Ny djurskyddslag

Prop. 2017/18:147

Kompetenskrav

3 § Den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha till- räcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning eller viss annan verksamhet med djur.

Krav på tillsyn, foder och vatten

4 § Djur ska ges tillräcklig tillsyn.

Djur ska ges tillräckligt med foder och vatten som är av god kvalitet. Foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om krav på tillsyn, utfodring och vattning av djur.

Bindning och fixering av djur

5 § Ett djur får bindas endast om det görs på ett sätt som inte är plågsamt för djuret samt under förutsättning att djuret får behövlig rörelsefrihet och vila och tillräckligt skydd mot väder och vind.

Ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet be- gränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt

1.av veterinärmedicinska skäl eller djurskyddsskäl,

2.med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret, eller

3.av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelse- frihet får begränsas på de sätt som anges i första och andra styckena.

Stall och andra förvaringsutrymmen

6 § Stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samt- liga djur tillräckligt skydd. De ska även ge djuren utrymme att kunna röra sig obehindrat och att kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.

Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska hållas rena.

Klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvarings- utrymmen ska vara anpassade till djurens behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om krav på stall och andra förvarings- utrymmen för djur samt hägn.

Inredning och utrustning

7 § Inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur får inte utformas på ett sätt som

1.medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa för- sämras, eller

2.otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar stö- rande på dem.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur.

Förbud mot att överge djur

8 § Djur av tamdjursart får inte överges.

Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur

9 § Djur får inte agas, tillfogas skada eller överansträngas.

Utrustning får inte användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada.

Förbudet mot att tillfoga skada enligt första stycket och förbudet enligt andra stycket gäller inte åtgärder som utförs eller utrustning som används

1.av veterinärmedicinska skäl,

2.som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd, eller

3.av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och använ- das för att förebygga lidande eller skada hos djur.

Förbud mot sexuella handlingar med djur

10 § Det är förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Förbudet omfattar inte handlingar som utförs av veterinärmedicinska

skäl eller i samband med avel eller av liknande berättigade skäl.

Förbud mot viss avel

11 § Det är förbjudet att utföra avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela

1.föreskrifter om förbudet enligt första stycket, och

2.föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurets naturliga beteende, normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma.

Försäljning eller annan överlåtelse av djur

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Transport av djur

13 § Djur ska transporteras i transportmedel som är lämpliga för ända- målet och som ger varje djur skydd mot värme och kyla samt mot stötar, skavning och liknande. I den utsträckning som det behövs ska djuren hållas skilda från varandra.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 Den som transporterar djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åt- gärder som behövs för att djuren under pålastning, transport och urlast- ning inte ska skadas eller orsakas lidande.

För transporter som omfattas av rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97, gäller bestämmelserna i första och andra styckena utöver vad som framgår av artiklarna 3 och 6 samt bilaga I i rådets förordning (EG) nr 1/2005 om transporten sker enbart på svenskt territorium eller avser sjötransporter från svenskt terri- torium.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur.

3 kap. Tävling med och offentlig förevisning av djur

Tävling med och offentlig förevisning av djur

1 § Det är förbjudet att, på ett sådant sätt att djur utsätts för lidande, träna djur för eller använda djur vid

1.tävlingar eller prov,

2.ljud- och bildinspelningar, eller

3.föreställningar eller andra förevisningar som anordnas för allmän- heten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela

1.ytterligare föreskrifter om träning eller användning av djur som av- ses i första stycket 1–3, och

2.föreskrifter om undantag från förbudet mot att träna djur för eller

använda djur vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande.

Förbud mot dopning

2 § Ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om förbudet enligt första stycket.

4 kap. Vård av djur och operativa ingrepp

Vård av skadade eller sjuka djur

1 § Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

Tillståndsplikt för viss djurhållning	Prop. 2017/18:147
4 § Tillstånd för verksamheten ska den ha som yrkesmässigt eller i större
omfattning

1.håller, föder upp, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller tar emot sällskapsdjur för förvaring eller utfodring,

2.håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar emot hästar för förvaring eller utfodring eller använder hästar i ridskoleverksamhet, eller

3.föder upp pälsdjur.

Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen be- stämmer.

Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om undantag från första stycket.

Återkallelse av tillstånd

5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 4 § tredje stycket inte längre uppfylls.

7 kap. Djurförsök

Grundläggande principer för djurförsök

1 § Djurförsök får utföras endast under förutsättning att

1.det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod där djur inte används,

2.så få djur som möjligt används,

3.verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt, och

4.det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som har fötts upp för ändamålet (destinationsuppfödning).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-

dela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Tillstånd för försöksdjursverksamhet

2 § Det krävs tillstånd för att få använda, föda upp, förvara eller till- handahålla försöksdjur. Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-

dela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd.
Prövningen av tillstånd
3 § Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande
kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som
verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt.
Vid prövning av tillstånd för uppfödning av försöksdjur ska hänsyn
också tas till behovet av sådana djur.	15

Prop. 2017/18:147 Uppgifter i tillståndet

4 § Tillståndet ska innehålla uppgifter om

1.den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om inne- havaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne, och

2.de personer som innehar de funktioner som anges i 7 § första stycket 1 och 2.

Återkallelse av tillstånd

5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 3 § första stycket inte längre uppfylls.

Ansvar för verksamheten

6 § Den person som avses i 4 § 1 ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om

1.uppgifter som ska utföras för att se till att verksamheten bedrivs en- ligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2.utbildning och kompetens som ska finnas när dessa uppgifter utförs. Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda

fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Organisation av försöksdjursverksamhet

7 § Vid en verksamhet som är tillståndspliktig enligt 2 § ska det finnas

1.en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksam- heten,

2.en veterinär eller, när det är lämpligare, en annan kvalificerad expert som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår när djuren behandlas,

3.en personalstyrka som är tillräckligt stor för verksamheten och som har den utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4.ett djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor om djur-

skydd och övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-

dela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter och vilken utbildning och kompetens som en föreståndare, en veterinär eller en expert ska ha och om vilken utbildning och kompetens personalen ska ha.

Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

Infångande av viltlevande försöksdjur	Prop. 2017/18:147
8 § Den som fångar försöksdjur som är viltlevande ska ha den utbildning
och kompetens som krävs för uppgiften. Djuren ska fångas in med meto-
der som inte utsätter djuren för onödigt lidande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana meto-
der.
Krav på etiskt godkännande
9 § Utöver tillstånd enligt 2 § ska den som ska använda djur i ett djurför-
sök ha ett godkännande från etisk synpunkt av en regional djurför-
söksetisk nämnd, innan användningen påbörjas. Godkännandet får före-
nas med villkor.
En djurförsöksetisk nämnd får, vid beslut om godkännande för djurför-
söket, besluta om undantag från 2 kap. 5 § andra stycket, 6 § första och
tredje styckena, 7 § första stycket och 11 § första stycket samt 4 kap. 2 §
tredje stycket.
Prövningen av det etiska godkännandet
10 § Vid prövningen av ett ärende enligt 9 § ska försökets betydelse
vägas mot djurets lidande. Försöket ska, utifrån graden av lidande hos
djuret, klassificeras i någon av kategorierna terminal, ringa svårhet, mått-
lig svårhet eller avsevärd svårhet.
En ansökan om djurförsök får bifallas endast om en sådan användning
av djur kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i
1 § första stycket 1–3 är uppfyllda.
Vid prövningen av ärendet ska det även beslutas om försöket ska ut-
värderas i efterhand.
Återkallelse av etiskt godkännande
11 § En djurförsöksetisk nämnd får återkalla ett godkännande enligt 9 §
om djurförsöket inte utförs i enlighet med godkännandet.

Föreskrifter om etiskt godkännande

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.skyldighet att lämna uppgifter i samband med ansökan om att an- vända djur i djurförsök, och

2.undantag från kravet på att djurförsök ska godkännas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om

1.prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök, och

2.utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök.

En central djurförsöksetisk nämnd

13 § Det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd som ska

Prop. 2017/18:147 1. pröva överklaganden enligt 11 kap. 1 § av en regional djurförsöks- etisk nämnds beslut, och

2. utföra en sådan utvärdering i efterhand som avses i 10 § tredje stycket.

Den centrala nämndens sammansättning

14 § Den centrala djurförsöksetiska nämnden ska bestå av en ordförande och sex övriga ledamöter. Av de övriga ledamöterna ska fyra ha veten- skaplig kompetens och två vara lekmän. En av lekmännen ska företräda djurskyddsintressen. Ersättare för ledamöterna får utses.

Ordföranden och den eller de som utses till ersättare för ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Ledamöter och ersättare ska utses av regeringen för en bestämd tid.

Den centrala nämndens beslutsförhet

15 § Den centrala djurförsöksetiska nämnden är beslutsför när ord- föranden och minst tre ledamöter med vetenskaplig kompetens och minst en lekman är närvarande. Ledamöterna med vetenskaplig kompetens ska alltid vara i flertal när ett ärende avgörs.

Nämnden är beslutsför med enbart ordföranden vid

1.en förberedande åtgärd,

2.en rättelse av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende,

3.andra beslut som inte innebär något slutligt avgörande av ett ärende,

och

4.en prövning av en fråga om avvisning eller avskrivning av ett

ärende.

Ordföranden får överlämna uppgifter som avses i andra stycket till en föredragande vid nämnden.

Övriga bemyndiganden

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur, och

2. undantag från lagen i fråga om djurförsök.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska

1. märka djuren,

2. upprätta instruktioner för verksamheten, och

3. föra journal och lämna upplysningar om verksamheten och djuren.

8 kap. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter

	Behörig myndighet för offentlig kontroll
	1 § Länsstyrelserna och de andra myndigheter som regeringen be-
18	stämmer (kontrollmyndigheterna) utövar offentlig kontroll av efterlevna-
18

Prop. 2017/18:147

Avgifter för offentlig kontroll och ärenden enligt lagen

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1.för offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2.i ärenden enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om hur de avgifter som tas ut av myndigheter och av kontrollorgan ska beräknas.

Förelägganden

9 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen komplette- rar får en kontrollmyndighet besluta de förelägganden som behövs för efterlevnaden av lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Ett föreläggande som innebär förbud att ha hand om djur enligt 9 kap. 1 § eller ett föreläggande att inom en viss tid göra sig av med djur enligt 9 kap. 3 § får dock endast beslutas i de fall som anges där.

Förelägganden enligt första stycket eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite, dock inte i de fall som avses i 9 kap. 1 och 3 §§.

Rättelse på den enskildes bekostnad

10 § En kontrollmyndighet får besluta om rättelse på en enskilds bekost- nad om han eller hon inte rättar sig efter lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU- bestämmelserna.

I brådskande fall får kontrollmyndigheten besluta om rättelse utan före- gående föreläggande.

Rätt till upplysningar och att ta del av handlingar

11 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offent- liga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar.

Rätt till tillträde

12 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offent- liga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra ut- rymmen där det kan antas att djur hålls eller som berör djurhållningen, och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Tillträde till bostäder får endast ske när det kan antas att djur hålls där och

1. det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,

2.syftet är att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhåll- ningen har åtgärdats, eller

3.syftet är att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan har även rätt att få tillträde

till områden, anläggningar, byggnader, lokaler, andra utrymmen och bostäder, när det behövs för att kontrollera att beslut om djurförbud en- ligt 9 kap. 1 § följs.

Europeiska kommissionens rätt till upplysningar och tillträde

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller också för Europeiska kommissionen, och för inspektörer och experter som har utsetts av Euro- peiska kommissionen.

Aktsamhetskrav

14 § Åtgärder enligt 11 och 12 §§ ska utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

Skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll

15 § Den som är föremål för offentlig kontroll ska lämna den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Hjälp av Polismyndigheten

16 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att en kon- trollmyndighet ska kunna utöva offentlig kontroll eller verkställa beslut enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Undantag för djur som används inom Försvarsmakten

17 § Bestämmelserna i 2–6 §§, 8 § första stycket 1, 9 § tredje stycket, 10, 13 och 16 §§ tillämpas inte i fråga om djur som används inom Försvars- makten.

Anmälan om vanvård

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 bestämmelser som lagen kompletterar, ska han eller hon anmäla detta till kontrollmyndigheten, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående.

9 kap. Djurförbud och omhändertagande

Djurförbud

1 § Länsstyrelsen ska besluta om förbud att ha hand om djur (djurförbud) för den som

1.allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

2.har misshandlat ett djur,

3.inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 8 kap. 9 § om beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

4.har varit föremål för upprepade beslut enligt 8 kap. 9 §, om ett djur- förbud är befogat från djurskyddssynpunkt,

5.genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt straf- föreläggande har befunnits skyldig till djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

6.genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt straf-

föreläggande har befunnits skyldig till brott enligt 10 kap. 1–5 §§, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt.

Djurförbud ska dock inte beslutas om det är sannolikt att den om- ständighet som annars ska leda till djurförbud inte kommer att upprepas.

Omfattning av och upphävande av djurförbud

2 § Ett djurförbud enligt 1 § får avse alla djurslag eller begränsas till ett eller flera djurslag. Ett djurförbud får också avse förbud att ha hand om fler än ett visst antal djur. Ett djurförbud får även avse andra begräns- ningar i rätten att ha hand om djur.

Ett djurförbud kan gälla för en viss tid eller tills vidare. Länsstyrelsen ska upphäva djurförbudet om det inte längre behövs.

Skyldighet att avveckla djurinnehav

3 § Om den som meddelas djurförbud äger eller håller djur, ska läns- styrelsen samtidigt förelägga honom eller henne att inom en viss tid göra sig av med det eller de djur som omfattas av djurförbudet. Detta gäller dock inte om länsstyrelsen i enlighet med 5 eller 6 § ska besluta att om- händerta djuret eller djuren i samband med beslutet om djurförbud.

Nödavlivning i vissa fall

4 § Om ett djur påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart, får det avlivas av en veterinär eller polisman, även om djurägaren inte kan kontaktas. I brådskande fall får även någon annan genast avliva djuret.

Den som har avlivat djuret ska informera ägaren eller någon annan som är ansvarig för djuret om detta. Om det inte är möjligt, ska länsstyrelsen underrättas.

Omhändertagande av djur

5 § Länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska omhändertas om

1.djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter till- sägelse av kontrollmyndigheten,

2.ett beslut som har meddelats enligt 8 kap. 9 § inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller

3.ett beslut om djurförbud enligt 1 § eller ett beslut om avveckling av djurinnehav enligt 3 § inte följs.

Länsstyrelsen ska ansvara för att omhändertagandet verkställs.

Omedelbart omhändertagande av djur

6 § Länsstyrelsen eller Polismyndigheten ska, trots 5 § första stycket 1, besluta att omedelbart omhänderta ett djur om det är utsatt för lidande och om

1.det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt,

2.ägaren till djuret är okänd eller inte kan nås, eller

3.det i övrigt bedöms vara absolut nödvändigt från djurskydds-

synpunkt.

Även om förutsättningarna enligt första stycket inte är uppfyllda, får Polismyndigheten besluta att omedelbart omhänderta djur som hålls i strid med ett beslut om djurförbud.

Om ett beslut om omedelbart omhändertagande har meddelats av Polismyndigheten, ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fort- sätta att gälla.

Den beslutande myndigheten ska ansvara för att omhändertagandet verkställs. Om länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut om omhändertagande ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för att beslutet verkställs.

Förfogande över omhändertagna djur

7 § Beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande av ett djur omfattar också avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhändertagandet. Sedan ett djur har omhändertagits enligt 5 eller 6 § får ägaren inte förfoga över djuret eller dess avkomma utan tillstånd av länsstyrelsen.

Hantering av omhändertagna djur

8 § Vid omhändertagande av djur ska länsstyrelsen snarast besluta om att djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Om det inte går att verkställa ett beslut om att ett omhändertaget djur ska säljas eller över- låtas, får länsstyrelsen i stället besluta att djuret ska avlivas.

Länsstyrelsen ska ansvara för att beslut enligt första stycket verkställs.

Kostnadsansvar för omhändertagna djur

9 § Länsstyrelsen och Polismyndigheten får betala ut förskott av all- männa medel för kostnader som uppkommer på grund av åtgärder enligt

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 5 eller 6 §. Kostnaden för sådana åtgärder ska slutligt betalas av den som åtgärden har riktats mot, om det inte finns särskilda skäl för annat.

Om ett omhändertaget djur har sålts, och om kostnaden enligt första stycket slutligt ska betalas av ägaren, får länsstyrelsen och Polismyndig- heten ta ut kostnaden ur köpesumman. Köpesumman ska i första hand täcka länsstyrelsens kostnader.

10 kap. Straff och andra sanktioner

Brott mot denna lag och föreskrifter om bedövning

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot

–2 kap. 4 § första eller andra stycket, 2 kap. 5 § första eller andra stycket, 2 kap. 6 § första, andra eller tredje stycket, 2 kap. 7 § första stycket, 2 kap. 8 §, 2 kap. 9 § första eller andra stycket, 2 kap. 11 § första stycket eller 2 kap. 13 § första eller andra stycket,

–3 kap. 1 § första stycket eller 3 kap. 2 § första stycket,

–4 kap. 1 §, 4 kap. 2 § första eller tredje stycket eller 4 kap. 3 § första stycket,

–5 kap. 1 § första eller andra stycket eller föreskrifter om bedövning som regeringen har meddelat med stöd av 5 kap. 2 § 1,

–6 kap. 4 § första stycket,

–7 kap. 1 § första stycket, 7 kap. 2 § första stycket eller 7 kap. 9 §

första stycket, eller

2. inte följer ett beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § eller ett före- läggande om skyldighet att avveckla djurinnehav enligt 9 kap. 3 §.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsent- lig betydelse från djurskyddssynpunkt, är straffet fängelse i högst två år.

Brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur

2 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som bryter mot för- budet i 2 kap. 10 § första stycket att genomföra sexuella handlingar med djur.

Brott mot vissa EU-bestämmelser om transport och avlivning av djur

3 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. transporterar djur i strid med artikel 6.3 och de tekniska föreskrifter som anges i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97,

2. i egenskap av djurhållare på avsändningsorten, omlastningsplatsen eller bestämmelseorten i strid med artikel 8.1 inte ser till att de tekniska föreskrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till

rådets förordning (EG) nr 1/2005 uppfylls i fråga om de djur som trans- Prop. 2017/18:147 porteras,

3.svarar för driften av en uppsamlingscentral och inte i enlighet med artikel 9.1 ser till att djuren behandlas i enlighet med de tekniska före- skrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005,

4.avlivar djur på annat sätt än efter bedövning i enlighet med de meto- der och de särskilda krav för tillämpningen av dessa metoder som anges i

artikel 4.1 och i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning,

5.i strid med artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, avlivar djur så att djuret efter bedövning återfår medvetande eller känsel innan det dör,

6.i strid med artikel 9.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 med-

verkar till att ett djur placeras i fixeringsanordningen, eller i en anordning där huvudet fixeras, innan den person som ansvarar för bedövning eller avblodning är beredd att bedöva eller avbloda det så fort som möjligt,

7.inte i enlighet med artikel 15.1 ser till att driftsbestämmelserna för slakterier i bilaga III till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 följs,

8.inte följer vad som enligt artikel 15.2 i rådets förordning (EG) nr

1099/2009, gäller för fixering av djur vid avlivning, eller

9. använder någon av de fixeringsmetoder som är förbjudna enligt arti- kel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsent- lig betydelse från djurskyddssynpunkt, är straffet fängelse i högst två år.

Brott mot övriga EU-bestämmelser som lagen kompletterar

4 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet i annat fall än enligt 3 § bryter mot skyldigheter, krav eller förbud som finns i de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Detta gäller inte om överträ- delsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen

5 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av

–2 kap. 2 § andra stycket, 2 kap. 4 § tredje stycket, 2 kap. 5 § tredje stycket, 2 kap. 6 § fjärde stycket, 2 kap. 7 § andra stycket, 2 kap. 9 § fjärde stycket, 2 kap. 11 § andra stycket, 2 kap. 12 § eller 2 kap. 13 § fjärde stycket,

–3 kap. 1 § andra stycket 1 eller 3 kap. 2 § andra stycket,

–4 kap. 2 § fjärde stycket 1 eller 4 kap. 4 §,

–5 kap. 2 § 1 i annat fall än som sägs i 1 §,

–6 kap. 3 §,

–7 kap. 8 § andra stycket eller 7 kap. 16 § första stycket 1 eller andra stycket.

Prop. 2017/18:147	hälso- och sjukvården eller social-
	tjänsten, om det inte står klart att
	uppgiften kan röjas utan att den
	enskilde	eller	någon närstående
	till denne lider men.
	För uppgift i allmän handling
	gäller sekretessen i högst sjuttio
	år.
	Sekretessbrytande bestämmelse
	10 b §
	Sekretessen enligt 10 a § hindrar
	inte att uppgift lämnas till en
	annan kontrollmyndighet för djur-
	skydd.
	Överföring av sekretess
	10 c §
	Om en kontrollmyndighet för
	djurskydd får en uppgift som är
	sekretessreglerad i 10 a § från en
	annan kontrollmyndighet för djur-
	skydd, blir 10 a § tillämplig på
	uppgiften	hos	den	mottagande
	myndigheten. Detsamma gäller för
	uppgift som är sekretessreglerad i
	35 kap. 23 a § och som lämnas av
	Polismyndigheten.
	35 kap.
	Djurskydd
	23 a §
	Sekretess gäller hos Polis-
	myndigheten för uppgift om en
	enskilds	personliga		förhållanden
	som av djurskyddsskäl har lämnats

av personal inom hälso- och sjuk- vården eller socialtjänsten, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio

år.

Prop. 2017/18:147 2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:619)
	om djurskyddskontrollregister
Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (2009:619) om djurskydds-
kontrollregister ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2017/18:122			Föreslagen lydelse
			5 §
Personuppgifter får behandlas i djurskyddskontrollregistret för att
1. i	verksamhet hos Jordbruks-		1. i verksamhet hos Jordbruks-
verket planera, samordna, admini-			verket planera, samordna, admini-
strera, följa upp och rapportera om			strera, följa upp och rapportera om
djurskyddskontrollen enligt		djur-	djurskyddskontrollen enligt	djur-
skyddslagen (1988:534)		samt	skyddslagen (2018:000)	samt
enligt de EU-förordningar som den			enligt de EU-förordningar som den
lagen kompletterar,			lagen kompletterar,

2.tillhandahålla information om djurskyddskontrollen som behövs i verksamhet hos länsstyrelserna för deras planering, uppföljning och kon- troll enligt djurskyddslagen samt enligt de EU-förordningar som den lagen kompletterar, och

3.tillhandahålla information som behövs i verksamhet hos Jordbruks- verket och länsstyrelserna som underlag för beslut om och kontroll av direktstöd och stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder enligt lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter samt enligt lagen (1994:1708) om EU:s förordningar om strukturstöd och om stöd till utveckling av landsbygden.

Personuppgifter som behandlas för ändamål som anges i första stycket får också behandlas för att fullgöra uppgiftslämnande som sker i över- ensstämmelse med annan lag eller förordning.

Personuppgifter som behandlas enligt första stycket får behandlas även för andra ändamål, under förutsättning att uppgifterna inte behandlas på ett sätt som är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samla- des in.

6 §

I djurskyddskontrollregistret får	I djurskyddskontrollregistret får
endast behandlas sådana uppgifter	endast behandlas sådana uppgifter
om den som är föremål för djur-	om den som är föremål för djur-
skyddskontroll enligt djurskydds-	skyddskontroll enligt djurskydds-
lagen (1988:534) och de EU-	lagen (2018:000) och de EU-
förordningar som den lagen kom-	förordningar som den lagen kom-
pletterar, som behövs för de ända-	pletterar, som behövs för de ända-
mål som anges i 5 §.	mål som anges i 5 §.

Personuppgifter som avses i artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning (känsliga personuppgifter) får inte behandlas.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om vilka personuppgifter som får behandlas i djurskyddskontrollregistret.

3 Ärendet och dess beredning Prop. 2017/18:147

Regeringen beslutade den 4 juni 2009 (dir. 2009:57) att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en bred översyn över den samlade djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll, att lämna förslag till en ny djurskyddslag och förordning samt att ge exempel på hur andra föreskrifter på området kan utformas. Utredaren fick också i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa problem på djurskyddsområdet, bl.a. vilka åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med övergivna och förvildade djur och användning av djur för sexuella ändamål, hur dagens bestämmelse om naturligt beteende kan förtydligas samt undersöka vilka åtgärder som behövs för att vända utvecklingen inom aveln i en ur djurhälso- och djurskyddsperspektiv mer positiv riktning.

Utredaren redovisade sitt betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) i november 2011. En sammanfattning av betänkandets förslag finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Närings- departementet (dnr N2015/00090/DL).

Regeringen behandlade i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41) frågan om användning av djur för sexuella ändamål. I propositionen behandlades även utredningens förslag om definitionen av djurförsök liksom förslaget om att beslut om verksamhetstillstånd inom försöksdjursområdet och godkännande av anläggningar för försöksdjur bör flyttas från Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) till länsstyrelsen.

Regeringen behandlade i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) utredningens förslag om reglering av kontrollprogram på djurskyddsområdet och bedömningarna rörande införandet av ett vetenskapligt råd och en översyn av Jordbruksverkets föreskrifter i syfte att sänka detaljeringsgraden där så är möjligt.

I detta lagstiftningsärende behandlar regeringen utredningens förslag i övriga delar.

Inom Näringsdepartementet har också en kompletterande promemoria med förslag till en ny bestämmelse om rätt till tillträde för kontrollmyndigheter tagits fram. En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Näringsdepartementet (dnr N2015/06662/RS). Promemorians förslag behandlas i avsnitt 13.7.

Slutligen har utredningens förslag till en sekretessbrytande be- stämmelse för personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten som uppmärksammar djurskyddsproblem utretts vidare inom Näringsde- partementet. En promemoria med delvis ändrade lagförslag har tagits fram. En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 7. Pro- memorians lagförslag finns i bilaga 8. Promemorian har remissbehand- lats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Näringsdepar-

I början av 2006 antog EU-kommissionen en femårig handlingsplan för Prop. 2017/18:147 djurskydd och djurs välbefinnande för perioden 2006–2010. Handlings-

planens mål var bl.a. fortsatt höga krav på djurhållning inom EU och internationellt samt en förbättrad samordning av befintliga resurser på området.

Handlingsplanen följdes 2012 av kommissionens strategi för djurskydd och djurs välbefinnande för perioden 2012–2015 som grundade sig på erfarenheterna från den tidigare handlingsplanen. Kommissionen bedöm- de bl.a. att det finns betydande problem med efterlevnaden av gällande regler och att den sektorsspecifika lagstiftningen inte räcker för att uppnå den önskade djurskyddsnivån inom EU. Kommissionen listade i strategin fyra faktorer som bedöms vara särskilt betydelsefulla för den aktuella djurskyddsnivån inom EU:

–att medlemsstaternas tillsyn av EU-lagstiftningen fortfarande är brist- fällig på flera områden

–att konsumenterna saknar relevant information om djurskydd

–att många berörda parter saknar tillräckliga kunskaper om djurskydd

–att det finns ett behov av att förenkla och utveckla tydliga principer för djurskydd.

I strategin ingår därför att överväga behovet av ett reviderat EU- regelverk som bygger på en helhetssyn och som omfattar alla djur som hålls inom ramen för en näringsverksamhet. I övervägandet ska även bedömas om det är genomförbart och lämpligt att införa vetenskapligt baserade djurskyddsindikatorer. Vidare ingår att överväga åtgärder för att öka tydligheten och relevansen när det gäller information om djurskydd till konsumenter, inrättandet av ett europeiskt nätverk av referenscentrum och införandet av gemensamma kompetenskrav för personal som hante- rar djur.

Vidare föreslog kommissionen även att det utvecklas verktyg, bl.a. genomförandeplaner, för att öka medlemsstaternas efterlevnad av regler- na. I strategin aviserades även en rad rapporter, studier och andra åtgär- der som kommissionen skulle vidta t.o.m. 2015, bl.a. beträffande väl- befinnandet hos odlad fisk, om bedövning vid slakt kan utgöra en del i informationen till konsument, samt om utarbetandet av särskilda rikt- linjer eller genomförandebestämmelser för enskilda EU-rättsakter.

Det är för närvarande oklart om strategin kommer att efterträdas av en ny efter det att den tidigare löpte ut vid årsskiftet 2015/16.

Kommissionen fattade den 24 januari 2017 ett beslut (2017/C31/12) om att inrätta en plattform för djurskydd. Plattformens uppgift är, enligt beslutet, att bl.a. arbeta för ett bättre genomförande och tillämpning av EU:s regelverk. Plattformen ska möjliggöra för berörda parter att utbyta erfarenheter och bästa praxis och stimulera till frivilliga affärsåtaganden för att stärka djurskyddet och för att främja EU:s djurskyddsstandard globalt. Plattformen har haft två möten under 2017.

4.1.2EU-direktiv som gäller flera djurslag

Rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animaliepro-

duktionens djur är ett minimidirektiv som tillämpas på djur inklusive

Prop. 2017/18:147 fisk, reptiler och amfibier som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller päls eller för annan typ av animalieproduktion. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser så att dessa djur inte utsätts för onödig smärta, onödigt lidande eller onödig skada. I enlighet med de erfarenheter som görs och utifrån aktuella vetenskapliga rön ställs i direktivet krav bl.a. på färdigheter och kunskaper hos personal, att djuren som huvudregel ska inspekteras minst en gång per dag och på dokumentation av medicinsk behandling. Vidare ställs krav på att djur ska ha viss rörelsefrihet. Det ställs även vissa krav på byggnader och utrustning samt krav på att djur ska ha tillgång till foder och vatten av viss kvalitet och i tillräcklig mängd.

Rådets direktiv 1999/22/EG av den 29 mars 1999 om hållande av vilda djur i djurparker syftar till att skydda vilda djurarter och att bevara den biologiska mångfalden genom att föreskriva att medlemsstaterna ska anta bestämmelser rörande tillstånd till och tillsyn över djurparker inom EU samt därigenom stärka djurparkernas roll när det gäller att bevara den biologiska mångfalden. Direktivet innehåller även vissa bestämmelser av betydelse för djurskyddet. Enligt direktivet ska djurhållning ske under förhållanden som är ägnade att uppfylla de enskilda arternas biologiska behov och behov av bevarande, bl.a. genom att djurens livsmiljöer be- rikas på ett artspecifikt sätt och att en hög djurskötselstandard upprätt- hålls.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 septem- ber 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål började tillämpas den 1 januari 2013. Det nya direktivet syftar till att utjämna skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning samtidigt som skyddet för försöksdjur ska stärkas. Direktivet präglas av den s.k. 3R- principen (från engelskans replace, reduce och refine) enligt vilken djur- försöken så långt som det är möjligt ska ersättas, begränsas och förfinas. Medlemsstaterna har möjlighet att behålla bestämmelser som syftar till ett mer långtgående skydd av djur och som gällde den 9 november 2010 men kan inte anta nya längre gående bestämmelser. Se vidare avsnitt 6.2, 6.3, 6.4 och avsnitt 12.

4.1.3 EU-direktiv för specifika djurslag

	Vid sidan av de mer generella rättsakterna finns regler för specifika djur-
	slag och speciella omständigheter. Samtliga dessa direktiv är s.k. mini-
	midirektiv. Medlemsländerna kan alltså i vissa fall ha strängare regler
	under förutsättning att dessa är förenliga med EU-fördragets allmänna
	principer om t.ex. fri rörlighet för varor.
	Rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fast-
	ställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning reglerar former för
	hållande av svin, bl.a. i fråga om utformning av och maximal ljudnivå i
	svinstall samt tillgång till foder, vatten och strö. Vissa ingrepp som
	rutinmässig kupering av svansar och klippning av tänder är förbjudna.
	Vidare regleras att kastrering av galtar som är äldre än sju dagar endast
	får utföras under bedövning och med långtidsverkande smärtlindring. I
	Sverige finns dock sedan den 1 januari 2016 ett krav på bedövning vid all
38	kirurgisk kastrering av svin och det finns även andra regler som ställer
38

högre krav på den svenska djurhållningen än vad EU:s djurslagsspecifika Prop. 2017/18:147 direktiv föreskriver.

I rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns regleras bl.a. olika former för hållning av värphöns. I direktivet anges vissa krav på ytmått för värphöns som hålls i inredda burar samt ett förbud mot oinredda burar som gäller fr.o.m. den 1 januari 2012. I fråga om frigående värphöns så finns det bl.a. regler om maximalt antal djur per fodertråg och värprede. Vidare finns bestämmelser om belysning, bullernivå och tillsyn samt ett förbud mot all form av stympning av djuren. Medlemsstaterna får dock ge till- stånd till näbbtrimning för att förhindra fjäderplockning eller kanniba- lism. Näbbtrimning utförs i mycket stor utsträckning i andra medlems- stater men är förbjudet i Sverige.

Rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar reglerar bl.a. den maximala beläggningsgraden, dvs. hur många kycklingar som får hållas per kvadratmeter mätt i kilogram per kvadratmeter. Om anläggningen upp- fyller vissa krav i djurmiljön får djurhållaren ha en högre beläggnings- grad. Vidare föreskrivs bl.a. att den som har hand om djuren ska ha utbildning och att djuren ska ha tillräcklig tillgång till foder, vatten och en torr ströbädd.

Rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fast- ställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar anger bl.a. hur utrymmen för hållning av kalvar ska vara utformade och hur boxar ska vara kon- struerade för att kalvar ska kunna ha naturlig kontakt med varandra. Enskilda boxar för kalvar får som huvudregel endast användas till dess att kalvarna har uppnått åtta veckors ålder. Vidare innehåller direktivet bestämmelser om bl.a. tillgång till foder, vatten och ljus. Utöver detta direktiv och rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktio- nens djur, finns för närvarande inte några speciella EU-bestämmelser för mjölkkor eller andra nötkreatur.

4.1.4EU-förordningar på djurskyddsområdet

EU har på vissa områden antagit förordningar som kompletteras av den svenska djurskyddslagen. Dessa framgår av regeringens tillkännagivande (2013:419) av de EU-bestämmelser som kompletteras av djurskydds- lagen (1988:534).

I de fall som det finns förordningar antagna anses dessa områden i all- mänhet vara fullharmoniserade. I vissa fall kan det dock finnas element av minimibestämmelser även i förordningar, vilket innebär att medlems- staterna i viss mån är fria att ha strängare bestämmelser.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efter- levnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd finns det regler om den offentliga kontroll som medlemsstaterna ska ha för att säkerställa att de regler som EU har ställt upp inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa följs. Förordningen innehåller grundläggande bestämmelser om hur den offent-

liga kontrollen av bl.a. djurskyddet ska organiseras och genomföras.

Prop. 2017/18:147 Särskilda bestämmelser om den djurskyddskontroll som ska göras på slakterier finns i förordningen. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att

	offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som det är lämpligt
	för att uppnå målen i förordningen. Kontrollerna ska vara riskbaserade
	och de ska vara opartiska, enhetliga och av god kvalitet. Kontrollperso-
	nalen ska bl.a. ha lämplig utbildning för att kunna utföra sina uppgifter
	och kontrollen på ett enhetligt sätt. Europaparlamentet och rådet har den
	15 mars 2017 antagit en ny förordning om offentlig kontroll och annan
	offentlig verksamhet på bl.a. djurskyddsområdet (Europaparlamentets
	och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig
	kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen
	av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs
	hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring
	av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG)
	nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012,
	(EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förord-
	ningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv
	98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG
	och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)
	nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG,
	89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och
	97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG [förordningen om offentlig
	kontroll]) som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta förord-
	ning 882/2004.
	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den
	29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av
	animaliskt ursprung och Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
	nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestäm-
	melser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av anima-
	liskt ursprung avsedda att användas som livsmedel innehåller också vissa
	djurskyddsregler samt regler om kontroll av bl.a. djurskyddsregler i sam-
	band med slakt.
	Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd
	av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och
	om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning
	(EG) nr 1255/97 omfattar bl.a. krav på minsta utrymme för djur, tidsin-
	tervaller för vattning, utfodring och vila under transporten samt krav på
	transporters maximala längd. Förordningen täcker transporter på väg,
	järnväg, till sjöss och i luften. Medlemsländerna får ha strängare regler
	för transporter som endast äger rum inom det egna territoriet eller under
	sjötransporter från det egna territoriet. Förordningen gäller dock inte för
	transporter som saknar samband med en ekonomisk verksamhet eller för
	transporter som på veterinärs inrådan företas direkt till eller från en vete-
	rinärmottagning eller en klinik. Se vidare avsnitt 7.16.
	Sedan den 1 januari 2013 tillämpas rådets förordning (EG) nr
	1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten
	för avlivning. Förordningen syftar till att förbättra skyddet av djur vid
	tidpunkten för slakt eller avlivning genom inrättandet av standardrutiner
	för att garantera att djur förskonas från smärta, plåga eller lidande som
	kan undvikas. Förordningen innehåller krav bl.a. på att djur avlivas
40	endast efter att ha bedövats med särskilt föreskrivna metoder och på

utbildning av personal. Medlemsstaterna får behålla vissa strängare reg- Prop. 2017/18:147 ler som fanns när förordningen trädde i kraft. Se vidare avsnitt 10.1.

4.2Nationella djurskyddsbestämmelser

4.2.1Djurskyddslagen

Djurskyddslagen (1988:534) kompletterar de EU-förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde. Genom djurskyddslagen har ett flertal EU-direktiv på djurskyddsområdet genomförts på nationell nivå. Även bestämmelser i Europarådets konventioner om djurskydd har genomförts genom djurskyddslagen. Genomförande av EU-direktiv och Europarådets konventioner sker dock också genom bestämmelser på förordningsnivå och i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket.

Den nuvarande djurskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 1988 och er- satte då lagen (1944:219) om djurskydd samt lagen (1937:313) angående slakt av husdjur. I propositionen som föregick 1988 års lag konstaterades att djurskyddet är en viktig etisk fråga som i Sverige har en bred och djup förankring i människors medvetande. Redan 1944 års djurskyddslag byggde på principen att djurplågeri ska förhindras innan det uppstår och inte enbart bestraffas i efterhand. Sedan 1940-talet hade dock djurhåll- ningen förändrats, särskilt inom animalieproduktionen, men även genom en ökning av antalet sällskapsdjur och en ökad användning av djur för sport och tävlingsverksamhet. Små jordbruk med mångsidig djurhållning hade ersatts av en specialiserad och storskalig produktion. Även om moderniseringen i vissa avseenden inneburit förbättringar av djurskyddet fanns det enligt departementschefen också anledning att vara observant på utvecklingen inom den moderna djurhållningen som i vissa fall för- ändrat djurens miljö i negativ riktning. Förutom en teknisk översyn av lagen föreslogs därför också vissa ändringar i materiellt hänseende för att förstärka djurskyddet. Som några av de viktigaste förslagen omnämndes kraven på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt, att operativa ingrepp som huvudregel inte ska få göras på djur utan att det är veterinärmedicinskt befogat samt att djuren vid slakt ska skonas från obehag och lidande (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 14–15).

Djurskyddslagen syftar till att förebygga onödigt lidande och sjukdom hos husdjur, försöksdjur och andra djur om de hålls i fångenskap. Djur- skyddslagen omfattar därmed alla djur som hålls av människan medan viltlevande djur som huvudregel inte omfattas av lagens tillämpnings- område. Lagen innehåller bl.a. grundläggande bestämmelser om hur djur ska hållas och skötas, bestämmelser om operativa ingrepp, slakt och avlivning, tillståndsplikt för viss djurhållning, tävling med och förevis- ning av djur, användning av djur för vetenskapliga ändamål samt be- stämmelser om offentlig kontroll. Lagen innehåller även bestämmelser om kontrollmyndigheter och vilka åtgärder som dessa får vidta för att kunna fullgöra kontrolluppgifterna, t.ex. besluta om förelägganden och

Prop. 2017/18:147 förbud. I djurskyddslagen finns också bestämmelser om avgifter, omhän- dertagande av djur, djurförbud, straff och överklagande.

Brott mot djurskyddslagens straffbestämmelser faller under allmänt åtal och prövas av allmän domstol. Om gärningen omfattas av be- stämmelser i brottsbalken, t.ex. bestämmelsen om djurplågeri i 16 kap. 13 § brottsbalken, ska dock bestämmelserna i brottsbalken tillämpas i stället.

En statlig förvaltningsmyndighets beslut i ett enskilt fall med stöd av djurskyddslagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Domstolen kan överpröva förvaltnings- myndighetens beslut och ändra eller upphäva det eller sätta ett annat beslut i dess ställe.

4.2.2Djurskyddsförordningen

I djurskyddslagen finns ett antal bemyndiganden som ger regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, en möjlighet att med- dela närmare föreskrifter på olika områden. I djurskyddsförordningen (1988:539) finns både bestämmelser i sak som kompletterar djurskydds- lagen och bemyndiganden för Jordbruksverket att meddela komplette- rande föreskrifter.

4.2.3Jordbruksverkets föreskrifter

Jordbruksverket har meddelat ungefär 30 olika föreskrifter med stöd av bemyndiganden i djurskyddsförordningen. Föreskrifterna utgör en om- fattande regelmassa som innehåller detaljerade bestämmelser angående djurskydd och behandlar vitt skilda områden. Som exempel kan bl.a. nämnas regler för lantbrukets djur, djurtransporter, försöksdjur, odling av fisk, hållande av hund och katt, cirkusar samt djurhållning i djurparker. I vissa fall har föreskrifterna ursprungligen meddelats av andra myndig- heter vars ansvarsområden numera har övertagits av Jordbruksverket, t.ex. Djurskyddsmyndigheten.

Jordbruksverket beslutar även allmänna råd som stöd för tillämpningen av lagstiftningen. De allmänna råden är inte bindande och ska närmast ses som allmänna rekommendationer om hur djurskyddsbestämmelserna ska tillämpas och hur en djurhållare bör agera i vissa situationer. Vidare är Jordbruksverket även central kontrollmyndighet för djurskyddet och samordnar också länsstyrelsernas arbete med djurskydd och djurskydds- kontroll.

	4.3	En livsmedelsstrategi för Sverige
	Riksdagen antog i juni 2017 förslagen i regeringens proposition En livs-
	medelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet
	(prop. 2016/17:104, rskr. 2016/17:338). Strategin är utformad kring ett
	övergripande mål för livsmedelskedjan samt tre strategiska mål inom
42	områden som bedöms som särskilt viktiga för att nå det övergripande

målet, samt för utvecklingen av livsmedelskedjan. I propositionen redo- visades även regeringens bedömningar av inriktningen av politiken inom de tre strategiska områdena. Strategin ska ses som en plattform utifrån vilken politiken ska utformas fram till 2030.

Som framgår av avsnitt 3 behandlades några av utredningens förslag i prop. 2016/17:104. Förslagen och bedömningarna i propositionen base- rades i övrigt i huvudsak dels på Konkurrenskraftsutredningens be- tänkande Attraktiv, innovativ och hållbar – strategi för en konkurrens- kraftig jordbruks- och trädgårdsnäring (SOU 2015:15), dels på extern dialog och förankring med aktörer i hela livsmedelskedjan, såväl nationellt som regionalt.

När det gäller animalieproduktionen gjorde regeringen i prop. 2016/17:104 bedömningen att lönsamheten behöver höjas bl.a. genom ökad produktivitet för att möjliggöra ökad produktion. En ökad nationell animalieproduktion kan skapa förutsättningar för en ökad andel kon- sumtion av svenskt kött. Samtidigt ska Sverige fortsatt ha höga ambitio- ner gällande djurvälfärd och djurhälsa och bör fortsätta arbetet för att höja djurskyddsnivån i EU. Arbetet med att utveckla regelverket om djurhållning bör fortsätta och arbetet med att minska animalieproduktionens klimat- och miljöpåverkan bör stärkas. Slutligen gjordes bedömningen att ett vetenskapligt råd för djurskyddsfrågor bör inrättas.

Regeringen gjorde i propositionen vidare bedömningen att förpröv- ningen av djurstallar även fortsättningsvis bör vara obligatorisk, men att Jordbruksverket bör se över möjligheter att förenkla och förbättra pro- cessen.

När det gäller djurskyddslagen konstaterades att lagen redan i dag är förhållandevis målinriktad och flexibel till sin karaktär och att detaljerade bestämmelser om hur kraven i lagen ska uppfyllas framför allt finns i Jordbruksverkets föreskrifter. Regeringen betonade att det vid utform- ningen av föreskrifter behöver tas hänsyn till EU-lagstiftningen på djur- skyddsområdet och till behovet av tydliga, förutsebara och kontrollerbara bestämmelser. Regeringen ansåg vidare att det är viktigt att bestämmel- serna i myndighetsföreskrifterna är så målinriktade och flexibla som möjligt. Det framhölls att Jordbruksverket sedan flera år haft i uppdrag att arbeta med regelförenkling och har gjort en omfattande översyn bl.a. av föreskrifterna på djurskyddsområdet. Arbetet med att förenkla regler- na och öka flexibiliteten kring djurhållningen bör enligt vad regeringen uttalade fortsätta. Bedömningen gjordes därför att Jordbruksverket ska ges i uppdrag att fortsätta arbetet med att se över sina föreskrifter i syfte att göra dem mer målinriktade och flexibla där så är möjligt.

Regeringen bedömde också att Sverige fortsatt ska verka för att stärka djurskyddet i EU och efterlevnaden av de EU-gemensamma djurskydds- reglerna.

I propositionen uttalade sig regeringen också om behovet av s.k. kon- trollprogram inom djurskyddsområdet. Det finns i dag ett antal kontroll- program, framtagna av branschorganisationer och godkända av Jord- bruksverket. Dessa kontrollprogram innebär att anslutna producenter förbinder sig att uppfylla ett flertal kriterier avseende t.ex. teknisk utrust- ning och skötsel av djuren som går utöver miniminivån i myndighets- föreskrifter samt att genomgå en utökad kontroll. Den som deltar i så-

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 dana kontrollprogram undantas dock också från vissa andra bestämmel- ser i föreskrifterna och kan t.ex. ha en högre beläggningsgrad än vad som annars är tillåtet. Regeringen gjorde i propositionen bedömningen att kontrollprogram är ett sätt att under kontrollerade former öka flexibilite- ten i hur ansvarsfulla djurhållare kan uppnå den djurskyddsnivå som regelverket föreskriver och att arbete med sådana program därför bör fortsätta.

Regeringen angav slutligen att det vetenskapliga rådets roll i före- skriftsarbetet bör vara att utreda och sammanställa vetenskaplig forsk- ning i den aktuella frågan. För att få en bra avvägning mellan djurskydds- intresset och andra intressen är det också av stor vikt att synpunkter från branschen, intresseorganisationer och specialister inom dessa andra om- råden inhämtas.

4.4Övergivna och förvildade djur

4.4.1Beskrivning av den aktuella situationen

Det har på senare år blivit tydligt att djur som människan har tagit hand om i vissa fall överges. Det förekommer också att djurhållare inte fullt ut tar ansvar för i vilken omfattning deras djur tillåts få ungar. Detta kan leda till att det bildas grupper av djur som står helt eller delvis utanför djurhållarens omsorg. När dessa djur får avkommor kan kolonier av helt eller delvis förvildade djur uppstå.

Problemet med övergivna och förvildade djur bedöms framförallt gälla katter. Det har uppskattats att antalet övergivna och förvildade katter i Sverige är cirka 100 000, men det saknas säkra uppgifter.

Det händer att även djur av andra arter överges, t.ex. sällskapsdjur som kaniner, ormar och sköldpaddor eller lantbruksdjur som nötkreatur och får, men det rör sig då om ett begränsat antal djur. Den följande pro- blembeskrivningen är därför framförallt fokuserad på övergivna och förvildade katter.

Bland myndigheter och organisationer som arbetar med frågor om katter råder det en stor enighet om att grunden till problemet med över- givna och förvildade katter är att katten har låg status som sällskapsdjur. Katter är ofta billiga i inköp och är lätta att få tag på. Myndigheterna och organisationerna bedömer vidare att en bidragande orsak till att katter överges är att många människor tror att katter klarar sig väl själva i natu- ren, utan omvårdnad av människan.

Andra faktorer som bidrar till att öka antalet förvildade katter är att många katter – till skillnad från i princip alla andra husdjur – rör sig fritt utomhus. Katterna kan, om de inte är steriliserade, kastrerade eller på annat sätt förhindrade från att föröka sig, para sig med andra katter och få avkommor. Kolonier av förvildade katter kan uppstå när flera katter – såväl ägda katter som andra katter – uppehåller sig inom ett och samma område. Katter samlas ofta vid platser där tillgången till föda är god, t.ex. i närheten av gårdar eller på platser där människor matar dem.

4.4.2	Djurskyddsproblem hos övergivna och förvildade Prop. 2017/18:147
	katter

De katter som finns i Sverige är domesticerade, dvs. de är tamkatter även om de i vissa fall är förvildade. Det finns internationell forskning som pekar på att katter som är övergivna eller förvildade riskerar att utsättas för lidande. Den största riskfaktorn är brist på föda. Det förekommer också andra hälsoproblem som t.ex. kattloppor, öronskabb, mask och andra parasiter. Klimat och rovdjur kan också utgöra riskfaktorer för katterna, om de saknar tillgång till tillräcklig föda samt skydd mot neder- börd och vind.

Även andra arter av djur som överges eller är förvildade kan drabbas av djurskyddsproblem av olika slag.

4.4.3Andra problem kopplade till övergivna och förvildade katter

Utöver de nyss nämnda djurskyddsproblemen kan katterna – och detta kan även gälla ägda katter – också medföra vissa andra problem och olägenheter för omgivningen. Katter kan bära på smittor som kan med- föra allvarliga sjukdomar hos människor eller andra djur, t.ex. toxoplas- mos. Även andra smittor, som är mindre allvarliga, kan överföras till människor eller till andra, tama eller vilda djur. I vilken omfattning detta verkligen sker finns det relativt lite information om men man kan anta att omfattningen kan variera mellan olika länder och klimatzoner i världen. I Danmark och Sverige har de bedömningar som gjorts kring omfattningen utmynnat i att det inte finns någon betydande risk för smittoöverföring samt att den största risken för smittspridning mellan herrelösa katter och ägda katter är risken för överföring av öronskabb eller kattpest. Kattpest är dock många av Sveriges ägda katter vaccinerade mot. I Norge har man bedömt att risken att bli smittad av sjukdomar från övergivna eller förvil- dade katter varken är större eller mindre än den är för att bli smittad av en ägd katt.

Utredningen pekar även på att katter som rör sig fritt utomhus kan or- saka skador på vilda djurpopulationer genom jakt (och som nyss nämnts genom smittor). Katter har därmed även en potential att orsaka vissa rubbningar i ett ekosystem. Vilka effekter katter har på vilda djur i sin omgivning varierar, t.ex. utifrån födotillgång, väder och sjukdomar. Forskning visar att även mätta katter kan utgöra ett hot för vilda djur eftersom hunger och jaktinstinkt inte är kopplade hos domesticerade katter. Det kan vara mycket svårt att bedöma katternas faktiska effekter på sin omgivning men forskning visar dock att katternas inverkan inte kan ses som oväsentlig.

Ett annat problem som utredningen nämner är att katter som rör sig fritt kan orsaka sanitära och andra olägenheter för omgivningen, t.ex. genom att lämna urin och avföring efter sig eller genom att föra oväsen.

Prop. 2017/18:147 4.4.4

Regler om hantering av herrelösa djur

Hanteringen av herrelösa djur kan, beroende på situationen i det enskilda fallet, omfattas av flera bestämmelser i olika regelverk som sinsemellan har olika ändamål. Vilka bestämmelser som är tillämpliga beror på om djuret är borttappat, bortsprunget, övergivet eller är en avkomma till ett förkommet eller övergivet djur. Vem som är ansvarig för att hantera djuret varierar också utifrån den aktuella situationen.

Länsstyrelserna är enligt 59 § djurskyddsförordningen som huvudregel ansvariga för offentlig kontroll av efterlevnaden av djurskydds- lagstiftningen. Länsstyrelserna och Polismyndigheten har en skyldighet enligt 32 § djurskyddslagen att omedelbart omhänderta djur som är ut- satta för lidande, bl.a. om ägaren är okänd eller inte kan anträffas.

Polismyndigheten ska också enligt lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen) hantera upphittade katter och andra djur i syfte att ge ägaren möjlighet att återfå dem. Polismyndigheten är dessutom ansvarig för att fatta vissa beslut om avlivning av övergivna och förvildade katter enligt 21 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsyns- lagen). Enligt den bestämmelsen får en katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad avlivas av jakträttshavaren eller någon som företräder honom eller henne. Inom tätbebyggt område krävs det dock tillstånd av Polismyndigheten. Bestämmelsen har införts av viltvårdsskäl men har i praxis även använts för att avliva katter med hänvisning till sanitära olägenheter eller ordningsskäl. Bestämmelsen har i praktiken även använts för att ta hand om lösspringande katter.

Kommunerna kan också ha ett ansvar för att hantera herrelösa katter och andra djur. I egenskap av fastighetsägare har kommunerna en rätt att, med stöd av 21 § i den nyss nämnda tillsynslagen, initiera avlivningar av övergivna och förvildade katter. Katter och andra djur kan också bli kommunens ansvar om de utgör ett miljö- eller hälsoproblem. När kommunerna agerar med stöd av denna lagstiftning, som återfinns i 9 kap. miljöbalken, är det dock som regel fråga om ingripanden i bostä- der och i dessa ärenden finns det alltså en djurhållare.

Myndigheter och organisationer som arbetar med kattfrågor har vid olika tillfällen påtalat att det splittrade regelverket och ansvaret för katter leder till problem. Problem som har lyfts är t.ex. att det är svårt för Po- lismyndigheten att avgöra om ett ärende om en upphittad katt ska hand- läggas enligt hittegodslagen, djurskyddslagen eller tillsynslagen. De olika regelverken innehåller skilda regler för hur djuret ska hanteras. Andra synpunkter som har framförts är att det splittrade ansvaret för tillämp- ningen av lagstiftningen kan leda till osäkerhet om vilken instans som ska agera samt till att inte någon myndighet känner sig ansvarig för att åtgärda problemet. Utredningen har vidare beskrivit att myndigheterna har skilda uppfattningar om hur lagstiftningen ska tolkas och vilken lag- stiftning som är tillämplig i första hand.

En annan omständighet som utredningen poängterar är att det i prakti- ken kan vara svårt att skilja hållna katter från andra katter, eftersom hållna katter i stor utsträckning rör sig fritt utomhus. I ett och samma område kan det röra sig såväl hållna katter som övergivna katter samt avkommor från katter som kommit bort eller övergivits.

Prop. 2017/18:147 Skälen för regeringens förslag: Nuvarande djurskyddslag har varit i kraft i närmare 30 år och har under denna period ändrats ett antal gånger. Lagen visar tydliga spår av de många ändringarna och saknar också en tydlig kapitelindelning. Regeringen anser därför att det finns ett behov av att omarbeta lagens struktur i dess helhet för att åstadkomma en tydligare disposition. Därutöver bör också språkliga moderniseringar genomföras där så är möjligt. Utöver sådana språkliga och strukturella ändringar föreslår regeringen också flera ändringar i sak.

5.2Lagstiftningens detaljeringsgrad, flexibilitet och struktur

Regeringens bedömning: Djurskyddslagen bör även i framtiden vara en ramlag som innehåller de bestämmelser som är grundläggande och centrala för djurs välfärd. Bestämmelserna bör vara målinriktade och medge en flexibilitet vid tillämpningen. Mer detaljerade bestämmelser bör meddelas i förordning eller i myndighetsföreskrifter.

Utredningens bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen anser dock att djurskyddsförordningen inte ska innehålla några materiella bestämmelser utöver sådana som är relaterade till fördelningen av uppgifter mellan myndigheter.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Jönköpings län, Örebro län och Västernorrlands län, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Fiskhälsan, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Göteborgs Katt- hjälp, Hästföretagarna, Riksförbundet Svensk Fågelhobby, Svenska Sa- mernas Riksförbund, Sveriges Veterinärförbund och Zoobranschens Riksförbund är positiva till att sänka detaljeringsgraden i djurskyddslagen och djurskyddsförordningen och att ha detaljerade bestämmelser i före- skriftsform. SLU lyfter fram att det vanligen är enklare att revidera före- skrifter än lag, vilket möjliggör för staten att hålla djurskyddslagstift- ningen mer aktuell och uppdaterad. SLU anser att det är bra att förord- ningen främst innehåller bemyndiganden, vilket gör att det blir enklare att hitta i lagstiftningen. SLU understryker dock vikten av att flera av bestämmelserna i nu gällande djurskyddsförordning, som universitet bedömer vara centrala för djurskyddet, t.ex. beteskravet för mjölkkor och kravet på sittpinne, sandbad och rede till höns, verkligen flyttas över till föreskrifterna.

Flera remissinstanser, däribland t.ex. Statskontoret, Länsstyrelsen i Hallands län och Näringslivets Regelnämnd, pekar på att det inte går att ta ställning till om utredningens förslag innebär regelförenklingar eller utgör en effektivare lagstiftning jämfört med den nu gällande eftersom förslaget till stor del består av en rad bemyndiganden. Detta innebär att det är svårt att överblicka förslaget och dess konsekvenser då den sammantagna bilden av den föreslagna lagstiftningen blir känd först efter det att Jordbruksverket har antagit sina föreskrifter.

En stor majoritet av länsstyrelserna samt Jordbruksverket, Statens vete- rinärmedicinska anstalt (SVA), Sollefteå kommun, Stockholms universitet

(Zoologiska institutionen), Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskydds-

föreningen, Sveriges Konsumenter, Sveriges Pälsdjursuppfödares Riks- förbund och Tropikföreningen Amazonas tar inte tydlig ställning till utredningens förslag men lyfter fram för- och nackdelar med en högre respektive lägre detaljeringsgrad och flexibilitet och målstyrning i regel- verket. Många av dessa remissinstanser pekar på att det även i fortsätt- ningen kommer att vara nödvändigt med en ganska hög detaljeringsgrad för att lagstiftningen ska vara likformig, förutsebar, rättssäker och möjlig att kontrollera samt eftersom Sverige som medlem i EU har en skyldighet att införliva EU:s lagstiftning på området. De understryker att förslaget medför ett omfattande arbete för Jordbruksverket och därmed ett ökat behov av resurser till myndigheten. Några länsstyrelser betonar även vikten av att Jordbruksverket måste ha en stor integritet och några påtalar att om föreskrifter har för låg detaljeringsgrad kommer eventuella påta- lade brister vid kontrolltillfällena att leda till fler diskussioner och en ökad administrativ börda för länsstyrelserna. Detta kommer att leda till ökade handläggningstider. Det bedöms också finnas en risk för en ökad spänning mellan myndigheterna och djurhållare.

Fördelar med förslaget som lyfts fram av de nyss nämnda remiss- instanserna är att det går snabbare att ändra lagstiftningen i takt med ny kunskap, ökad möjlighet till mer individuella lösningar, möjligheter att göra avsteg från grundbestämmelserna om det anses djurskyddsmässigt acceptabelt samt att kontrollmyndigheten kan vidta åtgärder även mot en djurhållare som följer måtten men som har en allmänt dålig djurhållning.

Även flera av de instanser som är uttryckligen positiva till att sänka de- taljeringsgraden i lag och förordning, t.ex. några länsstyrelser, SLU och Sveriges Veterinärförbund, påtalar samma utmaningar som ovan nämnda remissinstanser.

Domstolsverket kommenterar att förslaget till ny djurskyddsförordning i stort sett endast innehåller bestämmelser om subdelegation av normgiv- ningsmakt till Jordbruksverket och ifrågasätter om det är lämpligt att i så hög grad delegera till en myndighet att besluta om bestämmelser som genom andra bestämmelser i lagen också föreslås vara straffbelagda.

Veterinärer i Sverige anser att utredningens förslag gör lagstiftningen mindre rättssäker och förutsägbar.

Länsstyrelsen i Hallands län, Vetenskapsrådet, SVA, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Djurskyddet Sverige, Svensk Mjölk och

Näringslivets Regelnämnd betonar att förslaget innebär att riksdagens och politikernas inflytande på hur bestämmelserna tillämpas minskar. Djurskyddet Sverige påtalar att detta kan innebära en minskad insyn.

Sveriges advokatsamfund är negativt till förslaget med hänvisning till att det från ett demokrati- och rättssäkerhetsperspektiv är av största vikt att huvudfrågorna och ramarna för en reglering behandlas i lag. Detta för att säkerställa att förslagen underställs remissförfarande och görs till föremål för insyn samt ställs under riksdagen för beslut. Enligt samfundet omfattar den föreslagna föreskriftsrätten i vissa delar frågor som bör förbehållas lagstiftning eller i vart fall regleras i förordning. Vidare anser samfundet att förslaget innebär att det kommer att bli svårare för den enskilde att överblicka regleringen av djurskyddet.

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, nio hästorganisationer,

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen, Sveriges Konsumenter och Näringslivets Regelnämnd

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 anser också att det är olämpligt att frånhända riksdagen och politikerna ansvaret för en så politisk fråga och i stället låta den styras av tjänstemän på en myndighet.

Lantbruksnäringens organisationer betonar också att det finns en risk för ett mer instabilt regelverk, med minskad förutsägbarhet, eftersom det kan bli snabba förändringar i lagstiftningen. Lantbrukarna är beroende av ett stabilt regelverk som består under en längre tid för att man ska våga investera.

Vidare anser LRF och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnä- ringen, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Livsmedelsverket, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar att utredningen inte har gått tillräckligt långt i sin strävan efter att åstadkomma en mer flexibel och målstyrd samt mindre detaljrik lagstiftning. Fördelar som remissinstanserna lyfter fram med ett mer målstyrt och flexibelt regelverk är att mer fokus skulle läggas på hur djuren har det. Djurhållarna skulle få ett tydligare djurskyddsansvar och ett större incitament till förbättringar av djurskyddet på gården eftersom djurhållarna får förtroende och utrymme att själva hitta lösningar för att nå lagstiftningens mål.

Djurens Rätt är negativ till att sänka detaljeringsgraden i lagstiftningen med hänsyn till rättssäkerheten och eftersom en fastställd minimi- lagstiftning bättre säkerställer djuren en viss nivå av djurvälfärd. Om en stor del av detaljreglerna förs ner till föreskriftsnivå medför det också skillnader i möjligheten att förena en regel med straff. Det som är regle- rat genom föreskrifter kan inte bestraffas med fängelse utan endast med böter. Det innebär också att preskriptionstiden för brott kortas ner. Orga- nisationen anser att övergripande djurskyddskrav, om t.ex. rätt till ute- vistelse, bete, sällskap och liknande, ska finnas i lagen. Organisationen och Stockholms universitet (Zoologiska institutionen) anser vidare att det finns en risk för att näringen och det rådande samhällsklimatet får en för stor påverkan på reglerna.

Sollefteå kommun bedömer att den lagstiftning som utredningen före- slår lämpar sig bättre för djurhållare som sköter sig men kommer att bli svårare att hantera för djurhållare som inte sköter sig.

Skälen för regeringens bedömning: I utredningens uppdrag ingick att analysera hur lagstiftningen kan göras mer flexibel och målinriktad. En sådan förändring av lagstiftningen bedömdes innebära en ökad möjlighet till flexibilitet för djurhållarna och möjliggöra en god djurhållning genom mer individuellt anpassade lösningar. En sådan förändring bedömdes även innebära att djurhållarens betydelse för djurens välfärd blir tydli- gare. Samtidigt måste lagstiftningen också vara tydlig, förutsebar och kontrollerbar.

Utredningens förslag utgör inte något underlag för ett mer omfattande skifte till någon ny typ av målstyrd reglering som t.ex. djurvälfärdspara- metrar. Däremot är djurskyddslagen redan i dag förhållandevis målinrik- tad och flexibel till sin karaktär. Regeringen anser att djurskyddslagen, i likhet med dagens lag, även i framtiden bör vara en ramlag och innehålla de centrala principerna och handlingsreglerna som är nödvändiga för att säkerställa ett gott djurskydd. Lagen bör däremot inte innehålla alltför detaljerade bestämmelser eftersom sådana bestämmelser kan behöva

ändras relativt ofta, t.ex. för att anpassas till nya vetenskapliga rön eller Prop. 2017/18:147 för att kunna komma åt konkreta problem som uppstått i djurhållningen.

Mer specifika bestämmelser som tydliggör hur kraven i lagen ska upp- fyllas finns i dag i djurskyddsförordningen men framför allt i föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. Förordningen och myndighets- föreskrifterna på området är förhållandevis detaljerade och regeringen bedömer att en relativt hög detaljeringsgrad kommer att behövas även i fortsättningen, dels med hänsyn till Sveriges skyldigheter att införliva EU-lagstiftningen på djurskyddsområdet och dels med hänsyn till beho- vet av tydliga, förutsebara och kontrollerbara bestämmelser.

Vid utformningen av regler på djurskyddsområdet kan, som även ut- redningen konstaterar, intresseavvägningar behöva göras mellan djur- skyddshänsyn och andra angelägna samhällsintressen. Innehållet i lag- stiftningen måste i vissa fall bestämmas även utifrån andra överväganden än vetenskap och beprövad erfarenhet (se vidare avsnitt 6.6). Enligt rege- ringens bedömning finns det därför ett behov av att även vissa mer detal- jerade materiella föreskrifter meddelas i djurskyddsförordningen. Rege- ringen delar därför inte, i likhet med flera remissinstanser, utredningens bedömning att djurskyddsförordningen endast bör innehålla materiella bestämmelser som är relaterade till fördelningen av uppgifter mellan myndigheter.

Utredningen lämnar även förslag på vissa andra åtgärder som syftar till att göra djurskyddslagstiftningen mer målinriktad och flexibel. Utred- ningen föreslår bl.a. att Jordbruksverket får i uppdrag att se över sina föreskrifter i syfte att sänka detaljeringsgraden, öka målstyrningen och göra föreskrifterna tydligare och lättare att förstå. Utredningen föreslår också att det tas in särskilda bestämmelser i lagen om kontrollprogram som syftar till att upprätthålla och säkerställa en god djurvälfärd på annat sätt än genom krav i bestämmelser i föreskrifter.

Som nämnts i avsnitt 4.3 aviserade regeringen i propositionen En livs- medelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) att Jordbruksverket bör ges ett sådant uppdrag om att se över sina föreskrifter för att göra dem mer målinriktade och flexibla där så är möjligt med en bibehållen djurskyddsnivå. Regeringen tog i samma proposition också ställning till utredningens förslag be- träffande kontrollprogram och bedömde att det inte bör genomföras utan i stället ska beredningen inom Regeringskansliet av det alternativa för- slaget i promemorian Reglering av frivilliga kontrollprogram för djur- omsorg (dnr N2015/00334/RS) fortsätta.

6 Inledande bestämmelser

6.1Lagens syfte

Regeringens förslag: Lagen ska syfta till att säkerställa ett gott djur- skydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur.

Prop. 2017/18:147	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
	slag. Utredningen förtydligar att djurskydd inkluderar djurhälsa. I utred-
	ningens förslag anges att lagen ska syfta till att främja respekten för djur
	och deras välfärd, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan
	har av dem.
	Remissinstanserna: Ungefär hälften av de remissinstanser som yttrar
	sig över utredningens förslag är i stort sett positiva till det. Jordbruksver-
	ket och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) lyfter i sammanhanget fram
	att det är ett bra, viktigt och nytt steg i riktning mot ett bättre liv för dju-
	ren att gå från ”djurskydd” mot ”djurvälfärd”.
	Ett antal remissinstanser, bl.a. lantbruksnäringens organisationer, Lin-
	köpings djurförsöksetiska nämnd, Kungliga Skogs- och Lantbruksakade-
	mien och Ridskolornas Riksorganisation kommenterar uttrycket välfärd
	och är negativa till att använda det. Framförallt ifrågasätter dessa remiss-
	instanser det lämpliga i att använda ett så pass innehållsmässigt otydligt
	och kontroversiellt uttryck i lagen. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
	och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen påpekar att
	uppfattningarna om vad som avses med en god djurvälfärd kan variera
	stort och att det är viktigt att lagen är tydlig och stringent. Kungliga
	Skogs- och Lantbruksakademien och Kött och Charkföretagen anser att
	utredningen har låtit etologiska frågeställningar om naturligt beteende få
	en extrem övervikt medan andra, minst lika viktiga parametrar, som t.ex.
	djurhälsan, har glömts bort eller prioriterats ner. Veterinärer i Sverige
	menar att uttrycken djurvälfärd och djurskydd används på ett felaktigt
	sätt i utredningen och påtalar att ett gott djurskydd innebär att djur-
	skyddslagen efterlevs, vilket inte har något att göra med hur djuren mår.
	Av den anledningen ska ”djurskydd” bytas ut mot ”djurvälfärd”. SLU,
	som i grunden är positivt till utredningens förslag, anser dock att det är
	önskvärt med en definition av ”djurvälfärd” i lagtexten.
	Gentekniknämnden och Göteborgs Katthjälp menar att uttrycket ”re-
	spekten för djur” behöver förtydligas. Länsstyrelsen i Västmanlands län
	föreslår att det tydliggörs att med ”respekt” menas att ta vederbörlig
	hänsyn till att djur är kännande varelser så att de inte orsakas onödigt
	lidande.
	Flera remissinstanser är negativa till att använda ”egenvärde” i lag-
	texten. Riksdagens ombudsmän (JO) ställer sig av lagtekniska skäl frå-
	gande till varför riksdagen i lag ska föreskriva att djur har ett egenvärde.
	Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att den föreslagna formule-
	ringen om djurs egenvärde är argumenterande och därför inte är lämplig i
	lagtext. Statens veterinärmedicinska anstalt välkomnar att bestämmelsen
	tydliggör att en god djurhälsa är viktig men anser att effekterna av att
	föra in att djuren har ett egenvärde noga bör övervägas eftersom denna
	formulering höjer nivån för djurens juridiska rättigheter ovanför den nivå
	som råder i dag. Länsstyrelserna i Jönköpings län och Örebro län samt
	LRF och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen är tvek-
	samma till formuleringen att ”djur har ett egenvärde utöver den nytta de
	har för människan” eftersom det kan uppfattas som att djur ska hållas vid
	liv till varje pris eller att det inte längre skulle vara tillåtet att avliva eller
	slakta friska djur.
	Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens be-
52	dömning att den nya lagen, som är avsedd att vara en målinriktad ramlag,

bör ha ett tydligt uttalat syfte och att en särskild bestämmelse om lagens syfte bör föras in i den nya lagen.

Redan nuvarande lagstiftning grundar sig på den etiska utgångspunkten att djur måste visas hänsyn och skyddas mot lidande. Detta kommer till uttryck bl.a. i 2 § första stycket djurskyddslagen, där det anges att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.

Även i EU-lagstiftningen har skyddet för djuren successivt stärkts. Se- dan 2009 gäller enligt artikel 13 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) bl.a. att unionen och medlemsstaterna vid utformning och genomförande av unionens politik i fråga om jordbruk, fiskeri, transport, inre marknad, forskning och teknisk utveckling samt rymden fullt ut ska ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varel- ser, samtidigt som unionen och medlemsstaterna ska respektera med- lemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.

Utredningen föreslår bl.a. att den nya lagen ska syfta till att säkerställa ett gott djurskydd inklusive en god djurhälsa och till att främja respekten för djur och deras välfärd. Utredningen menar att en ny djurskyddslag bör fokusera på en god djurvälfärd i stället för enbart frånvaro av lidande och sjukdom. Med djurvälfärd avses enligt utredningen att djuret mår bra både fysiskt och psykiskt. Uttrycket omfattar enligt utredningen alla aspekter som påverkar djurets välbefinnande, vilket inkluderar bl.a. hälsa, biologisk funktion, beteendebehov och känslor.

Regeringen anser att det grundläggande syftet med djurskyddslagen även fortsättningsvis bör vara att förebygga och förhindra lidande och sjukdom hos djur. Ett sådant skydd för djuren ska säkerställas genom de konkreta bestämmelser om djurhållning som finns i lagen och i före- skrifter som meddelas med stöd av lagen. I enlighet med utredningens förslag bör det därför anges att lagen syftar till att säkerställa ett gott djurskydd.

