringar gjorts i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen om försäkringsdistribution och i 25 kap. 2 a § lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden. Ändringarna är författningstekniska och även i övrigt av enkel beskaffenhet. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats. Därutöver har även några språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

Prop. 2017/18:216 4

Bakgrund

4.1Inledning

I avsnitt 4 lämnas en kortfattad redogörelse för den historik som föregått lagstiftningsärendet (avsnitt 4.2). Därefter redogörs översiktligt för bestämmelserna i försäkringsdistributionsdirektivet, vissa utredningar och rapporter samt behovet av en likartad regering på området för finansiell rådgivning (avsnitten 4.3–4.6). Slutligen lämnas en beskrivning av marknaden för försäkringsdistribution (avsnitt 4.7).

4.2Kort historik

Det var genom den numera upphävda lagen (1989:508) om försäkrings- mäklare, som trädde i kraft den 1 januari 1990, som det slogs fast att försäkringsmäklare skulle få verka på den svenska marknaden. Dess- förinnan hade det i praktiken gällt ett förbud mot försäkringsmäklare, dock inte med stöd av lagstiftning utan på grund av en överenskommelse för upphandling av försäkringar som sedan länge hade gällt mellan försäkringsföretagen på den svenska marknaden. Genom s.k. anskaff- ningsöverenskommelser mellan försäkringsföretagen infördes en ordning på den svenska försäkringsmarknaden som innebar att företagen endast fick sälja försäkringar genom egna ombud. Försäkringsföretagen förband sig därigenom dem emellan att inte sälja försäkringar via mäklare eller mäklarföretag och på så sätt förhindrades mäklare att vara verksamma i Sverige.

Förslaget till en särskild lagstiftning om försäkringsmäklare lämnades av Försäkringsverksamhetskommittén i delbetänkandet Försäkrings- mäklare i Sverige (SOU 1986:55). Huvudskälet bakom lagen (1989:508) om försäkringsmäklare var att avskaffa de etableringshinder som förelåg. Det ansågs nödvändigt av hänsyn till försäkringskunderna, särskilt de enskilda konsumenter som kunde komma att anlita mäklare, att i en särskild lag ställa upp vissa regler för verksamheten. Lagen om försäkringsmäklare innehöll både näringsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser. De näringsrättsliga bestämmelserna reglerade själva mäklarbegreppet (oberoende av försäkringsgivarintressen) samt vad som skulle gälla för registrering av mäklare och tillsyn över mäklar- verksamheten. Vidare fanns bestämmelser om sanktioner mot mäklare som på ett eller annat sätt bröt mot bestämmelserna i lagen eller som inte följde föreskrifter utfärdade av Finansinspektionen, som var tillsyns- myndighet. I de civilrättsliga bestämmelserna reglerades villkoren för mäklarens uppdrag och ansvar gentemot uppdragsgivare, försäkrings- givare och andra personer som kunde ha ekonomiska intressen i mäklarens förmedlingsuppdrag. Lagen om försäkringsmäklare kompletterades med anvisningar i förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare som innehöll närmare bestämmelser om ansökan om registrering, omfattningen av obligatorisk ansvarsförsäkring för mäklaren samt utbildningskrav.

Regeringen beslutade 1995 att uppdra åt en särskild utredare att göra en översyn av lagen om försäkringsmäklare. Mot bakgrund av erfaren- heterna från tillämpningen av lagen och utvecklingen på försäkrings- området skulle utredaren föreslå de lagändringar som behövdes för att trygga en sund utveckling av försäkringsmäklarverksamheten och förstärka skyddet för de försäkringstagare som anlitade försäkrings- mäklare (dir. 1995:116). Utredarens arbete resulterade i betänkandet Försäkringsmäklare – En lagöversyn av Försäkringsmäklarutredningen (SOU 1997:79). Betänkandet innehöll ett förslag till ny lag om försäkringsmäklarverksamhet. Utredningen föreslog flera ändringar och tillägg jämfört med reglerna i lagen om försäkringsmäklare, framför allt när det gäller de näringsrättsliga bestämmelserna. Förslaget kom dock att bli vilande under förhandlingarna inom EU om Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG om försäkringsförmedling (försäkrings- förmedlingsdirektivet). Förslaget beaktades emellertid i det efterföljande lagstiftningsarbetet med lagen (2005:405)om försäkringsförmedling.

Försäkringsförmedlingsdirektivet antogs den 9 december 2002. Syftet med direktivet var i första hand att ytterligare underlätta verksamhet över gränserna och att förbättra kundskyddet på den inre marknaden.

Försäkringsförmedlingsdirektivet föregicks av ett direktiv som antogs redan 1976 om etablering för försäkringsmäklare (77/92/EEG). Det direktivet begränsades dock till regler för en friare etablering av fristående oberoende aktörer inom dåvarande EG. År 1991 kom nästa steg mot en samordning på området mellan EU:s medlemsstater genom EU:s beslut om rekommendationer för försäkringsmäklarverksamhet (92/48/EEG). Dessa rekommendationer omfattade allmänna anvisningar för vilka krav som skulle ställas på sådan verksamhet som bedrevs oberoende av försäkringsgivarintressen. För svensk del kom rekommendationerna att konkretiseras genom föreskrifter från Finans- inspektionen – Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1995:52) om god försäkringsmäklarsed – som dock upphörde att gälla då lagen om försäkringsförmedling trädde i kraft.

Lagen om försäkringsförmedling

Försäkringsförmedlingsdirektivet är den EU-rättsakt som för närvarande reglerar försäkringsförmedling. Direktivet har genomförts i svensk rätt i huvudsak genom lagen om försäkringsförmedling, som trädde i kraft den 1 juli 2005 (prop. 2004/05:133). Lagen om försäkringsmäklare och förordningen om försäkringsmäklare upphävdes samma datum. Verk- samhet enligt den upphävda lagen fick dock utövas under en övergångs- period t.o.m. den 31 mars 2006. Lagen om försäkringsförmedling kompletteras av dels förordningen (2005:411) om försäkringsförmedling, dels Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2005:11) om försäkringsförmedling.

Lagen om försäkringsförmedling innehåller i huvudsak näringsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga på den som yrkesmässigt utövar försäkringsförmedling. Lagen reglerar förmedling av försäkringar, oavsett om förmedlingen utförs av försäkringsmäklare eller av försäk- ringsombud. Lagen är dock inte tillämplig på försäkringsförmedling som utövas av ett försäkringsföretag eller av en anställd hos ett försäkrings-

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 företag som handlar på företagets ansvar eller av vissa specialombud. För svenska försäkringsförmedlare gäller tillstånds- och registreringsplikt. Tillstånd ges av Finansinspektionen och registrering sker hos Bolags- verket. För s.k. anknutna försäkringsförmedlare föreskrivs ett särskilt registreringsförfarande som innebär att nödvändiga kontroller inför registreringen ska göras av det försäkringsföretag som en anknuten förmedlare har ingått avtal med. Det är också försäkringsföretaget som anmäler en anknuten förmedlare för registrering hos Bolagsverket.

I lagen om försäkringsförmedling finns vidare bestämmelser om svenska försäkringsförmedlares verksamhet utomlands och om utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige. Bestämmelserna innebär att de grundläggande EU-rättsliga principerna för aktörerna på den finansiella marknaden – principen om en enda auktorisation, principen om hemlandstillsyn och principen om ömsesidigt erkännande – blir tillämpliga på försäkringsförmedlare. Förutsättningarna för att registrering ska kunna ske är i grunden desamma för alla typer av försäkringsförmedlare, med undantag från kravet på ansvarsförsäkring som inte gäller för anknutna förmedlare. Även om de grundläggande förutsättningarna är desamma är kraven avseende kunskap och kompetens anpassade efter den verksamhet som ska utövas.

I lagen om försäkringsförmedling är bestämmelserna om försäkrings- förmedlarnas verksamhet i huvudsak allmänt hållna och uppbyggda kring krav på god försäkringsförmedlingssed, klagomålshantering, skade- ståndsskyldighet och dokumentationsskyldighet. Bestämmelserna om informationslämnande till kunden är däremot relativt detaljerade och i vissa fall strängare än de krav som direkt följer av försäkrings- förmedlingsdirektivet.

Bestämmelserna i lagen om försäkringsförmedling om Finans- inspektionens tillsyn och ingripanden liknar dem som gäller för andra aktörer på finansmarknadsområdet.

4.3 Försäkringsdistributionsdirektivet

I detta avsnitt finns en redogörelse för syftet med försäkrings- distributionsdirektivet och det huvudsakliga innehållet i direktivet.

	Syftet med försäkringsdistributionsdirektivet
	Försäkringsdistributionsdirektivets huvudsakliga syfte är att öka
	harmoniseringen av medlemsstaternas nationella bestämmelser om
	försäkrings- och återförsäkringsdistribution. Målsättningen är att uppnå
	en minimigrad av harmonisering. Direktivet innehåller därför minimi-
	regler som möjliggör för medlemsstaterna att behålla eller införa
	strängare regler än vad direktivet föreskriver.
	Försäkringar kan distribueras av ett flertal olika typer av aktörer.
	Försäkringsdistributionsdirektivets tillämpningsområde omfattar därför,
	till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, inte bara distribution
	genom försäkringsförmedlare utan i stort sett all distribution av
	försäkringsprodukter. Ett av syftena med direktivet är att kundskyddet, så
70	långt som det är möjligt, ska vara detsamma oberoende av distributions-
70

kanal. Vid sidan av ambitionen att höja kundskyddsnivån syftar direktivet även till att förbättra den inre marknadens funktionssätt genom att förenkla gränsöverskridande näringsverksamhet, att skapa en sund konkurrens samt att öka harmoniseringen av de administrativa sanktionerna.

Tillämpningsområde

Som framgår ovan omfattar försäkringsdistributionsdirektivet inte enbart distribution genom en försäkringsförmedlare utan i stort sett all distri- bution av försäkringsprodukter (dvs. även försäkringsföretagens försälj- ning i egen regi). I begreppet försäkringsdistribution innefattas, i likhet med i begreppet försäkringsförmedling, bl.a. förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal. Av skälen till direktivet framgår vidare att även bl.a. vissa jämförelsefunktioner på webbplatser och rangordning av försäk- ringar ska anses vara försäkringsdistribution. Motsvarande förändringar som i fråga om begreppet försäkringsförmedling gäller för återförsäk- ringsdistribution.

Vidare finns i försäkringsdistributionsdirektivet, liksom i försäkrings- förmedlingsdirektivet, vissa undantag. Med kunder avses i direktivet såväl konsumenter som näringsidkare. Däremot har medlemsstaterna möjlighet att undanta tillämpningen av vissa regler i förhållande till distribution som sker till professionella kunder. Vidare är distribution av försäkring mot s.k. stora risker undantagen från ett antal regler (jfr nedan om informationskrav). Inte heller behöver återförsäkringsförmedlare och återförsäkringsföretag följa de reglerna.

Tillstånd och registrering

En av de större skillnaderna mellan försäkringsförmedlingsdirektivet och försäkringsdistributionsdirektivet är att det senare saknar en definition av anknuten försäkringsförmedlare. Försäkringsdistributionsdirektivet inne- håller däremot en definition av försäkringsförmedlare som bedriver för- medling som sidoverksamhet. Direktivet öppnar upp för en möjlighet för en försäkringsförmedlare att agera på ett försäkringsföretags eller en annan förmedlares ansvar. För denna grupp av förmedlare finns det enligt direktivet en möjlighet att ha en särskild registreringsordning.

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller också ett krav på att en ansökan om tillstånd ska behandlas inom tre månader från det att en fullständig ansökan har lämnats in.

När det gäller förutsättningarna för tillstånd är många av dessa oför- ändrade. Det nya direktivet ställer emellertid upp ett krav på att nära förbindelser inte får förhindra en effektiv tillsyn. Kraven på kunskap och kompetens kompletteras även med ett krav på fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling.

Direktivet innebär att reglerna om frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet – dvs. då en försäkringsförmedlare från en medlemsstat avser att bedriva verksamhet i en annan medlemsstat – förenklas i vissa avseenden och utvecklas framför allt när det gäller kompetens- fördelningen mellan behöriga myndigheter i hem- respektive värd- medlemsstat. Reglerna liknar dem som gäller för gränsöverskridande verksamhet enligt andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet.

Prop. 2017/18:216

Regler för verksamheten

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller i denna del bl.a. en ny portalregel om att försäkringsdistributörer ska agera hederligt, opartiskt och professionellt i enlighet med sina kunders bästa intresse. Direktivet innehåller vidare regler om ersättning till försäkringsdistributörer och om distributörernas interna ersättningssystem. I direktivet finns även ett nytt allmänt krav på marknadsföringsmaterial m.m.

Direktivet innehåller även nya regler om s.k. korsförsäljning, dvs. då en försäkringsprodukt eller försäkringstjänst säljs tillsammans med en annan tjänst eller produkt som ett paket eller som ett villkor för något annat avtal m.m. Reglerna innebär bl.a. att kunden ska informeras om att det är möjligt att köpa paketets olika komponenter separat, varvid priset för dem ska anges. Vidare förbjuds s.k. kopplingsförbehåll, dvs. korsförsäljning då försäkringsprodukten eller försäkringstjänsten inte kan köpas separat från paketet. Förbudet motiveras huvudsakligen av att kopplingsförbehåll snedvrider konkurrensen och begränsar konsu- mentens valfrihet.

Direktivet innehåller även nya regler om produktgodkännande, produktinformation och produktkännedom.

Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet om behandling av till- gångar som tillhör kunden och om klagomålshantering, överensstämmer i huvudsak med dem i försäkringsförmedlingsdirektivet.

Informationskrav

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller, till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet, informationskrav för såväl försäkrings- förmedlare som försäkringsföretag och andra marknadsaktörer som distribuerar försäkringsprodukter.

Informationskraven är anpassade efter de olika typer av distributörer som omfattas av direktivet och den verksamhet som dessa avser att utöva. Kraven är således inte desamma för alla typer av distributörer.

Direktivet innehåller i flera avseenden nya och mer preciserade krav när det gäller den information som ska lämnas till kunderna. För merparten av informationskraven i direktivet gäller t.ex. att informa- tionen ska lämnas till kunden i god tid innan försäkringsavtal ingås.

Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet om allmän information som ska lämnas till kunden motsvaras till stor del av de informationskrav som finns i försäkringsförmedlingsdirektivet och MiFID II. Försäkrings- distributionsdirektivet innehåller dock även i denna del nya informations- krav, främst att försäkringsförmedlare och försäkringsföretag ska specifi- cera om rådgivning tillhandahålls eller inte. Försäkringsförmedlare ska vidare ange om de företräder kunden eller om de agerar på uppdrag av ett försäkringsföretag.

I förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet innebär reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet även att kravet på information om och hantering av intressekonflikter förtydligas samt att kraven för försäkringsdistributörer i större utsträckning liknar de krav som enligt gäller för värdepappersföretag enligt MiFID II. I fråga om ersättning ska försäkringsförmedlare bl.a. precisera om det rör sig om arvodes- eller provisionsfinansiering samt i det senare fallet vilket belopp som

provisionen uppgår till (om möjligt). För försäkringsföretag gäller att de ska informera kunden om arten av den ersättning som tas emot av deras anställda för försäkringsavtalet.

Försäkringsdistributionsdirektivets regler om rådgivning och om normer för försäljning som sker utan rådgivning är delvis nya och mer preciserade. Försäkringsdistributörer ska, oberoende av om rådgivning tillhandahålls eller inte, klargöra kundens krav och behov i fråga om försäkringsskydd samt ge kunden objektiv och förståelig information om försäkringsprodukten som är anpassad efter typen av kund och produktens komplexitet. I likhet med det som gäller enligt försäkrings- förmedlingsdirektivet ska varje avtal som distributören föreslår vara förenligt med kundens krav och behov.

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller ett nytt krav vid rådgivning som innebär att distributören är skyldig att tillhandahålla kunden en personlig rekommendation, med en förklaring av varför en viss produkt bäst motsvarar dennes krav och behov. Enligt direktivet ska en försäkringsförmedlare som informerar kunden om att rådgivning sker på basis av en opartisk och personlig analys, basera rådgivningen på så många försäkringsavtal på marknaden att en för kunden lämplig lösning

kan rekommenderas (jfr begreppet opartisk analys i försäkringsförmed- lingsdirektivet).

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller även nya regler om vilka formkrav som ska gälla för informationen. All information, inklusive marknadsföringsmaterial, som försäkringsdistributörer lämnar till kunder eller presumtiva kunder ska vara kostnadsfri, opartisk och inte vilse- ledande. Marknadsföringsmaterial ska alltid klart och tydligt kunna identifieras som sådant. Direktivet innehåller nya regler som innebär att informationen, under vissa förutsättningar, får lämnas till kunden på ett annat varaktigt medium än papper eller på en webbplats.

Vid distribution av skadeförsäkringsprodukter ska kunden ges informa- tion om försäkringsprodukten i form av ett standardiserat produkt- faktablad på papper eller något annat varaktigt medium. Produktfakta- bladet ska vara upprättat av utvecklaren av skadeförsäkringsprodukten.

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller nya regler om lämnande av information till anställda som ansluts till vad som i direktivet benämns obligatoriska tjänstepensionssystem. Medlemsstaterna ska i dessa fall säkerställa att viss information tillhandahålls den anställde utan dröjsmål efter anslutningen till det berörda systemet.

Som framgår ovan innehåller direktivet även nya informationskrav vid s.k. korsförsäljning (jfr ovan om regler för verksamheten).

Ytterligare krav för försäkringsbaserade investeringsprodukter

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller även nya, särskilda regler som ska iakttas vid distribution i samband med försäljning av s.k. försäkringsbaserade investeringsprodukter. Med försäkringsbaserade investeringsprodukter avses de försäkringsprodukter som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip- produkter), i det följande benämnd Priip-förordningen. Enkelt uttryckt

Prop. 2017/18:216

avses försäkringsprodukter med investeringsinslag. Enligt direktivet anses dock bl.a. pensionsprodukter inte som försäkringsbaserade investeringsprodukter (se definitionen i artikel 2.1.17). De särskilda reglerna om försäkringsbaserade investeringsprodukter gäller utöver de ovan redovisade reglerna som gäller för distribution av försäkrings- produkter i allmänhet.

Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet, som gäller försäkrings- förmedlare såväl som försäkringsföretag, överensstämmer i stor utsträckning med reglerna om intressekonflikter och investerarskydd i MiFID II. Bland dessa regler i försäkringsdistributionsdirektivet ingår bl.a. regler som innebär att försäkringsförmedlare och försäkringsföretag inte får ta emot tredjepartsersättningar som kan försämra kvaliteten på den tjänst som erbjuds. Därtill finns krav på att åtgärder ska vidtas för att förbygga, identifiera och hantera intressekonflikter.

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller vidare regler om lämplig- hets- och passandebedömning och dokumentationsskyldighet samt ett krav på att rapportera på ett tillfredsställande sätt, bl.a. genom regel- bundna meddelanden om de tjänster som har utförts – i förekommande fall inklusive kostnader och skälen till att en viss rekommendation har getts.

Tillsyn och ingripanden

I likhet med försäkringsförmedlingsdirektivet innebär försäkrings- distributionsdirektivet att medlemsstaterna är skyldiga att utse behöriga myndigheter för tillstånds- och registreringsförfarandet och tillsyn m.m. Genom försäkringsdistributionsdirektivet preciseras medlemsstaternas skyldighet att lämna viss offentlig information om nationella bestämmelser till skydd för allmänintresset som har betydelse för den som bedriver försäkringsförmedling.

När det gäller tillsynen över försäkringsförmedlare innebär försäkringsdistributionsdirektivet en rad förändringar i förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet. Det införs ett s.k. delat ansvar för tillsynen mellan den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten och den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten när en försäkringsförmedlare har hemvist i en medlemsstat men bedriver verksamhet i en annan medlemsstat. Uppdelningen innebär att den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten ska ansvara för den s.k. uppförandetillsynen när det gäller den verksamhet som förmedlaren bedriver på den statens territorium och att den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska ansvara för den s.k. stabilitetstillsynen, dvs. kontrollen över att en försäkringsförmedlare har tillfredsställande kvalitet, styrning och kontroll i sin näringsverksamhet.

I försäkringsdistributionsdirektivet finns även regler om att de behöriga myndigheterna sinsemellan under vissa förutsättningar kan ingå överens- kommelser om att en behörig myndighet med avseende på en viss försäkringsförmedlare kan överföra sina befogenheter till en behörig myndighet i en annan medlemsstat. I direktivet ställs det upp krav på att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska samarbeta och utbyta all relevant information, och att de ska samarbeta nära varandra när det gäller sanktioner och andra ingripandeåtgärder.

I direktivet finns även krav på att en behörig myndighet i vissa fall ska Prop. 2017/18:216 informera Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten

(Eiopa) om administrativa sanktioner och andra åtgärder.

I förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet innebär försäkrings- distributionsdirektivet att reglerna om administrativa sanktioner och åtgärder utvecklas och preciseras, bl.a. genom att de utsträcks till fysiska personer i ledande ställning i en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution och alla andra fysiska eller juridiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för en överträdelse. För det första ska medlemsstaterna se till att sanktioner och andra åtgärder kan vidtas vid en rad nya typer av överträdelser jämfört med det som gäller enligt det nuvarande direktivet – t.ex. när vissa uppföranderegler inte följs. För det andra preciseras att de sanktioner och åtgärder som finns att tillgå ska innefatta åtminstone ett offentligt uttalande, ett föreläggande att upphöra med viss otillåten verksamhet, återkallande av registrering (tillstånd), sanktionsavgifter samt förbud för personer som innehar en ledande ställ- ning att fortsättningsvis verka inom vissa företag. Direktivet innehåller också ett allmänt krav på att de administrativa sanktioner och åtgärder som medlemsstaterna inför ska vara effektiva, proportionella och avskräckande samt att sanktionerna ska tillämpas effektivt.

I direktivet finns även regler om incitament för att uppmuntra anmäl- ningar av överträdelser till tillsynsmyndigheter, bl.a. genom ett krav på ”lämpligt skydd” för anställda som avslöjar överträdelser hos sin arbets- givare (s.k. visselblåsare). Slutligen finns ett krav på att de behöriga myndigheterna ska tillförsäkras alla nödvändiga befogenheter för att undersöka eventuella överträdelser.

Delegerade akter

I försäkringsdistributionsdirektivet ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter. De akter som kommissionen antar ska komplettera direktivet med detaljerade bestämmelser om produktfaktablad, produkt- tillsyn och krav på styrning samt informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. I direktivet anges de närmare villkoren för utövande av delegeringen.