Till skillnad från utredningen anser regeringen dock inte att uttrycket djurhälsa bör omnämnas särskilt eftersom det, i den mån ett hälsotillstånd påverkar djurets välmående, ingår i djurskydd och djurvälfärd. Dessutom används ordet djurhälsa ofta för att beteckna ett annat lagstiftnings- område som avser kontroll och bekämpning av djursjukdomar och smitt- skydd i övrigt. I den nya EU-förordningen om djurhälsa, Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”) görs en tydlig åtskill- nad mellan djurhälsolagstiftning och djurskyddslagstiftning, se framför- allt beaktandesats 7. Även på nationell nivå regleras kontroll och be- kämpning av djursjukdomar och smittämnen hos djur i annan lagstift- ning, se epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. och bisjukdomslagen (1974:211). Åtgärder enligt smittskyddslagstiftningen vidtas för att till- godose andra syften än att enbart skydda det enskilda djuret från lidande och sjukdom. Djur kan också bära på smittämnen som inte påverkar djuret negativt eller leder till sjukdom hos djuret, men som ändå be- kämpas för att de kan göra människor sjuka. Även om djurskydd och djurhälsa har tydliga kopplingar och i viss mån överlappar varandra finns det därför ibland anledning att hålla isär uttrycken. När det gäller kraven

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 enligt djurskyddslagstiftningen på att förebygga och behandla sjukdom och annan ohälsa hos djur, se vidare bl.a. avsnitt 7.1, 7.3, 7.8, 9.1 och

	11.1.
	Den nuvarande djurskyddslagen innehåller även bestämmelser som går
	utöver ett rent förhindrande av lidande och sjukdom hos djuret. Som
	exempel kan nämnas kravet i 4 § första stycket djurskyddslagen på att
	djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det
	främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.
	Vissa aspekter av djurvälfärd kan därmed redan i dag tillgodoses ge-
	nom specifika krav på djurhållningen medan andra aspekter, som djurets
	psykiska välbefinnande, inte i nuläget kan säkerställas på motsvarande
	sätt genom tillräckligt konkreta och kontrollerbara bestämmelser riktade
	till enskilda.
	Såsom utredningen beskriver pågår dock forskning för att ta fram djur-
	baserade välfärdsparametrar, vilket på sikt kan förväntas bidra till att
	djurs välfärd kommer att kunna bedömas på ett effektivare och säkrare
	sätt. Forskningen syftar bl.a. till att utveckla positiva välfärdsindikatorer,
	dvs. biologiska markörer för positivt laddade känslotillstånd hos djur.
	Det kan därför i framtiden bli möjligt att utforma nya bestämmelser i
	lagstiftningen som kan tillgodose ytterligare aspekter av djurens välfärd.
	Regeringen anser därför sammantaget, i likhet med utredningen, att
	djurskyddslagstiftningens syfte bör sträcka sig längre än att enbart tillför-
	säkra frånvaron av negativa hälso- och känslotillstånd hos djuren. Rege-
	ringen föreslår att lagen ska syfta till att främja en god djurvälfärd. Med
	djurvälfärd avses, så som utredningen anger, att djuret mår bra såväl
	fysiskt som psykiskt. Regeringen anser, till skillnad från vissa av remiss-
	instanserna, att uttrycket djurvälfärd är tillräckligt tydligt och ser inte
	något behov av en definition i författningstexten.
	Enligt utredningens förslag ska lagen vidare syfta till att främja re-
	spekten för djur, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan
	har av dem.
	Regeringen anser också att det är önskvärt att lagstiftningen bidrar till
	att öka medvetenheten om och erkännandet av att djur är levande och
	kännande varelser med vissa behov som måste visas hänsyn samt till att
	sprida dessa värderingar till en så stor andel av befolkningen som möj-
	ligt. Regeringen anser därför att det av lagtexten bör framgå att djur-
	skyddslagen har ett sådant syfte genom att det anges att lagen syftar till
	att främja respekt för djur.
	Med respekt för djur bör förstås medvetenheten om och erkännandet av
	att djur är levande och kännande varelser med vissa behov som måste
	visas hänsyn. I detta ligger också att djur har ett egenvärde oavsett den
	nytta de har för människan. Redan det faktum att det finns en lag som
	syftar till att skydda djur mot lidande och som reglerar hur man får
	hantera djur, utgör ett tydligt bevis för att den svenska rättsordningen
	tillerkänner djur ett inneboende värde som går utöver det instrumentella
	värdet av att utgöra en ägodel eller på annat sätt vara till nytta eller nöje
	för människan. Detta framgår också, som har angetts ovan, av artikel 13 i
	EUF-fördraget. Såsom bl.a. JO påpekar kan det dock anses vara lagtek-
	niskt olämpligt att i författningstext slå fast en sådan värdering. Att djur
	ska anses ha ett egenvärde innebär under alla omständigheter inte heller i
54	sig, som vissa remissinstanser nämner, att det skulle vara förbjudet att

avliva djur eller att djur skulle likställas med människor i etiskt eller Prop. 2017/18:147 rättsligt hänseende.

Det är i sammanhanget viktigt att understryka att den föreslagna be- stämmelsen om lagens syfte är en ändamålsbestämmelse som anger den effekt som lagstiftningen är avsedd att ha. Den innebär därför inte i sig några nya skyldigheter för enskilda.

6.2	Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Lagen ska gälla djur som hålls av människan
och viltlevande försöksdjur. Vissa bestämmelser ska dock inte tilläm-
pas i fråga om viltlevande försöksdjur. Bestämmelserna om nödavliv-
ning och om omedelbart omhändertagande ska också gälla övergivna
djur av tamdjursart och förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i
en etablerad population.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Enligt utredningens förslag ska alla bestämmelser i lagen gälla även
för viltlevande försöksdjur samt för övergivna och förvildade djur av
tamdjursarter. Utredningen föreslår också att det anges att med djur avses
alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är
däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.
Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som kommen-
terar förslaget har synpunkter på förslaget eftersom det bedöms medföra
flera gränsdragnings- och tolkningssvårigheter.
Djurskyddet Sverige och Föreningen Förvildade Katter tillstyrker i
huvudsak förslaget. Svenska Djurparksföreningen anser att förslaget
tydligt klargör att lagen gäller samtliga djur som hålls av människan,
vilket är positivt.
Djurens Rätt ställer sig positiv till att även ryggradslösa djur omfattas
av djurskyddslagen och Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanlägg-
ningar är positiv till att spindlar som hålls för sällskap och hobby om-
fattas av djurskyddslagen.
Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län och Hallands län samt
Tropikföreningen Amazonas anser att man bör överväga en tydligare
taxonomisk undre gräns för vilka djur som ska omfattas av djurskydds-
lagens bestämmelser och ifrågasätter om det t.ex. är meningen att lagen
ska omfatta insekter, larver, maskar, vattenloppor, hoppkräftor och in-
fusorier (encelliga djur). Länsstyrelsen i Hallands län pekar på att detta
kan innebära problem från kontrollsynpunkt, t.ex. används nämnda djur
inte sällan som levande föda till vissa bur- och terrariedjur. Likaså inne-
bär djur som säljs som bete en sådan problematisk kategori djur. Läns-
styrelsen i Östergötlands län anser det vara tveksamt att även ryggrads-
lösa djur som t.ex. insekter ska omfattas av djurskyddslagen samtidigt
som den nedre gränsen går vid ryggradsdjur och bläckfiskar när det
gäller försöksdjur, vilket skulle innebära att bananflugor som ska använ-
das i djurförsök kommer att omfattas av en hårdare lagstiftning än en
hund som hålls för sällskapsändamål.
Länsstyrelserna i Uppsala län, Hallands län och Dalarnas län, Sveri-
ges	lantbruksuniversitet (SLU), Tierps kommun, Djurens Rätt, Djur-	55

Prop. 2017/18:147 skyddsinspektörernas Riksförening, Föreningen Sveriges Offentliga Tro- pikanläggningar och Sveriges Herpetologiska Riksförening anser att det

	är positivt att övergivna och förvildade djur ska omfattas av djurskydds-
	lagen. Det gör även Göteborgs Katthjälp men föreningen understryker
	samtidigt att detta inte får innebära att förvildade katter avlivas utan
	sådana katter bör i stället tas om hand i TNR-M-kolonier.
	Flera remissinstanser, bl.a. Djurskyddsinspektörernas Riksförening, på-
	talar att uttrycket ”övergivna djur” orsakar vissa gränsdragningsproblem.
	Det bör enligt Länsstyrelsen i Värmlands län och SLU förtydligas om
	även bortsprungna djur är tänkta att omfattas och hur lång tid som ska ha
	förflutit innan man kan anse att djuret är övergivet. Länsstyrelsen i
	Hallands län anser att bortsprungna djur bör omfattas av lagen eftersom
	det inte borde ha någon betydelse om ägaren har låtit överge sitt djur
	eller om har djuret kommit bort.
	Ett stort antal remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Uppsala
	län, Kronobergs län och Blekinge län samt Jordbruksverket, Linköpings
	djurförsöksetiska nämnd, Naturvårdsverket, Djurens Rätt, Djurskydds-
	inspektörernas Riksförening, Göteborgs Katthjälp, Svenska Jägareför-
	bundet och Tropikföreningen Amazonas, påpekar att förslaget medför
	gränsdragningsproblem mellan djurskyddslagstiftningen och jaktlagstift-
	ningen. Bland annat framhålls att uttrycken ”hålls av människan”, ”tam-
	djursarter”, ”viltlevande djur” och ”förvildade djur” leder till sådana
	gränsdragningssvårigheter. Som exempel nämns förrymda tamdjur som
	genom åren etablerat sig i det vilda, t.ex. kanin. Naturvårdsverket efter-
	lyser ett klargörande av hur man ska hantera hybrider mellan vilda och
	tama arter, t.ex. vildsvin/tamsvin och mufflonfår/tamfår.
	Jordbruksverket bedömer att med utredningens resonemang kommer
	vilda djur som fångas i fångstredskap att omfattas av djurskyddslagen, då
	människan håller dem i fångenskap. Avlivning av sådana djur skulle i så
	fall ske i enlighet med djurskyddslagstiftningen. Länsstyrelserna i Kro-
	nobergs län och Blekinge län anser också att djur som hålls i fångenskap,
	inklusive vilda djur som fångas in genom fångstanordningar, bör om-
	fattas av djurskyddslagen men påtalar samtidigt att detta kan leda till
	gränsdragningsproblem om det inte på ett tydligt sätt framgår av lagen
	vilka djurarter som omfattas. Naturvårdsverket nämner särskilt infångan-
	det av vilda försöksdjur. Fångst av vilt är jakt enligt 2 § jaktlagen och
	regleras vidare i jaktlagstiftningen. Svenska Jägareförbundet anser att
	vilt som har fångats i enlighet med jaktlagstiftningens bestämmelser om
	jakt med fångstredskap endast bör regleras i jaktlagstiftningen (liksom i
	dag), vilket bör tydliggöras. Förbundet föreslår att Naturvårdsverket får
	rätt att föreskriva vilka jaktmedel som får användas vid avlivning av vilt
	fångade i fångstredskap, eftersom det saknas klara regler om det.
	Försvarsmakten menar att i de fall vilda djur blir föremål för ett ingri-
	pande från människans sida ska åtgärden ifråga alltid regleras i djur-
	skyddslagstiftningen, t.ex. bör infångning, märkning och avlivning av
	vilda djur omfattas av djurskyddslagen. Myndigheten anser att det är en
	svaghet att samma åtgärd mot t.ex. en katt, en hjort eller en fisk, bedöms
	utifrån olika lagstiftningar och av olika myndigheter.
	Jordbruksverket påtalar att inte heller dagens gränssnitt mellan djur-
	skyddslagen och jaktlagstiftningen är helt klart och att detta bör utredas
56	ytterligare. Naturvårdsverket anser att om hjortar anses falla inom djur-

skyddslagens tillämpningsområde så är det en förändring i förhållande till dagens lagstiftning och då krävs förändringar både i utredningens förslag och i den nu gällande jaktlagstiftningen. Svenska Jägareförbundet påtalar att vilda djur i vilthägn inte ägs av någon, varför ett ansvar enligt djurskyddslagstiftningen inte kan uppkomma. I annat fall skulle för- rymda hjortar ur ett hägn inte kunna jagas medan vilda hjortar kan jagas i enlighet med jaktlagstiftningen. Det är i praktiken omöjligt att skilja mellan förrymda djur och vilda djur.

Djurens Rätt efterlyser ett förtydligande av vad utredningen avser med förvaltningsåtgärder (vilka enligt utredningens förslag ska falla utanför djurskyddslagens tillämpningsområde). Organisationen anser att t.ex. provfiske, förflyttning av vargar och märkning av djur bör omfattas av djurskyddslagen och definieras som djurförsök. Även Göteborgs Katt- hjälp anser att förvaltningsåtgärder som innebär att vilda djur hålls i fångenskap ska omfattas av djurskyddslagen. SLU anser att vilda djur som i förvaltningsåtgärder utsätts för samma behandling som i djurförsök ska inlemmas i djurförsökstolkningen.

Djurens Rätt anser att även vilda djurs välfärd ska omfattas av djur- skyddslagen. Halmstads kommun förespråkar att alla frågor som rör djurhållning, även störningar av människors hälsa och miljö, regleras i samma lag, förslagsvis djurskyddslagen samt att länsstyrelserna ska vara kontrollmyndighet för även sådana störningar. Detta skulle ge en helhets- syn på alla aspekter av djurhållning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en bättre samordning med andra regelverk skulle underlätta och effektivisera för verksamhetsutövare och kontrollmyndigheter, t.ex. när det gäller vilthägn och djurparker.

Riksdagens ombudsmän påtalar att det tydligt bör anges vilka be- stämmelser i djurskyddslagen som ska gälla för övergivna och förvildade djur av tamdjursarter.

Uppsala universitet stöder förslaget att det anges att med djur avses alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län samt Jordbruks- verket anser att det behöver utredas vidare och tydliggöras om ”födsel” och ”kläckning” endast syftar på naturlig födsel och kläckning eller om det även omfattar t.ex. kejsarsnitt.

Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Örebro län, Jordbruks- verket, SLU, Vetenskapsrådet, Djurskyddet Sverige och Sveriges Veteri- närförbund, menar att man bör överväga att inkludera även andra foster än däggdjursfoster, t.ex. fågelfoster och reptilfoster, före kläckningen i definitionen av vilka djur som omfattas av lagen, med hänvisning till t.ex. att forskning har visat att även foster i senare delen av dräktigheten känner smärta. Kemikalieinspektionen noterar att förslaget är längre gå- ende än försöksdjursdirektivet då det omfattar alla stadier efter födsel eller kläckning, vilket innebär att t.ex. fiskar omfattas av utredningens förslag eftersom direktivet utgår från ”yngel som själva intar föda” vilket är ett stadium som inträffar senare än kläckningen.

Djurens Rätt anser att lagen ska omfatta fosterstadier hos även andra djur än däggdjur och även inom andra områden än djurförsök samt hän- visar till formuleringar i EU:s försöksdjursdirektiv.

Prop. 2017/18:147

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande lag

Den nuvarande djurskyddslagen avser vård och behandling av husdjur och försöksdjur (1 §). Den avser även andra djur om de hålls i fången- skap. I förarbetena till lagen konstaterades att den, liksom 1944 års djur- skyddslag, endast gäller för djur som människan på något sätt har i sin vård och att lagen inte är tillämplig på vilda, fritt levande djur. Det för- tydligades dock att husdjur omfattas av lagen även om de inte hålls i fångenskap. Ordet husdjur ansågs innefatta sådana djur som ständigt lever under människans vård och av människan används för bestämda ändamål, så som sällskapsdjur eller produktionsdjur. Det överlämnades till rättstillämpningen att avgöra när kravet på fångenskap är uppfyllt (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 49–50).

Vid tillämpningen av djurskyddslagen har det ifrågasatts om djur som har placerats i hägn, t.ex. hjortar och älgar, kan anses hållna i fången- skap. I rättsfallet R 1977:110, som rörde älgar i hägn, ansåg Regerings- rätten med hänsyn till det inhägnade områdets storlek, ställd i relation till älgars behov av skogsmark, att älgarna hölls i fångenskap.

Djur som hålls av människan

Regeringen anser, liksom utredningen, att det bör klargöras vilka djur som omfattas av bestämmelserna i den nya djurskyddslagen. Lagen bör som utredningen anger omfatta alla djur som avsiktligt hålls av männi- skan oavsett art. Ett stort antal remissinstanser påpekar att förslaget inne- bär gränsdragningsproblem mellan djurskyddslagstiftningen och jaktlag- stiftningen, bl.a. genom användningen av uttrycket ”hålls av människan”. Jordbruksverket har t.ex. gjort bedömningen att med utredningens reso- nemang så kommer vilda djur som fångas i fångstredskap att omfattas av djurskyddslagen, eftersom människan då håller dem i fångenskap. Avliv- ning av sådana djur skulle i så fall ske i enlighet med djurskyddslagstift- ningen. Försvarsmakten menar att i de fall vilda djur blir föremål för ett ingripande från människans sida ska åtgärden ifråga alltid regleras i djur- skyddslagstiftningen, t.ex. bör infångning, märkning och avlivning av vilda djur omfattas av djurskyddslagen. Djurens Rätt anser att även vilda djurs välfärd ska omfattas av djurskyddslagen.

Att ett djur hålls av människan bör enligt regeringen normalt förstås som att djuret är i en eller flera människors besittning genom att djurets rörelsefrihet på något sätt fysiskt begränsas. Vissa former av djurhållning bedrivs dock på ett annat sätt och kan innebära att djuren ibland eller alltid går lösa utomhus men regelbundet får viss tillsyn och omsorg av människor. Detta gäller t.ex. katter och renar. Sådana djur bör ändå anses vara hållna av människan.

Svenska Jägareförbundet menar att vilda djur i vilthägn inte ägs av någon och att ett ansvar enligt djurskyddslagstiftningen inte kan upp- komma för dessa djur. Frågan om äganderätt till djur regleras inte i djur- skyddslagstiftningen. Detta innebär dock inte, enligt regeringens uppfatt- ning, att det är uteslutet att ett ansvar för djuren ändå kan uppstå enligt djurskyddslagen. Huruvida djur som har placerats i hägn, t.ex. hjortar och älgar, ska anses hållna av människan bör, på samma sätt som tidi- gare, slutligt överlämnas till rättspraxis att avgöra. Liksom i det ovan

angivna rättsfallet R 1977:110 bör vid denna bedömning bl.a. beaktas hur stort hägnet är i förhållande till djurets behov av rörelse och tillgången till föda. Om området är så stort att förhållandena för djuren i huvudsak blir likvärdiga med ett icke-inhägnat område bör djuren inte anses hållna. Om hägnet är mindre bör djuren anses hållna. Den som placerat ut djuren eller stängslet måste då också vara ansvarig för att djurskyddslagens bestämmelser följs beträffande djuren (se vidare avsnitt 6.8). I samman- hanget kan även nämnas att utfodring av viltlevande djur också kan ske som en del av viltvården enligt 4 § jaktlagen (1987:259). En sådan utfod- ring medför inte i sig att djuren anses hållna av den som lägger ut foder eller att djuren därigenom skulle omfattas av djurskyddslagens tillämp- ningsområde.

Fiskar som hålls i dammar, kassar, tråg eller motsvarande avgränsat område i en fiskodling bör, liksom tidigare, anses hållna och omfattas av djurskyddslagen. Detsamma bör gälla om fisk eller andra vattenlevande djur i andra fall placeras i avgränsade vattenområden där deras utrymme och miljö i övrigt inskränks på ett liknande sätt som vid fiskodling och där djuren fortsättningsvis är beroende av människan för att överleva. Om fisk eller andra vattenlevande djur däremot placeras ut i större vattenområden där utrymmet och miljön i allt väsentligt är densamma som för viltlevande djur bör de inte anses hållna. Det kan dock finnas skäl att se över vilka djurskyddshänsyn som bör tas i samband med sådan utsättning för att tillförsäkra goda levnadsvillkor för de berörda djuren. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 7.10.

Som har beskrivits i avsnitt 4.4.5 förekommer det att övergivna och förvildade katter tas om hand av enskilda i enlighet med olika varianter av den så kallade TNR-metoden. Med TNR-metoden avses att djuren fångas in, steriliseras eller kastreras och sedan släpps ut igen. Ibland vidtas ytterligare åtgärder beträffande de katter som släpps ut, t.ex. att de får mat, kojor att söka skydd i och ges kontinuerlig tillsyn och vid behov vård och behandling.

Det kan ifrågasättas om katter i ett TNR-projekt kan anses som hållna enligt djurskyddslagen eftersom syftet med åtgärderna och hanteringen av katterna skiljer sig från vad som normalt avses med djurhållning. Regeringen anser dock att djur som fångas in och överlämnas till djur- hälsopersonal för att genomgå operativa ingrepp, t.ex. kastreras eller steriliseras eller ges vård och behandling i övrigt, måste anses som hållna. Den som fångar in katten blir då också ansvarig för att se till att också djurskyddslagens övriga regler, t.ex. lagens krav på tillräcklig tillsyn samt tillgång till foder och vatten, fortsättningsvis följs även om katten på nytt släpps ut (se även avsnitt 6.8).

Det har, som framgår av avsnitt 4.4.5, ifrågasatts om TNR-metoden är djurskyddsmässigt acceptabel. Det kan också uppstå andra problem om ett stort antal katter hålls på samma plats, t.ex. sanitära olägenheter eller negativa effekter för vilda djur. Att acceptera eller uppmuntra TNR- metoden kan eventuellt medföra en risk för att människor betraktar denna hantering av djur som ett bra sätt att hålla katter och andra tamdjur på. En sådan utveckling vore olycklig och går i en motsatt riktning mot vad regeringen normalt sett menar är en ansvarsfull djurhållning. Samtidigt finns det ett stort antal övergivna och förvildade katter i vårt land. Det är i praktiken mycket svårt att hitta nya hem till alla dessa katter. Djurhåll-

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 ning enligt TNR-metoden kan se olika ut i praktiken och det har heller inte gjorts några vetenskapliga studier på TNR-hållning i Sverige som

	ger underlag för att närmare bedöma hur metoden i dess olika varianter
	fungerar här. Att då direkt och generellt förbjuda att TNR-metoden an-
	vänds för att ta hand om övergivna och förvildade katter, vore att angripa
	problemet från fel ände.
	I stället bör länsstyrelsen kontrollera djurhållning som bedrivs enligt
	TNR-metoden och i varje enskilt fall bedöma om djurskydds-
	lagstiftningen uppfylls och att en djurskyddsmässigt acceptabel nivå
	upprätthålls. I annat fall måste länsstyrelsen besluta om nödvändiga åt-
	gärder för att komma tillrätta med bristerna. I vissa fall kan det bli nöd-
	vändigt att i stället omhänderta katterna. Regeringen avser också att fort-
	satt följa utvecklingen och löpande överväga om det finns behov av änd-
	ringar i lagstiftningen.
	Ett djur som har rymt eller på annat sätt oavsiktligt kommit ur männi-
	skans besittning bör som huvudregel också anses som hållet och därmed
	omfattas av djurskyddslagen (se vidare nedan). I övrigt bör det dock inte
	anses att djur hålls av en person som endast tillfälligt lägger ut mat eller
	vatten till djur eller hanterar ett djur på annat sätt utan att djurets rörelse-
	frihet varaktigt begränsas, t.ex. när djur vid jakt fångas i en fälla för att
	sedan omedelbart avlivas när fällan vittjas eller när någon en kortare
	stund håller fast ett vilt djur och sedan släpper djuret igen. Sådan kort-
	varig kontakt mellan vilda djur och människor bör falla utanför djur-
	skyddslagens tillämpningsområde och det behov av djurskydd som kan
	finnas i sådana situationer får tillgodoses genom annan lagstiftning, t.ex.
	genom brottsbalkens bestämmelse om djurplågeri, jaktlagstiftningen,
	fiskelagstiftningen och miljölagstiftningen.
	Det bör särskilt uppmärksammas att djurskydd för vilt, dvs. vilda
	däggdjur och fåglar, i viss utsträckning regleras i jaktlagen. Viltet är
	fredat och får jagas, dvs. fångas, dödas eller i sådant syfte sökas efter,
	spåras eller förföljas, endast om detta följer av lagen eller av föreskrifter
	meddelade med stöd av lagen, se 3 §. I lagens 5 § finns en skyldighet för
	var och en att visa vilt hänsyn och ett förbud mot att ofreda eller på annat
	sätt förfölja vilt annat än vid jakt. I 27 § anges att jakten ska bedrivas så
	att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Lagen och de föreskrifter som
	har meddelats med stöd av lagen begränsar också de jaktmetoder som ska
	vara tillåtna. På motsvarande sätt regleras omfattningen och formerna för
	fiske i fiskelagen (1993:787). Enligt 8 kap. miljöbalken får också före-
	skrifter meddelas enligt vilka olika åtgärder beträffande vilda djur för-
	bjuds av artskyddsskäl. Sådana bestämmelser finns också i artskyddsför-
	ordningen (2007:845).
	För vilda djur gäller således det som följer av miljölagstiftningen och
	jaktlagstiftningen om natur- och viltvård, vilket ska ge vilda djur så goda
	förutsättningar som möjligt att leva i naturen.
	Halmstads kommun föreslår att alla frågor som rör djurhållning, även
	störningar av människors hälsa och miljö, regleras i samma lag, för-
	slagsvis djurskyddslagen, för att ge en helhetssyn på alla aspekter av
	djurhållning. Även Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en
	bättre samordning med andra regelverk skulle underlätta och effektivi-
	sera för verksamhetsutövare och kontrollmyndigheter. Regeringen vill i
60	detta sammanhang påpeka att syftet med djurskyddslagen ska vara att

säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd. Andra Prop. 2017/18:147 skyddsintressen vid djurhållning, såsom smittskydd utan direkt koppling

till det individuella djurets välmående, sanitära olägenheter för männi- skor eller ordningsfrågor måste även fortsättningsvis hanteras i sådan lagstiftning som har till syfte att ta till vara dessa skyddsintressen. Om alla skyddsintressen som sammanhänger med djurhållning skulle hante- ras i en och samma lag skulle stora ändringar krävas både i förslaget till djurskyddslag och i annan lagstiftning. Detta bedöms inte vara lämpligt.

Vilka djurkategorier bör lagen omfatta?

Ett antal remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län och Hallands län, anser att det bör övervägas om en s.k. taxonomisk undre gräns för vilka djur som ska omfattas av djurskydds- lagens bestämmelser ska införas. Med detta avses att det ska tydliggöras att lagen endast omfattar vissa djurklasser. Remissinstanserna anför att det kan ifrågasättas om djurskyddslagen ska omfatta t.ex. insekter, larver, maskar, vattenloppor, hoppkräftor och infusorier (encelliga djur). Läns- styrelsen i Hallands län pekar på att detta kan innebära problem från kontrollsynpunkt, t.ex. används nämnda djur inte sällan som levande föda till vissa bur- och terrariedjur.

Vid tillkomsten av den nuvarande djurskyddslagen ansågs inte att det fanns anledning att uttryckligen begränsa lagen till vissa högre stående djur eftersom det låg i sakens natur att lagens bestämmelser i allmänhet bara kunde tillämpas på högre stående djur (se prop. 1987/88:93 s. 49). Regeringen anser inte heller att det i nuläget bör införas en taxonomisk undre gräns som uttryckligen utesluter vissa arter från djurskyddslagens tillämpningsområde. Liksom tidigare bör dock lagens bestämmelser inte tillämpas på alla kategorier av djur. Djurskyddslagens grundläggande syfte är fortfarande, som har angetts i avsnitt 6.1, att förebygga och för- hindra att djur utsätts för lidande. Det är naturligt att kunskapen om djurs förmåga att känna smärta och uppleva lidande får vara vägledande för i vilken grad olika bestämmelser i lagen är tillämpliga. Genom den forsk- ning som bedrivs ökar kontinuerligt kunskapen om olika djurarter. Nya vetenskapliga rön och förändringar av den faktiska djurhållningen kan medföra att det uppstår ett behov av mer detaljerade bestämmelser om hållande och hantering av vissa djur som i dag inte regleras särskilt. Vad gäller djurförsök med olika kategorier av djur, se vidare avsnitt 6.3, 9.2 och 12.2. Ytterligare bedömningar när det gäller bestämmelsers tillämp- lighet på olika kategorier av djur finns i avsnitt 7.14 och 9.3.

Viltlevande försöksdjur

Utredningen föreslår att lagen, liksom i dag, ska omfatta alla försöksdjur, dvs. även de viltlevande djur som används eller är avsedda att användas i djurförsök. Regeringen anser dock att det bör klargöras att vissa be- stämmelser, t.ex. kraven på tillräcklig tillsyn och foder och vatten, inte ska tillämpas i fråga om viltlevande försöksdjur. Med ”viltlevande” avser regeringen djur som inte hålls av människan, oavsett art.

Prop. 2017/18:147

Övergivna och förvildade djur av tamdjursarter

Förutom djur som hålls av människan och viltlevande försöksdjur ska enligt utredningens förslag även övergivna och förvildade djur av tam- djursarter omfattas av lagen. Med tamdjursarter avses djur som av tradit- ion hålls av människan och som inte naturligt lever vilt i den svenska naturen. Som angetts ovan omfattas redan i dag husdjur, dvs. djurarter som ständigt lever under människans vård och som av människan an- vänds för bestämda ändamål, av djurskyddslagen oavsett om de hålls i fångenskap eller inte.

Som har beskrivits i avsnitt 4.4 kan övergivna och förvildade tamdjur innebära problem bl.a. från djurskyddssynpunkt. Problemen avser i nu- läget främst katter. Det händer att djur av andra arter överges men det rör sig då om ett begränsat antal djur.

Tamdjurens liv i det vilda är ett resultat av åtgärder vidtagna av männi- skor. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att människan även i fortsättningen bör ha ett ansvar för dem. Även ett stort antal av remissinstanserna är i princip positiva till att övergivna och förvildade tamdjur omfattas av djurskyddslagens bestämmelser. Det bör alltså även fortsättningsvis finnas möjlighet att vidta åtgärder enligt djurskyddslagen beträffande dessa djur. Regeringen föreslår att detta nu tydliggörs i lagen.

Flera remissinstanser påpekar dock att uttrycket övergivna djur är oklart och anser även att det bör förtydligas att bortsprungna djur om- fattas av lagen. Enligt regeringens mening måste med övergivna djur förstås djur som avsiktligt och permanent har lämnats utan tillsyn av den person som senast har hållit dem. Däremot bör, som tidigare anförts, bortsprungna djur inte anses som övergivna eftersom dessa djur inte avsiktligen har lämnats utan tillsyn. Ett bortsprunget djur bör enligt rege- ringens uppfattning som huvudregel anses vara hållet och bör därmed omfattas av djurskyddslagens bestämmelser. Inte heller djur som släpps lösa av någon annan än djurhållaren bör anses som övergivna. När ett sådant djur påträffas bör i första hand djuret återlämnas till den person som äger eller håller djuret. Om ägaren inte är känd för den som hittar djuret ska djuret i stället enligt 1 och 2 §§ lagen (1938:121) om hittegods anmälas till, överlämnas till eller omhändertas av Polismyndigheten. Beträffande s.k. hemdjur (lantbrukets djur) ska i stället, enligt 8 § hitte- godslagen, 52–57 §§ lagen (1933:269) om ägofred tillämpas (se vidare avsnitt 14.5 och 14.6 om omhändertagande av djur).

Med förvildade djur av tamdjursarter avses i detta sammanhang främst avkommor till övergivna och bortsprungna djur. Även individer som ursprungligen har rymt och där det inte längre är möjligt att koppla djuret till en tidigare djurhållare, bör anses vara förvildade.

När ett djur påträffas är det givetvis ofta svårt att avgöra om djuret är bortsprunget, övergivet eller förvildat. För att inte den som oavsiktligt blivit av med ett djur ska bli betagen sin rätt bör dock utgångpunkten vara att ett upphittat djur ska betraktas som bortsprunget om inte annat framgår av omständigheterna.

Riksdagens ombudsmän påtalar att det tydligt bör anges vilka be- stämmelser i djurskyddslagen som ska gälla för övergivna och förvildade djur av tamdjursarter. Regeringen kan konstatera att flertalet bestämmel- ser i djurskyddslagen av naturliga skäl inte kan tillämpas på djur som inte

hålls av människan. Det huvudsakliga skälet till att inkludera övergivna och förvildade djur av tamdjursart i djurskyddslagens tillämpnings- område är att kunna åtgärda djurskyddsproblem som uppkommit på grund av att djuret är av en sådan art som inte normalt lever vilt. För att uppnå detta syfte får det anses tillräckligt att bestämmelserna om omedelbart omhändertagande och nödavlivning kan tillämpas på dessa djur. När ett djurskyddsproblem uppmärksammas hos ett övergivet eller förvildat djur av tamdjursart ska djuret omhändertas, om det inte är så sjukt eller skadat att det omedelbart måste avlivas. När djuret omhänder- tas hålls det därefter av människan och då gäller även övriga bestämmel- ser i djurskyddslagen för djuret. Se även avsnitt 14.9 som behandlar vad som ska ske med djur efter ett omhändertagande.

Ett antal remissinstanser har också pekat på gränsdragningsproblem när det gäller att avgöra vilka arter som ska ses som tamdjursarter. Som exempel nämns förrymda tamdjur som genom åren etablerat sig som vilda djurarter, t.ex. kanin och hybrider mellan vilda och tama arter, t.ex. vildsvin/tamsvin och mufflonfår/tamfår.

Med uttrycket djur av tamdjursart bör, som tidigare angetts, avses djur av arter som inte naturligt lever vilt i den svenska naturen. I denna grupp ingår både exotiska djurarter och djurarter som traditionellt har hållits av människan i Sverige, t.ex. lantbrukets djur och sällskapsdjur som hund och katt. Regeringen kan dock, i likhet med remissinstanserna, konstatera att det finns vissa arter och hybrider mellan arter där det inte enkelt kan avgöras om djuret i fråga ska anses vara av tamdjursart. Vissa arter som inte tillhör den svenska faunan kan ändå ha goda möjligheter att överleva i den svenska naturen och kan i vart fall över tid anpassa sig till ett liv i det vilda och etablera livskraftiga populationer. Så har fallet varit exem- pelvis med vissa minkar. Djur i sådana etablerade populationer, som inte drabbas av några djurskyddsproblem på grund av sin art och som i djur- skyddshänseende närmast blir att jämställa med vilda arter, bör inte om- fattas av lagen. Detta bör tydliggöras i bestämmelsen. Även om en indi- vid i en sådan population skadas eller blir sjuk bör det därmed, i likhet med vad som gäller för viltlevande djur i övrigt, inte finnas någon skyl- dighet för samhället att ingripa med stöd av djurskyddslagen. Individer eller grupper av samma art som inte har genomgått denna anpassning bör däremot omfattas av djurskyddslagen. Beträffande dessa förvildade djur av tamdjursarter bör en bedömning göras om djuret är utsatt för eller riskerar att utsättas för lidande. För de flesta arter, bl.a. katter, bör man utgå från att djuret lider när det inte hålls av människan. Det finns, enligt regeringens bedömning, inte heller några populationer av katter som kan anses vara etablerade och som bör undantas från djurskyddslagens til- lämpningsområde. Se vidare avsnitt 14.6 (om omedelbart omhänderta- gande).

Att djurskyddslagen är tillämplig på övergivna och förvildade djur av tamdjursarter i vissa fall ska inte utesluta att åtgärder kan vidtas be- träffande dessa djur enligt annan lagstiftning för att åtgärda andra pro- blem som inte är kopplade till djurens välbefinnande. Viltlevande tam- djur kan t.ex. vara till skada för beståndet av vilda djurarter och behöva jagas enligt jaktlagstiftningen som en del av viltvården. Likaså kan de utgöra en sanitär olägenhet eller ett ordningsproblem, med följd att ingri- panden enligt miljö- och hälsolagstiftningen eller ordningslagen kan

Prop. 2017/18:147

komma ifråga. Enligt 8 kap. miljöbalken får också föreskrifter meddelas av artskyddsskäl för olika åtgärder beträffande skydd för djur- och växtarter. Sådana bestämmelser finns i artskyddsförordningen. Se vidare avsnittet 14.6.

Avgränsningen mellan djurförsök och förvaltningsåtgärder enligt jakt- och fiskelagstiftningen

Utredningen anser att djurskyddslagen ska ges en så tydlig avgränsning som möjligt och att vilda djur som ska hanteras i förvaltningsåtgärder inte ska omfattas av lagen om inte hanteringen medför att djuren hålls eller används i djurförsök.

Djurens Rätt efterlyser ett förtydligande av vad utredningen avser med förvaltningsåtgärder (vilka enligt utredningens förslag ska falla utanför djurskyddslagens tillämpningsområde). Organisationen anser att t.ex. provfiske, förflyttning av vargar och märkning av djur bör omfattas av djurskyddslagen och definieras som djurförsök. Även Göteborgs Katt- hjälp anser att förvaltningsåtgärder som innebär att vilda djur hålls i fångenskap ska omfattas av djurskyddslagen. SLU anser att vilda djur som är föremål för s.k. förvaltningsåtgärder som innebär samma behand- ling som ett djurförsök ska betraktas som försöksdjur och att verksam- heten ska genomgå en djurförsöksetisk prövning.

Regeringen bedömer att avgränsningen mellan djurförsök enligt djur- skyddslagen och förvaltningsåtgärder beträffande vilda djur som vidtas med stöd av annan lagstiftning behöver ses över och avser därför att utreda frågan.

Skydd för djur före födsel eller kläckning

Enligt utredningens förslag ska det anges i lagen att med djur avses alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är dägg- djur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Enligt artikel 1.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskap- liga ändamål (försöksdjursdirektivet) omfattar direktivet levande rygg- radsdjur, inklusive yngel, som själva intar föda och däggdjursfoster fr.o.m. den sista tredjedelen av deras normala utveckling. Försöksdjurs- direktivet ska enligt artikel 1.4 också tillämpas på ryggradsdjur som används i försök och som befinner sig i ett tidigare utvecklingsstadium om djuret tillåts leva efter det stadiet och till följd av försöket sannolikt kommer att uppleva smärta, lidande, ångest eller få bestående men.

I samband med genomförandet av försöksdjursdirektivet i svensk rätt konstaterades det att definitionerna av försöksdjur och djurförsök i 1 b och 1 c §§ djurskyddslagen inte innebär några inskränkningar avseende djurslag eller utvecklingsnivå. Däremot angavs i 40, 41 och 53 §§ djur- skyddsförordningen att kraven på tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen, etiskt godkännande enligt 21 § djurskyddslagen och kraven på bedövning endast gäller för vissa uppräknade djurklasser. När det gäller tidiga ut- vecklingsstadier var dock det nationella regelverket oklart. Bedömningen gjordes att nationella bestämmelser borde antas för att genomföra för- söksdjursdirektivet i denna del och att detta lämpligen skulle ske genom anpassningar i djurskyddsförordningen med stöd av bemyndigandet i

22 § djurskyddslagen (se Ds 2011:12 s. 39–40). I 40 § andra stycket och Prop. 2017/18:147 41 § andra stycket djurskyddsförordningen bemyndigas numera

Jordbruksverket att meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar tillstånd och etiskt godkännande ska krävas för användning av däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar i tidiga ut- vecklingsstadier. Jordbruksverket har meddelat föreskrifter (se Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 2012:26 och allmänna råd om för- söksdjur, 2 kap. 5 §) om att krav på verksamhetstillstånd och god- kännande från regional djurförsöksetisk nämnd ska gälla försök med däggdjursfoster eller fågelfoster fr.o.m. sista tredjedelen av deras nor- mala utveckling och yngel som själva intar föda. Krav på tillstånd gäller även alla tidigare utvecklingsstadier av ryggradsdjur och bläckfisk om de riskerar att orsakas lidande i ett senare skede.

Sverige har därmed valt att behålla en mer omfattande definition av försöksdjur än försöksdjursdirektivet, vilket enligt artikel 2 i försöks- djurdirektivet är tillåtet. Sverige har underrättat kommissionen om dessa regler.

Regeringen anser att den befintliga regleringen beträffande försöksdjur bör föras över till den nu föreslagna djurskyddslagen. Med hänsyn till detta bör den föreslagna begränsningen i lagens tillämpningsområde beträffande tidiga utvecklingsstadier hos försöksdjur inte införas.

Beträffande övriga djur finns i nuvarande lag inte heller någon be- gränsning beträffande tidiga utvecklingsstadier. Bestämmelserna i djur- skyddslagen är dock i de flesta fall möjliga att tillämpa på djur endast efter födsel eller kläckning. Regeringen ser dock inte något behov av att uttryckligen utesluta ofödda djur eller djur före kläckning från lagens tillämpningsområde.

6.3	Definitionen av försöksdjur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om vad som avses
med försöksdjur överförs till den nya lagen. Enligt bestämmelsen av-
ses med försöksdjur djur som används eller är avsedda att användas i
djurförsök samt djur som har använts eller har varit avsedda att an-
vändas i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat
förvaringsutrymme för försöksdjur.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Utredningen föreslår att endast ryggradsdjur och bläckfiskar om-
fattas av benämningen försöksdjur. Dessutom föreslås att även djur som
avlivas enbart i syfte att deras organ ska användas vid djurförsök eller
har varit avsedda att användas på detta sätt ska omfattas.
Remissinstanserna: De remissinstanser som lämnar synpunkter på
förslaget till definition av försöksdjur stöder detta i huvudsak.
Karolinska Institutet, Lunds och Göteborgs universitet och Sveriges
lantbruksuniversitet anser att det av lagen även ska framgå att definition-
en av försöksdjur omfattar yngel som själva intar föda och däggdjurs-
foster fr.o.m. sista tredjedelen av deras normala utveckling.
Totalförsvarets forskningsinstitut påpekar att det är oklart om definit-
ionen av försöksdjur omfattar s.k. sidofångst av fisk. Statens veterinär-		65

Prop. 2017/18:147 medicinska anstalt anser att definitionen även ska omfatta högre stående

	kräftdjur.
	Skälen för regeringens förslag: I 1 b § djurskyddslagen föreskrivs att
	med försöksdjur avses djur som används eller är avsedda att användas i
	djurförsök samt djur som har använts eller har varit avsedda att användas
	i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat för-
	varingsutrymme för försöksdjur. Bestämmelsen fick sin nuvarande ly-
	delse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som
	syftade till att genomföra försöksdjursdirektivet. Skälen för ändringarna i
	definitionen av försöksdjur redovisades i propositionen Skydd av djur
	som används för vetenskapliga ändamål (prop. 2011/12:138, s. 28–30).
	Utredningen föreslår att uttrycket försöksdjur begränsas till ryggrads-
	djur och bläckfiskar och hänvisar till att försöksdjursdirektivet enligt
	artikel 1.3 ska tillämpas på dessa kategorier av djur. Såsom har angetts i
	avsnitt 6.2 har dock tidigare bedömningen gjorts att artikel 1.3 i direkti-
	vet i stället bör genomföras genom anpassningar i djurskydds-
	förordningen (Ds 2011:12, s. 39–40). Bestämmelserna i 40, 41 och 53 §§
	djurskyddsförordningen innebär att kraven på tillstånd enligt 19 a § djur-
	skyddslagen, etiskt godkännande enligt 21§ djurskyddslagen och kraven
	på bedövning enbart gäller för de i bestämmelserna uppräknade djur-
	klasserna. Den grundläggande bestämmelsen om djurförsök i 19 § djur-
	skyddslagen omfattar dock samtliga djur som används i djurförsök oav-
	sett djurklass. Bestämmelsen anger att djurförsök endast får äga rum
	under förutsättning att det syfte som avses med verksamheten inte kan
	uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av
	djur, att så få djur som möjligt används och att verksamheten utformas så
	att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt
	(vilket motsvarar den s.k. 3R-principen, efter engelskans replace, reduce
	och refine). Regeringen bedömer att detta grundläggande skydd även
	fortsättningsvis ska gälla samtliga djurslag som används i djurförsök och
	att benämningen försöksdjur därför inte bör begränsas till vissa djur-
	klasser. En lämplig ordning är därför att, såsom i dag, regeringen i för-
	ordning föreskriver om vilka djurklasser som ska omfattas av kraven på
	verksamhetstillstånd, etiskt godkännande och bedövning. Det bör också
	på förordningsnivå förtydligas att kravet på godkännande av anläggning-
	ar för försöksdjur som i dag föreskrivs i 55 § djurskyddsförordningen
	endast avser sådan verksamhet som kräver tillstånd och därmed inte
	sådana anläggningar där enbart andra kategorier av försöksdjur hanteras.
	En annan omständighet som talar för att detta är en lämplig ordning är
	att ökad kunskap om sådana djurklasser som i dagsläget inte omfattas av
	kraven på verksamhetstillstånd, etiskt godkännande och bedövning kan
	leda till att det är motiverat att låta dem omfattas av sådana krav. Djur-
	skyddslagens bestämmelser om djurförsök syftar ytterst till att skydda
	försöksdjur från onödigt lidande. Det är naturligt att de djur för vilka det
	inte råder några tvivel om att de kan uppleva lidande omfattas av ett
	starkare skydd än djur som saknar en sådan förmåga eller när förmågan
	inte är känd. Detta är bakgrunden till att djurklasserna däggdjur, fåglar,
	kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar omfattas av kra-
	ven på verksamhetstillstånd och etiskt godkännande. Den vetenskapliga
	kunskap som ligger till grund för bedömningen om djurs förmåga att
66	uppleva lidande utvecklas ständigt varför bedömningar avseende en viss

djurarts förmåga att uppleva lidande, vilket i så fall skulle motivera ett Prop. 2017/18:147 starkare skydd, kan ändras med tiden. Genomförandet av försöksdjurs-

direktivet i svensk lagstiftning innebar t.ex. att bläckfiskar inkluderades bland de djurklasser för vilka de kraven ställs (se även prop. 2004/05:177, Etisk prövning av djurförsök m.m., s.15 f.). En mängd olika djurslag används i forskningssyfte utöver de som traditionellt ses som försöksdjur och för vilka det som ovan nämnts bl.a. krävs verksam- hetstillstånd och etiskt godkännande. Djur såsom maneter, hydror, koralldjur, maskar, insekter, spindlar, kräftdjur, sjöstjärnor m.m. används inom många olika forskningsområden.

Utredningen föreslår också att benämningen försöksdjur även ska om- fatta djur som avlivas enbart i syfte att deras organ ska användas för något av de ändamål som anges i bestämmelsen om djurförsök. Förslaget om att tydliggöra att djur som avlivas enbart för detta syfte ska omfattas av definitionen av försöksdjur är en konsekvens av att utredningen även föreslår att definition av djurförsök ska anpassas till den som gäller enligt försöksdjursdirektivet. Enligt direktivet är avlivning av djur enbart i syfte att deras organ ska användas för ett vetenskapligt ändamål inte definierat som ett försök men de djur som avlivas för sådant ändamål omfattas av direktivets bestämmelser, dvs. ska i den svenska lagstiftningen definieras som försöksdjur. Regeringen bedömde dock i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41, s. 20 f.) att den svenska definitionen av djurförsök, som också innefattar avlivning av djur i syfte att använda deras organ i vetenskapligt syfte, ska bibehållas (se också avsnitt 6.4). Detta innebär att det inte finns något behov av att ändra definitionen av försöksdjur i enlighet med utredningens förslag.

Lagrådet förordar att rubriken ”Definitioner” bör användas och hänvi- sar till att ”uttryck” normalt avser flera ord som tillsammans får viss betydelse och inte enskilda ord. Regeringen anser dock att rubriken ”Ord och uttryck i lagen” bör användas i stället.

6.4Definitionen av djurförsök

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om vad som avses med djurförsök överförs till den nya lagen. Enligt bestämmelsen avses med djurförsök användning av djur för vetenskaplig forskning, sjuk- domsdiagnos, utveckling och framställning av läkemedel eller ke- miska produkter, undervisning i vissa fall och andra jämförliga ända- mål. Med djurförsök avses också, i vissa fall, framställning av djur med förändrad arvsmassa och bevarande genom avel av en stam av djur med förändrad arvsmassa.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlade utredningens förslag om definition av djurförsök i prop. 2013/14:41, s. 20 f. Regering- ens bedömning var att den gällande definitionen av djurförsök borde behållas. Den nuvarande bestämmelsen om definitionen av djurförsök bör därför föras över till den nya lagen.

Prop. 2017/18:147	6.5	EU-bestämmelser som lagen kompletterar

	Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen i djurskydds-
	lagen om de EU-bestämmelser som lagen kompletterar förs i huvud-
	sak över till den nya lagen. Bestämmelsen anpassas dock till Lissabon-
	fördragets terminologi.
	Bestämmelsen innehåller upplysningar om att lagen kompletterar
	sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU-bestämmelser) som faller
	inom lagens tillämpningsområde och om att regeringen ska till-
	kännage vilka grundförordningar och bestämmelser som avses. Be-
	stämmelsen innehåller också bemyndigande för regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare före-
	skrifter som är nödvändiga som komplettering av EU-bestämmelserna.
	Det föreskrivs dock inte längre att regeringen eller den myndighet som
	regeringen bestämmer också i enskilda fall ska få fatta beslut som be-
	hövs som komplettering av EU-bestämmelserna.

	Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Utredningen föreslår att det även fortsättningsvis ska anges att
	regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i enskilda fall
	får fatta beslut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna.
	Remissinstanserna: Ingen remissinstans kommenterar förslaget.
	Skälen för regeringens förslag: I 1 a § djurskyddslagen infördes 2006
	en bestämmelse som anger att lagen kompletterar sådana bestämmelser i
	EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom lagens tillämp-
	ningsområde samt att regeringen i Svensk författningssamling ska ge till
	känna vilka grundförordningar som avses. I fråga om EG-bestämmelser
	som faller inom flera lagars tillämpningsområde ska regeringen på
	samma sätt tillkännage vilka bestämmelser som kompletteras av lagen.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas
	också att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som
	behövs som komplettering av EG-bestämmelserna. I förarbetena konsta-
	terades att det fanns ett flertal EG-förordningar som innehåller be-
	stämmelser om frågor som faller inom djurskyddslagens tillämpnings-
	område. För att EG-förordningarna ska kunna verkställas fullt ut i Sve-
	rige var det nödvändigt att komplettera förordningarna med vissa be-
	stämmelser i nationell lagstiftning. Det klargjordes också att bemyndi-
	gandet i sista stycket endast avsåg sådana föreskrifter eller beslut som
	medlemsstaterna är skyldiga att meddela enligt EG-förordningen och inte
	sådana nationella åtgärder som EG-förordningen möjliggör, men som är
	frivilliga för medlemsstaten. Den senare kategorin av föreskrifter kan i
	stället meddelas med stöd av lagens övriga bemyndiganden (se prop.
	2005/06:128, Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel,
	foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m., s. 321–322). De skäl
	som i övrigt ligger till grund för den nuvarande tekniken att hänvisa till
	EU-förordningar framgår av prop. 2005/06:128, s. 137–139 och 321 och
	bedömningen gjordes övergripande för lagstiftningsområdena livsmedel,
	foder och animaliska biprodukter, djurhälsa och djurskydd.
	Regeringen har i nuläget inte något underlag för att göra en annan be-
	dömning när det gäller vilken teknik som bör användas för att hänvisa till
68	EU-förordningar. En bestämmelse med i huvudsak samma materiella

innehåll som 1 a § djurskyddslagen bör därför finnas även i den nya Prop. 2017/18:147 lagen. Regeringen ser dock inte längre att det finns något behov av att i

enskilda fall fatta beslut för att komplettera EU-bestämmelserna.

Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen har för avsikt att till- sätta en utredning som ska göra en översyn av vilken lagstiftningsteknik som bör användas när bestämmelser i EU-förordningar beläggs med straff (se vidare i avsnitt 15.4 och 15.5). I en sådan översyn är det möjligt att även belysa vilka lagstiftningstekniker som används mer generellt inom olika områden för att hänvisa till EU-förordningar. Det kan efter en sådan översyn finnas anledning att på nytt överväga vilken teknik som ska användas i djurskyddslagen.

Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget innehåller ändringar i och tillägg till de grundläggande fördragen och vissa protokoll som hör till dem. Inne- börden av Lissabonfördraget och de huvudsakliga ändringarna och till- äggen i förhållande till nu gällande fördrag samt ändringar i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska un- ionen har redovisats i propositionen Lissabonfördraget (prop. 2007/08:168, se också bet. 2008/09:UU8, rskr. 2008/09:64).

Ikraftträdandet av Lissabonfördraget innebär att ett antal följdändringar behöver göras i svenska författningar. Hänvisningar i svenska författ- ningar till benämningar som ändrats genom Lissabonfördraget bör er- sättas med nya benämningar. Europeiska gemenskapen ska nu heta Europeiska unionen, varför alla hänvisningar till ”EG” måste ersättas med ”EU”.

Även i djurskyddslagen bör därför uttrycken EU-förordningar och EU- bestämmelser användas i stället för EG-förordningar och EG- bestämmelser.

6.6	Vetenskap och beprövad erfarenhet

Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett uttryckligt krav i
lagen på att bestämmelser som är meddelade med stöd av djurskydds-
lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm-
ning. Utredningen föreslår att det i lagen anges att bestämmelser som
bygger på lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Remissinstanserna: Remissutfallet är delat. Drygt hälften av de re-
missinstanser som kommenterar förslaget är positiva till det, däribland en
länsstyrelse, ett par universitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakade-
mien, nio hästorganisationer, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och
ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen, Göteborgs Katt-
hjälp, Svenska Djurskyddsföreningen, Svenska Kennelklubben, Sveriges
Veterinärförbund och Kommunalarbetareförbundet. Sveriges Päls-
djursuppfödares Riksförbund anser att det behövs mer vetenskapliga
belägg och mindre av godtycklighet samt att den praktiska erfarenhet av
djurskötsel, djurhälsa och djurskydd som farmarkåren besitter ska tillmä-
tas betydligt större betydelse än i dag.		69

Prop. 2017/18:147 Ett tiotal länsstyrelser, Jordbruksverket och Statens veterinärmedi- cinska anstalt samt ytterligare några remissinstanser anser att förslaget behöver omformuleras så att kravet på vetenskap och beprövad erfaren- het inte är absolut. De anför att kravet inte passar för bestämmelser av administrativ karaktär samt vid införlivandet av EU-direktiv. Vidare anser de att det även i framtiden måste finnas utrymme för bestämmelser att baseras på andra överväganden, som t.ex. etiska värderingar, politiska ställningstaganden eller administrativa behov för att underlätta kontroll.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att det är bra att det förtydli- gas att vetenskap och beprövad erfarenhet ska ligga till grund för den svenska djurskyddslagstiftningen men påtalar att forskning inte alltid pekar entydigt i en riktning och att en sådan bestämmelse inte löser mål- konflikter.

Svenska Djurhälsovården anser att ”vetenskap och beprövad erfaren- het” måste klargöras eller definieras.

Länsstyrelserna i Örebro län och Jönköpings län samt Svenska Djur- hälsovården pekar på att kravet kan medföra att det blir svårt att tillämpa försiktighetsprincipen i de fall vetenskaplig grund saknas eller är otydlig.

Sveriges Grisföretagare ser både möjligheter och risker med förslaget och anser att föreskrifter inte bara ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet utan också på politiskt ansvar samt på den branschkunskap som finns.

Djurskyddet Sverige menar att det ibland är olämpligt att kräva veten- skaplig grund, t.ex. om man skulle behöva vetenskapligt bevisa att an- vändning av el eller taggtråd är skadligt för djuren.

De juridiska instanser som har kommenterat förslaget är negativa till det av lagtekniska skäl. Domstolsverket anser att det inte är en lämplig ordning att det i domstol ska föras bevisning om i vad mån en föreskrift är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet eller inte. Riksdagens ombudsmän menar att det är onödigt att föreskriva att föreskrifter ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och påpekar att kravet inte kan gälla för alla sorters föreskrifter, t.ex. sådana av administrativ karak- tär.

Linköpings djurförsöksetiska nämnd har svårt att se att det finns skäl att ta med en bestämmelse av detta slag i lag även om det är en given utgångspunkt. Paragrafen riktar sig ju enbart till regeringen och de myn- digheter som meddelar bestämmelser enligt lagen.

Några remissinstanser – bl.a. SLU, LRF, Djurens Rätt och Svenska Djurskyddsföreningen – lyfter särskilt behovet av att det avsätts tillräck- ligt med statliga resurser till forskning för att förslaget ska vara möjligt att genomföra.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen framhåller vikten av att djurskyddslagstiftningen är baserad på vetenskap och beprövad erfa- renhet och föreslår därför att det ska inrättas ett vetenskapligt råd för att klarlägga den vetenskapliga grunden för aktuella djurskyddsfrågor. I ett sådant råd bör forskningsresultat granskas kritiskt och diskuteras av en grupp med forskare som är särskilt insatta i området. Regeringen avise- rade i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) att ett vetenskapligt råd för arbete med djurskyddsfrågor bör inrättas. Regeringen har också den

23 mars 2017 beslutat att uppdra åt SLU att inrätta det vetenskapliga Prop. 2017/18:147 rådet (dnr N2017/02366/SUN).

Utredningen föreslår vidare att det i lagen införs ett uttryckligt krav på att bestämmelser som bygger på lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Regeringen delar utredningens uppfattning om vikten av att ta hänsyn till vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet i lagstiftningsarbetet. Detta gäller inte bara för djurskyddsområdet utan även för andra lagstiftningsområden. Som SLU har påpekat leder dock inte forskning alltid fram till entydiga resultat och löser inte heller av- vägningar mellan motstridiga intressen. Ett krav på vetenskap och beprö- vad erfarenhet kan inte heller, som några remissinstanser påtalar, tilläm- pas på bestämmelser av administrativ karaktär, t.ex. krav på myndighet- ernas handläggning av vissa ärenden, eller på vissa av de bestämmelser som Sverige är skyldigt att införliva i nationell lagstiftning med hänsyn till våra skyldigheter enligt EU:s fördrag. Innehållet i lagstiftningen måste i vissa fall bestämmas även utifrån andra överväganden än veten- skap och beprövad erfarenhet, som t.ex. etiska värderingar och politiska ställningstaganden. Det kan också finnas godtagbara skäl att i enskilda fall välja en annan lösning än vad tillgänglig forskning och beprövad erfarenhet talar för.

Domstolar och myndigheter som ska tillämpa föreskrifter får enligt 11 kap. 14 § och 12 kap. 10 § regeringsformen inte tillämpa föreskrifter som de finner står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning (s.k. lagprövning). Även om det föreslagna kravet i djurskyddslagen på vetenskap och beprövad erfarenhet skulle inskränkas så att det inte var absolut ser regeringen, i likhet med Domstolsverket, en risk för att en sådan bestämmelse skulle kunna leda till återkommande invändningar om att föreskrifter som har meddelats med stöd av djurskyddslagen inte kan tillämpas eftersom regeringen eller den myndighet som har utformat föreskriften inte i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till vissa vetenskapliga rön eller andra omständigheter. Det skulle vara praktiskt ohanterligt om de myndigheter och domstolar som ska tillämpa föreskrifterna tvingas att mycket ofta och återkommande göra en sådan lagprövning av föreskrifternas sakliga innehåll. Det bedöms därför inte vara lämpligt att ha ett krav på vetenskap och beprövad erfarenhet i lagen.

6.7Definition av lidande

Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt att i lagen införa en bestämmelse som särskilt definierar lidande.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår en bestämmelse som anger att med lidande avses såväl fysiskt som psykiskt lidande.

Remissinstanserna: Fem länsstyrelser, Stockholms universitet (Zoolo- giska institutionen), Sveriges lantbruksuniversitet, Djurens Rätt, Djur- skyddet Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) och Svenska Samernas Riksförbund är positiva eller

Prop. 2017/18:147 mycket positiva till att i lagen klargöra att det med lidande avses både fysiskt och psykiskt lidande.

Flera remissinstanser efterlyser en tydligare definition av vad som av- ses med lidande eller med psykiskt lidande. Detta gäller såväl remissin- stanser som är uttryckligen positiva till en definition i lagen som remiss- instanser som endast lämnar synpunkter på förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att rubriken till bestämmelsen ”Definition av li- dande” är missvisande eftersom paragrafen inte innehåller någon definit- ion av fysiskt och psykiskt lidande. Länsstyrelsen föreslår att definition- erna i utredningens författningskommentar (s. 97 i betänkandet) lyfts in i bestämmelsen.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen och Veterinärer i Sverige anser att det inte be- hövs en definition av lidande i lagen. Veterinärer i Sverige påpekar att det vore motiverat att särskilja ”fysiskt lidande” och ”psykiskt lidande” endast om något av dessa uttryck skulle undantas från lagstiftningen.

Skälen för regeringens bedömning: I 2 § djurskyddslagen anges bl.a. att djur ska skyddas mot onödigt lidande. I förarbetena till lagen uttalades att med lidande avses inte bara fysiskt lidande utan också psykiskt li- dande. Däremot ansågs det inte nödvändigt att ange detta i lagtexten (se prop. 1987/88:93, s. 50).

Regeringen anser att ordet lidande även fortsättningsvis bör ges samma innebörd som i dag (se avsnitt 7.1). Regeringen kan inte se att det har framkommit något behov av att definiera just ordet lidande i lagtexten. En ramlag som djurskyddslagen innehåller ett antal olika uttryck och innebörden av uttrycken kan i viss utsträckning förtydligas i lagtexten men får i övrigt utvecklas och förklaras i lagmotiven. Det är nödvändigt att hitta en lämplig avvägning mellan å ena sidan kravet på tydlighet och å andra sidan kravet på överskådlighet för att inte tynga lagtexten med alltför många och långa förklaringar. Utredningens förslag bör därför inte genomföras.

6.8Utpekande av ansvariga för djurens välfärd och införande av åldersgräns

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse som uttryckligen anger vem som är ansvarig för djurets välfärd eller ansvarig för att uppfylla lagens bestämmelser i övrigt. Det bör inte heller införas en åldersgräns för att få ansvara för djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse som anger att det är djurägaren eller den som på djurägarens uppdrag har åtagit sig skötseln av djuret som är ansvarig för djurets välfärd. Vidare föreslår utredningen att den som har det huvudsakliga ansvaret för ett djur ska vara minst 16 år.

Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Majoriteten av remiss- instanserna anser att förslaget behöver omformuleras eller har synpunkter

på det.

Länsstyrelserna i Gävleborgs län och Jämtlands län samt Sveriges lantbruksuniversitet, Sala kommun, Sollefteå kommun, Djurskyddet Sve- rige, Göteborgs Katthjälp, Riksförbundet Svensk Fågelhobby, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Kattklubbars Riksförbund, är positiva till att djurägaransvaret tydliggörs i lagen.

Länsstyrelserna i Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Örebro län, Gävleborgs län och

Norrbottens län samt Jordbruksverket anser att bestämmelsen bör om- formuleras, t.ex. mot bakgrund av att djurägaren inte alltid har möjlighet att själv lämna över ansvaret för djuret till någon annan. Det kan exem- pelvis vara fallet vid sjukdom eller olyckshändelse. Några av länsstyrel- serna lämnar även förslag på alternativa lydelser, t.ex. att bestämmelsen bättre ska stämma överens med lydelsen i 2 kap. 2 § i förslaget till djur- skyddslag där det står ”djurägaren eller den som på annat sätt tar hand om djuret”.

Jordbruksverket anser att det bör diskuteras hur uttryckligt ett uppdrag från en djurägare måste vara och vad uppdraget ska omfatta för att hu- vudansvaret ska övergå till den som åtar sig uppdraget. I sammanhanget nämner Jordbruksverket eventuella gränsdragningar mot lagen om verk- samhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Hästorganisationerna påtalar att om ansvaret för djuret delegeras till en annan person är det viktigt att detta förhållande tydligt regleras genom avtal.

Sveriges Veterinärförbund anser att ansvaret för djurens välfärd bör ut- ökas till att gälla även personer som på eget initiativ åtagit sig skötseln av ett djur. Djurens Rätt menar att djurägaren alltid ska ha ett övergripande ansvar för djuret även om uppdraget att sköta djuren är överlämnat till en eller flera andra personer.

Jordbruksverket och Sveriges Veterinärförbund påtalar vikten av att det framgår att Polismyndigheten och personer som på uppdrag av myn- digheter sköter omhändertagna djur också har ett ansvar för djurens väl- färd.

Domstolsverket och Tropikföreningen Amazonas anser att den egent- liga innebörden av ansvaret måste klarläggas, bl.a. i förhållande till situ- ationer då djur utsätts för brott.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Skåne län och Gävleborgs län samt Sveriges lantbruksuniversitet, Djurskyddet Sverige, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Riksför- bundet Svensk Fågelhobby, Svenska Blå Stjärnan och Svenska Djur- skyddsföreningen tillstyrker förslaget om en 16-årsgräns för att få ha det huvudsakliga ansvaret för ett djur.

Barnombudsmannen, Länsstyrelsen i Värmlands län, Djurens Rätt och

Föreningen BLANDIS välkomnar en åldersgräns men anser att gränsen i stället ska sättas vid 18 års ålder eftersom det är först då en person blir tillräckligt mogen eller myndig och har full rätt att bestämma över sin egendom.

Nio hästorganisationer föreslår att man ska kunna ansvara för ett djur från och med det år man blir straffmyndig, dvs. vid 15 års ålder.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen påtalar att kravet främst verkar föras in för att

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 uppfylla Europarådets konvention för sällskapsdjur och anser inte att ett sådant krav är nödvändigt för lantbrukssektorn.

Domstolsverket och Tropikföreningen Amazonas anser att konsekven- serna måste klarläggas beträffande vad som händer om en person inte uppfyller ålderskravet. Länsstyrelsen i Värmlands län bedömer att kon- trollmyndighetens uppgift kommer att försvåras om kontrollen ska riktas mot omyndiga personer som saknar full rätt att bestämma över sin egen- dom och påtalar att kontroll kan medföra allt från ekonomiska konse- kvenser till djurförbud. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djur- skyddsinspektörernas Riksförening framför liknande tankegångar.

Svenska Jägareförbundet avstyrker den föreslagna 16-årsgränsen och anser att en djurägares lämplighet inte avgörs av ålder utan av utbildning, intresse, engagemang och tid. Vidare anser förbundet att förslaget bl.a. kräver en kontroll vars administration och kostnad inte står i proportion till eventuella vinster från djurskyddssynpunkt.

Tropikföreningen Amazonas bedömer att om förslaget till åldersgräns ska få genomslag behöver det kompletteras med ett förbud mot att sälja djur till personer under 16 år utan förälders samtycke.

Kammarrätten i Stockholm påtalar att om den föreslagna 16-årsgränsen införs bör man överväga om förbudet mot att meddela förelägganden eller förbud enligt 10 och 15 §§ lagen (2007:1150) om tillsyn över hun-

	dar och katter mot den som är under 15 år blir överflödiga.
	Skälen för regeringens bedömning
	Ansvar för djurens välfärd
	Nuvarande djurskyddslag saknar en uttrycklig reglering av vem som är
	ansvarig för att lagens bestämmelser uppfylls. I förarbetena uttalades att
	det är ägaren eller den som på annan grund innehar eller förfogar över
	djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen iakttas.
	Vem eller vilka inom den angivna gruppen som är ansvarig måste avgö-
	ras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (prop.
	1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 55). Detta har, såvitt framkommit,
	inte föranlett några betydande problem vid tillämpningen av lagstiftning-
	en. Det är också enligt regeringens uppfattning olämpligt att koppla an-
	svaret för att lagens bestämmelser uppfylls till ägande på det sätt som
	utredningen föreslår. Det är inte ovanligt att ett djur hålls av någon annan
	än den som i civilrättslig mening äger djuret. Det kan också vara en juri-
	disk person som äger ett djur. Som flera av remissinstanserna har påpekat
	utesluts med utredningens förslag personer som utan något egentligt
	uppdrag från ägaren håller ett djur från ansvar enligt djurskyddslagen.
	Detta kan inte rimligtvis ha varit avsikten.
	I praktiken innebär nuvarande reglering att ansvaret för att djurskydds-
	lagens bestämmelser följs normalt ligger på den eller de personer som
	håller djuret, dvs. den eller de som faktiskt innehar eller förfogar över
	djuret. Vad som avses med att djur hålls har behandlats i avsnitt 6.2.
	Vissa bestämmelser, som t.ex. förbudet mot sexuella handlingar, riktar
	sig även till andra som kommer i kontakt med djur som hålls av någon
	annan (se prop. 2013/14:41, Ändringar i djurskyddslagen, s. 14). Det-
	samma gäller reglerna om vissa verksamheter, t.ex. slakt, transport och
74	tävlingar, där fler personer än djurhållaren kan vara involverade i hante-

ringen av djur. När flera personer gemensamt håller eller hanterar ett djur Prop. 2017/18:147 så ansvarar de som huvudregel solidariskt för att lagens bestämmelser

uppfylls. Hänsyn måste dock tas till den uppgift som var och en har haft. Den som äger och håller ett sällskapsdjur har naturligtvis ett större ansvar än den som endast kortvarigt passar djuret åt ägaren. Enligt regeringens uppfattning är det därför inte lämpligt att generellt begränsa kretsen av ansvariga.

Åldersgräns för att få äga djur

I utredningens förslag anges att den som är under 16 år inte ska få vara huvudansvarig för ett djur. Eftersom huvudansvaret för djur enligt utred- ningens förslag ska vara kopplat till ägande innebär detta att den som är under 16 år inte ska kunna äga djur.

Utredningen hänvisar till artikel 6 i Europakonventionen om skydd för sällskapsdjur, som föreskriver att sällskapsdjur inte får säljas till personer under 16 år utan samtycke från deras föräldrar eller någon annan som har samma ansvar för barnet som deras föräldrar. Utredningens bedömning är att den svenska djurskyddslagstiftningen i nuläget inte uppfyller kon- ventionens krav.

Regler om underårigas möjlighet att ingå avtal finns i föräldrabalken. Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken får den som är under 18 år inte själv råda över sin egendom eller ingå avtal. Den som är över 16 år får emellertid, enligt 9 kap. 3 § föräldrabalken, disponera över inkomster som han eller hon har förvärvat genom eget arbete. Reglerna i föräldrabalken innebär att den som är under 16 år inte ensam, med rättsligt bindande verkan, kan ingå avtal om köp av ett djur. Sällskapsdjurskonventionens krav på sam- tycke vid köp av djur är därmed enligt regeringens bedömning tillgodo- sett.

Som angetts ovan bör det enligt regeringens bedömning inte införas någon bestämmelse som uttryckligen kopplar ansvaret för att följa djur- skyddslagens bestämmelser till den som äger djuret. Bestämmelserna riktar sig främst till den som håller djur, men i några fall även till en vidare krets personer som på annat sätt kommer i kontakt med djur. En- ligt regeringens bedömning borde det vara ovanligt att den som är under 16 år helt ensam håller och sköter ett djur. Sannolikt hålls och sköts ett djur oftast gemensamt av barnet och dess vårdnadshavare eller någon annan vuxen person, oavsett vem som i civilrättslig mening äger djuret. Det bör vara upp till vårdnadshavaren att avgöra i vilken utsträckning den underårige bör anförtros skötseln av ett djur. Den bedömningen bör göras med beaktande av den underåriges individuella mognad och kun- skap snarare än enbart barnets ålder. Det har inte heller i utredningen framkommit att det skulle förekomma några väsentliga djurskyddspro- blem med nuvarande ordning som ger anledning att särskilt reglera un- derårigas möjlighet att hålla och sköta djur. I samband med kontroll och åtgärder vid bristande efterlevnad av lagen kommer i de allra flesta fall en vuxen person att hållas ansvarig såsom djurhållare för brister i djur- hållningen.

Prop. 2017/18:147

Skulder kopplade till att underåriga äger djur

Sveriges kommuner och landsting och Jordbruksverket har i två skrivel- ser 2009 respektive 2010 till dåvarande Jordbruksdepartementet (N2015/04479/DL och N2015/00085/DL) påpekat att underåriga som har registrerats som ägare till hundar enligt lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter också blir betalningsansvariga för en registre- ringsavgift. Om avgiften inte betalas, riktas betalningskrav mot den un- derårige. Sveriges kommuner och landsting och Jordbruksverket har därför föreslagit ändringar i lagen om tillsyn över hundar och katter som innebär att barnets förmyndare blir betalningsansvariga för registrerings- avgiften i stället för barnet. En liknande bestämmelse finns t.ex. i 4 a § lagen (2001:558) om vägtrafikregister, där det anges att om någon som inte fyllt 18 år äger ett fordon tillämpas det som sägs i lagen på en för- myndare för honom eller henne, om inte den underårige har förarbehö- righet för fordonet.