Kommissionen har hittills antagit följande genomförandeakter och delegerade akter:

– Kommissionen genomförandeförordning (EU) 2017/1469 av den 11 augusti 2017 om ett standardiserat presentationsformat för produkt- faktablad för försäkringsprodukter.

– Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2358 av den 21 september 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller produkttillsyns- och styrningskrav för försäkringsföretag och försäkringsdistributörer.

– Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2359 av den 21 september 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter.

Prop. 2017/18:216 Överklagande

Försäkringsdistributionsdirektivet ställer inte upp några nya krav i fråga om överklaganden.

Införlivande

Enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 23 februari 2018 (artikel 42). Det innebär att senast vid den tidpunkten ska direktivet vara genomfört i nationell rätt och försäkringsdistributörer börja tillämpa dessa bestämmelser i lagar och andra författningar.

Genom det ändringsdirektiv som utfärdades den 14 mars 2018 har försäkringsdistributionsdirektivet ändrats på så sätt att tidpunkten för genomförande senarelagts till den 1 juli 2018 och tidpunkten för när det nya regelverket ska börja tillämpas senarelagts till den 1 oktober 2018.

4.4 Från försäkringsförmedlingsdirektivet till försäkringsdistributionsdirektivet

Försäkringsförmedlingsdirektivet

Den EU-rättsakt som för närvarande reglerar försäkringsförmedling, dvs. försäkringsförmedlingsdirektivet, skulle vara genomförd i medlems- staterna senast den 15 januari 2005.

På engelska benämns försäkringsförmedlingsdirektivet vanligtvis IMD, som är en förkortning av den engelska titeln Insurance Mediation Directive. I försäkringsdistributionsdirektivet anges att försäkrings- förmedlingsdirektivet ska upphöra att gälla med verkan fr.o.m. det datum då försäkringsdistributionsdirektivet ska vara genomfört (artikel 44).

Både försäkringsförmedlingsdirektivet och försäkringsdistributions- direktivet är s.k. minimiharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna i nationell rätt får ställa strängare krav på de berörda aktörerna jämfört med dem som anges i direktiven. Sådana ytterligare nationella krav ska motiveras av kundskyddsskäl. Detta har fått till följd att försäkringsförmedlingsdirektivet genomförts på olika sätt i medlems- staterna. Som exempel kan nämnas att lagen om försäkringsförmedling, som utgör det huvudsakliga införlivandet av direktivet med svensk rätt, i flera avseenden ställer strängare krav på försäkringsförmedlarna än dem i försäkringsförmedlingsdirektivet. I samband med att kommissionen under åren 2005–2008 granskade hur medlemsstaterna hade genomfört det direktivet, stod det enligt kommissionens uppfattning klart att direktivet behövde ses över, i synnerhet för att öka konsumentskyddet

	vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter.
	Kommissionens förslag till ett reviderat försäkringsförmedlingsdirektiv
	Den 3 juli 2012 offentliggjorde kommissionen sitt förslag till revidering
	av försäkringsförmedlingsdirektivet (KOM [2012] 360 final). Det
	ärendet kom under de inledande förhandlingarna att benämnas IMD II.
76	Förslaget innebar bl.a. att tillämpningsområdet skulle utvidgas till att
76

även omfatta försäkringsföretagens direktförsäljning till kunder. Därtill föreslogs en rad ändringar och tillägg som framför allt syftade till att öka graden av konsumentskydd och marknadsintegration samt att skapa en sund konkurrens på den europeiska försäkringsmarknaden.

I anslutning till kommissionens förslag upprättades i augusti 2012 en faktapromemoria som överlämnades till riksdagen (2011/12:FPM176).

Kommissionens konsumentskyddspaket

Förslaget till det reviderade försäkringsförmedlingsdirektivet ingick i ett konsumentskyddspaket bestående av tre rättsakter (s.k. Consumer Retail Package). Paketet syftade till att stärka konsumentskyddet, harmonisera regleringen och underlätta för gränsöverskridande finansiell verksamhet.

Förutom ändringar i försäkringsförmedlingsdirektivet innehöll paketet även förslag till en förordning om upprättande och tillhandahållande av faktablad för vissa paketerade investeringsprodukter (KOM [2012] 352). Det sistnämnda resulterade senare i Priip-förordningen. Den förordningen syftar till att öka insynen och öppenheten avseende paketerade investeringsprodukter som erbjuds icke-professionella investerare. Priip-förordningen är tillämplig på vissa typer av paketerade finansiella produkter vars värde baseras på underliggande finansiella produkter. Regelverket avser att bidra till en horisontell och likartad reglering för de aktörer som utvecklar, ger råd om eller säljer paketerade investeringsprodukter. Priip-förordningen började tillämpas den 1 januari 2018. I svensk rätt har det införts kompletterande bestämmelser till förordningen i lagen (2017:317) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter (se prop. 2016/17:78).

Vidare ingick i konsumentskyddspaketet ett förslag till ändringar i direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (KOM [2012] 350), se vidare Faktapromemoria 2011/12:177 respektive 2011/12:178. Den 23 juni 2014 antogs Europa- parlamentets och rådets direktiv 2014/91/EU om ändring av direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fond- företag) när det gäller förvaringsinstitutsfunktioner, ersättningspolicy och sanktioner. Det direktivet brukar benämnas UCITS V-direktivet (eng. Undertakings for Collective Investment in Transferable Securities). UCITS V-direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (2004:46) om värdepappersfonder (se prop. 2015/16:170).

Förhandling med uppehåll

Kommissionens förslag till reviderat försäkringsförmedlingsdirektiv följdes av att förhandlingar inleddes i rådet hösten 2012 under ledning av det cypriotiska EU-ordförandeskapet. En kort tid därefter avstannade emellertid detta arbete, och återupptogs inte förrän hösten 2013 under Litauens EU-ordförandeskap.

Den 5 februari 2014 offentliggjorde Europaparlamentet sitt betänkande (A7-0085/2014) och först den 5 november 2014 offentliggjorde rådet sin s.k. allmänna inriktning (14791/14).

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 Under våren 2015 skedde s.k. trilog-förhandlingar mellan kommis- sionen, rådet och Europaparlamentet, varefter politisk enighet kunde uppnås den 30 juni 2015. Den 16 juli 2015 offentliggjordes det överens- komna reviderade försäkringsförmedlingsdirektivet, som då fått det nya namnet försäkringsdistributionsdirektivet (eng. Insurance Distribution Directive, IDD). Det nya namnet syftade till att markera att direktivets räckvidd utökats till att även omfatta den distribution av försäkringar som utförs av försäkrings- och återförsäkringsföretag.

Den 24 november 2015 godkände Europaparlamentet texten i försäkringsdistributionsdirektivet och den 14 december 2015 antog rådet direktivet, varefter det utfärdades den 20 januari 2016. Direktivet publicerades den 2 februari 2016 i Europeiska unionens officiella tidning och trädde i kraft den 23 februari samma år.

Kommissionen har under förhandlingarna och inom ramen för över- synen av försäkringsförmedlingsdirektivet, genomfört ett s.k. konsulta- tionsförfarande och även hållit möten med experter från EU:s medlemsstater. Vidare har kommissionen begärt vägledning (eng. call for advice) om innehållet i översynen från den dåvarande Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänste- pensioner (Ceiops), som 2011 ersattes av Eiopa.

Delegerade akter

Ett viktigt inslag i det nya regelverket utgörs av de genomförandeakter och delegerade akter som kommissionen har befogenhet att anta enligt försäkringsdistributionsdirektivet (artiklarna 10.7 andra stycket, 20.9 och 38).

Kommissionens befogenhet att delegerade akter gäller i fråga om reglerna om produkttillsyn och krav på styrning (artikel 25), intresse- konflikter (artikel 28), information till kunder (artikel 29) och bedömning av lämplighet och ändamålsenlighet och rapportering till kunder (artikel 30). I direktivet anges de närmare villkoren för utövande av delegeringen (artikel 39). De tekniska standarderna (genomförandeakter) som kommissionen får anta avser i sin tur anpassning av basbelopp i förhållande till ansvarsförsäkring samt standarder för produktfaktablad för försäkringsprodukter.

Eiopa har utarbetat tekniska förslag avseende delegerade akter samt förslag till tekniska standarder och överlämnat dessa till kommissionen. Eiopa publicerade i april respektive juni 2016 konsultationsdokument och gav berörda parter möjlighet att lämna synpunkter. Eiopa över- lämnade den 1 februari 2017 ett slutligt tekniskt förslag avseende dele- gerade akter och den 7 februari samma år förslag till tekniska standarder avseende produktfaktablad. Kommissionen har därefter antagit genom- förandeakter och delegerade akter på dessa områden (se avsnitt 4.3).

4.5 Utredningar och rapporter

	Frågan om hur konsumentskyddet kan stärkas på marknaden för
	finansiell rådgivning och vid försäkringsförmedling har även varit
78	föremål för flera utredningar och studier. Under beredningen av denna
78

proposition har även de utredningar och rapporter som beskrivs kortfattat nedan beaktats.

Stärkt konsumentskydd vid försäkringsförmedling

I departementspromemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkrings- förmedling (Ds 2014:22) föreslås ändringar i lagen om försäkrings- förmedling. Vissa av förslagen genomför de ändringar i försäkrings- förmedlingsdirektivet som anges inom ramen för MiFID II, när det gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter (artikel 91 i MiFID II, som ibland benämns IMD 1,5). Dessa ändringar i försäkringsförmedlings- direktivet antogs vid en tidpunkt då det framstod som osäkert huruvida kommissionen, Europaparlamentet och rådet skulle kunna nå en överens- kommelse om försäkringsdistributionsdirektivets utformning.

I promemorian föreslås en utvidgad lämplighetsprövning av försäk- ringsförmedlare som ansöker om tillstånd hos eller som redan har tillstånd av Finansinspektionen. För en svensk fysisk person ska det, utöver att uppfylla de krav som nu gäller, krävas att försäkrings- förmedlaren även i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. För svenska juridiska personer ska det, utöver de krav som nu gäller, krävas att den som ingår i ledningen eller är ersättare för denne även i övrigt är lämplig att ingå i ledningen. Dessa krav föreslås även gälla för utländska försäkringsförmedlare som hör hemma i ett land som inte ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) när de utövar försäkringsförmedling i Sverige. De nya kraven ska inte gälla för anknutna försäkringsförmedlare. Ett tillstånd att utöva försäkrings- förmedling ska återkallas om lämplighetskravet inte längre är uppfyllt.

Promemorian innehåller även ett förslag avseende handläggningen av en begäran om återkallelse av tillstånd att utöva försäkringsförmedling.

I promemorian föreslås dessutom en ändring i lagen om försäkrings- förmedling (5 kap. 4 §) som innebär att försäkringsförmedlare som tar emot och vidarebefordrar order avseende vissa fondandelar och tillhandahåller investeringsrådgivning avseende sådana andelar som sidoverksamhet, ska följa även vissa föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Vidare föreslås ett förtydligande av definitionen av försäkrings- förmedling och nya allmänna krav dels på försäkringsförmedlares upp- trädande, dels avseende förmedlares information till kunder.

Promemorian innehåller även ett förslag om att en försäkrings- förmedlare i samband med verksamheten inte får marknadsföra andra finansiella tjänster eller produkter än sådana försäkringar som tillståndet eller registreringen avser samt de tjänster och produkter som kunden kan välja inom försäkringen.

Slutligen föreslås en ny bestämmelse med krav på att försäkrings- förmedlare ska hantera intressekonflikter i verksamheten på visst sätt. Enligt bestämmelsen får en försäkringsförmedlare inte ta emot och behålla provision eller annan liknande ersättning från någon annan än kunden, om ersättningen kan motverka att förmedlaren tillvaratar kundens intressen. Vidare ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vad som krävs för att en försäkringsförmedlare ska uppfylla kravet.

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 Lagändringarna syftar till att stärka skyddet av konsumenter och övriga kunder till försäkringsförmedlare. I promemorian föreslogs att lag- ändringarna skulle träda i kraft den 1 mars 2015.

Promemorian har remissbehandlats. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2014/02191/FMA/FPM).

Förslagen i promemorian har ännu inte föranlett några lagstiftnings- åtgärder. I denna proposition finns förslag som har sin utgångspunkt i förslagen i den promemorian.

Stärkt konsumentskydd vid finansiell rådgivning

Utredningen om konsumentskydd vid finansiell rådgivning över- lämnande den 3 februari 2014 sitt betänkande Det måste gå att lita på konsumentskyddet (SOU 2014:4). I betänkandet görs bedömningen att det bör övervägas att införa en bestämmelse i lagen om försäkrings- förmedling avseende intressekonflikter som motsvarar den i lagen om värdepappersmarknaden (samma bet. s. 304). Utredningen redovisar även i övrigt vissa problem som föreligger på bl.a. försäkrings- förmedlingsmarknaden, t.ex. när det gäller den obligatoriska ansvars- försäkringen, gränsdragningen mellan rådgivning och övrig marknads- föring m.m. Utredningens betänkande innehåller dock inte några författningsförslag avseende lagen om försäkringsförmedling.

Rapporter från Finansinspektionen

Finansinspektionen har vid flera tillfällen påtalat behovet av ökat konsumentskydd på den svenska marknaden för försäkringsförmedling. Finansinspektionen har i en hemställan till Finansdepartementet i oktober 2007 begärt att regeringen bemyndigar inspektionen att meddela före- skrifter om försäkringsförmedlares förmedling av fondandelar och investeringsrådgivning om fondandelar (Fi2007/08401/FMA/FPM). Finansinspektionen har vidare i tillsynsrapporten för 2012 anfört att det krävs en översyn av de krav som gäller för tillstånd att utöva försäkrings- förmedling enligt lagen om försäkringsförmedling (Tillsynsrapport 2012, den 24 maj 2012, dnr 12-5723). Finansinspektionen har även vid flera tillfällen, bl.a. i tillsynsrapporten för 2013, framfört att regeringen bör ta initiativ till en lagändring som begränsar möjligheten för försäkrings- förmedlare att ta emot provisioner (Tillsynsrapport 2013, den 28 maj 2013, dnr 13-8362, s. 14–16). Dessa rapporter utgjorde även berednings- underlag till promemorian Stärkt konsumentskydd vid försäkrings- förmedling.

Finansinspektionen har även i rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad (dnr 16-1639), som publicerades 3 februari 2016, framfört argument för ett förbud mot alla provisioner vid investeringsrådgivning, portföljförvaltning och förmedling av liv- försäkringar samt redovisat konsekvenser av att införa ett sådant förbud. Konsumentskyddsproblem på marknaden för försäkringsförmedling har även uppmärksammats i Finansinspektionens årliga rapporter om konsumentskyddet på finansmarknaden.

4.6Kort om behovet av en likartad reglering av finansiell rådgivning

Finansiell rådgivning kan tillhandahållas av banker, försäkringsföretag, förvaltningsbolag, AIF-förvaltare, värdepappersinstitut och försäkrings- förmedlare. Det finns inte någon sammanhållen lagstiftning som reglerar dessa aktörer och den rådgivning de utför. Lagstiftningen, som i huvudsak har sin grund i EU-rätten, består i dag av de lagar som innehåller den näringsrättsliga regleringen av de berörda fysiska eller juridiska personerna. I lagen om värdepappersmarknaden regleras investeringsrådgivning som utförs av värdepappersinstitut. Rådgivning som utförs av fondbolag, AIF-förvaltare och försäkringsförmedlare regleras i lagen om värdepappersfonder, lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder respektive lagen om försäkrings- förmedling. Samtliga dessa lagar genomför i varierande utsträckning olika EU-direktiv. Därutöver finns bestämmelser i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter (rådgivningslagen).

Försäkringsförmedlare kan som nämns ovan i avsnitt 4.5 i dag utföra viss begränsad investeringsrådgivning när de har tillstånd för sido- verksamhet. I den verksamheten gäller lagen om värdepappersmarknaden i tillämpliga delar. När en försäkringsförmedlare ger råd beträffande omplaceringar av finansiella instrument inom ramen för en försäkring är både lagen om försäkringsförmedling och rådgivningslagen tillämpliga. När det slutligen gäller försäkringsföretag gäller försäkringsrörelselagen (2010:2043) och rådgivningslagen när ett sådant företag lämnar finansiell rådgivning.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att olika regler ska tillämpas för verksamhet som, åtminstone ur kundens perspektiv, är relativt likartad. Det finns därför ett behov av en likartad och överskådlig reglering av rådgivning på finansmarknadsområdet. Utgångspunkten måste vara att det ur ett kundskyddsperspektiv inte ska spela någon roll vilken typ av företag det är som utför rådgivningen eller vilken typ av distributionsmodell som används. Det är samtidigt viktigt att reglerna är proportionerliga och att de beaktar de olikheter som finns när det gäller produkter och marknader.

Under de senaste åren har det genomförts en omfattande reformering av EU-rätten på området. Detta har fått till följd att det för närvarande pågår eller nyligen har pågått arbete med att i svensk rätt genomföra olika EU-direktiv eller göra anpassningar med anledning av EU- förordningar som på olika sätt rör finansmarknadsområdet. Dessa lagstiftningsåtgärder utgör alla ett led i arbetet med att stegvis anpassa de finansiella regelverken mot en likartad reglering för alla aktörer som ger rådgivning på finansmarknadsområdet. I syfte att uppnå en konkurrensneutral marknad för rådgivning på finansmarknadsområdet med ett stärkt skydd för kunden, bör kraven när det gäller rådgivarens kompetens samt reglerna om lämplighetsbedömning, dokumentation och ersättningssystem vara likartade oavsett vilken typ av rådgivning eller produkt som rådgivaren erbjuder. Även regler om intressekonflikter och ersättningar till och från tredjepart samt regler om information och organisation av verksamheten bör harmoniseras så långt som möjligt. En

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 likartad reglering av aktörerna på den finansiella marknaden bör uppnås genom att lämpliga och ändamålsenliga anpassningar görs stegvis i de lagar som reglerar respektive aktör, för att säkerställa att reglerna är anpassade till den näringsrättsliga reglering som gäller för den verksamheten.

Det nya regelverk som följer av försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II innebär i flera avseenden ett förstärkt kundskydd. Med anledning av genomförandet i svensk rätt av MiFID II har det i lagen om värdepappersmarknaden införts bl.a. ett förbud mot ersättning till och från tredjepart som bör utesluta den typ av ersättningar som inte är i kundens intresse och därmed begränsa de problem med intressekonflikter som har förekommit på den svenska marknaden i samband med bl.a. investeringsrådgivning (se prop. 2016/17:162 s. 413–441). I den lagen har det även införts ett förbud mot att ta emot och behålla ersättning från tredjepart om investeringsrådgivning sker på oberoende grund. För att ytterligare skärpa kundskyddet och minska risken för intressekonflikter vid rådgivning på oberoende grund har det i samma lag införts ett förbud mot att lämna råd om finansiella instrument som är producerade av institutet eller företag som institutet har nära förbindelser med, vilket går utöver vad som krävs enligt MiFID II (se samma prop. s. 421–432).

I försäkringsdistributionsdirektivet finns nya regler om kundskydd och hantering av intressekonflikter som ska tillämpas vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter och som i stort sett motsvarar reglerna i MiFID II (jfr artiklarna 27–30 i försäkringsdistributionsdirek- tivet och artiklarna 23–25 i MiFID II). Reglerna i försäkringsdistribu- tionsdirektivet möjliggör bl.a. en reglering av tredjepartsersättningar på marknaden för finansiell rådgivning om försäkringsbaserade investe- ringsprodukter som liknar den som gäller vid investeringsrådgivning enligt MiFID II. Det övergripande syftet med de nya reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet är att så långt som möjligt uppnå likvärdiga konkurrensförhållanden och ett likvärdigt kundskydd i fråga om investeringar som görs direkt i finansiella instrument jämfört med investeringar i livförsäkringar med sparandemoment där försäkrings- premierna kan placeras i finansiella instrument.

Reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet om ytterligare krav vid distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter behandlas mer utförligt i avsnitt 11.

	4.7	Marknadsbeskrivning
	4.7.1	Inledning
	I försäkringsdistributionsdirektivet definieras en försäkringsdistributör
	som försäkringsförmedlare, sidoverksam försäkringsförmedlare eller
	försäkringsföretag (artikel 2.1.8). I direktivet definieras en försäkrings-
	förmedlare som varje fysisk eller juridisk person, med undantag för
	försäkringsföretag eller deras anställda, som mot ersättning inleder eller
	bedriver försäkringsdistribution (artikel 2.1.3). Försäkringsdistributions-
	direktivet	gäller således, till skillnad från försäkringsförmedlings-
82	direktivet, även försäkringsföretag.

Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller i jämförelse med försäk- Prop. 2017/18:216 ringsförmedlingsdirektivet bl.a. nya och utökade regler för distribution

av försäkringsbaserade investeringsprodukter. De utökade reglerna motiveras i direktivet dels med att det är i samband med distribution av dessa försäkringar som de största riskerna för intressekonflikter finns, dels med att försäkringsbaserade investeringsprodukter liknar finansiella instrument och därför bör omfattas av en reglering som är likartad den som gäller för finansiella instrument enligt MiFID II. I propositionen föreslås bl.a. att de regler som enligt försäkringsdistributionsdirektivet ska gälla för försäkringsbaserade investeringsprodukter också till viss del ska gälla vid distribution av pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet (se avsnitt 11.7). Detta motiveras utifrån att försäkringarna är lika till sin konstruktion och att distributionen av dessa försäkringar medför lika konsumentskyddsrisker. Eftersom det i propositionen finns förslag som särskilt rör marknaden för livförsäk- ringar är marknadsbeskrivningen i avsnitt 4.7 i huvudsak inriktad på att beskriva den svenska marknaden för olika former av livförsäkringar med sparmoment (livsparförsäkringar). Denna kategori av försäkringar omfattar försäkringsbaserade investeringsprodukter och de pensions- försäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet. Livspar- försäkringarna kan i sin tur fördelas på produktkategorier och skatte- kategorier, där vissa pensionsförsäkringar tillhör olika skattekategorier.

4.7.2Olika aktörer på försäkringsdistributionsområdet

Antal försäkringsföretag

Enligt Finansinspektionens företagsregister (april 2018), finns det i Sverige 117 rikstäckande försäkringsföretag, varav 8 är fondförsäkrings- företag, 30 övriga livförsäkringsföretag och 79 skadeförsäkringsföretag. Därtill finns det 40 större lokala försäkringsföretag och 19 mindre lokala försäkringsföretag. Enligt registret finns också 30 utländska försäkrings- företag med filialer och 7 utländska försäkringsföretag med agenturer i Sverige registrerade.

Enligt Finansinspektionens företagsregister finns det även 851 utländ- ska skadeförsäkringsföretag med gränsöverskridande verksamhet, och 195 utländska livförsäkringsföretag med gränsöverskridande verksamhet. Därtill finns det en utländsk generalrepresentation.