Regeringen kan dock konstatera att det finns skillnader mellan lagstift- ningen på vägtrafikområdet och lagen om tillsyn över hundar och katter. Reglerna om förmyndares ansvar på vägtrafiktrafikområdet infördes mot bakgrund av att det inte var ovanligt att ett barn var registrerat som ägare till ett motorfordon trots att han eller hon inte var den verkliga ägaren till fordonet. I stället handlade det om ett bulvanförhållande, där barnet utåt uppgavs vara ägare och då blev ansvarigt för skulder som har anknytning till fordonet i stället för den riktige ägaren. Beträffande motorfordon kan även antagandet göras att en underårig som saknar förarbehörighet för fordonet inte själv kan använda fordonet och att det därmed är förmynda- ren som har den faktiska nyttan av fordonet. Det framstår då som rimligt att det också är förmyndaren som har betalningsansvaret för fordonet (jfr prop. 2005/06:117, Skydd för barn genom registrering av förmyndare i vägtrafikregistret, m.m., s. 17–19). I fråga om hundar har det inte särskilt framkommit att det finns en problematik med att barn används som bul- vaner beträffande hundar de inte själva äger. Att barn blir ägare till hun- dar behöver därför inte bero på att förmyndaren eller någon annan vill undslippa sitt betalningsansvar för skulder som har anknytning till hun- den. Dessutom är det svårt att schablonmässigt skilja fall där barn kan förmodas användas som bulvan för föräldern från fall där barnet är den faktiske ägaren till hunden. Om barnet är 16 år eller äldre kan barnet själv ha köpt hunden för pengar från eget arbete (se 9 kap. 3 § föräldra- balken), men även yngre barn kan i civilrättslig mening bli ägare till och ha glädje av en hund. Den som är ägare i civilrättslig mening bör, enligt regeringens bedömning, som huvudregel ansvara för de kostnader som ägandet medför. Detta gäller även när barn blir ägare genom att deras förmyndare ingår en rättshandling för deras räkning.

En annan skillnad är att barn som är registrerade ägare till hundar inte riskerar att skuldsättas i samma omfattning som de barn som tidigare registrerades som ägare till fordon. De senaste 10–15 åren har, till följd av ett antal åtgärder, både antalet barn och dessa barns totala skuldbelopp i Kronofogdemyndighetens register minskat väsentligt – från ca 4 500 barn i slutet av 2003 till ca 800 barn i slutet av 2016. Vid årsskiftet 2016/17 uppgick barns totala skulder i Kronofogdemyndighetens register

Prop. 2017/18:147 dom vid sidan av lidande förstärktes djurskyddet, bl.a. genom att det inte är tillåtet att utsätta djur för sjukdom oavsett om sjukdomen medför li-

	dande för djuret. Det klargjordes även att med lidande avses såväl fysiskt
	som psykiskt lidande. Beträffande begränsningen till onödigt lidande
	angav departementschefen att det i vissa fall är oundvikligt att djur
	åsamkas lidande, t.ex. vid diagnostik och vård av sjuka djur och vid an-
	vändningen av försöksdjur. Endast i sådana och liknande fall bör kravet
	på skydd mot lidande stå tillbaka (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag,
	m.m., s. 50 f.).
	Regeringen anser, i likhet med utredningen, att den grundläggande be-
	stämmelsen om djurskydd bör föras över till den nya lagen och ges
	samma innebörd som har angetts i tidigare förarbeten. Regeringen ser
	inte något behov av att ytterligare förtydliga dessa uttryck (beträffande
	definitionen av lidande, se även avsnitt 6.7).
	Utredningen föreslår dock att det också ska införas ett krav på att djur
	ska ges en god djurvälfärd. Med djurvälfärd avses, enligt utredningen,
	alla aspekter som påverkar djurets välbefinnande, vilket inkluderar hälsa,
	biologisk funktion, beteendebehov och känslor och innebär att djuret mår
	bra såväl fysiskt som psykiskt. Flera remissinstanser, bl.a. LRF, påpekar
	att uppfattningarna om vad som avses med en god djurvälfärd kan variera
	stort och det är viktigt att lagen är tydlig och stringent. Regeringen har i
	avsnitt 6.1 föreslagit att uttrycket djurvälfärd ska ingå i bestämmelsen om
	lagens syfte. Där har konstaterats att vissa aspekter av djurvälfärd kan
	tillgodoses genom specifika krav på djurhållningen medan andra
	aspekter, som djurets psykiska välbefinnande, inte i nuläget på motsva-
	rande sätt kan säkerställas genom tillräckligt konkreta och kontrollerbara
	bestämmelser riktade till enskilda. Det föreslagna kravet på att djur ska
	ges en god djurvälfärd är visserligen inte straffsanktionerat, men en
	bristande efterlevnad skulle kunna leda till beslut om förelägganden,
	förbud eller rättelse och i förlängningen beslut om djurförbud och om-
	händertagande av djur riktade till enskilda. Det är därför viktigt att inne-
	börden av kravet är tillräckligt tydligt. Eftersom djurvälfärd innefattar
	sådana element som är svåra att bedöma både för enskilda djurhållare
	och kontrollmyndigheterna är det enligt regeringens uppfattning inte
	lämpligt att ålägga enskilda ett sådant direkt och allmänt formulerat krav
	på att djur ska ges en god djurvälfärd. Lagens syfte att främja en god
	djurvälfärd bör i stället uppnås genom andra, mer konkret formulerade
	bestämmelser i lagstiftningen.
	Regeringen anser också, i likhet med utredningen, att den nuvarande
	bestämmelsen om att djur som används i djurförsök, som har godkänts av
	en djurförsöksetisk nämnd, inte ska anses vara utsatta för onödigt lidande
	eller sjukdom vid användningen ska överföras till den nya lagen. Denna
	bestämmelse innebär givetvis inte att djurförsök med djur som inte är
	ryggradsdjur eller bläckfiskar och som inte kräver etiskt godkännande
	ska anses innebära ett onödigt lidande. Så som har angetts i avsnitt 6.3 är
	kravet på etiskt godkännande avsett att omfatta de djurklasser där det
	finns kunskap om arternas förmåga att uppleva lidande. Det är därför
	tveksamt i vilken utsträckning kravet på skydd mot onödigt lidande
	överhuvudtaget kan tillämpas på andra djurklasser än dessa, eftersom det
	i nuläget inte är känt i vilken utsträckning övriga kategorier av djur har
78	en sådan förmåga (se även avsnitt 6.2). Om djurförsök ska utföras med

en djurklass som inte omfattas av kravet på verksamhetstillstånd och Prop. 2017/18:147 etiskt godkännande ankommer det på den som ansvarar för försöket att

bedöma om användningen är förenlig med den s.k. 3R-principen (efter engelskans replace, reduce och refine), dvs. att djurförsök endast ska äga rum under förutsättning att

1.det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av djur,

2.så få djur som möjligt används, och

3.verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt (se vidare avsnitt 12.1).

Om så är fallet bör användningen av djuren som huvudregel inte anses innefatta ett onödigt lidande.

SVA anser att bestämmelsen bör formuleras så att det klart framgår att försök där oförutsett lidande inträffar ska kunna avbrytas och att det är försöksdjursveterinären som har ansvaret för att detta efterlevs. Rege- ringen saknar dock tillräckligt underlag för att nu föreslå sådana ändring- ar. När det gäller möjligheten att återkalla ett beslut om etiskt godkän- nande, se vidare avsnitt 12.3.

7.2God djurmiljö och naturligt beteende

Regeringens förslag: Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att

1.deras välfärd främjas,

2.de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och

3.beteendestörningar förebyggs.

Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning förs över till den nya lagen. Det tydlig- görs att föreskrifterna ska syfta till att tillgodose de övergripande kra- ven i bestämmelsen.

Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om grupp- hållning bör inte införas i lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden

1.som djuren är starkt motiverade för, och

2.som ger en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation för att utföra beteendet i fråga, samt

3.relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge.

Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs behov av natur- ligt beteende ska tillgodoses och vilka beteenden som avses.

Prop. 2017/18:147 Därutöver föreslås ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas.

Utredningen föreslår slutligen en bestämmelse om att djur inte ska hållas i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande.

Remissinstanserna: En knapp fjärdedel av de remissinstanser som ytt- rar sig tillstyrker förslaget, bl.a. Länsstyrelserna i Jönköpings och Väst- manlands län, Uppsala och Göteborgs universitet, Djurskyddet Sverige samt Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och Riksför- bundet Svensk Fågelhobby.

Ungefär hälften av remissinstanserna som yttrar sig, bl.a. ett antal läns- styrelser, Karolinska Institutet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Djurens Rätt och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen ställer sig positiva till förslaget men lämnar vissa synpunkter.

Utöver dessa kommenterar sju remissinstanser förslaget utan att ta ställning till om det är positivt eller negativt, bl.a. ett antal länsstyrelser och Djurskyddsinspektörernas Riksförening.

Slutligen är fem remissinstanser, nämligen Länsstyrelsen i Dalarnas län, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Kungliga Skogs- och Lant- bruksakademien, Kött och Charkföretagen och Ridskolornas Riksorgani- sation negativa till förslaget.

Länsstyrelserna i Dalarnas län och Gävleborgs län anser att en över- gripande bestämmelse om naturligt beteende ska finnas i lagen, men att definitionerna om vad detta innebär bör flyttas till föreskriftsnivå, särskilt med tanke på att målsättningen har varit att skapa en ramlag. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien ställer sig frågande till att naturligt be- teende ska regleras på lagnivå. Linköpings djurförsöksetiska nämnd är inte heller övertygad om att saken behöver regleras på lagnivå. Om så anses vara fallet är det, enligt nämndens uppfattning, tillräckligt att for- mulera bestämmelsen enligt följande: ”Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att följa sina naturliga beteenden, om inte särskilda skäl talar mot det”.

När det gäller förslagets utformning anser Malmö tingsrätt att andra punkten om funktionell återkoppling inte bidrar till tydlighet och anser att det bör övervägas om denna kan utelämnas. Länsstyrelsen i Skåne län ser också en svårighet i att språkligt förstå innehållet i förslaget. Lin- köpings djurförsöksetiska nämnd anser att lagtexten inte är förenlig med de tankar som presenteras i betänkandet, t.ex. framgår det inte av lag- texten att de beteenden som avses i första och andra punkterna är be- gränsade till de beteenden som anges i tredje punkten.

När det gäller innehållet i den föreslagna bestämmelsen anser Djurens Rätt att tredje punkten i paragrafen ska strykas, eftersom den inte tillför något utan snarare innebär en risk för att viktiga naturliga beteenden förbises. Exempel på mycket starkt motiverade beteenden som enligt organisationen inte självklart ryms i uppräkningen i tredje punkten är behovet av sandbad och artspecifik termoreglering samt bobyggnadsbe- teende. Vidare anser organisationen att formuleringen ”starkt motive- rade” öppnar för en subjektiv bedömning och föreslår att ”starkt” tas bort. Karolinska Institutet anser att predatorundvikande beteende ska tas med i uppräkningen.

Göteborgs Katthjälp anser att naturliga beteenden även skiljer sig	Prop. 2017/18:147
mellan individer av samma art och att detta bör förtydligas, på samma
sätt som i den norska djurskyddslagen som stipulerar att hänsyn ska tas
både till art-typiska och individuella behov vad det gäller naturligt bete-
ende.
Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, LRF och ytterligare sex or-
ganisationer inom lantbruksnäringen påpekar att det är svårt att uttala sig
om förslaget eftersom bestämmelserna till stor del kommer att utformas i
föreskrifterna och anser att faktorer som påverkar djurens hälsa är minst
lika viktiga som etologiska föreställningar om en god djurvälfärd.
Vidare framhåller LRF och ytterligare ett antal organisationer inom
lantbruksnäringen vikten av att förekomst av stereotypier undersöks på
besättningsnivå och inte på individnivå eftersom enskilda individer, trots
en god miljö, kan uppvisa stereotypier. Det är viktigt att det tydliggörs att
det inte är nolltolerans som avses utan att man i möjligaste mån ska före-
bygga så att problemen inte uppstår.
Några länsstyrelser, Djurskyddsinspektörernas Riksförening och
Svenska Samernas Riksförbund påpekar att viss djurhållning i dag kan
vara oförenlig med förslaget, bl.a. renskötsel och hållande av burfåglar,
slaktsvin och slaktkyckling. Länsstyrelsen i Västra Götalands län under-
stryker att det därför är viktigt att det av föreskriftsmotiv och vägled-
ningar framgår vilka krav som är rimliga att ställa. Djurens Rätt anser att
flera av utredningens lagförslag inte är förenliga med denna paragraf,
t.ex. bör alla djur ha rätt till utevistelse.
Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att den nuvarande skrivningen
”möjlighet att bete sig naturligt” ska kvarstå, eftersom den formuleringen
möjliggör en mer flexibel tolkning till djurens fördel. Den komplettering
av lagen som föreslås bör i stället finnas i föreskrifterna. Ridskolornas
Riksorganisation anser att utredningens definition av naturligt beteende
är en teoretisk konstruktion utan verklighetsförankring och att det krävs
stor tydlighet för att det ska vara möjligt att implementera uttrycket i det
dagliga arbetet.
Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län och Hallands län,
Jordbruksverket, SLU, Statens veterinärmedicinska anstalt, Djurens Rätt,
Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund och Sveriges Veterinärför-
bund är positiva till föreslaget om grupphållning. Flertalet av dessa re-
missinstanser påpekar dock att även ensamhållning av djur kan utgöra
olämplig djurhållning och anser därför att detta bör framgå av be-
stämmelsen. Djurens Rätt menar att paragrafen utöver ensamhållning bör
ange att djur inte ska hållas i för stora grupper.
Slutligen är LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnä-
ringen, negativa till förslaget om grupphållning eftersom det är oklart
vilka konsekvenser den valda formuleringen kommer att få. Även SLU
och Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, som är positiva till för-
slaget, anser att formuleringen bör förtydligas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Nuvarande bestämmelse
Av 4 § djurskyddslagen framgår att djur ska hållas och skötas i en god
djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem	81

Prop. 2017/18:147

möjlighet att bete sig naturligt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas också att meddela ytterligare före- skrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning. Bestämmelsen infördes i samband med att den nuvarande djurskyddslagen beslutades 1988 men kravet omfattade då endast djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar. Bestämmelsen har där- efter ändrats 1993 och 1998 då tävlingsdjur respektive försöksdjur inklu- derades. År 2003 utvidgades bestämmelsen till att gälla alla djur som omfattas av lagen.

När bestämmelsen infördes 1988 konstaterades att djurhållningen inom husdjursskötseln under efterkrigstiden hade genomgått stora förändringar och blivit alltmer rationell samt teknik- och ekonomianpassad (prop. 1987/88:93, s. 16–17). Moderniseringen hade lett till kritik mot att miljön för djuren blivit karg och begränsade djurens möjlighet till naturligt be- teende. Departementschefen angav att det givetvis måste ske en avväg- ning mellan å ena sidan djurskyddsintresset och å andra sidan ekono- miska och produktionstekniska faktorer. Djurskyddshänsynen skulle dock tillmätas betydelse i en helt annan omfattning än vad som dittills hade skett även om det skulle innebära en minskad produktion. I den nya lagen kom detta till uttryck genom bestämmelsen om naturligt beteende. Bestämmelsen skulle också kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller behörig myndighet att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas (prop. 1987/88:93, s. 19–21).

I förarbetena angavs att bestämmelsen om att djur ska ges möjlighet att bete sig naturligt i princip kan ses som en precisering av den allmänna skyldigheten i 2 § djurskyddslagen om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Avsikten med bestämmelsen är att varje djurarts särskilda biologiska beteende ska beaktas och att vad som ska anses utgöra ett djurs biologiska beteende får avgöras utifrån gjorda erfarenheter och vetenskapliga rön (prop. 1987/88:93, s. 52–53).

Inledande överväganden

En utgångspunkt för regeringen är att djurhållningen behöver utvecklas på ett sådant sätt att djuren får möjlighet att utföra sitt naturliga beteende och så att beteendestörningar förebyggs.

Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att det även i den nya djurskyddslagen bör anges att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö. Det bör i enlighet med utredningens förslag också anges att djur ska hållas på ett sådant sätt att deras välfärd främjas. Regeringen har i avsnitt 6.1 föreslagit att ett av syftena med lagen ska vara att främja en god djurvälfärd. Denna strävan efter att djuren ska må bra både fysiskt och psykiskt bör även återspeglas i den här behandlade paragrafen som utgör en grundläggande bestämmelse i lagen.

Bör uttrycket naturligt beteende behållas?

Den fråga som därefter måste övervägas är om djurskyddslagen även fortsättningsvis ska innehålla ett krav på att djur ska kunna bete sig na- turligt. I utredningen konstateras det att uttrycket naturligt beteende kan uppfattas som oklart och att det har ifrågasatts om det är lämpligt att använda eller om det bör ersättas. En av svårigheterna med uttrycket kan

vara att det leder tankarna till situationer där djuren befinner sig ute i naturen. Regeringen drar i likhet med utredningen slutsatsen att detta knappast kan ha varit avsikten.

Regeringen instämmer dock också i utredningens bedömning att ut- trycket naturligt beteende har ett stort symboliskt värde och att det skulle kunna tolkas som att djurens behov av naturliga beteenden ska ges mindre vikt om uttrycket tas bort ur lagtexten. Andra uttryck som har diskuterats, t.ex. beteendebehov, medför också oklarheter i fråga om vad som avses. Regeringen delar därför utredningens bedömning att uttrycket naturligt beteende bör behållas i lagtexten.

Vad avses med naturligt beteende?

Det finns, som utredningen konstaterar, ett behov av att förtydliga vad som ligger i kravet på att djur ska ges möjlighet att bete sig naturligt. Avsikten är, som har angetts ovan, inte att alla beteenden som djur utför när de lever fria i naturen ska kunna utföras även när djur hålls av männi- skan. Djur som hålls av människan befinner sig under helt andra för- hållanden än djur som lever fritt. I naturen utsätts djur t.ex. för att bli jagade av rovdjur eller för svält. Detta är självfallet inte något som ska förekomma i en djurhållning. Vissa beteendebehov, som utlöses av så- dana liknande yttre faktorer, uppstår därför inte alls när djuren hålls av människan eftersom djuren då inte utsätts för de utlösande faktorerna.

Det finns även beteenden som djur är starkt motiverade för men som är oönskade i en djurhållning och som, om de inte kontrolleras, i sig kan leda till djurskyddsproblem, t.ex. att djur slåss eller förökar sig okontrol- lerat. Det bör därför, för tydlighets skull, redan av bestämmelsen framgå att det finns en begränsning i vilka beteenden som djur ska ges möjlighet att utföra i en djurhållning.

Utredningen föreslår att en sådan begränsning införs i bestämmelsen om naturligt beteende genom att precisera att det ska vara beteenden som djuren är starkt motiverade för och som ger djuren funktionell återkopp- ling, dvs. minskar djurens motivation att utföra beteendet när det utförs. Vidare föreslås att det ska vara beteenden som relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge.

Regeringen bedömer, i likhet med Malmö tingsrätt och Länsstyrelsen i Skåne län, att uttrycket funktionell återkoppling och beskrivningen av vad som avses med detta kan upplevas som teknisk och svårtillgänglig och lämpar sig mindre väl för författningstext. Regeringen instämmer dock i utredningens bedömning att faktorerna stark motivation och funkt- ionell återkoppling annars kan användas för att beskriva naturligt be- teende.

Vidare anser regeringen att en sådan uppräkning av behov som utred- ningen föreslår är olämplig, bl.a. eftersom det finns en risk både för att vissa viktiga beteenden exkluderas och för att oönskade beteenden oav- siktligt inkluderas.

Det förekommer i den vetenskapliga litteraturen ett antal olika definit- ioner av uttrycket naturligt beteende. Utredningen nämner två nyckelfak- torer som betydelsefulla för att ringa in vilka beteenden som avses. Den ena är att djuret är starkt motiverat att utföra beteendet och den andra är att djuret upplever frustration eller stress om det hindras från att utföra

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 beteendet. Kravet på naturligt beteende kan, som utredningen anger, också beskrivas som att djur ska få utföra sådana beteenden som krävs

	för att djuren ska må bra fysiskt och psykiskt eller som är viktiga för
	deras välfärd. Regeringen föreslår, i linje med detta, att författningstexten
	formuleras så att med kravet på naturligt beteende avses att djur ska få
	utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är vik-
	tiga för deras välbefinnande.
	Några remissinstanser anser att utredningens förslag kan innebära att
	viss djurhållning, så som den bedrivs i dag, kan anses vara oförenlig med
	utredningens förslag om naturligt beteende. Den bestämmelse som rege-
	ringen nu föreslår avser dock inte att ändra utan att förtydliga det nuva-
	rande kravet så att djurhållningen bedrivs och utvecklas på ett sådant sätt
	att djuren får möjlighet att utföra sitt naturliga beteende. Den föreslagna
	bestämmelsen förtydligar med andra ord vad som enligt regeringens
	uppfattning är innebörden av den nuvarande bestämmelsen.
	Utredningen framhåller att det vid utarbetandet av bestämmelser om
	djurhållning ofta krävs att samhällsnyttan och ekonomiska aspekter vägs
	mot djurens välfärd. Enligt utredningen är detta oundvikligt. Vad som
	kan anses vara acceptabelt måste enligt utredningen också alltid utgå från
	vad man vet om djurarten och dess behov. En förutsättning för all djur-
	hållning är att djuren mår fysiskt och psykiskt bra.
	Redan av förarbetena till den nuvarande djurskyddslagen framgår det
	att det måste ske en avvägning mellan olika intressen, å ena sidan djur-
	skyddsintresset och å andra sidan ekonomiska och produktionstekniska
	faktorer (prop. 1987/88:93, s. 19). Bedömningen var då att djurskyddet
	behövde tillmätas en större betydelse än tidigare. Sedan lagen tillkom har
	djurens välfärd avsevärt förbättrats och djurskyddsnivån har höjts, inte
	minst genom föreskriftsändringar. Även lagen har ändrats för att stärka
	djurskyddet, bl.a. har de djurgrupper som omfattas av kravet på naturligt
	beteende successivt ökat, det har tydliggjorts att djur som visar tecken på
	ohälsa ska få nödvändig vård och bestämmelserna om omhändertagande
	av djur, djurförbud och straff vid brott mot djur har också skärpts.
	Regeringen anser att det är nödvändigt att en avvägning även i fram-
	tiden kan göras mellan djurskyddsintresset och andra angelägna sam-
	hällsintressen. Vid denna avvägning ska djurskyddsintresset tillmätas
	stor vikt och den höga nivån på djurskyddet får inte urholkas. Regeringen
	instämmer i utredningens bedömning att en förutsättning för all djurhåll-
	ning är att djuren mår fysiskt och psykiskt bra och att detta sätter ramarna
	för vilka avvägningar som är acceptabla av hänsyn till andra angelägna
	samhällsintressen. Detta tydliggörs genom att det i bestämmelsen anges
	att djuren ska få utföra sådana beteenden som är viktiga för deras välbe-
	finnande.
	Den nu föreslagna formuleringen av bestämmelsen tydliggör också att
	inte alla beteenden alltid måste kunna utföras (jfr JO:s beslut i ärende dnr
	2676–1989, där JO har uttalat att det inte är acceptabelt att, utifrån förar-
	betsuttalanden, tolka in inskränkningar eller begränsningar som inte
	framgår i lagtexten).
	Ett antal remissinstanser påpekar att flera faktorer utöver djurens natur-
	liga beteende är av betydelse för en god djurvälfärd och pekar särskilt på
	djurhälsa, smittskydd och avel. Regeringen delar bedömningen att även
84	andra faktorer är viktiga för en god djurvälfärd, t.ex. att den miljö som

djuren vistas i är utformad på ett sådant sätt att smittspridning förebyggs. Att fler faktorer är av betydelse för att nå en god djurvälfärd återspeglas bl.a. i den inledande delen av den föreslagna bestämmelsen, nämligen i kravet på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett så- dant sätt att det främjar deras välfärd.

Regeringen återkommer nedan till frågan om behovet av mer detalje- rade föreskrifter kring djurhållning.

Krav på att förebygga beteendestörningar

En följd av att djur inte får möjlighet att utöva beteenden som är viktiga för deras välbefinnande är att de kan drabbas av olika former av be- teendestörningar. Utveckling av s.k. stereotypier, dvs. rörelser som upp- repas på samma sätt under en viss tid, är en av de vanligaste beteende- störningarna. Nästan alla arter av däggdjur och fåglar som hålls i fången- skap i stimulifattiga miljöer har visat sig kunna utveckla stereotypier och sådana stereotypier finns t.ex. dokumenterade hos grisar som inte ges möjlighet att böka. Motsvarande beteenden förekommer inte alls hos djur som lever vilda i naturen. Djur som utsätts för stress och som saknar möjlighet att kontrollera situationen kan även reagera med passivitet, s.k. inlärd hjälplöshet. Beteendestörningar är generellt sett ett tecken på en dålig djurvälfärd.

Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelsen om natur- ligt beteende bör innehålla ett krav på att beteendestörningar ska före- byggas. Den som håller djur ska således vara skyldig att arbeta före- byggande för att motverka uppkomsten av beteendestörningar hos djur. I detta ingår, enligt regeringens bedömning, bl.a. att känna till vilka risk- faktorer som finns inom djurhållningen och som kan leda till att djur utvecklar beteendestörningar. Regeringen återkommer i avsnitt 7.3 till frågan om kompetenskrav på djurhållare.

Om beteendestörningar har uppstått måste orsaken fastställas och åt- gärder vidtas, både för att komma tillrätta med den uppkomna situationen men också för att förebygga framtida problem. Beroende på de aktuella omständigheterna, kan åtgärder behöva riktas såväl mot den eller de individer som uppvisar beteendestörningar som mot djurhållningen i sin helhet. Ett exempel på åtgärder på individnivå är att ändra utfodringsruti- nerna för en häst som blivit ”krubbitare”. Ett exempel på åtgärder på besättningsnivå är att låta djuren få tillgång till halm som de kan syssel- sätta sig med. Regeringen återkommer i avsnitt 9.1 till skyldigheten att vidta åtgärder när djur visar tecken på ohälsa.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att förekomst av stereotypier ska undersökas på besättningsnivå eftersom enskilda individer, trots en god miljö, kan uppvisa stereotypier. Regeringen delar bedömningen att enstaka individer kan utveckla beteendestörningar trots att djurhållningen i stort är god och att det därför inte är realistiskt med en syn som innebär att nolltolerans på individnivå alltid ska råda inom all djurhållning. Ett djur som har utvecklat en beteendestörning fortsätter t.ex. inte sällan att utföra det aktuella beteendet, eller återkommer tillfälligt till det om indi- viden utsätts för stress, även efter det att åtgärder vidtagits för att komma tillrätta med beteendestörningarna. Regeringen vill dock betona att före- komst av beteendestörningar inom en djurhållning är ett tydligt tecken på

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 att det kan finnas problem i djurhållningen som inverkar negativt på djurens välfärd. På besättningsnivå och över tid är därför målet nolltole- rans. Det här föreslagna kravet sänder en tydlig signal om djurhållarens skyldighet att förebygga beteendestörningar så att djur hålls i en sådan miljö och på ett sådant sätt att beteendestörningar inte uppkommer annat än i enstaka undantagsfall.

Bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om djurhållning

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs naturliga beteenden ska tillgodoses och vilka beteenden detta är. Utredningen föreslår vidare ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas. Slutligen föreslås också att det nuvarande bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning förs över till den nya lagen.

Regeringen bedömer att det är tillräckligt att ett bemyndigande, liksom i dag, ges att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning. Ett sådant bemyndigande ger, enligt regeringens uppfatt- ning, en möjlighet att meddela även föreskrifter som tydliggör hur djurs behov av naturligt beteende ska tillgodoses, vilka dessa är och om hur djur ska hållas och skötas. Det finns därför inte något behov av sådana särskilda bemyndiganden som utredningen föreslår.

Däremot bör det i bemyndigandet förtydligas att föreskrifterna ska syfta till att tillgodose de krav på djurhållningen och skötseln av djur som anges i den bestämmelsen som regeringen redogör för i detta avsnitt. De bestämmelser som meddelas med stöd av bemyndigandet kan därmed avse både den miljö där djuren hålls eller hanteras i övrigt och åtgärder som vidtas i samband med hållande eller annan hantering av djur.

Den nu föreslagna bestämmelsen i lagen om hur djur ska hållas och skötas är med andra ord, på samma sätt som i dag, tänkt att utgöra en ram för bestämmelserna i djurskyddsförordningen och Jordbruksverkets före- skrifter. Genom dessa mer detaljerade regler för djurhållning kan lagens krav på bl.a. naturligt beteende konkretiseras. Regeringen bedömer att det är betydelsefullt att bestämmelserna om djurhållningen utvecklas i takt med att kunskapen om djur och djurs behov utvecklas. Det är väsent- ligt att de mer detaljerade bestämmelserna baseras på aktuell vetenskap och denna strävan efter kontinuerligt uppdaterade bestämmelser till- mötesgås bäst om reglerna – på samma sätt som i dag – slås fast i före- skrifter på lägre författningsnivå. Regeringen eller myndigheten bör, som tidigare angetts, vid utformandet av föreskrifterna göra en avvägning mellan djurskyddsintresset och andra angelägna intressen, om det är möjligt utan att väsentligen inskränka djurskyddet.

Regeringen bedömer att det vetenskapliga råd som SLU har fått i upp- drag att inrätta (se avsnitt 6.6) kommer att spela en stor roll i framtagan- det av det vetenskapliga faktaunderlag som ansvarig myndighet behöver i författningsarbetet. Det är angeläget att de ställningstaganden som rege- ringen och den myndighet som får meddela föreskrifter gör kan baseras på en gedigen vetenskaplig grund. Inrättandet av ett vetenskapligt råd syftar till att stärka processen med utarbetandet av djurskyddsbestämmel-

ser och kommer att förenkla arbetet för regeringen och den myndigheten

som får meddela föreskrifter genom att vid behov bistå med ett veten- Prop. 2017/18:147 skapligt och objektivt underlag om sådana frågor som är föremål för

överväganden. Tillsammans med det föreslagna förtydligandet av lagen vad gäller exempelvis naturligt beteende bedömer regeringen att det vetenskapliga rådet bidrar till att förordningar och föreskrifter ger bästa möjliga förutsättningar för ett fortsatt starkt djurskydd. Rådet är på så sätt avsett att utgöra ett komplement till övriga delar i författningsarbetet och avses inte att ersätta andra former av inhämtande av information och synpunkter, t.ex. genom remittering och kontakter med relevanta in- tressenter. Naturligtvis kommer det även i framtiden vara viktigt med en dialog med berörda, t.ex. andra myndigheter, bransch- och intresseorga- nisationer. En aktiv dialog med berörda intressenter bidrar till en allsidig belysning av den aktuella frågan, en ökad acceptans för reglerna och en bättre efterlevnad av dem.

Grupphållning

Utredningen föreslår också att det i lagen ska anges att djur inte ska hål- las i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande och anför som skäl för förslaget att detta krav är så viktigt att det bör anges i lagen.

Regeringen delar i och för sig utredningens bedömning att det från djurskyddssynpunkt är av stor vikt hur djur hålls i förhållande till andra djur. Det finns dock, som ett flertal remissinstanser påpekar, fler aspekter på detta än det som framgår av utredningens förslag och djurens behov varierar starkt mellan olika arter. För vissa arter kan det t.ex. vara av stor vikt att de inte hålls ensamma utan alltid tillsammans med andra djur av samma art. För andra arter kan det tvärtom vara bäst om djuret hålls ensamt. Det är därför enligt regeringens bedömning inte lämpligt att i lag ha en allmän bestämmelse om hur djur bör hållas i förhållande till varandra. Detta bör i stället regleras i de mer djurslagsspecifika myndig- hetsföreskrifterna.

7.3Kompetens- och utbildningskrav

Regeringens förslag: Djurhållaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning eller viss annan verksamhet med djur.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas något krav på utbild- ning i djurskyddslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår i likhet med regeringen att det ska införas ett krav på kompetens. Utredningens förslag i den delen är formulerat så att djurägaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha till- räcklig kompetens. Därutöver föreslår utredningen till skillnad från rege-

ringen att den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller eller

Prop. 2017/18:147 hanterar djur ska ha lämplig utbildning. Slutligen föreslår utredningen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på utbildning för den som håller eller hanterar djur.

Remissinstanserna: Den absoluta majoriteten av remissinstanserna ser grundläggande positivt eller mycket positivt på att det införs ett krav på kompetens. Några remissinstanser poängterar att kompetens är den en- skilt viktigaste åtgärden för en ökad djurvälfärd. Många remissinstanser påpekar dock att kravet på kompetens behöver tydliggöras. Frågor som lyfts är t.ex. vem som ska bedöma om kompetenskravet är uppfyllt, när en sådan bedömning ska ske och hur efterlevnaden av kravet ska kon- trolleras.

Djurskyddsinspektörernas Riksförening undrar hur stor del i skötseln av ett djur en person ska ha för att omfattas av kompetenskravet och

Statens veterinärmedicinska anstalt efterlyser att kompetenskravet även ska omfatta smittskydd för dem som håller djur yrkesmässigt. Några remissinstanser, bl.a. ett antal länsstyrelser, efterlyser ett tydliggörande av uttrycken ”yrkesmässigt” och ”i större omfattning” eftersom de föran- leder tolkningsproblem.

Ridskolornas Riksorganisation är negativ till förslaget med hänvisning till att lagstiftning om utbildning och kompetens påverkar konkurrens- villkoren och möjligheterna till fri etablering för företagen. Organisation- en bedömer att kraven på kompetens och utbildning är oproportionerliga och påpekar att särskilda utbildningskrav brukar förbehållas vissa speci- ella yrkesgrupper där behovet av specialistkompetens är uppenbart.

Många remissinstanser ser positivt på krav på utbildning, däribland flera länsstyrelser och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, men ett stort antal remissinstanser poängterar samtidigt att det inte alltid bör krävas en formell utbildning utan att redan förvärvad kunskap och erfa- renhet bör vara tillräckligt i vissa fall.

Jordbruksverket pekar på att utbildningskravet inte kommer att kunna gälla alla och nämner att det kan vara nödvändigt att undanta t.ex. cir- kusverksamhet från kravet, eftersom kravet annars kan anses utgöra ett hinder för den fria rörligheten inom EU.

Riksförbundet Svensk Fågelhobby och Zoobranschens Riksförbund an- ser att utbildningen, när det gäller sällskaps- och hobbydjur, bör knytas till försäljning och inte till hållande av ett djur. Detta eftersom det fram- för allt är nybörjarna som behöver utbildning vid denna typ av djurhåll- ning.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och Svenska Kennelklubben är tveksamma till ett ut- bildningskrav och efterlyser ytterligare problem-, behovs- och konse- kvensanalyser av utredningens förslag. Remissinstanserna anser att redan i dag verksamma djurhållare ska undantas från kravet på utbildning och anser också att krav på längre eller kostsamma utbildningar kan vara oproportionerligt.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Behov av kompetens

Utredningens nulägesanalys visar på ett behov av kunskapsuppbyggnad inom vissa sektorer.

Inom lantbrukssektorn gäller behovet av kunskap framför allt nya djur- hållare som saknar tidigare erfarenheter av traditionell livsmedelspro- duktion och djurhållare som saknar kontakt med de rådgivnings- och producentnätverk som finns.

Antalet hästar har ökat kraftigt sedan 1970-talet och hästen har gått från att vara ett utpräglat arbetsdjur till att huvudsakligen användas för sport-, rekreations-, hobby- och sällskapsändamål. Den snabba ut- vecklingen och förändringen har gjort att utbildning och spridande av kompetens är en stor utmaning inom denna sektor.

Av uppgifter i djurskyddskontrollregistret framgår att många av de all- varliga djurskyddsproblemen finns inom sällskapsdjurssektorn. Hundar och katter stod t.ex. för i genomsnitt 72 procent respektive 88 procent av de beslut om omhändertaganden av djur som gjordes med stöd av 31 och 32 §§ djurskyddslagen mellan 2014 och 2016.

Nuvarande lagstiftning

I dag finns det inte något uttryckligt generellt krav på kompetens eller utbildning i djurskyddslagen. Genom 4 § andra stycket djurskyddslagen bemyndigas dock regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer att meddela föreskrifter bl.a. om villkor för viss djurhållning. I 20 § djurskyddsförordningen anges att den som yrkesmässigt eller i större omfattning driver handel med sällskapsdjur ska ha den utbildning eller kunskap i övrigt som Jordbruksverket föreskriver. Jordbruksverket bemyndigas också i 17 och 21 a §§ djurskyddsförordningen att meddela ytterligare föreskrifter, bl.a. om villkor för viss djurhållning eller för försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Med stöd av bemyndigandena har föreskrifter med mer specifika kun- skaps- eller utbildningskrav meddelats för vissa typer av djurhållning, t.ex. beträffande lantbrukets djur, strutsfåglar och odling av fisk. Det finns också krav på erfarenhet eller utbildning för den som ansvarar för djurhållningen och för den övergripande skötseln av djuren vid en djur- park. För personer som yrkesmässigt eller i större omfattning bedriver handel med andra djur för sällskaps- eller hobbyändamål än hund och katt, krävs att man har genomgått en av Jordbruksverket godkänd utbild- ning. Krav på kunnig personal samt krav på utbildning gäller för den som driver ett hunddagis eller hundpensionat. För den som driver katthem eller kattpensionat gäller vissa krav på kunskap om katter.

Bestämmelserna i myndighetsföreskrifterna genomför delvis krav i EU-direktiv, se bl.a. rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur, punkten 1 i bilagan, och rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimi- regler för skydd av slaktkycklingar, artikel 4.

I rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 uppställs vidare krav på utbildning och kompetens för

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 personer som arbetar med djurtransporter som har samband med ekono- misk verksamhet.

För den som hanterar djur på slakteri finns det, enligt rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tid- punkten för avlivning, krav på kompetensbevis, vilket man kan erhålla efter att ha avlagt ett prov. Detta innefattar även, för vissa moment inom verksamheten, krav på vissa färdigheter, t.ex. i hantering och fixering av djur, i bedövningsmetoder och i att övervaka att bedövningen varit effek- tiv.

För försöksdjurspersonal gäller också kompetens- och utbildningskrav enligt 20 § djurskyddslagen, 50 a, 50 b och 51 §§ djurskyddsförordning- en och enligt föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. Be- stämmelserna genomför krav i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål.

När det gäller hållande av sällskaps- och hobbydjur i övrigt samt hål- lande av hästar och cirkusdjur saknas det däremot allmänna krav på kompetens och utbildning.

Regeringens bedömning

Utredningen och några remissinstanser anser att en höjning av kompeten- sen hos djurägarna är den åtgärd som har störst potential av alla att för- bättra djurens välfärd. Regeringen instämmer i bedömningen att kompe- tens är av grundläggande betydelse för en god djurvälfärd. En god kun- skap om det djur som man håller eller hanterar bidrar till att förebygga att djurskyddsproblem över huvud taget uppkommer. Om problem ändå skulle uppstå har djurhållaren större möjligheter att hitta adekvata lös- ningar på problemen. Regeringen delar utredningens uppfattning att rätten att få hålla och ta hand om djur är förenad med ett ansvar och att tillräcklig kompetens ska vara en förutsättning för att få hålla och hantera djur.

Regeringen anser, mot den nyss nämnda bakgrunden, att det i den nya djurskyddslagen bör införas ett uttryckligt och generellt krav på att djur- hållaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. En sådan bestämmelse tyd- liggör betydelsen av kompetens, vilket enligt regeringens bedömning kan bidra till att öka djurvälfärden, inte minst för de grupper av djur där det i dag saknas tydliga krav på kompetens eller utbildning på lägre lagstift- ningsnivå.

Kravet på kompetens bör innebära att den som håller eller på annat sätt tar hand om djur ska ha den kunskap som krävs för att tillgodose det aktuella djurets fysiologiska och beteendemässiga behov. I det föreslagna kompetenskravet ligger också ett krav på att ha (eller från annat håll inhämta) sådan erfarenhet av den aktuella djurhanteringen att man också kan omsätta sina kunskaper praktiskt. Den som själv saknar praktisk erfarenhet eller endast har en begränsad erfarenhet, kan kompensera detta genom att ta råd och stöd från andra personer som har tillräcklig erfaren- het.

Forskning om djur bidrar till att kunskapen om djur och djurs behov

ökar kontinuerligt. För att kompetenskravet till fullo ska komma djuren

tillgodo bör kravet på kompetens också anses innebära ett krav på att fortlöpande ta till sig ny information om hur djur bör skötas och hanteras.

Statens veterinärmedicinska anstalt anser att kompetenskravet även ska omfatta smittskydd för dem som yrkesmässigt håller djur. Regering- en anser, som har nämnts i avsnitt 6.1, att djurhälsa – i den mån hälsotill- ståndet påverkar djurets välmående – innefattas i uttrycken djurskydd och djurvälfärd. I avsnitt 7.1 har också föreslagits att kravet på att skydda djur mot sjukdom ska föras över till den nya lagen. Kravet på kompetens bör därför omfatta även grundläggande kunskaper om djurs hälsa och hur man ska förebygga sjukdom hos djuret.

Det allmänna kompetenskravet bör gälla alla som håller eller på annat sätt hanterar djur. Regeringen anser, såsom har utvecklats i avsnitt 6.8, att det är olämpligt att koppla ansvaret för att uppfylla lagens bestämmel- ser till ägande eftersom det inte är ovanligt att djur hålls av någon annan än den som i civilrättslig mening äger djuren. Regeringen anser vidare att behovet av kompetens är så väsentligt att även personer som endast kort- varigt hanterar ett djur bör ha den kunskap och erfarenhet som behövs för genomförandet av uppgiften. Som exempel kan nämnas situationer när en person under en kortare tid tar hand om någon annans djur. Även en sådan person bör alltså ha basala kunskaper om hur man sköter djuret i fråga samt se till att få sådan information från den ordinarie djurhållaren att han eller hon kan genomföra sitt uppdrag på ett djurskyddsmässigt acceptabelt sätt.

Att i lagen slå fast en skyldighet att ha eller skaffa tillräcklig kompe- tens för att få hantera djur skickar en viktig signal och utgör en tydlig handlingsregel för alla som hanterar djur. Kravet bör dock inte förenas med några särskilda bestämmelser om kontroll eller sanktioner. Ett så- dant system skulle i princip innebära att alla som hanterar djur skulle genomgå någon form av utbildning, avlägga någon form av kompetens- prov eller på annat sätt kunna visa att man redan har den kompetens som krävs. En sådan tillämpning skulle vara administrativt betungande och kostnadskrävande samt riskera att bli oproportionerligt betungande för såväl djurhållare som för myndigheterna som arbetar med djurskydds- frågor. Det är i stället effekterna av en bristande kompetens som bör beivras. Sådana problem kan uppmärksammas av kontrollmyndigheterna i samband med den ordinarie djurskyddskontrollen.

Regeringen är tveksam till att i lagen införa ett uttryckligt krav på ut- bildning på det sätt som utredningen föreslår. Behovet av kompetens och utbildning varierar beroende på vilken typ av djur och djurhantering som det är fråga om. Regeringen delar vidare remissinstansernas synpunkt att det inte alltid är nödvändigt med en formell utbildning. Redan förvärvad kunskap och erfarenhet bör vara tillräckligt i vissa fall. Det krav på kom- petens som regeringen nu föreslår innebär att det ställs tydliga krav på att människor som hanterar djur ska ha tillräcklig kunskap. Det viktiga är alltså inte det sätt på vilken kunskapen inhämtas utan att den som håller eller hanterar djur faktiskt har kunskapen. Ett generellt utbildningskrav för alla som ägnar sig åt yrkesmässig djurhållning eller som håller eller hanterar djur i större omfattning riskerar att bli orimligt betungande för vissa och bedöms inte vara ett lämpligt sätt att tillförsäkra nödvändiga kunskaper och tillräcklig erfarenhet hos alla grupper.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 Det kan dock finnas ett särskilt behov av kompetenshöjning inom vissa sektorer. Behovet förändras emellertid över tid och mellan olika områden och sektorer. Det är därför, enligt regeringens uppfattning, lämpligare att koppla eventuella uttryckliga krav på utbildning till de områden och de sektorer där det bedöms vara nödvändigt med formella krav på utbild- ning för att säkerställa en tillräcklig kompetens. Det kan även finnas ett behov av att ställa krav på specifik kunskap eller kompetens för vissa verksamheter. Redan i dag finns sådana uttryckliga kunskaps- och ut- bildningskrav för vissa typer av djurhållning och djurverksamheter. Re- geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför även fortsättningsvis bemyndigas att meddela sådana föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning som, utifrån aktuell kunskap om djuren och deras skötsel och hantering, bedöms vara nödvändiga för en viss typ av djurhållning eller en viss verksamhet med djur. Vid bered- ningen av nya bestämmelser om utbildning i förordning eller myndig- hetsföreskrifter bör också bedömas hur bestämmelserna förhåller sig till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 december 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer.

	7.4	Tillräcklig tillsyn och krav på foder och vatten

	Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att djur ska ges till-
	räcklig tillsyn förs över till den nya lagen.
	Det nuvarande kravet på att djur ska ges tillräckligt med foder och
	vatten av god kvalitet förs över till den nya lagen. Foder, vatten och
	utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
	meddela ytterligare föreskrifter om krav på tillsyn, utfodring och vatt-
	ning av djur.
	Regeringens bedömning: Det bör för närvarande inte införas ett
	allmänt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind.
	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
	slag. Utredningen föreslår dock att tillsynen ska vara daglig och anger
	uttryckligen att djur ska ges tillräckligt med skötsel och vård. Utredning-
	en föreslår också ett allmänt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd
	mot väder och vind. Utredningen föreslår också ett bemyndigande om att
	meddela föreskrifter om undantag från kravet på daglig tillsyn.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är huvudsak-
	ligen positiva till kravet på att djur ska ges daglig tillsyn, till dessa hör
	bl.a. ett antal länsstyrelser, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Sve-
	riges lantbruksuniversitet (SLU), nio hästorganisationer, Djurens Rätt,
	Djurskyddet Sverige, Göteborgs Katthjälp och Sveriges Veterinärför-
	bund. Ett stort antal av dessa remissinstanser påpekar dock samtidigt att
	kravet på daglig tillsyn inte bör gälla utan undantag. Länsstyrelsen i
	Västmanlands län ifrågasätter för vilka djurslag, annat än ren, som det
	kan bli aktuellt för Jordbruksverket att föreskriva om undantag.
	Flera remissinstanser resonerar kring frågan om kravet på tillsyn är och
	bör avse varje enskild djurindivid eller en grupp av djur. Länsstyrelserna
92	i Södermanlands län och Västra Götalands län anser att det bör förtydli-

gas att kravet kan avse en grupp av djur. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det bör förtydligas när undantag från tillsyn på individnivå kan ges. Länsstyrelsen i Skåne län anser att uttrycket måste definieras så att det ska framgå att tillsyn ska ske på individnivå där det är möjligt. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att grupptillsyn av betesdjur bör kunna ske dagligen och att undantag som kan ges av Jordbruksverket för t.ex. ren inte ska kunna utnyttjas för otillräcklig tillsyn i industriell stordrift. Även SLU och Sveriges Veterinärförbund anser att det i vissa fall är tillräckligt med tillsyn på gruppnivå. Sveriges Veterinärförbund och Göteborgs Katthjälp anser vidare att det i föreskrifter eller i motiven till lagen bör förtydligas hur tillsyn av stora djurgrupper som t.ex. slakt- kyckling, värphöns, fisk, ladugårdskatter och ren kan tillgodoses. När det gäller fjäderfä kan det enligt Sveriges Veterinärförbund t.ex. vara till- räckligt att flocken observeras och att djur som avviker i utseende eller beteende uppmärksammas.

Flera remissinstanser pekar på att tillsyn kan behöva ske såväl mer ofta som mer sällan än dagligen och att det måste finnas möjlighet till flexibi- litet och praktisk anpassning. Till dessa hör några av de remissinstanser- na som nämnts tidigare och som i grunden är positiva till utredningens förslag och en tredjedel av remissinstanserna, som mot den nyss nämnda bakgrunden, anser att dagens krav på tillräcklig tillsyn är bättre än det av utredningen föreslagna. Till denna senare kategori hör bl.a. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Djurens jurister, Hushållningssällskap- ens Förbund, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), åtta andra organisation- er inom lantbruksnäringen, Tropikföreningen Amazonas och Zoobran- schens Riksförbund.

SLU föreslår att skrivningen ändras till ”ge lämpligt vatten och foder i, för individen, anpassad mängd”. Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att ”god skötsel och vård” är en lämpligare formulering än ”till- räckligt med skötsel och vård”. Svenska Samernas Riksförbund anser att förslaget om tillgång till vatten inte tar hänsyn till rennäringens särdrag, eftersom renen under snöperioden tillgodoser sitt vätskebehov genom att äta snö. ”Vätska” vore därför en lämpligare skrivning.

Djurens Rätt menar vidare att kravet på skydd mot väder och vind bör innebära att betande djur generellt bör ges tillgång till ligghall eller dy- likt, vilket i dagsläget endast gäller vintertid.

LRF och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen påtalar att det saknas en konsekvensanalys samt anser att den föreslagna straff- skalan får orimliga konsekvenser för djurhållare med svårtillgängliga betesmarker, vars naturbeten riskeras om tillsynen måste ske dagligen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att bemyndigandet för Jordbruks- verket även bör omfatta att föreskriva när djur ska ses till mer än en gång per dag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I den nu gällande djurskyddslagen slås det i 3 § första stycket fast att djur ska ges tillräck- ligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och anpassat efter det djurslag som utfodras. Mer detaljerade regler om tillsyn och utfodring av olika djurslag finns i olika myndighetsföreskrifter.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147	Utredningen föreslår att kravet på tillräcklig tillsyn ersätts med ett krav
	på daglig tillsyn. Utredningen motiverar sitt förslag med att det finns en
	risk att djur blir sjuka eller skadar sig och behöver vård inom en dag.
	Kravet på att djur ska ges tillräcklig tillsyn infördes i samband med
	tillkomsten av 1988 års djurskyddslag. I förarbetena till lagändringen
	nämndes att kravet på tillsyn är ett viktigt krav som särskilt bör fram-
	hållas i lagtexten. Bland annat nämns att den som har djur i sin vård
	kontinuerligt måste ägna djuret tillsyn och att det i allmänhet krävs dag-
	lig tillsyn men att tillsynen kan behöva ske ännu oftare i fråga om vissa
	djurslag eller för djur i vissa åldrar. Tillsynen över burhöns nämndes
	särskilt och i det sammanhanget framhölls vikten av att tillsynen an-
	passas till djurhållningen. Tillsynen och den tid som denna får ta i an-
	språk måste vara sådan att förhållanden som behöver åtgärdas också blir
	föremål för uppmärksamhet (prop. 1987/88:93, s. 51–52.)
	Regeringen anser att behovet av tillsyn är det som bör vara styrande för
	om tillsynen är tillräcklig eller inte och delar den uppfattning som förar-
	betena till 1988 års djurskyddslag ger uttryck för, dvs. att djur ska ges
	kontinuerlig tillsyn, att tillsynen i allmänhet ska ske minst en gång per
	dag men att den ibland behöver ske mer ofta än så samt att tillsynen
	måste anpassas till djurhållningen så att den sker på ett sådant sätt att
	förhållanden som behöver åtgärdas kan upptäckas.
	Situationer när det är motiverat med en tätare tillsyn än en gång per
	dag är t.ex. när ett djur är skadat eller sjukt, är högdräktigt eller nyss har
	fått ungar. Regeringen anser, såsom några av remissinstanserna också
	påpekar, att det i vissa situationer även kan vara motiverat med en lägre
	tillsynsfrekvens än dagligen. Så kan t.ex. vara fallet för djur som gräver
	ner sig eller för djur som har gått i vintersömn. Även för vissa av våra
	vanliga tamdjursarter, t.ex. nötkreatur och får, kan det ibland vara till-
	räckligt att tillsyn sker mer sällan än en gång per dag. Så kan t.ex. vara
	fallet när grupper av friska djur, som varken innehåller nyfödda eller
	högdräktiga djur, går på vidsträckta beten med fri tillgång till föda och
	vatten.
	Med hänsyn till att behovet av tillsyn varierar anser regeringen – i lik-
	het med flera av remissinstanserna – att det är mer lämpligt att formulera
	kravet på samma sätt som i dag, dvs. att djur ska ges tillräcklig tillsyn, än
	att införa ett krav på daglig tillsyn.
	Många remissinstanser berör frågan om kravet på tillsyn är riktat till
	varje djurindivid eller mot en grupp av djur. Förutsättningarna för att
	genomföra tillsynen av djur varierar utifrån bl.a. djurart och det sätt på
	vilket djuren hålls. Kravet på tillsyn bör, enligt regeringens mening, i
	största möjliga utsträckning uppfyllas genom tillsyn av varje enskild
	djurindivid. Vid viss typ av djurhållning, t.ex. när många djur hålls till-
	sammans i en grupp eller när djur tillåts ströva fritt över stora arealer,
	kan det dock i praktiken vara mycket svårt att närmare inspektera varje
	enskild djurindivid. Tillsynen måste dock ske på ett sådant sätt att för-
	hållanden som behöver åtgärdas kan upptäckas.
	Det kan enligt regeringens bedömning finnas behov av ytterligare re-
	glering om hur ofta och på vilket sätt som tillsyn ska bedrivas be-
	träffande olika djurslag. Regeringen anser därför, i likhet med utredning-
	en, att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör ges
94	möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om tillsynen av djur.

Utredningen föreslår att det i bestämmelsen även ska finnas ett uttryck- ligt krav på att djur ska ges tillräckligt med skötsel och vård. Enligt rege- ringens uppfattning täcks dock ”tillräckligt med skötsel och vård” redan av kravet på att djur ska ges tillräcklig tillsyn. I vanligt språkbruk är ordet tillsyn synonymt såväl med aktiviteter som t.ex. uppsikt, kontroll, övervakning och överinseende som mer handgriplig passning som t.ex. skötsel och vård. Uttrycket tillräcklig tillsyn omfattar, enligt regeringens uppfattning, såväl att övervaka och kontrollera att djuren mår bra som ett krav på att vidta åtgärder för att komma tillrätta med sådana problem eller brister som upptäcks. Tillräcklig tillsyn får även anses omfatta en mer allmän uppmaning till djurhållare att sköta och vårda sitt eller sina djur i sådan omfattning att deras behov av vård och skötsel tillgodoses. Utöver kravet på tillräcklig tillsyn föreslås det vidare, som har framgått i avsnitt 7.2, även ett uttryckligt krav på att djur ska skötas på ett sådant sätt att det främjar deras välfärd. I avsnitt 9.1 föreslås vidare att djur som är skadade eller sjuka snarast ska ges nödvändig vård.

Utredningen föreslår också att det ska införas ett generellt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind. I den nuvarande djur- skyddslagen finns inte något sådant krav. Djuren ska dock enligt 2 § skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Det finns också i 3 § djur- skyddslagen ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge tillräckligt skydd och i 4 § ett krav på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Vidare slås det i 6 § fast att djur inte får hållas bundna om de inte kan få tillräckligt skydd mot väder och vind.

Regeringen anser att det finns fördelar med ett mer generellt formulerat krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind som utred- ningen föreslår. Det blir därmed tydligt att kravet omfattar alla situation- er där det kan finnas ett behov av skydd mot väder och vind för djur. Behovet av skydd kan dock avse fler aspekter än väder och vind. I rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur finns i punk- ten 12 i bilagan till direktivet ett krav på att djur som hålls utomhus, såvitt det är nödvändigt och möjligt, ska ges skydd mot dåligt väder, rovdjur och hälsorisker. Detta krav genomförs i dag genom kraven i 2, 3 och 4 §§ djurskyddslagen och genom bestämmelser i Jordbruksverkets föreskrifter om utegångsdjur. Det har dock inte genom dessa bestämmel- ser klargjorts vilket ansvar djurhållare har att skydda sina djur mot rov- djur. Regeringen avser därför att överväga hur ett sådant förtydligande kan utformas i syfte att säkerställa att direktivets krav genomförs i svensk rätt på ett för enskilda tillräckligt tydligt sätt. Mot den bakgrunden bör i nuläget inte det av utredningen föreslagna kravet på skydd mot väder och vind införas. I stället bör det nuvarande kravet i 3 § djurskyddslagen på att stall och andra förvaringsutrymmen samt hägn ska erbjuda tillräckligt skydd tills vidare föras över till den nya lagen (se vidare avsnitt 7.7).

Regeringen föreslår vidare, i likhet med utredningen, att det, på samma sätt som i dag, ska framgå av lagen att djur ska ges tillräckligt med foder och vatten samt att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet. Nuvarande bestämmelse om att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och an- passat efter det djurslag som utfodras lades till i samband med ändringar i djurskyddslagen 2003 mot bakgrund av att bestämmelsen om foder i

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 djurskyddslagen av många uppfattades som oklar och som en be- stämmelse som endast reglerar mängden foder. Det bedömdes därför finnas anledning att förtydliga bestämmelsen genom att införa ett ut- tryckligt krav på att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och att det ska vara anpassat till det djurslag som utfodras (prop. 2002/03:149, Änd- ringar i djurskyddslagen [1988:534], s. 9).

Vidare anser regeringen att det också ska framgå av lagen att foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov. Redan av dagens bestämmelse framgår att foder och vatten ska vara anpassat till djurslaget. Genom den nya formuleringen avser regeringen att förtydliga att foder och vatten ska vara anpassat inte enbart till det aktuella djursla- get utan även utifrån det individuella djurets behov. Mängden foder eller fodrets sammansättning kan t.ex. behöva ändras för ett dräktigt djur, ett växande djur, ett gammalt djur eller för ett djur som är skadat eller sjukt. Genom formuleringen förtydligas också betydelsen av utfodringsrutiner- na för djurets välfärd. Vissa djur bör ges foder ofta medan andra djur bör äta mer sällan eller mycket sällan. Ytterligare andra djur mår bra av att arbeta för att få åtkomst till födan. Med utfodringsrutiner avses även rutinerna för att vattna djur.

Kravet på att foder och utfodringsrutiner ska vara anpassade till djurets behov får anses innebära att djur inte heller får utfordras med så stora mängder foder, med en sådan frekvens eller genom sådana metoder som kan orsaka lidande för djuret. Det kan t.ex. inte anses tillåtet att tvångs- mata fjäderfä i syfte att få en viss kvalitet på levern.

Överlag skiljer sig situationen för rennäringen markant åt från annan djurhållning i Sverige. Grunden för rennäringen är fritt naturbete på mycket stora arealer. Regeringen anser att djurskyddslagens bestämmel- ser så långt som möjligt bör utformas med beaktande av rennäringens särdrag och på ett sätt som gör det möjligt för rennäringen att fortsätta existera. Svenska Samernas Riksförbund anser att förslaget om tillgång till vatten inte tar hänsyn till rennäringens särdrag, eftersom renen under snöperioden tillgodoser sitt vätskebehov genom att äta snö. För sådana djur, t.ex. renar, där det är klargjort att djuren kan tillgodose sitt vätske- behov genom att inta vatten i form av snö, kan kravet på vatten, enligt regeringens mening, uppfyllas genom att djuren har tillgång till snö.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om tillsyn och om utfodring och vattning av djur. I sådana föreskrifter kan exempelvis regleras vilken hänsyn som ska tas till djurs artspecifika och individuella behov som ålder och rang eller om t.ex. uppvärmda vattenkoppar om djuren vistas ute under vintern.

7.5Krav på att hålla djur lösgående

Regeringens bedömning: Alla djur bör hållas lösgående. Konsekven- serna av att införa ett krav på att hålla djur lösgående och behovet av övergångsbestämmelser och undantag bör dock utredas ytterligare. Det bör också övervägas om det finns andra incitament än lagstiftning

som kan främja en snabb och effektiv omställning till lösgående sy- stem.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att ett krav på att djur ska hållas lösgående ska införas utan ytterligare utredning men att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ges rätt att föreskriva om undantag från kravet så att uppbundna system kan fasas ut i en rimlig takt.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till att djur ska hållas lösgående. Huvuddelen av dessa remissinstanser, bl.a. ett antal länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet och

Sveriges Veterinärförbund, understryker dock vikten av att övergångs- tiden måste vara rimlig, tillräckligt lång eller medföra att de uppbundna systemen kan fasas ut på en naturlig väg. Endast två instanser, Djurens Rätt, som vill se ett omedelbart ikraftträdande, och Svenska Djurskydds- föreningen, anser att övergångstiden bör begränsas.

Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Kung- liga Skogs- och Lantbruksakademien, Svensk Mjölk, Svenska Djurhälso- vården, Sveriges Mjölkbönder, Sveriges Nötköttsproducenter, Hushåll- ningssällskapens Förbund, Brukshästorganisationernas Samarbets- kommitté (BRUNTE), Hästföretagarna, Svenska Hästavelsförbundet (SH) och Svenska Ridsportförbundet (SvRF) är negativa till förslaget med hänvisning till att förslaget kan medföra negativa konsekvenser för nä- ringen samt efterlyser konsekvensanalyser av förslaget.

När det gäller mjölkkor framför vissa av de nyss nämnda remiss- instanserna, bl.a. LRF och Svensk Mjölk, att den svenska mjölkprodukt- ionen riskerar att påverkas negativt. Man ser också en tydlig utveckling mot lösdriftssystem i dag. Utöver detta framhåller vissa remissinstanser, t.ex. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Hushållningssäll- skapens Förbund, att det finns fördelar med de uppbundna systemen, t.ex. vissa positiva djurhälsoaspekter som en bättre klövhälsa, och en längre betessäsong. Dessa system behöver därför sammantaget inte vara djurskyddsmässigt sämre. Dessutom bedöms det vara svårt att bygga ändamålsenliga lösdrifter för mycket små besättningar. LRF och ett antal organisationer inom lantbruksnäringen påpekar att det finns mjölkkobe- sättningar som nyligen har investerat i ombyggnad för fler uppbundna platser, vilket man måste beakta om man ändrar reglerna.

När det gäller hästar lyfter vissa av de ovan nämnda remissinstanserna som är negativa till förslaget fram argument om näringens bevarande och konkurrenskraft gentemot omvärlden. BRUNTE, SH och SvRF menar att spilthållning är ett väl beprövat system som uppfyller kravet på en god djurhållning, särskilt med hänsyn till att hästarna numera vistas utomhus under en stor del av dygnet. BRUNTE och SH anser vidare att de finns säkerhetsmässiga fördelar med spiltorna samt pekar på att minskad häst- hållning leder till igenväxta beteshagar, vilket i sin tur bl.a. påverkar den biologiska mångfalden negativt. Ridskolornas Riksorganisation pekar på att spilthållning har både för- och nackdelar jämfört med hållande i box och anger som exempel att för vissa hästar med livligt temperament, kan spilta minska benägenheten att utveckla stereotypier. Hushållningssäll- skapens Förbund, Hästföretagarna och SvRF påpekar bl.a. att ett förbud skulle få stora ekonomiska konsekvenser för ett stort antal ridskolor.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 Tropikföreningen Amazonas lyfter bl.a. fram att förslaget slår hårt mot en

	för flickor viktig fritidsaktivitet.
	Länsstyrelsen i Jämtlands län och Härjedalens kommun lyfter fram
	behovet av att kunna hålla djur uppbundna för att bedriva fäboddrift,
	vilket är en viktig kultur- och miljöverksamhet i vissa delar av Sverige.
	Djurens Rätt är kritisk till möjligheten att meddela undantag från kra-
	vet på lösgående djur.
	Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att man måste kunna göra un-
	dantag från kravet på lösgående djur för situationer när lösgående inne-
	bär en risk för djurets hälsa eller arbetssäkerheten och även Jordbruks-
	verket anser att möjligheten till undantag från det nämnda kravet ibland
	är motiverade.
	Statens veterinärmedicinska anstalt föreslår att undantag från krav på
	att djur ska hållas lösgående ska gälla för befintliga stallar, men förbju-
	das för nybyggnation, alternativt regleras i övergångsbestämmelser.
	Länsstyrelsen i Örebro län påtalar att det generellt finns en risk att då-
	liga stallar blir kvar längre om man kräver lösdrift vid om- och tillbygg-
	nad av befintliga stallar.
	Länsstyrelsen i Värmlands län anser att man bör utreda om det finns
	skäl för olika slutdatum för olika djurslag.
	Skälen för regeringens bedömning: I detta avsnitt behandlas system
	för den stadigvarande hållningen av djur. Med lösgående avses här att
	djur inte får vara uppbundna eller på annat liknande sätt förhindrade att
	röra på sig. Exempel på system för lösgående djur är t.ex. burar, boxar,
	ligghallar, inhägnader eller andra liknande utrymmen. Begränsningar av
	djurs rörelsefrihet behandlas också i avsnitt 7.6.
	Det finns i dag inte något allmänt krav i djurskyddslagen på att djur ska
	hållas i lösgående system. Däremot har sådana krav införts i djurskydds-
	förordningen och myndighetsföreskrifter för vissa utpekade djurslag.
	Grisar ska enligt 14 § djurskyddsförordningen hållas lösgående och det-
	samma gäller för får enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och all-
	männa råd (SJVFS 2017:26) om fårhållning inom lantbruket m.m. och
	för elefanter och kameldjur (dvs. kameler, dromedarer, lamor, guancos,
	vicugnas och alpackor) enligt Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och
	allmänna råd (DFS 2007:3) om cirkusdjur. För nötkreatur finns i Statens
	jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2017:24) om nöt-
	kreaturshållning inom lantbruket m.m. även krav på att kalvar inte får
	hållas bundna och fr.o.m. den 1 augusti 2017 ska även handjur av nöt,
	som är äldre än sex månader gamla, hållas lösgående. Sedan 2007 gäller
	även krav på lösgående system för alla nybyggda stallar för nötkreatur
	och hästar, enligt den nyss nämnda föreskriften och enligt Djurskydds-
	myndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2007:6) om hästhåll-
	ning. För hästar omfattar kravet även förprövningspliktiga till- och om-
	byggnationer av stallutrymmen. För hästar gäller vidare sedan den
	1 augusti 2010 begränsningar i hur länge de får stå i spiltor. Hästar får
	inte hållas bundna i spilta mer än sammanlagt 16 timmar per dygn.
	Frågan om att hålla djur i lösgående system är alltså inte ny. I samband
	med införandet av 1988 års djurskyddslag diskuterades t.ex. de upp-
	bundna systemen för mjölkkor. I förarbetena till lagen förordades en
	övergång till lösdriftssystem eftersom sådana djurhållningssystem ger
98	djuren möjlighet till motion. Departementschefen ansåg dock att det inte

fanns skäl att förbjuda de uppbundna systemen eftersom systemen hade tillämpats sedan en mycket lång tid tillbaka och i allmänhet fungerade väl (prop. 1987/88:93, s. 21). Frågan var återigen aktuell i samband med att Djurskyddsmyndigheten reviderade sina föreskrifter om djurhållning inom lantbruket och om hästhållning 2007. Myndigheten beslutade då om de nyss nämnda kraven på lösgående djur i nybyggda stallar för nöt- kreatur och hästar. Däremot bedömde myndigheten att det inte var moti- verat av djurskyddsskäl att sätta en tidsgräns för en utfasning av de be- fintliga stallarna med uppbundna system. Djurhållarna bedömdes ha både kunskap och erfarenhet nog att kunna kompensera för de uppbundna systemens nackdelar med hjälp av en god djurskötsel. Vidare bedömde myndigheten att många mjölkföretagare med uppbundna system inte skulle ha ekonomiska eller areella förutsättningar att ställa om till lösgå- ende system. När det gäller hästarna nämnde myndigheten att ett förbud mot spilta skulle kunna få stora konsekvenser för framför allt ridskole- verksamheten.

De flesta djuren i Sverige hålls i dag lösgående men det finns alltså fortfarande vissa djur som hålls i uppbundna djurhållningssystem. Fram- för allt gäller detta mjölkkor och hästar. Även nötkreatur för köttprodukt- ion och getter hålls i viss utsträckning uppbundna men det saknas säkra uppgifter om hur stor andel av djuren som hålls i uppbundna system. Det kan heller inte uteslutas att även andra, i Sverige mindre vanligt före- kommande djur, t.ex. åsnor och mulor, hålls i uppbundna system.

När det gäller mjölkkor har de av tradition i Sverige hållits uppbundna. I spåren av den strukturomvandling som har skett inom jordbruket sedan mitten av 1950-talet, med allt färre mjölkföretag men med fler mjölkkor per besättning, har andelen kor i uppbundna system dock successivt minskat. Antalet mjölkbesättningar i vilka uppbundna system används har minskat från ca 85 procent 2000 till ca 70 procent 2010. Det antal individer som hålls i uppbundna system har minskat ytterligare. Detta eftersom företag med lösdrift generellt sett har fler kor. Enligt Husdjurs- statistik 2016 från Växa Sverige (data från kokontrollen som motsvarar drygt 82 procent av alla svenska mjölkkor) hölls kontrollåret 2015/16 nästan 70 procent av alla mjölkkor i lösdriftssystem, medan drygt hälften (ca 54 procent) av besättningarna var uppbundna.

Inom hästsektorn varierar det i vilken omfattning som hästar hålls uppbundna. Enligt Jordbruksverkets rapport (2012:1) Hästhållning i Sverige 2010 hade totalt sett 5 procent av landets 77 800 hästhållare spiltor. Inom ridsporten, framför allt på ridskolor och inom turridnings- verksamheter, hölls dock hästar fortfarande i stor utsträckning i spiltor. Av landets ca 500 ridskolor och turridningsföretag hade 60 procent spil- tor till åtminstone vissa av sina hästar. Mellan cirka 4 och 5 procent av landets hästar finns på ridskolor (enligt nyss nämnda rapport från Jord- bruksverket och enligt Sveriges officiella statistik, statistiskt meddelande JO 24 SM 1701, Hästar och anläggningar med häst 2016). Hur många av dessa som står i spilta saknas det dock uppgifter om. Vidare hålls även vissa kallblodshästar uppbundna i spilta. Inom trav- och galoppsporten hålls hästarna nästan uteslutande lösgående.

Regeringen anser att det finns stora fördelar med att hålla djuren lösgå- ende, framför allt när det gäller djurens möjligheter att röra på sig och att kunna utföra sina naturliga beteenden, t.ex. sociala beteenden. De upp-

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 bundna systemen begränsar djurens rörelsefrihet kraftigt och påverkar t.ex. djurens möjligheter att vända sig och klia sig. Spiltor påverkar, som

	ytterligare exempel, hur hästar lägger sig ned och reser sig upp och ger
	dem en dålig möjlighet att överblicka sin omgivning, något som är vik-
	tigt för hästars välbefinnande. I uppbundna system saknar korna vidare
	som regel helt möjlighet att röra på sig för motion under inomhus-
	säsongen. Inomhussäsongen är olika lång och varierar mellan 8 och 10
	månader beroende på var i landet korna befinner sig. Enligt en studie
	som LRF Mjölk låtit ett oberoende företag utföra hösten 2016 och som
	omfattade drygt 12 procent av alla svenska mjölkbönder låter dock de
	flesta av djurhållarna djuren få vara ute längre perioder än de perioder
	som slås fast i Jordbruksverkets föreskrifter. För uppbundna kor inom
	den ekologiska produktionen finns det vidare krav på viss motion under
	de uppbundna perioderna. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och
	Hushållningssällskapen argumenterar för att det förekommer en högre
	andel klövproblem i lösdriftsbesättningar och att fler av besättningarna
	med uppbundna kor har en längre betessäsong. Att en något större andel
	av mjölkbönder med uppbundna besättningar än sådana med lösgående
	system har djuren ute längre än vad lagstiftningen kräver får också stöd
	av den studie som LRF Mjölk låtit göra.
	System med lösgående djur kan även ha andra fördelar, t.ex. bedöms
	sådana system vara mer rationella än uppbundna system för större nötbe-
	sättningar och de innebär även lägre investeringskostnader per djur i
	medelstora till stora mjölkbesättningar.
	Regeringen bedömer sammantaget att de stora fördelarna med lösgå-
	ende system, framförallt när det gäller djurens möjlighet till naturligt
	beteende, överväger de eventuella nackdelar som finns. Regeringen anser
	därför att alla djur bör hållas lösgående. De argument som tidigare har
	lyfts fram beträffande lämpligheten i att kräva en omedelbar omställning
	till lösgående system även för djurhållare som har uppbundna system i
	befintliga stallar och andra djurutrymmen, är dock fortfarande aktuella
	och måste beaktas.
	En snabb omställning till lösgående system kan påskynda storleks-
	rationaliseringen och medföra att många mjölkföretagare slutar i förtid.
	För djurhållare med små nötkreatursbesättningar kan det vara svårt att
	bygga ändamålsenliga och ekonomiskt rationella system för lösgående
	djur. I vissa delar av landet kan det vidare vara svårt att få tillgång till
	tillräckligt med mark för att gå upp i djurantal. Det finns även en risk att
	ett krav på lösgående djur påverkar möjligheten att bedriva ett aktivt och
	levande fäbodbruk negativt. En sådan försämring av förutsättningarna för
	fäbodbruk kan, förutom följder för den enskilde fäbodbrukaren, bl.a.
	också medföra försämrade möjligheter att bevara värdefulla kulturmiljöer
	och att främja den biologiska mångfalden samt negativ påverkan på be-
	söksnäringen i vissa regioner. Flera remissinstanser, bl.a. Kungliga
	Skogs- och Lantbruksakademien, Hushållningssällskapen och LRF har
	argumenterat för att det redan pågår en strukturförändring mot fler be-
	sättningar med lösgående djur.
	Även när det gäller hästbranschen kan en alltför snabb utfasning av
	spiltorna utgöra ett hot för vissa ridskolors och turridningsverksamheters
	konkurrenskraft samt tvinga företag och organisationer att dra ner på
100	eller lägga ner sina verksamheter. En stor andel av ridskole- och turrid-

ningsverksamheterna finns i närheten av en stad eller en tätort eftersom Prop. 2017/18:147 det är där kunderna finns. I dessa områden kan det vara svårt och kost-

samt att få tillgång till mer mark och väljer djurhållaren att flytta sin verksamhet kan det bli svårt att möta kundernas krav på tillgänglighet.