Försäkringsföretag indelas i livförsäkringsföretag och skade- försäkringsföretag beroende på vilken slag av verksamhet som företaget bedriver. Med livförsäkringsföretag avses företag som uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver en verksamhet som hänförs till livförsäkring (1 kap. 4 § försäkringsrörelselagen).

I slutet av 2016 uppgick värdet på försäkringsföretagens placeringstill- gångar till 4 264 miljarder kronor. Av dessa tillgångar stod livförsäk- ringsföretagen för 88 procent och skadeförsäkringsföretagen för 12 pro- cent. Marknaden är koncentrerad till några större bolag och bolags- grupper. Inom skadeförsäkring har de fem största försäkringsföre- tagen/koncernerna 83 procent av marknaden. Inom livförsäkring har de fem största försäkringsföretagen/koncernerna 59 procent av marknaden.

Prop. 2017/18:216

Antal försäkringsförmedlare och andra med tillstånd för försäkringsförmedling

För närvarande har drygt 1 200 svenska fysiska och juridiska personer tillstånd av Finansinspektionen för försäkringsförmedling (uppgift från Bolagsverket i april 2018). Därtill finns det ett stort antal företag som bedriver försäkringsförmedling men som har annan huvudverksamhet, såsom 13 bankaktiebolag, 10 konsumentkreditinstitut, 4 kreditmarknads- bolag, 3 sparbanker, 9 svenska bankaktiebolag med utländsk filial och 10 svenska kreditmarknadsbolag med utländsk filial. Därtill finns 17 utländska banker, 1 utländskt livförsäkringsföretag, 7 utländska skadeförsäkringsföretag och 17 utländska försäkringsförmedlare med gränsöverskridande verksamhet som inkluderar försäkringsförmedling.

Enligt Finansinspektionen fanns det 2016 nästan lika många juridiska som fysiska personer med tillstånd för försäkringsförmedling. Vanligast är att försäkringsförmedlare har tillstånd att förmedla både liv- och skadeförsäkring, näst vanligast är tillstånd att förmedla skadeförsäkring, följt av tillstånd att förmedla livförsäkring.

Därtill finns det för närvarande drygt 5 400 utländska försäkrings- förmedlare i Sverige som utövar gränsöverskridande verksamhet från sitt hemland och 13 som utövar verksamhet genom filial i Sverige (uppgift från Finansinspektionens företagsregister i januari 2018).

En fysisk eller juridisk person som har tillstånd från Finans- inspektionen att förmedla försäkringar och som är registrerad hos Bolagsverket, kan arbeta direkt för ett försäkringsföretag eller biträda en annan försäkringsförmedlare. En särskild grupp av förmedlare är sådana som utövar försäkringsförmedling vid sidan av sin huvudsakliga yrkes- verksamhet, t.ex. resebyråer, bilhandlare och radiohandlare. Dessa kan ingå avtal med ett eller flera försäkringsföretag om att förmedla försäkringsprodukter, om dessa produkter utgör ett komplement till varor som leverera eller tjänster som tillhandahålls inom ramen för denna huvudsakliga yrkesverksamhet och avtalet innebär att försäkrings- företaget är ansvarigt för ren förmögenhetsskada som kan ske till följd av förmedlingen.

En kund kan i sin tur välja att sköta sina kontakter med försäkrings- företaget på egen hand, eller att uppdra åt en försäkringsförmedlare att sköta t.ex. upphandlingen av en försäkring. Ett exempel på det sist- nämnda fallet kan vara ett företag som anlitar en försäkringsförmedlare för att upphandla villkor och föreslå försäkringsavtal för de anställdas tjänstepension.

En försäkringsförmedlare är alltså en form av mellanman som kan ha såväl försäkringsgivare som försäkringstagare som uppdragsgivare.

Antal anställda inom försäkringsförmedling

En försäkringsförmedlare ska anmäla sina anställda försäkrings- förmedlare till Finansinspektionen. Enligt inspektionen uppgick antalet anställda i januari 2018 till 3 670. Därtill finns anställda hos en av de största bankerna som även har tillstånd för försäkringsförmedling. Denna bank har ungefär lika många anställda som övriga försäkringsförmedlare har sammanlagt. Övriga storbanker är i stället anknutna försäkrings-

förmedlare till sina koncerninterna försäkringsbolag samt i före- kommande fall till andra bolag.

I antalet anställda ingår också anställda försäkringsförmedlare hos bolag som inte primärt är försäkringsförmedlare. Enligt en genomgång som Finansinspektionen gjorde 2015 av förmedlare med tillstånd att förmedla livförsäkring var det genomsnittliga antalet anställda hos livförsäkringsförmedlare ca fyra medan medianen var en anställd. Åtminstone hälften av dessa förmedlare (exklusive fysiska personer med tillstånd för försäkringsförmedling) har endast en anställd. Det högre genomsnittet förklaras med ett fåtal större aktörer med många anställda.

Anknutna försäkringsförmedlare

Det finns två kategorier anknutna försäkringsförmedlare. Den ena kate- gorin är en person, fysisk eller juridisk, som förmedlar försäkrings- produkter från bara ett försäkringsföretag eller från flera försäkrings- företag om produkterna inte konkurrerar med varandra. Den andra kate- gorin är en person, fysisk eller juridisk, som förmedlar konkurrerande försäkringsprodukter vid sidan av en annan huvudsaklig yrkesverksamhet om försäkringarna är ett komplement till varor eller tjänster som förmedlaren tillhandahåller i sin huvudsakliga yrkesverksamhet.

En anknuten försäkringsförmedlare behöver inte ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen. I stället ska det försäkringsföretag som för- medlaren är anknuten till anmäla denne för registrering hos Bolags- verket. Innan anmälan får göras, ska försäkringsföretaget kontrollera att förmedlaren uppfyller de krav som gäller för tillstånd. En anknuten försäkringsförmedlare behöver dock inte ha någon ansvarsförsäkring, eftersom försäkringsföretaget har tagit på sig skadeståndsansvaret för denne.

Enligt Bolagsverket finns det i april 2018 totalt 1 357 anknutna för- medlare till ett eller flera försäkringsföretag. Majoriteten av dessa för- medlar skadeförsäkringar (1 353 stycken), och 299 förmedlar liv- försäkringar. Av förmedlarna är 1 093 anknutna till endast svenska försäkringsföretag och 224 anknutna till utländska bolag. Av förmedlarna är 40 anknutna till både ett svenskt och ett utländskt företag.

Samarbetsorganisationer

Flera av försäkringsförmedlarna tillhör någon av de tre större formali- serade samarbetsorganisationerna som finns på marknaden (se nedan).

Syftet med samarbetsorganisationerna är i huvudsak att uppnå stor- driftsfördelar genom att samarbeta kring funktioner som rör exempelvis digitala system, marknads- och regelanalys och förhandlingar.

Branschorganisationer

Försäkringsföretagens branschorganisation benämns Svensk Försäkring. Den har ett 50-tal försäkringsföretag som medlemmar vilka tillsammans svarar för mer än 90 procent av den svenska försäkringsmarknaden.

Svensk Försäkring arbetar för moderna och konkurrenskraftiga regler för försäkringsbranschen. Svensk Försäkring arbetar också med att öka kännedomen om privata försäkringars betydelse och om de principer som försäkringar bygger på.

Prop. 2017/18:216

Därtill finns Svenska Försäkringsföreningen (SFF) som är en ideell förening för medlemmar som är intresserade av försäkringsverksam- hetens olika områden.

Den största branschorganisationen för försäkringsförmedlare heter Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM). Föreningen syftar bl.a. till att underlätta för sina medlemmar att hålla sig uppdaterade om nya regler, kompetensutveckling, koordinera dialog med myndigheter och andra intressenter.

År 2012 bildade SFM InsureSec AB, som är ett institut för själv- reglering. Försäkringsförmedlarnas självreglering syftar till att komp- lettera lagar och andra föreskrifter samt tillsyn av försäkringsförmedling. Detta sker i huvudsak genom InsureSecs verksamhet, som består i att ingå avtal med förmedlare om regelefterlevnad, licensiera registrerade förmedlare efter kontroll av lämplighet och kunskaper samt egen kontroll av regelefterlevnad hos de förmedlare som ingått avtal med InsureSec.

För att verkställa självregleringen finns även en fristående disciplin- nämnd. Disciplinnämnden ger bl.a. uttalanden om god försäkrings- förmedlingssed, och gör bedömningar om en registrerad förmedlare har brutit mot InsureSecs regelverk. Därtill kan disciplinnämnden fatta beslut om disciplinåtgärd. De disciplinära åtgärder som nämnden fattar beslut om är erinran, varning eller uteslutning från InsureSec.

Ersättningsmodeller

Ersättningsmodellerna utvecklas över tid och beror på vilken försäkring det är som förmedlas. Nedan redogörs för tre vanliga ersättningsmodeller på marknaden:

1.Försäkringsförmedlaren får betalt av försäkringsföretaget genom olika former av provision.

2.Kunden (företaget) tar emot ersättning från försäkringsföretagen till ett klientmedelskonto som i sin tur används för att betala försäkringsförmedlaren.

3.Förmedlaren tar betalt direkt av kunden i form av arvode.

Historiskt sett har försäkringsföretagen betalat försäkringsförmedlarna med s.k. up front-provision (förskottsprovision). Up front-provisionen utgör en procentuell andel på första årets premie, vilket sedermera kompletteras av att försäkringsföretagen betalar en lägre ersättning för att förmedlaren fortlöpande sköter kunden – s.k. beståndsersättning. Om arbetstagaren skulle få en löneökning som resulterar i en högre premieinbetalning än tidigare så räknas det som nyförsäljning och genererar förmedlaren en ny up front-provision.

Eftersom försäkringsföretaget betalar största andelen initialt, och får sina intäkter procentuellt eftersom, är det viktigt för dem att kunderna stannar kvar en viss tid. Därför har de ett system där förmedlaren måste betala tillbaka en del av up front-provisionen om kunden väljer att lämna deras produkt.

Enligt en provisionsundersökning som Finansinspektionen gjorde under 2014 fick de två största försäkringsförmedlarna bara 25 procent av sina provisionsintäkter från up front-provisioner. 86 procent av intäkterna kom från provisioner, där majoriteten av provisionsbetalningarna var koncerninterna. Företag som enbart har tillstånd för försäkrings-

förmedling fick 99 procent av sina intäkter för rådgivning och	Prop. 2017/18:216
förmedling i form av provisioner från försäkringsföretag. Två tredjedelar

av dessa utgjordes av up front-provisioner.

Försäkringsförmedlare genomför även gemensamma upphandlingar (med ett antal företag) vid tjänstepensionsförsäkringar där de till viss del pressar försäkringsföretagens avgifter till förmån för arbetstagarna som får ta del av planen. Up front-provisioner är inte längre en del av ersättningsmodellen för dessa planer, utan i stället betalar försäkrings- företagen en standardiserad ersättning till förmedlarna på runt 6 procent på varje inbetalad premie. Alla försäkringsföretag som vill vara del av försäkringsförmedlarnas plan till gruppen av arbetsgivarna måste betala denna ersättning, oavsett produkt. Trots att försäkringsföretagen betalar lika stor ersättning oavsett produkt finns det ibland ändå incitament för försäkringsförmedlaren att rekommendera vissa produkter framför andra.

En annan ersättningsmodell är att arbetsgivaren disponerar ett s.k. klientmedelskonto som de provisioner förmedlarna får från försäkrings- företagen går till. Försäkringstagaren använder sedan detta konto när den ersätter förmedlaren för de tjänster som förmedlaren utfört åt försäkrings- tagaren eller dess anställda om försäkringstagaren är ett företag som tillhandahåller tjänstepension. Denna ersättningsmodell har blivit vanligare på senare tid. Den har också medfört att det ligger även i försäkringstagarens (arbetsgivarens) intresse att klientmedelskontot fylls på med pengar, annars riskerar arbetsgivaren att betala ersättningen.

Slutligen finns arvodering direkt från försäkringstagaren/kunden. Om det rör sig om tjänstepensionsförsäkring kan denna modell innebära att försäkringsförmedlaren förhandlar bort provisionen ur de produkter som försäkringsföretagen tillhandahåller för att ge kunden lägre avgifter. Förmedlaren finansierar inte sina tjänster med provision från försäkrings- företaget utan får i stället betalt genom att fakturera kunden för de tjänster som utförts. Denna ersättningsmodell kallas även äkta arvodering och nettoupphandling, och är relativt ovanlig.

Försäkringsdistribution

Hur försäkringsföretagen väljer att distribuera sina försäkringar är ett beslut som ofta grundar sig på bedömning om vilken modell som är mest lönsam och effektiv för det berörda företaget. Faktorer som kan påverka valet av distributionsmodell är t.ex. försäkringsföretagets geografiska etablering, om företaget är nybildat eller inte, vilken typ av försäkring som ska distribueras samt hur viktigt det är för företaget att ha en egen relation med försäkringstagarna avseende den försäkring som ska distribueras.

I de flesta försäkringsföretag finns det anställda som ansvarar för olika delar i företagets distributionsverksamhet. Det är emellertid vanligt att företagens distribution sker genom anknutna försäkringsförmedlare som inte är anställda av företaget. Därtill kan försäkringsföretaget ingå överenskommelse med försäkringsförmedlare som har tillstånd att förmedla försäkring, i syfte att förmedla företagets försäkringar.

Prop. 2017/18:216 Särskilt om livförsäkringsdistribution

I Sverige distribueras livförsäkringar främst via försäkringsförmedlare och s.k. valcentraler (främst kollektivavtalad tjänstepension). Enligt Svensk Försäkring distribuerades 29 procent av de totala livförsäkrings- premierna av försäkringsförmedlare 2016. En procentenhet av dessa 29 procent utgörs av förmedling där försäkringsförmedlaren inte ersattes av försäkringsföretaget. Valcentralerna distribuerade 31 procent av premierna och direktdistributionen utan mellanhänder uppgick till 20 procent. Banker och finansiella institutioner stod för 14 procent samt övriga distributionskanaler för 7 procent.

5Allmänna utgångspunkter

5.1Inledning

Försäkringsdistributionsdirektivet ersätter försäkringsförmedlingsdirek- tivet som den EU-rättsliga regleringen avseende distribution av försäk- ringar.

Försäkringsdistributionsdirektivet syftar till att uppnå en minimigrad av harmonisering avseende nationella bestämmelser när det gäller försäkrings- och återförsäkringsdistribution inom EU (skälen 2 och 3). Direktivet är utformat så att regelverket ska kunna anpassas till eventuella särdrag hos de enskilda medlemsstaternas rättssystem och marknader. Syftet med direktivet är vidare att samordna nationella bestämmelser om tillträde till verksamheter inom försäkrings- och återförsäkringsdistribution.

Genom försäkringsdistributionsdirektivet utökas tillämpningsområdet för den EU-rättsliga regleringen från att enbart gälla för försäkrings- förmedlare till att även omfatta försäkringsdistribution som utförs av försäkringsföretag.

5.2Ett samlat genomförande av försäkringsdistributionsdirektivet i en ny lag

Regeringens förslag: Försäkringsdistributionsdirektivet ska genom- föras i svensk rätt genom en ny lag om försäkringsdistribution som ska ersätta lagen om försäkringsförmedling.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Försäkringsjuridiska föreningen instämmer inte med det som anges i promemorian om att den överlappande regle- ring som blir aktuell för försäkringsföretagen inte kan medföra problem. Enligt föreningens uppfattning saknas en övertygande analys kring de tillämpningsproblem som dubbelregleringen kan ge upphov till. Svensk

Försäkring och Sveriges advokatsamfund anser att det finns oklarheter

när det gäller det inbördes förhållandet mellan olika regler och att det Prop. 2017/18:216 riskerar att bidra till rättsosäkerhet.

Skälen för regeringens förslag

En ny lag eller revidering av befintliga lagar?

I försäkringsdistributionsdirektivet anges att tillämpningen av försäkringsförmedlingsdirektivet har visat att det finns behov av ytter- ligare preciseringar av regelverket för försäkringsdistribution (skäl 7). Vidare anges att skyddet för konsumenter förutsätter att tillämpnings- området för regelverket utvidgas till att omfatta all försäljning av försäkringsprodukter. Försäkringsföretag som direktförsäljer försäk- ringsprodukter bör därför ingå i direktivets tillämpningsområde på liknande grund som försäkringsagenter och försäkringsförmedlare.

I försäkringsdistributionsdirektivet anges även att för att garantera samma nivå av skydd oberoende av den kanal genom vilken kunder köper en försäkringsprodukt, antingen direkt av ett försäkringsföretag eller indirekt av en förmedlare, bör direktivets tillämpningsområde inte bara omfatta försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare utan också andra marknadsaktörer som har försäljning av försäkringsprodukter som sidoverksamhet, såsom resebyråer och biluthyrningsföretag, såvida inte de uppfyller villkoren för att undantas (skäl 8).

Försäkringsdistributionsdirektivet innebär således att tillämpnings- området utvidgas och att reglerna för verksamheten ändras i förhållande till försäkringsförmedlingsdirektivet.

Inför genomförandet i svensk rätt av försäkringsdistributionsdirektivet bör man därför för det första ta ställning till om direktivet bör genom- föras genom

a)en ny lag om försäkringsdistribution, som har samma tillämp- ningsområde som försäkringsdistributionsdirektivet,

b)att lagen om försäkringsförmedling revideras så att dels tillämp- ningsområdet utvidgas, dels nya och reviderade bestämmelser införs, eller

c)att lagen om försäkringsförmedling revideras och det införs nya bestämmelser om försäkringsförmedling, samtidigt som försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen (2005:104) revideras och det införs nya bestämmelser om försäkrings- företagens distribution av försäkring.

Enligt regeringens uppfattning bör försäkringsdistributionsdirektivet genomföras i svensk rätt genom en ny lag om försäkringsdistribution i enlighet med vad som föreslås i promemorian. Det finns tre huvudsakliga skäl för det.

Det första skälet är att ändringarna i de gemensamma regler som ska gälla på EU-nivå utvidgar tillämpningsområdet för regelverket till att även avse försäkringsföretagens och återförsäkringsföretagens distribu- tion av försäkring. Genom en ny lag om försäkringsdistribution kommer systematiken i den svenska lagstiftningen att överensstämma med den ordning som har valts på EU-nivå, dvs. ett nytt direktiv med regler om försäkringsdistribution i stället för en revidering av både försäkrings-

förmedlingsdirektivet och Solvens II-direktivet. Genom att regleringen

Prop. 2017/18:216 av försäkringsdistribution finns samlad i en enda lag kommer det sanno- likt även att underlätta genomförande i svensk rätt av eventuella framtida ändringsdirektiv avseende försäkringsdistributionsdirektivet eller fram- tida ändringar i den svenska lagstiftningen på området som görs av andra skäl.

Det andra skälet är att vid en revidering av lagen om försäkrings- förmedling enligt alternativ b ovan skulle, utöver lagens tillämpnings- område och innehåll, även lagens rubrik behöva ändras för att vara rättvisande. Det skulle i sammantaget medföra att den reviderade lagen i så fall i praktiken blir att betrakta som en ny lag.

Det tredje skälet är att en revidering av befintlig lagstiftning som inne- bär att försäkringsdistributionsdirektivet genomförs genom ändringar lagen om försäkringsförmedling, försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen, så som anges i alternativ c ovan, skulle innebära att det i alla de lagarna införs nya bestämmelser som inte fullt ut passar in i lagarnas struktur och att i princip samma bestämmelser, men riktade till olika subjekt, skulle behöva finnas i flera olika lagar. Det skulle i så fall kunna leda till tolkningsproblem.

Frågan om dubbelreglering

En konsekvens av förslaget att genomföra försäkringsdistributions- direktivet i en ny lag är att det därigenom uppstår viss dubbelreglering när det gäller försäkringsföretagens verksamhet i olika avseenden. Dubbelreglering uppkommer i fråga om krav enligt försäkringsrörelse- lagen när det gäller egenskaper hos bl.a. personer i ledande befattning i ett försäkringsföretag och bestämmelser i samma lag om ingripanden mot försäkringsföretag som bedriver försäkringsdistribution. Dubbelreglering uppstår även avseende bestämmelser om försäkringsföretagens informa- tionsskyldighet enligt försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen.

Försäkringsjuridiska föreningen, Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund framför kritik mot att det enligt förslaget kommer att finnas bestämmelser i den nya lagen om försäkringsdistribution som helt eller delvis överlappar bestämmelser i försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen. Dessa remissinstanser anser främst att det blir otydligt för försäkringsföretagen vilken bestämmelse som ska anses gälla i dessa fall och vilka sanktioner som kan bli aktuella när någon inte följer en regel som förekommer i mer än en lag. De frågorna behandlas närmare i avsnitten 7, 9, 10 och 12.

Generellt kan här framhållas att den dubbelreglering som uppstår i och med förslaget bl.a. är en följd av ett sammanhållet genomförande i svensk rätt av direktivet i en ny lag om försäkringsdistribution, som ska gälla parallellt med försäkringsrörelselagen. Det innebär emellertid det mest direktivkonforma genomförandet i svensk rätt. På EU-nivå regleras försäkringsrörelse genom Solvens II-direktivet, som har genomförts i svensk rätt genom försäkringsrörelselagen. I samband med utarbetandet och antagandet av försäkringsdistributionsdirektivet föreslogs det inte några ändringar i Solvens II-direktivet för att korrigera för den över- lappning som finns mellan dessa två olika EU-rättsliga regelverk. En viss överlappning på nationell nivå mellan det regelverk som gäller för

försäkringsdistribution respektive det som gäller för försäkringsrörelse är Prop. 2017/18:216 således konsekvent med den bakomliggande EU-lagstiftningen.

Försäkringsdistributionsdirektivet gäller försäkrings- och återförsäk- ringsdistribution (artikel 1.1). När det är fråga om sådan verksamhet kommer därför bestämmelserna i den nya lagen om försäkrings- distribution att ha företräde framför annan konkurrerande näringsrättslig lagstiftning. Mot bakgrund av att det finns viss överlappning på EU-nivå i den generella rörelseregleringen för försäkringsföretag i förhållande till regleringen avseende försäkringsdistribution, är det vidare tänkbart att det finns situationer när försäkringsföretag endast omfattas av den all- männa rörelseregleringen utan att samtidigt även omfattas av regleringen avseende försäkringsdistribution.

I förhållande till överlappning avseende bestämmelser i den nya lagen om försäkringsdistribution och bestämmelser i försäkringsavtalslagen, bör poängteras att medan den nya lagen i huvudsak kommer att ha näringsrättslig verkan, så har bestämmelserna i försäkringsavtalslagen betydelse på ett civilrättsligt plan. De överlappande regler som finns har således olika rättsverkan. Likväl kommer försäkringsföretag som följer bestämmelserna i den nya lagen att kunna förutsätta att ett sådant agerande också är i enlighet med bestämmelserna i försäkringsavtals- lagen, i den mån dessa överlappar varandra.