Neddragningar eller nedläggningar av ridskole- och turridningsverk- samheter påverkar även andra människor än de som ansvarar för eller lever av verksamheterna. Ridning är populärt som motion och rekreation och utgör en av de största sporterna sett till antalet aktiva idrottsutövare.

En omedelbar omställning till lösgående djur kan med andra ord leda till allvarliga negativa effekter. Utredningen föreslår att Jordbruksverket ska få meddela föreskrifter om undantag från det föreslagna kravet på lösgående djur så att de uppbundna systemen kan fasas ut i en rimlig takt. Det framgår dock inte av utredningen vad som kan anses vara en rimlig takt för utfasningen. Det saknas alltså i dagsläget tillräcklig kunskap om konsekvenserna av att kräva att alla djur omgående ska hållas lösgående, t.ex. hur många företag som har djur i uppbundna system, om ålder och livslängd på de befintliga byggnationerna och hur en omställning kommer att påverka företagare och idrottsutövare. Mot den bakgrunden avser regeringen att inhämta viss ytterligare utredning om konsekvenser- na av det föreslagna lagkravet på lösgående djur. Det behöver bl.a. ana- lyseras vad som är en rimlig övergångstid för att djurhållare med befint- liga stallar ska kunna ställa om till lösgående system och hur förslaget påverkar möjligheterna att driva fäbodbruk och bevara värdefulla kul- turmiljöer.

Även om det redan i dag pågår en successiv, naturlig utfasning av de uppbundna systemen är det angeläget, med hänsyn till djurvälfärden, att omställningen till lösgående system går så snabbt och smidigt som möj- ligt. Med anledning av detta bör utredningen även omfatta att se över om det finns andra incitament än författningskrav som kan främja en snabb och effektiv omställning till lösgående system.

För vissa typer av djurhållning kan det finnas skäl att föreskriva om permanenta generella undantag från ett krav på lösgående djur. Det kan också vara lämpligt att göra det möjligt att medge undantag från kravet på lösgående djur i enskilda fall, t.ex. om en djurhållare går i pension inom en kort tid från det att ett krav på lösgående djur träder i kraft. Även behovet av undantag bör utredas ytterligare.

7.6Krav för att få binda eller fixera djur

Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att djur inte får bindas på ett sätt som är plågsamt för djuren eller så att de inte kan få behöv- lig rörelsefrihet eller vila eller tillräckligt skydd mot väder och vind förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Det införs också ett krav på att ett djur får fixeras eller på annat lik- nande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt av veterinärmedicinska skäl, av djurskydds- skäl, med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret eller av liknande berättigade skäl.

101

Prop. 2017/18:147

102

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas genom uppbindning, fixering eller andra liknande begränsningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. När det gäller uppbindning föreslår utredningen att det endast ska få ske till- fälligtvis (vilket sammanhänger med att utredningen också föreslår ett krav på att djur ska hållas lösgående, se avsnitt 7.5). När det gäller fixe- ring föreslår utredningen att fixering endast ska få ske tillfälligtvis och om det är nödvändigt. Utredningen föreslår också att bemyndigandet formuleras på ett annat sätt.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att lag- stiftningen tydligt bör ange när uppbindning får ske och Länsstyrelsen i Västra Götalands län menar att det tydligt måste framgå av förarbetena vad som avses med ”tillfälligt”. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser vidare att det är viktigt att det framgår vad som gäller för tjudring av djur ute sommartid. Länsstyrelsen i Skåne län tolkar paragrafen som ett förbud mot tjudring, vilket man tillstyrker.

Sex hästorganisationer ser ett behov av att behålla spiltor för uppbind- ning att användas t.ex. vid skötsel och utfodring.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att bestämmelsen bör ses över eftersom förslagen om upp- bindning respektive fixering tycks motsäga varandra. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dessutom att det strider mot dagens krav på att kalvar och katter m.fl. djurslag inte får hållas bundna och att skrivningen försvårar kontroll eftersom djurägaren kan hävda att det är en tillfällig uppbindning vid kontrolltillfället. Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att frågan är av sådant slag att den kan regleras på lägre författ- ningsnivå.

Kött och Charkföretagen och Svenska Avelspoolen anser att smågris- dödligheten skulle minska påtagligt om uppfödaren under kontrollerade former tillåts använda skyddsgrind under och efter grisningsförfarandet. Vidare skulle antalet levande födda smågrisar öka om suggans rörelse- frihet begränsas under en kort period under implantationstiden efter av- vänjning och betäckning. Djurens Rätt anser att det är angeläget att fixe- ring av suggor undantagslöst förbjuds.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

Av rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur, punkten 7 i bilagan, framgår att djurs rörelsefrihet, med hänsyn till djurarten och i enlighet med beprövad erfarenhet och vetenskaplig kun- skap, inte får begränsas på ett sådant sätt att det medför ett onödigt li- dande eller onödig skada. Enligt rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning, artikel 3.3, är det förbjudet att binda upp suggor och gyltor. Enligt rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar, bilaga I, punkt 8, får kalvar inte tjudras, med undantag för kalvar som är hysta i grupp vilka

får tjudras i högst en timme när de utfodras med mjölk eller mjölkersättning.

I nu gällande djurskyddslag slås det i 6 § fast att djur inte får hållas bundna på ett för djuren plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig rörelsefrihet eller vila eller tillräckligt skydd mot väder och vind. Rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om hur djur får hållas bundna. För svin finns det vidare en särskild bestämmelse i 15 § djurskyddsförordningen om att fixerings- anordningar inte får användas annat än tillfälligtvis.

Bestämmelser om hur djur får bindas, fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad finns även i rådets förordning (EG) nr 1/2005, i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och i olika föreskrifter meddelade av Jordbruksverket.

Uppbindning av djur

Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse om att djur tillfälligt- vis får bindas om detta inte sker på ett för djuren plågsamt sätt och om det ger dem tillräcklig rörelsefrihet, vila och skydd mot väder och vind. Att uppbindning endast ska få ske tillfälligtvis enligt förslaget hänger samman med att utredningen också föreslår ett krav på att djur ska hållas lösgående. Regeringen har i avsnitt 7.5 bedömt att ett krav på att djur stadigvarande ska hållas lösgående bör utredas ytterligare. Mot den bak- grunden bör det inte i dagsläget införas något krav på att djur endast får bindas tillfälligt. I stället bör bestämmelsen i 6 § djurskyddslagen om att uppbindning inte får ske på ett för djuret plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig rörelsefrihet eller vila föras över till den nya lagen utan ändring i sak. Med att binda ett djur förstås normalt att fastgöra djuret eller på annat liknande sätt omöjliggöra för djuret att förflytta sig annat än i begränsad utsträckning, t.ex. genom att binda fast djuret vid en vägg eller ett annat föremål. Att leda ett djur med grimskaft eller koppel bör däremot inte anses vara att binda ett djur i den föreslagna bestämmelsens mening.

I förarbetena till den nu gällande bestämmelsen i 6 § djurskyddslagen påpekades att även ett förfarande som inte kan anses vara plågsamt kan vara otillåtet enligt djurskyddslagen genom att det strider mot kravet i 2 § på att djur ska behandlas väl (prop. 1987/88:93, s. 54). Detta förhållande bör även gälla för den nu föreslagna bestämmelsen eftersom regeringen även har föreslagit att det grundläggande kravet på att djur ska behandlas väl ska föras över till den nya lagen (se avsnitt 7.1).

Regeringen har i avsnitt 7.4 konstaterat att ett behov av skydd kan avse fler aspekter än väder och vind och att det bör övervägas ytterligare hur en bestämmelse om skydd bör utformas med beaktande av punkten 12 i bilagan till rådets direktiv 98/58/EG. Tills vidare bör dock, i enlighet med utredningens förslag, kravet på skydd mot väder och vind för djur som är bundna föras över från nuvarande lag.

Fixering och annan liknande begränsning av rörelsefriheten

När man talar om fixering av djur avses att för hand, genom rep eller andra liknande hjälpmedel eller genom användandet av anordningar, hålla fast eller på annat sätt helt förhindra djuret från att röra sig eller

Prop. 2017/18:147

103

Prop. 2017/18:147 från att röra på vissa delar av sin kropp. Exempel på utrustning för att fixera ett djur är t.ex. en verkstol, dvs. en anordning för nötkreatur som används för att hålla fast djuret i samband med verkning av klövar. Det innebär alltså normalt en betydligt mer ingripande begränsning av djurets rörelsefrihet än en uppbindning.

När det gäller fixering av djur så finns det i den nuvarande lagen inga uttryckliga bestämmelser om det. I dag finns det således inga generella krav på tidsbegränsning och nödvändighet för att få fixera djur. Däremot finns det, som ovan nämnts, i bestämmelser meddelade av regeringen och av Jordbruksverket, vissa bestämmelser om när och hur djur får bindas, fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad. Om rörelsefriheten begränsas på ett sätt som innebär ett lidande för djuret och detta inte är motiverat, kan rörelseinskränkningen stå i strid med bestämmelsen om att djur inte får utsättas för ett onödigt lidande. Det är även möjligt att djurplågeribestämmelsen i brottsbalken kan vara tillämp- lig i något fall.

Utredningen föreslår att det i lagen ska införas en generell be- stämmelse om att djur endast ska få hållas fixerade tillfälligtvis och om det är nödvändigt. Regeringen delar utredningens bedömning att fixering av djur bör regleras i lagen. En bestämmelse om fixering bör omfatta alla åtgärder som innebär mer ingripande begränsningar av djurets möjlighet- er att röra hela eller delar av sin kropp, oavsett om det sker för hand, genom rep eller andra liknande hjälpmedel eller genom användandet av anordningar. Exempel på förfaranden som bör omfattas av uttrycket är användandet av behandlingsspilta eller användandet av skyddsgrind, vilka i och för sig tillåter djuret att röra på alla sina kroppsdelar men som ändå innebär en mycket kraftig begränsning av djurets möjligheter att röra sig. Det bör tydliggöras i bestämmelsen att den avser både fixering och liknande begränsningar i djurs rörelsefrihet.

Regeringen anser i likhet med utredningen att fixering eller annan lik- nande begränsning av rörelsefriheten endast bör få ske tillfälligt. Med tillfälligt avses för en begränsad tid. Det är dock svårt att ange någon gräns för hur lång tid det kan vara fråga om. I vissa fall är behovet av att begränsa djurets rörelsefrihet mycket kortvarigt, t.ex. i samband med vissa ingrepp på djur, medan det i andra fall kan röra sig om en avsevärt längre tid, t.ex. vid transport av djur eller i samband med behandling av sjuka djur. I vissa fall kan det för djurets egen skull finnas ett behov av att begränsa djurets rörelsefrihet under flera dagar, t.ex. för att ge ett djur en möjlighet att tillfriskna. Hur lång tid eller hur ofta som ett djur kan få fixeras bör med hänsyn till detta avgöras med beaktande av anledningen till att djurets rörelsefrihet begränsas, hur ingripande rörelsebegränsning- en är och till om den aktuella tidsåtgången är skälig.

Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att det finns skäl att närmare reglera under vilka förutsättningar fixering får ske. Fixe- ring eller liknande kraftiga begränsningar av ett djurs rörelsefrihet kan ge upphov till stark stress och annat obehag för djuret, även om hanteringen är mycket kortvarig. Sådana åtgärder inskränker också djurets möjlighet att bete sig naturligt. Med hänsyn till att dessa metoder är förenade med en förhållandevis stor risk för lidande för djuret bör åtgärderna endast få användas när det finns godtagbara skäl för det. Det bör alltså enligt rege-

104

ringens bedömning förtydligas i vilka situationer metoderna kan anses Prop. 2017/18:147 vara nödvändiga.

Fixering används i dag framförallt för att kunna utföra ingrepp eller behandling av sjuka eller skadade djur samt för att kunna utföra vissa andra åtgärder utan risk att djuret skadar sig själv eller den som utför åtgärden. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att det i bestämmel- sen anges att djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefri- het begränsad om det är nödvändigt av veterinärmedicinska skäl, av djurskyddsskäl eller med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret.

Regeringen avser genom exemplifieringen i den föreslagna bestämmel- sen att tydliggöra i vilka situationer som det typiskt sett finns godtagbara skäl för fixering eller liknande rörelseinskränkningar. Det kan dock inte uteslutas att åtgärderna kan anses nödvändiga och acceptabla även av andra skäl än de som nämnts. Regeringen föreslår därför att fixering och liknande rörelsebegränsningar ska vara tillåtna också om de är nödvän- diga av liknande berättigade skäl utöver de som tidigare nämnts.

Bemyndigande

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör, på lik- nande sätt som i dag, ges möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om hur djur får hållas bundna. Det bör också, i enlighet med utredning- ens förslag, finnas en möjlighet att meddela föreskrifter om på vilket sätt djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad. Bemyndigandet bör även innefatta en möjlighet att förbjuda att djurs rörelsefrihet begränsas på något av de angivna sätten, vilket är nödvän- digt för att genomföra vissa krav i tillämpliga EU-rättsakter. Regeringen föreslår därför ett bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas genom upp- bindning, fixering eller andra liknande begränsningar.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län har efterlyst att det förtydligas vad som gäller för tjudring av djur ute sommartid. Sådana och andra mer detaljerade frågor om att binda, fixera och på andra liknande sätt be- gränsa ett djurs rörelsefrihet, får lämpligen hanteras genom ovan nämnda föreskriftsrätt.

7.7 Krav på stall och andra förvaringsutrymmen

Regeringens förslag: De nuvarande kraven i djurskyddslagen och
djurskyddsförordningen på att stall och andra förvaringsutrymmen för
djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt skydd och utrymme att
kunna röra sig obehindrat förs över till den nya lagen. Det införs också
ett krav på att det ska finnas tillräckligt utrymme för att djuren ska
kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.
Det nuvarande kravet på att stall och andra förvaringsutrymmen för
djur ska hållas rena förs över till den nya lagen.
Det införs också ett krav på att klimat, ljus- och ljudförhållanden i
stall och andra förvaringsutrymmen ska vara anpassade till djurens
behov.	105
	105

Prop. 2017/18:147

106

Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag genom att det inte uttryckligen anges att bestämmelsen även ska omfatta hägn. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen inte att det nuvarande kravet på att stall och andra förvaringsutrymmen samt hägn ska ge till- räckligt skydd förs över till den nya lagen. Utredningens förslag innehål- ler ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen ska vara utformade så att de uppfyller djurens behov av komfort, så att djuren kan bete sig naturligt och så att de kan hållas rena. Utredningen föreslår också att det ska införas ett krav på att buller ska hållas på en låg nivå och på att stall och andra förvaringsutrymmen ska ha dagsljusinsläpp samt ett bemyndi- gande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om villkor för och undantag från kravet på dagsljusinsläpp.

Remissinstanserna: Knappt hälften av de remissinstanser som kom- menterar förslaget är huvudsakligen positiva till utredningens förslag. Till dessa hör ett antal länsstyrelser, Jordbruksverket, Statens veterinär- medicinska anstalt och Djurens Rätt. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen är negativa till förslaget och ifrågasätter det vetenskapliga underlaget för såväl dagens krav på fönster som det nu föreslagna kravet på dagsljusinsläpp, med hänvisning till att ljusstyrningsprogram sannolikt kan vara mer relevanta för vissa djurslag. Svenska Ägg önskar ett förtydligande kring kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat. Enligt Svenska Ägg skulle förslaget kunna tolkas som att den inredda buren inte uppfyller lagkravet eftersom samtliga djur inte kan flaxa samtidigt.

När det gäller synpunkter på förslagets utformning anser Länsstyrelsen i Norrbottens län och Sveriges lantbruksuniversitet att kravet på att för- varingsutrymmen ska uppfylla djurens behov av komfort bör förtydligas så att det klart framgår om det som avses är termisk komfort, liggkom- fort, komfort vid vila eller annat. Några länsstyrelser och Jordbruks- verket anser att komfort bör beaktas även vid andra aktiviteter än vila, t.ex. vid födointag och förflyttning.

Vidare anser bl.a. Jordbruksverket att krav på utrymmen för djur som hanteras i särskild ordning, t.ex. sjuk- och förlossningsutrymmen, bör behandlas i denna bestämmelse. Svenska Hovslagareföreningen anser att bestämmelsen bör kompletteras med ett krav på utrymme för uppställ- ning av djur för behandling eller vård som utförs av djurhälsopersonal.

Länsstyrelsen i Skåne län anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det tydligt framgår att även drivgångar och in- och utlastningsutrymmen omfattas.

Djurens Rätt anser att alla utrymmen där det vistas djur ska ha ett gott brandskydd och en evakueringsplan. Organisationen efterlyser även en definition av dagsljus och menar att dagsljus måste vara ofiltrerat och innehålla alla de våglängder som kommer från solen.

Svenska Ägg och Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund ställer sig positiva till kravet att klimat-, ljus- och ljudnivåer ska vara anpassade till

djurens behov och förutsättningar. Sveriges Pälsdjursuppfödares Riks- Prop. 2017/18:147 förbund påpekar dock att stallbyggnad är ett alldeles för vitt uttryck,

eftersom den typ av skugghus som används för uppfödning av mink har mycket få likheter med en stallbyggnad avsedd för andra djurslag. Det rimligaste vore därför att behandla skugghus som en egen typ av bygg- nad, med särskilda förutsättningar.

Domstolsverket, Länsstyrelsen i Jönköpings län och Göteborgs univer- sitet anser att uttrycket “djuren kan bete sig naturligt” är otydligt.

Sveriges Hunddagisförening tillstyrker bemyndigandet beträffande un- dantag från kravet på dagsljus med förhoppning om att detta ger hund- dagis utan fullständigt dagsljusinsläpp möjlighet att finnas kvar.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I den nu gällande bestämmelsen i 3 § andra stycket djurskyddslagen anges att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge djuren tillräckligt utrymme och skydd samt att stall och andra förva- ringsutrymmen för djur ska hållas rena. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt tredje stycket andra punkten med- dela ytterligare föreskrifter om stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn. I 1 b § i djurskyddsförordningen slås det fast att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara så rymliga att samtliga djur i utrymmet kan ligga samtidigt och röra sig obehindrat samt att ut- rymmena ska utformas så att djuren kan bete sig naturligt. I 2 § djur- skyddsförordningen stadgas det vidare att ett djurstall ska vara utformat så att klimatet i stallet blir tillfredsställande, att buller ska hållas på en låg nivå samt att ett djurstall ska vara försett med fönster för dagsljus. Jord- bruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag och ges rätt att för särskilt fall medge undantag från kravet på fönster för dags- ljus. Enligt 4 § djurskyddsförordningen får Jordbruksverket också med- dela föreskrifter om storleken på och utformningen i övrigt av stall, andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn.

Övergripande bestämmelser om krav på förvaringsutrymmen

Regeringen delar utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen ska omfatta de mest grundläggande bestämmelserna om hur förvarings- utrymmen där djur hålls och sköts ska vara utformade. Mot den bak- grunden bör, utöver de bestämmelser som i dag finns i 3 § andra stycket djurskyddslagen, även de generella bestämmelserna om stall och förva- ringsutrymmen i 1 b och 2 §§ i den nu gällande djurskyddsförordningen i vissa delar föras över från förordningen till den nya lagen.

Frågan är då hur en sådan övergripande bestämmelse om förvaringsut- rymmen för djur bör utformas. Utredningen föreslår att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara utformade så att samtliga djur kan röra sig obehindrat och att utrymmena uppfyller djurens behov av kom- fort.

Svenska Ägg efterlyser ett förtydligande kring kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat. Ett antal remissinstanser har vidare

synpunkter på den av utredningen föreslagna uttrycket komfort. Vissa,

107

Prop. 2017/18:147 bl.a. Jordbruksverket och några länsstyrelser, anser att uttrycket bör omfatta även andra aktiviteter än vila, som t.ex. födointag och förflytt- ning medan Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelsen i Norr- bottens län anser att det bör förtydligas vilken typ av komfort som avses, t.ex. termisk komfort eller komfort vid vila.

I förarbetena till den nu gällande lagen ansågs att det är av stor praktisk betydelse för djuren att utrymmen som inte enbart avser tillfällig förva- ring lämnar tillräckligt utrymme för djuren. För litet utrymme kan med- föra såväl psykiskt som fysiskt lidande för djuren. Särskilt viktigt ansågs det vara att djurens rörelsebehov beaktas så att de inte tillfogas onödigt lidande eller skada (se prop. 1987/88:93, s. 52). Detta gäller i lika hög grad i dag. Regeringen anser därför att även den nya djurskyddslagen bör innehålla ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt utrymme att kunna röra sig obe- hindrat.

Kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat bör enligt re- geringens mening förstås så att varje djur ska ha utrymme nog för att – när djuret så vill – t.ex. kunna lägga sig ner, resa på sig, vända sig, klia sig och putsa sin päls eller fjäderdräkt. Kravet bör också inkludera att kunna äta på ett sådant sätt och i en sådan ställning som är naturlig för djuret. Det kan finnas behov av att närmare precisera vad som kan ligga i uttrycket röra sig obehindrat. Föreskrifter om detta kan meddelas med stöd av det bemyndigande som regeringen nedan föreslår ska ges rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När det gäller uttrycket komfort är det ett förhållandevis tekniskt ut- tryck som av det skälet är mindre lämplig att ha i lagtexten. Det framgår av betänkandet att utredningen med komfort avser att ett djur kan vila på ett för djurarten lämpligt sätt. Regeringen delar utredningens bedömning att vilokomfort är mycket betydelsefullt från djurvälfärdssynpunkt. En bestämmelse om detta bör därför föras in den nya lagen. Bestämmelsen bör dock, mot bakgrund av vad som nyss sagts, formuleras så att djuren ska kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.

Vad som är ett lämpligt sätt bör bl.a. bestämmas utifrån vilken djurart som det rör sig om. För djurslag som nötkreatur, hästar och hundar är det t.ex. av betydelse att djuren har tillgång till ett tillräckligt stort, torrt, rent och lugnt utrymme med lagom fast underlag att vila på. När det gäller andra djur, t.ex. höns, är det betydelsefullt att de har tillgång till ett ställe som är upphöjt från marken att vila på, som t.ex. en sittpinne.

Regeringen gör, till skillnad från utredningen, bedömningen att det inte är nödvändigt att i bestämmelsen ange att stallar och andra förvaringsut- rymmen ska utformas så att djuren har möjlighet att bete sig naturligt. Detta följer redan av den generella bestämmelsen om hur djur ska hållas och skötas som har föreslagits i avsnitt 7.2.

Regeringen anser vidare, till skillnad från utredningen, att de nu be- skrivna kraven på hur utrymmen för djur ska utformas bör gälla även hägn. Kraven för hägn kommer därmed att vara mer preciserade jämfört med vad som gäller i dag enligt 3 § andra stycket djurskyddslagen. Rege- ringen bedömer dock att den som håller djur i hägn och uppfyller det nuvarande kravet på tillräckligt utrymme i de flesta fall också bör kunna uppfylla de mer detaljerade kraven på att djuren ska ha plats att kunna

108

röra sig obehindrat och vila på ett för djuren lämpligt sätt. Detta bör därmed inte medföra några beaktansvärda konsekvenser.

Regeringen har i avsnitt 7.4 gjort bedömningen att utredningens förslag att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind i nuläget inte bör genomföras. Som också nämns i det avsnittet bör därför bestämmelsen i 3 § djurskyddslagen om att stallar, andra förvaringsutrymmen och hägn ska erbjuda tillräckligt skydd tills vidare föras över till den nya lagen.

Slutligen bör även det nuvarande kravet på att stallar och andra förva- ringsutrymmen ska hållas rena föras över till den nya lagen. Den av ut- redningen föreslagna formuleringen att stall och andra förvaringsutrym- men ska utformas så att de kan hållas rena kan visserligen tydliggöra att hygienaspekterna beaktas redan i samband med byggnation. För att sä- kerställa ett gott djurskydd är det dock enligt regeringens bedömning mer lämpligt att behålla kravet på att förvaringsutrymmena faktiskt ska hållas rena.

Klimat-, ljud- och ljusförhållanden

Regeringen delar utredningens uppfattning att goda klimatförhållanden samt ljus- och ljudnivåer i stallar och andra förvaringsutrymmen för djur är av grundläggande betydelse för djurs välfärd. Ett övergripande krav på klimat-, ljus- och ljudförhållanden bör därför finnas i lagen. En sådan bestämmelse bör i likhet med vad utredningen föreslår formuleras så det anges att klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvaringsut- rymmen för djur ska vara anpassade till djurens behov.

Regeringen anser, som framgår ovan, att kraven på klimat, ljus- och ljudförhållanden bör omfatta alla förvaringsutrymmen för djur, inte bara sådana förvaringsutrymmen som traditionellt benämns stallar. Hur kra- ven ska uppnås bör däremot inte regleras i lagen (se vidare nedan). När det gäller Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbunds synpunkt att stall- byggnad är för vitt uttryck eftersom det innefattar skugghus vill rege- ringen understryka att för byggnationer av enklare modell, så som t.ex. ligghallar eller skugghus för mink, kan t.ex. kraven på klimat och ljusin- släpp ofta tillgodoses på naturlig väg, t.ex. genom helt eller delvis öppna eller gallerförsedda sidor och utan hjälp av mekanisk temperatur- och ventilationsreglering. Regeringen anser dock att alla djur, även minkar i skugghus, ska hållas i en god djurmiljö. I den mån en god djurmiljö inte kan uppnås på naturlig väg, måste åtgärder vidtas för att djurmiljön ska uppfylla lagstiftningens krav. Regeringen anser dock inte att det i den här delen finns behov av att utsträcka kravet till hägn.

I dag gäller, som framgår av 2 § andra stycket djurskyddsförordningen, ett krav på att djurstall ska vara försett med fönster för dagsljus. Rege- ringen anser, i likhet med utredningen, att det kan finnas skäl att ersätta kravet på fönster med ett krav på ljusinsläpp. Det kan också, som utred- ningen föreslår, vara lämpligt att utvidga kravet till andra förvaringsut- rymmen utöver stallar. Redan i dag finns det i föreskrifter som har med- delats av Jordbruksverket krav på att vissa inomhus belägna utrymmen för djur ska ha fönster för att släppa in dagsljus. Djurs behov av ljus kan tillgodoses på olika sätt beroende på vilken typ av stall och förvaringsut- rymmen för djur som det handlar om. När det gäller t.ex. ligghallar har de ofta en öppen sida eller flera större öppningar, i vilka dagsljus kan

Prop. 2017/18:147

109

Prop. 2017/18:147 strömma in. För fjäderfä kan traditionella fönster orsaka djuren stress och för dessa djur kan exempelvis s.k. ljusband – ett ljusinsläpp längs med hela övre delen av väggen precis under taket – vara ett väl fungerande alternativ. Ibland kan också en artificiell belysning vara godtagbar och fungera bättre än ett begränsat dagsljusinsläpp, särskilt vintertid. Det viktiga är inte på vilket sätt som djurs behov av ljus tillgodoses utan att behovet tillgodoses.

Regeringen bedömer dock, i enlighet med vad som angetts i avsnitt 5.2, att den närmare regleringen av klimat-, ljud- och ljusförhållanden i stallar och andra förvaringsutrymmen inte bör ske på lagnivå, utan lämp- ligen i förordning och i föreskrifter. Till skillnad från utredningen anser därför regeringen att det inte bör införas något krav i lagen på dagsljusin- släpp och på att buller ska hållas på en låg nivå.

Bemyndiganden

Det finns enligt regeringens bedömning även i andra fall än de som har berörts ovan behov av mer detaljerade bestämmelser, t.ex. om utform- ningen och storleken på stallar och andra förvaringsutrymmen för djur. Bestämmelser som tillgodoser brandskydd och möjlighet till evakuering av djur efterfrågas också av Djurens Rätt. Regeringen anser därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, liksom enligt gällande lag, bör bemyndigas att få meddela ytterligare föreskrifter om krav på stallar och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn. Sådana föreskrifter kan t.ex. innefatta den mer detaljerade reglering av klimat-, ljud- och ljusförhållanden som har nämnts ovan.

Jordbruksverket och Svenska Hovslagareföreningen framför önskemål om att utrymmen för djur som hanteras eller behandlas i särskild ordning, t.ex. sjuk- och förlossningsutrymmen, ska föras in i bestämmelsen om stallar och andra förvaringsutrymmen. Länsstyrelsen i Skåne län anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det tydligt framgår att även driv- gångar och in- och utlastningsutrymmen omfattas. Regeringen konstate- rar att det saknas underlag för att nu föra in sådana krav i lagen. I den mån det finns behov av att ställa ytterligare krav på utrymmen där djur hanteras mer kortvarigt kan föreskrifter om detta meddelas med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 7.2.

	7.8	Krav på inredning och utrustning

	Regeringens förslag: Inredning och utrustning i stall, andra förva-
	ringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur får inte ut-
	formas på ett sätt som
	1. medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa för-
		sämras, eller
	2. otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar stö-
		rande på dem.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
	meddela ytterligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i
	stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för
110	djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag på så sätt att utredningen använder uttrycket ”hagar och hägn” i stället för ”inhägnader utomhus för djur”. Utredningens förslag innehåller till skill- nad från regeringens förslag ett uttryckligt krav på att djuren inte ska hindras från att bete sig naturligt. Utredningen föreslår också att uttrycket ”hälsa” ska bytas ut mot ”välfärd”.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av ett mindre antal re- missinstanser. Djurens Rätt tillstyrker förslaget i befintlig form. Länssty- relserna i Kronobergs län och Blekinge län anser att skrivningen bör förtydligas så att det framgår att inredningen ska utformas så att djuren erbjuds komfort, att komforten inte bara bör gälla under vila utan också i samband med födointag eller djurflöde i stall samt att extra komfort ska erbjudas sjuka djur som behöver avskiljas från övriga djur. Länsstyrelsen i Skåne län anser att det tydligt ska framgå att drivgångar, samt in- och utlastningsutrymmen, omfattas.

Domstolsverket, Länsstyrelsen i Jönköpings län och Göteborgs univer- sitet anser att man i paragrafen bör hänvisa till definitionen av naturligt beteende i utredningens förslag.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att den föreslagna formuleringen är hård och att det vore bättre att t.ex. skriva ”risker ska försöka undvikas”.

Skälen för regeringens förslag: I den nu gällande bestämmelsen i 3 § djurskyddsförordningen slås det fast att inredning i djurstallar och i andra förvaringsutrymmen för djur samt utrustning i hägn ska vara utformad så att den inte tillfogar djuren skador eller medför risk för djurens hälsa. Inredning och övrig utrustning får inte heller hindra djuren att bete sig naturligt, otillbörligt inskränka deras rörelsefrihet eller annars verka störande på dem.

Så som tidigare nämnts delar regeringen utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen bör omfatta de mest grundläggande bestämmel- serna om hur djur ska hållas och skötas. Mot den bakgrunden föreslås att innehållet i den nu gällande bestämmelsen i 3 § djurskyddsförordningen om inredning och utrustning, förs över till den nya lagen.

Utredningen föreslår att det ska anges att kraven ska omfatta både hägn och hagar. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det bör tydlig- göras att kraven omfattar alla former av inhägnader utomhus eftersom många djur vistas i olika former av inhägnader under stora delar av dyg- net eller, i vissa fall, under hela dygnet. Det saknas dock en tydlig defi- nition av vad som avses med orden ”hägn” respektive ”hage”. Jordbruks- verket har tidigare bedömt att med hägn avses inhägnad för icke- domesticerade djur och strutsfåglar och har påpekat att kravet på för- prövning av hägn tillkom till följd av att länsstyrelserna inte ansåg att tillräcklig hänsyn togs till djurskyddet inom ramen för tillståndspröv- ningen för hägn enligt jaktförordningen (1987:905) och miljöbalken (se Jordbruksverkets rapport 2008:24 Ett djurskydd i förändring, s. 77). I förarbetena till nuvarande lagstiftning angavs också att ”hägn för t.ex. vilt och strutsar” bör omfattas av lagens bestämmelser om krav på till- räckligt utrymme och skydd och om krav på förprövning (se prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen, m.m., s. 14–15). Regeringen

Prop. 2017/18:147

111

Prop. 2017/18:147 föreslår därför att uttrycket ”inhägnader utomhus för djur” används i stället för att tydliggöra att alla typer av inhägnader för alla djurslag innefattas.

Regeringen anser vidare att det är lämpligt att, i enlighet med utred- ningens förslag, förtydliga i lagtexten att inredning och utrustning ska vara utformad så att den inte medför en risk för att skada djuren. Djur- skyddslagstiftningen ska verka förebyggande och kravet på att djur- hållare ska förutse, motverka och undanröja att skador uppkommer på grund av inredning och utrustning blir genom den föreslagna formule- ringen tydligt.

Utredningen föreslår också ett förbud mot inredning och utrustning som medför risk att menligt påverka djurens välfärd. Regeringen har, i avsnitt 6.1, föreslagit att lagen bör syfta till att främja en god djurvälfärd. Uttrycket djurvälfärd föreslås där också förstås som att djur ska må bra såväl fysiskt som psykiskt. Eftersom djurvälfärd innefattar sådana ele- ment som är svåra att bedöma både för enskilda djurhållare och kon- trollmyndigheterna har regeringen dock i avsnitt 7.1 bedömt att det inte lämpligt att ålägga enskilda ett direkt krav på att djur ska ges en god djurvälfärd. Regeringen anser därför inte heller att det bör införas ett krav på att inredning och utrustning inte får medföra en risk för att dju- rens välfärd försämras eftersom det inte är tillräckligt tydligt vad som skulle omfattas av ett sådant krav. Regeringen anser i stället att det nuva- rande kravet på att inredning eller utrustning inte får innebära risker för att djurets hälsa försämras bör behållas. Detta innebär att inredning och utrustning inte får medföra risker för att djuren orsakas sjukdom eller annan ohälsa.

Kravet på att inredning och utrustning inte otillbörligt får inskränka djurens rörelsefrihet eller annars verka störande på dem bör också föras över från 3 § djurskyddsförordningen utan några ändringar i sak. Som ett exempel kan nämnas att många djur behöver plats att sträcka fram huvu- det för att kunna resa sig och inredning och utrustning ska vara utformad på ett sådant sätt att detta och andra behov av rörelsefrihet inte obefogat inskränks.

De krav som ställs på utrustning och inredning får också till följd att det sammantaget, enligt regeringens bedömning, i väsentlig grad säker- ställs att utrustningen och inredningen inte heller inverkar negativt på djurens välfärd, dvs. på deras fysiska och psykiska välbefinnande.

I avsnitt 7.2 har regeringen föreslagit en bestämmelse om att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att de får utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende). Detta krav föreslås gälla gene- rellt och omfattar således även stallar, andra förvaringsutrymmen för djur, inhägnader utomhus och andra miljöer där djur hålls eller vistas. Kravet behöver därför inte upprepas särskilt i denna bestämmelse.

Regeringen föreslår vidare att det införs en möjlighet för regeringen eller för den myndighet som regeringen bestämmelser att meddela ytter- ligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra för- varingsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur. Mer detalje- rade regler om inredning och utrustning bör meddelas i förordning eller föreskrifter med stöd av bemyndigandet. De synpunkter som remissin-

112

stanserna har framfört i denna del får därmed hanteras vid beredningen Prop. 2017/18:147 av förordning och föreskrifter.

Länsstyrelsen i Skåne län vill att det ska framgå att bestämmelsen även omfattar drivgångar och lastutrymmen. Regeringen delar länsstyrelsens åsikt att hur djuren drivs och förvaras kortvarigt i samband med transport också är viktigt för att minska stress och annat obehag för djuren. Med förvaringsutrymmen för djur avser regeringen dock sådana utrymmen för djur där djur vistas mer varaktigt. Regeringen vill i sammanhanget un- derstryka att andra bestämmelser i den föreslagna djurskyddslagen kan vara tillämpliga när djur hanteras i drivgångar och lastutrymmen, t.ex. den allmänna bestämmelsen som har föreslagits i avsnitt 7.1 om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande. I den mån det är behövligt att ställa ytterligare krav på dessa utrymmen kan detta göras med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 7.2.

7.9Förbud mot att överge djur

Regeringens förslag: Djur av tamdjursart får inte överges.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att förbudet ska gälla alla djurarter.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av Rikspolisstyrelsen

(numera Polismyndigheten), tolv länsstyrelser, Sveriges lantbruks- universitet (SLU), tre kommuner, Djurens Rätt, Djurens jurister, Djur- skyddet Sverige, Föreningen Förvildade Katter, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Göteborgs Katthjälp, Svenska Blå Stjär- nan, Svenska djurskyddsföreningen, Sveriges Herpetologiska Riksför- ening och Sveriges Kattklubbars Riksförbund.

Alla remissinstanser som kommenterar förslaget är positiva eller mycket positiva till det, utom Länsstyrelsen i Västmanlands län, som dock endast har synpunkter på bestämmelsens utformning.

Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelserna i Skåne län, Hallands län, Dalarnas län och Västerbottens län samt SLU, Djurens Rätt, Djurens jurister, Djurskyddet Sverige, Föreningen Förvildade Katter, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Kattklubbars Riksförbund anser att det är bra att det tydliggörs att det är förbjudet att överge djur.

Djurskyddet Sverige pekar på att förslaget bidrar till att höja kattens status samt att sända en signal om att ägaransvaret för djur är att betrakta som viktigt. Sveriges Herpetologiska Riksförening poängterar att över- givna djur är ett växande problem och att ett förbud mot att överge djuren därför är positivt såväl för att minska lidandet för djuren som problemen för samhället. SLU, Djurens Rätt och Föreningen Förvildade Katter lyfter särskilt fram det positiva med att Sverige, om utredningens förslag genomförs, kommer att uppfylla Europarådets sällskapsdjurskonventions krav.

Föreningen Förvildade Katter poängterar att det krävs en omfattande information till allmänheten för att uppnå effekterna av förslaget och påtalar att förbudet ensamt inte är tillräckligt för att komma åt problema- tiken med övergivna och förvildade djur.

113

Prop. 2017/18:147	Länsstyrelsen i Västmanlands län och Göteborgs Katthjälp efterlyser
	en definition av när ett djur är att betrakta som övergivet och undrar om
	t.ex. ett djur som lämnas utan tillsyn i en bostad ska anses vara övergivet
	ifall ägaren blir inlagd på sjukhus eller dylikt.
	Skälen för regeringens förslag: Som beskrivits i avsnitt 4.4 före-
	kommer det att djur överges. Om övergivna djur kommer i kontakt med
	andra djur av samma art och ges tillfälle att para sig kan det uppstå popu-
	lationer av förvildade djur. När det gäller katter står det klart att så sker i
	en förhållandevis stor omfattning i Sverige. Om djur som är vana att få
	omvårdnad och tillsyn lämnas utan sådan omsorg finns det typiskt sett en
	stor risk att djuren far illa.
	Utredningen gör bedömningen att det hos myndigheter och organisat-
	ioner som arbetar med djur- och djurskyddsfrågor råder en samsyn om att
	grundproblemet med de övergivna och förvildade katterna ligger i att
	katten har låg status som sällskapsdjur. Katter är billiga i inköp, lätta att
	få tag på och tros ha förmågan att klara sig själva om de överges.
	För att komma till rätta med problemet är det därför, enligt regeringens
	bedömning, viktigt att stärka incitamenten för en mer ansvarsfull djur-
	hållning. Regeringen vill också motverka att djur ses som och hanteras
	som en ”slit- och slängvara”. Att det i dag finns ett stort antal domestice-
	rade djur som lever helt utan tillsyn och omvårdnad rimmar illa med
	grundsynen i djurskyddslagstiftningen. Om problemet får fortgå utan
	åtgärder riskerar synen på vad som är en god och ansvarsfull djurhållning
	att urholkas, liksom synen på att djur har ett egenvärde och är skydds-
	värda i sig.
	Regeringen anser att det är oacceptabelt att överge ett djur för att man
	har tröttnat på det eller för att man av något skäl inte längre har möjlighet
	att ta hand det. En ansvarsfull djurhållning inkluderar, enligt regeringens
	uppfattning, också en ansvarsfull avveckling av djurhållningen.
	Det förekommer redan i dag att personer som har övergett sitt djur
	fälls till ansvar för brott mot djurskyddslagen. Domstolarna har i dessa
	fall ansett att bestämmelsen i 3 § djurskyddslagen om att djur ska ges
	tillräcklig tillsyn har överträtts. Att överge djur är med andra ord att anse
	som förbjudet redan i dag. Ett uttryckligt förbud mot att överge djur
	fyller dock, enligt regeringens mening, ändå en viktig funktion. Ett så-
	dant förbud markerar tydligt att djurhållaren är ansvarig för sitt djur till
	dess att han eller hon har överlåtit ansvaret på någon annan eller har låtit
	avliva djuret. Ett förbud mot att överge djur bedöms bidra till att ändra
	människors attityder till vad som är ett tillåtet respektive otillåtet bete-
	ende. Andra fördelar med ett sådant förbud, som också lyfts fram av
	remissinstanserna, är att det bidrar till att höja kattens status samt till att
	den svenska lagstiftningen tydligare stämmer överens med formulering-
	arna i Europeiska konventionen om skydd av sällskapsdjur. I artikel 3.2 i
	konventionen, vilken har ratificerats av Sverige, slås det fast att en
	grundläggande princip för djurens välbefinnande är att ingen får överge
	ett sällskapsdjur.
	Regeringen föreslår dock, till skillnad från utredningen, att förbudet att
	överge djur ska gälla endast djur av tamdjursarter. Med djur av tam-
	djursarter avses, såsom också har utvecklats i avsnitt 6.2, djur som inte
	naturligt lever i den svenska naturen. I den gruppen ingår både djur som
114	traditionellt hållits av människan (husdjur) och exotiska djur. Detta inne-

bär att situationer där vilda djurarter hålls och sedan återigen släpps ut i naturen faller utanför förbudets tillämpningsområde. Exempel på sådana situationer är viltrehabilitering, dvs. när vilda djur som har skadats till- fälligt omhändertas i syfte att vårdas för att sedan släppas ut igen, när vilda djur ingår i ett djurförsök samt utsättning av vilt, dvs. när djur av viltarter föds upp och sätts ut i naturen för syften som t.ex. viltvård, jakt eller fiske.

Ett par remissinstanser, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Göte- borgs Katthjälp, efterlyser en definition av när ett djur är att betrakta som övergivet. I avsnitt 6.2 har det klargjorts att med övergivna djur avses djur som avsiktligt och permanent lämnas utan tillsyn av en person som tidigare har hållit dem. Att det ska vara fråga om att avsiktligt lämna djuret innebär att det handlar om en medveten handling från djurhålla- rens sida. Djurhållaren lämnar djuret med insikt om att djuret kommer att sakna tillsyn. Att lämna ett djur i förhoppningen om att någon annan, okänt vem, ska ta sig an djuret faller, enligt regeringens uppfattning, också inom det föreslagna förbudets tillämpningsområde. För att det ska vara fråga om ett övergivande ska avsikten dessutom vara att lämna dju- ret för gott, dvs. permanent. Kravet på permanent bristande tillsyn bör däremot inte förstås som att man måste vänta en viss tid för att kunna konstatera att den bristande tillsynen pågått under en tillräckligt lång tid. Situationen kan redan från början vara sådan att det framgår att djurhålla- ren medvetet försökt avhända sig ansvaret för djuret. Så kan t.ex. vara fallet när en person släpper ut ett djur utomhus och sedan åker därifrån eller om djurhållaren stänger in djuret i huset eller i något annat förva- ringsutrymme och sedan flyttar därifrån. Ett tydligt exempel på företeel- ser som träffas av förbudet mot att överge djur är övergivande av s.k. sommarkatter. Med detta avses att man skaffar en kattunge att ha under en kortare tid, oftast under sommarsemestern, och sedan lämnar den helt utan tillsyn efter semesterperioden.

Om en djurhållare mer tillfälligt underlåter att se till sitt djur eller visserligen ser till djuret men inte tar hand om det i tillräcklig omfattning, handlar det snarare om bristande tillsyn än om att överge djuret. Att t.ex. lämna ett djur utan tillsyn i sin bostad under en semesterresa bör inte utgöra ett övergivande i den här avsedda meningen. Däremot kan en sådan handling fortfarande innebära att djurhållaren brister i sitt tillsyns- ansvar.

Ansvaret för ett djur omfattar vidare även ett ansvar för att ta hand om eventuella avkommor som ett hållet djur föder. Detta innebär att även situationer där en person medvetet underlåter att ta hand om avkommor till sitt djur bör kunna träffas av förbudet mot att överge djur.

Som har nämnts i avsnitt 6.2 bör enligt regeringens uppfattning även katter i ett s.k. TNR-projekt anses hållna. Den som fångar in övergivna och förvildade katter och ser till att de genomgår operativa ingrepp eller får annan vård och behandling måste anses vara ansvarig för att djuren hålls i enlighet med djurskyddslagens regler. Detta innebär bl.a. att katterna enligt den nu föreslagna bestämmelsen inte får överges. Den som vill avsluta ett TNR-projekt måste med andra ord se till att katterna tas om hand av någon annan eller avlivas.

Prop. 2017/18:147

115

Prop. 2017/18:147 7.10

Krav för att få sätta ut viltarter

Regeringens bedömning: Det bör utredas ytterligare om det behövs en bestämmelse om krav för att få sätta ut viltarter och hur den i så fall bör utformas.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse om att endast djur av viltarter får sättas ut i naturen samt att utsättning endast får ske om det finns eller har skapats goda levnadsbetingelser för djuren. Utred- ningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot ut- sättning av djur.

Remissinstanserna: Svenska Kennelklubben tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och

Djurskyddet Sverige är positiva till att utsättning av viltarter regleras. SLU och Djurskyddet Sverige motiverar detta med att det är positivt att djuren endast får sättas ut vid goda levnadsbetingelser eftersom överlev- naden bland t.ex. uppfödda och utsatta viltfåglar är låg. Djurskyddet Sverige efterlyser att tillstånd ska krävas för en djurhållare som föder upp viltarter.

Djurens Rätt är positiv till förslaget men efterlyser en definition av ut- trycket viltarter. Organisationen pekar på att graden av domesticering inte är bunden till arter. Vildsvin och tamsvin är t.ex. samma art, liksom hund och varg. Graden av tamhet och möjlighet att klara sig i den svenska naturen är bättre mått än art att basera utsläppsmöjligheterna på. Djurens Rätt är emot uppfödning och utsättning av fångenskapsuppfödda fiskar och fåglar, t.ex. fasaner, rapphönor och gräsänder, för fångst och jakt. De utsläppta djuren har inte ett till fullo vilt beteende, vilket kan försämra deras möjligheter att överleva i naturen. Vidare leder sådan utsättning till en spridning av domesticerade gener till den vilda popu- lationen, vilket kan försämra djurens överlevnadsmöjligheter samt leda till ökade konflikter med i Sverige naturligt förekommande vilda preda- torer. Djurens Rätt anser att bruket att föda upp fiskar för utsättning för sportfiske strider mot både gällande och föreslagen djurskyddslag.

Göteborgs Katthjälp efterlyser ett förtydligande av om bestämmelsen endast avser s.k. viltuppfödning eller om den även avser annat utsläpp av vilt, t.ex. efter en rehabilitering. Vidare önskar föreningen ett förtydli- gande av vad som avses med arter som ”naturligt lever vilt i Sverige” med hänvisning till att vissa arter, t.ex. fasaner och regnbåge, är introdu- cerade av människan för jakt- och sportfiskeändamål.

Naturvårdsverket pekar på att om vilt i hägn fortsättningsvis ska hante- ras enligt bestämmelser i djurskyddslagstiftningen så krävs förändringar både i utredningens förslag och i nu gällande jaktlagstiftning. Natur- vårdsverket påtalar även att de har rätt att besluta och föreskriva om utsättning av vilt i frihet. Länsstyrelserna i Kalmar län, Västra Göta- lands län och Västmanlands län pekar på behovet av att samordna för- slaget med regler i annan lagstiftning, t.ex. med bestämmelser i jaktlag- stiftningen, miljöbalkens regler för vilthägn, artskyddsförordningen och EU:s art- och habitatdirektiv.

116

Länsstyrelserna i Uppsala län och Skåne län och Fiskhälsan är tvek- samma till förslaget med hänvisning till att det är svårt att tolka vad som är en viltart. Förslaget kan vidare slå hårt mot fisketurismnäringen och bli till förfång för arbetet med den biologiska mångfalden. Till exempel skulle regnbåge, som är importerad från Nordamerika och hålls i uppföd- ningsanläggningar eftersom den inte klarar att reproducera sig i svenska vatten, eventuellt träffas av utredningens förslag. Fiskhälsan efterlyser, i likhet med Göteborgs Katthjälp, en definition av ”svenska fiskarter” och påpekar att utplantering av odlad fisk är en mycket stor och viktig del av svenskt vattenbruk samt anser att det måste göras en konsekvensanalys av hur förslaget förhåller sig till regleringen i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i föregående av- snitt föreslagit ett förbud mot att överge djur av tamdjursart. En konse- kvens av detta är att det endast är djur av viltarter som får sättas ut i natu- ren eftersom den som sätter ut ett annat djur skulle bryta mot förbudet att överge djur av tamdjursart. Det är därför inte nödvändigt att, som utred- ningen föreslår, i lagen uttryckligen ange att endast djur av viltarter får sättas ut.

Som bl.a. Naturvårdsverket påpekar regleras frågan om utsättning av vilt även i annan lagstiftning. Enligt 41 § första stycket jaktförordningen (1987:905) är utsättning av vilt, med visst angivet undantag, förbjuden. I bestämmelsens andra stycke finns ett bemyndigande för Naturvårds- verket att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om un- dantag från förbudet mot utsättning. I Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:20) om vilthägn och inhägnader för handels- trädgårdar m.m. för att förebygga skador av hare anges att utsättning av fasan, rapphöna och gräsand får ske efter jakträttshavarens medgivande och under förutsättning att utsättningen inte sker inom områden där arten inte förekommer eller inte har förekommit i vilda stammar (6 § första stycket). Det anges också att vilt som omhändertagits för vård och reha- bilitering utan särskilt tillstånd får sättas ut i frihet i det område där det omhändertagits. Om särskilda skäl föreligger får dock sådant vilt sättas ut på annan plats. Bestämmelser om förbud mot eller särskilda villkor för utsättning av djur i naturen i syfte att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får även meddelas med stöd av 8 kap. 3 § miljöbalken. När det gäller fisk finns, som bl.a. Fiskhälsan påpekar, en reglering av utplantering i förordningen (1994:1716) om fisket, vatten- bruket och fiskerinäringen. Enligt 2 kap. 16 § nämnda förordning krävs tillstånd av länsstyrelsen för att få sätta ut fisk och tillstånd får inte ges för sådana fiskarter eller fiskstammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart.

Vid framtagandet av Naturvårdsverkets föreskrifter och vid beslut i en- skilda fall om utsättning tas, såvitt framkommit, vissa djurskyddsaspekter i beaktande t.ex. i samband med bedömningar av vilka förutsättningar djurarten eller djuret har att överleva i naturen. Regeringen bedömer dock – i linje med vad som också framförts av flera remissinstanser – att det kan finnas ett behov av att stärka djurskyddet för djur som sätts ut för jakt- och fiskeändamål.

Innan en bestämmelse om utsättning av viltarter införs i djurskydds- lagstiftningen behöver det därför utredas om det finns ett behov av ytter-

Prop. 2017/18:147

117

Prop. 2017/18:147 ligare reglering för att tillgodose djurskyddet vid utsättning. Förhållandet till bestämmelserna i övrig lagstiftning behöver vidare analyseras när- mare. Regeringen avser att lämna ett uppdrag till Jordbruksverket, Na- turvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten att gemensamt utreda dessa frågor och bedöma vilka konsekvenser som tillkommande djur- skyddskrav vid utsättning kan få.

7.11Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur och mot viss utrustning

Regeringens förslag: Nuvarande förbud mot att aga och överan- stränga djur förs över till den nya lagen. Det läggs till att djur inte heller får tillfogas skada och att utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada.

Förbuden mot att tillfoga skada och mot viss användning av utrust- ning gäller inte åtgärder som utförs eller utrustning som används av veterinärmedicinska skäl, som del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd eller av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag i följande hänseenden. Utredningen föreslår att förbudet mot utrustning som kan skada djur ska täcka både fysisk och psykisk skada och formuleras något annorlunda. Utredningens förslag saknar uttryckliga undantag från för- budet för vissa särskilt utpekade verksamheter. Utredningen föreslår i stället ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer att föreskriva om undantag från förbudet att använda viss utrustning.

Remissinstanserna: Svenska Kennelklubben, Lantbrukarnas Riksför- bund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen tillstyrker förslaget. Fyra länsstyrelser, Djurens Rätt, Djurskyddet Sve- rige och Sveriges Veterinärförbund är överlag positiva till det.

Många remissinstanser, bl.a. sex länsstyrelser, Sveriges lantbruks- universitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Djurens Rätt anser att uttrycken aga, skadas eller överansträngas bör ses över och definieras. Länsstyrelsen i Örebro län framför att det finns en risk för att ordet aga tolkas alltför snävt om man t.ex. jämställer det med uttrycket barnaga.

Skälen för regeringens förslag: I 5 § djurskyddslagen anges att djur inte får överansträngas, agas eller drivas på med redskap som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret. Bestämmelsen utvidgades i 1988 års djurskyddslag till att omfatta all användning av djur och inte, som i den tidigare djurskyddslagen, enbart användning av djur i arbete, som t.ex. användning av hästar i skogsarbete.

118

I förarbetena till 1988 års bestämmelse betonades att förbudet är vik- tigt, inte minst i tävlingsverksamhet där de ekonomiska intressena ibland har medfört att djur har utnyttjats över sin förmåga.

För att betecknas som aga i djurskyddslagens mening ska åtgärden, en- ligt förarbetena, vara förenad med ett visst lidande för djuret och således åsamka djuret obehag av någon intensitet. Ett lättare slag med ett spö eller handen i tillrättavisade syfte, ansågs inte innebära aga även om det medför någon smärta. Däremot bedömdes det kunna vara fråga om aga om tillrättavisningen innebär ett mera varaktigt obehag (prop. 1987/88:93, s. 53).

Utredningen föreslår att förbudet mot att överanstränga och aga djur förs över till den nya lagen, men att det också läggs till att djur inte får skadas. Det förs dock i utredningen inte något resonemang om innebör- den av uttrycken eller hur de förhåller sig till varandra.

Länsstyrelsen i Örebro län framför att det finns en risk för att ordet aga feltolkas eftersom det skulle kunna jämställas med uttrycket barnaga. Länsstyrelsen anser att i hantering och uppfostran av djur kan fysiska tillrättavisningar vara nödvändiga. Fysiska tillrättavisningar är även na- turliga djuren emellan.

Regeringen instämmer i att det varken är rimligt eller önskvärt att det ska vara otillåtet att fysiskt tillrättavisa djur, bl.a. av säkerhetsskäl. Detta skulle bli följden om ordet aga skulle ges samma innebörd som förbudet i 6 kap. 1 § föräldrabalken att utsätta barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Av förarbetsuttalandena till den nuvarande lagen framgår, som har re- dovisats ovan, att förbudet mot aga i djurskyddslagen endast avser åtgär- der som innebär ett obehag av viss intensitet och varaktighet. En sådan hantering av djur bör, enligt regeringens mening, naturligtvis även fort- sättningsvis vara förbjuden.

Det kan dock övervägas om det är lämpligt att använda sig av ett annat uttryck än just aga i författningstexten, för att tydliggöra vad som ska vara förbjudet. I sammanhanget kan det t.ex. vara relevant att överväga om man skulle kunna använda uttrycket misshandel i stället. Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som tillfogar en annan person kropps- skada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd för misshandel. Uttrycket misshandel används vidare som ett led i bestämmelsen om djurplågeri i 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt den bestämmelsen ska någon som genom miss- handel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter ett djur för lidande dömas för djurplågeri. Det är dock inte klar- lagt i vilken utsträckning rekvisiten i 3 kap. 5 § brottsbalken kan tilläm- pas också för att avgöra vad som är misshandel av djur enligt 16 kap. 13 § brottsbalken.

Enligt vanligt språkbruk avses med aga vissa åtgärder som utförs i till- rättavisande eller bestraffande syfte. Det kan t.ex. handla om slag med hand, piska eller andra redskap. Med tanke på det sammanhang där ordet aga används i djurskyddslagen, dvs. i en bestämmelse som syftar till att förebygga att djur pressas för hårt, är det rimligt att i uttrycket också inkludera även andra åtgärder som vidtas i syfte att driva på eller styra ett djur. Uttrycket aga kan därför, både med hänsyn till de åtgärder som normalt avses och det syfte som åtgärderna ska ha, uppfattas som mer

Prop. 2017/18:147

119

Prop. 2017/18:147	begränsat än uttrycket misshandel, i vart fall så som det definieras i
	3 kap. 5 § brottsbalken. Enligt regeringens bedömning är det därför inte
	möjligt att ersätta förbudet mot aga med ett förbud mot misshandel utan
	att utöka tillämpningsområdet för förbudet. Det är även svårt att hitta ett
	annat passande ord att ersätta ordet aga med, utan att ändra betydelsen av
	förbudet. Regeringen bedömer därför sammanfattningsvis att det är
	lämpligt att, i enlighet med utredningens förslag, föra över förbudet mot
	aga till den nya djurskyddslagen.
	Regeringen anser vidare, i likhet med utredningen, att det även fort-
	sättningsvis bör vara förbjudet att överanstränga djur och att det bör
	läggas till ett förbud mot att skada djur. Några remissinstanser anser att
	även uttrycken överansträngning och skada bör ses över och definieras.
	Med överansträngning bör enligt regeringen rimligen förstås att djuret
	pressas att utföra aktiviteter på ett sådant sätt eller i en sådan omfattning
	att det orsakar djuret fysiskt eller psykiskt lidande.
	När det gäller skada bör det i författningstexten förtydligas att det i
	detta sammanhang är tillfogandet av skada som förbjuds, inte underlå-
	tenhet att se till att djuret inte själv kan skada sig. Till skillnad från aga
	förutsätter inte det föreslagna förbudet mot att tillfoga skada att åtgärden
	vidtas i ett visst syfte eller att skadan har tillfogats avsiktligt. Uttrycket
	skada kan också innefatta andra åtgärder än de som normalt avses med
	aga, t.ex. att tillfoga djuret stick-, skär- eller brännskador. Med skada bör
	i detta sammanhang avses fysisk skada. Åtgärder som enbart orsakar
	djuret ett psykiskt lidande kan dock, som angetts ovan, strida mot förbu-
	det mot överansträngning, mot förbudet att tillfoga djuret lidande genom
	olämplig utrustning (se vidare nedan) eller mot det grundläggande kravet
	på att behandla djur väl och skydda dem mot lidande och sjukdom (se
	avsnitt 7.1). Den som tillfogar djur skada gör sig i många fall också skyl-
	dig till djurplågeri enligt brottsbalken. Det här föreslagna förbudet förut-
	sätter dock, till skillnad från djurplågeribestämmelsen, inte att det kan
	visas att skadan har orsakat ett lidande hos djuret. Det är tillräckligt att
	man kan visa att skadan har tillfogats djuret. Överträdelse av förbudet
	föreslås också vara straffbar även vid oaktsamhet och inte, som vid djur-
	plågeri, enbart vid uppsåt eller grov oaktsamhet (se vidare avsnitt 15.1).
	Regeringen föreslår också, i likhet med utredningen, att det i den nya
	lagen ska anges att utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka
	djuret lidande eller skada. I motsvarande bestämmelse i den nu gällande
	djurskyddslagen anges bl.a. att djur inte får drivas på med redskap som
	lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret. Regeringen anser att det inte
	finns skäl att begränsa bestämmelsens tillämpningsområde till sådan
	utrustning som används för att driva på djuren. Exempel på utrustning
	som bör omfattas av bestämmelsen är olika typer av bett, hjälptyglar,
	koppel, selar eller andra typer av utrustning som fästs på djuren. Till
	skillnad från utredningen anser dock regeringen att med skada även i
	detta sammanhang bör avses fysisk skada. Negativ psykisk påverkan av
	någon betydelse för djuret omfattas i stället i regel av förbudet mot ut-
	rustning som kan orsaka lidande.
	Förbudet mot att använda utrustning på ett sätt som kan skada djuret
	överlappar i hög utsträckning förbudet mot att tillfoga djur skada (som
	har föreslagits ovan). Regeringen bedömer dock att det särskilda förbudet
120	mot utrustning understryker vikten av att, i förebyggande syfte, undvika

att använda utrustning som medför risker för djurens välfärd. Det tydlig- Prop. 2017/18:147 gör också att det inte bara är aktivt tillfogande av skada som är förbjudet,

utan även underlåtenhet att se till att olämplig utrustning inte används. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkt att förbudet bör formuleras så att det omfattar även utrustning som inte är särskilt avsedd för djur. Förbudet bör omfatta användning av utrustning som är utformad på ett sådant sätt att den inte är lämplig att bruka överhuvudtaget till djur eller till vissa djur eftersom den alltid medför risker för djurets välfärd. Det bör också gälla användning av annan utrustning om den sker på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada.

Regeringen bedömer dock att det finns vissa verksamheter som bör undantas från förbudet att tillfoga skada och förbudet att använda utrust- ning på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada. Det är ibland, av veterinärmedicinska skäl, nödvändigt att under kort tid tillfoga djur viss skada eller använda utrustning på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada, i syfte att behandla en annan skada eller sjukdom, t.ex. vid operativa ingrepp. Även vid djurförsök som har godkänts av en djurför- söksetisk nämnd bör sådana åtgärder få förekomma. Enligt regeringens bedömning bör det framgå redan av lagen att dessa verksamheter är un- dantagna från förbudet att tillfoga djur skada eller att använda utrustning på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada. Det kan också finnas andra situationer där det är godtagbart att tillfoga djur skada eller använda utrustning som kan skada djuren, t.ex. vid kastrering eller andra operativa ingrepp som t.ex. identitetsmärkning som i dag får genomföras utan veterinärmedicinska skäl i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 10 § tredje stycket i den nuvarande djurskyddslagen (se vidare avsnitt 9.2). Regeringen föreslår därför att det av författningstexten till denna bestämmelse bör framgå att förbuden mot att tillfoga skada och mot viss användning av utrustning inte avser åtgärder som utförs eller utrustning som används av veterinärmedicinska skäl, som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd eller av liknande berätti- gade skäl. Det kan vid behov klargöras i verkställighetsföreskrifter vad som är undantaget så som liknande berättigade skäl.

Regeringen bedömer, i likhet med utredningen, att den nya lagen också bör innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur.

7.12	Anordningar som ger djur en elektrisk stöt

Regeringens bedömning: Bestämmelser om anordningar som ger
djur en elektrisk stöt bör även fortsättningsvis finnas i förordning eller
i föreskrifter.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm-
ning. Utredningen föreslår att det i lagen införs ett förbud mot att an-
vända anordningar som ger djur en elektrisk stöt till att styra djurs be-
teende. Enligt utredningens förslag ska dock elstängsel få användas runt
inhägnade områden utomhus. Utredningen föreslår också att regeringen		121

Prop. 2017/18:147 eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om villkor för användning av elstängsel samt om undantag från förbudet mot anord- ningar som ger djur en elektrisk stöt och villkor för sådan användning.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län, Sveriges lantbruksuniversitet och Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget.

Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar tillstyrker att un- dantaget för elstängsel finns kvar, men framhåller att deras bransch an- vänder elstängsel även inomhus och man vill därför att detta beaktas vid utformningen av undantaget.

Länsstyrelserna i Kalmar län, Hallands län och Västernorrlands län, avstyrker förslaget med hänvisning till att det föreslagna bemyndigandet medger ytterligare undantag från förbudet, jämfört med i dag. Utöver detta anser Länsstyrelsen i Hallands län vidare att bestämmelserna om användning av el bör regleras som lägst på förordningsnivå. Även Dju- rens Rätt anser att Jordbruksverket, i lag och förordning, ges för många möjligheter till undantag från centrala djurskyddsbestämmelser, t.ex. vad det gäller utrustning som kan ge elektriska stötar.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt nuvarande bestämmelse i 15 § andra stycket djurskyddsförordningen får utrustning eller anordning som ger djur en elektrisk stöt i avsikt att styra deras beteende inte använ- das. Anordningar av det slaget får inte heller finnas monterade i stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn. I bestämmelsens tredje stycke anges att förbudet inte gäller användning av elstängsel. Jord- bruksverket bemyndigas, enligt 15 § fjärde stycket, att meddela föreskrif- ter om villkor för användning av elstängsel och undantag från förbudet i andra stycket när det gäller elektriska pådrivare och elavvisare på foder- vagnar samt villkor för sådan användning.

Utredningen anser att förbudet mot anordningar som ger elektriska stö- tar är så grundläggande att det bör finnas i den nya lagen och föreslår därför att de nuvarande bestämmelserna om sådana anordningar i 15 § djurskyddsförordningen förs över till lagen.

I avsnitt 7.8 har regeringen föreslagit ett allmänt förbud mot inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus som medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa försämras, otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar störande på dem. I avsnitt 7.11 har regeringen också föreslagit en bestämmelse om att annan utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada. Enligt regeringens bedömning innebär dessa föreslagna bestämmelser en tillräcklig reglering av de principer som ska gälla beträffande utrustning. Det är därför inte nöd- vändigt att på lagnivå reglera användningen av just anordningar som kan ge elektriska stötar. Bestämmelser om sådana anordningar bör meddelas i förordning eller föreskrift med stöd av de bemyndiganden som har före- slagits i avsnitt 7.8 och 7.11. De synpunkter som remissinstanserna har lämnat i sak får beaktas vid beredningen av förordningen.

122

7.13

Förbud mot sexuella handlingar med djur

Prop. 2017/18:147

Regeringens förslag: Förbudet mot att genomföra sexuella handlingar med djur ska föras över till den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlade utredningens förslag om förbud mot sexuell användning av djur i propositionen Änd- ringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41). Regeringen föreslog att det ska vara förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Enligt förslaget skulle förbudet inte omfatta handlingar som utförs av veteri- närmedicinska skäl, i samband med avel eller av liknande berättigade skäl. Förslaget antogs av riksdagen och finns i 9 a § djurskyddslagen. Bestämmelsen om förbud mot sexuella handlingar med djur bör därför föras över till den nya lagen.

7.14	Förbud mot viss avel

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförord-
ningen om förbud mot avel med sådan inriktning att den kan medföra
lidande förs över till lagen utan ändring i sak. Det förtydligas att för-
budet mot lidande avser både föräldradjur och avkomma.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyn-
digas att meddela föreskrifter om förbudet mot avel som kan medföra
lidande. Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller
förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden förs
också över till den nya lagen. Bemyndigandet utökas till att också avse
avel som kan påverka djurens normala kroppsfunktioner eller förmåga
att naturligt föda fram sin avkomma.
Regeringens bedömning: Det bör inte i nuläget införas något be-
myndigande att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veteri-
närer i fråga om defekter eller andra komplikationer orsakade av avel.
Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförordningen om förbud mot
att inneha eller genom avel frambringa aggressiva hundar i vissa fall
bör inte föras över till lagen om tillsyn över hundar och katter.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen att det i lagen
införs ett krav på att djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan
föda fram sin avkomma samt att avel ska ha sådan inriktning att den ger
avkomman normala kroppsfunktioner såsom att kunna andas och röra sig
obehindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande.
Utredningen föreslår vidare ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor
för avel i allmänhet och undantag från förbudet mot avel som kan med-
föra lidande eller påverka djurens naturliga beteenden. Vidare föreslås ett
bemyndigande att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veteri-
närer gällande defekter eller andra komplikationer orsakade av avel.
Utredningen föreslår också att en regel om förbud mot innehav av och
frambringande genom avel av aggressiva hundar i vissa fall flyttas från		123

Prop. 2017/18:147 djurskyddsförordningen till lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen).

Remissinstanserna: Gentekniknämnden, Länsstyrelserna i Värmlands län, Dalarnas län, Gävleborgs län och Västernorrlands län, Uppsala universitet, Göteborgs Katthjälp, Hushållningssällskapens Förbund, Svenska Djurskyddsföreningen och Sveriges Herpetologiska Riksförening

är genomgående positiva.

Sju länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Statens veterinärmedicinska anstalt, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysiotera- peuterna), Svenska Kennelklubben och Sveriges Veterinärförbund är positiva till grundtanken men vill se mer eller mindre ändringar i försla- get.

Jordbruksverket påpekar att uttrycket ”naturligt kunna föda fram sin avkomma” bara omfattar själva förlossningen, medan parning och digiv- ning är minst lika viktiga. Möjligtvis skulle ”kunna föröka sig naturligt” vara en lämpligare skrivning. Denna formulering får stöd av Djurskyddet Sverige. Utöver detta föreslår Jordbruksverket omformuleringen ”såsom att obehindrat kunna andas, använda sina sinnen och röra sig samt även i övrigt ha fysiska förutsättningar för att leva ett normalt liv”. SLU frågar sig om det ska vara tillåtet att bedriva avel som påverkar djurens natur- liga beteende och efterfrågar ett förtydligande vad gäller ”normala kroppsfunktioner” och dagens produktionsdjur. Samma fråga ställer även

Svenska Ägg. Länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län samt Djur- skyddet Sverige anser att bestämmelsen bör vidgas så att även andra normala kroppsfunktioner omfattas. Djurens Rätt menar att uttrycket ska vidgas till ”kan bete sig naturligt”. Länsstyrelsen i Skåne län anser att ”otillbörligt” eller ”onödigt” bör läggas till framför lidande. Djurens Rätt anser att avelsarbete för att få bort beteendestörningar inte bör bedrivas. I stället bör man försöka få bort orsakerna till beteendestörningarna.

Ett antal remissinstanser anser att det är viktigt med riktlinjer och de- taljerade föreskrifter för att säkerställa enhetliga bedömningar i landet liksom att det är viktigt att uttryck som ”lidande” tydligt definieras.

Av de remissinstanser som kommenterar förslaget om rapporterings- plikt för veterinärer avseende avelsdefekter ser bl.a. flera länsstyrelser, SLU, ett antal företrädare för hästnäringen, Djurens Rätt och Svenska Kennelklubben positivt på förslaget. Två länsstyrelser, Svenska Djur- skyddsföreningen, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och SLU framför synpunkter och efterfrågar förtydliganden när det gäller omfattningen och utformningen av rapporteringsplikten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län bedömer att en eventuell rapporteringsplikt kommer att kräva ett ökat utbildnings- och resursbehov hos kontrollmyndigheter- na.

Länsstyrelsen i Hallands län vill peka på möjligheterna att i stället för rapporteringsplikt tillvarata önskad information från veterinärerna genom en förbättrad rapportering till befintliga sjukjournalföringssystem. Även Jordbruksverket, som ser positivt på rapporteringsplikten, anser att ut- byggnad av rapportering av djursjukdata skulle vara mer effektivt och ändamålsenligt och innebära en mindre administrativ börda för kliniskt verksamma veterinärer.

124

Länsstyrelserna i Gotlands län, Värmlands län och Örebro län påpekar Prop. 2017/18:147 att förslaget kan vara svårt att genomföra eftersom de flesta ärftliga de-

fekter eller svåra förlossningar inte kommer till veterinärs kännedom. Den sistnämnda menar i stället att rasföreningarnas egna avelsprogram för uppfödare torde göra mer nytta för djurskyddet. Länsstyrelsen i Jön- köpings län avstyrker förslaget.

Åtta organisationer inom lantbruksnäringen, bl.a. Lantbrukarnas Riks- förbund (LRF), anser att konsekvensanalysen beträffande avelsparagra- fen inte ger någon ledning i vad den kommer att få för praktisk betydelse. Detta måste tydliggöras innan beslut kan fattas.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Skåne län och Örebro län samt SLU tillstyrker att bestämmelsen om aggressiva hundar flyttas till lagen om tillsyn över hundar och katter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelser

I 12 § första stycket andra punkten djurskyddslagen föreskrivs att rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om villkor för eller förbud mot avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka djurens naturliga beteenden. När bemyndigandet infördes i 1988 års djurskyddslag anfördes att vissa avelsprogram utomlands kunde ifrågasättas eftersom de kunde medföra lidande för djuren. Som exempel nämndes nötkreatursraser där fostren är så stora att en normal förlossning i stor utsträckning omöjliggörs samt svin och slaktkycklingar där aveln medfört skelettförändringar med spon- tana benbrott som följd. Departementschefen ansåg att avel som får såd- ana konsekvenser för djuren att det innebär lidande för dem borde för- bjudas. Inte heller avel som avser att förändra djurens naturliga beteende borde få förekomma (se prop. 1987/88:93, s. 26).

I 29 § första stycket djurskyddsförordningen anges att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om förbud mot eller villkor för avel med sådan inriktning att den kan påverka djurens naturliga beteenden. I andra styck- et anges att avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden samt att Jordbruksverket meddelar närmare föreskrif- ter om förbudet. Jordbruksverket har också i ett antal föreskrifter medde- lat djurslagsspecifika bestämmelser om avel.

Förbud mot avel som medför lidande och allmänna krav på avel i övrigt

Regeringen anser att det är angeläget att komma tillrätta med de djur- skyddsproblem som är kopplade till avel. I direktiven till utredningen (dir. 2009:57) påpekade regeringen att det inom vissa områden, inte minst när det gäller avel med vissa hund- och kattraser, finns en inrikt- ning på aveln som innebär ett stort fokus på vissa egenskaper. Detta stora fokus på vissa egenskaper kan i vissa fall leda till att djuren utsätts för en ökad risk för skada, sjukdom eller inavel. Regeringen påpekade i direk- tiven också att det fortfarande finns ett antal raser där djuren är utsatta för fysiska problem till följd av sin kroppsbyggnad, t.ex. för trubbiga nosar som kan leda till andningsproblem för djuren.

125

Prop. 2017/18:147	Även utredningen gör bedömningen att det, trots de regler som finns i
	dag, finns uppenbara djurskyddsproblem knutna till avel och att åtgärder
	måste sättas in. Utredningen anser att avelsproblematiken är komplicerad
	och skiljer sig åt mellan olika djurarter. När det gäller sällskapsdjur upp-
	ges avelsproblemen ofta vara relaterade till en strävan efter nya, an-
	norlunda och mer extrema utseenden på djuren. När det gäller lantbrukets
	djur så är avelsproblemen ofta på ett eller annat sätt kopplade till en
	snabb tillväxt eller andra produktionsrelaterade faktorer.
	Regeringen anser att utgångspunkten bör vara, liksom i dag, att avel
	som får sådana konsekvenser för djuren att det innebär lidande för dem
	ska vara förbjuden. Detta bör framgå redan av lagen. Regeringen anser
	därför, i likhet med vad utredningen föreslår, att den bestämmelse som i
	dag finns i 29 § andra stycket djurskyddsförordningen bör föras in i den
	nya lagen i stället. Det bör även, så som utredningen också föreslår, för-
	tydligas att förbudet mot lidande avser både moderdjur och avkomma.
	Eftersom syftet inte är att utesluta avel som innebär lidande för handjur
	bör dock uttrycket föräldradjur användas i stället för moderdjur.
	Utredningen föreslår också att det ska införas ett bemyndigande för re-
	geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
	föreskrifter om undantag från förbudet mot avel som kan medföra li-
	dande. I dag finns dock ingen möjlighet att föreskriva om undantag från
	förbudet i 29 § andra stycket djurskyddsförordningen. Utredningen moti-
	verar inte heller vilka undantag från förbudet som skulle vara nödvändiga
	eller godtagbara. En generell möjlighet till undantag riskerar också att
	urholka förbudet. Regeringen anser därför inte att ett sådant bemyndi-
	gande bör införas.
	Till skillnad från Länsstyrelsen i Skåne län anser regeringen inte heller
	att förbudet bör begränsas till otillbörligt eller onödigt lidande.
	Utredningen föreslår att det nu gällande förbudet mot avel som innebär
	ett lidande kompletteras med ett krav på att djur ska avlas på ett sådant
	sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma samt att aveln ska ha en
	sådan inriktning att den ger avkomman naturliga kroppsfunktioner. Som
	utredningen påpekar kan det finnas ett behov av att ställa ytterligare krav
	på avel, utöver förbudet mot lidande, som förtydligar vad som ska vara
	tillåtet och inte, även om kraven delvis kan komma att överlappa förbu-
	det mot lidande. Regeringen delar utredningens syn att avel normalt ska
	bedrivas på ett sådant sätt att avkomman får normala kroppsfunktioner
	och att djur kan föda fram sin avkomma naturligt.
	När det gäller sällskapsdjur anser regeringen, i likhet med utredningen,
	att det inte är etiskt godtagbart att aveln bedrivs på ett sådant sätt att
	avkomman får brister i de normala kroppsfunktionerna eller som påver-
	kar möjligheten att föda fram avkomman naturligt enbart för att tillgo-
	dose önskemål kring djurens utseende. Regeringen menar dock, i likhet
	med vad t.ex. SLU och LRF påpekar, att det kan finnas anledning att
	överväga vilka konsekvenser de av utredningen föreslagna tillkommande
	kraven kan få för olika djurslag. Det kan också, framförallt när det gäller
	produktionsdjuren, finnas andra intressen som måste beaktas. Regeringen
	anser därför att det inte bör införas ytterligare generella krav i lagen på
	avel, utan att den närmare regleringen av krav på och förbud mot vissa
	former av avel liksom i dag bör ske i förordning eller myndighetsföre-
126	skrifter. I linje med detta föreslår regeringen därför att det i lagen införs

ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurens normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma. Jordbruksverket påpekar att uttrycket ”naturligt kunna föda fram sin avkomma” bara omfattar själva förloss- ningen, medan parning och digivning är minst lika viktiga. Regeringen instämmer i denna bedömning men anser att förmåga till parning och digivning omfattas av uttrycket ”normala kroppsfunktioner”.

Utredningen tycks mena att de krav som den föreslår om att djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma samt att avel ska ha sådan inriktning att den ger avkomman normala kropps- funktioner också innebär ett förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden (eftersom utredningen också föreslår ett bemyndi- gande att meddela föreskrifter om undantag från ”förbudet mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden”). Regeringen anser dock att uttrycket naturligt beteende å ena sidan och uttrycken normala kropps- funktioner och förmåga att naturligt föda fram sin avkomma å andra sidan inte helt överlappar varandra. Det i dag gällande bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan på- verka det naturliga beteendet föreslås därför föras över till den nya lagen.

Regeringen bedömer inte att det därutöver är nödvändigt att, i enlighet med utredningens förslag, införa ett generellt bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för avel. Något sådant bemyndigande finns inte i dag och utredningen motiverar inte närmare varför det skulle vara nöd- vändigt eller vilken typ av villkor som skulle kunna komma ifråga. Eftersom regeringen inte föreslår något förbud i lagen mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden är det inte heller nödvändigt att införa ett bemyndigande att föreskriva om undantag från ett sådant för- bud. Däremot kan det finnas behov av föreskrifter, motsvarande dem som i dag får meddelas av Jordbruksverket med stöd av bemyndigandet i 12 § andra stycket andra punkten djurskyddslagen och 29 § andra stycket djurskyddsförordningen, som tydliggör innebörden av förbudet mot avel som kan medföra lidande. Det bör införas ett bemyndigande i lagen att meddela föreskrifter om förbudet mot avel som innebär lidande.

Som påpekats i avsnitt 6.2 kan lagens bestämmelser i allmänhet tilläm- pas bara på vissa kategorier av djur och kunskapen om djurs förmåga att känna smärta och uppleva lidande bör vara vägledande för i vilken grad olika bestämmelser i lagen är tillämpliga. Det kan därför konstateras att bestämmelsen om förbud mot avel som medför lidande eller bestämmel- ser om avel som har meddelats med stöd av bemyndigandet inte kan tillämpas på arter där det saknas vetenskapligt stöd för att bedöma om aveln medför lidande eller påverkan på det naturliga beteendet, normala kroppsfunktioner eller möjlighet att föda fram sin avkomma naturligt.

Rapporteringsskyldighet för veterinärer

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veterinärer gällande defekter och andra komplikationer orsakade av avel. Förslaget och konsekvenserna av att införa en sådan eventuell rapporte- ringsplikt beskrivs dock inte särskilt utförligt i utredningens betänkande.

Prop. 2017/18:147

127

Prop. 2017/18:147 Några remissinstanser, bl.a. Jordbruksverket och ett antal länsstyrelser, påpekar att det kan vara mer effektivt och ändamålsenligt att använda och bygga vidare på befintliga system, t.ex. djursjukdatasystemet eller rasföreningarnas egna avelsprogram, än att införa en sådan rapporte- ringsplikt som utredningen skissar på. Mot den bakgrunden anser rege- ringen inte att ett bemyndigande om rapporteringsskyldighet för veterinä- rer bör införas i nuläget.

Bestämmelse om innehav av och avel med aggressiva hundar

I 19 § djurskyddsförordningen anges att det är förbjudet att inneha eller genom avel frambringa hundar som har extremt stor kamplust, blir lätt retade och biter, bara med svårighet kan förmås att avbryta ett angrepp och har en benägenhet att rikta sitt kampintresse mot människor eller andra hundar. Utredningen föreslår att motsvarande bestämmelse i stället ska införas i tillsynslagen och hänvisar till att djurskyddsförordningen inte bör innehålla materiella bestämmelser.

Regeringen har dock i avsnitt 5.2 bedömt att det även fortsättningsvis bör finnas materiella bestämmelser i djurskyddsförordningen. Regering- en uttalade också i förarbetena till tillsynslagen att bestämmelsen i 19 § djurskyddsförordningen till viss del motiveras av djurskyddsskäl, bl.a. genom att den syftar till att motverka att hundar används i hundslagsmål, vilket innefattar ett uppenbart lidande för de inblandade djuren. Rege- ringen ansåg därför att bestämmelsen borde vara kvar i djurskyddsför- ordningen och inte föras över till tillsynslagen (se prop. 2006/07:126, Tillsyn över hundar och katter, s. 22). Regeringen anser inte att det fram- kommit några skäl att nu göra en annan bedömning.

7.15Försäljning och annan överlåtelse av djur

Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur, förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna kommenterar förslaget särskilt.

Skälen för regeringens förslag: I nuvarande bestämmelse i 7 § djur- skyddslagen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot för- säljning eller annan överlåtelse av djur. I 20 § djurskyddsförordningen föreskrivs att den som yrkesmässigt eller i större omfattning driver han- del med sällskapsdjur ska ha den utbildning eller kunskap i övrigt som Jordbruksverket föreskriver. Vidare anges i 21 a § djurskyddsförordning- en att Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för

eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

128

Regeringen bedömer i likhet med utredningen att det även fortsätt- Prop. 2017/18:147 ningsvis kan finnas ett behov av sådana föreskrifter och föreslår därför

att det nuvarande bemyndigandet förs över till den nya lagen.

7.16	Transport av djur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att djur ska trans-
porteras i transportmedel som är lämpliga för ändamålet och som ger
djuret skydd mot värme och köld och mot stötar, skavning och lik-
nande samt att djur, i den utsträckning som det behövs, ska hållas
skilda från varandra förs över till den nya lagen utan ändring i sak.
Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförordningen om att den som
transporterar djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som
behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte ska
skadas eller orsakas lidande förs över till den nya lagen utan ändring i
sak.
Det förtydligas att för transporter som omfattas av rådets förordning
(EG) nr 1/2005 gäller bestämmelserna i första och andra styckena utö-
ver vad som framgår av artiklarna 3 och 6 samt bilaga I i rådets för-
ordning (EG) nr 1/2005 om transporten sker enbart på svenskt territo-
rium eller avser sjötransporter från svenskt territorium.
Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om villkor
för eller förbud mot transport av djur förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår att djur ska transporteras i transportmedel
som inte skadar dem eller utsätter dem för lidande, att djur ska hållas
åtskilda om de riskerar att skada varandra samt att transporter av djur inte
får ske under så långa tidsperioder att djur utsätts för lidande. Utredning-
en föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer ges ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om
villkor för hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning,
transport och urlastning ska genomföras.
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av ett fåtal remiss-
instanser. Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget. Kammarrätten i
Stockholm påpekar att utredningens uttalande i författningskommentaren
om att bestämmelsen endast har genomgått språkliga förändringar, inte
stämmer. Det har gjorts ett tillägg till bestämmelsen genom den sista
meningen som anger att djur inte får transporteras under så långa tids-
perioder att de utsätts för lidande. Tillägget har gjorts utan att dess inne-
börd närmare har förklarats. Länsstyrelsen i Skåne län vill att det skrivs
in att även drivgångar och lastutrymmen omfattas och Sveriges lant-
bruksuniversitet (SLU) önskar att det ska läggas till i bestämmelsen att
”djur inte onödigtvis ska transporteras”. Länsstyrelserna i Kronobergs
län och Blekinge län anser att djurtransportörens ansvar även bör omfatta
att kunna vägra ta emot djur som är i sådan kondition att de inte kan
lastas på transporten. Jordbruksverket anser att det i förslaget är otydligt
vilket ansvar som djurtransportören har vid urvalet av de djur som ska
lastas. Länsstyrelsen i Skåne län önskar att Jordbruksverket ges bemyn-		129

Prop. 2017/18:147 digande att föreskriva om kompetenskrav för alla led vid transport, även vid t.ex. packning.

Skälen för regeringens förslag: I 8 § första stycket djurskyddslagen anges att vid transport av djur ska transportmedlet vara lämpligt för än- damålet och ge djuret skydd mot värme och köld samt mot stötar, skav- ning och liknande. I den utsträckning som behövs ska djuren hållas skilda från varandra. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 8 § andra stycket meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur. Kravet på att djur ska transporteras i lämpliga transportmedel som skyddar djuren mot stötar, skavning och likande, fanns med redan i 1944 års djurskyddslag. Genom 1988 års djurskyddslag utökades kraven till att omfatta också skydd mot värme, köld och andra djur. Tilläggen gjordes mot bakgrund av att det har uppmärksammats att det förekom brister i bl.a. temperaturförhållan- dena, framför allt vid transport av djur till slakt (prop. 1987/88:93, s. 54).

I 22 § djurskyddsförordningen anges att den som transporterar levande djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte ska skadas eller orsa- kas lidande.

Bestämmelser om transport av djur finns även i rådets förordning (EG) nr 1/2005. Förordningen gäller enligt artikel 1.5 dock endast transporter av ryggradsdjur som har samband med en ekonomisk verksamhet och som inte på veterinärs inrådan företas direkt till eller från veterinärmot- tagning eller klinik. Av artikel 3 följer att ingen person får transportera eller låta transportera djur på ett sådant sätt att de riskerar att skadas eller orsakas onödigt lidande. Vidare anges i artikeln en rad ytterligare krav, bl.a. att

–alla nödvändiga åtgärder ska ha vidtagits på förhand för att transport- tiden ska begränsas till ett minimum och djurens behov ska vara till- fredsställda under befordran,

–djuren ska vara i skick för planerad befordran,

–transportmedlen och anordningar för i- och urlastning ska vara utfor- made och konstruerade samt underhållas och handhas på ett sådant sätt att skador och lidande förhindras och djurens säkerhet tryggas,

–personer som hanterar djuren ska vara utbildade eller ha vederbörlig kompetens för sin uppgift och utföra sitt arbete utan att använda våld eller andra metoder som i onödan kan skrämma djuren eller tillfoga djuren skada eller lidande,

–transporten till bestämmelseorten ska genomföras utan dröjsmål och förutsättningarna för djurens välbefinnande ska kontrolleras regel- bundet och upprätthållas på lämpligt sätt,

–djuren ska förfoga över tillräcklig golvyta och ståhöjd i förhållande till sin storlek och den planerade befordran, och

–djuren ska få vatten, foder och vila med lämpliga intervall och i en mängd och av en kvalitet som ska vara anpassad till djurart och stor- lek.

	Medlemsstaterna får enligt artikel 1.3 vidta strängare nationella åtgärder
	som syftar till att förbättra djurens välbefinnande under transporter som
	endast äger rum på deras territorium eller under sjötransporter från deras
130	territorium.

Utredningen anger att den av utredningen föreslagna bestämmelsen motsvaras av gällande bestämmelser i djurskyddslagen och djurskydds- förordningen och att texten endast har ändrats språkligt. Regeringen delar dock Kammarrätten i Stockholms bedömning att utredningens förslag innehåller även ändringar i materiellt hänseende. Utredningen gör bl.a. ett förtydligande om att transportmedlen inte får skada djuren eller ut- sätta dem för lidande samt ett tillägg till bestämmelsen som anger att djur inte får transporteras under så långa tidsperioder att de utsätts för lidande. Utredningen föreslår också att djur ska hållas åtskilda om de riskerar att skada varandra. I denna del är det av utredningen föreslagna kravet lägre än vad som gäller i dag. I den nu gällande bestämmelsen slås det fast att djur ska hållas skilda från varandra i den utsträckning som behövs. Som exempel på när det kan vara behövligt att hålla djur åtskilda från varandra nämndes i förarbetena till 1988 års djurskyddslag situationer där djur av olika arter eller åldrar transporteras i samma utrymme eller vid transport av djur från olika besättningar (prop. 1987/88:93, s. 54–55). Enligt regeringens uppfattning är det inte endast vid risk för skada som det kan vara olämpligt att föra samman djur. Så kan t.ex. även vara fallet om djuren därigenom orsakas stress eller om det av djurhälsoskäl finns anledning att hålla djuren åtskilda i syfte att ge lugn och ro till sjuka djur eller för att skydda friska djur från att drabbas av smitta.

Att djur ska skyddas mot onödigt lidande och i övrigt behandlas väl under transporten följer av den bestämmelse som regeringen har föresla- git i avsnitt 7.1.

Mot denna bakgrund anser regeringen att den nu gällande bestämmel- sen i 8 § första stycket djurskyddslagen bör föras över till den nya djur- skyddslagen. Regeringen delar utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen ska omfatta de mest grundläggande bestämmelserna om hur djur ska hållas och skötas. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att även bestämmelsen i 22 § djurskyddsförordningen om skyldighet för den som transporterar djur att ha tillsyn över dem och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte skadas eller orsakas lidande ska föras över till djurskydds- lagen utan ändring i sak.

Regeringen anser inte att det är nödvändigt att, som utredningen före- slår, införa ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning, transport och urlastning ska genomföras. Det nuvarande bemyndigandet i 8 § andra stycket innefattar en möjlighet att meddela sådana föreskrifter och bör föras över till den nya lagen.

För transporter av ryggradsdjur som har samband med en ekonomisk verksamhet, ska dock i första hand bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1/2005 tillämpas, om inte de svenska bestämmelserna är sträng- are. Detta förhållande bör tydliggöras genom att det i djurskyddslagen anges att bestämmelserna i dessa fall gäller utöver vissa bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1/2005. I enlighet med Lagrådets synpunkter bör det dock också förtydligas i författningstexten att de svenska be- stämmelserna tillämpas för transporter som sker enbart på svenskt territo- rium eller vid sjötransporter från svenskt territorium. Genom den före- slagna skrivningen tydliggörs också att bestämmelsen i djurskyddslagen gäller vid transport av djur som faller utanför EU-förordningens tillämp-

Prop. 2017/18:147

131

Prop. 2017/18:147 ningsområde. Hänvisningen till EU-förordningen är av upplysande ka- raktär och det finns inte heller i övrigt skäl att hänvisa till en viss lydelse av EU-förordningen. Hänvisningen bör därför vara dynamisk.

Såsom också nämndes i förarbetena till 1988 års djurskyddslag, kan även andra bestämmelser vara tillämpliga för djur under transport (prop. 1987/88:93 s. 55).

Länsstyrelsen i Skåne län vill att det ska framgå att bestämmelsen även omfattar drivgångar och lastutrymmen. Regeringen delar länsstyrelsens åsikt att hur djuren drivs och förvaras i samband med transport också är viktigt för att minska stress och annat obehag för djuren. Regeringen vill i sammanhanget understryka att även andra bestämmelser i den före- slagna djurskyddslagen kan vara tillämpliga i dessa situationer. Den allmänna bestämmelsen som har föreslagits i avsnitt 7.1 om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande ska gälla vid transport. I den mån det är behövligt att ställa ytterligare krav på dessa utrymmen kan detta göras med stöd av det bemyndigande om att meddela föreskrif- ter om krav på och förbud mot viss djurhållning som har föreslagits i avsnitt 7.2.

SLU önskar att det ska läggas till i bestämmelsen att ”djur inte onö- digtvis ska transporteras”. Regeringen anser att tanken med tillägget är god men att det är svårt att avgränsa vilka transporter som är nödvändiga och vilka som inte kan anses vara nödvändiga. Djur transporteras av många olika skäl, t.ex. till veterinär för vård och behandling, i samband med bete, tävling eller utställning, eller för att djuret ska kunna vistas på samma ställe som sin ägare, i samband med överlåtelser eller för att avli- vas eller slaktas. Att begränsa människors möjligheter att förflytta sina djur skulle innebära ett betydande ingrepp i människors rätt att förfoga över sin egendom och det föreslagna tillägget bör, bl.a. av det skälet, inte införas.

Jordbruksverket anser att det i förslaget är otydligt vilket ansvar som djurtransportören har vid urvalet av de djur som ska lastas och Läns- styrelserna i Kronobergs län och Blekinge län anser att djurtransportö- rens ansvar även bör omfatta att kunna vägra att ta emot djur som är i sådan kondition att de inte kan lastas på transporten.

När det gäller transporter av djur som har samband med ekonomisk verksamhet slås det fast, i artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 1/2005, att ingen person får transportera eller låta transportera djur på ett sådant sätt att de riskerar att skadas eller orsakas onödigt lidande. Av samma artikel framgår det vidare, i punkten b, att djuren ska vara i skick för planerad befordran. Enligt regeringens uppfattning har således såväl transportörer som djurhållare, enligt EU-förordningen, ett ansvar för att endast djur som är i skick för detta transporteras. Förordningen är tillämplig för de transporter som sker i samband med ekonomisk verksamhet och det är generellt den typen av verksamhet som är förenade med de största risker- na för att djur utsätts för lidande. När det gäller djurtransporter där det saknas ekonomiska incitament för transporten eller för att transporten ska genomföras på ett visst sätt, är risken att djur utsätts för lidande generellt sett lägre. Om det trots detta finns ett behov av att reglera ansvarsfördel- ningen mellan olika aktörer även för dessa andra transporter bör detta, enligt regeringens uppfattning, lämpligen ske i föreskrifter.

132

Länsstyrelsen i Skåne län önskar att Jordbruksverket ges ett bemyndi- Prop. 2017/18:147 gande att föreskriva om kompetenskrav för alla led vid transport, även

vid t.ex. packning. Regeringen har i avsnitt 7.3 föreslagit ett allmänt krav på att den som håller eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. I bestämmelsen föreslås också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilda krav på kompetens eller utbildning för den som håller eller hanterar djur. Det föreslagna bemyndigandet innebär att regeringen ges en möjlighet att delegera en sådan föreskriftsrätt till Jordbruksverket.

8 Tävling och offentlig förevisning

8.1Tävling, prov och offentlig förevisning

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om förbud mot att ut- sätta djur för lidande vid viss träning och vid tävling, ljud- och bildin- spelning, föreställning eller annan förevisning som anordnas för all- mänheten, förs över till den nya lagen utan ändring i sak. Förbudet ska utvidgas till att omfatta träning för och användning av djur vid prov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska be- myndigas att meddela ytterligare föreskrifter om sådan träning eller användning av djur.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska också få meddela föreskrifter om undantag från förbudet att utsätta djur för lidande vid träning inför eller användning vid prov.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte något bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från förbudet mot lidande vid prov. Utredning- en föreslår också ett mer detaljerat bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Remissinstanserna: Djurskyddet Sverige och Legitimerade Sjukgym- nasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) tillstyrker förslaget.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), nio hästorganisationer samt Legi- timerade Sjukgymnasters Riksförbund önskar att uttrycken tävling och prov definieras på ett tydligt sätt. Länsstyrelsen i Skåne län vill se en definition av lidande i lagen eftersom all träning och tävling kan föror- saka någon form av lidande. Länsstyrelsen i Dalarnas län tycker att det är bra med lydelsen ”lidande” och inte ”onödigt lidande”. Svenska Kennelklubben föreslår lydelsen ”otillbörligt lidande”.

Djurens Rätt menar att djur far illa i träning och tävling och efterlyser en skärpning av efterlevnaden av att djur inte får översträngas, ett förbud mot tävlingar i sportfiske och ett förbud mot spel om pengar på djur.

Utredningens uttalande om att fasa ut användning av levande grävling vid grytanlagsprov välkomnas av Länsstyrelsen i Dalarnas län, SLU,

133

Prop. 2017/18:147 Sollefteå kommun, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige och Svenska Djur- skyddsföreningen.

Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Uppsala län, Naturvårds- verket, Jägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och nio andra organisationer inom lantbruksnäringens område samt Svenska Jägareförbundet och Svenska Kennelklubben argumenterar mot ett för- bud och hänvisar bl.a. till jaktens samhällsnytta, att det av djurskyddsskäl är viktigt att jakthundar utbildas och att populationer av oönskade arter måste kunna kontrolleras.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att utredningens underlag för förslaget att förbjuda grävlingar vid grytanlagsprov inte är tillräckligt och att ytterligare forskning på området behövs.

Cirkusakademien ställer sig negativ till att Jordbruksverket bemyndi- gas att få utfärda föreskrifter.

Många remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i Uppsala län, Kalmar län och Västra Götalands län, Djurskyddet Sverige, Sveriges Veterinär- förbund, SLU, nio hästorganisationer samt Svenska Hovslagareförening- en, har synpunkter kring veterinärs närvaro vid tävling och veterinärens arbetsuppgifter.

Djurens Rätt anser att det behövs en tydligare reglering av de aktuella frågorna och välkomnar därför utredningens förslag till bemyndiganden samt vill att vissa träningsmetoder förbjuds. Organisationen anser att dagens egenkontroll av sporten inte är tillräcklig för att säkra djurskyd-

	det.
	Skälen för regeringens förslag
	Förbudet mot lidande
	Av 17 § djurskyddslagen följer att djur inte får tränas för eller användas
	vid tävling på sådant sätt att de utsätts för lidande. Detsamma gäller vid
	film-, videogram- eller televisionsinspelning och föreställning eller an-
	nan förevisning som anordnas för allmänheten. Regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela ytterli-
	gare föreskrifter om sådan användning av djur. Förbudet mot lidande vid
	bl.a. tävling och träning inför tävling infördes genom 1988 års djur-
	skyddslag. I förarbetena till lagen betonades att bestämmelsen omfattar
	bl.a. hästtävlingar och det anfördes att det mot bakgrund av de ekono-
	miska intressen som är förenade med sådan verksamhet är viktigt att
	betona djurskyddet. Med föreställning eller annan förevisning som an-
	ordnas för allmänheten avsågs all förevisning i djurpark eller liknande
	anläggning, cirkus, varieté eller i föreläsnings-, utställnings- eller affärs-
	lokal. Det angavs vidare att bestämmelsen innebär ett absolut förbud mot
	lidande (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 60–61).
	Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i sak överförs till
	den nya lagen med det tillägget att djur inte heller får tränas för eller
	användas vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande. Med prov
	avses enligt utredningen verksamhet där test utförs för att se om djur har
	uppnått en viss nivå av förmåga.
	Regeringen anser att det är av största vikt att ett gott djurskydd upp-
	rätthålls i verksamhet där djur tränas för eller deltar i tävling. Direkta
134	eller indirekta ekonomiska intressen får inte leda till att djurskyddet sätts

på undantag genom att djur t.ex. pressas alltför hårt och deltar i eller tränas inför tävling trots att de inte är i tävlingsmässigt skick. De veteri- närer som närvarar vid tävlingar har en viktig uppgift att fylla för att säkerställa att en tävling genomförs med beaktande av ett gott djurskydd.

På framförallt häst- och hundområdet finns en rad verksamheter som i många fall tydligt är rena tävlingar med djur såsom t.ex. trav, galopp, hundkapplöpning, draghundstävlingar samt hopp- och dressyrtävlingar. Vid sidan av dessa finns en rad andra tävlingsliknande aktiviteter, ofta benämnda prov, där vissa färdigheter hos djuren bedöms. Det finns ex- empel på prov där det kan finnas ett inte obetydligt ekonomiskt intresse för djurhållaren att lyckas väl, t.ex. vid bruksprov där ett djurs avelsvärde kan vara beroende av hur väl det lyckas på provet. Regeringen bedömer att det även vid provverksamhet finns en risk att djurhållarens intresse av att djuret deltar och uppnår ett gott resultat kan leda till att djurets välfärd äventyras.

Även när djur används vid t.ex. filminspelningar och offentliga före- visningar finns en viss risk för att ekonomiska eller andra incitament för att använda djuren i verksamheten leder till brister i djurskyddet.

Regeringen delar därför i princip utredningens bedömning att be- stämmelsen om förbud mot att utsätta djur för lidande vid träning inför eller vid tävling, ljud- och bildinspelningar och offentlig förevisning med djur bör föras över till den nya lagen och utökas till att även omfatta verksamhet där djur deltar i eller tränas inför deltagande i olika typer av prov.

Med prov bör som utredningen anger förstås verksamhet där test utförs för att se om djur har uppnått en viss nivå av förmåga. Gränsen mellan vad som är att betrakta som tävling eller prov med djur är i viss mån flytande och det är enligt regeringens mening inte möjligt att tydligt definiera uttrycken tävling och prov. Det är inte heller rimligt att benäm- ningen på en verksamhet ska avgöra om den omfattas av bestämmelserna eller inte. Det bör i stället vara innehållet i eller verksamhetens art som ska vara avgörande för om den ska anses utgöra en tävling eller ett prov i den här avsedda meningen.

Det finns dock även provverksamhet som innehåller inslag av bedöm- ning av ett djurs färdighet som i och för sig också kan ha betydelse för t.ex. djurets avelsvärde, men där det huvudsakliga syftet med proven är att förbereda och testa djuren för uppgifter som också har ett tydligt sam- hällsintresse. Exempel på den senare kategorin är prov som syftar till att testa blivande tjänstehundars lämplighet.

Regeringen bedömer att i sådan provverksamhet som syftar till att för- bereda eller testa djurs lämplighet för samhällsnyttiga verksamheter kan ett visst mått av lidande för djuret vara oundvikligt och acceptabelt med hänsyn till det samhällsintresse som verksamheten syftar till. Utredning- ens förslag innehåller inte någon sådan avgränsning mot prov med sam- hällsnytta. För att möjliggöra undantag för sådana verksamheter som fortsatt bedöms som betydelsefulla för att tillgodose allmänna intressen föreslås därför att det införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om un- dantag från förbudet mot lidande vid prov. Regeringen återkommer ne- dan till hur bemyndigandet kan användas när det gäller grytanlagsprov.

Prop. 2017/18:147

135

Prop. 2017/18:147 Eftersom provverksamheter med samhällsnytta på detta sätt kan undan- tas från förbudet mot lidande, är det olämpligt att i övrigt begränsa för- budet till otillbörligt lidande, så som föreslås av Svenska Kennelklubben.

Tävlings- och provverksamhet med djur är verksamheter som föränd- ras över tid när nya tävlingar och tävlingsliknande prov tillkommer och andra försvinner. Olika verksamheter med tävling och prov är givetvis olika riskfyllda från djurskyddssynpunkt. De regler som behövs, t.ex. i fråga om veterinär närvaro vid tävlings- respektive provverksamhet bör utgå ifrån en bedömning av den risk som föreligger från djurskyddssyn- punkt. Det är av dessa skäl lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, i likhet med vad som gäller i dag, ges rätt att meddela ytterligare föreskrifter om träning och användning av djur vid tävling, prov, ljud- och bildinspelningar och offentliga förevisningar. Regeringen bedömer att de mer detaljerade bemyndiganden som utred- ningen föreslår omfattas av det nu föreslagna bemyndigandet. Regering- en återkommer i avsnitt 8.3 till frågan om mer detaljerade föreskrifter när det gäller offentlig förevisning.

Grytanlagsprov

Enligt 16 a § jaktförordningen (1987:905) får hundar som är lämpade för ändamålet användas i jaktträning och prov i för ändamålet iordnings- ställda gryt. I det s.k. konstgrytet hålls under provet en levande grävling i en vridbar metallbehållare kallad kittel.

Utredningen ifrågasätter behovet av att använda levande grävling vid grytanlagsprov och om det bör vara tillåtet med hänvisning till att gräv- lingen, och ibland även hunden, utsätts för lidande. Utredningen uttalar att sådana prov bör fasas ut.

Användning av levande grävling vid grytanlagsprov är en fråga som har utretts och diskuterats under en lång tid. År 1999 bedömde Jord- bruksverket, i en skrivelse till regeringen om grytanlagsprov och grytjakt (Jo1999/1418), att behovet av grytjakt inte står i proportion till lidandet för grävlingar vid grytanlagsprov. Vid remitteringen ifrågasattes dock det vetenskapliga underlaget. I en remiss till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) den 25 juni 2001 ombads myndigheten att studera gräv- lingars fysiologiska reaktioner och beteende vid grytanlagsprov. SVA redovisade studien till dåvarande Jordbruksdepartementet i en rapport (Jo2004:468). I rapporten bedömde SVA att verksamheten inte är fören- lig med djurskyddslagen och föreslog ett antal förbättringsåtgärder. Vid remitteringen av rapporten redovisade Svenska kennelklubben att de vidtagit en rad åtgärder med anledning av SVA:s rapport.

Regeringen anser i likhet med utredningen att användning av levande grävling vid grytanlagsprov kan ifrågasättas med hänsyn till det lidande som provet innebär för grävlingen och eventuellt också för hunden. Pro- ven bedöms därför också stå i strid med det förbud mot lidande vid prov som regeringen nu föreslår ska införas. Det prov som hunden genomgår för att bedöma dess lämplighet för grytjakt innebär att hundens förmåga, färdigheter och prestationer mäts och bedöms och utkomsten av provet kan även ha en viss påverkan på t.ex. hundens avelsvärde. Samtidigt kan dock grytjakt även vara av ett visst samhälleligt intresse. Grytjaktens

betydelse för eftersök av trafikskadat vilt och vid viss sjukdomsbekämp-

136

ning har framhållits av bl.a. Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndighet- Prop. 2017/18:147 en), Svenska Jägareförbundet och Svenska Kennelklubben. Gällande

frågan om grytanlagsprovens och grytjaktens betydelse för bekämpning av smittsamma djursjukdomar ställde Jordbruksdepartementet i decem- ber 2005 kompletterande frågor till Jordbruksverket och SVA. Myndig- heterna redovisade sina bedömningar i februari 2006. Av redovisningar- na framgår att grytjaktens betydelse för bekämpande av djursjukdomar som rabies, rävskabb, tuberkulos och för att förhindra spridning av rä- vens dvärgbandmask är obefintlig eller liten. Enligt uppgifter från 2006 från Trafiksäkerhet och Eftersök i Samverkan (SES) förekommer inte något eftersök av räv eller grävling. Däremot används grytjakt numera, enligt uppgifter från Naturvårdsverket, i samband med bekämpning av den i svensk fauna invasiva arten mårdhund.

Med hänsyn till att SVA:s rapport är över tio är gammal och mot bak- grund av att utredningen inte har presenterat något nytt underlag i frågan anser regeringen att det behöver utredas i vilken utsträckning det fortfa- rande finns intressen som motiverar att grytanlagsprov med levande grävling får ske. Regeringen avser därför att åter utreda för- och nackde- lar med sådana prov, om det finns alternativa metoder till att använda levande grävlingar i proven samt konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot sådana prov. Till dess att frågan har utretts och regeringen har åter- kommit med ett eventuellt nytt ställningstagande bör det dock vara tillå- tet att utföra grytanlagsprov med levande grävling. Regeringen avser därför att tillsvidare undanta grytanlagsprov från förbudet mot lidande vid prov med stöd av det ovan föreslagna bemyndigandet.

8.2	Förbud mot dopning

Regeringens förslag: Ett djur som tränas för eller deltar i tävling eller
prov får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som
kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om förbudet.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår att det ska vara förbjudet att utsätta djur för
dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets pre-
stationsförmåga eller temperament. Utredningen föreslår också ett be-
myndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att meddela föreskrifter om dopning och andra otillbörliga åt-
gärder.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland ett antal häst-
organisationer och Länsstyrelsen i Hallands län, efterlyser skräpningar
till förmån för djurskyddet.
Djurskyddet Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (nu-
mera Fysioterapeuterna) och Svenska Kennelklubben tillstyrker försla-
get.
Svenska Kennelklubben framhåller vikten av att tillämpningen sker i
samarbete med branschen. Nio hästorganisationer föreslår att man ändrar
texten ”andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsför-		137

Prop. 2017/18:147	måga eller temperament” till ”kan påverka djurets prestationsförmåga
	eller temperament” eftersom det aldrig går att bevisa en påverkan retro-
	aktivt. Det är mycket viktigt att det är straffbart att tävla med hästar som
	skulle kunna vara påverkade av främmande substanser eller andra otill-
	börliga åtgärder. Statens veterinärmedicinska anstalt anser att kontrollen
	av dopningsförbudet bör förbättras och att kontrollen bör kodifieras ge-
	nom lag eller föreskrift. Djurens Rätt anser att även viss utrustning ska
	klassas som dopning och att användandet av sådan utrustning ska klassas
	som otillbörliga åtgärder.
	Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) undrar om förbudet enbart gäller
	vid träning inför tävling och vid tävling och inte för annan träning. Vi-
	dare påtalar SLU att det är oklart om uppvisningar och shower med häst
	omfattas.
	Länsstyrelsen i Hallands län anser att förslaget inte ger möjlighet att
	använda djurskyddslagen i förebyggande syfte i önskvärd omfattning i
	fråga om dopning och bedömer att en ytterligare regelöversyn är nöd-
	vändig.
	Skälen för regeringens förslag
	Gällande rätt
	I 18 § djurskyddslagen anges att ett djur som tränas för eller deltar i täv-
	ling på tävlingsbana inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga
	åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament. Det
	anges vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen be-
	stämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som är otillåtna.
	Bestämmelsen infördes 1988 i den nu gällande djurskyddslagen.
	Med dopning avses flera olika situationer när djur har tillförts ett ämne,
	t.ex. ett läkemedel, med vissa effekter. Tillförsel av ett ämne som kan
	höja djurets prestationsförmåga omfattas självfallet av begreppet men
	även att tillföra djur ämnen som lugnar ett stressat djur. Medicinering
	som återställer den normala prestationsförmågan, t.ex. genom tillförsel
	av smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel eller lokalbedöv-
	ningsmedel, är sannolikt den vanligaste typen av dopning. Utöver detta
	förekommer det även att djur oavsiktligt, t.ex. genom fodret, får i sig
	ämnen som inte är tillåtna.
	Av förarbetena till den nuvarande lagen framgår att med dopning av-
	sågs tillförsel av ämnen som normalt inte förekommer i djurens foder
	eller tillförsel i onormala mängder av i djurets foder naturligt före-
	kommande ämnen. Tillförseln behöver emellertid inte ske genom fodret
	utan kan även ske på annat sätt. Vidare avsågs med begreppet vidtagande
	av åtgärder som kan antas ha allmän- eller lokalverkande effekt. Det
	angavs också i förarbetena att det som skiljer dopning från andra åtgärder
	är att dopning är vissa åtgärder som vidtas före en viss tävling och som
	kan påverka djuret i den tävlingen. Detta gäller även om t.ex. en tillförsel
	av läkemedel sker på veterinärmedicinska grunder. Ett djur vars pre-
	stationsförmåga eller temperament är påverkat får således inte tävla
	(prop. 1987/88:93, s. 61–62).
	Förbudet i djurskyddslagen omfattar utöver dopning även andra otill-
	börliga åtgärder som påverkar ett djurs prestationsförmåga eller tempe-
138	rament genom att exempelvis häva eller minska smärta, påverka allmän-

tillståndet eller påverka en sjukdomsprocess. Exempel på sådana åtgärder är nervsnitt, akupunktur och ultraljudsbehandling. Genom en smärtlind- rande effekt sätts den skyddsmekanism som smärtförnimmelsen utgör ur funktion. Under tävlingen kan då skadade och sjuka kroppsdelar överan- strängas eller överbelastas (prop. 1987/88:93, s. 32). Kravet på otillbör- lighet innebär dock bl.a. att åtgärder som är veterinärmedicinskt befo- gade är tillåtna under träning. Det kan då i och för sig röra sig om samma åtgärder som är att anse som dopning om de vidtas med sikte på en viss tävling (prop. 1987/88:93, s. 62).

Det angavs emellertid också att det inte var möjligt att i lagtexten ge- nom uppräkning eller på annat sätt ange exakt vad som omfattas av för- budet. Samtidigt framhölls att det är önskvärt, framförallt av rättssäker- hetsskäl, att det inte råder någon tvekan om vilka åtgärder som omfattas av förbudet. En närmare precisering av de otillåtna åtgärderna föreslogs därför göras i verkställighetsföreskrifter (prop. 1987/88:93, s. 62).

Av 38 § djurskyddsförordningen följer att åtgärder som omfattas av bestämmelserna om dopning m.m. i 18 § djurskyddslagen anges i före- skrifter av Jordbruksverket. I Jordbruksverkets föreskrifter anges i nulä- get bl.a. att häst eller hund som har tillförts vissa läkemedel, vissa andra substanser eller ämnen eller som har behandlats med vissa andra metoder som kan påverka prestationsförmåga eller temperament inte får delta i tävling eller tränas för att delta i tävling på tävlingsbana inom de karens- tider som framgår av en bilaga till föreskrifterna, se 7 kap. 1 § i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:45) om trä- ning och tävling med djur. Bestämmelser om karenstider finns också i branschens egna regelverk.

I en dom meddelad av Helsingborgs tingsrätt den 7 maj 2012 (Mål B 5007–11) prövades frågan om en person, som påstods ha behandlat sina hästar med läkemedel för vilka det finns karenstider i gällande föreskrif- ter meddelade med stöd av bemyndigandet i 18 § djurskyddslagen, ge- nom att träna och tävla med hästar innan karenstiden hade gått ut hade gjort sig skyldig till brott mot djurskyddslagen genom att bryta mot dop- ningsförbudet i 18 §. Nämnas bör att det vid de aktuella tränings- och tävlingstillfällena inte togs några blod- eller urinprov.

I domen redogjorde tingsrätten för sin tolkning av djurskyddslagens straffbestämmelse om dopning och angav bl.a. att närmare detaljföre- skrifter till 18 § djurskyddslagen, efter delegation, finns i djurskyddsför- ordningen och på föreskriftsnivå. Tingsrätten konstaterade att eftersom det rör sig om en straffbestämmelse får inte det straffbara området utvid- gas utöver vad som följer av själva lagbestämmelsen. Tingsrätten ansåg att en avgörande fråga för avgränsningen av det straffbara området var om rekvisitet ”påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament” innebär att det vid ett tävlingstillfälle ska kunna bevisas att djurets pre- stationsförmåga eller temperament rent faktiskt har varit påverkat genom att det i sin tur bevisas att läkemedel eller läkemedelssubstanser fanns kvar i djurens kropp vid detta tillfälle eller om det för straffrättsligt an- svar skulle vara tillräckligt att sådana läkemedel eller läkemedelssubstan- ser tillförts djuret i strid med de i föreskriften angivna karenstiderna, varvid preparaten kan ha påverkat prestationsförmåga eller temperament. Tingsrätten betonade att de föreskrivna karenstiderna inte framgår av lag och därför inte får utvidga det straffbara området. Tingsrätten bedömde

Prop. 2017/18:147

139

Prop. 2017/18:147 vidare att förarbetena inte kan sägas vara särskilt entydiga om vad som krävs i förhållande till rekvisitet gällande prestationsförmåga och tempe- rament. Tingsrätten fann att straffbestämmelsen ska tolkas strikt utifrån sin ordalydelse, vilket innebär att för straffrättsligt ansvar krävs att dju- rets prestationsförmåga eller temperament ska vara påverkat vid själva tävlingstillfället till följd av tillförsel eller behandling i strid med gäl- lande karenstider. En överträdelse av karenstiderna i sig kan, enligt tings- rättens bedömning, inte vara tillräckligt för att brott mot djurskyddslagen ska föreligga. Vidare krävs det, enligt tingsrätten, att det kan bevisas att behandlingen alltjämt påverkar djurets prestationsförmåga eller tempe- rament, t.ex. genom att preparaten finns kvar i djurets kropp.

Ett utökat förbud mot dopning föreslås

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 18 § djurs- kyddslagen i sak förs över till den nya lagen med det tillägget att även djur som tränas för eller deltar i prov bör omfattas av förbudet.

Regeringen bedömer att det är av stor vikt att djurskyddet för djur som tränas för tävling eller prov säkerställs. Det finns, som har anförts i av- snitt 8.1, särskilt när det finns ekonomiska intressen i en verksamhet, en ökad risk att djur används på ett sätt som inte är acceptabelt från djur- skyddssynpunkt. Djuren kan t.ex. pressas alltför hårt eller tränas för eller delta i tävlingar eller i prov trots att de har en skada eller sjukdom som kräver behandling eller tid för återhämtning.

Enligt regeringens bedömning ska enbart friska djur i tävlingsmässigt skick delta i tävlingar eller provverksamhet och träning inför dessa. Såväl hästsport- som hundorganisationer har i sina reglementen regler för att bekämpa dopning. Förutom att säkerställa ett gott djurskydd syftar reg- lerna till att förhindra att djur tillförs ämnen eller ges behandlingar som ger dem en otillåten fördel i förhållande till sina konkurrenter.

Regeringen bedömer, i likhet med vissa av remissinstanserna, att det bör tydliggöras i lagen att även dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament ska vara förbjudna. Detta är också i linje med vad som har angetts i tidigare förar- beten om det nuvarande förbudets tillämpningsområde. Om tillförseln av ett visst ämne eller användandet av en viss åtgärd kan påverka djuret bör bedömas utifrån den kunskap som finns om ämnets eller åtgärdens inver- kan på ett djurs fysiska och psykiska egenskaper och om hur snabbt äm- net bryts ner och utsöndras ur kroppen eller åtgärdens inverkan upphör. Det bör säkerställas att djur som har tillförts ämnen eller utsatts för åt- gärder som kan påverka djurs prestationsförmåga eller temperament inte ska tillåtas att delta i tävling innan en sådan karenstid har gått ut. Att det vid tävlingstillfället, genom t.ex. blod- eller urinprov, fastställs att djuret fortfarande har ett otillåtet ämne i kroppen behöver, enligt regeringens mening, inte vara ett absolut krav för att förbudet mot dopning ska anses ha överträtts. För att dopningsförbudet ska anses ha överträtts bör det vara tillräckligt att det kan visas att ett ämne har tillförts en viss tid innan tävlingen och att perioden mellan det att ämnet tillfördes och tävlingen är kortare än vad som normalt krävs för att ämnet ska ha brutits ned och inte längre kan påverka djuret. För andra åtgärder bör en sådan tid ha gått

sedan åtgärden vidtogs att åtgärden erfarenhetsmässigt inte längre kan

140

inverka på djurets prestationsförmåga eller temperament. I syfte att tyd- liggöra detta föreslår regeringen att lydelsen i bestämmelsen bör ändras så att ett djur som tränas för eller deltar i tävling, inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets pre- stationsförmåga eller temperament.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om dopning eller andra otillbör- liga åtgärder även ska gälla vid prov. Regeringen har i föregående avsnitt redogjort för vilken typ av provverksamhet som bör omfattas av be- stämmelsen om förbud mot lidande vid tävling och träning inför tävling och vilken provverksamhet som inte ska omfattas av bestämmelsen. Regeringen bedömer att sådan provverksamhet som omfattas av be- stämmelsen om förbud mot att utsätta djur för lidande vid träning inför tävling och tävling, även ska omfattas av bestämmelsen som reglerar dopning och andra otillbörliga åtgärder. Det är som tidigare har anförts inte möjligt att dra en skarp gräns mellan verksamheter som kan definie- ras som tävling respektive prov. Från djurskyddssynpunkt är det givetvis oväsentligt vad en verksamhet kallas. Innebär en verksamhet att djur bedöms, poängsätts eller rangordnas utifrån sin förmåga och prestationer bör den, enligt regeringens bedömning, också omfattas av den nya lagens bestämmelser om förbud mot dopning eller andra otillbörliga åtgärder. Förslaget innebär att förbudet mot att utsätta djur för dopning och andra otillbörliga åtgärder utvidgas till att gälla även träning inför och delta- gande i prov.

Utredningens förslag innebär även att det inte längre ska framgå av be- stämmelsen att det som omfattas av förbudet mot dopning eller andra otillbörliga åtgärder är verksamhet som bedrivs på en tävlingsbana. Den nuvarande begränsningen till tävlingsbana får enligt förarbetena till följd att tävlingar som inte är prestationsinriktade, t.ex. utställningstävlingar undantas från förbudet mot dopning (prop. 1987/88:93, s. 62). Regering- en anser dock inte att den nuvarande begränsningen till tävlingsbanor är ändamålsenlig. Tävlings- och provverksamhet som innebär att djurs prestation bedöms eller att djur rangordnas efter prestation försiggår i många olika miljöer och inte med nödvändighet på iordninggjord täv- lingsbana. Regeringen anser av den anledningen – i likhet med utred- ningen – att den nya bestämmelsen inte bör begränsas enbart till sådan verksamhet som äger rum på en tävlingsbana.

SLU undrar om förbudet enbart gäller vid träning inför tävling och vid tävling och inte vid annan träning. Det framgår av förarbetsuttalandena, som har återgetts ovan, att nuvarande förbud inte gäller vid träning som inte syftar till att förbereda djuret för tävling. Vare sig utredningens eller regeringens förslag innebär någon ändring i den delen. Det finns inte samma risk att djuret pressas för att nå resultat vid denna typ träning som vid träning som sker i syfte att förbereda djuret för tävling eller prov. Det har inte heller framkommit att det skulle finnas något behov av att inklu- dera all träning av djur i förbudet mot dopning.

Vidare påtalar SLU att det är oklart om uppvisningar och shower med häst omfattas. Regeringen konstaterar att varken det nuvarande eller det föreslagna förbudet mot dopning och andra otillbörliga åtgärder gäller offentlig förevisning av djur i sig (till skillnad från förbudet mot lidande som har behandlats i avsnitt 8.1). Uppvisningar av djur som inte inne- fattar bedömning, poängsättning eller rangordning av djur utifrån deras

Prop. 2017/18:147

141

Prop. 2017/18:147 förmåga och prestationer faller därför utanför dopningsförbudets tillämp- ningsområde. Det har inte framkommit att det skulle finnas ett behov av att utöka förbudet till sådan verksamhet. Om djuret tillförs läkemedel eller andra åtgärder vidtas för att ett djur som är sjukt eller skadat ska kunna delta i en föreställning kan detta däremot strida mot förbudet mot att utsätta djur för lidande vid träning inför eller vid offentlig förevisning (jfr avsnitt 8.1) eller mot förbudet mot att överanstränga djur som har föreslagits i avsnitt 7.11.

Regeringen bedömer att det även fortsättningsvis är lämpligt att rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i mer detaljerade föreskrifter klargör vad som omfattas av förbudet mot dopning. Detta kan exempelvis ske genom att karenstider föreskrivs för tillförsel av vissa ämnen eller användning av vissa åtgärder, men föreskrifterna kan också utformas på annat sätt om det bedöms mer lämpligt. Det bör därför infö- ras ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbudet mot dopning. Regering- en ser därutöver inget behov av ett mer allmänt formulerat bemyndi- gande att meddela föreskrifter om dopning och andra otillbörliga åtgärder i enlighet med utredningens förslag.

8.3Ytterligare bestämmelser om offentlig förevisning av djur

Regeringens bedömning: Mer detaljerade bestämmelser om hållande och förevisning av djur i menagerier eller vid cirkus, varieté eller lik- nande företag bör även i fortsättningen meddelas i förordning eller i föreskrifter.

Regeringen avser att i djurskyddsförordningen införa ett förbud mot att flytta runt och förevisa elefanter och sjölejon offentligt på cirkus eller på annat sätt.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår till skillnad från regering- en att regleringen ska ske på lagnivå. I sak innebär förslaget att delar av de nuvarande bestämmelserna i djurskyddsförordningen om villkor för eller förbud mot offentlig förevisning av djur i menagerier och vid cir- kus, varieté eller liknande företag förs över till den nya lagen. Utredning- en föreslår därutöver att elefanter och sjölejon läggs till uppräkningen av de djur som inte får föras omkring och i samband med det visas offent- ligt. Utredningen föreslår också ett särskilt bemyndigande om att rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid cirkus, varieté eller liknande företag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i Jön- köpings län, Skåne län och Dalarnas län, Stockholms universitet, Sve- riges lantbruksuniversitet (SLU), Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Svenska Djurskyddsföreningen och Sveriges Veterinärförbund, stödjer förslaget om vilka arter som inte får visas på cirkus.

142

Uppsala universitet, SLU och Djurens Rätt anser att det borde finnas en så kallad positivlista över vilka djur som får förevisas på cirkus och några remissinstanser, bl.a. Sveriges Veterinärförbund, Djurskyddet Sverige och Djurens Rätt, anser att djur överhuvudtaget inte bör få före- visas på cirkus.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att preciseringar av vilka djurslag som får respektive inte får visas bör ligga på föreskriftsnivå och inte i lagen, medan Cirkusakademien anser att regeringen inte kan delegera beslut om ett så ingripande förbud.

Kommerskollegium och Cirkusakademien m.fl. påpekar att förbud ut- gör krav i tjänstedirektivets mening och därmed kan ifrågasättas.

Cirkusakademien påpekar vidare att elefanter snart ändå inte kommer att finnas på cirkus i Europa eftersom det inte sker någon nyrekrytering.

Skälen för regeringens bedömning: I 35 § första stycket djurskydds- förordningen föreskrivs att djur inte får föras omkring och förevisas offentligt i menagerier. I andra stycket nämnda bestämmelse anges att apor, rovdjur med undantag för tamhundar och tamkatter, säldjur med undantag för sjölejon, noshörningar, flodhästar, hjortdjur med undantag för renar, giraffer, kängurur, rovfåglar, strutsfåglar och krokodildjur inte heller på annat sätt får föras omkring och i samband därmed förevisas offentligt. I tredje stycket i bestämmelsen anges att vid cirkus, varieté eller liknande företag får djur som avses i andra stycket inte visas offent- ligt vare sig vid föreställning eller i något annat sammanhang.

Bestämmelsen har meddelats med stöd av bemyndigandet i 17 § andra stycket djurskyddslagen (se avsnitt 8.1).

Utredningens förslag innebär att den nuvarande bestämmelsen i 35 § djurskyddsförordningen överförs till den nya lagen och att det därutöver blir förbjudet att förevisa elefanter och sjölejon på cirkus eller på annat sätt föra omkring eller förevisa sådana djur. I utredningen konstateras att en cirkus har mycket begränsade möjligheter att hålla djuren på de ytor och under de förutsättningar som många djurarter behöver för att må fysiskt och psykiskt bra. Utredningen bedömer att cirkusar och andra liknande offentliga förevisningar där djur flyttas från ort till ort saknar praktiska förutsättningar för att hålla elefanter och sjölejon på ett sätt som tillåter att de kan bete sig naturligt.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att sjölejon och ele- fanter inte bör få förevisas på cirkus eller på andra liknande offentliga förevisningar där djur flyttas från ort till ort och avser därför att införa ett sådant förbud i djurskyddsförordningen. Regeringen gör dock, med hän- syn till bestämmelsernas detaljeringsgrad och vad som anförts i avsnitt 5.2, bedömningen att den närmare regleringen av offentlig förevisning av djur även i fortsättningen bör ske i förordning och i föreskrifter (med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 8.1).

Ett förbud mot sjölejon och elefanter på cirkus kan anses utgöra ett nytt krav på tjänsteverksamhet som ska anmälas till kommissionen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

Prop. 2017/18:147

143

Prop. 2017/18:147 9		Vård av djur och operativa ingrepp
	9.1	Vård av skadade och sjuka djur

	Regeringens förslag: Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges
	nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt be-
	teende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämp-
	liga åtgärder snarast vidtas. Om skadan eller sjukdomen är så svår att
	djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret av-
	livas. Vid behov ska vården ges av en veterinär eller någon annan som
	tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens
	hälso- och sjukvård.

	Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Den av utredningen föreslagna lagtexten anger inte att det i vissa
	fall ska finnas en skyldighet att avliva djur. Utredningen föreslår att en-
	bart veterinär vid behov ska ge sjuka eller skadade djur vård.
	Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län, Jordbruksverket
	och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuter-
	na) påpekar att det finns fler behörighetsreglerade yrken än veterinärer
	och att det bör anges att även dessa kan ge vård.
	Länsstyrelserna i Örebro län och Västerbottens län stöder utredning-
	ens uttalande om att reglerna för djurhälsopersonal bör ses över, bl.a. för
	att se över vilka diagnoser olika yrkesgrupper ska kunna ställa. Karo-
	linska Institutet ser ett behov av att se över bestämmelserna om djurhäl-
	sopersonal och vad dessa innebär inom försöksdjursområdet.
	Jordbruksverket påminner om att behörighetsreglering av ett yrke in-
	nebär att man enbart får fullgöra arbetsuppgifter som man har kompetens
	för och att alla som tillhör djurhälsopersonalen därför kan ställa diagno-
	ser inom sina respektive yrkesroller. Detta förs även fram av Legitime-
	rade Sjukgymnasters Riksförbund och Svenska Hovslagareföreningen.
	Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att djurägarens ansvar för att
	söka vård hos professionell och legitimerad personal ska tydliggöras och
	att det bör tydliggöras i bestämmelsen att beteendestörningar inte enbart
	ska förebyggas utan även hanteras då de uppkommer. Sveriges Veteri-
	närförbund anser att det bör tydliggöras att personer med viss utbildning
	kan få behandla vissa sjukdomar inom ramen för villkorad läkemedels-
	användning och vid viltrehabilitering.
	Tropikföreningen Amazonas ifrågasätter hur kravet på avlivning är
	tänkt att tillämpas när det gäller mindre åkommor som är obotliga.
	Skälen för regeringens förslag: En grundläggande bestämmelse i
	djurskyddslagen är kravet i 2 § på att djur ska skyddas mot onödigt li-
	dande och sjukdom. I nuvarande djurskyddslag föreskrivs vidare i 9 § att
	om ett djur är sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt beteende visar
	tecken på ohälsa, ska djuret snarast ges nödvändig vård, vid behov av
	veterinär, eller andra åtgärder vidtas, om inte sjukdomen eller skadan är
	så svår att djuret måste avlivas omedelbart. I förarbetena till sistnämnda
	bestämmelse angavs bl.a. att det fanns ett behov av att djurhållarens
144	ansvar för djurens välfärd klarare skulle framgå och att detta kunde tyd-

liggöras genom ett krav på att nödvändig vård vid behov ska ges av en tillkallad veterinär. Det konstaterades också att begreppet ”sjukt” kan vara otydligt och det föreslogs mot den bakgrunden att det ska ställas krav på att en djurhållare vidtar åtgärder redan när djuret genom ett avvi- kande beteende visar tecken på ohälsa. Ändringen bedömdes bidra till att djur fortare kommer under adekvat behandling. Det konstaterades också att det vid tecken på ohälsa i vissa fall kan vara motiverat att vidta åtgär- der som inte faller under det som traditionellt betraktas som vård, exem- pelvis ändra foder eller flytta djur till en mer lämplig miljö. Det tydlig- gjordes därför att bestämmelsen omfattade även sådana andra åtgärder (prop. 2002/03:149, Ändringar i djurskyddslagen [1988:534], s. 12).

Regeringen anser i likhet med utredningen att bestämmelsen om skyl- dighet att ge djur vård i huvudsak bör föras över till den nya lagen.

SLU har föreslagit att det bör tydliggöras i bestämmelsen att beteende- störningar i form av s.k. stereotypier inte endast ska förebyggas utan även hanteras om de uppkommer. Regeringen bedömer dock att det före- slagna kravet på att ge vård eller vidta andra åtgärder när ett djur uppvi- sar tecken på ohälsa omfattar även situationer där djur uppvisar beteen- destörningar, varför något förtydligande om detta inte är nödvändigt. Se även avsnitt 7.2 där regeringen har föreslagit att djur ska hållas och skö- tas på ett sådant sätt att beteendestörningar förebyggs.

När det gäller frågan om ett djur vid svår sjukdom eller skada i stället för att ges vård måste avlivas underströks i förarbetena till nuvarande lag att bestämmelsen inte innebär något krav på att i vissa situationer avliva djur (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 55). Utredningen före- slår att det i en ny bestämmelse ska framgå att djur som är skadade eller sjuka ska ges nödvändig vård eller avlivas. Utredningen gör bedömning- en att i de fall där skadan eller sjukdomen inte går att bota eller lidandet kan lindras så ska djuret avlivas. Regeringen delar utredningens bedöm- ning att det är oförenligt med ett gott djurskydd att hålla ett djur vid liv om det är utsatt för allvarligt lidande som inte går att lindra. Sjukdomen eller skadan kan vara så svår att det utan tvekan är så att djuret måste avlivas omedelbart. Det kan även vara så att det först när behandling har inletts står klart att djuret fortsatt är utsatt för ett stort lidande och att det inte finns några utsikter att behandla sjukdomen eller skadan eller lindra djurets lidande. I en sådan situation ska djuret avlivas. Detta bör tydlig- göras i bestämmelsen om skyldighet att ge djur vård eller vidta andra åtgärder vid sjukdom och skada.

Tropikföreningen Amazonas ifrågasätter hur kravet på avlivning är tänkt att tillämpas när det gäller mindre åkommor som är obotliga. Rege- ringen vill framhålla att denna del av bestämmelsen tar sikte på att skydda djur från allvarligt lidande på grund av sjukdom eller skada. Djurhållare ska självfallet inte vara skyldiga att avliva djur på grund av mindre åkommor som endast medför ett begränsat lidande för djuret. Den slutliga bedömningen av vilket lidande som en sjukdom eller en skada eller själva behandlingen innebär för djuret och när det handlar om ett allvarligt lidande som inte kan lindras måste bli en fråga för djurhållaren att i dialog med veterinär eller annan djurhälsopersonal ta ställning till. I sammanhanget kan också klargöras att den föreslagna bestämmelsen inte innebär någon förändring av möjligheten för djurhållare att besluta om

Prop. 2017/18:147

145

Prop. 2017/18:147 att avliva djur av andra skäl än allvarligt lidande i samband med sjukdom eller skada.

Genom lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, som trädde i kraft den 1 januari 2010, infördes uttrycket djur- hälsopersonal. Med djurhälsopersonal avses enligt 1 kap. 4 § nämnda lag personer som är verksamma inom djurens hälso- och sjukvård och som har legitimation eller annan behörighet enligt lagen. För närvarande är, vid sidan av veterinär, även djursjukskötare ett legitimationsyrke. För hovslagare och för personer med viss legitimation enligt patientsäkerhet- slagen (2010:659) infördes behörighetsreglering genom ett godkännande- förfarande. I dagsläget finns därmed fler yrken än veterinär som är behö- righetsreglerade för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Jord- bruksverket har i sitt remissvar anfört att behörighetsreglering av ett yrke innebär att yrkesutövaren enbart får fullgöra arbetsuppgifter som denne har kompetens för. Detta innebär att veterinärer ska ställa veterinärmedi- cinska diagnoser men att övrig djurhälsopersonal kan ställa diagnos inom sina respektive yrkesroller. Detta kan, enligt Jordbruksverket, exempel- vis innebära att en hovslagare kan ställa diagnosen hovböld och en god- känd legitimerad tandläkare diagnosen tandfraktur. Regeringen delar Jordbruksverkets bedömning och föreslår att det av bestämmelsen ska framgå att vård, vid behov, ska ges av veterinär eller annan djurhälsoper- sonal.

Utredningen föreslår att regelverket för djurhälsopersonal ska ses över så att det klargörs att en första diagnos ska ställas av veterinär innan övrig djurhälsopersonal inleder terapi inom sina respektive kompetens- områden. Regeringen aviserade redan när lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård föreslogs att det i framtiden kommer att finnas skäl att se över lagstiftningen utifrån olika aspekter (prop. 2008/09:94, Verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, s. 70, 73, 74, 89 och 125). Till och med utgången av 2014 fick dock Jordbruksverket meddela föreskrifter om vilka yrkeskvalifikationer som ska anses vara likvärdiga med sådan examen som enligt 3 kap. 1 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård krävs för att erhålla legitimation som djursjukskötare. Regeringen bedömer att en översyn av lagstiftningen är meningsfull först när lagstiftningen har varit i kraft under en tillräcklig tid för att även mer långsiktiga effekter av lagstiftningen ska kunna ut- värderas och bedömas.

9.2Operativa ingrepp på och injektioner till djur

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att operativa ingrepp på eller injektioner till djur är förbjudna i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl, med undantag för ingrepp som görs eller injektioner som ges i en verksamhet som har godkänts av en djurför- söksetisk nämnd, förs över till den nya lagen.

Detsamma gäller bestämmelsen om att en veterinär eller någon an- nan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas om sådana åtgärder eller viss

annan behandling av djur behöver vidtas, med vissa angivna undantag

146

när det gäller brådskande åtgärder och i verksamhet som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även fortsättningsvis meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på och injektioner till djur, samt om undantag från kravet på veteri- närmedicinska skäl för sådana åtgärder och från kravet på att anlita veterinär eller djurhälsopersonal vid vissa åtgärder.

Det läggs till att operativa ingrepp ska göras under bedövning. Re- geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning.

Regeringens bedömning: Förslaget om att ”injektioner” ska er- sättas med ”penetration av hud och slemhinna” bör inte genomföras.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att det utöver förbudet att göra operativa in- grepp även ska vara förbjudet att penetrera hud och slemhinna i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl och att en sådan åtgärd endast ska få utföras av veterinär eller annan djurhälsopersonal. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen inte att ingrepp som görs eller injektioner som ges i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd ska vara undantagna från kravet på veterinärme- dicinska skäl. Utredningen föreslår också en något annorlunda formule- ring av bemyndigandena.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Statens veterinärme- dicinska anstalt, nio hästorganisationer, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, Svenska Kennelklubben samt Tropikföreningen Amazonas, påpekar att det även i framtiden måste vara tillåtet att göra ingrepp som inte är motiverade av veterinärmedicinska skäl, t.ex. avhorning och märkning. Många remissinstanser påpekar även att operativa ingrepp och injektioner även i framtiden kommer att behöva göras och ges av andra än veterinär och annan djurhälsopersonal.

ArcanumSkolan ifrågasätter att akupunktur ska likställas med operativa ingrepp. Svenska Equiterapeutförbundet påpekar att akupunktur inte görs under bedövning och att det inte finns lagstiftning för akupunktur inom humanmedicinen.

Svensk Djursjukvård poängterar att det är viktigt för djursjukvården att personer, med föreskriven utbildning, som inte tillhör djurhälsopersona- len, får utföra behandling som innebär penetration av huden. Länsstyrel- sen i Gotlands län efterfrågar ett förtydligande i föreskrift av vad som ska gälla för olika yrkeskategorier inom djurens hälso- och sjukvård.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att även användning av andra tekniker som inte innebär penetration av slemhinna behöver regle- ras. Näringslivets Regelnämnd anser att konsekvenserna av att ge en yrkeskategori monopol på en viss tjänst ska belysas tydligare.

Karolinska Institutet, Lunds och Göteborgs universitet, Vetenskapsrå- det och Stockholms Södra djurförsöksetiska nämnd anser att försöks- djurspersonal med föreskriven utbildning även ska få administrera läke- medel och utföra behandlingar som inte har beslutats av en djurför- söksetisk nämnd.

Prop. 2017/18:147

147

Prop. 2017/18:147 Jordbruksverket anser att uttrycket ”veterinär eller djurhälsopersonal” bör användas för att det ska vara möjligt att vända sig till en veterinär som inte bedriver djursjukvård yrkesmässigt. Verket menar att även behandling med receptbelagda läkemedel bör förbehållas veterinär eller annan djurhälsopersonal.

ArcanumSkolan, Svenska Akupunkturförbundet och Svenska Equitera- peutförbundet ifrågasätter förslaget eftersom det innebär att den som inte tillhör djurhälsopersonalen fortsättningsvis inte kan utföra akupunktur på djur. Organisationerna anser att utredningen inte har presenterat ett un- derlag som visar på behovet av den föreslagna begränsningen. Legitime- rade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) anser att behandling med akupunktur ska vara förbjuden för andra än djurhälso- personal.

Göteborgs Katthjälp anser att det bör finnas en generell möjlighet att söka dispens för ingrepp som inte specifikt nämns i Jordbruksverkets föreskrifter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelser

Ett förbud mot att göra operativa ingrepp på djur som inte är befogade av veterinärmedicinska skäl infördes 1988 i 10 § första stycket djurskydds- lagen. I förarbetena anfördes bl.a. att det är av stor vikt att det av lag- texten klart framgår att det är förbjudet att företa operativa ingrepp på djur, om inte ingreppet är befogat av veterinärmedicinska skäl (prop. 1987/88:93, s. 26). Det angavs också att även mindre ingrepp som kan göras tämligen enkelt är att anse som operativa ingrepp. Exempel på sådana ingrepp är kupering och näbbtrimning (prop. 1987/88:93, s. 56). Bestämmelsen har ändrats vid flera tillfällen, t.ex. kompletterades be- stämmelsen 2003 med ett förbud mot att ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl. I förarbetena angavs att det förekommer att djur ges injektioner under vissa s.k. alter- nativmedicinska behandlingar som är tveksamma från djurskyddssyn- punkt. För att förhindra att djur utsätts för onödigt lidande bedömde regeringen att injektioner borde regleras på samma sätt som operativa ingrepp (prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen m.m., s. 17).

I 10 § andra stycket anges att första stycket inte gäller ingrepp som görs eller injektioner som ges i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har enligt 10 § tredje stycket rätt att meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på eller injektioner till djur och att föreskriva om undantag från kravet på veterinärmedicinska skäl vid ope- rativa ingrepp och injektioner om det finns särskilda skäl.

I 11 § första stycket djurskyddslagen anges vidare att en veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas om någon av följande åtgär- der behöver vidtas:

1.operativa ingrepp på eller injektioner till djur,

2.annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjuk- dom eller skada hos djur, om behandling kan orsaka lidande som inte

148	är obetydligt, eller

3.behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning ge- nom injektion.

Enligt 11 § andra stycket gäller första stycket inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller att lindra dess lidande. Av tredje stycket följer vidare att i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får injektioner ges och ingrepp och behandlingar utföras också av den som har föreskriven utbildning.

Slutligen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer enligt fjärde stycket att meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

I förarbetena till 1988 års lag angavs att med anlitande av veterinär av- ses, liksom i 1944 års lag, att behandlingen ska utföras av veterinären själv eller efter hans anvisningar. När det gäller operativa ingrepp bör det i princip inte få förekomma att någon annan än veterinären själv verk- ställer ingreppet. Gäller det annan behandling kan det däremot ibland vara tillräckligt att veterinären lämnar anvisningar till någon annan om behandlingens utförande (prop. 1987/88:93, s. 57).

Enligt 4 kap. 1 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjuk- vård gäller dock numera som huvudregel ett förbud för den som utan att tillhöra djurhälsopersonalen yrkesmässigt utövar verksamhet inom dju- rens hälso- och sjukvård att utföra sådana åtgärder som anges i 11 § första stycket djurskyddslagen. Bestämmelser om undantag från detta förbud finns i föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. I 2 kap. 3 § samma lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen finns också bestämmelser om möjligheterna för den som tillhör djur- hälsopersonalen att överlåta uppgifter åt någon annan som tillhör djur- hälsopersonalen. En veterinär eller annan djurhälsopersonal kan med andra ord bara överlåta åt någon annan att utföra behandling på det sätt som beskrivs i de ovan angivna förarbetena till djurskyddslagen om detta också är förenligt med nuvarande behörighetslagstiftning.

Jordbruksverket har meddelat föreskrifter om en rad undantag för ope- rativa ingrepp och injektioner som får göras utan att det finns veterinär- medicinska skäl och utan att veterinär eller annan djurhälsopersonal behöver anlitas.

Krav på veterinärmedicinska skäl och att anlita viss personal

Utredningen föreslår att bestämmelserna i 10 och 11 §§ djurskyddslagen i stora delar förs över till den nya lagen. Utredningen föreslår dock att det även vid all penetration av hud eller slemhinnor (och inte endast vid injektioner) ska krävas att det finns veterinärmedicinska skäl och att veterinär eller annan djurhälsopersonal anlitas. Utredningen föreslår också att det ska införas ett krav på bedövning vid operativa ingrepp. Slutligen föreslår utredningen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för och undantag från förbudet mot operativa ingrepp och penetration av hud och slemhinnor utan veterinärmedicinska skäl och villkor för och undan- tag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp.