Regeringen anser sammanfattningsvis att försäkringsdistributions- direktivet bör genomföras i svensk rätt genom en ny lag om försäkrings- distribution, som ska ersätta lagen om försäkringsförmedling.

5.3 Val vid genomförandet av försäkringsdistributionsdirektivet

En grundläggande utgångspunkt att beakta vid genomförandet i svensk
rätt av försäkringsdistributionsdirektivet är att direktivet är ett s.k.
minimiharmoniseringsdirektiv. I direktivet anges att det har som mål att
uppnå en minimigrad av harmonisering och därför inte bör hindra
medlemsstaterna från att behålla eller införa strängare bestämmelser för
att skydda kunderna, förutsatt att sådana bestämmelser står i överens-
stämmelse med unionsrätten, inbegripet det direktivet (skäl 3).
I promemorian föreslås att det i svensk rätt ska införas krav som dels
går utöver kraven i försäkringsdistributionsdirektivet, dels innebär ny
reglering som inte har någon motsvarighet i direktivet. I promemorian
föreslås bl.a. utökade krav avseende tredjepartsersättningar, marknads-
föring, regler för sidotillstånd och bestämmelser som avser tillsyn över
försäkringsförmedlare. Vid genomförandet i svensk rätt av MiFID II
infördes för värdepappersinstitut i huvudsak motsvarande regler (prop.
2016/17:162).
Finansinspektionen har i rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre
sparandemarknad (dnr 16-1639), som publicerades den 3 februari 2016,
redovisat argument för varför ett förbud mot tredjepartsersättningar på
marknaden skulle bidra till ett stärkt konsumentskydd. Därtill har kraven
på försäkringsdistribution, och då ofta kopplat till regler som rör vad som
bör anses omfattas av regelverket för försäkringsförmedling, provisions-	91
	91

Prop. 2017/18:216 regler och rådgivning om fonder som är valbara inom premiepensionen på Pensionsmyndighetens fondtorg debatterats och analyserats i såväl akademiska studier som vid hearings och seminarier om försäkrings- distribution.

När det gäller hur en ny lag om försäkringsdistribution bör utformas finns det således anledning ta ställning till om huruvida det finns skäl för att i svensk rätt införa strängare eller andra regler än dem i försäkrings- distributionsdirektivet, och ta ställning till om förslag som lämnats i andra sammanhang som rör försäkringsdistribution är relevanta i detta lagstiftningsärende.

5.4Möjligheten att införa strängare regler än dem i direktivet bör utnyttjas i vissa fall

Regeringens bedömning: Möjligheten att i svensk rätt införa strängare regler än dem i försäkringsdistributionsdirektivet bör utnyttjas i vissa fall. Det bör göras proportionerligt och balanserat för att stärka kundskyddet vid finansiell rådgivning, uppnå en konkurrens- neutral marknad mellan likartad verksamhet samt för att förbättra förutsättningarna för att bedriva en effektiv tillsyn.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Kommerskollegium, Svensk Försäkring, Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM), ProSkandia och Branschorganisationen för privatekonomiska förmedlings- och jämförelsetjänster anser att det i promemorian saknas en bedömning avseende proportionalitet av de regler som går utöver direktivets krav. Enligt Svensk Försäkring, SFM, ProSkandia och Max Mathiessen framstår det som en naturlig utgångspunkt att först genomföra minimiregleringen och utvärdera effekterna av den grundat på en tids erfarenheter från tillsynen. Finansbolagens förening anser att genomförande av ett EU-direktiv i så hög grad som möjligt bör vara konformt med direktivet för att uppnå målet om en konkurrensneutral och effektiv marknad. Försäkringsjuridiska föreningen anser att för- slagen till strängare reglering än direktivets inte analyserats från ett gränsöverskridande perspektiv. Sparbankernas Riksförbund och SFM anser att det krävs en djupare konsekvensanalys av effekterna i de delar förslagen går utöver direktivet. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det är viktigt att alla aktörer som tillhandahåller investeringsrådgivning omfattas av samma krav. Sveriges advokatsamfund anser att det i majoriteten av de fall strängare regler än direktivets föreslås saknas erforderlig analys avseende skälen till det och de legala och marknadsmässiga konsekvenserna.

Skälen för regeringens bedömning

Balanserade lösningar på identifierade problem

Målen för Sveriges finansmarknadspolitik är att säkerställa ett stabilt finansiellt system som präglas av högt förtroende med väl fungerande marknader som tillgodoser hushållens och företagens behov av finan- siella tjänster samtidigt som det finns ett högt skydd för konsumenter. Det finansiella systemet ska även bidra till en hållbar utveckling.

I förevarande lagstiftningsärende finns det flera faktorer att beakta som rör såväl marknadens funktionssätt som konsumentskyddet och det gäller att göra en avvägning mellan de olika intressen som ibland ställs mot varandra.

Det kan med andra ord vara svårt att uppnå ett fullgott konsument- skydd utan att påverka marknadens funktionssätt i negativ riktning (t.ex. kan ökade krav på försäkringsdistributörer medföra ökade kostnader och därmed lägre lönsamhet). Å andra sidan bidrar ett starkt konsumentskydd till ett ökat förtroende, vilket i sin tur kan innebära en ökad efterfrågan på försäkringsprodukter och en mer välfungerande marknad.

Övergripande syfte och mål med regleringen

Det nya regelverk som föreslås bör syfta till att skapa de legala förutsätt- ningar som krävs för att uppnå en välfungerande marknad som präglas av ett starkt konsumentskydd. Målet är att uppnå en balanserad och propor- tionerlig reglering som tar omhand de problem som har identifierats, utan att välfungerande delar av marknaden regleras mer än nödvändigt. Ett ytterligare mål med den nya regleringen bör vara att uppnå en likartad reglering på marknaden för finansiell rådgivning om försäkring och om finansiella instrument. Det sistnämnda målet bör uppnås genom att regleringen i de olika regelverk som gäller för finansiell rådgivning utformas på ett likartat sätt. Regeringens bedömning avseende en likartad reglering av rådgivning på finansmarknadsområdet och skälen för detta anges närmre i prop. 2016/17:162 (s. 442–450). Syftet med en likartad reglering på detta område är att uppnå en konkurrensneutral marknad för rådgivning på finansmarknadsområdet med ett stärkt skydd för kunden.

Riksdagens tillkännagivande avseende oberoende rådgivning

Riksdagen har tillkännagett för regeringen som sin mening att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär skärpta krav för att någon ska få kalla sig oberoende rådgivare vid finansiell rådgivning till konsumenter (bet. 2014/15:CU11, rskr. 2014/15:178). Utskottet anser att det är viktigt att stärka konsumentskyddet vid finansiell rådgivning. En del i detta är att undanröja de intressekonflikter som kan uppkomma eftersom de kan leda till bristande eller undermålig rådgivning till konsumenter.

I denna proposition föreslås regler som går utöver försäkrings- distributionsdirektivet avseende bl.a. försäkringsförmedlare som ger råd grundade på en opartisk och personlig analys, genom ett förbud mot att ta emot och behålla tredjepartsersättning och genom förbud mot att ge råd om egna produkter. Därtill föreslås utökade informations- och

Prop. 2017/18:216

dokumentationsskyldigheter i enlighet med direktivet som ska underlätta för kunden att göra välinformerade val (se avsnitten 9–11).

Genomförandet i svensk rätt av MiFID II innebär även skärpta regler för den som utför investeringsrådgivning på oberoende grund. Genom de nya bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden som trädde i kraft den 3 januari 2018 (SFS 2017:679) har det införts ett förbud mot att vid sådan rådgivning ta emot och behålla tredjepartsersättningar samt mot att ge råd om egna eller närstående företags produkter (9 kap. 20 §).

Flera förslag i denna proposition tar således omhand de problem som civilutskottet anger i sitt tillkännagivande till regeringen. Regeringen anser att tillkännagivandet är slutbehandlat genom de förslag som nu lagts fram.

Minimireglerna i direktivet är bra men inte alltid tillräckliga

Genom försäkringsdistributionsdirektivet införs nya minimikrav på marknaden för försäkringsdistribution inom unionen. Nytt är, som anges i avsnitt 6, att tillämpningsområdet för regelverket utvidgas jämfört med försäkringsförmedlingsdirektivet. Genom att lika eller likartade regler införs för alla distributörer av försäkring blir marknadsvillkoren mer konkurrensneutrala och konsumentskyddet ökar inom unionen.

Samtidigt har det genom MiFID II på unionsnivå även införts revide- rade och nya regler för värdepappersinstitut och för investeringsråd- givning om finansiella instrument.

Sammantaget innebär reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet och MiFID II en skärpt reglering avseende såväl försäkringsdistribution som utförande av investeringstjänster och investeringsverksamhet. Regeringen gör trots denna skärpta reglering bedömningen att försäkringsdistributionsdirektivets regler inte i alla delar är tillräckliga för att skapa de förutsättningar som krävs för att uppnå en välfungerande svensk marknad för försäkringsdistribution, präglad av ett starkt konsumentskydd, med en likartad reglering på marknaden för finansiell rådgivning om försäkringar och om finansiella instrument. I proposi- tionen finns därför flera förslag som går utöver minimikraven i direktivet, som får anses proportionerliga utifrån särskilda behov på den svenska marknaden. En sådan fråga handlar om skärpta regler för marknadsföring (avsnitt 9.4), ansökan om tillstånd (avsnitt 7), och användning av vissa typer av tredjepartsersättningar (avsnitten 9 och 11). Därtill föreslås att flera av reglerna om försäkringsbaserade investe- ringsprodukter även ska gälla vid distribution av pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet (avsnitt 11.7). Det föreslås även skärpta regler vid återkallelse av tillstånd på egen begäran (avsnitt 12.2.5).

Regeringen anser därför, trots det som Finansbolagens förening,

Svensk Försäkring, SFM, ProSkandia och Max Mathiessen anför, att möjligheten att i svensk rätt införa strängare regler än dem i försäkringsdistributionsdirektivet bör utnyttjas för att åtgärda de problem som identifierats på den svenska marknaden. Försäkringsjuridiska föreningen anser att förslagen bör analyseras från ett gränsöverskridande perspektiv. Regeringen anser emellertid inte att det är av avgörande betydelse för den svenska marknadens funktion huruvida andra

medlemsstater utnyttjar möjligheten att införa strängare regler. Vidare följer det av direktivet att de strängare regler som en medlemsstat har infört för att genomföra direktivet, även ska följas av utländska distribu- törer som bedriver verksamhet på medlemsstatens territorium. Vad före- ningen anför leder således inte till någon annan bedömning i den nu aktuella frågan.

En närmare bedömning och en redovisning av de skäl som gör sig gällande i förhållande till vart och ett av förslagen finns i berörda avsnitt nedan. En konsekvensanalys finns i avsnitt 15.

Särskilt om regler som går utöver direktivet när det gäller försäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet

Enligt regeringens uppfattning är reglerna i försäkringsdistributions- direktivet inte tillräckliga för att man fullt ut ska kunna åtgärda de problem som finns när det gäller konsumentskyddet och som är kopplade till den nuvarande provisionsstrukturen på den svenska marknaden för försäkringsdistribution. I propositionen finns det därför flera förslag till strängare regler när det gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter och vissa pensionsförsäkringar (se avsnitt 11).

Varför är reglerna i direktivet inte tillräckliga?

Finansinspektionen är den myndighet som övervakar företagen på finans- marknaden. Det bör mot den bakgrunden fästas särskild vikt vid de problem som observerats och slutsatser som dragits utifrån inspektionens uppdrag. Finansinspektionen ska enligt förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen (2 §) inom ramen för egna beslut om resursfördelning och planering arbeta för att det finansiella systemet

–är stabilt och präglas av ett högt förtroende med väl fungerande marknader som tillgodoser hushållens och företagens behov av finan- siella tjänster, och

–ger ett högt skydd för konsumenter.

Finansinspektionen anger i rapporten Ett ramverk för konsumentskyddet (dnr 17-7487) målet med konsumentskyddet på följande sätt.

Det finansiella systemet, det vill säga finansmarknaden och de finan- siella företagen, ska fungera väl och tillgodose de behov som finns. För konsumenter innebär det att de erbjuds ändamålsenliga och kostnads- effektiva finansiella produkter och tjänster. Det vill säga att produkter och tjänster är anpassade utifrån konsumenters behov och förutsätt- ningar samtidigt som kostnaderna står i proportion till värdet för konsumenterna.

Finansinspektionen har i sin tillsyn under en längre tid konstaterat att det finns betydande konsumentskyddsproblem på den svenska marknaden för försäkringsförmedling, se t.ex. Finansinspektionens rapporter om tillsyn 2010–2013, om konsumentskydd 2007–2009, 2014–2017, Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad (dnr 16-1639), Försäkringsförmedlare – I gränslandet mellan marknadsföring och förmedling (dnr 08-4750) samt Finansinspektionens remissvar när det gäller betänkandet Värdepappersmarknaden MiFID II och MiFIR (SOU

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216	2015:2) och departementspromemorian Stärkt konsumentskydd vid
	försäkringsförmedling (Ds 2014:22). Dessa rapporter ligger till grund för
	det som anges i det följande. De grundläggande problemen på den
	svenska marknaden är framför allt relaterade till de intressekonflikter
	som uppstår med anledning av att försäkringsförmedlare ofta ersätts av
	försäkringsföretag genom s.k. tredjepartsersättningar (bl.a. provision).
	Storleken på ersättningen som försäkringsförmedlarna får skiljer sig
	mycket åt mellan olika produkter och företag, vilket kan ge förmedlaren
	ekonomiska incitament att ge råd om och förmedla de produkter som
	genererar högst ersättning i stället för de produkter som är bäst lämpade
	utifrån den enskilde kundens krav och behov. Ofta tillhandahåller även
	försäkringsförmedlaren – och ger råd om – produkter som utvecklats
	inom det företag som förmedlaren är verksam inom eller anknuten till.
	I sitt remissvar när det gäller ovan nämnda betänkande anger Finans-
	inspektionen att kunden överlag antas ha ingen eller låg kännedom om de
	avgifter som är förknippade med de tjänster och produkter som erbjuds.
	I sin tillsyn har Finansinspektionen uppmärksammat att detta utnyttjas till
	konsumenternas nackdel, vilket lett till att inspektionen förespråkar ett
	totalt provisionsförbud.
	Finansinspektionen anger bl.a. i rapporten Ett nödvändigt steg för en
	bättre sparandemarknad (dnr 16-1639), att det är mycket svårt att hantera
	de intressekonflikter som uppstår när rådgivningen inte betalas av
	kunden, utan av det företag som tagit fram produkten. Den typen av
	intressekonflikt har utgjort en grundläggande del av i princip alla Finans-
	inspektionens sanktionsärenden med anknytning till rådgivning på senare
	år. Inspektionen anger vidare att en förutsättning för ett gott kundskydd
	är tillgång till en oberoende rådgivning som är fri från intressekonflikter.
	Finansinspektionen har i sina konsumentskyddsrapporter och tillsyns-
	rapporter under senare år även framhållit att gränsdragningen mellan
	marknadsföring, rådgivning och försäljning är otydlig, vilket innebär att
	kunden kan uppfatta försäkringsförmedlarens rådgivning som oberoende
	och ”gratis”, när den i stället närmast borde liknas vid försäljning som
	sker till ett pris. Tredjepartsersättningar försvårar för kunden att förstå
	vad det totala priset är för en produkt, eftersom de nästan alltid ingår som
	en del i det kunden sammantaget betalar för produkten. Kunden är sällan
	införstådd med att förmedlarens intäkter är direkt beroende av kundens
	val när det gäller försäkringstjänster och produkter. En kund som tror sig
	vara i en rådgivningssituation, men som egentligen är föremål för för-
	säljning av finansiella tjänster, riskerar att fatta beslut som inte ligger i
	dennes intresse. Det icke-transparenta förfarandet motverkar rådgiv-
	ningens grundläggande syfte att hjälpa kunden att överbrygga det natur-
	liga informationsunderläget denne har gentemot produktleverantörerna
	och distributörerna som erbjuder produkterna.
	Regeringen anser att en välfungerande rådgivning är nödvändig för att
	uppnå ett högt kundskydd, vilket ytterligare accentueras i utvecklingen
	av den snabbt växande floran av svårbedömda och alltmer komplexa
	försäkringsbaserade investeringsprodukter. Påpekas bör även att många
	studier visar att många kunder har bristande finansiell kunskap och
	förmåga att fatta långsiktiga ekonomiska beslut (se t.ex. Finans-
	inspektionens rapport Hälften av konsumenterna saknar grundläggande
96	finanskunskap [dnr 15-1579]).

Enligt Finansinspektionens rapport Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad (dnr 16-1639) från 2016, kan ersättningen antingen vara en rabatt för förmedlaren gentemot försäkringsföretaget eller som en procentuell del av den placerade summan. Provisionen i sig är dels en engångssumma som förmedlaren får direkt i anslutning till att kunden gör en premieinbetalning, kapitalinsättning eller investering – s.k. up front-provision – och dels en löpande utbetalning. Up front-provisions- delen beräknas ofta som en procentuell del av det belopp som väljs att placeras i den specifika finansiella produkten; beloppet inkluderar beräknade kommande premieinbetalningar. Förmedlaren blir med andra ord kompenserad för hela löptiden vid tecknandet av produkten, oavsett hur länge kunden i praktiken väljer att behålla den. I regel har dock försäkringsföretaget avtalat med förmedlaren att den senare måste återbetala delar av sin erhållna ersättning om kunden väljer att flytta kapitalet. Den löpande delen av provisionen brukar beräknas antingen på det förvaltade kapitalet (stockersättning eller kapitalersättning) eller utifrån storleken på insättningen (beståndsersättning).

Under 2014 genomförde Finansinspektionen en enkätundersökning kring omfattningen av provisioner och andra avgifter som försäkrings- förmedlare och värdepappersbolag erhåller. Försäkringsförmedlarna som deltog i undersökningen utgjorde drygt 80 procent – sett till omsättning – av försäkringsförmedlingsbranschen. Undersökningen visade att företag som enbart har tillstånd för försäkringsförmedling fick 99 procent av sina intäkter från rådgivning och förmedling i form av provisioner från försäkringsföretag. Två tredjedelar av dessa utgjordes av up front- provisioner. För de två största försäkringsförmedlarna var enbart en fjärdedel av provisionerna up front-provision, där provisionernas andel av de totala intäkterna var 86 procent. Majoriteten av provisions- betalningarna var dock koncerninterna. Nästan all provision baserades på de försäkringar som möjliggjorde val mellan olika finansiella instrument och att 72 procent av provisionsintäkterna kom från distribution av s.k. strukturerade produkter. Strukturerade produkter är finansiella instrument vars avkastning helt eller delvis är beroende av utvecklingen i flera andra instrument eller tillgångar. Dessa produkter är mer komplexa än andra sparprodukter. Exempel på strukturerade produkter är aktieindex- obligation, aktieobligation och råvaruobligation. Ofta finns de största provisionerna i komplicerade produkter med hög risk, vilket gör att rådgivarna har incitament att rekommendera sådana produkter (se t.ex. Finansinspektionens rapport Risker i det finansiella systemet från 2011, konsumentskyddsrapporten från 2016 eller rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad från 2016).

Samma undersökning visade även att majoriteten av värdepappers- bolag som också har tillstånd för försäkringsförmedling fick mer än 90 procent av provisionsintäkterna från investeringstjänster och förmed- ling, varav 65 procent utgjordes av up front-provisioner. Bland värde- pappersbolag med tillstånd för försäkringsförmedling kom drygt 50 pro- cent av provisionen från distribution av strukturerade produkter. Sammantaget visar undersökningen enligt regeringens uppfattning att försäkringsförmedlarnas affärsmodeller till stor del möjliggörs av de produktkategorier som genererar högst provision, där en stor del av de totala provisionsintäkterna för försäkringsförmedlare utgörs av up front-

Prop. 2017/18:216

Prop. 2017/18:216 provision. Undersökningen visade också att det finns undantag i form av enstaka företag som har valt att inte arbeta med tredjepartsersättningar över huvud taget utan i stället valt att ta betalt direkt från kund. Den stora delen up front-provisioner får enligt regeringens mening anses anmärk- ningsvärd då Finansinspektionen i sin tillsyn tydligt konstaterat att up front-provisioner skapar incitament att rekommendera kunden att omplacera sina pengar trots att det inte ligger i kundens intresse.

Finansinspektionen redovisar i den ovan angivna rapporten Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad, ett hypotetiskt räkne- exempel som illustrerar den faktiska kostnaden över tid avseende up front-provision.

För förmedling av försäkringar varierar up front-provisionen mellan 0 procent till 30 procent på det beräknade investerade beloppet. Om up front-provisionen till exempel är 5 procent, vilket alltså är lägre än många företag angett i undersökningen, skulle en fondförsäkring med årspremie på 40 000 kronor och premiebetalningstid på tio år ge 20 000 kronor i direkt ersättning till förmedlaren. Till det läggs sedan en löpande ersättning, vars storlek också varierar beroende på avtals- villkoren.

Exemplet ovan understryker enligt regeringens uppfattning behovet av ändamålsenlig och kostnadseffektiv rådgivning som hjälper kunderna att fatta rätt beslut. Många kunder har relativt enkla sparbehov och en rådgivare bör därför ofta kunna rekommendera en produkt med låga avgifter framför en produkt med höga avgifter, om båda kan anses lämpliga. Enligt Finansinspektionens erfarenhet förmedlas samma produkter i dag till i princip alla kunder, oavsett kundernas individuella önskemål och behov. Produkterna har snarast det gemensamt att de ger hög ersättning till den aktör som rekommenderat produkten.

Sammantaget anser regeringen att den nuvarande strukturen på den svenska marknaden för rådgivning på försäkringsområdet är skadlig för kundskyddet, eftersom kunderna riskerar att få onödigt dyra, komplexa eller riskfyllda försäkringsprodukter som inte ligger i linje med deras behov, finansiella kunskap, ekonomiska ställning eller önskan om kostnadseffektivitet. Dessutom urholkar det nuvarande systemet med dess brist på transparens förtroendet för finansiell rådgivning i allmänhet.

Försäkringsbranschen har tagit initiativ till självreglering genom certifieringar och disciplinnämnder för att åtgärda de problem som redovisas ovan, men varken det nuvarande regelverket eller denna självreglering har varit tillräckligt för att komma till rätta med den omfattande förekomsten av intressekonflikter som är en följd av tredjepartsbaserade ersättningssystem; kundskyddet har därför förblivit undermåligt. Den intressekonflikt som tredjepartsersättningar – i synnerhet up front-provisioner – för närvarande medför innebär ett hinder mot att uppnå ett högt kundskydd genom att kundernas behov av ändamålsenliga finansiella tjänster inte kan anses tillgodosett, vilket skadar förtroendet, för det finansiella systemet.