Enligt regeringens bedömning är bestämmelserna om att operativa in- grepp på och injektioner till djur enbart får göras av veterinärmedicinska

Prop. 2017/18:147

149

Prop. 2017/18:147 skäl av grundläggande betydelse för att säkerställa att djur inte onödigt- vis utsätts för ingrepp av t.ex. rena kosmetiska skäl eller som görs för att

	komma tillrätta med problem i en dålig djurhållning. Det finns dock, som
	flera remissinstanser betonar, ett stort behov av att i vissa situationer och
	för vissa syften göra ingrepp på djur som inte är veterinärmedicinskt
	befogade. Det kan t.ex. handla om behovet att avhorna kalvar eller att
	chipmärka och tatuera djur i identifieringssyfte. Mot den bakgrunden gör
	regeringen bedömningen att den nuvarande bestämmelsen i sak bör föras
	över till den nya lagen. Även bemyndigandet för regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter
	om operativa ingrepp på och injektioner till djur och om undantag från
	kraven, bör föras över till den nya lagen. Det bör inte längre uttryckligen
	anges att möjligheten att göra undantag från kravet på veterinärmedi-
	cinska skäl är begränsad till fall där det finns särskilda skäl. Någon skill-
	nad mot vad som nu gäller beträffande undantag från kraven beträffande
	operativa ingrepp och injektioner är dock inte avsedd.
	Göteborgs Katthjälp framför att det borde vara möjligt att söka dispens
	för ingrepp som inte specifikt nämns i Jordbruksverkets föreskrifter un-
	der förutsättning att ingreppen behövs för djurets välfärd och har tillräck-
	ligt stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet.
	Djurskyddslagen slår fast de grundläggande bestämmelserna om att
	operativa ingrepp på djur får göras endast när det är befogat av veteri-
	närmedicinska skäl och att sådana ingrepp ska göras av veterinär eller
	någon annan som tillhör djurhälsopersonalen. Jordbruksverket ges rätt att
	meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp och injektioner
	samt föreskrifter om undantag från förbudet mot operativa ingrepp och
	injektioner i andra fall än när det är veterinärmedicinskt befogat och när
	det finns särskilda skäl. Regeringen förutsätter att Jordbruksverket ändrar
	befintliga föreskrifter så att bestämmelserna är i överensstämmelse med
	vetenskap och beprövad erfarenhet och anser att bemyndigandena för
	Jordbruksverket täcker de behov som kan finnas av att meddela föreskrif-
	ter om vad som utöver det som framgår av djurskyddslagen och djur-
	skyddsförordningen ska gälla för operativa ingrepp på djur.
	Jordbruksverket föreslår att bestämmelsen om anlitande av veterinär
	eller annan djurhälsopersonal ska formuleras om för att det ska vara
	möjligt för en djurhållare att vända sig till en veterinär även om han eller
	hon inte bedriver djursjukvård yrkesmässigt. Med djurhälsopersonal
	avses dock enligt 1 kap. 4 § lagen om verksamhet inom djurens hälso-
	och sjukvård personer som har legitimation eller viss annan behörighet
	och som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Det finns
	med andra ord inte något krav på att personen i fråga ska bedriva djur-
	sjukvård yrkesmässigt för att omfattas av uttrycket djurhälsopersonal.
	Med djurens hälso- och sjukvård avses enligt 1 kap. 3 § första och andra
	stycket samma lag alla åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga,
	påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd
	hos djur samt utförande av operativa ingrepp på eller givande av injekt-
	ioner till djur i andra syften. Om någon med veterinärlegitimation eller
	annan behörighet enligt 1 kap. 4 § vidtar åtgärder som omfattas av 1 kap.
	3 § är han eller hon vid utförandet av åtgärden att anse som djurhälso-
	personal och omfattas av bestämmelserna om skyldigheter och ansvar för
150	djurhälsopersonal som finns i lagen om verksamhet inom djurens hälso-

och sjukvård. Det är med andra ord, med den föreslagna formuleringen, möjligt för en djurhållare att vända sig även till exempelvis en pension- erad legitimerad veterinär som inte längre bedriver djursjukvård yrkes- mässigt.

Krav på bedövning

Utredningen föreslår att det av bestämmelsen även ska framgå att opera- tiva ingrepp ska göras under bedövning och anger att det är en självklar- het att alla operativa ingrepp ska göras under bedövning. Utredningen gör vidare bedömningen att obedövad kastrering av smågrisar bör fasas ut inom tre år efter lagens ikraftträdande.

I nuvarande djurskyddslag finns inte något uttryckligt och generellt krav på bedövning. I stället föreskrivs i 25 § djurskyddsförordningen att vissa ingrepp ska ske under bedövning. Sedan den 1 januari 2016 gäller t.ex. enligt 25 § djurskyddsförordningen att kirurgisk kastrering av svin alltid ska ske under bedövning. I övrigt medför kravet på anlitande av veterinär och annan djurhälsopersonal vid genomförande av operativa ingrepp att bedövning i regel används vid operativa ingrepp.

Regeringen delar utredningens bedömning att det bör införas ett krav på att operativa ingrepp som huvudregel ska göras under bedövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör i enlig- het med utredningens förslag få rätt att meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp. Regeringens avsikt är det som huvudregel även i framtiden ska vara möjligt att utföra sådana ope- rativa ingrepp som i dag är tillåtna att utföra utan bedövning. Ett exempel på när det kan vara lämpligt att göra undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp är chipmärkning av djur, där lidandet vid märk- ningen är i princip lika stort som lidandet vid injektionen av bedöv- ningsmedlet. Det kan även finnas andra skäl att meddela föreskrifter om undantag där lidandet för djuret bedöms vara begränsat och där det finns klara fördelar, av djurskyddsskäl eller av andra tungt vägande skäl, med att utföra ett operativt ingrepp utan bedövning.

Förslaget om penetration av hud och slemhinna

Utredningen föreslår att uttrycket injektioner ska ersättas med ”pe- netration av hud och slemhinna”. Förslaget tar sikte på att det inte ska vara tillåtet för andra än djurhälsopersonal att behandla djur med aku- punktur. I utredningen görs bedömningen att det finns en risk att djur orsakas skada och lidande vid akupunktur eller annan penetration av hud och slemhinnor. Utredningen hänvisar till de överväganden som gjordes i betänkandet Alternativmedicinska behandlingsmetoder för djur (SOU 2001:16) i vilket det föreslogs att ingrepp som innebär penetration av hud och slemhinna bara skulle få utföras av veterinärer. Förslaget genomför- des inte.

I betänkandet Behörighet och ansvar inom djurens hälso- och sjukvård (SOU 2005:98) gjordes bedömningen att begränsningar i rätten att be- handla djur bara ska införas om det är motiverat av bl.a. djurskyddsskäl eller för att skydda djurs och människors hälsa. Att förbjuda yrkesutövare att företa vissa åtgärder är ett ingrepp i yrkesfriheten och den möjligheten ska därför tillämpas restriktivt. Regeringen delade i den proposition som

Prop. 2017/18:147

151

Prop. 2017/18:147 lämnades till riksdagen denna bedömning och konstaterade, i fråga om behandling av djur med akupunktur, att det, såvitt regeringen känner till, inte har rapporterats några problem med att andra yrkesgrupper utför akupunkturbehandlingar. I propositionen angavs vidare att regeringen är beredd att ompröva frågan om det i framtiden skulle visa sig att det finns problem med att akupunkturbehandlingar utförs av personer som inte tillhör djurhälsopersonalen (prop. 2008/09:94, s. 86). Utredningen pre- senterar inte något nytt underlag som skulle motivera ett förbud för den som inte tillhör djurhälsopersonalen att behandla djur med akupunktur. Regeringen anser därför att det i dagsläget inte är aktuellt att genomföra utredningens förslag.

Bestämmelsernas tillämpning i fråga om försöksdjur

Några remissinstanser anser att bestämmelsen bör ändras så att försöks- djurspersonal med föreskriven utbildning även får administrera läkeme- del och utföra behandlingar som inte har beslutats av en djurförsöksetisk nämnd. Sådan behandling föreslås vara under försöksdjursveterinärens ansvar. Enligt nuvarande lag gäller undantaget från förbudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl i fråga om försöksdjur enbart i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd. Detsamma gäller undantaget från kravet på att anlita veterinär eller annan djurhälso- personal för operativa ingrepp på, injektioner till eller behandling av djur. Regeringen bedömde i förarbetena till den nuvarande bestämmelsen att den tidigare lagtexten, som medgav undantag för djur som användes för ändamål enligt 19 § djurskyddslagen (dvs. djurförsök), var otydlig och kunde leda till den oönskade konsekvensen att ett operativt ingrepp görs på ett försöksdjur – utan anlitande av veterinär eller utan att det är veterinärmedicinskt befogat – även om djuret tillfälligt inte används i något djurförsök. För att undvika detta ansåg regeringen att undantags- bestämmelsen borde formuleras så att den knyter an till den godkända verksamheten i stället för till djuret (se prop. 2001/02:93 Ändringar i djurskyddslagen m.m., s. 18).

Regeringen har förståelse för behovet av att i vissa fall ta försöksdjurs- personal i anspråk för att utföra även sådana behandlingar av försöksdjur som inte omfattas av ett etiskt godkännande. Försöksdjurspersonal är välutbildad och har den kunskap och färdighet som krävs för att rent praktiskt genomföra vissa behandlingar av djur. Regeringen anser att Jordbruksverket bör undersöka behovet och lämpligheten av att i före- skrifter reglera vilka behandlingar, som inte omfattas av ett godkänt djurförsök, som försöksdjurspersonal ska få utföra på försöksdjur och i övrigt, vad som ska gälla för sådana behandlingar. Föreskrifter om detta kan meddelas med stöd av det i bestämmelsen föreslagna bemyndi- gandet.

I övrigt bör dock de nuvarande undantagen från kraven på veterinär- medicinska skäl och anlitande av djurhälsopersonal för verksamhet som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd föras över till den nya lagen. Att undantagen är begränsade till verksamhet som godkänts av en djurför- söksetisk nämnd kan också väcka frågan om vad som gäller vid djurför-

sök med sådana djurklasser där etiskt godkännande inte krävs. Som an-

152

getts i avsnitt 6.2 bör dock lagens bestämmelser i allmänhet tillämpas bara på vissa djurkategorier. Kraven på veterinärmedicinska skäl och anlitande av djurhälsopersonal vid operativa ingrepp och injektioner bör med hänsyn till detta inte tillämpas vid djurförsök med sådana djur- klasser där etiskt godkännande inte krävs. I annat fall skulle strängare regler gälla vid djurförsök med djurklasser, där det inte krävs ett etiskt godkännande, än för de djurklasser som omfattas av sådana krav. Detta är givetvis inte regeringens avsikt.

Behandling med receptbelagda läkemedel

Jordbruksverket föreslår att det till de i bestämmelsen uppräknade åtgär- derna som endast får göras av veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen ska fogas en ny punkt om behandling med receptbe- lagda läkemedel. Det är i dag möjligt att t.ex. beställa läkemedel över internet från länder som inte har förskrivningskrav. Även vid behand- lingar som har påbörjats av veterinär kan läkemedel bli över, och i dag finns inte någon uttrycklig reglering som säger att en djurhållare måste anlita en veterinär för att få inleda läkemedelsbehandling. Det innebär att djurhållaren själv kan ge sitt djur vård även med receptbelagda läkeme- del om han eller hon har tillgång till sådana utan ordination av veterinär. Jordbruksverket anser att detta inte är en godtagbar situation och ser ett begynnande djurskyddsproblem. Jordbruksverket bedömer att djurhållare i viss utsträckning kan ge sina djur egenvård utan att djurskyddet riske- ras, men att denna inte ska omfatta receptbelagda läkemedel. Liksom i dag bör det enligt verket ges möjlighet för regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer att föreskriva om undantag. Sådana kan villkoras, vilket, enligt Jordbruksverket, skulle ge uttrycket villkorad läkemedelsanvändning en reell innebörd.

Regeringen bedömer att frågan om användning av läkemedel är viktig från flera utgångspunkter. Det är viktigt från djurskyddssynpunkt att djur som är sjuka eller skadade får relevant vård. Om det finns behov av att behandla djur med läkemedel är en fråga som normalt bör avgöras av veterinär. I vissa fall får även en annan person avgöra om djur ska be- handlas med läkemedel. Ett exempel på detta är s.k. villkorad läkeme- delsanvändning som omnämns i Jordbruksverkets remissvar. Enligt gäl- lande föreskrifter får en veterinär under vissa förutsättningar förskriva läkemedel för villkorad läkemedelsanvändning för att användas av djur- hållare, för behandling av symtom eller för förebyggande av sjukdom, i dennes besättning, se 4 kap. i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2013:42) om läkemedel och läkemedelsanvändning. Regeringen bedömer att villkorad läkemedelsanvändning i framtiden kommer att vara mycket vanlig inom lantbruket. Det är därför, inte minst för att motverka utveckl- ing av antibiotikaresistens, viktigt att läkemedel hanteras på ett ansvars- fullt sätt. Jordbruksverket bedömer att det för närvarande saknas möjlig- heter att ställa krav på djurhållaren i fråga om hantering av läkemedel. Regeringen anser att frågan om att reglera användningen av receptbe- lagda läkemedel behöver övervägas ytterligare. En sådan reglering skulle kunna vara motiverad av andra skäl än djurskydd, t.ex. för att tillgodose behovet av ett gott smittskydd, bekämpning av antibiotikaresistens, livs- medelssäkerhet och folkhälsa. Det behöver därför också analyseras i

Prop. 2017/18:147

153

Prop. 2017/18:147 vilken lagstiftning en reglering av djurhållares användning av läkemedel i så fall bör ske.

Sammanfattande bedömning

Regeringen anser sammanfattningsvis att de nuvarande bestämmelserna om krav på veterinärmedicinska skäl och anlitande av veterinär eller annan djurhälsopersonal vid utförande av vissa åtgärder bör föras över till den nya lagen med tillägget att operativa ingrepp ska göras under bedövning och att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning.

9.3Förbud mot att tillföra hormoner

Regeringens förslag: Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrif- ter om villkor för eller förbud mot tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom förs över till den nya lagen med en viss språklig justering.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det på lagnivå införs ett förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdoms- symtom samt att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om eller i enskilda fall beslut om undantag från förbudet.

Remissinstanserna: De få remissinstanser som kommenterar förslaget tar upp frågan om att undantag behövs inom försöksdjursverksamhet och för att undvika dräktighet för t.ex. katter.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 12 § djurskyddslagen första stycket första punkten får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom. Bemyndigandet gäller enligt andra stycket inte ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter. I 28 § djurskyddsförordningen anges att det är förbjudet att tillföra djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom. Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag eller för ett särskilt fall medge undantag från första stycket.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i nuvarande djurskyddsförord- ning överförs till lagen utan några ändringar i sak. Regeringen har emellertid i avsnitt 5.2 gjort bedömningen att någon sådan generell för- flyttning från förordning till lag inte bör ske. Regeringen anser därför att ett förbud mot hormoner även fortsättningsvis kan regleras i djurskydds-

förordningen och att det nuvarande normgivningsbemyndigandet i 12 §

154

Prop. 2017/18:147 jordbruksverks föreskrifter om avlivning i praktiken innebär distansav-

	livning med vapen.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 13 §
	djurskyddslagen ska djur när de förs till slakt och när de slaktas skonas
	från onödigt obehag och lidande. Detsamma gäller när djur avlivas i
	andra fall. Av 14 § första stycket djurskyddslagen följer att husdjur vid
	slakt ska vara bedövade när blodet tappas av. Andra åtgärder vid slakten
	får inte vidtas innan djuret är dött. Kravet på bedövning gäller dock,
	enligt andra stycket, inte om djur till följd av sjukdom eller olycksfall
	måste slaktas genast. Regeringen eller den myndighet som regeringen
	bestämmer får enligt tredje stycket också meddela föreskrifter om undan-
	tag från bedövningskravet för fjäderfä och kaniner. Regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas också i 15 § djur-
	skyddslagen att meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avliv-
	ning av djur i andra fall.
	I 30 § djurskyddsförordningen anges att bedövning före slakt ska ske
	så att djuret snabbt blir medvetslöst och att medvetandet inte får åter-
	komma. Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka
	bedövningsmetoder som får användas. Enligt 31 § djurskyddsförordning-
	en får Jordbruksverket också meddela föreskrifter eller i det enskilda
	fallet besluta om undantag från bedövningskravet i 14 § första stycket
	djurskyddslagen för fjäderfä och kaniner. Jordbruksverket får slutligen
	enligt 32 § djurskyddsförordningen meddela ytterligare föreskrifter om
	slakt och om avlivning i andra fall. Regler om slakt och avlivning finns i
	Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:27)
	om slakt och annan avlivning av djur och, beträffande försöksdjur, i
	Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:26)
	om försöksdjur.
	Sedan den 1 januari 2013 tillämpas också rådets förordning (EG) nr
	1099/2009. Förordningen gäller enligt artikel 1.1 avlivning av djur som
	föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn, päls eller
	andra produkter samt avlivning av djur vid besättningsavlivning och
	därmed sammanhängande verksamhet. Med besättningsavlivning avses
	enligt artikel 2 n en process för avlivning av djur av folkhälso-, djur-
	hälso-, djurskydds- eller miljöskäl under tillsyn av den behöriga myndig-
	heten. Från förordningens tillämpningsområde undantas dock enligt
	artikel 1.3 djur som avlivas under vetenskapliga experiment som utförs
	under tillsyn av en behörig myndighet, under jakt och fiske eller under
	kultur- eller sportevenemang samt fjäderfä, kaniner och harar som av
	ägaren slaktas utanför ett slakteri för privat konsumtion i hemmet. I arti-
	kel 3 anges allmänna krav för avlivning och därmed sammanhängande
	verksamhet, bl.a. ska djur enligt artikel 3.1 förskonas från all smärta,
	plåga eller lidande som kan undvikas. Enligt artikel 4.1 får djur endast
	avlivas efter bedövning i enlighet med de metoder och de särskilda krav
	för tillämpningen av dessa metoder som anges i bilaga I. Avsaknad av
	medvetande och känsel ska bibehållas till dess att djuret är dött. Be-
	stämmelsen om bedövning ska dock inte tillämpas vid nödavlivning
	utanför ett slakteri eller om efterlevnaden av bestämmelserna skulle leda
	till omedelbar och allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet (arti-
	kel 1.2). Med nödavlivning avses avlivning av djur som är skadade eller
156	har en sjukdom som orsakar svår smärta eller svårt lidande och där det

inte finns någon annan praktisk möjlighet att lindra denna smärta eller detta lidande (artikel 2 d). Enligt artikel 4.4 ska kravet på bedövning inte heller gälla beträffande djur som slaktas med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter, under förutsättning att slakten äger rum i ett slakteri.

Medlemsstaterna får enligt artikel 26.1 behålla sådana strängare nat- ionella bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande. Medlemsstaterna skulle före den 1 januari 2013 underrätta kommissionen om sådana nationella bestämmelser. Sverige har skickat en sådan underrättelse. Därtill finns, under vissa i artikel 26.2 och 26.3 angivna förutsättningar, möjlighet för medlemsstaterna att också anta nya nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa ett mer omfattande skydd av djur vid tidpunkten för avlivning, bl.a. enligt artikel 26.3.c när det gäller slakt av djur med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter.

Bestämmelser om avlivning av försöksdjur finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (försöksdjursdirektivet). I bilaga IV anges tillåtna avlivningsmetoder och krav för användning av dessa. Där anges bl.a. att dekapitering utan föregående bedövning är tillåten av fåglar (om de väger under 250 g) och gnagare (om andra me- toder inte är möjliga att använda). Medlemsstaterna får enligt artikel 2 bibehålla bestämmelser som är strängare än direktivet och ska före den 1 januari 2013 informera kommissionen om sådana bestämmelser. Sverige har skickat en underrättelse till kommissionen om innehållet i gällande svenska bestämmelser. Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:26) om försöksdjur tillåts dekapitering utan föregående bedövning av fåglar och gnagare i vissa fall, i enlighet med direktivet.

De nuvarande bestämmelserna i djurskyddslagen om slakt och annan avlivning motsvaras delvis av de direkt tillämpliga bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. I de fall där både rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och djurskyddslagen är tillämpliga gäller i första hand förordningen, om inte de svenska bestämmelserna är strängare. Detta förhållande bör tydliggöras genom att det i djurskyddslagen anges att bestämmelserna gäller utöver vissa bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Genom denna skrivning tydliggörs också att be- stämmelsen i djurskyddslagen också gäller vid slakt eller avlivning som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde. Hänvisningen till EU-förordningen är av upplysande karaktär. Mot den bakgrunden och då det inte heller i övrigt finns skäl att hänvisa till en viss lydelse av EU- förordningen bör hänvisningen vara dynamisk.

Som konstaterats ovan gäller kravet på bedövning i dag endast när djur slaktas, dvs. avlivas i syfte att användas som livsmedel. Utredningen föreslår att kravet utökas till att gälla även när djur avlivas i andra fall. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att en sådan utvidgning av bedövningskravet bör göras i den nya bestämmelsen. Behovet av bedöv- ning för att förhindra lidande hos djuret vid avlivning genom avblodning är lika stort oavsett i vilket syfte som avlivningen sker. Bedövningskravet enligt artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 gäller även vid avlivning i annat syfte än slakt. Ett införande av bedövningskrav även

Prop. 2017/18:147

157

Prop. 2017/18:147 vid avlivning genom avblodning i andra fall än slakt innebär därmed inte att det införs ett nytt krav som är strängare än kraven i rådets förordning

	(EG) nr 1099/2009.
	Enligt utredningens förslag ska det inte längre vara möjligt att avliva
	djur som till följd av sjukdom eller olycksfall måste slaktas genast genom
	blodavtappning utan bedövning. Utredningen föreslår också att bemyn-
	digandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
	att meddela föreskrifter om undantag från bedövningskravet för fjäderfä
	och kaniner ska tas bort. Som det har beskrivits ovan är, enligt artikel 1.2
	i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, avlivning utan bedövning tillåten
	i vissa situationer. Medlemsstaterna har enligt artikel 26 endast be-
	gränsade möjligheter att anta nya bestämmelser som är strängare än för-
	ordningen. Det undantag som nu finns i 14 § andra stycket djurskydds-
	lagen är dock i vissa avseenden vidare än det som följer av artikel 1.2 i
	rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och är tillämpligt även i situationer
	som inte regleras av förordningen. Regeringen gör därför bedömningen
	att både undantaget i 14 § andra stycket djurskyddslagen och bemyndi-
	gandet i 14 § tredje stycket bör tas bort. I stället bör avlivning genom
	avblodning utan bedövning vara tillåten endast i sådana situationer som
	anges i artikel 1.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Hänvisningen
	till artikel 1.2 och 2 d inskränker bedövningskravet i djurskyddslagen och
	påverkar därmed det materiella innehållet i den svenska bestämmelsen.
	Sverige har enligt EU-förordningen vissa möjligheter att ha strängare
	bestämmelser. Om artikel 1.2 skulle ändras kan det därför finnas anled-
	ning för riksdagen att ta ställning till om hänvisningen i djurskyddslagen
	ska kvarstå och då med syftning på förordningen i dess ändrade lydelse.
	Hänvisningen till artikel 1.2 och 2 d bör därmed knytas till den nuva-
	rande (och ursprungliga) lydelsen.
	Regeringen vill dock understryka att något undantag från bedövnings-
	kravet vid religiös slakt, som föreskrivs i artikel 4.4 i rådets förordning
	(EG) nr 1099/2009, fortfarande inte ska tillämpas i Sverige.
	Däremot är enligt försöksdjursdirektivet och de nuvarande föreskrifter-
	na som Jordbruksverket har meddelat avlivning av försöksdjur genom
	dekapitering utan föregående bedövning tillåten i vissa fall. Sverige får
	enligt direktivet inte införa nya bestämmelser som är strängare än direk-
	tivet. Regeringen bedömer därför att avlivning av försöksdjur utan före-
	gående bedövning i vissa fall, i enlighet med Jordbruksverkets nuvarande
	föreskrifter, bör vara tillåten. Regeringen återkommer i avsnitt 10.3 med
	förslag till ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
	regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet
	på bedövning vid avlivning genom avblodning när det gäller försöksdjur.
	Genom tillämpning av detta bemyndigande kan nuvarande regler be-
	träffande avlivning av försöksdjur bibehållas.
	Utredningen föreslår att de bestämmelser som i dag finns i 30 § djur-
	skyddsförordningen förs över till lagen. Regeringen delar i denna del inte
	utredningens bedömning (se avsnitt 5.2) och anser att denna mer detalje-
	rade reglering bör ske i förordning eller föreskrift. De synpunkter som
	remissinstanserna framför i dessa delar får beaktas vid beredningen av
	djurskyddsförordningen.
	Statens veterinärmedicinska anstalt menar att det är av stor vikt att un-
158	dantag från bedövningskravet görs för halsdislokation och dekapitering

av fjäderfä om det är nödvändigt i diagnostiskt syfte för att snabbare Prop. 2017/18:147 kunna få diagnos vid sjukdomsutbrott. Möjligheterna att använda dessa

metoder vid avlivning är dock redan i dag begränsade enligt förordning (EG) nr 1099/2009 (om det är fråga om djur som hålls för animaliepro- duktion) och Jordbruksverkets föreskrifter (om det är fråga djur som inte omfattas av EU-förordningen). Regeringen bedömer inte att möjligheten att använda dessa metoder påverkas av det nu föreslagna bedövningskra- vet vid avblodning.

Svenska Samernas Riksförbund anser att nackstick på ren bör vara tillå- tet i nödsituationer. Nackstick är en åtgärd för att paralysera djuret innan det avlivas genom avblodning. Nacksticket innebär dock inte att djuret blir bedövat. Nackstick är därmed aldrig en tillåten bedövningsmetod. Det är, och kommer även fortsättningsvis, att i och för sig vara möjligt att avliva djur som hålls för produktion genom avblodning utan bedövning i den utsträckning som medges enligt artikel 1.2 och 2 d i förordning (EG) nr 1099/2009. Även vid nödavlivning gäller dock bestämmelsen i artikel 3.1 om att djur ska förskonas från all smärta, plåga eller lidande som kan undvikas vid tidpunkten för avlivning och därmed sammanhängande verksamhet. Användandet av nackstick i samband med en nödavlivning bör vid behov regleras i de ytterligare föreskrifter om avlivning som meddelas med stöd av bemyndigandet som föreslås i avsnitt 10.3.

10.2	Den officiella veterinärens skyldigheter

Regeringens bedömning: Bestämmelser om skyldighet för en offici-
ell veterinär att vidta vissa åtgärder vid slakt bör även fortsättningsvis
finnas i förordning.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår till skillnad från regering-
en att bestämmelserna om officiella veterinärers skyldigheter ska föras
över till lagen från den nuvarande djurskyddsförordningen.
Remissinstanserna: Jordbruksverket och Djurskyddet Sverige ställer
sig positiva till förslaget. Länsstyrelserna i Skåne län och Dalarnas län
samt Djurens Rätt ställer sig också positiva till förslaget, men framför
vissa önskemål om rapportering av djurskyddsproblem.
Livsmedelsverket menar att bestämmelserna om förbud mot slakt och
om att vidta andra åtgärder som omedelbart krävs från djurskyddssyn-
punkt redan täcks av annan lagstiftning (punkterna 1 och 2 i avsnitt II
kapitel IV i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 854/2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomföran-
det av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att
användas som livsmedel) och därför bör utgå. Vidare gör Livsmedelsver-
ket bedömningen att det är väsentligt från djurskyddssynpunkt att den
officiella assistenten, i de fall som den officiella veterinären inte är när-
varande vid slakteriet, ska kunna fatta beslut om omedelbar avlivning av
djur.
Skälen för regeringens bedömning: I 32 a § första stycket djur-
skyddsförordningen anges att den officiella veterinären, om ett djur ut-
sätts eller kan antas bli utsatt för onödigt lidande på ett slakteri, ska för-
bjuda slakt, besluta om omedelbar avlivning av djuret eller vidta andra		159

Prop. 2017/18:147 åtgärder som omedelbart krävs från djurskyddssynpunkt. Jordbruksverket bemyndigas enligt andra stycket att meddela ytterligare föreskrifter om

	en officiell veterinärs uppgifter från djurskyddssynpunkt.
	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den
	29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomfö-
	randet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda
	att användas som livsmedel reglerar i bilaga I, avsnitt II, kapitel IV,
	punkterna 1–4 skyldigheter för den officiella veterinären att vidta åtgär-
	der om djurskyddsbestämmelser inte uppfylls. Den officiella veterinären
	ska i sådana fall verifiera att livsmedelsföretagaren omedelbart vidtar
	åtgärder för att rätta till bristerna och hindra att de upprepas. Vidare
	anges att den officiella veterinären ska ha en proportionerlig och pro-
	gressiv inställning till tvångsåtgärder, från att ge instruktioner till att
	sakta ned och avbryta produktionen, beroende på problemets art och
	allvar. I förekommande fall ska den officiella veterinären underrätta
	övriga behöriga myndigheter om djurskyddsproblemen.
	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 innebär
	således en allmän skyldighet för den officiella veterinären att tillse att
	brister från djurskyddssynpunkt rättas till och att i samband med detta
	besluta om proportionerliga åtgärder. Enligt regeringens bedömning
	innebär den nuvarande bestämmelsen i 32 a § djurskyddsförordningen en
	mer specificerad skyldighet att i en viss angiven situation vidta vissa
	angivna åtgärder, som i viss mån kan anses gå utöver de skyldigheter
	som åläggs den officiella veterinären enligt Europaparlamentets och
	rådets förordning (EG) nr 854/2004.
	I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den
	15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för
	att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och
	av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växt-
	skyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förord-
	ningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr
	1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och
	(EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr
	1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG,
	2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparla-
	mentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004,
	rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG,
	96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (den
	nya kontrollförordningen) anges i artikel 146.1 att Europaparlamentets
	och rådets förordning (EG) nr 854/2004 ska upphöra att gälla med verkan
	från och med den 14 december 2019. Bestämmelserna i Europaparlamen-
	tets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 bilaga I ersätts delvis med
	bestämmelser i den nya kontrollförordningen och delvis genom delege-
	rade och genomförandeakter som kommer att beslutas med stöd av artik-
	larna 18.7 och 18.8 i den nya kontrollförordningen. Det pågår för närva-
	rande ett arbete inom Regeringskansliet med att analysera vilka nation-
	ella författningsändringar som krävs för att anpassa svensk rätt till den
	nya kontrollförordningen. Regeringen avser att i ett senare lagstiftnings-
	ärende återkomma med sådana författningsförslag.
	Regeringen bedömer mot den bakgrunden att det även fortsättningsvis
160	kan finnas ett behov av kompletterande nationella bestämmelser om

skyldigheter för den officiella veterinären att vidta åtgärder, men anser Prop. 2017/18:147 till skillnad från utredningen att frågan liksom i dag bör regleras på för-

ordningsnivå.

10.3Bemyndigande att meddela föreskrifter om slakt och avlivning

Regeringens förslag: Bemyndigandet i nuvarande lag för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall förs över till den nya lagen. Det läggs också till ett bemyndigande att meddela före- skrifter om undantag från kravet på bedövning vid avlivning genom avblodning när det gäller försöksdjur.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår också specifika bemyndiganden om att med- dela föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som får användas och om en officiell veterinärs uppgifter på slakteri från djurskyddssynpunkt.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget.

Livsmedelsverket anser att bemyndigandet att meddela föreskrifter om en officiell veterinärs uppgifter på slakteri från djurskyddssynpunkt re- dan täcks in av förslaget om ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll ska bedrivas och att punkten därmed är onödig.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 15 § djurskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare bestämmelser om slakt och om avlivning av djur i andra fall. Enligt 30 § andra stycket djurskyddsförordningen bemyndigas Jordbruksverket att meddela föreskrifter om vilka bedöv- ningsmetoder som får användas. Vidare får Jordbruksverket enligt 32 § djurskyddsförordningen meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall. Sådana föreskrifter finns framförallt i Sta- tens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:27) om slakt och annan avlivning av djur.

Enligt regeringens bedömning är det fortfarande lämpligt att föreskrif- ter om mer detaljerade bestämmelser om slakt och annan avlivning med- delas av regeringen eller Jordbruksverket. Det bemyndigande som finns i 15 § djurskyddslagen bör därför föras över till den nya lagen. En möjlig- het att meddela föreskrifter om den officiella veterinärens skyldigheter kan, såsom Livsmedelsverket påpekar, anses följa av den nuvarande be- stämmelsen i 25 § första punkten djurskyddslagen och utredningens förslag till allmänt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur offent- lig kontroll ska bedrivas (se vidare i avsnitt 13.4). Regeringen anser där- för inte att det finns ett behov av ett särskilt bemyndigande om detta.

Eftersom regeringen inte föreslår att den mer detaljerade bestämmelsen beträffande bedövning som i dag finns i 30 § första stycket ska överföras till lagen, anser regeringen inte heller att det är nödvändigt att särskilt ange att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som får användas.

161

Prop. 2017/18:147 Detta måste anses omfattas av bemyndigandet att meddela ytterligare föreskrifter om slakt och annan avlivning.

Så som angetts i avsnitt 10.1 är, enligt försöksdjursdirektivet och de föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket, avlivning av försöks- djur genom dekapitering utan föregående bedövning tillåten i vissa fall. Sverige får enligt direktivet inte införa nya bestämmelser som är sträng- are än direktivet. Regeringen bedömer därför att avlivning av försöksdjur utan föregående bedövning i vissa fall, i enlighet med Jordbruksverkets nuvarande föreskrifter, bör vara tillåten. Regeringen föreslår därför att det i lagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning vid avlivning genom avblodning när det gäller för- söksdjur. Genom en tillämpning av detta bemyndigande kan nuvarande regler beträffande avlivning av försöksdjur behållas.

	11	Godkännande och registrering
	11.1	Förprövning av förvaringsutrymmen och
		verksamhetstillstånd

	Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen eller
	den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
	skyldighet att låta förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för
	djur samt hägn förs över till den nya lagen utan ändring i sak. Även
	bestämmelsen om krav på tillstånd för viss djurhållning som bedrivs
	yrkesmässigt eller i större omfattning förs över till den nya lagen. Det
	tydliggörs att sådana tillstånd får återkallas om tillståndshavaren inte
	längre kan anses lämplig att bedriva verksamheten eller om de an-
	läggningar där verksamheten bedrivs inte längre är lämpliga från djur-
	skyddssynpunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen be-
	stämmer ska även fortsättningsvis kunna meddela föreskrifter om un-
	dantag från tillståndskravet.
	Regeringens bedömning: Regeringen eller den myndighet som re-
	geringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen
	meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar en verksamhet ska
	anses vara av större omfattning. Det behövs ingen upplysnings-
	bestämmelse om detta.
	Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer inte med re-
	geringens förslag. Utredningen föreslår att det i lagen ska införas en
	skyldighet att låta förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för djur
	från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Förprövningskravet ska gälla
	för alla djurslag om djuren hålls i yrkesmässig verksamhet eller i en
	verksamhet av större omfattning. Regeringen eller den myndighet som
	regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om villkor
	för förprövning, kontroll av utrymmen, undantag från kravet på förpröv-
162	ning och vad som avses med större omfattning. Kravet på förprövning

ska enligt utredningens bedömning ersätta det nuvarande kravet på till- stånd för viss djurhållning (s.k. § 16-tillstånd). Utredningen anser också att aspekter som t.ex. möjlighet till bete och smittskydd bör ingå eller tas större hänsyn till i förprövningen.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Jönköpings län och Hallands län samt Djurskyddet Sverige, tillstyrker i huvudsak den föreslagna be- stämmelsen, medan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen generellt är negativa till för- slagen.

Bl.a. flera länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, flera djurskyddsorga- nisationer, LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäring- en, Svenska Djurparksföreningen och Tropikföreningen Amazonas, framhåller förprövningens värde som instrument och välkomnar att för- prövningen föreslås finnas kvar.

När det gäller förslaget att förprövningen ska omfatta flera typer av verksamheter än i dag är flera länsstyrelser, nio hästorganisationer, Djur- skyddet Sverige, Hushållningssällskapens Förbund och Tropikföreningen Amazonas positiva till detta. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att för- prövningen behöver omfatta fler stallar än de med yrkesmässig djurhåll- ning eller djurhållning i större omfattning, eftersom kompetensen ofta kan vara bristfällig vid begränsad djurhållning. Länsstyrelsen i Gävle- borgs län, Djurens Rätt, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Svenska Kennelklubben, LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och Zoobranschens Riksförbund motsätter sig i stället förslaget.

Jordbruksverket anser att en noggrann analys måste göras av huruvida måluppfyllelsen med tillståndsgivningen uppnås om tillståndskravet ersätts med ett krav på förprövning. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att förprövning inte kan ersätta tillstånd för viss djurhållning, s.k. § 16- tillstånd, men kan vara ett komplement. Svenska Kennelklubben föreslår att sällskapsdjur ska undantas från kravet på förprövning, eftersom det troligtvis inte skulle få någon större betydelse för dessa djurslag.

När det gäller förprövning av verksamhet som bedrivs i bostadshus är fem remissinstanser negativa till förslaget och ytterligare sju remiss- instanser anser att det är oklart hur det ska gå till. Fyra remissinstanser anser att sådan verksamhet inte kommer att omfattas av kravet på för- prövning. Det är länsstyrelser, Djurskyddsinspektörernas Riksförening och Riksföreningen Svensk Fågelhobby som har kommenterat denna aspekt av förslaget.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län är positiv till att även djurhåll- ning för offentlig förevisning kan komma att omfattas av kravet på för- prövning, men anser att det måste förtydligas vilka verksamheter som omfattas av kravet på tillstånd för offentlig förevisning liksom hur för- prövning och tillstånd ska samordnas.

Att förprövningen skulle utökas till att omfatta annat än själva lokaler- na, t.ex. tillgång till betesmark, mer omfattande smittskydd samt etolo- giska aspekter är bl.a. flera länsstyrelser, Jordbruksverket, SLU, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Hus- hållsällskapens Förbund och Sveriges Hunddagisförening positiva till, medan Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Näringslivets Regel-

Prop. 2017/18:147

163

Prop. 2017/18:147 nämnd, LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och Svenska Djurparksföreningen är negativa till det.

Jordbruksverket håller med om att förprövningen bör utökas, men framhåller att avgränsningen av vad förprövningen innehåller blir mindre tydlig. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, SLU, Hushållningssäll- skapens Förbund, Djurskyddsinspektörernas Riksförening och Svenska Hovslagarföreningen anser att förprövningen bör omfatta annat än själva byggnaden, t.ex. utrymmen som används vid lastning av djur, lösningar för kontroll och behandling av djur, möjlighet till betesdrift, utevistelse och träning. Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller vikten av ett förebyggande smittskydd och anser att smittskydd ska beaktas vid om- och nybyggnation eftersom smittskyddsmässig planering av lokaler och möjlighet att sanera dessa samt vid behov tillgång till sjukbox, isolering och karantän, är väsentliga faktorer. Svenska Kommunalarbetarförbundet anser att man vid förprövning bör ta hänsyn till arbetsmiljölagens regel- verk för att förhindra att byggnaden i ett senare skede måste ändras.

Flera länsstyrelser, samt SLU och Zoobranschens Riksförbund menar att utökad förprövning kan ge en ökad arbetsbörda för länsstyrelsen, vilket innebär att ytterligare resurser kommer att krävas. Länsstyrelsen i Värmlands län anser vidare att de resurser som skulle krävas för att bygga upp smittskyddskompetens på länsstyrelserna är orimliga och föreslår i stället att en smittskyddsutredning ska bifogas som underlag till förprövningsansökan. Vissa hästorganisationer anser att hästnäringens ackrediterade tillsynsorganisationer bör kunna ansvara för förprövningen.

Förslaget att s.k. § 16-tillstånd ska tas bort ses som positivt av bl.a. tre länsstyrelser, nio hästorganisationer samt LRF och ytterligare nio organi- sationer inom lantbruksnäringen. Majoriteten av länsstyrelserna, Djurens Rätt, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurskyddsinspektörernas Riksför- ening, Föreningen BLANDIS, Svenska Kennelklubben, Sveriges Veteri- närförbund och Zoobranschens Riksförbund motsätter sig förslaget. Om tillstånden blir kvar ser SLU en klar förenklingspotential.

När det gäller slopandet av § 16-tillståndet anser Djurskyddsinspektö- rernas Riksförening att den nuvarande tydligheten med en för verksam- heten ansvarig person riskerar att gå förlorad och djurhållaren får heller inte någon bekräftelse på att verksamheten som helhet är godkänd. Vi- dare anser man att lämplighetsprövningen är en viktig del av tillstånds- förfarandet. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att all djurhåll- ning av sällskaps- och hobbydjur i större omfattning bör omfattas av krav motsvarande de som gäller för häst, hund och katt i dag. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att tillståndsprövningen är enklare för både kon- trollmyndigheten och djurägaren och bättre eftersom den innehåller en lämplighetsbedömning av verksamhetsutövaren som går utöver kompe- tenskravet. Även Kammarrätten i Stockholm menar att lämplighetskravet går utöver kompetens och utbildning. Länsstyrelsen i Skåne län och Svenska Djurskyddsföreningen anser att förprövning inte räcker till eftersom verksamhetsutövaren har mycket stor betydelse. Länsstyrelsen i Hallands län menar å sin sida att kravet på lämplighet enligt § 16 är svårbedömt och att man redan i dag baserar bedömningen på verksam- hetsutövarens utbildning och hur denne har följt djurskyddsbestämmel- serna.

164

Länsstyrelsen i Södermanlands län menar att verksamheter som är	Prop. 2017/18:147
öppna för allmänheten eller som utbildar nya djurhållare måste föregå
med gott exempel och därför bör en lämplighetsbedömning göras innan
verksamheten startar. § 16-tillstånden bör därför finnas kvar och även
omfatta utbildningsverksamhet. På samma sätt så anser SLU att det är
extra viktigt att yrkesmässig hästhållning fungerar tillfredsställande,
eftersom verksamhetsutövarna fungerar som kunskapsspridare.
Kammarrätten i Stockholm menar att den förebyggande kontrollen för-
svinner om man ersätter tillstånden med anmälningsplikt och förpröv-
ning. Dessutom försvinner länsstyrelsernas möjligheter till ingripande
om lämplighetskravet tas bort. Föreläggande kan meddelas, men möjlig-
heten att besluta att verksamheten ska upphöra finns inte. Länsstyrelsen i
Stockholms län, Sollefteå kommun, Djurskyddsinspektörernas Riksför-
ening och Sveriges Veterinärförbund påpekar att den förebyggande
kontrollen kommer att försvinna, vilket man anser vara ett problem
eftersom vissa verksamheter, t.ex. oseriösa hunduppfödare, uppvisar
stora brister i dag. Även Länsstyrelserna i Dalarnas län och Jämtlands
län samt SLU anser att tillståndsprövningen har varit värdefull för det
förebyggande djurskyddsarbetet. Länsstyrelsen i Örebro län menar att en
anmälningsplikt skulle verka förebyggande på samma sätt som § 16-
tillstånden, förutsatt att kontrollmyndigheten har resurser att kontrollera
verksamheten inom rimlig tid efter anmälan.
Sveriges Hunddagisförening, SLU, Länsstyrelserna i Värmlands län,
Gävleborgs län och Örebro län, Jordbruksverket, Svenska Djurskydds-
föreningen, Hushållningssällskapens Förbund och Tropikföreningen
Amazonas ser positivt på förenkling och likriktning av förprövning, men
Svenska Djurskyddsföreningen är inte övertygad om fördelarna med att
ersätta § 16-tillstånden med ett lokalgodkännande och Jordbruksverket
menar att man måste säkerställa att det nya systemet ger samma resultat.
Sollefteå kommun menar dock att förslaget tycks vara mer komplicerat än
dagens system. Hästföretagarna anser att samma krav bör ställas på alla
djurägare, inte enbart vid yrkesmässig eller storskalig djurhållning.
LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen samt
Hästföretagarna och Näringslivets Regelnämnd anser att det finns behov
av att klargöra förprövningens juridiska status.
LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och
Näringslivets Regelnämnd anser att förslagen om förprövning inte är
tillräckligt utredda och organisationerna inom lantbruksnäringen samt
Zoobranschens Riksförbund och Riksförbundet Svensk Fågelhobby me-
nar vidare att förslagen är orealistiska och oproportionerliga och att de
leder till att förprövningen utökas kraftigt. Näringslivets Regelnämnd
anser att systemet måste bli mer förutsägbart och att målen med förpröv-
ningen inte blir tydligare med de tillägg som utredningen presenterar.
Vidare framhålls att en för strikt tillämpning av förprövningskravet kan
verka tillväxthämmande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Nuvarande bestämmelser om förprövning och verksamhetstillstånd
Enligt 3 a § första stycket första punkten djurskyddslagen bemyndigas
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela	165

Prop. 2017/18:147 föreskrifter om skyldighet att låta förpröva stall och andra förvarings- utrymmen för djur samt hägn. Av 5 § djurskyddsförordningen följer att

	sådana utrymmen eller hägn för hästar, för djur som föds upp eller hålls
	för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar samt för djur som
	används i sådan undervisning som inte är djurförsök på förhand ska god-
	kännas från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Förprövning krävs både
	vid uppförande och vid till- eller ombyggnad. Förprövning krävs även
	när ett utrymme eller hägn ändras på ett sätt som är av väsentlig bety-
	delse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt eller när ett utrymme eller
	hägn som förut har använts för annat ändamål tas i anspråk eller inreds
	för sådan djurhållning eller djuruppfödning. I 37 § djurskyddsförord-
	ningen anges att en zoologisk trädgård, djurpark eller liknande anlägg-
	ning inte får tas i bruk för offentlig förevisning av djur innan den har
	godkänts av länsstyrelsen. Detsamma gäller vid omflyttning av djuren
	och vid ny-, till- eller ombyggnad av någon betydelse. Enligt 55 § första
	stycket djurskyddsförordningen får anläggningar och andra förvarings-
	utrymmen för försöksdjur inte uppföras, byggas till eller byggas om utan
	att Jordbruksverket på förhand har godkänt anläggningarna eller förva-
	ringsutrymmena från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Detsamma
	gäller när sådana anläggningar eller utrymmen ändras på ett sätt som är
	av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt eller när
	en befintlig anläggning eller ett utrymme som tidigare har använts för
	annat ändamål tas i anspråk eller inreds som en anläggning eller ett för-
	varingsutrymme för försöksdjur.
	I förarbetena till den nuvarande djurskyddslagen angavs att förpröv-
	ning av djurstallar, liksom tidigare, bör vara ett uttryck för en strävan att
	med en god stallmiljö och lämpliga skötselmetoder öka förutsättningarna
	för ett gott hälsotillstånd hos djuren samt att prövningen bör omfatta alla
	faktorer i miljö och skötsel som har betydelse för djurhälsa och djurbete-
	ende och därmed för djurskyddet (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag,
	m.m., s. 20).
	Enligt 16 § första stycket djurskyddslagen krävs tillstånd till verksam-
	heten för den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller, föder
	upp, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller tar emot sällskapsdjur för
	förvaring eller utfordring. Detsamma gäller den som yrkesmässigt eller i
	större omfattning håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar
	emot hästar för förvaring eller utfodring eller använder hästar i ridskole-
	verksamhet. Slutligen gäller tillståndsplikt för den som yrkesmässigt eller
	i större omfattning föder upp pälsdjur. Vid tillståndsprövningen ska en-
	ligt tredje stycket särskild hänsyn tas till att den sökande kan anses vara
	lämplig att bedriva verksamheten och att de anläggningar i vilka verk-
	samheten ska bedrivas är lämpliga från djurskyddssynpunkt. Regeringen
	eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt fjärde stycket
	meddela föreskrifter om villkoren för att en verksamhet ska anses vara av
	större omfattning och undantag från kravet på tillstånd enligt första
	stycket.
	I förarbetena konstaterades att det krav på tillstånd för bl.a. kennlar och
	hundpensionat som hade införts 1965 hade medfört en mycket god stan-
	dard när det gällde hanteringen av hundar i dessa verksamheter. Depar-
	tementschefen ansåg därför att tillståndsplikten borde behållas och att
166	den också borde utökas till ridskoleverksamhet, hästuthyrning och päls-

djursuppfödning (se prop. 1987/88:93, s. 30–31). År 2002 utökades till- ståndskravet till nuvarande lydelse. Det konstaterades att bl.a. uthyrning av vakthundar och fodervärdsverksamhet för hästar också är verksamhet- er som är av sådan karaktär att de kräver att den ansvariga personen har goda kunskaper om djur och även i övrigt har förutsättningar att driva en dylik verksamhet, t.ex. för ändamålet lämpliga faciliteter. Detsamma ansågs gälla även yrkesmässig hantering eller hantering i större omfatt- ning av andra sällskapsdjur än hundar, t.ex. reptiler. Det kunde även antas att vissa av dessa verksamheter inte sällan styrs av ekonomiska intressen på bekostnad av djurens välfärd (se prop. 2001/02:93, Ändring- ar i djurskyddslagen, m.m., s. 19).

Utredningens förslag att ersätta tillståndskrav med utökad förprövning

Utredningen föreslår att det nuvarande kravet enligt 16 § djurskydds- lagen på tillstånd till vissa verksamheter tas bort och att kravet på för- prövning i stället ska framgå av lagen och omfatta alla lokaler där djur hålls yrkesmässigt eller annars i en verksamhet av större omfattning. Den lämplighetsprövning av den sökande som i dag görs enligt 16 § tredje stycket djurskyddslagen bör enligt utredningen ersättas med ett utökat krav på kompetens och utbildning (se avsnitt 7.3). Utredningens förslag föranleds av en ambition att förenkla lagstiftningen och likrikta de krav som ställs på olika djurverksamheter så att de blir mer enhetliga och logiska till sin struktur. De eventuella skillnader i omfattningen av för- prövning som bör gälla mellan olika djurverksamheter bör enligt utred- ningen anges i myndighetsföreskrifter.

Fortsatt krav på förprövning och verksamhetstillstånd

Regeringen tog i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) ställning till att förprövningen även fortsättningsvis bör vara obligatorisk, men bedömde att Jordbruksverket bör se över möjligheter att förenkla och förbättra processen. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att både förpröv- ning av lokaler och tillståndsprövning av vissa verksamheter fyller en viktig funktion för att förebygga att djurskyddsproblem uppstår.

Regeringen har i avsnitt 7.3 föreslagit att ett grundläggande kompe- tenskrav bör införas men bedömt att det inte bör införas något krav på utbildning i djurskyddslagen. Som vissa remissinstanser, bl.a. Kammar- rätten i Stockholm, påpekar måste det också anses att den lämplighets- prövning av verksamhetsutövaren som i dag ska göras enligt 16 § tredje stycket djurskyddslagen möjliggör att hänsyn kan tas till fler omständig- heter som kan vara av betydelse för djurhållningen än enbart kompetens och utbildning. Regeringen gör därför bedömningen att det föreslagna kompetenskravet inte i tillräcklig utsträckning kan ersätta lämplighets- bedömningen vid tillståndsprövningen enligt nuvarande 16 § och att det, i vart fall i nuläget, inte är lämpligt att ta bort kravet på tillstånd för vissa verksamheter. Bestämmelsen om krav på tillstånd bör därför i stora delar föras över till den nya lagen. Regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer bör liksom tidigare ges bemyndigande att föreskriva om undantag från kravet. Bestämmelser om under vilka förutsättningar en verksamhet kan anses vara av större omfattning bör däremot kunna

Prop. 2017/18:147

167

Prop. 2017/18:147 meddelas i form av verkställighetsföreskrifter med stöd av regeringens restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Det behövs ingen upp-

	lysning om detta i författningstexten.
	Det bör också förtydligas under vilka förutsättningar tillståndet kan
	återkallas. När tillståndskravet ursprungligen infördes 1965 angavs i
	lagtexten att tillståndet kunde återkallas ”om skäl äro därtill”, se 8 a § i
	djurskyddslagen (1944:219). Sedan 1988 anges i 16 § djurskyddslagen
	endast att ett tillstånd får återkallas och det fördes inga resonemang i
	förarbetena till den nuvarande lagen om innebörden av detta. En rimlig
	tolkning av nuvarande bestämmelse är dock att tillståndet bör kunna
	återkallas om tillståndshavaren eller anläggningarna där verksamheten
	bedrivs inte längre uppfyller kraven på lämplighet i 16 § tredje stycket.
	Regeringen föreslår att detta tydliggörs genom en ny bestämmelse.
	När det gäller förprövning stöder regeringen i och för sig utredningens
	målsättning att göra lagstiftningen enklare samt mer överskådlig och
	logisk för den som ska tillämpa den. Djurhållning kan dock ske i många
	olika former och de risker som från djurskyddssynpunkt är förknippade
	med en verksamhet varierar därför också. Behovet av förprövning kan
	med andra ord vara olika stort. En ambition att likrikta bestämmelser får
	inte medföra att onödiga och onyanserade krav ställs på vissa djurhållare
	och heller inte öka den administrativa bördan för djurhållare eller ansva-
	riga myndigheter.
	Utredningen anför också att det vid en förprövning bör anläggas mer
	av en helhetssyn där fler faktorer som är viktiga för att skapa ett gott
	djurskydd och en god djurhälsa ska beaktas, t.ex. möjligheten till betes-
	hållning och smittskyddsaspekter vid hanteringen av djur. Flera remissin-
	stanser, bl.a. SLU, menar att förprövningen bör omfatta annat än själva
	byggnaden, t.ex. lastningsbrygga, lastrum, drivgångar, samlingsfålla för
	utegångsdjur och utgödslingssystem.
	Regeringen kan konstatera att avsikten redan när den nuvarande djur-
	skyddslagen infördes 1988 var att förprövningen skulle omfatta alla fak-
	torer i miljö och skötsel som har betydelse för djurhälsa och djurbeteende
	och därmed för djurskyddet (prop. 1987/88:93, s. 20). Detta bör alltjämt
	gälla. Att förvaringsutrymmen utformas på ett sätt som så långt som
	möjligt allmänt förebygger sjukdom och ohälsa hos djur bör därmed
	liksom tidigare kunna beaktas. En förprövning enligt djurskyddslagen
	kan dock inte innefatta sådana mer specifika smittskyddskrav som följer
	av annan lagstiftning, t.ex. föreskrifter meddelade med stöd av epizooti-
	lagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658) och lagen (2006:806) om
	provtagning på djur, m.m.
	Utredningen lämnar inte heller något författningsförslag som tydliggör
	att förprövningen ska utökas till annat än själva förvaringsutrymmet, t.ex.
	möjligheten till beteshållning, varför det saknas beredningsunderlag i den
	delen. Regeringen anser att fokus i nuläget, som angavs i prop.
	2016/17:104, bör vara att förenkla och förbättra processen.
	Enligt den nuvarande bestämmelsen i 3 a § djurskyddslagen omfattas
	sedan 2003 även hägn av bemyndigandet avseende förprövning. Rege-
	ringen uttalade i motiven till lagändringen att även hägn för t.ex. vilt och
	strutsar bör omfattas av lagens bestämmelser om krav på tillräckligt
	utrymme och skydd och om krav på förprövning (se prop. 2001/02:93, s.
168	14–15). Utredningen anger inte i sitt förslag till lagtext att skyldigheten

till förprövning ska omfatta hägn. Utredningen motiverar dock inte var- Prop. 2017/18:147 för hägn inte längre bör omfattas. Regeringen anser sig därför inte ha

tillräckligt underlag för att i nuläget bedöma om kravet på förprövning av hägn bör tas bort. Tillsvidare bör därför bemyndigandet när det gäller förprövning omfatta även hägn.

Regeringen bedömer därför sammantaget att det nuvarande bemyndi- gandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att förpröva stall och andra förva- ringsutrymmen för djur samt hägn bör föras över till den nya lagen. När det gäller verksamhetstillstånd och godkännande av anläggning för för- söksdjur vill regeringen erinra om att utredningens förslag om att flytta ansvaret för dessa uppgifter från Jordbruksverket till länsstyrelsen be- handlades i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41, s. 23). I propositionen gjorde regeringen bedömningen att det finns ett behov av att renodla myndigheternas uppgifter inom för- söksdjursområdet men att frågan bör utredas vidare. Regeringen har också i juni 2017 beslutat att ge Jordbruksverket i uppdrag att utreda om det är lämpligt att överföra ansvaret för bl.a. beslut i frågor om verksam- hetstillstånd och godkännande av anläggningar för försöksdjur till läns- styrelserna (N2017/04501/DL). Uppdraget ska redovisas den 1 juni 2018.

11.2Användningsförbud

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om förbud mot an- vändning av stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn i de fall en förprövningspliktig åtgärd har vidtagits utan föregående förpröv- ning förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: I 3 b § djurskyddslagen anges att om en åtgärd i fråga om stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn som kräver förprövning enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 a § första stycket första punkten har vidtagits utan sådan prövning, ska den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda att utrymmet eller hägnet används för att hysa djur. Förbud ska dock inte meddelas,

om myndigheten finner att åtgärden kan godkännas i efterhand.

Varken utredningen eller remissinstanserna föreslår någon ändring i sak av bestämmelsen. Regeringen ser inte heller något skäl att ändra bestämmelsen och föreslår därför att den förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

11.3Godkännande av ny teknik

Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på att låta förpröva ny teknik inom djurhållningen förs över till

den nya lagen utan ändring i sak.

169

Prop. 2017/18:147 Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår inte något bemyndigande utan förslaget inne- bär att det i lagen anges att nya tekniska system och ny teknisk utrustning innan de får användas ska godkännas från djurhälso- och djurskyddssyn- punkt av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om prövningen och undantag från kravet på godkännande.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av 15 remissinstanser, varav inte någon avstyrker. Norrbottens läns landsting tillstyrker försla- get och 12 remissinstanser ställer sig positiva till förslaget, men med vissa synpunkter. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att även ny teknik för djurtransporter och slakt samt i djurparker, bör omfattas av nyteknikprövning. Djurens Rätt anser att även ny träningsutrustning och nya tävlingsverksamheter bör omfattas av en prövning. Finns det inte någon forskning inom området bör ett begränsat tillstånd ges för att kunna studera frågan. Lantbrukarnas Riksförbund och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att det bör framgå att pröv- ningen kan genomföras utan att djuren klassas som försöksdjur i de fall som djuren inte vållas smärta, lidande, ångest eller bestående men.

Statens veterinärmedicinska anstalt påpekar vikten av att hänsyn till förebyggande smittskydd tas redan vid prövningen så att man inte bygger in problem.

Skälen för regeringens förslag: I 3 a § första stycket andra punkten djurskyddslagen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att låta för- pröva ny teknik inom djurhållningen. I 7 § djurskyddsförordningen före- skrivs att nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning ska ha godkänts från djurhälso- och djurskyddssynpunkt innan de får användas. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om undantag från kravet på godkännande. Av 8 § djurskyddsförordningen följer att frågor om godkännande av ny teknik prövas av Jordbruksverket.

Bemyndigandet beträffande godkännande av ny teknik infördes 1988. I motiven angavs att detta bedömdes vara angeläget för att förbättra djur- skyddet (prop. 1987/88:93, s. 20).

Utredningens förslag innebär att bestämmelser som i dag finns i djur- skyddsförordningen förs in i lagen. Som SLU och Djurens Rätt påpekar kan det emellertid finnas skäl att återkommande se över vilken typ av teknik som ska förprövas. I avsnitt 5.2 har regeringen redovisat sin över- gripande syn på frågan om vilken lagstiftningsnivå som är lämplig för olika typer av bestämmelser. Regeringen anser att sådana mer detaljerade bestämmelser som de om förprövning av teknik liksom i dag bör finnas på förordningsnivå och att nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att reglera skyldigheten att låta förpröva ny teknik inom djurhållningen bör föras över till den nya lagen.

170

11.4

Märkning och registrering av katter

Prop. 2017/18:147

Regeringens bedömning: Ett obligatoriskt krav på märkning och re- gistrering av katter bör utredas ytterligare.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att det i lagen ska införas bestämmelser med krav på märkning och registrering av katter.

Remissinstanserna: En stor majoritet av de remissinstanser som har kommenterat förslagen om märkning och registrering av katter är posi- tiva eller mycket positiva till de nya kraven. Till dessa hör Rikspolissty- relsen (numera Polismyndigheten), 15 länsstyrelser, Sveriges lantbruks- universitet (SLU), Bodens kommun, Mörbylånga kommun, Sollefteå kommun, Sveriges Veterinärförbund, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Göteborgs Katthjälp, Svenska Djurskyddsföreningen, Svenska Katt- skyddsförbundet, Sveriges Kattklubbars Riksförbund, Föreningen Sveri- ges Offentliga Tropikanläggningar, Svensk Djursjukvård, Svenska Blå Stjärnan och Tropikföreningen Amazonas. Fördelar som remissinstanser- na lyfter fram är att åtgärderna bidrar till ett ökat ägaransvar, ökar skyddet för djuren, bidrar till att höja katters status och till ett minskat lidande för förvildade katter samt till att förenkla och effektivisera hand- läggningen av ärenden om övergivna och förvildade djur hos myndighet- erna. Svenska Blå Stjärnan anser vidare att förslaget är viktigt från smitt- skyddssynpunkt.

Jordbruksverket, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Statens veteri- närmedicinska anstalt och Djurens jurister ställer sig tveksamma eller negativa till förslaget och efterlyser en fördjupad analys och en mer nog- grann avvägning mellan samhällsnytta samt kostnader och administrativ börda av förslaget. Remissinstanserna efterlyser en redogörelse för kon- trollen av efterlevnaden av sådana krav.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att kravet på märkning och registrering bör begränsas till tätorter och stadsplanerade områden. Länsstyrelsen i Hallands län anser att behovet av att märka och registrera katter begrän- sar sig till de katter som rör sig fritt utomhus.

Statskontoret avstyrker förslaget med hänvisning till att kostnaderna inte bedöms stå i proportion till nyttan med registret.

Flera djurskyddsföreningar – Föreningen Förvildade Katter, Djurens jurister och Göteborgs Katthjälp – lyfter fram risker och problem med förslaget, bl.a. att kravet främst kommer att efterlevas av de redan sköt- samma kattägarna. Kravet kan leda till att fler överger sina katter och konsekvensen kommer i praktiken bli att hemlösa katter massavlivas. Djurens jurister påpekar att regleringar som inte efterlevs riskerar att urholka förtroendet för rättsväsendet och kravet tar fokus och resurser från effektiva åtgärder.

Flera remissinstanser lämnar synpunkter på utformningen av kraven på registrering och märkning.

Datainspektionen och Sveriges advokatsamfund efterlyser noggrannare överväganden avseende registrets inverkan på den personliga integrite- ten. Tre länsstyrelser efterlyser att registret ska få användas för djur-

171

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser lämnar syn- punkter på utredningens förslag om princip för att begränsa, ersätta och förfina djurförsök liksom till förslaget om krav på destinationsuppföd- ning. Stockholms Norra djurförsöksetiska nämnd föreslår att kravet på att djuren inte ska utsättas för större lidande än vad som är nödvändigt bör komma före kravet på att så få djur som möjligt ska användas och hänvi- sar till praxis att det förväntade lidandet på individnivå ska vara avgö- rande. Kemikalieinspektionen hänvisar till tidigare lämnade synpunkter i fråga om att tydliggöra att alternativa metoder till djurförsök ska vara

”vetenskapligt” tillfredsställande.

Djurens rätt, Djurskyddet Sverige och Forska utan djurförsök föreslår att de svenska uttryck som ska användas för att översätta ordet ”refine” ändras. Organisationerna anser att det svenska uttrycket ”minska lidan- det” ska användas i stället för ”förfina”.

Jordbruksverket önskar även fortsättningsvis att kunna föreskriva om vilka djurslag som ska vara destinationsuppfödda. Göteborgs djurför- söksetiska nämnd stöder förslaget att möjligheten att föreskriva om un- dantag från kravet på destinationsuppfödning bör framgår uttryckligen av lagen och inte som nu, i förordning, men anser att bestämmelsen om krav på destinationsuppfödning, på grund av dess betydelse, ska placeras i 2 § i kapitlet om djurförsök.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) betonar betydelsen av att undanta t.ex. lantbrukets djur från kravet på destinationsuppfödning.

Skälen för regeringens förslag: I 19 § djurskyddslagen anges att djur- försök får äga rum endast under förutsättning

1.att det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av djur,

2.att så få djur som möjligt används,

3.att verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt, och

4.att det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som fötts upp för ändamålet.

Bestämmelsen genomför artiklarna 4, 9.1 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (försöksdjursdirektivet). Principen om ersättning, begränsning och förfining, även kallad 3R- principen, är av central betydelse vid användning av djur i djurförsök. Enligt denna princip definieras alternativ till djurförsök som varje metod som innebär en ersättning (replacement) av försöksdjursanvändning, en begränsning (reduction) av antalet använda försöksdjur eller förfining (refinement) av djurens situation. En annan central princip för försöks- djursanvändning är att de djur som används ska vara uppfödda för ända- målet, dvs. destinationsuppfödda. Regeringen bedömer att dessa två viktiga principer även fortsättningsvis bör hållas ihop i en och samma bestämmelse och inte, som utredningen föreslår, delas upp på två.

Regeringen redogjorde i propositionen Etisk prövning av djurförsök m.m. (prop. 2004/05:177) för bakgrunden till att 19 § kompletterades i andra punkten med kravet på att så få djur som möjligt ska användas, som infördes 2005. Motivet till att den nya punkten infördes var att tyd-

Prop. 2017/18:147

173

Prop. 2017/18:147 liggöra att i vissa situationer kan intresset av att minska antalet djur i en viss studie strida mot intresset att förbättra djurens situation genom att

	minska deras lidande och att det då är nödvändigt att göra en samman-
	vägning i syfte att uppnå högsta möjliga djurskyddsnivå (prop.
	2004/05:177, s. 20). EU-kommissionen har publicerat riktlinjer som
	syftar till att uppnå en gemensam förståelse av försöksdjursdirektivet och
	har i dessa bl.a. angivit att det inte råder någon hierarki mellan kraven på
	att begränsa (reduce) och förfina (refine) försöksdjursanvändningen utan
	att frågan om de tre R:ns princip är uppfylld från fall till fall får bedömas
	inom ramen för projektbedömningen (se kommissionens hemsida
	http://ec.europa.eu/environment/chemicals/lab_animals/pdf/qa.pdf).
	Mot den bakgrunden finner regeringen att det inte finns någon anled-
	ning att, som Stockholms Norra djurförsöksetiska nämnd föreslår, ändra
	ordningsföljden på punkterna i den föreslagna bestämmelsen.
	Genom de lagändringar som föreslogs i regeringens propositionen
	Skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (prop.
	2011/12:138) genomfördes försöksdjursdirektivet. Regeringen gjorde
	bedömningen att försöksdjursdirektivets krav på att den alternativa me-
	tod som ersätter djurförsök ska vara vetenskapligt tillfredsställande är
	genomfört genom gällande lagstiftning (prop. 2011/12:138 s. 30–32).
	När det gäller vilket svenskt uttryck som bäst motsvarar engelskans
	”refine” konstaterar regeringen att ordet ”förfining” har använts under
	lång tid och av en mängd olika aktörer inom området och att det före-
	faller vara ett allmänt accepterat uttryck. I den nuvarande och föreslagna
	lagtexten används dock ett mer beskrivande uttryck om att djur inte ska
	utsättas för mer lidande än vad som är absolut nödvändigt.
	Enligt 22 § andra stycket djurskyddslag får regeringen eller den myn-
	dighet som regeringen bestämmer beträffande djurförsök meddela före-
	skrifter om undantag från lagens bestämmelser. Regeringen har i 50 §
	djurskyddsförordningen bemyndigat Jordbruksverket att meddela före-
	skrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning. Av Jord-
	bruksverkets föreskrifter framgår vilka arter eller grupper av arter som
	ska vara destinationsuppfödda.
	Utredningen föreslår att det i den nya lagen ska tas in ett uttryckligt
	bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
	stämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på desti-
	nationsuppfödning.
	Djurskyddslagens definition av försöksdjur utvidgades 2013 till att inte
	bara omfatta djur som används i djurförsök utan även djur som är av-
	sedda att användas i djurförsök. Motivet till ändringen var att täcka in
	viltlevande djur som är avsedda att användas i djurförsök i försöksdjurs-
	definitionen. Det infördes även kompetensbestämmelser för den som
	fångar in viltlevande försöksdjur. Ändringarna var ett led i genomföran-
	det av försöksdjursdirektivet (prop. 2011/12:138, s. 28–30 och 34–35).
	Regeringen har i avsnitt 6.3 gjort bedömningen att den nuvarande lagens
	definition bör föras över till den nya lagen. Det finns således även fort-
	sättningsvis behov av att kunna meddela föreskrifter om undantag från
	kravet på destinationsuppfödning när det gäller vilda djur. Ett behov av
	undantag finns även fortsättningsvis när det gäller andra djurslag, t.ex.,
	som SLU påpekar, vid djurförsök med lantbrukets djur. Sådana föreskrif-
174	ter skulle i och för sig liksom i dag kunna meddelas med stöd av ett gene-

rellt bemyndigande som ger rätt att meddela föreskrifter om undantag Prop. 2017/18:147 från lagen. Regeringen anser dock i likhet med utredningen att rätten att

meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning av tydlighetsskäl bör komma till uttryck redan i den bestämmelse som reglerar detta krav. Som utredningen föreslår bör det alltså tas in ett be- myndigande i lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om detta.

12.2	Krav på försöksdjursverksamhet

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om krav på tillstånd
för att få använda, föda upp, förvara eller tillhandhålla försöksdjur, om
tillståndsprövningen, om ansvar för verksamheten och om organisat-
ion av försöksdjursverksamheten överförs i huvudsak till den nya la-
gen. Det tydliggörs att sådana tillstånd får återkallas om tillståndsha-
varen inte längre kan anses lämplig att bedriva verksamheten eller om
de anläggningar där verksamheten bedrivs inte längre är lämpliga från
djurskyddssynpunkt.
Även bestämmelserna om att den som fångar försöksdjur som är
viltlevande ska ha den utbildning och kompetens som krävs för upp-
giften och att det vid infångandet ska användas metoder som inte ut-
sätter djuren för onödigt lidande förs över till den nya lagen utan änd-
ring i sak.
Nuvarande bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om uppgifter
som ska utföras av de olika aktörerna, krav på utbildning och kompe-
tens för aktörerna, djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning
samt metoder för att fånga in viltlevande försöksdjur förs också över
till den nya lagen. Det förtydligas att regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om uppgifter som ska
utföras av den som är ansvarig för verksamheten för att se till att verk-
samheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda
fallet besluta om sådana uppgifter, om andra uppgifter som de olika
aktörerna ska ha och om krav på utbildning och kompetens för aktö-
rerna. Det läggs till ett särskilt bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om un-
dantag från kravet på tillstånd.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår inget förtydligande av möjligheten att åter-
kalla tillstånd. Utredningen föreslår att det vid prövningen av frågan om
tillstånd till försöksverksamhet ska tas särskild hänsyn till om de anlägg-
ningar i vilka verksamheten ska bedrivas har godkänts vid förprövning.
Utredningen föreslår att den som är innehavare av tillståndet ska benäm-
nas den ytterst ansvarige och att de som ansvarar för att bedriva verk-
samheten ska kallas verksamhetsansvariga i stället för föreståndare. Ut-
redningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer även ska få besluta i det enskilda fallet om djurskyddsorga-		175

Prop. 2017/18:147 nets uppgifter och sammansättning. Utredningen föreslår inte något sär- skilt bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att det behöver tydliggöras när ett tillstånd får och bör återkallas. Kammarrätten anser vidare att det är oklart vad myndigheten ska beakta vid bedömning av lämplighet att bedriva verksamhet och att detta därför behöver tydlig- göras. Domstolsverket påpekar att ansvarsfördelningen mellan den ytterst ansvarige och verksamhetsansvariga inte framgår och undrar bl.a. i vil- ken mån den ytterst ansvarige har rätt att delegera ansvar. Vidare anser Domstolsverket att det straffrättsliga ansvaret som åvilar den ytterst an- svarige behöver klargöras. Jordbruksverket anser att uppgifter kring utbildning och kompetens för den ytterst ansvarige inte är relevanta eftersom dennes position inte är beroende av personens utbildning.

Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Upp- sala och Lunds universitet, Vetenskapsrådet, Djurens Rätt och Sveriges Veterinärförbund anser att en eventuell experts roll är oklar och påpekar t.ex. att det endast är en veterinär som får ordinera veterinärmedicinska åtgärder och att verksamheten alltid bör ha en veterinär knuten till sig.

Umeå universitet och Vetenskapsrådet anser att benämningen ”verk- samhetsansvarig” är olämplig och att uttrycket ”föreståndare” bör bibe- hållas. Uppsala universitet anser att det är viktigt att den verksamhetsan- svarige har beslutsrätt genom delegation från prefekt.

Jordbruksverket anser att bestämmelsen om infångande av viltlevande försöksdjur är så detaljerad att den passar bättre i förordning eller i före- skrift än i lag.

Skälen för regeringens förslag: I 19 a § första stycket djurskydds- lagen anges att för att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur fordras tillstånd av regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer. Ett tillstånd får återkallas. Enligt andra stycket ska i tillståndet anges den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om innehavaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne, och de personer som innehar vissa andra angivna funktioner i verksamheten. Av tredje stycket följer att vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt. Slutligen anges i fjärde stycket att vid prövning av tillstånd till uppfödning av försöksdjur ska hänsyn också tas behovet av sådana djur.

I 19 b § första stycket anges att den som är innehavare av ett tillstånd, eller ställföreträdare för denne, ska se till att verksamheten bedrivs enligt lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU- bestämmelser som kompletterades av lagen. I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om uppgifter som ska genomföras enligt första stycket och om utbildning och kompetens som ska finnas vid utförandet av sådana uppgifter.

Av 20 § första stycket följer att det vid försöksdjursverksamhet ska finnas

1. en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksamheten,

176

2.en veterinär eller, när det är lämpligare, en annan kvalificerad expert som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår vid behandling av djuren,

3.personal som är tillräckligt stor för verksamheten och som har den utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4.ett djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor om djurskydd och övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet be- sluta om vilka uppgifter och vilken utbildning och kompetens som en föreståndare, en veterinär eller en expert ska ha och om vilken utbildning och kompetens personalen ska ha.

Slutligen anges i tredje stycket regeringen eller den myndighet som re- geringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om djurskydds- organets uppgifter och sammansättning.

Bestämmelserna om krav på tillstånd för och om organisation av för- söksdjursverksamhet i 19 a, 19 b och 20 §§ djurskyddslagen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som skedde i syfte att genomföra försöksdjursdirektivet (se prop. 2011/12:138, s. 51–64). Vid samma tillfälle infördes även be- stämmelsen i 22 a § om att den som fångar viltlevande försöksdjur ska ha den utbildning och kompetens som krävs för uppgiften och att det vid infångandet ska användas metoder som inte utsätter djuren för lidande. Bestämmelsen innehåller också ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder. Även denna be- stämmelse infördes i syfte att genomföra försöksdjursdirektivet (se prop. 2011/12:138, s. 34–35).

I dag anges vidare i 40 § första stycket djurskyddsförordningen att kra- vet på tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen omfattar djurförsök med djur av djurklasserna däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar, rund- munnar och bläckfiskar. Jordbruksverket bemyndigas också enligt andra stycket i bestämmelsen att meddela föreskrifter om under vilka förutsätt- ningar sådana tillstånd ska krävas för tidiga utvecklingsstadier av nämnda djurklasser.

Utredningen föreslår att bestämmelserna i huvudsak oförändrade förs över till den nya lagen. Utredningen föreslår dock att det vid prövningen av frågan om tillstånd till försöksdjursverksamhet ska tas särskild hänsyn till om de anläggningar i vilka verksamheten ska bedrivas har godkänts vid förprövning. Regeringen har emellertid i avsnitt 11.1 gjort bedöm- ningen att skyldigheten att förpröva stallar och förvaringsutrymmen för djur samt hägn även fortsättningsvis bör regleras i förordning. Det är därför inte möjligt att, som utredningen föreslår, hänvisa till en förpröv- ningsskyldighet reglerad i lagen. Det bör således i lagtexten alltjämt anges att särskild hänsyn tas till om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt. Vid en sådan be- dömning kan naturligtvis ett tidigare beslut om godkännande av anlägg- ningen enligt bestämmelser i djurskyddsförordningen beaktas. I dag anges i 55 § första stycket djurskyddsförordningen att anläggningar och andra förvaringsutrymmen för försöksdjur inte får uppföras, byggas till

Prop. 2017/18:147

177

Prop. 2017/18:147 eller byggas om utan att Jordbruksverket på förhand har godkänt anlägg- ningarna eller förvaringsutrymmena från djurskydds- och djurhälso-

	synpunkt. Detsamma gäller när sådana anläggningar eller utrymmen
	ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- och
	djurhälsosynpunkt eller när en befintlig anläggning eller ett utrymme
	som tidigare har använts för annat ändamål tas i anspråk eller inreds som
	en anläggning eller förvaringsutrymme för försöksdjur. Regeringen be-
	dömde även i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop.
	2013/14:41) att det bör utredas vidare om ansvaret för att besluta i frågor
	om verksamhetstillstånd och godkännande av anläggningar bör flyttas
	från Jordbruksverket till länsstyrelserna (s. 23–25). Regeringen har också
	i juni 2017 beslutat att ge Jordbruksverket i uppdrag att utreda om det är
	lämpligt att överföra ansvaret för bl.a. beslut i frågor om verksamhets-
	tillstånd och godkännande av anläggningar för försöksdjur till länsstyrel-
	serna (N2017/04501/DL). Uppdraget ska redovisas den 1 juni 2018.
	Domstolsverket påpekar att ansvarsfördelningen mellan den ytterst an-
	svarige och verksamhetsansvariga inte framgår och undrar bl.a. i vilken
	mån den ytterst ansvarige har rätt att delegera ansvar. Vidare anser Dom-
	stolsverket att det straffrättsliga ansvaret som åvilar den ytterst ansvarige
	behöver klargöras. I samband med att de nuvarande bestämmelserna i
	19 a och 20 §§ djurskyddslagen infördes utvecklades i motiven vilket
	ansvar som de olika aktörerna har (prop. 2011/12:138, s. 53–56). Det
	förtydligades bl.a. att bestämmelserna inte var avsedda att hindra att den
	som står som innehavare av tillståndet delegerar ansvaret för
	regelefterlevnad till någon annan inom verksamheten (prop.
	2011/12:138, s. 54). Det angavs också att kontrollmyndigheten i första
	hand alltid kan vända sig mot den person som i tillståndet anges som
	ansvarig (prop. 2011/12:138, s. 56). Så bör även fortsättningsvis vara
	fallet.
	Kammarrätten i Stockholm anser att det behöver tydliggöras när ett
	tillstånd får och bör återkallas samt vad myndigheten ska beakta vid
	bedömning av lämplighet att bedriva verksamhet. Frågan om på vilka
	grunder som tillstånd ska kunna återkallas berörs inte av utredningen.
	Regeringen anser dock, i likhet med Kammarrätten i Stockholm, att det
	bör förtydligas att under vilka förutsättningar tillståndet kan återkallas. I
	förarbetena till nuvarande lag anges att tillstånden ”vid behov” måste
	kunna återkallas (se prop. 1987/88:93, s. 63). Det får anses ligga i sakens
	natur att ett tillstånd bör kunna återkallas i de fall då nya omständigheter
	medför att tillståndsinnehavaren eller de anläggningar där verksamheten
	bedrivs inte längre kan anses vara lämpliga i de avseenden som anges i
	bestämmelsen om prövning av tillstånd. Det bör införas en bestämmelse i
	lagen som förtydligar detta. I övrigt får det lämnas till rättstillämpningen
	att avgöra vilka omständigheter som bör beaktas såväl vid tillståndspröv-
	ningen som i ett ärende om återkallelse av ett tillstånd.
	Regeringen ser sammantaget inte något skäl att i övrigt ändra be-
	stämmelserna om tillstånd för försöksdjursverksamhet och om övriga
	krav för bedrivande av sådan verksamhet. Detsamma gäller bestämmel-
	sen om infångande av viltlevande försöksdjur. Dessa bestämmelser bör
	därför i huvudsak överföras till den nya lagen. Regeringen anser till
	skillnad från utredningen inte heller att det bör införas nya benämningar
178	på tillståndsinnehavaren eller föreståndarna. Det bör dock läggas till ett

särskilt bemyndigande att meddela undantag från kravet på tillstånd. Prop. 2017/18:147 Sådana undantag görs i dag, som har angetts ovan, genom att det i djur- skyddsförordningen föreskrivs att tillstånd krävs endast vid djurförsök

med djur av vissa djurklasser och genom att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar tillstånd ska krävas för tidiga utvecklingsstadier av nämnda djurklasser.

Det bör också förtydligas att regeringen eller den myndighet regering- en bestämmer får meddela föreskrifter om uppgifter som ska utföras av den som är ansvarig för verksamheten för att se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Den myndighet som regeringen bestämmer bör också i enskilda fall få besluta om sådana uppgifter. Det bör också vara tillräckligt att den myndighet som rege- ringen bestämmer i det enskilda fallet får besluta om andra uppgifter som ska de olika aktörerna ska ha och om krav på utbildning och kompetens för aktörerna. Det finns inget behov för regeringen att besluta i enskilda fall.

Som angetts i avsnitt 6.3 avser regeringen att, såsom i dag, i förordning föreskriva om vilka djurklasser som ska omfattas av kraven på verksam- hetstillstånd, etiskt godkännande och bedövning. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.2 bör därtill lagens bestämmelser i allmänhet tillämpas bara på vissa kategorier av djur. Detta medför att kraven på tillräcklig utbildning och kompetens för den som fångar viltlevande försöksdjur och på att metoder ska användas som inte utsätter djuret för onödigt lidande inte kan tillämpas på djurklasser där det saknas vetenskapligt stöd för att bedöma vilken utbildning eller kompetens som behövs och för att be- döma om djuret kan uppleva lidande.

12.3Etisk bedömning av djurförsök

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om krav på god- kännande från etisk synpunkt för användning av djur i djurförsök av en regional djurförsöksetisk nämnd, om nämndens prövning och om återkallelse av ett godkännande, överförs till den nya lagen utan änd- ring i sak. Därutöver klargörs att godkännandet får förenas med vill- kor.

Även bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer att meddela föreskrifter om ansökan om användning av djur i djurförsök och om undantag från kravet på godkännande av djurförsök, samt ytterligare föreskrifter om prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök och utvärderingen i efterhand av god- kända djurförsök, förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Det införs en möjlighet för de regionala djurförsöksetiska nämnder- na att godkänna användning av försöksdjur som innebär undantag från vissa av lagens bestämmelser.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon möjlighet för de regionala nämnderna att överlämna ärenden till den centrala nämn- den.

179

Prop. 2017/18:147	Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Utredningen föreslår att det i lagen särskilt uttrycks att det ska
	finnas regionala djurförsöksetiska nämnder med uppgift att pröva ansök-
	ningar om godkännande av djurförsök. Utredningen föreslår också att de
	regionala djurförsöksetiska nämnderna får godkänna användning av
	försöksdjur som avviker från ytterligare bestämmelser i lagen eller före-
	skrifter som har meddelats med stöd av vissa bestämmelser i lagen. Ut-
	redningen föreslår även att ett ärende ska kunna överlämnas från en reg-
	ional djurförsöksetisk nämnd till den centrala djurförsöksetiska nämnden
	för avgörande i vissa fall. Utredningen föreslår också att ett uttryckligt
	bemyndigande ska ges regeringen eller den myndighet som regeringen
	bestämmer att meddela föreskrifter om de djurförsöksetiska nämnderna.
	Utredningen föreslår inte någon bestämmelse om återkallelse av god-
	kännanden och inte heller något bemyndigande att meddela föreskrifter
	om undantag från kravet på etiskt godkännande.
	Remissinstanserna: Några remissinstanser, Uppsala tingsrätt, Karo-
	linska Institutet, Vetenskapsrådet, Stockholms Södra och Uppsala djur-
	försöksetiska nämnder, anser att de regionala djurförsöksetiska nämnder-
	nas sammansättning och beslutsförhet ska regleras i lag. Uppsala tings-
	rätt och Uppsala djurförsöksetiska nämnd anser även att det av författ-
	ningstexten ska framgå att ordföranden och vice ordföranden ska vara
	eller ha varit ordinarie domare. Jordbruksverket förespråkar dock att
	nämndernas organisation ska regleras i myndighetsföreskrifter.
	Karolinska Institutet, Jordbruksverket och Stockholms Södra djurför-
	söksetiska nämnd anser att ordet ”regionala” kan tas bort i syfte att bl.a.
	motverka regionala skillnader vid bedömningar medan Lunds och Umeå
	universitet anser att nämnderna fortsatt ska vara regionala men att rikt-
	linjer behöver utarbetas för prövningen och utbildningsinsatserna utökas.
	Många remissinstanser, bl.a. Försvarsmakten, Göteborgs universitet,
	Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Djurens Rätt,
	Djurens jurister, Forska utan djurförsök och Sveriges advokatsamfund
	ifrågasätter de vida ramar som sätts för de djurförsöksetiska nämndernas
	möjlighet att bevilja undantag från lagstiftningen.
	Djurskyddet Sverige anser att tillsättningen av ledamöter bör ses över
	och vill se en större närvaro av oberoende sakkunniga, exempelvis vete-
	rinärer.
	Några remissinstanser, Karolinska Institutet, Göteborgs och Umeå uni-
	versitet och Stockholms Södra djurförsöksetiska nämnd anser att be-
	stämmelsen ska kompletteras med ett bemyndigande om att dra in ett
	projektgodkännande.
	Göteborgs universitet anser att den centrala nämnden ska vara råd-
	givande till de regionala i frågor av ny och principiell karaktär.
	Uppsala djurförsöksetiska nämnd påpekar att tidsgränserna i EU:s för-
	söksdjursdirektiv gör att det inte finns realistiska möjligheter att hantera
	överlämnade ärenden inom den tid som står till buds varför frågan om
	överlämnande bör utredas vidare.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 21 § första stycket
	djurskyddslagen anges att det, utöver tillstånd för verksamheten, för
	användning av djur i ett djurförsök krävs godkännande från etisk syn-
	punkt av en regional djurförsöksetisk nämnd innan användningen påbör-
180	jas. Vid prövningen av ett sådant ärende ska försökets betydelse vägas

mot lidandet för djuret. Enligt andra stycket ska försöket utifrån graden av lidande hos djuret klassificeras i någon av kategorierna terminal, ringa svårhet, måttlig svårhet eller avsevärd svårhet. Av tredje stycket följer att en ansökan om djurförsök får bifallas endast om en sådan användning av djur kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna enligt 19 § första, andra och tredje punkterna är uppfyllda (den s.k. 3R- principen, se avsnitt 12.1). Det anges i fjärde stycket att vid prövningen av ärendet ska det även beslutas om försöket ska utvärderas i efterhand. Slutligen får en djurförsöksetisk nämnd enligt femte stycket återkalla ett godkännande enligt första stycket om djurförsöket inte utförs i enlighet med godkännandet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 21 a § första stycket meddela föreskrifter om ansökan om användning av djur i djurförsök, och undantag från kravet på godkännande av djurför- sök. I andra stycket finns ett bemyndigande att meddela ytterligare före- skrifter om prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök, och utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök.

Bestämmelserna om krav på etiskt godkännande och därtill hörande bemyndiganden i 21 och 21 a §§ djurskyddslagen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som skedde i syfte att genomföra försöksdjursdirektivet (se prop. 2011/12:138, s. 36–51).

Regeringen bedömde i prop. 2013/14:41 att den djurförsöksetiska prövningens regionala organisation bör bibehållas och att hanteringen av mindre ändringar i etiska godkännanden som inte kan inverka negativt på djurens välfärd bör förenklas (prop. 2013/14:41, s. 30–36)

Regeringen anser i likhet med utredningen och med hänsyn till be- stämmelsernas detaljeringsgrad att de regionala djurförsöksetiska nämn- dernas sammansättning och beslutsförhet även fortsättningsvis bör regle- ras i djurskyddsförordningen. Remissinstansernas synpunkter i den delen får alltså beaktas vid beredningen av den nya förordningen.

Utredningen föreslår att de regionala nämnderna i vissa fall ska kunna överlämna ärenden till den centrala nämnden och hänvisar till ett förslag med samma innehåll som lämnades i det tidigare betänkandet Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning, SOU 2007:57. Regeringen bedömde emellertid i prop. 2011/12:138 att det inte var möjligt att genomföra detta förslag med hänsyn till de tidsfrister för handläggningen av ärenden som föreskrivs i försöksdjursdirektivet (se prop. 2011/12:138, s. 74–76). Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Utredningens förslag i den delen bör alltså inte genomföras.

Utredningen föreslår vidare att de regionala nämnderna ska ges möj- lighet att godkänna användning av försöksdjur som innebär undantag från vissa av lagens bestämmelser och föreskrifter som har meddelats med stöd av dem. Många remissinstanser, bl.a. Försvarsmakten, Göte- borgs universitet, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet, Dju- rens Rätt, Djurens jurister, Forska utan djurförsök och Sveriges advokat- samfund ifrågasätter de vida ramar som sätts för de djurförsöksetiska nämndernas möjlighet att bevilja undantag från lagstiftningen. Regering- en bedömde också i prop. 2011/12:138 att det är tillräckligt att de region- ala nämnderna har möjlighet att godkänna användning av försöksdjur som innebär undantag från vissa bestämmelser på förordningsnivå och

Prop. 2017/18:147

181

Prop. 2017/18:147	föreskrifter meddelade med stöd av dessa bestämmelser (se prop.
	2011/12:138, s. 49–51 och nuvarande bestämmelse i 41 c § andra stycket
	djurskyddsförordningen). Vissa av de bestämmelser som i dag finns i
	djurskyddsförordningen (i 1 b § första stycket, 2 § första stycket första
	meningen, 3 §, 15 § första stycket och 29 § andra stycket), ska dock
	enligt regeringens förslag flyttas till den nya lagen. Det är i dag möjligt
	för de regionala nämnderna att med stöd av 41 c § andra stycket djur-
	skyddsförordningen bevilja undantag från dessa bestämmelser. Rege-
	ringen bedömer att detta bör vara möjligt även fortsättningsvis, bl.a. med
	hänsyn till att Sverige enligt artikel 2 i försöksdjursdirektivet är förhind-
	rat att införa nya strängare regler när det gäller användningen av försöks-
	djur. Regeringen anser dock, till skillnad från utredningen, att möjlighet-
	en att bevilja undantag inte bör utökas utan i huvudsak bör begränsas till
	att gälla samma materiella bestämmelser som i dag. Det bör dock läggas
	till en möjlighet för de djurförsöksetiska nämnderna att bevilja undantag
	från det nya kravet på bedövning vid operativa ingrepp som har föresla-
	gits i avsnitt 9.2. Utredningen föreslår vidare att det i lagen ska anges att
	de regionala nämnderna kan medge undantag från föreskrifter meddelade
	med stöd av vissa bestämmelser i lagen. Föreskrifter om detta bör dock
	alltjämt kunna meddelas på förordningsnivå med stöd av regeringens
	restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Det bedöms inte heller
	som nödvändigt att ta in en uttrycklig upplysningsbestämmelse om detta.
	Utredningen föreslår också att ett uttryckligt bemyndigande ska ges re-
	geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
	föreskrifter om de etiska nämnderna. Utredningen anger att bemyndi-
	gandet motsvarar nuvarande bestämmelse i 47 § djurskyddsförordningen.
	Utredningen anser dock att Jordbruksverkets bemyndigande att hantera
	de djurförsöksetiska nämnderna bör utökas något så att det även omfattar
	nämndernas antal och att det är viktigt att Jordbruksverket har möjlighet
	att kunna göra vissa ändringar i nämndernas antal, organisation och ar-
	bete för att ytterligare förbättra deras arbete.
	Regeringen bedömer att något bemyndigande i lag inte är nödvändigt
	eftersom regeringen med stöd av sin restkompetens enligt 8 kap. 7 §
	regeringsformen kan meddela föreskrifter om de etiska nämndernas or-
	ganisation. Innehållet i regleringen av nämndernas organisation och i
	vilken utsträckning bemyndiganden bör ges till Jordbruksverket att med-
	dela föreskrifter om organisationen bör avgöras vid beredningen av den
	nya förordningen. Regeringen anser dock, till skillnad från utredningen,
	att det även fortsättningsvis i djurskyddsförordningen bör anges det
	minsta antalet regionala djurförsöksetiska nämnder som ska finnas med
	hänsyn till att regeringen i prop. 2013/14:41 bedömde att den djurför-
	söksetiska prövningen bör vara regional (s. 30 och 35–36). Regeringen
	beslutade den 14 december 2012 om ändringar i djurskyddsförordningen
	som föranleddes av lagändringarna enligt prop. 2011/12:138 (SFS
	2012:675). Förordningsändringarna trädde i kraft den 1 januari 2013.
	Det är, i enlighet med utredningens förslag, lämpligt att förtydliga att
	beslut om etiska godkännanden får förenas med villkor.
	Regeringen ser sammantaget inte något skäl att i övrigt ändra be-
	stämmelserna om krav på etiskt godkännande och därtill hörande be-
	myndiganden. Dessa bestämmelser bör därför överföras till den nya
182	lagen med de tillägg som angetts ovan.

12.4

Den centrala djurförsöksetiska nämnden

Prop. 2017/18:147

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om den centrala djur- försöksetiska nämndens uppgifter, sammansättning och beslutsförhet överförs utan ändring i sak till den nya lagen.

Regeringens bedömning: Regeringen eller den myndighet som re- geringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare bestämmelser om den centrala djurförsöksetiska nämnden. Det behövs ingen upplysningsbestämmelse om detta.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår inte att den nuvarande lagens bestämmelse om att den centrala djurförsöksetiska nämnden ska ha till uppgift att utföra utvärdering i efterhand av godkända djurförsök ska föras över till den nya lagen. Utredningen föreslår inte heller några bestämmelser om den centrala djurförsöksetiska nämndens sammansättning eller beslutsförhet.

Remissinstanserna: Förslaget om att det ska finnas en central nämnd har stöd bland samtliga remissinstanser som har lämnat synpunkter i denna del.

Djurens Rätt anser att nämnden ska bestå av tre ledamöter med veten- skaplig kompetens och tre ledamöter som representerar allmänna in- tressen. Djurskyddet Sverige påpekar att det är viktigt med en balanserad sammansättning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 21 b § djurskydds- lagen anges att det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd som ska pröva överklaganden av en regional djurförsöksetisk nämnds beslut och utföra en sådan utvärdering i efterhand som avses i 21 § fjärde stycket. Vidare finns i 21 c och 21 d §§ bestämmelser om den centrala djurför- söksetiska nämndens sammansättning och beslutsförhet. Slutligen anges i 21 e § att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om den centrala djurförsöksetiska nämnden.

Nuvarande bestämmelser i 21 b–21 e §§ djurskyddslagen infördes ge- nom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013. Regeringen redogjorde i förarbetena för de bedömningar som ligger till grund för bestämmelserna (se prop. 2011/12:138, s. 65–73). Regeringen ser inte något skäl att nu ändra dessa bestämmelser, som därför i huvudsak oför- ändrade bör överföras till den nya lagen. Regeringen anser dock inte att det är nödvändigt att i lagen upplysa om att regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer enligt 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela närmare bestämmelser om den centrala djurförsöksetiska nämn- den.

12.5	Övriga bemyndiganden i fråga om
	försöksdjursverksamhet

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om att regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrif-
ter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhanda-		183

Prop. 2017/18:147

184

hållande eller användning av försöksdjur överförs till den nya lagen. Detsamma gäller bemyndigandet att meddela föreskrifter om undantag från lagen i fråga om djurförsök.

Vidare överförs nuvarande bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska märka djuren, upprätta instruktioner för verksamheten, föra an- teckningar och lämna upplysningar om verksamheten och djuren till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte något bemyndigande att meddela före- skrifter om undantag från lagens bestämmelser.

Remissinstanserna: Jordbruksverket anser att bemyndigandet ska ge rätt att meddela föreskrifter om hur märkningen ska genomföras, att ”anteckningar” ska bytas ut mot ”journal” och att det ska förtydligas till vem upplysningar ska lämnas.

Skälen för regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse i 23 § djur- skyddslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får meddela föreskrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska märka djuren, upprätta instruktioner för verksamheten och föra anteckningar och lämna upplys- ningar om verksamheten och djuren infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som skedde i syfte att genomföra försöksdjursdirektivet. Regeringen redogjorde i förarbetena för de be- dömningar som ligger till grund för bestämmelserna (se prop. 2011/12:138, s. 59–60). Jordbruksverket anser att bemyndigandet ska ge rätt att meddela föreskrifter om hur märkningen ska genomföras, att ”anteckningar” ska bytas ut mot ”journal” och att det ska förtydligas till vem som upplysningar ska lämnas. Regeringen anser dock att bemyndi- gandet att meddela föreskrifter om skyldighet att märka djuren innefattar en möjlighet att reglera hur denna märkning ska gå till. Regeringen anser inte heller att det i bemyndigandet behöver anges till vilken myndighet som upplysningar ska lämnas, detta bör i stället regleras i de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet. Regeringen delar däremot Jordbruksverkets bedömning att journal är ett mer lämpligt ord att an- vända än anteckningar. Någon skillnad i sak är dock inte avsedd. Formen för och innehållet i journalen bör alltjämt regleras i föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandet.

Genomförandet av försöksdjursdirektivet föranledde däremot inte nå- gon ändring av bemyndigandet i 22 § första stycket djurskyddslagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur. Inte heller utredningen eller remissinstanserna föreslår någon ändring i denna del. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen överförs till den nya lagen.

Utredningen föreslår däremot inte att bemyndigandet i 22 § andra stycket djurskyddslagen om att regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer beträffande djurförsök får meddela föreskrifter om undantag från lagens bestämmelser ska föras över till den nya lagen. Regeringen bedömer dock alltjämt att det finns behov av ett sådant be-

Prop. 2017/18:147	13	Offentlig kontroll och myndigheternas
		uppgifter
	13.1	Myndigheter som utövar offentlig kontroll

	Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att offentlig kon-
	troll utövas av länsstyrelserna och andra myndigheter i enlighet med
	vad regeringen bestämmer förs över till den nya lagen utan ändring i
	sak.
	Bestämmelsen om att kontrollmyndigheterna ska ha tillgång till
	djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att
	myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande
	sätt förs över till den nya lagen. Det klargörs att bestämmelsen gäller
	utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.
	Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regering-
	ens förslag.
	Remissinstanserna: Två remissinstanser, Djurskyddet Sverige och
	Svenska Djurskyddsföreningen, tillstyrker förslaget vad gäller vilka
	myndigheter som ska utöva offentlig kontroll. De övriga remissinstanser
	som yttrar sig om förslaget lämnar vissa kommentarer, men tar inte sär-
	skilt ställning till förslaget.
	Föreningen Förvildade Katter anser att polisen bör ansvara för djur-
	skyddskontrollen av sällskapsdjur men att länsstyrelsen även fortsatt ska
	ansvara för djurskyddskontrollen av produktionsdjuren.
	Djurskyddet Sverige, Sveriges lantbruksuniversitet och Sveriges Hund-
	dagisförening tillstyrker förslaget om tillgång till djurskyddsutbildad
	personal.
	Lantbrukarnas Riksförbund och ytterligare nio organisationer inom
	lantbruksnäringen håller med utredningen om vikten av tillräckligt med
	djurskyddsutbildad personal. Dessa remissinstanser samt nio hästorgani-
	sationer, Riksförbundet Svensk Fågelhobby och Tropikföreningen Ama-
	zonas anser dock att kompetensen hos djurskyddspersonalen behöver
	öka. Hästorganisationerna efterlyser en mer omfattande och djurslags-
	specifik utbildning för kontrollpersonalen samt föreslår krav på praktik
	hos hästhållare och att utbildningen bör ske i nära samråd med
	branscherna. Ridskolornas Riksorganisation understryker vikten av att
	det offentliga representeras av för ändamålet utbildade personer som är
	förtrogna med praktiskt handhavande av hästar.
	Djurskyddsinspektörernas Riksförening framhåller vikten av ett brett
	utbud av ändamålsenlig fortbildning för kontrollpersonalen.
	Skälen för regeringens förslag: I 24 § första stycket djurskyddslagen
	anges att offentlig kontroll av efterlevnaden av lagen, de föreskrifter och
	beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som
	kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-
	bestämmelserna utövas av länsstyrelserna och andra statliga myndigheter
	i enlighet med vad regeringen bestämmer. Enligt andra stycket i nämnda
	bestämmelse ska den myndighet som utövar offentlig kontroll ha tillgång
186	till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att

myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Genom en lagändring 2006 ersattes bl.a. i djurskyddslagen det tidigare uttrycket tillsyn med uttrycket offentlig kontroll, som är något snävare (se prop. 2005/06:128, Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livs- medel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m., s. 146 f och 401). Det lades också till att den offentliga kontrollen även skulle avse efterlevnaden av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna. Lagändring- arna gjordes i syfte att anpassa djurskyddslagen till ett antal EG- förordningar, bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd.

Europaparlamentet och rådet har den 15 mars 2017 antagit en ny för- ordning om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på bl.a. djurskyddsområdet, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlag- stiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växt- skydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll), (förordning (EU) 2017/625) som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta förord- ning (EG) nr 882/2004. Regeringen avser att i ett senare lagstiftnings- ärende återkomma med förslag till de författningsändringar som krävs med anledning av förordning (EU) 2017/625.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 24 § djurskyddslagen, med vissa språkliga korrigeringar, överförs till den nya lagen. Regeringen delar utredningens bedömning och föreslår i likhet med utredningen att bestämmelsen förs över till den nya lagen utan några ändringar i sak. Av de skäl som angetts i avsnitt 6.5 bör dock ”EG” ersättas med ”EU”. Re- geringen anser också att det är tillräckligt att ange att den offentliga kon- trollen ska utövas av länsstyrelserna eller de andra myndigheter som regeringen bestämmer. Med andra myndigheter avses endast statliga myndigheter och inte kommuner. Det skulle, enligt 8 kap. 2 § första stycket tredje punkten och 3 § första stycket regeringsformen vara nöd- vändigt med ett uttryckligt bemyndigande om regeringen också skulle kunna ålägga kommuner skyldigheter.

Det saknas vidare ett beredningsunderlag för att, som Föreningen För- vildade Katter föreslår, föra över ansvaret för djurskyddskontrollen av sällskapsdjur till Polismyndigheten. Regeringen ser inte heller anledning att i nuläget flytta ansvaret för kontrollen till någon annan myndighet.

Prop. 2017/18:147

187

Prop. 2017/18:147 Det kan konstateras att det även i förordning (EG) nr 882/2004 finns bestämmelser om den personal som ska utöva offentlig kontroll. I artikel 4.2 c anges att de behöriga myndigheterna bl.a. ska se till att de har, eller har tillgång till, tillräckligt stor, för ändamålet kvalificerad och erfaren personal så att offentliga kontroller och därmed förbundna uppgifter kan utföras ändamålsenligt och effektivt. I artikel 6 finns krav på lämplig utbildning och tillräcklig kompetens hos personal som ska utföra offent- lig kontroll. Den nya djurskyddslagen kommer, liksom den nu gällande lagen, att ha ett vidare tillämpningsområde än förordning (EG) nr 882/2004. Som utredningen föreslår bör det därför anges att djurskydds- lagens krav beträffande personal gäller utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Genom detta tydliggörs dels att det inte är fråga om en otillåten dubbelreglering i förhållande till EU- förordningen, dels att ett krav på utbildad personal gäller även vid sådan kontroll som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde.

	13.2	Samordning och skyldigheter mot enskilda

	Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att den kontroll-
	myndighet som regeringen bestämmer ska samordna övriga kontroll-
	myndigheters verksamhet och vid behov lämna råd och hjälp i denna
	verksamhet förs över till den nya lagen. Även bestämmelsen om att
	kontrollmyndigheterna genom rådgivning och information och på an-
	nat sätt ska underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter
	förs över utan ändring i sak.
	Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Lantbrukarnas Riksförbund (LRF,) ytterligare nio
	organisationer inom lantbruksnäringen liksom Tropikföreningen Amazo-
	nas tillstyrker förslaget om samordning mellan kontrollmyndigheter.
	Länsstyrelserna i Gävleborgs län och Jämtlands län samt Sveriges
	lantbruksuniversitet (SLU) understryker vikten av samordning. SLU
	poängterar vidare att Jordbruksverket har en viktig roll i samordningen
	av länsstyrelserna samt för att samverka med lärosäten som utbildar
	kontrollpersonal. Vidare önskar SLU ytterligare utredning om samt för-
	slag som främjar en mer enhetlig tillämpning av lagstiftningen.
	Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att det länsövergripande samarbetet
	bör utvecklas och öka, vilket medför specialisering och en ökad effektivi-
	tet.
	Flera remissinstanser, bl.a. Sveriges Grisföretagare och SLU, fram-
	håller vikten av riskbaserad kontroll. Sveriges Grisföretagare önskar att
	kontrollen ska baseras på en riskvärdering utifrån de kontrollprogram
	som företagaren eller branschen är anslutna till. SLU efterlyser förslag till
	hur en tydlig prioritering av allvarliga fall ska ske och hur en riskbaserad
	kontroll kan tillämpas.
	Malmö kommun poängterar behovet av tydliga riktlinjer och vägled-
	ningar för en ändamålsenlig djurskyddskontroll.
	Djurskyddet Sverige, Föreningen Sveriges Offentliga Tropik-
	anläggningar och Tropikföreningen Amazonas tillstyrker förslaget om
188	rådgivning och information till enskilda.

Länsstyrelserna i Skåne län, Västmanlands län och Dalarnas län samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening önskar att uttrycket rådgivning förtydligas. Länsstyrelsen i Skåne län önskar ett förtydligande av hur kravet på rådgivning och information förhåller sig till EU:s kontrollför- ordning (EG) nr 882/2004. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djur- skyddsinspektörernas Riksförening påtalar att uttrycket rådgivning är laddat, att den vanligen är förknippad med specifika rådgivningsorgan som djurhållaren själv anlitar samt att det kan få negativa konsekvenser både för djurhållaren och myndigheten om myndigheten ger råd som visat sig vara olämpliga. Länsstyrelsen i Dalarnas län framför liknande synpunkter.

Hushållningssällskapens Förbund anser att det är fel att kontroll- myndigheten ska ha dubbla roller, dvs. både ge råd och kontrollera före- tag. Förbundet förespråkar att uppgifter som rådgivning, information och kursverksamhet utförs av branschorganisationer. Hästföretagarna fram- för liknande synpunkter medan nio andra hästorganisationer däremot ser positivt på att djurskyddskontrollanterna ska vara mer rådgivande och erbjuda hjälp till djurägarna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 24 a § första stycket djur- skyddslagen samordnar den kontrollmyndighet som regeringen be- stämmer övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet. Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska vidare enligt andra stycket i nämnda bestämmelse genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna. I 63 § djurskyddsförordningen föreskrivs att Jordbruksverket ska sam- ordna övriga kontrollmyndigheter och ge råd, stöd och vägledning till dem.

Bestämmelsen i 24 a § djurskyddslagen infördes 2006 i samband med den anpassning av djurskyddslagen som då gjordes till förordning (EG) nr 882/2004. Samtidigt ersattes, så som kort berörts i föregående avsnitt, det tidigare uttrycket tillsyn med uttrycket offentlig kontroll, som an- vänds i förordning (EG) nr 882/2004. Offentlig kontroll ansågs generellt vara ett snävare uttryck eftersom det till skillnad från tillsyn vanligtvis enbart innefattar rent operativa tillsynsuppgifter. De samordnande och stödjande funktionerna i förhållande till andra tillsynsmyndigheter som ingick i den centrala myndighetens (och tidigare också i de regionala myndigheternas) tillsynsuppdrag ansågs därför falla utanför uttrycket offentlig kontroll. Det bedömdes mot den bakgrunden vara nödvändigt att särskilt föreskriva om denna skyldighet (prop. 2005/06:128, s. 148 och 323 f).

Offentlig kontroll innefattar inte heller generella serviceuppgifter i för- hållande till allmänheten i form av bl.a. rådgivning och allmän informat- ion. Dessa uppgifter bedömdes dock som väsentliga medel för att se till att lagstiftningens syfte uppnås. Det konstaterades också att det i det enskilda fallet kan vara svårt att skilja denna verksamhet från kontroll- funktionen, eftersom det är nödvändigt att inom kontrollverksamheten t.ex. utbyta information och föra en framåtsyftande dialog mellan den enskilde och kontrollmyndigheten. Bedömningen gjordes därför att även

Prop. 2017/18:147

189

Prop. 2017/18:147 denna skyldighet borde regleras särskilt i lagen (prop. 2005/06:128, s. 148 och 323 f).

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen förs över till den nya lagen och understryker vikten av samordning mellan länsstyrelserna och dialog mellan kontrollmyndigheterna och djurhållarna.

Några remissinstanser invänder mot att uttrycket rådgivning används i lagtexten eftersom det anses vara otydligt eller mindre lämpligt. Rege- ringen vill med anledning av detta betona att en av kontrollens viktigaste funktioner är att vara främjande eller förebyggande. Det är viktigt att kontrollmyndigheterna även genom information kan underlätta för den enskilde att uppfylla lagstiftningens krav och därmed främja en god djur- välfärd och förebygga djurskyddsproblem. Det handlar i detta fall om en dialog mellan kontrollmyndigheten och djurhållaren där djurhållaren kan få en tydlig återkoppling om vilka brister kontrollmyndigheten funnit och få viss enklare information om hur man kan komma tillrätta med denna typ av brister. Någon mer omfattande och individuell rådgivning, lik- nande den som t.ex. branschorganisationer och särskilda rådgivnings- firmor tillhandhåller är det inte fråga om. Inte heller kan den enskilda djurskyddsinspektören lämna alltför detaljerade och styrande råd i sam- band med kontrollen eftersom det då finns risk för att det uppstår en intressekonflikt eller en jävssituation om kontrollmyndigheten i ett se- nare skede skulle behöva ingripa med beslut om t.ex. förelägganden eller förbud.

Regeringen delar därför utredningens bedömning och föreslår att be- stämmelsen om samordning mellan kontrollmyndigheterna och dialog mellan kontrollmyndigheten och djurhållarna förs över i sin helhet till den nya lagen. ”EG” bör dock ersättas med ”EU”.

Som har angetts i föregående avsnitt har Europaparlamentet och rådet antagit en ny förordning om offentlig kontroll och annan offentlig verk- samhet på bl.a. djurskyddsområdet (förordning (EU) 2017/625) som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta förordning (EG) nr 882/2004. Regeringen avser att i ett senare lagstiftningsärende åter- komma med förslag till de författningsändringar som krävs med anled- ning av förordning (EU) 2017/625.

Flera remissinstanser framhåller vikten av samordning, vägledning och riktlinjer. Vidare efterlyser SLU förslag till förbättringar när det gäller myndigheternas tillämpning av lagstiftningen på ett enhetligt sätt. Vissa remissinstanser, bl.a. Sveriges Grisföretagare och SLU, lyfter också fram behovet av prioriteringar och riskvärdering i kontrollen.

Regeringen instämmer givetvis i att det är mycket viktigt att djur- skyddskontrollen är likvärdig och effektiv i hela landet, vilket också var syftet med den omorganisation av verksamheten som genomfördes 2009. Ansvaret för den operativa kontrollen överfördes då från kommunerna till länsstyrelserna. Statskontoret utvärderade, på uppdrag av regeringen, omorganisationen 2011 och konstaterade i sin rapport att kontrollen ut- vecklats positivt, bl.a. genom att likvärdigheten och samordningen hade ökat (Djurskyddskontrollens utveckling, Statskontoret 2011:23). Stats- kontoret bedömde dock samtidigt att det fanns utrymme för ytterligare effektiviseringar och föreslog bl.a. att styrningen, uppföljningen och utvärderingen av kontrollen skulle öka.

190

Sedan Statskontorets rapport överlämnades har regeringen, Jordbruks- verket och länsstyrelserna kontinuerligt arbetat med att utveckla kon- trollen. Exempel på åtgärder som vidtagits är bl.a. inrättandet av råd för samordning av djurskyddskontrollfrågor (Landsbygdsdepartement L2012/00649/DL). Rådet arbetar bl.a. med att inventera områden där samsyn och samverkan behöver utvecklas och en för kontrollmyndighet- erna gemensam målbild för djurskyddsarbetet tas fram och revideras kontinuerligt. Jordbruksverket tar successivt fram och vidareutvecklar vägledningar och checklistor till de övriga kontrollmyndigheterna för att underlätta kontrollarbetet och likrikta bedömningarna. Myndigheten anordnar vidare, delvis i samarbete med Nationellt centrum för djurväl- färd vid SLU, s.k. kalibreringskurser, i syfte att stärka kompetensen och öka samsynen i olika djurskyddsfrågor. Kurserna har riktat sig till kon- trollpersonal hos länsstyrelserna men även till företrädare för branscher- nas egen kontroll, veterinärer i fältverksamhet och rådgivningspersonal. Jordbruksverket och länsstyrelserna har utvecklat ett gemensamt IT-stöd för att på ett bra sätt kunna hantera, registrera och utvärdera genomförda kontroller och Jordbruksverket har även tagit fram en modell för att risk- klassificera olika djurverksamheter för att rikta djurskyddskontrollen till den djurhållning där den behövs som bäst men också för att djurhållare med jämförbara djurvälfärdsrisker ska kontrolleras i likvärdig omfattning i hela landet. Inom ramen för livsmedelsstrategin (prop. 2016/17:104, En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela lan- det) beslutade regeringen 2017 att tillföra Jordbruksverket vissa tillfälliga ytterligare medel samtidigt som myndigheten fick i uppdrag att genom- föra åtgärder för att bl.a. stödja kompetensutvecklingen hos kontroll- myndigheterna och utvecklingen av digitala verktyg som bidrar till att öka kvaliteten, likvärdigheten och effektiviteten i djurskyddskontrollen (Näringsdepartementet N2017/01029/SUN). Jordbruksverket ska lämna en årlig redovisning till Regeringskansliet om uppdragets genomförande och lämna en slutredovisning senast den 28 februari 2020.

I sammanhanget kan det även omnämnas att regeringen i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104, s. 36) bedömde att det skulle vara värdefullt att öka kontaktytorna mellan myndigheterna och privata rådgivnings- organ och undersöka om de kan arbeta tillsammans för att identifiera och fylla företagens behov av kunskaps- och kompetenshöjning. Regeringen har i linje med detta beslutat att ge Jordbruksverket i uppdrag att se om det går att utveckla en rådgivningsmodell liknande Greppa Näringen inom animalieproduktionens område och för andra, djurrelaterade lant- bruksverksamheter (Näringsdepartementet N2017/01029/SUN). Greppa Näringen är ett projekt på miljöområdet där Jordbruksverket, som är ytterst ansvarigt för projektet, arbetar tillsammans med länsstyrelserna, LRF och privata rådgivningsorgan för att överföra kunskap till företagare om lösningar som ligger i framkant avseende utsläpp av klimatgaser, minskad övergödning och säker användning av växtskyddsmedel. Kun- skapsöverföringen utgör samtidigt en drivkraft för lönsam tillväxt i den svenska lantbruksnäringen.

Prop. 2017/18:147

191

Prop. 2017/18:147 13.3	Kontrollmyndigheternas skyldighet att beivra
	överträdelser

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att kontrollmyn- digheterna ska verka för att överträdelser av lagstiftningen beivras förs över till den nya lagen.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en bestämmelse om skyldighet för kontrollmyndigheterna att anmäla överträdelser till Po- lismyndigheten eller Åklagarmyndigheten om anmälan är befogad från djurskyddssynpunkt.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att det läggs till att en kontrollmyndighet ska anmäla överträdelser av lagstiftningen till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten när det är befogat från djurskyddssynpunkt.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig tillstyrker en knapp tredjedel, däribland Länsstyrelsen i Dalarnas län, Sollefteå kom- mun, nio hästorganisationer samt Djurskyddet Sverige förslaget i sin helhet.

Ytterligare en dryg tredjedel av de remissinstanser som yttrar sig är po- sitiva till att anmälningsskyldigheten tydligt framgår av lagen eller har inga invändningar mot det, men har synpunkter på hur den är utformad.

Svenska Djurskyddsföreningen, fyra länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att anmälningsskyldigheten måste förtydligas.

Riksdagens ombudsmän (JO), Åklagarmyndigheten och Rikspolis- styrelsen (numera Polismyndigheten) ifrågasätter att skyldigheten be- gränsas till situationer där anmälan är ”befogad från djurskyddssyn- punkt”. JO och Åklagarmyndigheten förespråkar att alla misstankar om brott ska anmälas till polis eller åklagare. Det är sedan de rättsvårdande myndigheternas uppgift att utreda och bedöma om det är fråga om ett brott eller inte. Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelserna i Hallands län och

Värmlands län samt Djurens Rätt framför liknande synpunkter. JO och Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att anmälningsskyldigheten utfor- mas i likhet med bestämmelsen i 26 kap. 2 § miljöbalken.

Länsstyrelsen i Hallands län och Jordbruksverket anser att det bör sakna betydelse för anmälningsskyldigheten om överträdelsen rättas eller inte. Anmälningsskyldighet bör föreligga även om överträdelsen rättas till omedelbart. Djurens Rätt anser att undantag från anmälningsskyldig- heten endast ska kunna göras om avvikelsen är lindrig och rättas till omedelbart.

Slutligen avstyrker en knapp tredjedel av remissinstanserna, bestående av Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare tio organisationer inom lantbruksnäringen, förslaget med hänvisning till att resurserna bör inriktas på de allvarliga problemen och inte på förseelserna. Andra skäl som dessa remissinstanser lyfter fram för ett avstyrkande är att en så bred anmälningsplikt leder till en omfattande administration. Remissinstan- serna ifrågasätter också utredningens slutsats att kontrollmyndigheterna inte anmäler ärenden till åtal i tillräcklig omfattning. Om en sådan skärpt

192

anmälningsplikt som utredningen förslår införs bör den begränsas till att gälla ärenden av betydande allvarlighetsgrad.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 24 b § djurskydds- lagen föreskrivs att den myndighet som utövar offentlig kontroll ska verka för att överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller av de EG-bestämmelser som kom- pletteras av lagen, beivras. Bestämmelsen infördes 2006 samtidigt som en bestämmelse med samma innehåll infördes i 13 § livsmedelslagen (2006:804). Det ansågs vara angeläget att det uttryckligen angavs att kontrollmyndigheterna är skyldiga att beivra överträdelser eftersom en sådan bestämmelse kan fungera som ett viktigt incitament för myndig- heterna att medverka till lagföring för brott (prop. 2005/06:128, s. 324).

JO har i ett beslut från 2013 (dnr 6281–2012) uttalat att den nuvarande bestämmelsen innebär en skyldighet för länsstyrelsen att göra anmälan till polis eller åklagare om länsstyrelsen i sin verksamhet som kontroll- myndighet har iakttagit något sådant som objektivt utgör brott mot djur- skyddslagen. Från den angivna skyldigheten kan, enligt JO, möjligen undantag göras för de allra mest bagatellartade överträdelserna.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 24 b § förs över till den nya lagen med tillägget att kontrollmyndigheten ska anmäla överträdelser till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten när det är befogat från djur- skyddssynpunkt. Utredningen anför att statistik från Jordbruksverket visar att få brott anmäls till åtal av länsstyrelserna. Anmälningsskyldig- heten bör enligt utredningen avse överträdelser som är av betydelse för djurskyddet och brister som inte rättas till omedelbart. Syftet med den föreslagna regleringen av anmälningsskyldigheten är att åstadkomma en mer effektiv och likartad hantering av anmälningar av överträdelser av lagen.

Regeringen delar utredningens uppfattning att det är viktigt och önsk- värt att alla kontrollmyndigheter har liknande rutiner för anmälningar av brott mot djurskyddslagstiftningen. Det är, som JO och Åklagarmyndig- heten framhåller, i allmänhet en lämplig ordning att misstankar om brott anmäls till polis eller åklagare eftersom det är de rättsvårdande myndig- heternas uppgift att utreda och bedöma om det är fråga om ett brott eller inte. När det gäller djurskyddslagen kan det dock konstateras att över- trädelser av ett relativt stort antal bestämmelser i lag, förordning och föreskrift i dag är straffbelagda. Många av bestämmelserna är formule- rade på ett sådant sätt att även en och samma bestämmelse täcker gär- ningar som kan vara såväl mindre allvarliga som mycket allvarliga från djurskyddssynpunkt. Kontrollmyndigheten kan och ska också vidta andra åtgärder för att komma tillrätta med en överträdelse, t.ex. meddela före- lägganden. Om alla överträdelser som i dag är straffbelagda skulle anmä- las till polis och åklagare skulle avsevärt fler ärenden behöva hanteras av rättsväsendet, samtidigt som länsstyrelserna har möjlighet att vidta admi- nistrativa åtgärder. Det är angeläget att såväl kontrollmyndigheternas som rättsväsendets resurser används på ett effektivt sätt och det kan ifrå- gasättas om en anmälan till polis eller åklagare alltid är det mest ända- målsenliga sättet att öka efterlevnaden av djurskyddsbestämmelserna. Det är inte svårt att föreställa sig att kontrollmyndigheten i vissa situat- ioner – där den aktuella gärningen också är mindre allvarlig från djur- skyddssynpunkt – kan komma längre genom att vidta andra åtgärder än

Prop. 2017/18:147

193

Prop. 2017/18:147 genom att anmäla överträdelsen till polis eller åklagare. Samtidigt med- för den föreslagna begränsningen av anmälningsplikten till fall då anmä- lan är befogad från djurskyddssynpunkt att det ligger nära till hands att ställa sig frågan om skälen för att kriminalisera gärningen allmänt sett är tillräckliga. Regeringen anser mot denna bakgrund att det bör göras en ytterligare översyn av straffbestämmelserna i djurskyddslagen i syfte att identifiera och utmönstra eventuella överträdelser där kriminalisering inte kan anses vara befogad från djurskyddssynpunkt. Först i samband med en sådan översyn bör det bedömas om kontrollmyndigheternas skyl- dighet att anmäla överträdelser ska förtydligas och i så fall hur ett sådant förtydligande bör utformas. I avvaktan på detta bör den nuvarande be- stämmelsen i djurskyddslagen om skyldighet att beivra överträdelser föras över till den nya lagen. ”EG” bör dock ersättas med ”EU”.

13.4Bemyndiganden att meddela föreskrifter om offentlig kontroll

Regeringens förslag: Bemyndigandena för regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om den offentliga kontrollen och skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndigheten förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Även bemyndigandet för regeringen att föreskriva om vilka be- stämmelser i förordning (EG) nr 882/2004 som ska tillämpas vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsme- delsproducerande djur förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas något bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kontrollpersonalens kompetens.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om kontroll- personalens kompetens.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Dalarnas län och Sveriges Mjölk- bönder är positiva till den föreslagna rätten att meddela föreskrifter om kontrollpersonalens kompetens. Länsstyrelsen i Dalarnas län påtalar att uttrycket kompetens vilar på fler ben än det teoretiska och att förmåga att analysera, kommunicera och arbeta självständigt är viktigt för ett gott djurskyddsarbete. Sveriges Mjölkbönder önskar att utredningen hade gett tydligare riktlinjer för kravet på kompetens och utbildning för kontroll- personalen.

De övriga tre remissinstanserna som kommenterar förslagen pekar på ett behov av att ändra bemyndigandet gällande kontrollorganens upp- giftsskyldighet. Jordbruksverket anser att myndigheten ska kunna före- skriva om en skyldighet för kontrollorgan att lämna information inte enbart till den samordnande myndigheten (Jordbruksverket) utan även till de operativa kontrollmyndigheterna (länsstyrelserna). Länsstyrelserna i

Kronobergs län och Blekinge län anser att kontrollorganen ska vara

194

skyldiga att lämna information till de operativa kontrollmyndigheterna (länsstyrelserna) i stället för till den samordnande myndigheten.

Inga remissinstanser kommenterar förslaget om bemyndigande be- träffande förordning (EG) nr 882/2004.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I 25 § djurskydds- lagen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll ska bedrivas och om skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kon- trollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndighet som avses i 24 a § första stycket. I 25 a § djurskyddslagen anges att rege- ringen får meddela föreskrifter om vilka bestämmelser i förordning (EG) nr 882/2004 som ska tillämpas vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

Utredningen har föreslagit att dessa bestämmelser ska föras över till den nya lagen, med tillägget att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer också ska få meddela föreskrifter om kontroll- personalens kompetens. Utredningen anför att det är av stor vikt att den kontrollpersonal som utför kontrollarbetet har rätt utbildning och kompe- tens och anser därför att detta bör regleras. Utredningen menar att detta skulle höja kontrollpersonalens status.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är mycket viktigt att personal som utför djurskyddskontroll, liksom alla som utför myndig- hetsutövning mot enskilda, har lämpliga och tillräckliga kunskaper och färdigheter för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin uppgift. Ett sådant krav finns i dag i 24 § andra stycket djurskyddslagen och rege- ringen har i avsnitt 13.1 föreslagit att den bestämmelsen ska överföras till den nya lagen. Regeringen anser däremot inte att det är lämpligt att i föreskrifter ställa upp tvingande krav på vissa kvalifikationer för djur- skyddskontrollanter. Den typen av reglering finns inte beträffande myn- dighetsanställda som utför tillsyn eller kontroll på andra områden. I Sve- rige är det tvärtom relativt ovanligt med sådan behörighetsreglering och den förbehålls sektorer där särskilt höga kompetenskrav behöver ställas, t.ex. för yrken inom hälso- och sjukvården. Det bedrivs också hos Jord- bruksverket och övriga kontrollmyndigheter ett kontinuerligt arbete för att på andra sätt säkerställa att kontrollpersonalen har lämplig kompetens. Utredningens förslag i den delen bör alltså inte genomföras.

Jordbruksverket anser att ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen ska vara skyldigt att lämna information inte enbart till den samordnande myndigheten (Jordbruksverket) utan även till de operativa kontrollmyndigheterna (länsstyrelserna). Information om resultat från den kontroll som kontrollorganen utfört kan vara nödvändig för att läns- styrelserna ska kunna utföra sina uppgifter och t.ex. besluta om åtgärder om brister har konstaterats vid kontrollorganens kontroll. En sådan informationsskyldighet som efterfrågas följer dock redan av artikel 5.2 e i förordning (EG) nr 882/2004 (och av artikel 32 i förordning (EU) 2017/625 som ska tillämpas från och med den 14 december 2019). Rege- ringen anser därför inte att det finns något behov av att utöka det aktuella bemyndigandet.

Regeringen finner i övrigt inte skäl att ändra bestämmelserna i 25 och 25 a §§ djurskyddslagen utan bedömer, i likhet med utredningen, att de bör föras över till den nya lagen med vissa språkliga justeringar. Rege-

Prop. 2017/18:147

195

brådskande fall besluta om rättelse utan föregående föreläggande förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen inte att det förtydligas att djurförbud eller ett föreläggande att göra sig av med djur får beslutas endast i de fall de särskilda förutsättningarna för sådana beslut är uppfyllda. Utredningen föreslår inte heller att förelägganden att göra sig av med djur ska undantas från möjligheten att förena före- läggande med vite.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar för- slagen, däribland Jordbruksverket, som anser att det bör förtydligas att och hur förelägganden och förbud meddelade med stöd av denna be- stämmelse skiljer sig från djurförbud. Det bör framgå att beslut om s.k. djurbegränsning, ska ges i form av ett partiellt djurförbud.

Ingen av remissinstanserna kommenterar förslaget om rättelse.

Skälen för regeringens förslag: En kontrollmyndighet får enligt 26 § första stycket djurskyddslagen meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EG-bestämmelserna ska följas. Sådana förelägganden och förbud får enligt 26 § andra stycket förenas med vite, dock inte i fall som avses i 29 § (beslut om djurförbud och ålägganden att göra sig av med djur). Vidare anges i 26 § tredje stycket att om någon inte rättar sig efter djurskyddsbestämmelserna eller beslut som har meddelats med stöd av dem får en kontrollmyndighet besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan ett föregående föreläggande.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om förelägganden, förbud och rättelse förs över till den nya lagen utan ändringar i sak. Regeringen instämmer i utredningens bedömning. Bestämmelserna bör därför föras över till den nya lagen utan ändring i sak. Hänvisningen till ”EG” bör dock ersättas med ”EU”. Det är också tillräckligt att det anges att kon- trollmyndigheterna får besluta om förelägganden eftersom detta även innefattar beslut om förbud.

Det bör liksom tidigare anges att möjligheten att besluta förelägganden gäller utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kom- pletterar. Genom detta tydliggörs att bestämmelsen utgör en komplette- ring till EU-förordningarna genom att kontrollmyndigheterna ges möjlig- het att vidta de åtgärder som behövs för att ge effekt åt EU- förordningarna i de fall åtgärderna inte har reglerats direkt i EU- förordningarna. Det blir därmed också tydligt att det inte är fråga om en otillåten dubbelreglering i förhållande till EU-förordningarna.

Det bör dock också förtydligas att förelägganden som innebär beslut om djurförbud och föreläggande att göra sig av med djur får meddelas bara i de fall de särskilda förutsättningarna för detta är uppfyllda. Rege- ringen återkommer i avsnitt 14.1, 14.2 och 14.3 till dessa förelägganden.

Frågan om gränsdragningen mellan förelägganden om förbud enligt den nu föreslagna bestämmelsen och beslut om djurförbud, som lyfts av Jordbruksverket, behandlas i avsnitt 14.2.

Prop. 2017/18:147

197

Prop. 2017/18:147 13.7

Rätt till upplysningar och tillträde

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om kontrollmyndig- heters, kontrollorgans och EG-institutioners rätt att, i den utsträckning som behövs för kontrollen, på begäran få upplysningar och ta del av handlingar samt att få tillträde till olika områden eller utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover förs över till den nya lagen. Rätten till tillträde ska dock gälla redan då det kan antas att djur hålls i ett visst område eller utrymme. Det förtydligas även vilken EU-institution som avses.

Det införs också en ny bestämmelse om att tillträde till bostäder endast får ske när det kan antas att djur hålls där och

1.det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i lagen eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,

2.syftet är att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhåll- ningen har åtgärdats, eller

3.syftet är att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Det förtydligas att tillträde därutöver får ske när det behövs för att kontrollera att ett beslut om djurförbud följs.

Slutligen tydliggörs att åtgärder som innebär att kontrollmyndighet- en utnyttjar sin rätt till upplysningar, att ta del av handlingar och till- träde ska utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

Även bestämmelsen om att den som är föremål för offentlig kontroll ska vara skyldig att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kon- trollen ska kunna genomföras förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att bestämmelsen förs över oförändrad från nuvarande lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att tillträde till bostäder ska få ske för att kontrollera sådan djurhållning som kräver tillstånd enligt 16 § djur- skyddslagen. Ett förtydligande av vilken EU-institution som avses före- slås däremot inte. Inte heller föreslås det någon särskild reglering av tillträde för kontroll av att beslut om djurförbud följs eller ett krav på aktsamhet från kontrollmyndigheterna.

Remissinstanserna om utredningen: Jordbruksverket samt Länssty- relserna i Kronobergs län, Blekinge län, Hallands län och Norrbottens län önskar att bestämmelsen kompletteras med en rätt att kräva de under- sökningar som behövs för att kunna konstatera överträdelser av lagstift- ningen, t.ex. att kräva att djurhållaren ser till att ta prov på vatten för att kunna konstatera om det är drickbart eller att det utförs en obduktion av ett djur. Flera av dessa remissinstanser föreslår att kompletteringen ut- formas i enlighet med bestämmelsen i 26 kap. 22 § miljöbalken.

Föreningen BLANDIS anser att myndighetspersonalens befogenheter att genomsöka utrymmen hos en djurhållare bör utökas, bl.a. anser man

198

att det ska vara svårare att neka myndighetspersonalen att komma in i de utrymmen som ska besiktigas.

Tropikföreningen Amazonas anser att det behövs en reglering av rätten till tillträde i situationer där man misstänker att någon har ett djur. Före- ningen tolkar gällande lagstiftning som att endast finns en rätt till tillträde endast om det faktiskt finns djur i ett utrymme. Om kontrollmyndigheten bereder sig tillträde men sedermera inte hittar något djur, har kontroll- myndigheten berett sig tillträde utan lagstöd, vilket kan vara brottsligt. Vidare efterlyser föreningen särskilda hänsynsregler vid kontroll i bostä- der eftersom det innebär ett allvarligt ingrepp i en enskilds integritet att gå in i personens bostad mot dennes vilja.

Remissinstanserna om promemorian: Polismyndigheten, Livsme- delsverket, generalläkaren (numera försvarsinspektören för hälsa och miljö), Sveriges advokatsamfund och Sveriges Kattklubbars Riksförbund

är positiva till eller anger att de inte har några synpunkter på förslagen i remissen. Samtliga tio länsstyrelser som fått remissen, Jordbruksverket, Djurskyddet Sverige och Djurskyddsinspektörernas Riksförening (DIRF)

är i stort positiva till förslaget men lyfter vissa brister. Alla dessa remiss- instanser påtalar att kontrollmyndigheten behöver tillträde för att kunna utföra rutinkontroller för att följa upp om beslut om djurförbud eller begränsningar av djurhållningen enligt 26 § djurskyddslagen efterlevs. Enligt remissinstanserna bör tillträde i sådana fall alltså tillåtas även om det inte kan antas att djur hålls eller djurhållningen inte uppfyller be- stämmelserna i lagstiftningen. Länsstyrelsen i Skåne län påpekar att det inte är helt ovanligt att de som meddelas djurförbud fortsätter att hålla djur och det är också vanligt att de motsätter sig att myndigheten kommer in för att kontrollera. Ett typiskt år uppgår andelen personer som håller djur trots att de har fått djurförbud till ca 25–30 procent av dem som kontrolleras. Länsstyrelserna i Hallands län och Gävleborgs län och

Djurskyddet Sverige anser att rätten till tillträde till bostäder också bör inkludera kontroller av djur för offentlig förevisning och eventuella pro- duktionsdjur som hålls i en bostad. Länsstyrelserna i Västmanlands län, Gävleborgs län och Västerbottens län ifrågasätter om myndigheterna har stöd för att utföra rutinkontroller hos personer (med djurhållning i bostä- der) som tidigare haft brister i djurhållningen, men som har konstaterats ha rättat till bristerna vid en uppföljande kontroll.

Länsstyrelserna i Hallands län, Örebro län och Gävleborgs län och

Djurskyddet Sverige har synpunkter på den del av bestämmelsen som beskriver vad kontrollmyndigheten får göra i ett utrymme (”och där be- siktiga djuren, göra undersökningar eller ta prover”) och föreslår att skrivningen ska tas bort eller att det görs ett tillägg där det framgår att kontrollmyndigheten även har rätt att dokumentera och att kontrollen kan innehålla fler moment.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att kontroll kan behöva utföras även av utrymmen där djur hanteras och inte per definition hålls.

Riksdagens ombudsmän (JO) anser att den föreslagna lagtexten inte innebär någon egentlig begränsning när det gäller rätten till tillträde till bostäder i förhållande till övriga utrymmen och att en reglering av detta slag förutsätter att det klargörs vad som avses med bostad. Kammarrätten i Sundsvall har inget att invända mot förslaget i fråga om tillträde till lokaler för djurhållning, men menar att det behövs ytterligare övervägan-

Prop. 2017/18:147

199

Prop. 2017/18:147 den när det gäller tillträdet till bostäder och då särskilt i fråga om den intresseavvägning som bör göras mellan den enskildes skydd för sitt

	privatliv och kontrollmyndighetens intresse av tillträde. Denna intresse-
	avvägning bör även tydligt komma till uttryck i lagtexten. Juridiska in-
	stitutionen vid Göteborgs universitet instämmer i bedömningen att till-
	träde bör kunna ske även i utrymmen där det kan antas att djur hålls, men
	anser att kontrollmyndigheternas rätt att undersöka en bostad framstår
	som bredare än inom andra jämförbara rättsområden. Det framhålls att
	den första punkten i uppräkningen (”om det kan antas att djurhållningen
	inte uppfyller bestämmelserna i djurskyddslagen eller i föreskrifter eller
	beslut meddelade med stöd av lagen”) är synnerligen brett formulerad.
	Dessutom anges inte hur kontrollmyndigheten bör agera när tillträde till
	en bostad har beretts. Det vore önskvärt att lägga till en formulering likt
	den i 28 kap. 6 § miljöbalken, vilken anger att åtgärder som innebär till-
	träde till bl.a. bostäder ”skall utföras så att minsta skada och intrång
	orsakas”. Förvaltningsrätten i Linköping tillstyrker förslaget till reglering
	av tillträde till bostäder. Domstolen anser dock att det bör framgå av
	lagtexten att kontrollmyndigheten, på samma sätt som i dag, saknar be-
	fogenhet att bereda sig tillträde till en bostad, utan handräckning från
	polisen, när den kontrollerade inte samtycker till det.
	Djurens rätt anser att förslaget i stort innebär en positiv förändring,
	men är tveksam till begränsningen i kontrollmyndighetens rätt att beträda
	bostäder. Det bör vara tillräckligt att det kan antas finnas djur i bostaden
	och inte nödvändigt att de föreslagna tillkommande kraven i förslaget ska
	vara uppfyllda. Djurskyddet Sverige anser att det ska räcka med en miss-
	tanke om att djur far illa för att kontrollmyndigheten ska ha rätt till till-
	träde. Organisationen menar att den föreslagna formuleringen att det ska
	kunna antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i lagstift-
	ningen kan tolkas som att det skulle krävas mer än så.
	Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) är sammanfattningsvis emot att för-
	slaget genomförs. LRF anser att det saknas ett behov av att förtydliga att
	kontrollmyndigheten även har rätt till tillträde till utrymmen där det kan
	antas att djur hålls. En ändring av regeln kan tolkas så att möjligheterna
	till tillträde utökas och att kraven och kvaliteten på de indikationer som
	ligger till grund för en kontrollinsats därmed sänks. Den föreslagna änd-
	ringen innebär dessutom, enligt LRF, att möjligheterna till tillträde till
	bostäder kan uppfattas som utökade, bland annat beroende på den låga
	kvalifikationsnivån ”kan antas”. LRF anser att man ska vara mycket
	restriktiv med att låta myndigheter gå in i bostäder. Det måste finnas en
	överhängande risk för allvarlig skada. LRF anser att det är av stor vikt att
	nuvarande formulering behålls. En generell skrivning, såsom den nuva-
	rande, innebär en tydligare koppling till de överordnade bestämmelserna
	i grundlagen om skydd för enskilda gentemot det allmänna samt Europa-
	konventionens skydd för privat- och familjeliv.
	Tropikföreningen Amazonas anser att förslaget i huvudsak är bra, men
	har synpunkter på vissa detaljer. Bland annat anser föreningen att ut-
	trycket ”kan antas” är en för svag skrivning och föreslår i stället att ”skä-
	ligen kan antas” ska användas. Syftet med att lägga till ordet skäligen är
	att kontrollmyndigheten åtminstone ska ha någon slags grund för ett
	antagande om att djur finns som kräver kontroll. Det föreslås också att
200	tillträde ska få ske för att kontrollera alla typer av tillståndspliktiga verk-

samheter. Det bör också klargöras om avsikten är att det med tillträde Prop. 2017/18:147 avses tvångsåtgärder och inte sådana kontroller som sker på frivillig

grund.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande bestämmelse

Enligt 27 § första stycket djurskyddslagen har en kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen rätt att, i den utsträckning som behövs för kontrollen, på begäran få upplysningar, ta del av handlingar och få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover. Bestämmel- serna gäller enligt 27 § andra stycket också för EG:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna. Den som är före- mål för offentlig kontroll ska enligt 27 § tredje stycket tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Utredningens förslag

Utredningen föreslår att bestämmelsen om rätt till upplysningar och till- träde m.m. förs över till den nya lagen utan ändringar i sak. Några re- missinstanser, däribland Jordbruksverket, anser att nu gällande be- stämmelse bör kompletteras med en rätt att kräva att djurhållaren utför de undersökningar som behövs för att kunna konstatera överträdelser av lagstiftningen, i likhet med vad tillsynsmyndigheten kan kräva enligt miljöbalken.

Enligt 26 kap. 22 § miljöbalken är den som bedriver en verksamhet
eller vidtar en åtgärd som kan befaras medföra olägenheter för männi-
skors hälsa eller miljön, eller den som annars är skyldig att avhjälpa en
olägenhet från en sådan verksamhet, skyldig att utföra sådana undersök-
ningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen.
Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder eller för
allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens skick med-
för olägenheter för människors hälsa. Skyldigheten enligt bestämmelsen i
miljöbalken är därmed begränsad till den krets som bedriver eller ansva-
rar för verksamhet eller åtgärder som är förknippade med särskilda ris-
ker. Regeringen anser att det inte kan anses vara motiverat att lägga en
motsvarande allmän skyldighet på alla som håller djur.
Promemorians förslag
I den remitterade promemorian föreslås att det förtydligas att kontroll-
myndigheterna har rätt till tillträde inte bara då man vet att djur hålls i ett
visst utrymme utan även i situationer då det kan antas att djur hålls där.
Det föreslås också att det uttryckligen avgränsas i vilka situationer kon-
trollmyndigheterna ska ha rätt till tillträde till bostäder. En sådan rätt ska
en kontrollmyndighet, enligt förslaget, ha om det kan antas att djurhåll-
ningen inte uppfyller bestämmelserna i djurskyddslagen eller i föreskrif-
ter eller beslut meddelade med stöd av lagen. Kontrollmyndigheterna
föreslås även få en rätt till tillträde för att kontrollera att tidigare konsta-
terade brister i djurhållningen har åtgärdats eller för att kontrollera verk-	201
	201

Prop. 2017/18:147 samheter som kräver tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen (dvs. vissa yrkesmässiga verksamheter eller vissa verksamheter av större omfatt-

	ning, se avsnitt 11.1).
	Regeringen anser, i likhet med majoriteten av remissinstanserna, att det
	är lämpligt att i enlighet med promemorians förslag, förtydliga att kon-
	trollmyndigheten har en rätt till tillträde till utrymmen där det kan antas
	att djur hålls. Det kan t.ex. förekomma situationer där kontrollmyndig-
	heten har uppgifter i en anmälan om att djur ska finnas i ett utrymme,
	men där innehavaren av utrymmet förnekar att det finns djur där eller
	inte kan kontaktas. Även i dessa situationer bör kontrollmyndigheten
	kunna få tillträde till utrymmet när det är nödvändigt för att kontrollera
	uppgifterna i anmälan. Det kan också vara så att kontrollmyndigheten i
	samband med kontroll av djur i ett utrymme, exempelvis ett stall, gör
	observationer som ger anledning att tro att djur hålls även i andra anslu-
	tande byggnader. Ett annat exempel kan vara att kontrollmyndigheten vid
	tidigare kontroller påträffat djur i utrymmet. Rätten till tillträde bör så-
	ledes också omfatta utrymmen där det, till följd av inkomna uppgifter
	eller andra omständigheter, kan antas att djur hålls.
	Vissa remissinstanser har synpunkter på den del av bestämmelsen som
	beskriver vad kontrollmyndigheten får göra i ett utrymme (”och där be-
	siktiga djuren, göra undersökningar eller ta prover”) och föreslår att
	skrivningen ska tas bort eller att det görs ett tillägg där det framgår att
	”kontrollmyndigheten även har rätt att dokumentera”. Syftet med be-
	stämmelsen i denna del är dock att tydliggöra att kontrollmyndigheten,
	förutom att få tillträde till ett utrymme i sig, har rätt att på olika sätt
	handgripligen hantera djur eller annan egendom som har samband med
	djurhållningen och som finns i utrymmet. Kontrollmyndigheten har gi-
	vetvis också rätt att på olika sätt dokumentera sin undersökning av djuren
	och utrymmet, t.ex. genom att fotografera eller filma. Detta innebär dock
	i sig inte ett sådant ingrepp i eller förfogande över enskildas egendom att
	det är nödvändigt att särskilt reglera detta i lag (jfr t.ex. 28 kap. rätte-
	gångsbalken). Regeringen anser därför inte att utformningen av be-
	stämmelsen bör ändras i denna del.
	I fråga om rätt till upplysningar, att ta del av handlingar och till till-
	träde för ”EG:s institutioner” som anges i 27 § djurskyddslagen bedöms
	det inte vara lämpligt att enbart ändra till ”EU:s institutioner” (jfr avsnitt
	6.5). Det bör i stället specificeras vilka av EU:s institutioner som enligt
	paragrafen ska få det tillträde till platser och de upplysningar som övriga
	kontrollmyndigheter har rätt till. Enligt artikel 40.3 i förordning (EG) nr
	882/2004 får kommissionen i vissa fall och i samarbete med den berörda
	medlemsstaten sända ut en grupp inspektörer för att genomföra offentlig
	kontroll på plats i en medlemsstat. Av artikel 45 i samma förordning
	följer också att kommissionens experter ska utföra allmänna och sär-
	skilda revisioner i medlemsstaterna. Kommissionen får utse experter från
	medlemsstaterna som ska bistå kommissionens egna experter. Medlems-
	staterna ska bl.a., enligt artikel 45.5 c, se till att kommissionens experter
	får tillträde till alla lokaler eller delar av lokaler och tillgång till uppgifter
	och databehandlingssystem som är av betydelse för att de ska kunna
	fullgöra sina uppgifter. Liknande bestämmelser finns även i förordning
	(EU) 2017/625 som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta
202	förordning (EG) nr 882/2004. Den nya djurskyddslagen bör därför möj-

liggöra för kommissionen eller inspektörer och experter utsedda av kommissionen att få tillträde. Regeringen avser också att i ett senare lagstiftningsärende återkomma med förslag till de författningsändringar som krävs med anledning av förordning (EU) 2017/625.