Regeringen anser att reglerna i försäkringsdistributionsdirektivet bidrar till att skapa en bättre fungerande och mer ändamålsenlig försäkrings-

distribution, men att de inte är tillräckliga för att åtgärda vissa av de Prop. 2017/18:216 problem som finns på den svenska marknaden.

Problem med up front-provisioner på den svenska marknaden

På den svenska marknaden för försäkringsdistribution finns det vissa ersättningsmodeller, t.ex. up front-provisioner, som även efter det att försäkringsdistributionsdirektivet har genomförts i svensk rätt skulle kunna riskera att skada kunderna. Regeringen anser därför att det finns skäl för att föreslå proportionerliga åtgärder som innebär att man kan komma till rätta med de problem som i dag finns och som är relaterade till försäkringsdistributörers provisionsstrukturer, särskilt vid användning av up front-provisioner. Förslaget i propositionen i denna del syftar bl.a. till att reducera incitamenten att teckna försäkringar med höga initiala kostnader och att föreslå omplacering av försäkringspremier i syfte att generera nya intäkter (se avsnitt 11.5.2). Genom att i högre grad tillåta provisioner som utbetalas löpande får distributören ersättning så länge kunden inte avslutar sitt kundförhållande, vilket också skapar incitament för distributören att verka för kundintresset (se avsnitt 11.5.1).

5.5Följdändringar i andra lagar

Regeringens förslag: Hänvisningar till lagen om försäkringsför- medling ska ersätts med hänvisningar till lagen om försäkringsdistri- bution.

Uppgifter från Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet ska få behandlas i databasen för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna. Sådana uppgifter och uppgifter som samlats in med stöd av lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värde- pappersbolag ska få behandlas i databasen endast om de har samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Enligt promemorians förslag till ändring i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism omfattar hänvisningen till lagen om försäkringsdistribution endast svenska försäkringsförmedlare och inte även utländska försäkringsförmedlare som bedriver försäkrings- distribution i Sverige.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag

Lagar med hänvisningar till lagen om försäkringsförmedling

I gällande rätt finns det hänvisningar till lagen om försäkringsförmedling i flera lagar. Sådana hänvisningar finns i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet, lagen (1998:620) om belastningsregister, rådgivningslagen, lagen om värdepappersmarknaden, marknadsföringslagen (2008:486),

lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över

Prop. 2017/18:216

100

finansmarknaderna och lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

När det gäller lagen om utländska filialer m.m. (3 §), lagen om valuta- växling och annan finansiell verksamhet (2 §), lagen om belastnings- register (9 §) och marknadsföringslagen (1 §) rör det sig i allt väsentligt bara om hänvisningar till lagen om försäkringsförmedling. I dessa fall saknas anledning att göra någon ändring i sak, varför hänvisningarna bör ersättas med hänvisningar till den nya lagen om försäkringsdistribution och, i förekommande fall, till berörd bestämmelse i den lagen.

Lagen om värdepappersmarknaden

Frågan om ändringar i lagen om värdepappersmarknaden behandlas i avsnitt 7.3.1.

Lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna

Enligt lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finans- marknaderna (4 §) får uppgifter som har samlats in från Riksbanken och flera olika slag av finansiella företag behandlas i databasen endast om de har samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering. Det kravet gäller dock inte för uppgifter som samlats in med stöd lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (i det följande benämnd tillsynsförordningen). I sistnämnda fall saknas behov av en sådan be- gränsning. Skälet för det är att bestämmelserna i tillsynsförordningen redan i sig är utformade så att den för företagen bindande uppgiftsskyl- dighet som de kan ge upphov till endast kan avse periodisk rapportering (se prop. 2013/14:161 s. 65).

När det gäller uppgifter som samlats in med stöd lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag omfattades även de tidigare av kravet att de ska ha samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering för att de ska få behandlas i databasen (se prop. 2013/14:228 s. 108). Det som anges i den lagen kan dock inte anses ge uttryck för att det endast skulle röra sig om sådan information som samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering (se samma prop. s. 194 f. och 279). Genom en ändring av numreringen i bestäm- melserna i lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna som trädde i kraft den 1 mars 2016 (SFS 2016:65) kom uppgifter som samlats in med stöd av lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag emellertid att inte längre omfattas av nämnda krav. Den ändringen motiveras dock inte i förarbetena (se prop. 2015/16:10). Med hänsyn till det anförda och med beaktande av den aktuella informationens karaktär bör kravet att uppgifterna ska ha samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering för att de ska få behandlas i databasen åter gälla även beträffande lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.

Enligt lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndig- hetens premiepensionsverksamhet (10 § första stycket första streck-

satsen) ska bestämmelser om lämnande av upplysningar till Finans- inspektionen i försäkringsrörelselagen (14 kap. 5 §), i lydelse den 31 december 2015, tillämpas. Det innebar tidigare att uppgifter om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet fick behandlas i databasen enligt lagen om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna om de samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering. Hänvisningen till försäkringsrörelselagen i den sistnämnda lagen har dock numera ändrats. Den ändringen, som trädde i kraft den 1 januari 2016 (SFS 2015:701), fick till följd att uppgifter om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet inte längre får be- handlas i databasen. Den konsekvensen av lagändringen uppmärk- sammades inom ramen för ett annat lagstiftningsärende men först efter avslutad remittering. Det finns nu anledning att återställa rättsläget till det som gällde i frågan före den 1 januari 2016. I nämnda lagstiftnings- ärende föreslogs en ny lag om Pensionsmyndighetens försäkringsverk- samhet i premiepensionssystemet (se prop. 2016/17:76). I den lagen (lagen [2017:230] om Pensionsmyndighetens försäkringsverksamhet i premiepensionssystemet), som trädde i kraft den 1 maj 2017, anges att Pensionsmyndigheten ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin premiepensionsverksamhet som inspektionen begär (6 kap. 2 §). Sådana uppgifter bör få behandlas enligt lagen om en databas för över- vakning av och tillsyn över finansmarknaderna. De uppgifter som får hämtas in med stöd av lagen om Pensionsmyndighetens försäkringsverk- samhet i premiepensionssystemet är dock inte bara sådana som samlas in genom periodisk rapportering. Kravet att uppgifterna har samlats in med stöd av föreskrifter om periodisk rapportering för att de ska få behandlas i databasen bör därför gälla även uppgifter som samlats in med stöd av den lagen.

Lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

I lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (1 kap. 2 §) anges att den gäller för försäkringsförmedling enligt lagen om försäkringsförmedling, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare. Genom den lagen genomförs i svensk rätt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (fjärde penningtvättsdirektivet). Det som gäller enligt den lagen i detta avseende motsvarar det som gällde enligt den numera upphävda lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (se prop. 2016/17:173 s. 388–390). Genom den sistnämnda lagen genomfördes tredje penningtvättsdirektivet i svensk rätt (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism).

När det gäller avgränsningen av tillämpningsområdet för lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism till att endast

Prop. 2017/18:216

101

Prop. 2017/18:216 avse verksamhet rörande livförsäkring saknas anledning att göra annan bedömning än den som gjordes vid införandet av den numera upphävda lagen med samma rubrik (se prop. 2008/09:70 s. 61). Beträffande undantaget för anknutna försäkringsförmedlare krävs emellertid en anpassning utifrån förslagen i denna proposition om uppdelning av försäkringsförmedlare, som huvudsakligen föranleds av att försäkrings- distributionsdirektivet till skillnad från försäkringsförmedlingsdirektivet inte innehåller någon definition av anknutna försäkringsförmedlare (se avsnitten 7.1.4–7.1.6). Undantaget för anknutna försäkringsförmedlare följer av fjärde penningtvättsdirektivet (se artikel 2 och definitionen av finansiellt institut i artikel 3.2 e i fjärde penningtvättsdirektivet och jfr samma artiklar i tredje penningtvättsdirektivet) och bärs upp av principen om att ett försäkringsföretag tar det fulla ansvaret för anknutna försäkringsförmedlare (jfr samma prop.). Avgörande synes alltså vara att någon annan svarar för efterlevnaden av bl.a. penningtvättslagstiftningen i försäkringsförmedlarens ställe. Det finns anledning att ansluta sig till detta synsätt. Enligt den ordning som föreslås i propositionen kommer samtliga försäkringsförmedlare som inte agerar på någon annans ansvar i någon form att behöva tillstånd för försäkringsdistribution. Det är därför lämpligt att lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism gäller för samtliga försäkringsförmedlare som har tillstånd och som bedriver verksamhet som avser livförsäkring.

Lagrådet påpekar att med den utformning lagrådsremissens förslag har omfattar det endast svenska försäkringsförmedlare och inte även utländska försäkringsförmedlares verksamhet i Sverige. Regeringen konstaterar att syftet med förslaget är att även sådana utländska försäk- ringsförmedlares verksamhet ska omfattas. Förslaget bör därför justeras i enlighet med Lagrådets synpunkter.

6Tillämpningsområde

6.1Inledning

I avsnitt 6 behandlas vilken verksamhet som utgör försäkrings- distribution och vilka aktörer som omfattas av det nya regelverket. Inled- ningsvis ges en huvudsaklig bakgrund samt en redogörelse för vissa allmänna frågor och några klargöranden (avsnitt 6.2). Därefter behandlas frågan om hur försäkringsdistribution förhåller sig till investerings- tjänster enligt lagen om värdepappersmarknaden (avsnitt 6.3). Slutligen behandlas frågan om vilka regler försäkringsdistributörer ska följa när de utför finansiell rådgivning (avsnitt 6.4).

102

6.2

Allmänt om tillämpningsområdet

Prop. 2017/18:216

6.2.1Gällande rätt

Försäkringsförmedlares verksamhet regleras i dag i lagen om försäkringsförmedling. Genom den lagen genomförs i huvudsak försäkringsförmedlingsdirektivet i svensk rätt.

Tillämpningsområdet för försäkringsförmedlingsdirektivet omfattar inledande och bedrivande av försäkringsförmedling. Med det avses verksamhet som består i att lägga fram, föreslå eller utföra annat för- beredande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, eller att ingå så- dana avtal, eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkrings- avtal, särskilt vid skada (artikel 2.3). Försäkringsförmedlare är varje fysisk eller juridisk person som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsförmedling (artikel 2.5).

En i huvudsak motsvarande definition av försäkringsförmedling finns i lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 1 §). I förarbetena till den lagen anges att det centrala momentet i begreppet försäkringsförmedling är möjligheten att påverka kundens försäkringsskydd (prop. 2004/05:133 s. 144). Vidare anges att begreppet bör tolkas i ljuset av syftet med regleringen, dvs. att ställa upp särskilda yrkeskrav för aktörer som spelar en central roll vid köp och försäljning av försäkringar.

Varken lagen om försäkringsförmedling eller försäkringsförmedlings- direktivet är tillämpligt på försäkringsföretagens direktförsäljning av försäkringar till kunder (1 kap. 7 § respektive artikel 2.3 andra stycket).

6.2.2	Tillämpningsområdet för den nya lagen om
	försäkringsdistribution

Regeringens förslag: Den nya lagen om försäkringsdistribution ska
tillämpas på försäkringsföretags och försäkringsförmedlares
försäkringsdistribution.
Med försäkringsdistribution ska avses verksamhet som består i att
ge råd om eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande
arbete innan ett försäkringsavtal ingås, att ingå ett försäkringsavtal
eller att bistå vid förvaltning eller fullgörande av ett sådant avtal.
Med försäkringsdistribution ska inte avses verksamhet som bara
består i att hänvisa någon till en försäkringsdistributör eller en
försäkringsdistributör till en presumtiv kund, lämna allmän
information om försäkring till någon eller att inom ramen för en annan
yrkesverksamhet i enskilda fall lämna information eller ge råd om
försäkring. Med försäkringsdistribution ska inte heller avses att
yrkesmässigt handlägga, värdera eller reglera försäkringsfall.
Den nya lagen ska inte tillämpas på sidoverksamma försäkrings-
förmedlare när de distribuerar försäkringar som kompletterar en vara
eller tjänst om förutsättningarna angående försäkringsskyddets omfatt-
ning och premiens storlek är uppfyllda. Den försäkringsdistributör
som engagerar en sådan försäkringsförmedlare ska dock säkerställa att
den undantagna verksamheten uppfyller vissa grundläggande krav
samt att kunden får viss information.		103

Prop. 2017/18:216	Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Enligt promemorians förslag ska dock ingående av försäkrings-
	avtal utgöra försäkringsdistribution när det görs för annans räkning.
	Enligt promemorian ska verksamhet som består av att handlägga, värdera
	eller reglera försäkringsfall inte anses som försäkringsdistribution endast
	när den verksamheten inte utförs tillsammans med annan verksamhet.
	Enligt promemorian ska verksamhet som avser att bistå både vid förvalt-
	ning av försäkringsavtal och fullgörande av sådana avtal anses som
	försäkringsdistribution men inte verksamhet som avser endast en av
	dessa åtgärder. Undantaget för verksamhet om består i att inom ramen
	för en annan yrkesverksamhet lämna information eller ge råd om
	försäkring ska enligt promemorian gälla endast när det sker i enstaka fall.
	Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm önskar ett förtyd-
	ligande när det gäller tillämpningsområdet. Försäkringsjuridiska
	föreningen konstaterar det inte föreslås någon definition av försäkrings-
	avtal och anser att det skulle gagna tillämpningen av den nya lagen om
	det införs en sådan definition. Sparbankernas Riksförbund och Sveriges
	advokatsamfund noterar att enligt förslaget ska det nuvarande kravet på
	yrkesmässighet i definitionen av försäkringsförmedling inte gälla i
	förhållande till definitionen av försäkringsdistribution enligt den nya
	lagen. De båda remissinstanserna anser att detta kan komma att medföra
	att även en person som vid något enstaka tillfälle utför en förmedlings-
	aktivitet mot ersättning kommer att omfattas av den nya lagen.
	Advokatsamfundet anser, med beaktande av skälen till direktivet, att det
	är tydligt att det för tillståndsplikt ska handla om förmedlingsverksamhet
	som bedrivs yrkesmässigt.
	AFA Försäkring önskar att det förtydligas vad som avses med
	verksamhet som består i att utföra annat förberedande arbete och att bistå
	vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal. Advokatsamfundet
	ställer sig frågande till bedömningen i promemorian att det nya
	regelverket innebär att utrymmet för att t.ex. marknadsföra försäkrings-
	produkter och produkter med klar anknytning till försäkringsavtal, även
	fortsättningsvis torde anses vara mycket begränsat. Advokatsamfundet
	framhåller att marknadsföring normalt sett inte utgör tillståndspliktig
	verksamhet. Svensk Försäkring anser att definitionen av försäkrings-
	distribution är alltför vid och svårtolkad och ifrågasätter det lämpliga i att
	införa en sådan definition. Enligt Svensk Försäkrings uppfattning kan det
	inte anses som försäkringsdistribution när ett försäkringsföretag endast
	tillser att företagets skyldigheter gentemot kunden fullgörs i enlighet med
	ett ingånget försäkringsavtal. Svensk Försäkring och Försäkrings-
	juridiska föreningen påpekar att definitionen av försäkringsdistribution
	avviker från definitionen i direktivet genom inskränkningen till
	verksamhet som innebär att ”för annans räkning ingå försäkringsavtal”.
	Försäkringsjuridiska föreningen anser att den skillnaden inte är övervägd
	och efterfrågar en motivering. Svensk Försäkring tolkar det som att
	avsikten med förslaget är att det inte ska anses som försäkrings-
	distribution när ett försäkringsföretag ingår ett försäkringsavtal. Svensk
	Försäkring anser att det bör förtydligas vad som gäller enligt den nya
	lagen när försäkringsföretag både själva distribuerar sina försäkringar
	och dessutom distribuerar produkter genom försäkringsförmedlare.
104	Svensk Försäkring påpekar att ett försäkringsföretag enligt ordalydelsen i

förslaget är en försäkringsdistributör, oavsett om företaget distribuerar sina försäkringar på egen hand till kunderna eller inte. Svensk Försäkring påpekar även att i förslaget används termen försäkringsdistributör i vissa fall även när avsikten synes vara att det är bestämmelser som bara ska träffa försäkringsföretag när de faktiskt bedriver försäkringsdistribution. Enligt Svensk Försäkring bör det därför förtydligas i vilken utsträckning bestämmelser som gäller för försäkringsdistributörer, även gäller när försäkringsföretag inte bedriver direktförsäljning. Svensk Försäkring önskar därutöver ett förtydligande ur ett skadeförsäkringsperspektiv när det gäller definitionen av rådgivning. Svensk Försäkring ifrågasätter den bedömning som görs i promemorian när det gäller rådgivning och situationen när en försäkringsdistributör samlat en grupp människor t.ex. i samma ålder och önskar att det förtydligas vad syftet är med det exemplet. Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM) framhåller att tolkningen av begreppen råd och rådgivning är särskilt komplicerad och föreslår att det i den nya lagen tas in en definition avseende råd om försäkringsavtal. Sveriges advokatsamfund förordar att tillämpnings- området för den nya lagen formuleras om för att närmare ansluta till den definition av försäkringsdistribution som finns i direktivet.

Svensk Försäkring noterar att det i promemorian framgår att möjligheten för gruppföreträdare att inom ett visst utrymme fullgöra uppgifter, utan att det betraktas som försäkringsdistribution, endast gäller om gruppföreträdaren har intressegemenskap med medlemmarna. Svensk Försäkring anser att frågan om intressegemenskap inte bör vara avgörande för frågan om gruppföreträdarens medverkan ska anses utgöra försäkringsdistribution. Avgörande för frågan om gruppföreträdarens medverkan utgör försäkringsdistribution måste i stället vara den administration som gruppföreträdaren rent faktiskt utför.

Svenskt Näringsliv påpekar att när distributionen gäller kollektivavtals- grundade försäkringar är fler parter inblandade än annars på försäkrings- marknaden och anser att detta innebär att det uppstår problem att tillämpa förslaget på sådana försäkringar. Svenskt Näringsliv konstaterar vidare att en ny svensk tjänstepensionsrörelselag, som bygger på EU:s nya tjänstepensionsdirektiv, ska genomföras i svensk rätt inom en inte alltför avlägsen framtid. Svenskt Näringsliv anser därför att det är rimligt att i stället utforma dessa regler i samband med genomförandet av det direktivet. Försäkringsjuridiska föreningen, Advokatsamfundet, Svensk Försäkring och SFM påpekar att flera administrationsbolag inom den kollektivavtalade tjänstepensionsförsäkringen (valcentraler) i dag har tillstånd att bedriva försäkringsförmedling. Advokatfirma Dahlgren & Partners framhåller att flera administrationsbolag i dag ingår försäkringsavtal för annans räkning. Vidare hanterar de även andra sysslor som typiskt sett hanteras av försäkringsförmedlare och försäkringsföretag. Den verksamhet de bedriver utgör enligt advokat- firmans uppfattning försäkringsdistribution enligt förslaget och verksam- heten undantas inte heller uttryckligen. Enligt advokatfirman vore det att föredra om ett ställningstagande kunde komma till uttryck i lagtexten. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att det bör förtydligas att alla typer av kollektivavtalade riskförsäkringar ingår i den verksamhet administrationsbolagen bedriver och som normalt inte bör anses utgöra försäkringsdistribution. Svenskt Näringsliv framhåller att exempelvis

Prop. 2017/18:216

105

Prop. 2017/18:216 försäkringsvillkoren för kollektivavtalade försäkringar bestäms av arbetsmarknadens parter och inte av försäkringsgivarna. Den modell för kollektivavtalsgrundade försäkringar som regleras genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter fungerar enligt Svenskt Näringsliv väl ur både försäkringstagarnas och de försäkrades perspektiv och kundskyddet är således väl omhändertaget. Svenskt Näringsliv och Fora tolkar det som anges i promemorian som att administrationsbolagens verksamhet normalt sett inte är att anse som tillståndspliktig försäkringsdistribution, men anser att detta behöver förtydligas genom ett uttryckligt undantag i den nya lagen. Fora anser att det är viktigt att det också klargörs att motsvarande krav som de som föreslås för försäkringsdistributörer inte ska gälla för de försäkringsföretag som tillhandahåller de nu aktuella produkterna via administrationsbolagen.

Finansbolagens förening önskar ett förtydligande när det gäller den nya lagens tillämpningsområde i förhållande till företag som bedriver annan verksamhet än försäkringsdistribution. Kammarrätten i Stockholm önskar ett förtydligande när det gäller det undantag som gäller för den som endast hänvisar någon till ett försäkringsföretag eller till en försäkringsförmedlare. Svensk Försäkring önskar förtydliganden när det gäller den nya lagens tillämpningsområde och eventuella undantag som är tillämpliga i de fall en aktör som bedriver annan verksamhet än försäkringsdistribution ansluter en kund till en försäkring genom ett it- system.

AFA Försäkring och Advokatsamfundet påpekar att yrkesmässig hand- läggning av ett försäkringsföretags skador samt värdering och reglering av skador inte omfattas av begreppet försäkringsdistribution enligt försäkringsdistributionsdirektivet. De båda remissinstanserna ifrågasätter att förslaget trots detta innebär att skadereglering utgör en del av försäkringsrörelsen och som sådan ska anses omfattas av försäkrings- företagets försäkringsdistribution.

Konsumentverket anser att riskerna bör övervägas med att vissa aktörer och försäkringsprodukter kommer att undantas från den nya lagens tillämpningsområde. Detta gäller enligt Konsumentverket särskilt i förhållande till sidoverksamma försäkringsförmedlare och de tröskel- värden som föreslås när det gäller vissa försäkringar som kompletterar produkter och tjänster. Konsumentverket ifrågasätter vidare slutsatsen att aktörer som tillhandahåller sedvanliga sökmotorer på internet ska betraktas som försäkringsdistributörer i vissa fall och önskar ett klargörande. Myndigheten önskar även klargöranden kring frågor om bl.a. informationsbroschyrer om försäkringar och att vissa bilhandlare aktivt bistår i att försäkringar tecknas medan andra enbart tillhandahåller information. Svenska resebyrå- och arrangörsföreningen påpekar att distributionen av många reseförsäkringar inte kommer att omfattas av undantaget för sidoverksamma försäkringsförmedlares distribution av kompletterande försäkringar. Föreningen framhåller att en regel som innebär att även distribution av reserelaterade försäkringar vars premie överstiger tröskelvärdena undantas inte skulle medföra någon nackdel för kunderna.

Försäkringsjuridiska föreningen och Svensk Försäkring konstaterar att det inte föreslås någon definition av vad som avses med försäkrings-

106

företag i den nya lagen trots att det finns en sådan definition i Prop. 2017/18:216 försäkringsdistributionsdirektivet.

Svensk Försäkring anser att definitionen av pensionsförsäkring inte även kan anses omfatta direktpension. SFM anser att det kommer att skapa stor osäkerhet om det i den nya lagen finns en definition av pensionsförsäkring som inte överensstämmer med definitionen i inkomst- skattelagen. Definitionen av skadeförsäkring behöver enligt SFM även kompletteras med en förklaring om att med det avses försäkringar som tillhandahålls av skadeförsäkringsföretag, inklusive s.k. korta sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skadeförsäkringsföretag och livförsäkrings- företag i förekommande fall har tillstånd för.

Advokatfirma Dahlgren & Partners anser att det är otydligt om det i förslaget avses en ”icke-professionell kund”, en ”professionell kund” eller båda när det anges ”kund” och önskar ett förtydligande av vad som avses. Förtydligandet bör även omfatta användningen av begreppet kund i fråga om distribution av tjänstepensionsförsäkring.

Skälen för regeringens förslag

Försäkringsdistributionsdirektivet

Försäkringsdistributionsdirektivets tillämpningsområde omfattar inled- ande och bedrivande av försäkrings- och återförsäkringsdistribution (artikel 1.1). Det som anges i det följande om försäkringsdistribution gäller även distribution av återförsäkring, om inte annat anges.

När det gäller tillämpningsområdet finns det många likheter mellan
försäkringsdistributionsdirektivet och försäkringsförmedlingsdirektivet,
men även väsentliga skillnader. Den enskilt mest betydande skillnaden är
att även försäkringsföretagens distribution av försäkringar omfattas av
försäkringsdistributionsdirektivet. Skälet för att försäkringsföretagens
verksamhet omfattas är enligt det som anges i direktivet att konsumenter
bör erhålla samma skyddsnivå oberoende av vilken distributionskanal
som försäkringen tillhandahållits genom (skälen 6 och 7). För att garan-
tera en och samma skyddsnivå bör lika villkor tillämpas för alla försäk-
ringsdistributörer.
I försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 2.1.1) definieras försäk-
ringsdistribution som
verksamhet som består i att ge råd om, föreslå eller utföra annat
förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal, att ingå sådana
avtal eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av sådana avtal, särskilt
vid skada, inbegripet tillhandahållande av information om ett eller flera
försäkringsavtal i enlighet med kriterier som kunder väljer via en webbplats
eller andra medier samt sammanställande av en rangordningslista med
försäkringsprodukter, inklusive pris- och produktjämförelser, eller rabatter
på försäkringsavtalspremier, när kunden direkt eller indirekt kan ingå ett
försäkringsavtal med hjälp av en webbplats eller andra medier.
I direktivet finns också en definition av försäkringsdistributör. En
försäkringsdistributör är varje försäkringsförmedlare, försäkringsförmed-
lare som bedriver förmedling som sidoverksamhet eller försäkrings-
företag (artikel 2.1.8). Vidare definieras även respektive underkategori av
försäkringsdistributör var för sig i direktivet (artikel 2.1.3–2.1.7).
Reglerna i direktivet är till viss del anpassade efter olika typer av	107

Prop. 2017/18:216

108

försäkringsdistributörers verksamhet. I de delar reglerna är likalydande ska tillämpningen av dem i enskilda fall även ibland anpassas i förhållande till den aktuella tjänsten, försäkringsprodukten och kunden.

Liksom i försäkringsförmedlingsdirektivet undantas i försäkrings- distributionsdirektivet viss verksamhet från direktivets tillämpnings- område. Som försäkringsdistribution ska t.ex. inte anses att inom ramen för en annan yrkesverksamhet i enskilda fall tillhandahålla information om försäkring, förutsatt att denna verksamhet inte syftar till att bistå kunden med att ingå eller fullgöra ett försäkringsavtal (artikel 2.2 a). Inte heller yrkesmässig handläggning av ett försäkringsföretags skador samt värdering och reglering av skador anses utgöra försäkringsdistribution enligt direktivet (artikel 2.2 b).

Vid sidan av dessa undantag finns det även en annan begränsning av direktivets tillämpningsområde. Denna begränsning gäller i förhållande till försäkringsförmedlares distribution av vissa försäkringar och risker, om den utförs vid sidan av en huvudsaklig yrkesverksamhet, under förut- sättning att den bl.a. kompletterar en vara eller en tjänst och försäkrings- premien inte överstiger i direktivet angivna belopp (artikel 1.3).

Genomförande i svensk rätt

Utgångspunkt

Tillämpningsområdet för den nya lagen om försäkringsdistribution bör bestämmas med utgångspunkt i den definition av försäkringsdistribution som finns i försäkringsdistributionsdirektivet (artikel 2.1.1). Svensk Försäkring ifrågasätter lämpligheten av att ha en sådan definition med hänvisning till att den är alltför vid och svårtolkad. Regeringen konstaterar att den vida definitionen av försäkringsdistribution i direktivet är resultatet av ett medvetet val av Europaparlamentet och rådet. Det kan vidare konstateras att alternativen vid genomförandet i svensk rätt står mellan att införa en definition som till sin lydelse i huvudsak överensstämmer med den i direktivet eller att införa en definition med en annan lydelse, med målsättningen att den definitionen på ett tydligare sätt kan ange tillämpningsområdet för den nya lagen. När det gäller det senare alternativet bör det beaktas att begreppet försäkringsdistribution ska innefatta verksamheter som bedrivs på olika sätt och av aktörer med olika affärsmodeller. Det torde därför vara svårt att utforma en definition som på ett precist sätt avgränsar tillämpnings- området och som dessutom i sak överensstämmer med den i direktivet. Enligt regeringens uppfattning framstår det därför som oundvikligt att tillämpningsområdet för direktivet, och därmed den nya lagen, kommer att bli föremål för tolkningsfrågor, oavsett vilket val som görs när det gäller definitionen. Det bör i det avseendet beaktas att den rättsbildning som har utvecklats under många års tid när det gäller tillämpnings- området för det nuvarande regelverket för försäkringsförmedling, även torde gagna tolkningen av tillämpningsområdet för det nya regelverket för försäkringsdistribution. När det sedan gäller förutsättningarna för gränsöverskridande försäkringsdistribution får det anses vara till fördel om definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen i hög grad överensstämmer med den i direktivet. Mot bakgrund av det anförda gör regeringen sammanfattningsvis bedömningen att det är mer lämpligt att

definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen i allt väsentligt utformas på samma sätt som i direktivet. Även de undantag som anges i direktivet bör komma till uttryck i lagen (artiklarna 1.3 och 2.2).

Det anförda innebär i huvudsak att bestämmelserna om tillämpnings- område i lagen om försäkringsförmedling bör föras över till den nya lagen om försäkringsdistribution. Bestämmelserna bör dock justeras med hänsyn till de skillnader som föreligger mellan försäkringsdistributions- direktivet och försäkringsförmedlingsdirektivet. För att uppfylla minimi- kraven i försäkringsdistributionsdirektivet bör tillämpningsområdet för den nya lagen även omfatta försäkringsföretagens distribution av försäkringar. Detta är viktigt för att säkerställa att konsumenter inte tecknar olämpliga försäkringar och att de får samma skydd oberoende av vilken distributionskanal som en försäkring tillhandahållits genom.

Försäkringsdistributionsdirektivets mycket vida definition av försäk- ringsdistribution, tillsammans med de undantag och andra begränsningar som också finns i direktivet, väcker motsvarande frågor som vid genomförandet i svensk rätt av försäkringsförmedlingsdirektivet när det gäller vilka typer av verksamheter och tillhandahållare som omfattas samt vilka omständigheter som har betydelse vid bedömningen. De över- väganden och ställningstaganden som har gjorts i tidigare lagstiftnings- ärende när det gäller begreppet försäkringsförmedling är i huvudsak relevanta även i förevarande lagstiftningsärende (se prop. 2004/05:133 s. 45–54). Som anges ovan torde de rättskällor som förekommer i anslutning till den nuvarande lagstiftningen på området således kunna ge viss vägledning även när det gäller den nya lagen.

Förslaget i denna proposition innebär att när försäkringsdistributions- direktivet genomförs i svensk rätt införs begreppet försäkrings- distribution i den nya lagen, vilket alltså också omfattar försäkrings- företagens direktförsäljning till kunder. Det är därför motiverat att nedan redovisa en övergripande bedömning av de frågor som nämns ovan. Någon fullständig redogörelse är det dock inte möjlig att lämna i det avseendet. Den närmare gränsdragningen kring tillämpningsområdet i enskilda fall är ytterst en fråga för rättstillämpningen.

Allmänt om definitionen av försäkringsdistribution och försäkringsdistributör

En ren bokstavstolkning av definitionen i försäkringsdistributionsdirek- tivet ger närmast intryck av att all verksamhet som på något sätt har an- knytning till ett försäkringsavtal utgör försäkringsdistribution (jfr defini- tionen av försäkringsförmedling i artikel 2.3 i försäkringsförmedlings- direktivet och prop. 2004/05:133 s. 47 f.). Mot bakgrund av direktivets innehåll i övrigt bör det dock understrykas att en sådan strikt tolkning varken framstår som riktig eller rimlig. Begreppet försäkringsdistribution bör i stället tolkas i ljuset av det grundläggande syftet med direktivet, dvs. att ställa upp höga krav på yrkeskvalifikationer för sådana aktörer som spelar en central roll vid köp och försäljning av försäkringar. Detta gäller i samtliga stadier avseende omsättningen av försäkringar.

Med en sådan utgångspunkt kan det inledningsvis konstateras att ett försäkringsföretag utgör en försäkringsdistributör och att sådana företag i hög grad ägnar sig åt försäkringsdistribution vid omsättningen av

Prop. 2017/18:216

109

Prop. 2017/18:216

110

försäkringar till kunder. Vidare får de som uppträder som mellanmän i förhållandet mellan försäkringsföretag och försäkringstagare typiskt sett anses som försäkringsförmedlare som ägnar sig åt försäkringsdistribution (jfr skäl 11 till försäkringsdistributionsdirektivet). Det innefattar bl.a. de aktörer som mot ersättning hjälper potentiella försäkringstagare och försäkrade med att välja, anordna, ingå eller vidmakthålla ett försäkrings- skydd, eller biträder försäkringstagare vid försäkringsfall. En annan yrkesgrupp som på motsvarande sätt tydligt faller inom tillämpnings- området är de som bistår försäkringsföretag i deras försäljningsverk- samhet. Även sådan agenturverksamhet som utförs av den som utvecklar försäkringsprodukter och samarbetar med försäkringsföretag genom att placera risker hos dessa faller inom tillämpningsområdet.

Den gemensamma nämnaren för den typ av verksamheter som beskrivs ovan är att de får anses spela en central roll vid köp och försäljning av försäkringar samt ha möjlighet att direkt påverka kundernas försäkrings- skydd. Den grundläggande tanken bakom direktivet och därmed även den nya lagen om försäkringsdistribution är att sådan verksamhet även fortsättningsvis endast bör bedrivas av personer som uppfyller tydliga krav när det gäller försäkringsdistribution samt kunskap och kompetens. De bör också ha en skyldighet att ge kunden adekvata råd och tillhanda- hålla kunden nödvändig information.

Lagrådet konstaterar att enligt förslaget ska den nya lagen gälla endast för försäkringsföretag och försäkringsförmedlare. Denna begränsning bör enligt Lagrådet framgå redan av regleringen av tillämpningsområdet. Lagrådet anser även att förslaget bör justeras så att det inte ska vara nödvändigt att verksamheten avser både bistående av förvaltningen av ett försäkringsavtal och fullgörandet av avtalet. Enligt Lagrådet bör det vara tillräckligt att verksamheten består av en av dessa åtgärder. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och förslaget bör därför justeras i enlighet med Lagrådets synpunkter.

Föremålet för distributionen ska vara ett försäkringsavtal

Av definitionen av försäkringsdistribution i försäkringsdistributions- direktivet följer det att föremålet för distributionen ska vara ett försäkringsavtal (artikel 2.1.1). Försäkringsjuridiska föreningen efter- frågar en uttrycklig definition av försäkringsavtal i den nya lagen. Regeringen konstaterar att det i dag inte finns någon definition av vad som avses med försäkringsavtal i någon av de svenska författningarna på försäkringsområdet. Inte heller i direktivet eller någon annan EU-rättsakt på området finns det en definition av försäkringsavtal. Det kan därmed ifrågasättas om det skulle gagna rättstillämpningen om det införs en definition av försäkringsavtal i den nya lagen. Det är inte heller självklart vilken betydelse en sådan definition skulle få för tillämpningen av andra författningar på försäkringsområdet än den nya lagen. Följderna av detta är därmed i sin tur svåra att förutse. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att det inte bör införas någon definition av försäkringsavtal i den nya lagen. Med försäkringsavtal bör emellertid i den nya lagens mening i huvudsak avses ett avtal om försäkring som ingås mellan ett försäkringsföretag och en försäkringstagare. Utmärkande för ett försäkringsavtal bör vidare vara att försäkringsföretaget mot ersättning

(en försäkringspremie) åtar sig att ersätta en skada eller utge ett visst belopp om en händelse av visst slag inträffar (det s.k. försäkringsfallet) (se prop. 2003/04:150 s. 123 f.). Tillämpningsområdet för den nya lagen bör dock inte omfatta distribution av försäkringsåtaganden som lämnas av det allmänna. Det anförda utesluter således bl.a. tjänster med anknytning till Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet. Tillhandahållande av vissa typer av tjänster när det gäller premie- pensionen anses som värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappers- marknaden (se prop. 2016/17:162 s. 257 f.).

Inget krav på att verksamheten ska ske inom ramen för yrkesmässig verksamhet för att anses som försäkringsdistribution

Enligt promemorians förslag ska det inte ställas upp något krav på att försäkringsdistributionen ska bedrivas yrkesmässigt för att den ska falla inom tillämpningsområdet för den nya lagen om försäkringsdistribution.

Sparbankernas Riksförbund och Sveriges advokatsamfund anser att det bl.a. kan komma att medföra att även personer som vid något enstaka tillfälle utför en distributionsaktivitet mot ersättning omfattas av den nya lagen. Det bör i det sammanhanget inledningsvis noteras att det i defini- tionen av försäkringsdistribution i försäkringsdistributionsdirektivet inte finns något krav på att verksamheten ska utföras med ett kommersiellt syfte (artikel 2.1.1). På motsvarande sätt förhåller det sig även med definitionen av försäkringsförmedling i försäkringsförmedlingsdirektivet (artikel 2.3). Det bör vidare noteras att kvalificeringen av en verksamhet såsom försäkringsdistribution endast utgör den ena av två beståndsdelar när det gäller att avgöra om direktivets regler är tillämpliga. Det andra steget utgörs av att fastställa om den som utför verksamheten ska klassi- ficeras som försäkringsdistributör. När det gäller försäkringsföretag är den bedömningen okomplicerad eftersom ett sådant företag alltid är att anse som försäkringsdistributör (artikel 2.1.6 och 2.1.8). Avseende försäkringsförmedlare kan bedömningen emellertid vara svårare att göra. Till skillnad från definitionen av försäkringsförmedlare i lagen om försäkringsförmedling krävs det varken enligt försäkringsförmedlings- direktivet eller försäkringsdistributionsdirektivet att förmedlaren ska vara registrerad för att omfattas av definitionen (jfr 1 kap. 10 § 5 lagen om försäkringsförmedling). Av det följer att en tillhandahållare i och för sig kan vara att anse som försäkringsförmedlare i försäkringsdistributions- direktivets mening utan att själv känna till den omständigheten. Den avgörande faktorn för om en fysisk eller juridisk person är att anse som försäkringsförmedlare och således försäkringsdistributör är i stället om verksamheten (som alltså ska utgöra försäkringsdistribution enligt den första bedömningen) bedrivs mot ersättning (artikel 2.1.3). Aktörer som utför rent benefika tjänster omfattas alltså inte av direktivets tillämp- ningsområde.

I lagen om försäkringsförmedling finns det i dag, liksom i den numera upphävda lagen om försäkringsmäklare, i stället för ett krav på ersättning ett rekvisit om att förmedlingen ska ske ”yrkesmässigt”. Innebörden av detta krav utvecklas närmare i förarbetena till den sistnämnda lagen (se prop. 1988/89:136 s. 32 och prop. 2004/05:133 s. 49). Där anges beträffande näringsidkare som har sin vanliga verksamhet inom ett annat

Prop. 2017/18:216

111

Prop. 2017/18:216 yrkesområde, att det är av särskild betydelse för bedömningen i vad mån

	förmedlingen är en återkommande företeelse och i vad mån förmedlingen
	av försäkringar ingår som en integrerad del i näringsidkarens övriga
	verksamhet. En annan omständighet av betydelse för bedömningen är
	enligt förarbetena hur näringsidkaren marknadsför sin verksamhet. I
	begreppet yrkesmässighet får anses ingå att försäkringsförmedlingen
	utförs mot någon form av ekonomiskt utbyte.
	Det kan konstateras att de nämnda förarbetsuttalandena synes medge
	undantag för aktörer som mot ersättning utför verksamhet som
	definitionsmässigt utgör försäkringsförmedling, under förutsättning att
	den inte kan anses yrkesmässig. Hur kravet på yrkesmässighet förhåller
	sig till de uttryckliga undantag som anges i försäkringsförmedlings-
	direktivet, närmast avseende förmedling i anslutning till en annan yrkes-
	verksamhet (artikel 2.3 tredje stycket), utvecklas inte i det samman-
	hanget. Förarbetsuttalandena när det gäller lagen om försäkringsmäklare
	bör emellertid ses i ljuset av att det vid den tidpunkten inte fanns
	särskilda regler om sidoverksamma försäkringsmäklares verksamhet.
	Frågan är här om ett motsvarande krav på yrkesmässighet i den nya
	lagen om försäkringsdistribution skulle gå för långt och därmed begränsa
	tillämpningsområdet i förhållande till vad som är möjligt enligt
	försäkringsdistributionsdirektivet. Enligt regeringens uppfattning finns
	det anledning att göra bedömningen – till skillnad från ovan redovisade
	uttalanden i förarbetena till lagen om försäkringsmäklare och lagen om
	försäkringsförmedling – att så kan vara fallet. Det finns nämligen ett
	mycket begränsat utrymme för att ställa upp ytterligare krav på vad som
	ska anses som försäkringsdistribution utöver dem som uttryckligen anges
	i försäkringsdistributionsdirektivet. Detta bör åtminstone vara fallet om
	det skulle innebära att sådan verksamhet omfattas av mindre stränga
	regler än dem i direktivet. En annan sak är att det torde ha mindre
	praktisk betydelse på marknaden för försäkringsdistribution om
	nuvarande krav på yrkesmässig verksamhet tas bort, eftersom de omstän-
	digheterna som berörs i nämnda förarbeten och som Sparbankernas
	Riksförbund och Advokatsamfundet tar upp till viss del i stället omfattas
	av undantagen i direktivet som gäller för verksamhet som bara avser
	tillhandahållande av allmän information eller för tillhandahållande av
	information eller ge råd om försäkring inom ramen för en annan
	yrkesverksamhet (jfr artikel 2.2 a och d i direktivet). Det kan i det
	sammanhanget noteras att direktivet ger ett större utrymme för undantag
	när det gäller personer som bedriver en annan yrkesverksamhet än för
	privatpersoner. Förklaringen till det får anses vara att regelverket i
	huvudsak avser att skydda de kunder som är föremål för försäkrings-
	distributionsaktiviteter, inte att skydda personer som mot ersättning
	bedriver en mycket begränsad verksamhet. Bakgrunden till de undantag
	som finns när det gäller personer som bedriver annan yrkesverksamhet,
	bör ses i ljuset av att det i sådana situationer får anses vara i kundens
	intresse att i viss omfattning kunna få råd i de försäkringsfrågor som
	aktualiseras inom ramen för den andra yrkesverksamheten (utan krav på
	särskilt tillstånd).
	Dagens krav på yrkesmässighet har ibland tolkats som att bedöm-
	ningen omfattar huruvida de tjänster som aktualiserar försäkrings-
112	förmedling utförs inom ramen för en verksamhet som totalt sett är att

anse som yrkesmässigt bedriven. En annan möjlig tolkning, som ligger närmare lagen om försäkringsförmedlings ordalydelse, är att bedöm- ningen endast avser om de tjänster som aktualiserar försäkrings- förmedling är att anse som yrkesmässiga. De båda tolkningarna har bl.a. betydelse för hur man vid bedömningen ska se på kravet om ett ekonomiskt utbyte. Med utgångspunkt i den sist nämnda tolkningen finns det en risk som innebär att det framstår som lätt att kringgå regelverket. En aktör som förmedlar försäkringar skulle kunna undvika reglerna genom att hänvisa till att något ekonomiskt utbyte inte erhållits för de aktuella tjänsterna. Den beskrivna situationen skulle kunna uppkomma även om man utmönstrar kravet på yrkesmässighet och i stället inför ett krav på att verksamheten bedrivs mot ersättning. Detta framstår i och för sig inte som en lämplig konsekvens. För en kund som fått bristfälliga råd om försäkring torde det inte framstå som av avgörande betydelse om rådgivaren fått någon ersättning eller inte. I detta sammanhang bör det dock betonas att begreppet ersättning getts en vid innebörd i direktivet och definieras där som alla provisioner, ersättningar, kostnader eller andra betalningar, inbegripet ekonomiska ersättningar av alla slag eller eventuella andra finansiella eller icke-finansiella förmåner eller incitament, som erbjuds eller utbetalas med avseende på försäkrings- distributionsverksamhet (artikel 2.1.9). Ersättning omfattar således inte bara samtliga typer av direkta betalningar från kunder och andra, utan även bl.a. icke-finansiella incitament. För att rekvisitet om ersättning ska anses uppfyllt när det gäller att fastställa om någon är att anse som försäkringsförmedlare, bör det enligt den nya lagen om försäkrings- distribution därmed inte ställas något krav på att en konkret betalning görs eller erbjuds. Det bör i det avseendet vara tillräckligt att försäkrings- distributionen t.ex. främjar omsättningen av tillhandahållarens andra produkter eller tjänster. I enlighet med det anförda torde det föreligga begränsade risker för kringgåenden av regelverket med den ordning som föreslås.

Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att det i den nya lagen om försäkringsdistribution inte bör ställas upp ett krav på att verksam- heten ska bedrivas yrkesmässigt för att det ska anses vara fråga om försäkringsdistribution.

Försäkringsdistribution i det prekontraktuella stadiet av ett försäkringsavtal

Enligt direktivet ska, som anges ovan, verksamhet som består i att ge råd om, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal anses utgöra försäkringsdistribution (artikel 2.1.1). Denna definition i direktivet av verksamhet i den prekontraktuella fasen av ett försäkringsavtal, avviker från motsvarande definition av försäk- ringsförmedling i försäkringsförmedlingsdirektivet bl.a. på så sätt att orden lägga fram (eng. introducing) har ersatts med att ge råd om (eng. advising on). I detta avsnitt används termen prekontraktuell som en benämning på tiden innan ett försäkringsavtal ingås. Den nämnda ändringen bör komma till uttryck i den nya lagen om försäk- ringsdistribution. Detta bedöms dock i och för sig inte föranleda någon ändring i sak av det tillståndspliktiga området. Det följer av att även den

Prop. 2017/18:216

113

Prop. 2017/18:216 nuvarande ordalydelsen lägga fram försäkringsavtal får anses omfattas av den föreslagna nya lydelsen. Beroende på situationen i det enskilda fallet får ett framläggande av ett försäkringsavtal anses omfattas av antingen att ge råd om försäkringsavtal, föreslå eller utföra annat förberedande arbete inför ingåendet av försäkringsavtal (eng. other work preparatory to the conclusion of contracts of insurance). Med andra ord får även att lägga fram eller på annat sätt erbjuda försäkringsavtal, liksom i dag enligt regelverket för försäkringsförmedling, anses omfattas av det reglerade området (dvs. försäkringsdistribution). Det innebär enligt det som anges i promemorian att utrymmet för att t.ex. marknads- föra försäkringsprodukter och produkter med klar anknytning till ett försäkringsavtal till kunder (t.ex. olika investeringsalternativ i form av exponering mot finansiella instrument), utan att omfattas av tillämp- ningsområdet för regelverket, även fortsättningsvis torde vara mycket begränsat. Den bedömningen motiveras även av att det inte kan anses acceptabelt att en aktör kan kringgå regelverket med hänvisning till att åtgärderna endast utgör marknadsföring. Advokatsamfundet ställer sig frågande till den bedömningen och hänvisar till att marknadsföring normalt sett inte utgör tillståndspliktig verksamhet. Regeringen, som inte gör någon annan bedömning än den som görs i promemorian, konstaterar att produkter och tjänster normalt sett inte över huvud taget omgärdas av reglering i den omfattning som försäkring gör. Den för kunderna och samhället viktiga funktion som försäkringsväsendet utgör får dock anses motivera de inskränkningar i näringsfriheten som det föreslagna regel- verket innebär. I det sammanhanget bör det dock klargöras att inte alla marknadsföringsaktiviteter av specifika försäkringsprodukter utgör försäkringsdistribution. Sedvanlig reklam som sänds ut till allmänheten via tryckta eller digitala medier bör t.ex. inte anses utgöra försäkrings- distribution. Det förutsätter emellertid att det för en genomsnittlig mottagare av marknadsföringen klart framgår att det är fråga om just reklam. Den marknadsföring som alltså inte omfattas av begreppet försäkringsdistribution kännetecknas vidare av att potentiella kunder inte direkt eller indirekt kan teckna någon försäkring genom åtgärderna. Vidare torde marknadsföring av försäkringsdistributörers verksamhet i tillämpliga delar omfattas av de uttryckliga undantag som finns i direktivet avseende information och hänvisningar (artikel 2.2 d, se vidare nedan). På motsvarande sätt förhåller det sig med näringsidkare som tillhandahåller informationsbroschyrer om andras försäkringsprodukter (t.ex. broschyrer om dolda fel-försäkringar på fastighetsmäklarkontor). Det förutsätter dock att näringsidkaren inte vidtar några ytterligare åtgärder för att bistå med ingåendet av ett försäkringsavtal. Motivet till den nu aktuella gränsdragningen, vid sidan av direktivets ordalydelse, är att endast verksamhet som på ett direkt sätt kan påverka kundens försäkringsskydd bör omfattas av den nya lagen. I det avseendet får verksamhet som bara består i sedvanlig reklam, information och hänvis- ningar endast indirekt anses påverka kundens val av försäkringsskydd. I dessa situationer kommer även presumtiva kunder behöva vända sig till någon som omfattas av regelverket för försäkringsdistribution för att kunna teckna en försäkring.

114

Försäkringsdistribution genom att ingå försäkringsavtal

Enligt direktivet ska verksamhet som består i att ingå försäkringsavtal anses utgöra försäkringsdistribution (artikel 2.1.1). I promemorian föreslås att definitionen i den delen genomförs i svensk rätt genom att nuvarande bestämmelse i lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 1 § andra stycket 2) förs över oförändrad till den nya lagen om försäkrings- distribution. Svensk Försäkring och Försäkringsjuridiska föreningen påpekar att definitionen av försäkringsdistribution i förslaget avviker från definitionen i direktivet genom inskränkningen till verksamhet som innebär att ”för annans räkning ingå försäkringsavtal” och önskar en förklaring till denna avvikelse. Svensk Försäkring önskar även ett förtydligande när det gäller den situationen när ett försäkringsföretag både själv distribuerar sina försäkringar och dessutom distribuerar produkter genom försäkringsförmedlare.

Regeringen konstaterar att enligt ordalydelsen av definitionen av försäkringsdistribution i direktivet innefattas att ingå försäkringsavtal (eng. activities of … concluding such contracts). Ordalydelsen synes omfatta både att ingå försäkringsavtal för egen och annans räkning. På motsvarande sätt förhåller det sig även med definitionen av försäkrings- förmedling i försäkringsförmedlingsdirektivet, som är likalydande med direktivets i den delen (artikel 2.3 första stycket). När försäkringsförmed- lingsdirektivet genomfördes i svensk rätt genomfördes definitionen i den delen i en definition i lagen om försäkringsförmedling som i den nu aktuella delen lyder ”att för någon annans räkning ingå försäkringsavtal” (1 kap. 1 § andra stycket 2). I förarbetena till bestämmelsen anges att definitionen överensstämmer i sak med den i försäkringsförmedlings- direktivet (prop. 2004/05:133 s. 45–54 och 144). Det förhållandet att ordalydelsen avviker från den i direktivet i det nu aktuella avseendet berörs emellertid inte. Det får förutsättas att avsikten med utformningen av definitionen i lagen om försäkringsförmedling var att klargöra att tillämpningsområdet innefattar verksamhet som utgörs av att försäkrings- förmedlare agerar som fullmäktig för en kund eller ett försäkringsföretag. Det får på motsvarande sätt förutsättas att avsikten var att uttryckligen undanta verksamhet som utgörs av att en försäkringsförmedlare ingår försäkringsavtal för egen räkning (t.ex. den för försäkringsförmedlare obligatoriska ansvarsförsäkringen). Detta framstår i det närmaste som en självklar gränsdragning och får anses som väl förenligt med försäkrings- förmedlingsdirektivets syfte. Något kundförhållande aktualiseras ju inte i den situationen. Lika lite kan det aktualiseras några försäkrings- förmedlingsrättsliga skyldigheter för någon annan som ingår försäkrings- avtal såsom försäkringstagare.

Frågan är om den nu aktuella formuleringen i definitionen av lagen om försäkringsförmedling bör användas även i definitionen av försäkrings- distribution i den nya lagen om försäkringsdistribution. Till skillnad från nuvarande regelverk för försäkringsförmedling omfattar regelverket för försäkringsdistribution även försäkringsföretagens verksamhet. Det är mot den bakgrunden inte lika självklart om, eller till vilken grad, försäkringsdistributörers ingående av försäkringsavtal för egen räkning bör undantas från definitionen av försäkringsdistribution. Det bör i

Prop. 2017/18:216

115

Prop. 2017/18:216 sammanhanget särskilt beaktas att alla försäkringsavtal ingås med		ett
	försäkringsföretag som en av avtalsparterna.
	När det först gäller försäkringsförmedlare kan inte någon annan
	ordning än den som gäller i dag anses motiverad när det kommer till
	försäkringsdistributionsdirektivet och den nya lagen om försäkrings-
	distribution. Det innebär att en försäkringsförmedlares ingående av
	försäkringsavtal för egen räkning inte heller fortsättningsvis bör anses
	omfattas av regelverket. Detsamma gäller avtal som ingås av andra
	försäkringstagare. Det förefaller liksom enligt regelverket	för
	försäkringsförmedling mer förenligt med direktivet att endast de som
	begagnar sig av fullmakt för att ingå försäkringsavtal för annans räkning
	ska anses som föremål för de skyldigheter som aktualiseras genom
	regleringen. Den ordningen får emellertid för försäkringsförmedlares del
	anses klart framgå av direktivets och den nya lagens systematik och
	syfte. Om inte annat torde ett uppdrag som fullmäktig omfattas av annat
	förberedande arbete innan försäkringsavtal ingås (artikel 2.1.1). Någon
	uttrycklig bestämmelse som närmare preciserar det nämnda förhållandet
	behövs därför inte i den nya lagen.
	När det sedan gäller försäkringsföretagens ingående av försäkrings-
	avtal för egen räkning talar framför allt direktivets ordalydelse för att det
	ska anses utgöra försäkringsdistribution. Att försäkringsföretagens
	direktförsäljning av försäkringar till kunder omfattas av tillämpnings-
	området framgår även klart av skälen till direktivet (skäl 7). Mot
	bakgrund av direktivets tillämpningsområde kan den slutsatsen dras att
	alla försäkringsavtal antingen ska anses distribuerade av en försäkrings-
	förmedlare eller omfattas av försäkringsföretagens direktförsäljning till
	kunder. Den slutsatsen stämmer även väl med direktivets syfte att
	försäkringsdistributörer ska behandlas lika och kunden ha samma skydd
	oberoende av distributionsform. Promemorians förslag skulle emellertid i
	den praktiska tillämpningen kunna tolkas som att ett försäkringsavtal kan
	ingås utan att ha varit föremål för någons försäkringsdistribution (för att
	verksamheten inte utgjort försäkringsdistribution eller tillhandahållaren
	inte varit försäkringsdistributör). En sådan tolkning skulle kunna få till
	följd att ett försäkringsföretags direktförsäljning inte anses omfatta de
	fall då en annan aktör som är undantagen från regelverket först har
	medverkat till att försäkringsavtalet ingåtts. Den tolkningen skulle
	således leda till en omotiverad lucka i regleringen som förfaller
	oförenligt med målsättningen om ett högt kundskydd. Vidare skulle en
	sådan tolkning riskera att leda till kringgåenden av regelverket på
	kundernas bekostnad. Det skulle i enlighet med det kunna framstå som
	fördelaktigt att använda sig av en aktör som inte anses som förmedlare
	vid distributionen. Det anförda förefaller sammanfattningsvis inte som
	förenligt med direktivet. Ett annat argument som talar för den slutsatsen
	är att även de sidoverksamma försäkringsförmedlares verksamhet (artikel
	1.3) som uttryckligen undantas enligt direktivet omfattas av vissa regler
	som säkerställer att vissa centrala krav i regelverket uppfylls (artikel 1.4).
	En fråga som det finns anledning att belysa är hur den aktuella
	bestämmelsen i direktivet bör förstås när det gäller situationen när en
	försäkring distribueras genom en försäkringsförmedlare. En tänkbar
	tolkning skulle kunna vara att både försäkringsförmedlaren och det
116	berörda försäkringsföretaget ska fullgöra motsvarande skyldigheter i

förhållande till samma kund (försäkringsförmedlaren vid försäkrings- distribution inom ramen för det prekontraktuella stadiet av försäkrings- avtalet och försäkringsföretaget i form av försäkringsdistribution som endast består av att ingå samma avtal). Fråga är om både försäkrings- förmedlaren och försäkringsföretaget i den situationen bör vara skyldiga att utföra separata bedömningar och lämna information till samma kund. Enligt regeringens bedömning är det dock uteslutet att direktivet är avsett att tillämpas på det sättet i den situationen. Således bör inte heller den nya lagen göra det. Det är i stället den försäkringsdistributör som kontaktar kunden eller kunden vänder sig till som i första hand bör vara skyldig att fullgöra skyldigheterna att göra olika typer av bedömningar och lämna information. En annan sak är att alla försäkringsdistributörer över tiden ska uppfylla grundläggande kvalitativa krav för verksamheten. I de fall en försäkring distribueras genom en försäkringsförmedlare, och försäkringsföretaget som enda försäkringsdistributionsåtgärd ingår försäkringsavtalet, bör det således vara försäkringsförmedlaren som ska fullgöra skyldigheterna i förhållande till kunden. Det bör emellertid ankomma på det försäkringsföretag som förlitar sig på den ordningen att säkerställa att de åtgärder som föregått ingåendet av avtalet utförts av en försäkringsförmedlare. När det gäller försäkringsförmedlare som agerar på en kunds uppdrag bör försäkringsföretaget kunna utgå från att det är fallet efter att ha kontrollerat registreringen. När det gäller försäkrings- förmedlare som försäkringsföretag anlitar för att sälja sina försäkrings- produkter kan de båda försäkringsdistributörerna i ett samarbetsavtal förtydliga vem av parterna som ska fullgöra skyldigheterna att lämna information m.m. En sådan överenskommelse kan emellertid inte ges någon avgörande betydelse när det gäller att fastställa om en försäkrings- distributör åsidosatt sina skyldigheter enligt den nya lagen. Om försäkringsföretagets ingående av ett försäkringsavtal däremot inte före- gåtts av medverkan av en försäkringsförmedlare, ankommer det alltid på försäkringsföretaget att ge kunden information och bedöma dennes krav och behov m.m. Det gäller t.ex. även om någon som omfattas av undan- tag enligt den nya lagen har medverkat i det prekontraktuella stadiet. Det får i en sådan situation i enlighet med vad som anförs ovan anses röra sig om direktförsäljning från försäkringsföretagets sida. Av det följer sammanfattningsvis att kundskyddsreglerna i den nya lagen ska gälla när ett försäkringsavtal ingås, oavsett om försäkringsdistributionen skett genom en försäkringsförmedlare som då ska fullgöra skyldigheterna eller för att det ska anses som direktförsäljning från försäkringsföretagets sida och försäkringsföretaget då ska fullgöra skyldigheterna.

Det finns vidare inte något som hindrar att en kund som är i kontakt med en försäkringsförmedlare också vänder sig direkt till ett försäkrings- företag. I en sådan situation ska försäkringsföretaget fullgöra skyldig- heterna i förhållande till kunden.

Det bör i detta sammanhang återigen betonas att ett syfte med det nya regelverket är att kunden ska omfattas av samma skydd oavsett om den vänder sig till en försäkringsförmedlare eller direkt till ett försäkrings- företag. En konsekvens av det är att en kund som huvudregel inte ska kunna ingå ett försäkringsavtal, utan att en försäkringsdistributör först säkerställer att de grundläggande krav som anges i direktivet är uppfyllda. Det kan däremot inte anses vara i enlighet med direktivet eller

Prop. 2017/18:216

117

Prop. 2017/18:216 i kundens intresse att två eller fler aktörer som omfattas av regelverket fullgör samma skyldigheter. Det skulle endast leda till onödiga kostnader som i slutändan drabbar försäkringsdistributörernas kunder.

När det kommer till försäkringsföretagens verksamhet att ingå försäkringsavtal för egen räkning, får det sammanfattningsvis anses att det bör utgöra försäkringsdistribution enligt försäkringsdistributions- direktivet och därmed enligt den nya lagen om försäkringsdistribution. I det sammanhanget måste dock framhållas en viktig distinktion. Försäkringsdistributionsdirektivet innehåller inte civilrättsliga regler om hur ett avtal ska ingås eller vilka krav som ställs på formerna för, eller innehållet i, ett försäkringsavtal. Det faktum att även försäkrings- företagens ingående av avtal för egen del omfattas av begreppet försäkringsdistribution, har bara betydelse i förhållande till de näringsrättsliga krav som ställs på en distributör. Att ingå ett avtal för egen del utlöser alltså en skyldighet att uppfylla de näringsrättsliga kraven för försäkringsdistribution i den nya lagen, t.ex. i fråga om skyldigheten att ha ersättningssystem för anställda som inte negativt påverkar förmågan att uppfylla kraven i lagen (se avsnitt 9.5). Den nya lagen medför dock inte några särskilda civilrättsliga krav på innehållet i ett försäkringsavtal eller formerna för när och hur ett sådant kan ingås. Inte heller i övrigt reglerar lagen parternas inbördes förhållande till följd av ett ingånget försäkringsavtal.

Regeringen anser sammantaget att det, till skillnad från promemorians förslag, i definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen om försäkringsdistribution endast bör anges ”ingå försäkringsavtal”.

Försäkringsdistribution i förhållande till redan ingångna försäkringsavtal

Enligt direktivet ska verksamhet som består i att bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal anses utgöra försäkringsdistribution (artikel 2.1.1). AFA Försäkring önskar att det förtydligas vad som bör avses med sådan verksamhet. Det kan först konstateras att det är fråga om försäkringsdistribution i förhållande till redan ingångna försäkrings- avtal. Med direktivets ordalydelse att bistå (eng. assisting) bör enligt regeringens uppfattning avses att med råd eller andra åtgärder biträda någon med vad som ankommer på denne inom ramen för förvaltning eller fullgörande av ett försäkringsavtal. Detta torde i första hand ta sikte på en tredje man som hjälper en kund i dennes relation till försäk- ringsföretaget. Därutöver kan man tänka sig att ett försäkringsföretag, vid sidan av de skyldigheter som följer av ett försäkringsavtal, gentemot kunden särskilt åtar sig att bistå denne med något. Det kan t.ex. gälla råd om investeringsalternativ under försäkringstiden. Detsamma bör gälla enligt den nya lagen. För att det ska anses vara fråga om biträde bör det krävas att en kund kontaktar eller kontaktas av en försäkringsdistributör eller att kunden använder sig av ett tekniskt hjälpmedel som försäkrings- distributören tillhandahåller för förvaltning eller fullgörande av försäkringsavtal.

Ett exempel på vad som bör anses som att bistå vid förvaltning är alltså att olika typer av råd lämnas till kunden angående ett ingånget för-

säkringsavtal. Framför allt torde sådana råd aktualiseras i de fall en

118

försäkringstagare eller försäkrad kan påverka omfattningen och inrikt- ningen när det gäller ett redan ingånget försäkringsavtal. Så är t.ex. fallet med försäkringsbaserade investeringsprodukter och pensionsförsäkringar som är exponerade mot marknadsvolatilitet. När det sedan kommer till att bistå vid fullgörande av ett försäkringsavtal kan det utgöras av t.ex. att bistå kunden med hanteringen av försäkringspremier. Även att bistå vid fullgörandet har huvudsakligen bäring på tredje män som kan hjälpa en kund gentemot försäkringsföretaget. När det gäller försäkrings- företagen kan konstateras att ett sådant företag till följd av sina försäkringsåtaganden kommer att ha en egen skyldighet att fullgöra sina åtaganden enligt försäkringsavtal, t.ex. vid försäkringsfall (i samman- hanget kan framhållas att skadereglering inte ska omfattas av den nya lagen, se nedan). Vidare har kunden i regel åtaganden mot försäkrings- företaget i form av premiebetalningar och biförpliktelser. Att infria egna åtaganden – oavsett om det är försäkringsföretaget eller kunden som gör det – är inte att bistå vid fullgörandet. Uppfyllandet av egna civilrättsliga förpliktelser är alltså inte i sig försäkringsdistribution eller något som ska omfattas av den nya lagen. Vidare bör rimligen gälla att om ett försäk- ringsföretag genom sedvanliga åtgärder underlättar för kunden att fullgöra sådana förpliktelser som kunden har gentemot försäkrings- företaget, t.ex. genom att skicka ut inbetalningskort avseende premier, är det något som försäkringsföretaget har ett eget intresse av att göra. Sammanfattningsvis är försäkringsföretaget och kunden motparter i frågor om fullgörandet av försäkringsavtalet (även om det inte behöver föreligga någon konflikt) och ingen av dem kan normalt bistå sin motpart gentemot sig själv. För att det ska anses att ett försäkringsföretag bistår kunden vid fullgörandet av försäkringsavtalet, torde det krävas att företaget har gjort någon typ av särskilt åtagande gentemot kunden om att hjälpa denne.

Regeringen anser, i likhet med Svensk Försäkring, att det alltså inte bör vara fråga om biträde till kunden i den nya lagens mening när ett försäkringsföretag fullgör förpliktelser för företagets räkning som följer av försäkringsavtalet. Inte heller ett försäkringsföretags förvaltning av det kollektiva innehållet i försäkringen inom ramen för försäkrings- rörelsen bör omfattas (t.ex. förvaltningen av kapitalet i en traditionellt förvaltad försäkring). Något biträde till kunden kan det i de fallen inte vara fråga om från försäkringsföretagets sida. Den verksamheten regleras i stället i försäkringsrörelselagen.

Även i de fall en försäkringsdistributör bistår en kund som själv är försäkringsdistributör, vid förvaltning eller fullgörande av ett försäkringsavtal, bör den verksamheten utgöra försäkringsdistribution.

Särskilt om rådgivning och andra råd om försäkringsavtal

Enligt direktivet ska verksamhet som består i att ge råd inför ingående av försäkringsavtal samt att bistå vid förvaltning av sådana avtal anses utgöra försäkringsdistribution (artikel 2.1.1). Som anges ovan avviker definitionen i direktivet av verksamhet som utgör försäkringsdistribution i det prekontraktuella stadiet av ett försäkringsavtal, från definitionen av försäkringsförmedling i försäkringsförmedlingsdirektivet, på så sätt att orden lägga fram har ersatts med att ge råd om. Den ändringen i

Prop. 2017/18:216

119

Prop. 2017/18:216 förhållande till försäkringsdistributionsdirektivet bör ses utifrån den nya

	reglering kring rådgivning om försäkringsavtal som införs genom
	försäkringsdistributionsdirektivet.
	Det kan i det sammanhanget konstateras att innebörden av orden ”ge
	råd” och ”rådgivning” respektive ”att föreslå” inte skiljer sig nämnvärt åt
	i dagligt tal. Med försäkringsdistributionsdirektivet förhåller det sig dock
	delvis annorlunda. Att ge råd om försäkringsavtal bör enligt den nya
	lagen utgöra försäkringsdistribution, vilket i vid mening i princip om-
	fattar all information och alla de råd som kan lämnas i anslutning till en
	försäkring. Det gäller såväl i det prekontraktuella stadiet som i för-
	hållande till råd som lämnas inom ramen för biträde vid förvaltning av
	redan ingångna försäkringsavtal. Sådana råd kan t.ex. avse biträde vid
	kundens val av försäkringsföretag, försäkringstyp, försäkringsavtal,
	investeringsalternativ, försäkringsbelopp	och förmånstagarförordnande.
	Bland dessa olika slags råd intar emellertid råd och biträde vid ingående
	och förvaltning av försäkringsavtal, som enligt direktivet definitions-
	mässigt också utgör rådgivning, en särställning.
	Förebilden för definitionen av rådgivning i försäkringsdistributions-
	direktivet finns i definitionen av investeringsrådgivning i Europaparla-
	mentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om
	marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv
	85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv
	2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (förkortat
	MiFID I) och MiFID II (jfr artikel 4.1.4 i de båda direktiven). Den
	närmare tillämpningen av den investeringstjänsten framgår av det s.k.
	genomförandedirektivet till MiFID I	(kommissionens direktiv
	2006/73/EG av den 10 augusti 2006 om genomförandet av Europa-
	parlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller organisatoriska
	krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner
	för tillämpning av det direktivet). Preciseringen har överförts oförändrad
	till den delegerade förordningen till MiFID II (kommissionens dele-
	gerade förordning [EU] 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering
	av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller
	organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag,
	och definitioner för tillämpning av det direktivet). Enligt den delegerade
	förordningen är det fråga om en personlig rekommendation, om
	rekommendationen ges till en person i egenskap av investerare eller
	presumtiv investerare eller i egenskap av ombud för en investerare eller
	presumtiv investerare (artikel 9). Rekommendationen ska t.ex. avse att
	köpa, sälja, teckna sig för, byta, lösa in, behålla eller garantera ett
	speciellt finansiellt instrument. En rekommendation anses inte vara
	personlig om den enbart sänds ut via distributionskanaler eller till
	allmänheten. Det som anges i den delegerade förordningen om investe-
	ringsrådgivning bör, i tillämpliga delar, även utgöra en vägledning för
	vad som bör avses med rådgivning enligt den nya lagen om försäkrings-
	distribution. Det innebär bl.a. att det enligt lagen bör anses vara fråga om
	en personlig rekommendation, om rekommendationen ges till en person i
	egenskap av försäkringstagare eller försäkrad eller presumtiv
	försäkringstagare eller försäkrad eller i egenskap av ombud för någon av
	de föregående kategorierna. Rekommendationen ska t.ex. avse att teckna,
120	avsluta, återköpa, behålla eller ändra villkoren när det gäller ett specifikt

försäkringsavtal. Rådgivning innebär med andra ord en individualiserad rekommendation till en eller flera kunder att förfara på ett visst sätt. Som framgår ovan utgör även personliga rekommendationer som gäller olika val inom ramen för ett försäkringsavtal rådgivning.

Med rådgivning bör i den nya lagen således avses råd som innebär att försäkringsdistributören tillhandahåller en personlig rekommendation i fråga om ett eller flera försäkringsavtal (jfr artikel 2.1.15 i försäkrings- distributionsdirektivet). Det bör för att det ska vara fråga om rådgivning krävas dels att rekommendationen är riktad till en eller flera specifi- cerade kunder, dels att rekommendationen gäller ett eller flera angivna försäkringsavtal. Om det brister i minst något av de avseendena är det således inte fråga om rådgivning (t.ex. för att rekommendationen riktas till kunder i allmänhet, dvs. rekommendationen är inte personlig, eller för att den personliga rekommendationen t.ex. avser att kunden bör skaffa en inte närmare angiven försäkringsprodukt, dvs. rekommendationen avser inte specifika försäkringsavtal). För det fall att försäkringsdistributören rekommenderar en kund att teckna en fondförsäkring och distributörens sortiment endast innehåller ett försäkringsavtal av den typen, får dock rekommendationen anses vara specifik. Endast den omständigheten att en försäkringsdistributörs sortiment bara innehåller ett försäkringsavtal bör dock inte anses innebära att distributionen ska utgöra rådgivning.

Den skillnad som i direktivet görs mellan råd och rådgivning bör i en- lighet med vad som anges ovan komma till uttryck i lagen om försäk- ringsdistribution. Detta bör ske genom att rådgivning definieras på samma sätt som i direktivet och att det till den typen av försäkringsdistri- bution kopplas särskilda krav. Regeringen anser däremot inte att det, som SFM föreslår, bör införas en definition av ”råd om försäkringsavtal”.

Sammanfattningsvis är det långt ifrån alla typer av biträde som utgör ”råd om” och ”biträde vid förvaltning av” försäkringsavtal som också bör utgöra ”rådgivning” avseende försäkringsavtal i den nya lagens mening. När rådgivning lämnas innebär det att försäkringsdistributören måste uppfylla vissa ytterligare krav, bl.a. avseende att motivera rådgivningen, som inte gäller andra typer av råd och biträde (se avsnitten 10.4.3 och 11.6.1). Det beror på att det vid rådgivning i högre grad än andra råd och biträde föreligger en risk för intressekonflikter (risken är särskilt stor när en försäkringsdistributör står inför valet att rekommendera kunden att ingå ett visst försäkringsavtal eller välja ett investeringsalternativ framför ett annat). Vidare har kunden ett berättigat intresse av att försäkrings- distributören noga överväger och motiverar de personliga rekommenda- tioner som lämnas. I förlängningen utgör de till rådgivningen kopplade dokumentationskraven även ett viktigt instrument för att i efterhand kunna utreda vilka rekommendationer som lämnats och skälen till det.

När det sedan kommer till uttrycket att ”föreslå försäkringsavtal” i det prekontraktuella stadiet av tillämpningsområdet, bör det avse de rekommendationer när det gäller försäkringsavtal som inte omfattas av definitionen av rådgivning, t.ex. för att de inte utgör en personlig rekommendation. En rekommendation som utgör rådgivning bör i och för sig kunna vara både uttrycklig eller i vissa fall underförstådd. Det bör tilläggas att en försäkringsdistributör, som inte utför rådgivning, inte heller får erbjuda eller föreslå ett avtal som inte är förenligt med kundens krav och behov i fråga om försäkringsskydd (artikel 20.1 andra stycket i

Prop. 2017/18:216

121

Prop. 2017/18:216 försäkringsdistributionsdirektivet). I promemorian anges följande exem- pel för att ge ytterligare vägledning i denna fråga. Om en försäkrings- distributör träffar en kund och rekommenderar denne att ingå ett visst försäkringsavtal eller välja ett visst investeringsalternativ bör den verksamheten utgöra rådgivning och därmed träffas av de strängare kraven. Om en försäkringsdistributör däremot träffar ett antal kunder samtidigt och allmänt lovordar en eller flera försäkringsprodukter eller investeringsalternativ, är detta i och för sig att anse som försäkrings- distribution men bör inte utgöra rådgivning. Försäkringsdistributören ska då bl.a. tillse att de produkter som marknadsförs är förenliga med kundernas krav och behov innan några försäkringsavtal kan ingås. I de fall produkterna utgör försäkringsbaserade investeringsprodukter, ska som huvudregel även en s.k. passandebedömning göras (se avsnitt 11.6.1). Annorlunda förhåller det sig dock om kunderna samlats för att de tillhör samma kategori beträffande t.ex. ålder eller inkomst- förhållanden och att det som distributören kommunicerar till kunderna får anses motsvara rådgivning. Även i ett sådant fall bör försäkrings- distributören ibland anses tillhandahålla en personlig rekommendation som träffas av de strängare kraven. Svensk Försäkring ifrågasätter den bedömning som görs i promemorian och önskar ett förtydligande om vad som är syftet med det exemplet i promemorian. Regeringen, som inte finner skäl att göra någon annan bedömning än den som redovisas i promemorian, anser att det genom exemplet åskådliggörs att rådgivning kan anses föreligga även i det fall två eller fler kunder utgör föremålet för distributörens försäkringsdistribution. Det torde t.ex. vara en vanligt förekommande situation att två makar eller sammanboende samtidigt deltar vid ett möte som innefattar rådgivning. Vidare är det vanligt att försäkringsdistributörer samlar ett större antal individer för att erbjuda sina produkter och tjänster. I det avseendet bör eventuella rekommenda- tioner kunna anses som personliga i den nya lagens mening, om kunderna valts ut för att de bedöms t.ex. tillhöra samma målgrupp med individuellt motsvarande förutsättningar, för vilken produkten eller tjänsten kan anses lämplig. Den bedömningen ska ses ljuset av de problem som förekommit på marknaden när det gäller försäljning av komplicerade livförsäkringar till kunder som samlats i grupp. Det finns inte anledning att undanta rådgivning till en grupp av kunder från kraven, om försäkringsdistributionen anpassats efter individer som valts ut för att de var och en bedöms uppfylla vissa kriterier som har samband med produkten eller tjänsten. Kundens subjektiva uppfattning när det gäller vilken typ av råd som lämnats är däremot inte av betydelse för om rådet ska anses som en personlig rekommendation eller inte. Avgörande för bedömningen bör i stället vara om de rekommendationer som lämnas i objektiv mening kan anses anpassade efter de kunder som distributionen riktas till. Det bör inte finnas någon möjlighet för distributören att vid rådgivning undvika de strängare krav som föreslås gälla vid rådgivning genom att kommunicera till kunden att distributionen inte utgör rådgivning. Det bör vid gränsfall däremot ha viss betydelse om kunderna på ett tydligt sätt informerats om att distributören inte genom aktiviteten kan fastställa om de distribuerade produkterna eller tjänsterna är lämpliga för respektive kund. Försäkringsdistributören bör i så fall även informera

122

om att det för en sådan bedömning krävs en analys som närmare tar hänsyn till den enskilda kundens individuella förutsättningar.

Det som anförs ovan gäller rekommendationer i förhållande till såväl livförsäkring som skadeförsäkring.

Särskilt om försäkringsdistribution genom digitala medier

Definitionen av försäkringsdistribution i försäkringsdistributions- direktivet innehåller, i förhållande till motsvarande definition i försäkringsförmedlingsdirektivet, ett förtydligande med avseende på försäkringsdistribution som sker via en webbplats eller andra digitala medier (artikel 2.1.1 och skäl 12). Som försäkringsdistribution ska anses tillhandahållande av information om ett eller flera försäkringsavtal i enlighet med kriterier som kunder väljer via en webbplats eller andra medier samt sammanställande av en rangordningslista med försäkrings- produkter, inklusive pris- och produktjämförelser, eller rabatter på försäkringsavtalspremier, när kunden direkt eller indirekt kan ingå ett försäkringsavtal med hjälp av en webbplats eller andra medier.

Sveriges advokatsamfund anser att ett motsvarande klargörande bör komma till uttryck i den nya lagen om försäkringsdistribution. Konsumentverket anser att s.k. sponsrade länkar på generella sökmotorer inte bör utgöra försäkringsdistribution, eftersom motsvarande rang- ordning görs för alla typer av sökningar.

Regeringen anser i denna del att det först bör framhållas att tillämp- ningen av den nya lagen, liksom direktivet, bör förhålla sig neutral i förhållande till det sätt på vilken försäkringsprodukter distribueras, varför all distribution som anges i direktivet i och för sig bör falla inom den nya lagens tillämpningsområde. Det bör i det avseendet även betonas att definitionen av försäkringsdistribution i den nya lagen bör ges en vid innebörd för att säkerställa en konsekvent hög nivå av konsumentskydd och lika villkor för olika distributionskanaler för försäkringsprodukter.

Det kan dock noteras att det blivit alltmer vanligt förekommande att försäkringsdistributörer tillhandahåller sina tjänster och produkter till kunder genom digitala medier och plattformar. Om så inte redan är fallet kan det antas att den typen av distributionskanaler inom en snar framtid kommer att utgöra den klart dominerande formen. Digitala medier kan i det sammanhanget användas för såväl marknadsföring som rådgivning och annan försäkringsdistribution. Det omfattar både verksamhet i det prekontraktuella stadiet och efterföljande biträde när det gäller förvalt- ning eller fullgörande av avtalet. Vid sådana förhållanden bör, i enlighet med vad som anförs ovan, motsvarande bedömningsgrunder göra sig gällande som vid ett fysiskt kundmöte. Med andra ord bör det budskap och den information som kommuniceras till kunden och de åtgärder som utförs vara avgörande för hur verksamheten kategoriseras och om den faller inom tillämpningsområdet eller inte. Enligt regeringens uppfattning bör exempelvis en personlig rekommendation avseende ett visst försäkringsavtal anses som rådgivning enligt den nya lagen, även om presentationen sker genom informationsteknologi.

Det innebär sammanfattningsvis att den nya lagen bör tillämpas lika på sedvanlig försäkringsdistribution som sker fysiskt eller digitalt och på försäkringsdistribution som sker på vissa webbplatser som t.ex. tillhanda-

Prop. 2017/18:216

123

Prop. 2017/18:216 håller jämförelsetjänster. I det senare avseendet är det på motsvarande sätt av betydelse dels om verksamheten utgör försäkringsdistribution, dels om den som inleder eller bedriver verksamheten är att anse som försäkringsdistributör. Något klargörande motsvarande det i definitionen i direktivet behövs enligt regeringens uppfattning därför inte i den nya lagen. Den definition av försäkringsdistribution som föreslås i den nya lagen får enligt sin ordalydelse anses innefatta även förtydligandet i direktivet.

Mot bakgrund av de synpunkter och frågor som Advokatsamfundet och Konsumentverket framför anser regeringen emellertid att det finns anledning utveckla vad som bör gälla för försäkringsdistribution via digitala medier. Utgångspunkten bör i det sammanhanget vara att den nya lagen ska tolkas direktivkonformt. Definitionerna och de undantag som anges i direktivet är därför av betydelse även när det gäller motsvarande definitioner och undantag i lagen.

När det först gäller att fastställa om en verksamhet som utförs genom digitala medier är att anse som försäkringsdistribution enligt det ovan- nämnda förtydligandet i direktivet, bör det beaktas att den bedömningen består av två kumulativa rekvisit som båda ska vara uppfyllda. För det första ska verksamheten bestå av minst en av de tre tjänster som anges där: 1) tillhandahållande av information om ett eller flera försäkrings- avtal i enlighet med kriterier som kunder väljer, 2) sammanställande av en rangordningslista med försäkringsprodukter (inklusive pris- och produktjämförelser), eller 3) rabatter på försäkringspremier. Det är således tillräckligt att någon av de tre tjänsterna tillhandahålls för att det första rekvisitet ska vara uppfyllt. För det andra ska verksamheten innefatta att kunden direkt eller indirekt kan ingå ett försäkringsavtal med hjälp av det digitala mediet. När det gäller det rekvisitet föreligger således ett krav på ett funktionellt inslag, vilket omfattar alla former av verksamheter som underlättar ingåendet av ett visst försäkringsavtal (jfr ”indirekt”). Detta kan ske antingen genom att tillhandahålla en elektronisk eller utskrivbar blankett som gör det möjligt för kunden att ansöka om försäkring eller genom en länk till en annan webbplats som innefattar ett specifikt erbjudande om ett visst försäkringsavtal, som kunden kan acceptera och sända till ett försäkringsföretag. Det bör i allmänhet inte göra någon skillnad om blanketten redan (helt eller delvis) är ifylld i förväg eller måste fyllas i av kunden.

En verksamhet som bedrivs genom ett digitalt medium bör emellertid inte betraktas som försäkringsdistribution om den innebär att det endast tillhandahålls en lista över försäkringsprodukter och distributörer som tillhandahåller sådana, även i de fall listan innehåller länkar till en start- sida eller en allmänt hållen webbsida för en viss typ av försäkrings- produkt. På samma sätt bör det inte betraktas som försäkringsdistribution om det på webbplatsen tillhandahålls information eller en länk till information om ett visst försäkringsavtal, men endast en uppmaning att kunden vid intresse kan kontakta en valfri försäkringsdistributör, utan att det anges specifika försäkringsdistributörer eller vidtas andra åtgärder för att upprätta kontakt med en särskild försäkringsdistributör. Det anförda följer även av det undantag i direktivet som gäller verksamheter som bara består i tillhandahållande av information om försäkringsprodukter och

124

försäkringsdistributörer, utan att det vidtas ytterligare åtgärder för att bistå vid ingående av ett försäkringsavtal (artikel 2.2).

Liksom vid all slags av försäkringsdistribution bör en bedömning av om huruvida regelverket är tillämpligt, och vilka skyldigheter det i så fall innebär för den som bedriver verksamheten, göras inte bara utifrån en analys av den verksamhet som bedrivs, utan även med beaktande av vem det är som bedriver verksamheten. För att direktivet, och därmed den nya lagen, ska vara tillämplig krävs inte bara att verksamheten utgör försäkringsdistribution, utan även att den som inleder eller bedriver distributionen är att anse som försäkringsdistributör. När det gäller försäkringsföretag är den bedömningen okomplicerad eftersom ett sådant företag alltid är att anse som försäkringsdistributör (artikel 2.1.6 och 2.1.8 i direktivet). Den avgörande faktorn för om en fysisk eller juridisk person är att anse som försäkringsförmedlare är om verksamheten bedrivs mot ersättning (artikel 2.1.3 i direktivet). Begreppet ersättning har en vid innebörd i direktivet och omfattar bl.a. finansiella eller icke- finansiella förmåner eller incitament (artikel 2.1.9). Av det anförda följer att endast webbplatser och andra digitala medier som tillhandahålls av försäkringsföretag och andra aktörer mot ersättning, omfattas av direktivets tillämpningsområde, och därmed även den nya lagens tillämpningsområde. Webbplatser och andra digitala medier som förvaltas av offentliga myndigheter eller konsumentorganisationer, som inte avser att underlätta ingåendet av något avtal utan bara jämför försäkringsprodukter som finns att tillgå på marknaden, omfattas däremot inte. Ett i Sverige förekommande exempel på verksamhet som är undan- tagen utgörs av den som bedrivs av Konsumenternas Försäkringsbyrå (jfr skäl 12 till direktivet).

Regeringen anser mot bakgrund av det som anförs ovan att det är tillräckligt att i den nya lagen ange vad verksamheter som utgör försäkringsdistribution består i. Det motiveras bl.a. av att förhindra att lagtextens utformning blir inaktuell med anledning av den teknik- utveckling som kan förväntas ske på området. I lagen bör det därför inte anges en motsvarande exemplifiering av tjänster och digitala medier som i definitionen i direktivet.

Försäkringsdistribution utförd av försäkringsföretag och deras anställda

Som nämns ovan följer det av försäkringsdistributionsdirektivet att verk- samhet som inbegrips i definitionen av försäkringsdistribution omfattas av direktivets tillämpningsområde, även när den bedrivs av ett försäk- ringsföretag eller av en anställd i ett försäkringsföretag som handlar på företagets ansvar (artikel 2.1.1 och 2.1.8, jfr artikel 2.3 andra stycket i försäkringsförmedlingsdirektivet). Reglerna i direktivet innebär i detta fall skyldigheter som ska beaktas av arbetsgivaren, dvs. försäkringsföre- taget, och inte av den anställde personligen. I denna del avser reglerna det som försäkringsföretag ska beakta när de säljer försäkringar direkt till kunder, men även vissa åtgärder som ska vidtas i övrigt inom ramen för verksamheten (jfr bl.a. reglerna om information till kunder i artikel 18 respektive de om produkttillsyn i artikel 25, se avsnitten 9 och 10).

Ett av syftena med försäkringsdistributionsdirektivet är, som nämns ovan, att de aktörer som bedriver försäkringsdistribution ska behandlas

Prop. 2017/18:216

125

Prop. 2017/18:216 lika och kunden erhålla samma skyddsnivå oberoende av skillnader mellan olika distributionskanaler (skälen 5 och 6).

Det kan således konstateras att det av försäkringsdistributionsdirektivet följer att undantaget i lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 7 §), som undantar all förmedlingsverksamhet som utövas av ett försäkringsföretag eller av en anställd hos ett försäkringsföretag som handlar på företagets ansvar, inte bör föras över till den nya lagen om försäkringsdistribution.

I sammanhanget bör det dock noteras att samtliga regler i den nya lagen om försäkringsdistribution inte bör gälla försäkringsföretag. När det gäller t.ex. registrering finns det kravet för försäkringsföretagens vidkommande i stället i försäkringsrörelselagen, som är den lag genom vilken Solvens II-direktivet har genomförts i svensk rätt (se prop. 2015/16:9).

Tillämpningsområdet i förhållande till försäkringsdistribution som avser kollektiv försäkring

Liksom vid införandet av lagen om försäkringsförmedling bör en över- gripande bedömning göras av hur distribution av kollektiv försäkring ska behandlas enligt den nya lagen om försäkringsdistribution (jfr prop. 2004/05:133 s. 48). Mer detaljerade bedömningar görs även i berörda avsnitt i propositionen (se bl.a. avsnitt 10.4.2).

Det bör först noteras att försäkringsdistributionsdirektivet inte inne- håller några särskilda regler när det gäller distribution av kollektiva försäkringar. I skälen till direktivet ges emellertid i viss mån ledning avseende vem som är att betrakta som en försäkringsdistributörs kund. Där anges att när det gäller gruppförsäkring, bör kund i huvudsak avse den företrädare för en grupps medlemmar som ingår ett försäkringsavtal för gruppmedlemmarnas räkning (skäl 49).

Av den försäkringsavtalsrättsliga regleringen följer vidare att vid obligatorisk gruppförsäkring ska försäkringsavtalet anses ingånget mellan försäkringsgivaren och gruppföreträdaren (17 kap. 3 § andra stycket och 19 kap. 3 § andra stycket försäkringsavtalslagen). När det sedan gäller frivilliga gruppförsäkringar anses försäkringsavtalet vara ingånget mellan försäkringsgivaren och respektive gruppmedlem (17 kap. 3 § första stycket och 19 kap. 3 § första stycket samma lag).

Mot bakgrund av skälen till direktivet och den civilrättsliga regleringen på området bör som huvudregel gruppföreträdaren (och inte de för- säkrade) vara att anse som försäkringsdistributörens kund vid distribution av obligatorisk gruppförsäkring. Följaktligen ska försäkringsdistributören i sådana fall fullgöra sina skyldigheter i förhållande till grupp- företrädaren.

På ett annat sätt förhåller det sig med distribution av frivillig grupp- försäkring, varvid det bör vara respektive gruppmedlem (och inte gruppföreträdaren) som är att anse som försäkringsdistributörens kund. Följaktligen ska försäkringsdistributören vid frivillig gruppförsäkring fullgöra sina skyldigheter i förhållande till respektive gruppmedlem. Vid frivillig gruppförsäkring kan anslutning till försäkringsavtalet ske genom anmälan eller reservationsanslutning. I de fall anslutning sker genom anmälan brukar vanligtvis antingen gruppföreträdaren eller försäk-

ringsföretaget ta emot den. I det förstnämnda fallet kan fråga uppstå om

126

gruppföreträdaren ska anses som försäkringsdistributör. Det bör i det sammanhanget nämnas att det som anges om verksamhet som undantas från definitionen a