Tillträde till bostäder

Djur hålls även i bostäder och det finns, som konstateras i promemorian, ett uppenbart behov för kontrollmyndigheten att ha rätt till tillträde även till bostäder för att kunna utföra kontroll. Att kontrollmyndigheten går in i bostäder innebär dock ett betydligt större intrång i den personliga in- tegriteten än om en kontroll sker i stallar eller andra utrymmen som en- bart används för djurhållning eller i yrkesmässig verksamhet.

Enskilda är gentemot det allmänna enligt 2 kap. 6 § första stycket rege- ringsformen skyddade mot bl.a. husrannsakan och annat liknande in- trång. Denna rättighet får enligt 2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är god- tagbara i ett demokratiskt samhälle och inte utöver vad som är nödvän- digt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen. Ett liknande skydd för privat- och familjeliv regleras i artikel 8 i Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Det är, med beaktande av bestämmelserna om skydd mot intrång i regerings- formen och Europakonventionen, nödvändigt att rätten till tillträde, sär- skilt när det gäller bostäder, tillämpas restriktivt och inte går utöver vad som är nödvändigt. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det mot denna bakgrund bör tydliggöras i djurskyddslagen i vilka situationer som kontrollmyndigheten ska ha tillträde till bostäder.

JO efterfrågar ett förtydligande av vad som avses med bostad. Rege- ringen avser med uttrycket alla byggnader, del av byggnader eller andra utrymmen där någon tillfälligt eller stadigvarande bor. Det kan t.ex. inne- fatta även båtar och husvagnar.

Promemorians förslag utgår från att sällskapsdjur som hålls i bostäder i regel blir föremål för kontroll endast vid anmälan om eller annan indikat- ion på missförhållanden. Det förekommer dock också att annan mer omfattande eller yrkesmässig djurhållning bedrivs i bostäder (vilket i vissa fall kräver tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen). En sådan djur- hållning blir föremål för en riskbaserad offentlig kontroll även utan före- gående indikation på missförhållanden.

Regeringen instämmer i promemorians bedömning att kontrollmyndig- heten bör ha rätt till tillträde till bostäder i situationer där det på grund av uppgifter i en anmälan eller på annat sätt uppkommit misstankar om att djur hålls där och far illa eller att djurhållningen i övrigt sker på ett sätt som står i strid med djurskyddslagstiftningen. Några remissinstanser, bl.a. Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet och LRF, påpekar att det föreslagna beviskravet, att det ”kan antas” att djurhållningen sker i strid med lagstiftningen, är lågt ställt. Tropikföreningen Amazonas före- slår, att det bör uppställas ett högre krav, ”skäligen kan antas”, för till- träde. JO anser att den föreslagna lagtexten inte innebär någon egentlig begränsning när det gäller rätten till tillträde till bostäder i förhållande till övriga utrymmen. Regeringen delar inte den bedömningen. Regeringen

Prop. 2017/18:147

203

Prop. 2017/18:147 delar inte heller LRF:s bedömning att den nuvarande bestämmelsen innebär en tydligare koppling till de överordnade bestämmelserna i

	grundlagen och Europakonventionen. Regeringen anser inte heller att den
	nuvarande bestämmelsen generellt skulle innebära mer begränsade möj-
	ligheter till tillträde till bostäder än den bestämmelse som föreslås i pro-
	memorian. Det är i och för sig riktigt att ”det kan antas” är ett relativt
	lågt ställt beviskrav, men det uttrycker ändå att kontrollmyndigheten ska
	ha en konkret uppgift som indikerar en överträdelse av lagstiftningen.
	Om det ska vara möjligt att bedriva en effektiv och ändamålsenlig kon-
	troll av att djurskyddslagstiftningen följs när djur hålls i bostäder kan det
	inte ställas alltför långtgående krav på utredning redan innan kontroll-
	myndigheten ges tillträde. Syftet med tillträdet är ju just att kontrollmyn-
	digheten ska kunna utreda och bedöma om det finns brister i djurhåll-
	ningen. Redan kravet att det ska kunna antas att djurskyddslagstiftningen
	överträds innebär enligt regeringens bedömning att kontrollmyndigheten
	ska ha någon slags grund för ett antagande, vilket är det som Tropikföre-
	ningen Amazonas efterfrågar. En sådan grund kan t.ex. vara uppgifter i
	en anmälan eller observationer som kontrollmyndigheten gjort vid tidi-
	gare tillfällen eller i anslutning till bostaden eller till annan djurhållning
	som bedrivs av samma person.
	I likhet med promemorian bedömer regeringen att kontrollmyndigheten
	också måste kunna följa upp tidigare kontroller där överträdelser av djur-
	skyddsbestämmelser har konstaterats. Några remissinstanser ifrågasätter
	om myndigheterna har stöd för att utföra rutinkontroller hos personer
	(med djurhållning i bostäder) som tidigare haft brister i djurhållningen,
	men som konstaterats ha rättat till bristerna vid en uppföljande kontroll.
	Regeringen bedömer att när det gäller vissa djurskyddsbrister, t.ex. otill-
	räcklig utfodring eller bristande hygien, kan det behövas flera upp-
	följande kontroller för att säkerställa att bristerna varaktigt åtgärdats.
	Regeringen anser att den skrivning som föreslås i promemorian ger ut-
	rymme för att göra flera sådana uppföljande kontroller. Däremot bör
	kontrollmyndigheten inte längre ha rätt till tillträde om det genom en
	eller flera uppföljande kontroller har säkerställts att den tidigare bristen
	slutligt har åtgärdats och kontrollmyndigheten inte heller har observerat
	nya överträdelser eller något annat som i det enskilda fallet ger anledning
	att anta att djurhållningen även fortsättningsvis kan komma att ske i strid
	med bestämmelser i djurskyddslagstiftningen. Enbart det faktum att en
	djurhållare en gång har brustit i sin djurhållning kan inte ge kontrollmyn-
	digheten rätt att under obegränsad tid därefter bereda sig tillträde till
	bostaden. Detta innebär att möjligheten till tillträde till bostad genom den
	föreslagna skrivningen begränsas något i förhållande till gällande be-
	stämmelse, detta i syfte att ge ett starkare skydd för enskildas integritet.
	Regeringen instämmer i promemorians bedömning att kontroll-
	myndigheten också bör ha rätt till tillträde när någon yrkesmässigt eller i
	större omfattning bedriver sådan djurhållning i sin bostad som förutsätter
	tillstånd enligt nuvarande 16 § djurskyddslagen (jfr avsnitt 11.1). Som
	anges i promemorian ställer sådan djurhållning typiskt sett större krav på
	kompetens hos djurhållaren och bör kunna kontrolleras även om det i det
	enskilda fallet inte finns misstanke om att djurskyddsbestämmelserna
	inte efterlevs. Regeringen anser dock, i likhet med Tropikföreningen
204	Amazonas, att det kan vara lämpligt att inte uttryckligen begränsa be-

stämmelsen till s.k. § 16-tillstånd. Det bör i stället anges att kontrollmyn- digheten ska ha rätt till tillträde för att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Några länsstyrelser och Djurskyddet Sverige föreslår att kontroll- myndigheterna också ska ges rätt till tillträde för att kontrollera djur för offentlig förevisning eller produktionsdjur som hålls där. Regeringen ser dock inte något behov av att kontrollmyndigheten generellt ska ges till- träde till bostäder för att kontrollera vissa typer av djur. Enbart det fak- tum att enstaka djur av mer ovanligt slag hålls i en bostad bör inte vara tillräckligt för tillträde. Om det däremot är fråga om djur av ett sådant slag eller av en sådan mängd som normalt inte kan hållas på ett djur- skyddsmässigt acceptabelt sätt i en bostad bör kontrollmyndigheten ha rätt tillträde med hänvisning till att det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i djurskyddslagstiftningen.

Kontroll av att beslut om djurförbud följs

Länsstyrelserna, Jordbruksverket, Djurskyddet Sverige och Djurskydd- sinspektörernas Riksförening (DIRF) anser att kontrollmyndigheten behöver få tillträde vid kontroll av efterlevnaden av beslut om begräns- ning av djurhållning enligt 26 § djurskyddslagen eller djurförbud. Läns- styrelsen i Skåne län påpekar att det inte är helt ovanligt att de som meddelas djurförbud fortsätter att hålla djur (ett typiskt år uppgår andelen till ca 25–30 procent av dem som har djurförbud och som har kontrolle- rats). Även andra länsstyrelser framhåller att kontroll av efterlevnaden av djurförbud är viktigt. Regeringen instämmer i bedömningen att tillträde till såväl bostäder som andra utrymmen bör vara möjligt i syfte att kon- trollera att beslut om djurförbud efterlevs även om det inte kan antas att djur hålls i bostaden eller utrymmet. Djurförbud är en ingripande åtgärd som används för att förhindra fortsatt djurlidande och som ska riktas till personer som tidigare har haft allvarliga brister i sin djurhållning (se vidare avsnitt 14.1). Det är av stor vikt för säkerställandet av ett gott djurskydd att kontrollmyndigheten kan kontrollera att beslut om djurför- bud följs. Kontrollmyndigheten har i dag rätt till tillträde för att utföra en sådan kontroll på den grunden att utrymmet berör djurhållning. Rege- ringen anser dock att lagstödet för tillträdesrätten kan uttryckas på ett tydligare sätt i lagen. Det bör alltså i tillträdesbestämmelsen förtydligas att tillträde till bostäder och andra utrymmen får ske för att kontrollera att beslut om djurförbud följs även om det inte kan antas att djur hålls där. Regeringen återkommer i avsnitt 14.2 till vad som ska kunna utgöra ett djurförbud och föreslår där att djurförbud även ska kunna avse förbud att ha hand om fler än ett visst antal djur eller andra inskränkningar i rätten att ha hand om djur. Beslut om djurförbud kommer därmed att innefatta vissa beslut om begränsning av djurhållning som i dag meddelas med stöd av 26 § djurskyddslagen.

Ett uttryckligt aktsamhetskrav

Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet anser att det vore önsk- värt att lägga till en formulering likt den i 28 kap. 6 § miljöbalken, vilken anger att åtgärder som innebär tillträde till bl.a. bostäder ”skall utföras så att minsta skada och intrång orsakas”. Även regeringen anser att det är av

Prop. 2017/18:147

205

Prop. 2017/18:147 största vikt att kontrollmyndigheten genomför sina kontroller, både i bostäder och i andra utrymmen, på ett sätt som innebär minsta möjliga intrång för den enskilde. Regeringen föreslår därför att detta tydliggörs i djurskyddslagen genom att ett aktsamhetskrav motsvarande det i miljö- balken läggs till.

Sammantagen bedömning av regleringen om rätt till tillträde

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att kontroll kan behöva utföras även av utrymmen där djur hanteras och inte per definition hålls. Regeringen bedömer att detta behov tillgodoses genom möjligheten att kontrollera utrymmen som berör djurhållningen. Denna möjlighet bör dock inte omfatta bostäder. Tillträde till bostäder mot den enskildes vilja bör endast få ske om det är där djuren kan antas hållas. Om djuren hålls och kan kontrolleras i ett annat utrymme bör kontroll ske där. Intresset av att också få tillträde till en bostad där djur endast kortvarigt har hanterats eller där det endast finns utrustning eller handlingar kopplade till djuren är inte så starkt att det är motiverat med ett sådant ingrepp i den privata sfären.

Regeringen bedömer sammantaget att de kriterier för kontrollmyndig- hetens rätt till tillträde som föreslås ovan utgör, och tydliggör i lagtexten, en lämplig avvägning mellan intresset av att skydda enskildas integritet och intresset av att kunna bedriva en effektiv kontroll av att djurskydds- lagstiftningen efterlevs. Till skillnad från Förvaltningsrätten i Linköping anser inte regeringen att det är nödvändigt att i lagtexten uttryckligen föreskriva att kontrollmyndigheten, liksom i dag, inte har befogenhet att utan handräckning från polisen bereda sig tillträde till en bostad, när den kontrollerade inte samtycker till det. Detta bör dock fortfarande gälla. Tropikföreningen Amazonas anser att det bör klargöras om avsikten med bestämmelsen är att med tillträde avses tvångsåtgärder och inte kontroll som sker på frivillig grund. Syftet med den aktuella bestämmelsen är att tydliggöra i vilken utsträckning kontrollmyndigheten har rätt till tillträde, vilket innefattar möjligheten att med hjälp av Polismyndigheten bereda sig tillträde trots att den enskilde inte medverkar till det eller motsätter sig att ge kontrollmyndigheten tillträde. Om den enskilde aktivt och fri- villigt samtycker till att kontrollmyndigheten får tillträde till ett utrymme kan kontroll givetvis ske även i andra fall än de som uttryckligen anges i bestämmelsen.

13.8Hjälp av Polismyndigheten

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut förs över till den nya lagen utan ändring i sak. Därutöver tydliggörs att sådan hjälp får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

206

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) och Tropikföreningen Amazonas är positiva till att förutsättningarna för att begära hjälp av polisen kommer till uttryck i lagen.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län understryker vikten av att det tydligt framgår att misstanke om att en kontroll kan leda till hot eller våld ska vara tillräckligt för att kunna begära handräckning av polisen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djurskyddsinspektörernas Riks- förening anser att ”synnerliga skäl” behöver definieras.

Länsstyrelsen i Skåne län och Svenska Djurskyddsföreningen bedömer att förslaget innebär en risk för att det blir svårare att få handräckning av polisen jämfört med i dag.

Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna i Stockholms län, Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Gotlands län, Hallands län och Norrbottens län avstyrker förslaget eller är tvek- samma till det. Den föreslagna bestämmelsen anses begränsa möjlighet- erna till polisiär handräckning jämfört med dagens lagstiftning. Remiss- instanserna bedömer att det finns ett behov av polisiärt biträde för att säkerställa en lugnare och mindre konfliktfylld inspektionssituation till förmån för en effektiv och ändamålsenlig djurskyddskontroll, för att säkerställa kontrollpersonalens säkerhet och för att tillförsäkra kontroll- myndigheterna tillträde till bostäder eller andra utrymmen där djur förva- ras när djurhållaren gör sig oanträffbar eller nekar tillträde. Med den nya lydelsen finns en risk att begäran om biträde avslås, om inte särskilda omständigheter kan redovisas. Djurens Rätt framför liknande synpunkter men anser också att förslaget innebär att djur utsätts för större och oacceptabla risker för lidande, om ett ingripande fördröjs till följd av att det blir svårare att få handräckning.

Även Länsstyrelsen i Dalarnas län avstyrker förslaget men med hän- visning till att bestämmelsens innehåll får anses så självklart att det inte behöver regleras i lagen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 27 a § djurskyddslagen ska Po- lismyndigheten lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EG- bestämmelserna.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 27 a § djurskyddslagen över- förs till den nya lagen med tillägget att hjälp från Polismyndigheten får begäras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller det annars finns synnerliga skäl. Av 10 § polislagen följer att polisman i vissa fall får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Med våld avses både våld mot person och mot egendom, t.ex. genom att bryta sig in i ett låst utrymme.

Regeringen föreslog i propositionen Renodling av Polismyndighetens arbetsuppgifter när länsstyrelserna tar över uppgifter på djurområdet (prop. 2016/17:224) bl.a. att 27 a § djurskyddslagen ändras på det sätt som utredningen föreslår. Förslaget har antagits av riksdagen och änd- ringen i 27 a § djurskyddslagen träder i kraft den 1 juni 2018 (se rskr.

Prop. 2017/18:147

207

Prop. 2017/18:147 2017/18:145 och SFS 2018:53). Regeringen ser inte några skäl att nu göra en annan bedömning. Bestämmelsen bör därför föras över till den nya lagen med samma innehåll i sak som enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas i huvudsak till de skäl som anförts i det lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 28–29).

13.9Offentlig kontroll av djur inom Försvarsmakten

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om att djur som används inom Försvarsmakten inte ska omfattas av vissa av djur- skyddslagens bestämmelser om offentlig kontroll, förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bestämmelsen om undantag inte ska föras över och att samtliga bestämmelser i djurskyddslagen om offentlig kontroll ska gälla även djur som används inom Försvarsmakten.

Remissinstanserna: Försvarsmakten, generalläkaren (numera för- svarsinspektören för hälsa och miljö) och Svenska Djurskyddsföreningen

är positiva till förslaget. Försvarsmakten och generalläkaren anser att förslaget förtydligar och stärker generalläkarens roll som kontrollmyn- dighet. Försvarsmakten anser dock inte att generalläkaren ska ansvara för lokalgodkännanden och verksamhetstillstånd för försöksdjur. God- kännanden och tillstånd för försöksdjur bör hanteras av en myndighet helt skild från Försvarsmakten.

Djurens Rätt anser att kontrollen inom Försvarsmakten ska utövas av länsstyrelserna i stället.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att generalläkarens be- fogenheter som djurskyddskontrollmyndighet måste klargöras.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 28 § djurskyddslagen gäller bestämmelserna i 24 § andra stycket, 24 a–25 §§, 25 b § första stycket första punkten, 26 § andra och tredje styckena, 27 § andra stycket och 27 a § inte djur som används inom Försvarsmakten. Däremot gäller de materiella bestämmelserna i djurskyddslagen även dessa djur. Be- stämmelsen i 28 § fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 2017. Beträffande skälen för lagändringen, se propositionen Tillsyn och kontroll på hälso- och miljöområdet inom försvaret (prop. 2016/17:144, s. 40–43). Det anges också i 60 a § tredje stycket djurskyddsförordningen att för djur som används inom Försvars- makten är försvarsinspektören för hälsa och miljö behörig myndighet att utöva offentlig kontroll. Djurskyddsutredningens förslag lämnades innan de här diskuterade ändringarna föreslogs och genomfördes. Regeringen finner inte skäl att nu göra någon annan bedömning när det gäller den offentliga kontrollen av djur som används inom Försvarsmakten och föreslår därför att den nuvarande bestämmelsen överförs oförändrad i sak till den nya djurskyddslagen.

208

13.10 Anmälningsskyldighet vid vanvård Prop. 2017/18:147

Regeringens förslag: Bestämmelsen om skyldighet för den som till- hör djurhälsopersonalen att under vissa förhållanden anmäla till kon- trollmyndigheten att djur inte hålls eller sköts i enlighet med lagstift- ningen förs i huvudsak över till den nya lagen. Någon anmälan ska dock inte behöva göras om bristen är lindrig och rättas till omgående.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen att även veterinär eller expert i försöksdjursverksamhet ska omfattas av anmälningsplikten. Utredningen föreslår också att anmälningsskyldigheten ska inträda först om det är sannolikt att djur inte hålls eller sköts enligt lagen.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig om förslaget, bl.a. Länsstyrelserna i Jönköpings län, Skåne län, Hallands län och Västerbottens län, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) samt ytterligare tio organisat- ioner inom lantbruksnäringen tillstyrker det. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att även officiella veterinärer på slakterier ska omfattas av kra- vet. Länsstyrelsen i Hallands län anser att kravet även ska gälla för vete- rinärer och för Polismyndigheten och Livsmedelsverket i stället för den anmälningsskyldighet som föreslås i 11 kap. 1 § djurskyddsförordningen. Föreningen BLANDIS anser att anmälningsplikten ska omfatta alla med insyn i ärenden där vanvård kan tänkas förekomma.

Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) bedömer att uttrycket ”lindrig brist” behöver definieras. Umeå universitet delar denna synpunkt och anser även att det behövs ett klargörande av vilken tidsrymd som kan anses vara ”omgående”.

Karolinska Institutet och Lunds universitet anser att veterinärens och expertens roll i verksamheter med försöksdjur enbart ska vara rådgivande och anser att det råder en konfliktsituation mellan formuleringarna i 8 kap. och 10 kap. beträffande veterinären och experten.

Jordbruksverket anser att möjlighet till påföljd för veterinärer och ex- perter enligt 20 § djurskyddslagen bör utredas. Djurens Rätt är positiv till utökningen av anmälningsplikten och anser att den även ska omfatta föreskrifter och EU-bestämmelser samt att anmälningsskyldigheten bör vara straffsanktionerad.

Svensk Djursjukvård anser att anmälan från djurhälsopersonalen bör
kunna ske anonymt för att minska risken för hot och repressalier, vilket i
sin tur skulle bidra till att fler misstänkta brott anmäls. Mörbylånga
kommun och Djurskyddet Sverige anser att anmälningsplikten ska gälla
även om bristen är lindrig och rättas till omgående.
Skälen för regeringens förslag
Nuvarande bestämmelse
I 28 a § djurskyddslagen föreskrivs att om den som tillhör djurhälso-
personalen i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls
eller sköts i enlighet med lagen, de föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen eller de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, ska
denne anmäla detta till kontrollmyndigheten.	209

Prop. 2017/18:147	Lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård
	trädde i kraft den 1 januari 2010. Genom lagens ikraftträdande upphäv-
	des bl.a. förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion. I
	denna förordning fanns i 4 § bl.a. en bestämmelse om anmälningsplikt
	för veterinärer enligt vilken en veterinär som i sin yrkesutövning finner
	anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med djurskydds-
	lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen, om förhållandet
	inte rättas till, ska anmäla detta till länsstyrelsen. När förordningen upp-
	hävdes överfördes bestämmelsen om anmälningsplikt till 28 a § djur-
	skyddslagen. Till skillnad mot tidigare bestämmelse i förordningen med
	allmän veterinärinstruktion gäller anmälningsplikten enligt 28 a § djur-
	skyddslagen inte för veterinärer specifikt utan anmälningsskyldigheten
	omfattar de yrkeskategorier som ingår i djurhälsopersonalen.
	Uttrycket djurhälsopersonal introducerades i lagen om verksamhet
	inom djurens hälso- och sjukvård. Av 1 kap. 4 § framgår att med djur-
	hälsopersonal avses personer som är verksamma inom djurens hälso- och
	sjukvård och som har legitimation eller viss annan behörighet enligt
	lagen. Med djurens hälso- och sjukvård avses enligt 1 kap. 3 § samma lag
	åtgärder som vidtas i syfte att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller
	bota sjukdom, skada eller därmed jämförliga tillstånd hos djur. Även
	utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i
	andra syften omfattas av uttrycket.
	När det gäller djurförsök gjorde regeringen i förarbetena till lagen om
	verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård bedömningen att det finns
	ett omfattande regelverk för djurförsök i djurskyddslagstiftningen. Där
	uppställs bl.a. krav på att varje djurförsök ska vara godkänt från etisk
	synpunkt, särskild utbildning för de som arbetar med djurförsök och att
	det ska finnas särskilt utpekade personer som ansvarar för försöken. Mot
	bakgrund av att verksamheten redan är reglerad ansåg regeringen att
	djurförsök inte skulle omfattas av djurens hälso- och sjukvård utan un-
	dantas från lagens tillämpningsområde. Vård och behandling av försöks-
	djur som inte utgör en del av själva djurförsöket ansågs dock falla in
	under tillämpningsområdet för bestämmelserna (se prop. 2008/09:94,
	Verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, s. 56–57). Inom försöks-
	djursverksamhet finns det således både åtgärder som faller innanför och
	utanför tillämpningsområdet för lagen om verksamhet inom djurens
	hälso- och sjukvård. Detta innebär att en försöksdjursveterinär i vissa
	situationer tillhör djurhälsopersonalen och i andra situationer inte.
	Enligt den tidigare bestämmelsen i 4 § förordningen med allmän vete-
	rinärinstruktion gällde anmälningsplikten endast ”om förhållandet inte
	rättas till”. Denna begränsning i anmälningsplikten överfördes inte till
	den nuvarande bestämmelsen i 28 a § djurskyddslagen. Som skäl för
	detta anförde regeringen bl.a. att det från djurskyddssynpunkt är viktigt
	att svåra fall av misskötsel omedelbart rapporteras till kontrollmyndig-
	heten (prop. 2008/09:94 s. 116). Regeringen ansåg att rekvisitet i 4 § i
	förordningen med allmän veterinärinstruktion kunde vara problematiskt
	eftersom det kunde ifrågasättas om det föreligger en omedelbar anmäl-
	ningsplikt eller om veterinären först måste få djurägaren att rätta till
	missförhållandena innan anmälningsskyldigheten inträder. Vidare påpe-
	kade Länsstyrelsen i Stockholms län i det lagstiftningsärendet att lydelsen
210	kan anses innebära att samma veterinär måste uppsöka djurägaren en

andra gång för att kontrollera om förhållande har rättats till vilket, enligt länsstyrelsen, i praktiken sällan blir fallet. Regeringen bedömde att ett upphävande av rekvisitet ”om förhållandet inte rättas till” eventuellt skulle innebära att kontrollmyndigheten får fler anmälningar av mindre allvarligt slag men fann sammantaget att rekvisitet ”om förhållandet inte rättas till” inte borde få någon motsvarighet i den nya bestämmelsen.

Anmälningsskyldighet för veterinär och expert i försöksdjursverksamhet

Utredningen har föreslagit att bestämmelsen i 28 a § djurskyddslagen överförs till den nya lagen, bl.a. med det tillägget att även veterinär eller expert i försöksdjursverksamhet ska omfattas av anmälningsplikten.

Även i departementspromemorian Ds 2011:12 Genomförande av EU:s direktiv om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål före- slogs att anmälningsplikten enligt 28 a § djurskyddslagen skulle omfatta den veterinär eller expert som i sin yrkesutövning deltar i verksamhet med försöksdjur. I propositionen Genomförande av EU:s direktiv om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (prop. 2011/12:138) hänvisade regeringen till att ett förslag om anmälningsplikt även lämnas i det betänkande som behandlas i denna lagrådsremiss och att regeringen avsåg att bereda frågan inom ramen för detta ärende.

Regeringen bedömer att det i och för sig är rimligt att den veterinär eller den expert som enligt 20 § första stycket andra punkten djurskydds- lagen ska finnas vid verksamhet med försöksdjur, omfattas av anmäl- ningsplikten oavsett om den upptäckta bristen omfattar en del av ett djur- försök eller inte. Det framstår enligt regeringens uppfattning också som en lämplig ordning att veterinärer eller i förekommande fall experter som i sin yrkesroll både är verksamma inom och utom djurens hälso- och sjukvård, dvs. i vissa avseenden är djurhälsopersonal och i andra inte, omfattas av anmälningsplikten avseende yrkesutövningen i sin helhet.

Vid remissbehandlingen har det dock framkommit synpunkter på att en rad andra yrkeskategorier, t.ex. officiella veterinärer på slakterier, Polis- myndigheten och Livsmedelsverket, ska omfattas av anmälningsplikten. Jordbruksverket har påpekat att för den som tillhör djurhälsopersonalen kan brott mot anmälningsplikten falla under 6 kap. 1 § lagen om verk- samhet inom djurens hälso- och sjukvård, dvs. disciplinpåföljd kan bli aktuell. För veterinär eller expert enligt 20 § djurskyddslagen saknas denna sanktionsmöjlighet. Detta innebär att det saknas sanktionsmöjlig- heter för en person som omfattas av anmälningsplikten men inte är djur- hälsopersonal om denne åsidosätter sin skyldighet att anmäla vanvård av djur till kontrollmyndigheten. Regeringen bedömer sammantaget att frågan om att utvidga anmälningsskyldigheten till att omfatta fler yrkes- kategorier än djurhälsopersonal behöver övervägas ytterligare. Konse- kvensen av att anmälningsplikten numera är inskränkt till att omfatta djurhälsopersonal behöver belysas ytterligare liksom vilka för- och nack- delar som kan förutses om anmälningsplikten utökas så att den omfattar fler yrkesgrupper.

Försöksdjursverksamhet är omgärdad av ett omfattande regelverk och det anges i 19 b § djurskyddslagen att den fysiska person som är inne- havare av tillstånd enligt 19 a § ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de

Prop. 2017/18:147

211

Prop. 2017/18:147 EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Vidare ska det vid verk- samhet med försöksdjur finnas en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksamheten, personal som är tillräckligt stor för verk- samheten och som har den utbildning och kompetens som behövs och ett djurskyddsorgan som ger råd och övervakar verksamheten från djur- skyddssynpunkt. Regeringen har i avsnitt 12.2 föreslagit att dessa be- stämmelser ska föras över till den nya lagen. Det finns således en rad olika personer med skilda ansvarsområden hos användare av försöksdjur, vilket ska borga för att djurskyddet upprätthålls på en hög nivå och sä- kerställa att djuren hålls och sköts i enlighet med gällande regler. Det finns därmed goda skäl att anta att brister i djurskyddet för försöksdjur som uppmärksammas har förutsättningar att snabbt kunna avhjälpas genom att åtgärder sätts in inom den egna verksamheten. Om en veteri- när, eller i förekommande fall en expert, i sin yrkesutövning upptäcker brister i djurskyddet är det naturligt att bristen i första hand avhjälps genom att tillståndshavaren eller den person som har fått uppgiften att se till att verksamheten bedrivs i enlighet med gällande regler delegerat till sig, vidtar de åtgärder som behövs. Enligt regeringens bedömning finns det därmed goda förutsättningar att upprätthålla ett gott djurskydd inom försöksdjursverksamheter. Den omständigheten att det nu inte införs någon anmälningsplikt för veterinärer eller experter i en sådan verksam- het kan därför inte förväntas leda till några direkt negativa effekter.

Undantag från anmälningsskyldighet i vissa fall

Utredningen föreslår att anmälningsplikt inte ska gälla om bristen är lindrig och kan rättas till omgående. I utredningen görs bedömningen att kraven på att djurhälsopersonal ska anmäla brister som de upptäcker i sin yrkesutövning är mycket långtgående eftersom även små eller tillfälliga brister ska anmälas. Utredningen anser att kravet är alltför omfattande och inte heller fungerar tillfredsställande och föreslår därför att en rättel- semöjlighet återinförs. Dock anser utredningen att det inte ska råda nå- gon tveksamhet kring när anmälningsplikten inträder. Enligt utredningen innebär förslaget att anmälningsskyldigheten inträder direkt men anmä- lan behöver inte göras om den upptäckta bristen är lindrig och rättas till omgående.

Regeringen delar utredningens bedömning att den tidigare lydelsen har visat sig vara alltför strikt och att det är rimligt att brister som är lindriga och som omgående rättas till inte behöver anmälas till kontrollmyndig- heten. Den djurhälsopersonal som i sin yrkesutövning finner en sådan lindrig brist ska försäkra sig om att bristen avhjälps utan dröjsmål. Om djurhälsopersonalen, av något skäl, inte har möjlighet att kontrollera att bristen åtgärdas omgående bör i stället anmälan till kontrollmyndigheten ske, oavsett om bristen är lindrig eller inte.

Några remissinstanser anser att uttrycken lindrig brist och omgående behöver klargöras. Regeringen bedömer att djurhälsopersonalen, utifrån sin kompetens, är de som i första hand har möjlighet att bedöma om en brist i ett konkret fall är lindrig eller inte. Det får anses ligga i sakens natur att en lindrig brist är en brist som endast kan ha en obetydlig effekt på djurskyddet. Djuret ska inte vara utsatta för lidande eller en uppenbar

risk för lidande. Även när det gäller kravet att bristen ska avhjälpas om-

212

Prop. 2017/18:147

214

4.har varit föremål för upprepade beslut om föreläggande eller för- bud, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt,

5.genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt strafföreläggande har befunnits skyldig till djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

6.genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt strafföreläggande har befunnits skyldig till brott mot djurskydds- lagen, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt.

Djurförbud ska dock inte beslutas om det är sannolikt att den om- ständighet som annars ska leda till djurförbud inte kommer att upp- repas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Till skillnad från regeringen så föreslår utredningen att det ska krävas att den enskilde inte vidtar rättelse för att upprepade beslut om föreläggande eller förbud ska leda till djurförbud. Utredningen föreslår att även den som har dömts för grovt brott mot djurskyddslagen ska meddelas djurförbud. Utredningen föreslår också att företagsbot ska leda till djurförbud.

Remissinstanserna: Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget. Läns- styrelserna i Jämtlands län och Västerbottens län samt Djurskydds- inspektörernas Riksförening och Svenska Kennelklubben är i huvudsak positiva till förslaget som bedöms innebära ett utökat utrymme för läns- styrelserna att meddela välavvägda och nyanserade beslut om djurförbud.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) framför liknande synpunkter men reserverar sitt ställningstagande med att man är positiv under förutsätt- ning att ändringarna inte urholkar djurförbuden juridiskt. Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker behovet av tydlig vägledning från Jord- bruksverket för en likriktad och effektiv tillämpning av bestämmelsen.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är i stort positiva till förslaget och välkomnar utredningens uppfattning om att beslut ska vara proportionerliga och nyanserade samt stå i relation till förseelsens allvar men anser att lagstif- taren bör gå längre än utredningens förslag. Det ska enbart vara möjligt att besluta om djurförbud i de fall där djuren har varit utsatta för lidande eller i de fall där det förelegat en uppenbar risk för djurlidande. Djurför- bud bör inte kunna användas som en rent administrativ sanktion. Vid bedömningen av om något är av ”väsentlig betydelse från djurskydds- synpunkt” bör man bl.a. beakta om överträdelsen skett vid upprepade tillfällen, trots påpekanden eller om den har pågått under en längre tid. Remissinstanserna ifrågasätter vidare att en dom för djurplågeri eller grovt brott mot djurskyddslagen per automatik ska leda till djurförbud. I vissa av dessa fall framstår djurförbud som en oproportionerligt hård sanktion. Den i förslaget innefattade möjligheten att underlåta att med- dela ett djurförbud när det är sannolikt att ett upprepande inte kommer att inträffa bör utvidgas till att avse även fall där ett djurförbud i övrigt inte är befogat från djurskyddssynpunkt. Dessa remissinstanser efterlyser vidare en konsekvensanalys av vilka kostnader som förslagen kan inne- bära för djurhållarna.

Länsstyrelserna i Östergötlands län, Gotlands län, Örebro län, Dalar- nas län och Västernorrlands län är positiva till att djurförbud endast ska

meddelas om det är befogat från djurskyddssynpunkt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förutser dock att uttrycket ”befogat från djurskydds- synpunkt” kommer att behöva tydliggöras genom praxis samt efterlyser att det av lagtexten tydligt ska framgå att ett meddelat djurförbud innebär att personen inte heller får äga djur (vilket framgår av ordalydelsen till den nu gällande bestämmelsen om djurförbud).

Kammarrätten i Stockholm anser att det finns vissa problem kring tolkningen av uttrycket ”ha hand om djur”. Problemen uppkommer främst när flera personer har olika ansvar för ett djur och när länsstyrel- sens beslut om djurförbud inte har kombinerats med ett beslut att göra sig av med djuret.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djurskyddsinspektörernas Riks- förening anser att det behövs en definition av ”väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt” i punkten 1 i utredningens förslag eftersom man kan ifrågasätta vilka typer av beslut om förelägganden och förbud som inte kan anses vara befogade från djurskyddssynpunkt. Remissinstanser- na tolkar det vidare som att alla beslut om förelägganden och förbud som inte faller under punkten 1 i utredningens förslag borde falla under punk- ten 6 (dvs. att djurförbud ska meddelas den som inte vidtar rättelse trots upprepade beslut om förelägganden eller förbud om det är befogat från djurskyddssynpunkt). Ridskolornas Riksorganisation framför liknande synpunkter och anser att punkterna 1 och 6 i utredningens förslag skulle kunna sammanföras till en punkt.

Nio hästorganisationer önskar en definition av vad som avses med upp- repade beslut.

Länsstyrelserna i Stockholms län och Skåne län motsätter sig förslaget att ändra lydelsen från ”vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §” till ”inte vidtar rättelse trots upprepade beslut enligt…”. Förslaget innebär att det krävs att förelägganden inte följts för att djur- förbud ska kunna meddelas. Det finns tillfällen när upprepade före- lägganden bör kunna läggas till grund för både djurförbud och omhän- dertaganden av djur trots att de följs, t.ex. för personer som inte själva kan se och åtgärda brister i djurhållningen.

Göteborgs Katthjälp anser att det endast ska vara möjligt att meddela beslut om djurförbud enligt punkterna 1 och 6 i förslaget om föreläggan- dena har vunnit laga kraft först. Endast om det föreligger en omedelbar risk att djuret blir utsatt för lidande ska ett djurförbud kunna meddelas utan att föreläggandena har vunnit laga kraft.

Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län avstyrker förslaget och anser att antalet överträdelser av beslut om förelägganden ska vara avgörande för om en djurhållare ska meddelas djurförbud, oavsett före- läggandenas allvarlighetsgrad. Länsstyrelserna bedömer att det finns risk för att man hamnar i en liknande situation som innan 2003, när be- stämmelsen om djurförbud skärptes, när samma djurhållare kunde få upprepade förelägganden utan att det skedde någon långsiktig förbättring av djurskyddet. Länsstyrelsen i Dalarnas län, SLU och Djurskydds- inspektörernas Riksförening har däremot inte något att erinra mot att djurförbud inte längre ska meddelas enbart på grund av antalet före- lägganden.

Djurens Rätt motsätter sig starkt de föreslagna försvagningarna av möjligheterna att meddela djurförbud som kraven på ”av väsentlig bety-

Prop. 2017/18:147

215

Prop. 2017/18:147 delse från djurskyddssynpunkt” och ”befogat från djurskyddssynpunkt” innebär. Upprepade förseelser tyder, enligt organisationen, på en bris- tande insikt i och respekt för lagstiftningen. Att inte åtminstone pröva frågan om djurförbud innebär en risk för att djurlidanden får fortgå.

Ridskolornas Riksorganisation avstyrker förslaget med hänvisning till att det inte behövs ökad flexibilitet och ökat utrymme för bedömningar för kontrollmyndigheterna utan snarare en ökad tydlighet och rättssäker- het för djurhållarna. Organisationen anser att djurförbud ska förbehållas situationer där det är befogat från djurskyddssynpunkt och inte användas som en administrativ påföljd för att effektivisera efterlevnaden av djur- skyddsbestämmelserna.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Örebro län och Västra Götalands län påpekar att om djurförbud ska utökas till att gälla godkända strafföre- lägganden och företagsböter förutsätter detta att länsstyrelsen får känne- dom om sådana.

Länsstyrelsen i Gotlands län efterlyser ett förtydligande för situationer där djurförbud ska riktas till djurägare som utgörs av ett bolag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län poängterar att det är bra att ”uppen- bart” ersätts med ”sannolikt” eftersom ”sannolikt” är ett mer realistiskt krav. I praktiken kan man sällan bedöma det som uppenbart att det för- budsgrundande beteendet inte kommer att ske igen.

Förvaltningsrätten i Jönköping, Länsstyrelserna i Stockholms län, Da- larnas län, Västernorrlands län och Norrbottens län samt Djurens Rätt, Sveriges Veterinärförbund och Djurens jurister motsätter sig ändringen från ”uppenbart” till ”sannolikt”, eftersom det innebär en försämring från djurskyddssynpunkt. Några av dessa remissinstanser understryker att det vanligen är mycket allvarliga brister i djurhållningen som leder till djur- förbud och att djurhållaren som regel är klart olämplig att ha hand om djur. Förvaltningsrätten i Jönköping föreslår i stället att djurförbud inte ska meddelas om det finns ”särskilda skäl”. Djurens jurister understryker att formuleringen att djurförbud inte ska meddelas medför att kontroll- myndigheterna kan vara förhindrade att meddela förbud som behövs för att skydda djuren i fall där myndigheterna har fog för sitt tvivel men där de samtidigt har svårt att motbevisa djurhållarens förklaringar. Djurens skydd måste i sådana situationer väga tungt anser organisationen och anser också att det är tillräckligt att kontrollmyndigheterna gör en nyan- serad bedömning i de fall där det förekommer upprepade förelägganden. För det fall lagstiftaren ändå ersätter ”uppenbart” med ”sannolikt” bör ”ska” ändras till ”får”. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att för- slaget innebär en svår bedömning för kontrollmyndigheterna.

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Kött och Charkföre- tagen anser att omhändertaganden och djurförbud ska beslutas om av

	domstol.
	Skälen för regeringens förslag
	Utgångspunkter
	En möjlighet att meddela djurförbud infördes i den dåvarande djur-
	skyddslagen redan 1969. I förarbetena till den nuvarande lagen bekräfta-
	des tidigare förarbetsuttalanden om att förbud skulle meddelas endast i
216	särskilt kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den

drabbades försörjningsförmåga som ett förbud kunde innebära och de Prop. 2017/18:147 verkningar som det i övrigt kunde få för den enskilde. Det klargjordes

dock också att ett beslut om djurförbud kunde meddelas även om de missförhållanden i djurhållningen som ligger till grund för beslutet hade upphört vid tidpunkten för beslutet (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 68).

Det är enligt regeringens mening av stor vikt att samhället har tillräck- liga befogenheter att ingripa när det är nödvändigt för att skydda djur som utsätts för allvarliga djurskyddsproblem. Förbud för enskilda att hantera djur är en sådan åtgärd som i vissa fall ska vidtas för att förhindra att djur fortsättningsvis far illa. Ett beslut om djurförbud innebär emeller- tid också en betydande inskränkning i den enskildes fri- och rättigheter. Ett djurförbud kan omöjliggöra bedrivande av viss närings- eller yrkes- verksamhet. Även möjligheten att hålla ett sällskapsdjur eller i övrigt ha kontakt med djur är av stor betydelse för många människor. Vid utform- ningen av bestämmelsen om djurförbud måste därför en noggrann av- vägning mellan dessa intressen göras.

Djurförbud för den som inte följer ett beslut, som har försummat till- synen eller vården av ett djur eller har misshandlat ett djur

Enligt 29 § första stycket första punkten djurskyddslagen ska djurförbud meddelas den som inte följer ett beslut (om föreläggande eller förbud) som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 26 § och som är av vä- sentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Vidare ska enligt 29 § första stycket andra punkten och tredje punkten djurförbud meddelas den som allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur eller som har misshandlat ett djur. Vid remitteringen har det inte framkommit annat än att det finns behov av att besluta om djurförbud på de angivna grunderna. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att bestämmelserna bör föras över till den nya lagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djurskyddsinspektörernas Riks- förening anser att det behövs en definition av uttrycket ”väsentlig bety- delse från djurskyddssynpunkt” eftersom man kan ifrågasätta vilka typer av beslut om förelägganden och förbud som inte kan anses vara befogade från djurskyddssynpunkt. Regeringen instämmer i bedömningen att före- lägganden och förbud som meddelas med stöd av djurskyddslagen, och som syftar till att se till att lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs, alltid bör ses som befogande från djurskydds- synpunkt. För att förelägganden eller förbud ska vara av väsentlig bety- delse för djurskyddet bör dock krävas att de avser att komma till rätta med överträdelser som medför lidande eller en konkret risk för lidande eller försämringar i övrigt av djurens välfärd. Vissa förelägganden kan dock avse överträdelser av bestämmelser som i det konkreta fallet inte innebär några risker för djurskyddet, utan snarare avser att allmänt främja ett gott djurskydd eller underlätta kontroll, t. ex. bestämmelser om journalföring. Underlåtenhet att följa sådana förelägganden bör i normal- fallet inte leda till djurförbud.

217

Prop. 2017/18:147

218

Djurförbud för den som har dömts för djurplågeri

Enligt 29 § första stycket fjärde punkten djurskyddslagen ska den som har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken meddelas djur- förbud.

Skyldigheten för länsstyrelsen att meddela djurförbud för den som har dömts för djurplågeri infördes 2003. Som motiv för detta angavs att den som har dömts för djurplågeri måste anses ha visat sig klart olämplig att i fortsättningen hålla djur, eftersom endast de allvarligaste gärningarna riktade mot djur sanktioneras genom bestämmelsen i brottsbalken (se prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen, m.m., s. 20–21). Vissa remissinstanser, däribland LRF, ifrågasätter att en dom för djurplågeri per automatik ska leda till djurförbud och menar att den i förslaget inne- fattade möjligheten att underlåta att meddela ett djurförbud när det är sannolikt att ett upprepande inte kommer att inträffa, bör utvidgas till att avse även de fall där ett djurförbud i övrigt inte är befogat från djur- skyddssynpunkt. Regeringen anser dock att den som har dömts för ett så allvarligt brott som djurplågeri har visat en sådan väsentlig brist i sin förmåga att hantera djur att personen i fråga som huvudregel inte bör få ha djur fortsättningsvis. I de fall som gärningen med hänsyn till om- ständigheterna klart framstår som en engångsföreteelse ska djurförbud inte meddelas eftersom det då inte heller är sannolikt att ett upprepande av överträdelsen kommer att ske (se vidare om detta nedan). Ytterligare inskränkningar i skyldigheten att meddela djurförbud för personer som har dömts för djurplågeri är enligt regeringens uppfattning inte lämpliga.

Det bör enligt regeringens bedömning klargöras att det, för att ett djur- förbud ska meddelas på grund av att brott har begåtts, ska ha fastställts i en dom som har fått laga kraft eller ett godkänt strafföreläggande att personen som förbudet riktar sig mot har gjort sig skyldig till djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen.

Utredningen föreslår också att med dom ska likställas beslut om före- tagsbot. Inledningsvis kan konstateras att även ett åläggande av företags- bot, som är en s.k. annan rättsverkan av brott, måste ske genom en dom av allmän domstol eller ett godkänt strafföreläggande. Företagsbot ska enligt 36 kap. 7 § brottsbalken åläggas näringsidkare för brott begångna i näringsverksamhet under vissa särskilt angivna förutsättningar. Beslutet om företagsbot kan också rikta sig till en juridisk person eller till en annan fysisk person än den person som har begått den brottsliga gärning- en.

Beslut om djurförbud ska däremot endast rikta sig till fysiska personer och vid tillämpning av fjärde och femte punkterna i förslaget till den eller de fysiska personer som har befunnits skyldiga till brott. Utredningen har inte närmare motiverat varför ett beslut om företagsbot bör likställas med en dom eller ett strafföreläggande när det gäller djurförbud. Enligt rege- ringens bedömning saknas därför i nuläget tillräcklig analys för att lägga till beslut om företagsbot som en grund för djurförbud.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Örebro län och Västra Götalands län påpekar att om djurförbud ska utökas till att gälla godkända strafföre- lägganden förutsätter detta att länsstyrelsen får kännedom om sådana. Domstolarna är enligt 2 § i förordningen (1997:176) om underrättelse till Statens jordbruksverk om domar i vissa brottmål skyldiga att inom en

vecka till Jordbruksverket sända en kopia av en dom genom vilken någon Prop. 2017/18:147 döms för djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen. Enligt 12 § straf- föreläggandekungörelsen (1970:60) ska vad som föreskrivs i lag eller

annan författning om skyldighet för domstol att underrätta myndighet om dom i brottmål också tillämpas på Åklagarmyndigheten i fråga om god- känt strafföreläggande. Det finns alltså redan i dag en skyldighet för Åklagarmyndigheten att underrätta Jordbruksverket om godkända straf- förelägganden beträffande djurplågeri och brott mot djurskyddslagen. Jordbruksverket bör se till att sådana underrättelser vidarebefordras till berörd länsstyrelse.

Djurförbud för den som har dömts för brott mot djurskyddslagen

I dag föreskrivs i 29 § första stycket 5 djurskyddslagen bl.a. att djurför- bud ska meddelas den som vid upprepade tillfällen har dömts för brott enligt 36, 36 a eller 36 c § djurskyddslagen. I samband med införandet av denna bestämmelse angavs att personer som blir föremål för upprepade domar om djurskyddsbrott, oberoende av förseelsernas svårighetsgrad, måste anses ha visat en påtaglig brist på respekt för djuren och att risken för att sådana personer kommer att göra sig skyldiga till liknande gär- ningar på nytt typiskt sett är stor (se prop. 2001/02:93 s. 21).

Kravet på upprepade tillfällen har, bl.a. i Jordbruksverkets vägledning till kontrollmyndigheterna, ansetts innebära minst tre tillfällen. Bestäm- melsens utformning har lett till en praxis där djurförbud ofta meddelas mot den som tre gånger har lagförts för brott eller har meddelats beslut om föreläggande eller förbud, utan att allvaret i överträdelserna eller behovet av ett djurförbud från djurskyddssynpunkt beaktas (se bl.a. RÅ 2009 ref. 75). Regeringen anser, liksom utredningen, att det finns en betydande risk att besluten om djurförbud vid en sådan tillämpning blir onyanserade och oproportionerliga. I vissa fall kan det finnas skäl att meddela djurförbud redan efter en överträdelse av allvarlig art, men det kan också finnas situationer där det trots att flera överträdelser har be- gåtts inte bedöms vara nödvändigt från djurskyddssynpunkt att meddela djurförbud. Regeringen delar utredningens bedömning att ett ingripande i form av ett djurförbud ska stå i rimlig proportion till förseelsen och ris- ken för att djuren fortsättningsvis far illa. Djurförbud bör därför kunna beslutas för den som har dömts för brott mot djurskyddslagen oberoende av om detta har skett en eller flera gånger. Det avgörande för om djurför- bud ska meddelas bör i stället vara om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt. Länsstyrelsen har att bedöma om allvaret i den överträdelse eller de överträdelser som har skett och omständigheterna kring överträdelsen eller överträdelserna ger anledning att befara att djur i fortsättningen kan fara illa om den dömde får fortsätta sin djurhållning.

Utredningen föreslår att även den som har dömts för grovt brott mot djurskyddslagen ska meddelas djurförbud. Regeringen gör i avsnitt 15.2 bedömningen att en bestämmelse om grovt brott inte bör införas i djur- skyddslagen. Utredningens förslag i den delen kan därför inte genomfö- ras.

219

Prop. 2017/18:147

220

Djurförbud för den som vid upprepade tillfällen har varit föremål för beslut om föreläggande eller förbud

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 29 § första stycket femte punk- ten djurskyddslagen om att den som vid upprepade tillfällen har varit föremål för beslut (om förelägganden och förbud) enligt 26 § djurskydds- lagen ska meddelas djurförbud tas bort. I stället föreslår utredningen att den som inte vidtar rättelse trots upprepade beslut om förelägganden eller förbud ska meddelas djurförbud om det är befogat från djurskyddssyn- punkt.

Länsstyrelserna i Stockholms län och Skåne län har motsatt sig utred- ningens förslag eftersom det innebär att det krävs att förelägganden inte har följts för att djurförbud ska kunna meddelas. Det finns enligt dessa länsstyrelser tillfällen när upprepade förelägganden bör kunna läggas till grund för både djurförbud och omhändertaganden av djur trots att de följs, t.ex. för personer som inte själva kan se och åtgärda brister i djur- hållningen. Ett flertal remissinstanser påpekar också att utredningens förslag i sjätte punkten delvis överlappas av bestämmelsen i första punk- ten om att den som inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat om det är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt ska meddelas djurförbud.

Enligt regeringens uppfattning bör skyldigheten att i vissa fall meddela djurförbud även för den som har följt förelägganden behållas. Som några remissinstanser påpekar kan det finnas fall där överträdelser av djur- skyddsbestämmelser, även om de rättas till, visar en så väsentlig brist på förståelse för djurs behov eller på förmåga att ta hand om djur att det även fortsättningsvis finns risk att nya från djurskyddssynpunkt allvarliga brister uppstår i djurhållningen.

Några remissinstanser, bl.a. två länsstyrelser, anser att antalet överträ- delser av beslut om förelägganden ska vara avgörande för om en djur- hållare ska meddelas djurförbud oavsett föreläggandenas allvarlighets- grad och motsätter sig ett ökat utrymme för bedömningar för kontroll- myndigheterna.

Till skillnad från vad som gäller för den som har dömts för brott bör det dock enligt regeringens mening beträffande beslut om föreläggande eller förbud både krävas att beslut har fattats vid upprepade tillfällen och att ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt för att ett sådant ska meddelas. Så som tidigare har anförts bör en så ingripande åtgärd som djurförbud inte beslutas i andra fall än där det finns behov av det från djurskyddssynpunkt. Regeringen anser till skillnad från Djurens rätt inte att detta skulle innebära en försvagning av djurskyddet.

Några remissinstanser efterfrågar en definition av vad som avses med upprepade tillfällen. Med upprepade tillfällen bör enligt regeringens uppfattning förstås minst två. För att ett djurförbud ska anses vara befo- gat från djurskyddssynpunkt bör överträdelserna som huvudregel också ha skett under senare tid och i relativt nära anslutning till varandra. Över- trädelser som ligger flera år tillbaka i tiden eller sker med flera års mellanrum bör normalt inte medföra att ett djurförbud kan anses vara befogat från djurskyddssynpunkt. Undantagsvis kan dock allvaret i över- trädelserna eller omständigheterna i övrigt motivera en annan bedöm- ning. Ett exempel kan vara att en person som har varit föremål för beslut

avvecklar sin djurhållning och sedan efter viss tid återupptar den och då återigen omgående blir föremål för nya beslut.

Ett antal remissinstanser, däribland LRF, invänder att det enbart ska vara möjligt att besluta om djurförbud i de fall där djuren har varit utsatta för lidande eller i de fall där det har förelegat en uppenbar risk för djurli- dande och menar att djurförbud inte bör kunna användas som en rent administrativ sanktion. Regeringen vill i sammanhanget understryka att djurförbud inte i något fall ska användas som en sanktion för begångna överträdelser av lagstiftningen utan som en åtgärd för att fortsättningsvis skydda djur från missförhållanden. Det avgörande för om djurförbud ska meddelas ska alltså vara om det finns en risk för att djur fortsättningsvis drabbas av lidande eller andra från djurskyddssynpunkt väsentliga brister i omsorgen om personen i fråga får fortsätta att hålla djur.

Göteborgs Katthjälp anser att det endast ska vara möjligt att meddela beslut om djurförbud enligt första och sjätte punkterna i utredningens förslag om föreläggandena har vunnit laga kraft först. Endast om det föreligger en omedelbar risk att djuret blir utsatt för lidande ska ett djur- förbud kunna meddelas utan att föreläggandena har vunnit laga kraft.

Till skillnad från vad som ska gälla för brottmålsdomar menar dock re- geringen att länsstyrelserna inte ska behöva avvakta utgången av över- klagandefrister eller prövning av överklaganden i dessa fall innan de meddelar djurförbud. Myndigheterna får enligt 74 § djurskyddsförord- ningen andra stycket bestämma att beslut gäller omedelbart även om de överklagas. De bör då också ha möjlighet att vidta de andra åtgärder som bedöms vara påkallade i anledning av beslutet, t.ex. meddela ett djurför- bud. Djurförbudet kan då också överklagas särskilt eller i samband med det grundläggande beslutet. Beslutet om djurförbud bör under alla för- hållanden upphävas om det beslut som det grundar sig på upphävs av högre instans. Om djurförbud meddelas med stöd av sjätte punkten i förslaget och endast ett av flera beslut som ligger till grund för djurför- budet har upphävts får dock en bedömning göras om det ändå finns för- utsättningar för djurförbud.

Risken för att brister i djuromsorgen kommer att upprepas

När djurförbud ursprungligen infördes var det inte obligatoriskt för kon- trollmyndigheten att meddela förbud även om förutsättningarna för för- bud var uppfyllda. År 1993 skärptes bestämmelsen genom att det gjordes obligatoriskt för länsstyrelserna att meddela beslut om djurförbud i de fall som kriterierna för detta var uppfyllda. Endast i de fall där det kunde antas att ett upprepande av missförhållandena inte skulle ske skulle läns- styrelsen avstå från att meddela beslut om förbud.

År 2003 infördes nuvarande lydelse av 29 § andra stycket djurskydds- lagen enligt vilken länsstyrelsen ska avstå från beslut om djurförbud endast i de fall där det är uppenbart att ett upprepande inte kommer att inträffa. Som skäl för lagändringen angavs att det tidigare kravet hade kommit att ifrågasättas och att kritik hade framförts av innebörden att alltför optimistiska framtidsbedömningar i vissa fall hade lett till att i hög grad befogade hållandeförbud inte hade meddelats. Med det nya kravet skulle djurförbud i stället underlåtas endast i de fall där det fanns en logisk förklaring till det inträffade och när det inträffade utan tvekan

Prop. 2017/18:147

221

Prop. 2017/18:147 framstod som en engångsföreteelse. Så kunde t.ex. vara fallet när en person på grund av svår sjukdom under en kort tid brustit i sin hantering av djur (se prop. 2001/02:93 s. 20–21).

Regeringen anser, liksom utredningen, att det endast i ett fåtal fall kan anses att det är uppenbart att ett upprepande av brister i djuromsorgen inte kommer att inträffa. Enligt regeringens uppfattning bör en så ingri- pande åtgärd som djurförbud inte heller tillgripas i de fall när det bedöms vara sannolikt att djurhållaren inte på nytt kommer att brista i omhänder- tagandet av sina djur. Regeringen anser därför att bestämmelsen bör ändras i enlighet med utredningen förslag, vilket möjliggör en mer pro- portionerlig avvägning mellan intresset av att skydda djur från missför- hållanden och intresset av att begränsa inskränkningar i enskildas rättig- heter. Det bör också förtydligas att det är risken för att de omständigheter som ska leda till djurförbud upprepas som ska bedömas.

Övriga synpunkter

Länsstyrelsen i Västernorrlands län efterlyser att det av lagtexten tydligt ska framgå att ett meddelat djurförbud innebär att personen inte heller får äga djur och menar att det framgår av ordalydelsen till den nu gällande bestämmelsen om djurförbud. Kammarrätten i Stockholm anser att det finns vissa problem kring tolkningen av uttrycket ”ha hand om djur”.

Regeringen anser att ett djurförbud även fortsättningsvis ska kunna rik- tas mot personer som äger djur men som låter någon annan ta hand om den praktiska skötseln av djuret. Den som har fått ett djurförbud ska inte heller få äga djur. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 14.3.

Vissa remissinstanser, bl.a. LRF, efterlyser en konsekvensanalys av vilka kostnader som förslagen kan innebära för djurhållarna. När det gäller konsekvenserna av regeringens förslag rörande djurförbud, görs överväganden om detta i avsnitt 19.4.

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Kött och Charkföreta- gen anser att omhändertaganden och djurförbud ska beslutas om av dom- stol. Regeringen saknar beredningsunderlag för en sådan ändring och anser inte heller att det i dagsläget finns anledning att överväga en sådan ändring.

14.2Omfattning och upphävande av djurförbud

Regeringens förslag: Ett djurförbud får avse alla djurslag eller be- gränsas till ett eller flera djurslag. Ett djurförbud får också avse förbud att ha hand om fler än ett visst antal djur eller avse andra begränsning- ar i rätten att ha hand om djur.

Förbudet kan gälla för en viss tid eller tills vidare. Länsstyrelsen ska upphäva förbudet om det inte längre behövs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak i allt väsentligt med re- geringens förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kalmar län, Skåne län, Hallands län, Västra Götalands

län, Gävleborgs län, Värmlands län, Jämtlands län och Västerbottens

222

län samt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Svenska Kennelklubben och Tropikföreningen Amazonas är i huvudsak positiva till förslaget. Förslaget ger länsstyrelserna möjlighet att anpassa djurförbudet efter individuella förhållanden. Tropikföreningen Amazonas anser dock att det borde göras ännu tydligare att det ska göras en helhetsbedömning där allvaret i överträdelserna ska värderas och där beslut inte ska vara mer ingripande än vad som behövs för att nå det mål som man vill uppnå. Flera av dessa länsstyrelser samt länsstyrelserna i Västmanlands län och

Norrbottens län och Djurskyddsinspektörernas Riksförening understryker vikten av enhetliga bedömningar i alla länen.

Förvaltningsrätten i Jönköping, Länsstyrelserna i Östergötlands län, Gotlands län, Örebro län och Dalarnas län samt Lantbrukarnas Riksför- bund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen samt Tropikföreningen Amazonas är positiva till att möjligheten att an- söka om att ett djurförbud ska upphävas förtydligas i lagen. Förvalt- ningsrätten i Jönköping motiverar sitt ställningstagande med att möjlig- heten är okänd för många enskilda och med att gränsdragningsproblemen mellan vad som ska anses vara en ansökan om resning och en ansökan om upphävande av djurförbud försvinner genom förslaget. Sveriges advokatsamfund, som inte uttryckligen tar ställning till om förslaget är bra eller inte, påpekar att länsstyrelsen ex officio kan upphäva ett djur- förbud om det finns skäl för det.

Länsstyrelserna i Gotlands län, Västra Götalands län, Örebro län, Da- larnas län, Gävleborgs län och Västernorrlands län, nio hästorgani- sationer, LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen,

Svenska Kennelklubben samt Sveriges Veterinärförbund är positiva till möjligheten att ange förutsättningar för eller omfattningen av djurförbu- den och på så sätt begränsa förbuden (partiella djurförbud, villkorade djurförbud, prövotid). Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser dock att den som har fått ett djurförbud inte ska få äga djur längre.

Länsstyrelserna i Stockholm län, Uppsala län och Värmlands län samt Djurskyddsinspektörernas Riksförening anser att det är otydligt vilket ansvar den har som i stället för djurhållaren ska ansvara för djurhållning- en. Svenska Kennelklubben framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län väcker frågan om vad det är för typ av beslut som fattas vid partiella och villkorade djurförbud. Rör det sig om ett meddelat förbud som under vissa förutsättningar kan upphävas eller är det en fråga om att om vissa förutsättningar inte uppfylls så kommer ett djurförbud att meddelas? Länsstyrelsen i Gävleborgs län efterlyser en möjlighet för länsstyrelserna att partiellt upphäva ett djurförbud, dvs. att medge ett begränsat antal djur under en viss tid, innan förbudet upphävs helt. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att prövotid endast ska kunna medges när det är aktuellt att upphäva ett djurförbud. Enligt Jord- bruksverkets uppfattning innebär dock den föreslagna formuleringen att ett reellt djurförbud kan kopplas till förutsättningar men att förutsättning- ar inte kan ställas upp för att undvika ett djurförbud. Tropikföreningen Amazonas är positiv till att det görs en nyanserad bedömning av frågor om förbud men undrar var gränsen mellan partiella/villkorade djurförbud å ena sidan och ”vanliga” förbud/förelägganden å andra sidan går. Läns- styrelserna i Skåne län och Örebro län framhåller att det är bra att beslut om s.k. djurbegränsning (som i nu gällande lag regleras i samma be-

Prop. 2017/18:147

223

Prop. 2017/18:147	stämmelse som ”vanliga” förelägganden/förbud) nu föreslås regleras i
	samma bestämmelse som djurförbud (partiella). Länsstyrelsen i Skåne
	län motiverar sitt ställningstagande med att uppgiften om djurbegräns-
	ning därmed kommer att finnas med i djurskyddskontrollregistret.
	Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län undrar vilka kon-
	sekvenser som det får om man bryter mot ett partiellt djurförbud, t.ex. ett
	förbud mot att ha mer än ett visst antal djur.
	Länsstyrelsen i Stockholms län och Djurens Rätt avstyrker förslaget
	om partiella eller villkorade djurförbud, bl.a. med hänvisning till att de
	innebär en risk för ökat djurlidande eftersom den som har djurförbud
	redan har visat sig vara olämplig att ha hand om djur. Djurskyddsinspek-
	törernas Riksförening anser att möjligheten att använda parti-
	ella/villkorade djurförbud måste inskränkas till fall där någon annan äger
	eller ansvarar för djuren, t.ex. till personer som är anställda som djurskö-
	tare.
	Länsstyrelsen i Dalarnas län och Sveriges Veterinärförbund anser att
	djurförbud som huvudregel ska gälla tills vidare eftersom det är svårt att
	praktiskt tillämpa tidsbegränsade djurförbud eftersom det bl.a. finns en
	risk för bulvanförhållanden. LRF och ytterligare nio organisationer inom
	lantbruksnäringen anser däremot att huvudregeln ska vara tidsbegränsade
	djurförbud. Endast i de fall där den enskilde har gjort sig skyldig till
	kvalificerade djurplågeribrott, t.ex. använt våld mot djur eller vanvårdat
	djur, ska förbud meddelas tills vidare.
	Länsstyrelserna i Stockholms län, Värmlands län, Västernorrlands län
	och Norrbottens län samt Svenska Kennelklubben pekar på att förslaget
	medför ett ökat behov av resurser för kontrollmyndigheterna eftersom
	beslut om partiella djurförbud, villkorade djurförbud eller prövotid inne-
	bär fler komplexa bedömningar samt fler kontroller för att följa upp
	meddelade beslut.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt 29 § djurskyddslagen kan be-
	slut om djurförbud avse alla djur eller begränsas till ett visst djurslag.
	Det förekommer även i dag att kontrollmyndigheterna med tillämpning
	av 26 § djurskyddslagen beslutar om förbud att ha fler än ett visst antal
	djur. Detta betecknas dock enligt nuvarande lagstiftning inte som ett
	djurförbud.
	Utredningen föreslår att det i den nya lagen ska föreskrivas att länssty-
	relsen får ange vilka förutsättningar och vilken omfattning som ett djur-
	förbud ska ha. Syftet med förslaget är att möjliggöra mer nyanserade och
	proportionerliga djurförbud. Bestämmelsen ska enligt utredningen ge
	länsstyrelsen möjlighet att medge att den som har djurförbud i viss ut-
	sträckning ändå får ha hand om djur, t.ex. under överinseende av en
	annan person. Enligt utredningen ska i dessa fall det juridiska ansvaret
	för djuret vila på den som har överinseendet. Bestämmelsen ska också ge
	möjlighet att besluta om att ett djurförbud endast ska avse hållande av
	fler än ett visst antal djur. Utredningen menar att förslaget också ger
	möjlighet för länsstyrelserna att ge en djurhållare en prövotid, vilket
	skulle innebära att länsstyrelsen inte omedelbart meddelar ett beslut om
	djurförbud utan ger djurhållaren möjlighet att rätta till brister och visa sig
	vara lämplig att ha hand om djur.
	Länsstyrelsen i Stockholms län och Djurens Rätt avstyrker förslaget
224	om partiella eller villkorade djurförbud, bl.a. med hänvisning till att de

innebär en risk för ökat djurlidande eftersom den som har djurförbud redan har visat sig vara olämplig att ha hand om djur. Regeringen anser dock liksom utredningen att det är önskvärt att djurförbud inte används i större utsträckning än vad som är motiverat för att skydda djur från miss- förhållanden. Länsstyrelsen bör alltid, när ett djurförbud ska meddelas, överväga vilken omfattning det ska ha. Avgörande för omfattningen av djurförbudet bör vara vad som utifrån tidigare brister i djurhållningen och omständigheterna i övrigt bedöms som nödvändigt för att säkerställa att djur inte på nytt utsätts för lidande eller andra brister i djurskyddet. Flera remissinstanser har också pekat på fördelarna med att även s.k. djurbegränsningar betraktas som djurförbud i lagens mening. Regeringen anser mot den bakgrunden att det i lagen bör tas in en bestämmelse som klargör att ett djurförbud kan avse vissa djurslag eller avse förbud mot att inneha fler än ett visst antal djur. Det kan också, som utredningen och flera remissinstanser framhåller, i vissa fall vara mer lämpligt att på annat sätt begränsa rätten att ha hand om djur. Det kan t.ex. innebära att djurförbudet utformas så att den som är föremål för det endast får delta i skötseln av ett djur som hålls av någon annan, t.ex. så som anställd, men inte själv hålla djur. Även detta bör klargöras i lagen. Regeringen vill dock understryka att den som i denna situation utövar överinseende över en person som har djurförbud inte har något juridiskt ansvar för att djur- förbudet följs, denna skyldighet gäller endast för den som har meddelats djurförbudet. Var och en som håller eller hanterar djur ansvarar också för att djurskyddslagens bestämmelser uppfylls (se avsnitt 6.8). Den som på grund av ett s.k. partiellt djurförbud tillåts hantera djur i viss utsträckning ansvarar för att denne i sin hantering uppfyller lagens bestämmelser.

Som Tropikföreningen Amazonas framhållit kan det inte anses själv- klart var gränsen går mellan partiella djurförbud och förbud som medde- las med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 8 kap. 9 § (26 § i den nuvarande djurskyddslagen). För att kunna betecknas som ett djurförbud måste förbudet, enligt regeringens bedömning, innebära en tydlig och mer ingripande inskränkning i själva rätten att hantera eller ha hand om djur. Förbud som riktar sig enbart mot t.ex. en viss åtgärd i djurhållning kan däremot inte anses vara ett djurförbud. Den exakta gränsdragningen för vad som kan anses vara ett djurförbud får dock överlämnas till rätts- tillämpningen att bedöma.

Däremot anser regeringen inte att länsstyrelsen, med stöd av en sådan bestämmelse som utredningen föreslår, kan besluta om att en prövotid ska föregå ett eventuellt djurförbud. Regeringen ser i nuläget inget behov av att överväga om ett system med prövotid bör införas.

Den föreslagna bestämmelsen ger dock möjlighet för länsstyrelsen, såsom Länsstyrelsen i Gävleborgs län efterfrågar, att ändra ett beslut om totalt djurförbud till ett mer begränsat djurförbud. Exempelvis kan situat- ionen för en person som tidigare har haft ett totalt djurförbud ha föränd- rats till det bättre och denne kan då ges möjlighet att i begränsad ut- sträckning hantera djur utan att djurförbudet helt upphävs. Däremot kan inte den som överträtt ett beslut om partiellt djurförbud redan på denna grund åläggas ett totalt djurförbud. För att en sådan, för den enskilde betungande, ändring av djurförbudet ska få ske måste den mot vilken djurförbudet riktas på nytt ha begått en sådan överträdelse som i sig utgör grund för djurförbud. I övrigt bör överträdelse av ett partiellt djurförbud

Prop. 2017/18:147

225

Prop. 2017/18:147 ha samma konsekvenser som överträdelse av ett totalt djurförbud. Djur som hålls i strid med ett partiellt djurförbud bör därmed omhändertas och överträdelse av djurförbudet bör vara straffbar (se vidare avsnitt 14.5, 14.8 och 15.1).

Även nuvarande bestämmelse i 29 § fjärde stycket djurskyddslagen om att ett djurförbud gäller för viss tid eller tills vidare bör föras över till den nya lagen. Regeringen anser i likhet med Länsstyrelsen i Dalarnas län och Sveriges Veterinärförbund att djurförbud som huvudregel bör gälla tills vidare eftersom det är svårt för länsstyrelsen att redan då beslutet fattas avgöra under hur lång tid det finns behov av ett djurförbud för att förhindra fortsatt djurlidande. Såsom utredningen föreslår bör det i stället förtydligas att ett beslut om djurförbud ska upphävas om det inte längre finns skäl för det. En sådan omprövning bör dock ske antingen på begä- ran av den som har meddelats förbud eller på länsstyrelsens eget initiativ i de fall omständigheter som föranleder en annan bedömning kommer till länsstyrelsens kännedom. Detta överensstämmer också med den praxis beträffande omprövning som finns på förvaltningsrättens område (se prop. 1985/86:80, Om ny förvaltningslag, s. 39–41 och 76 och prop. 2016/17:180, En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag, s. 228–230).

14.3Möjlighet för den som fått djurförbud att själv avveckla sin djurhållning

Regeringens förslag: Om den som meddelas djurförbud äger eller håller djur, ska länsstyrelsen samtidigt förelägga honom eller henne att inom en viss tid göra sig av med det eller de djur som omfattas av djurförbudet. Detta gäller dock inte om länsstyrelsen beslutar att om- händerta djuret eller djuren i samband med beslutet om djurförbud.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att länsstyrelsen får ålägga den som meddelats djurförbud och som äger ett djur att inom viss tid göra sig av med djuret.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av ett mindre antal remissinstanser.

Länsstyrelsen i Dalarnas län samt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är positiva till förslaget.

Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget är förenat med otydlig- heter. Enligt den föreslagna bestämmelsen får länsstyrelsen ålägga djurägaren att inom en viss tid göra sig av med djuret. Det är dock otyd- ligt vilka möjligheter som länsstyrelsen har att följa upp att det medde- lade djurförbudet följs och ingripa i de fall där länsstyrelsen inte förenar ett djurförbud med ett sådant åläggande att göra sig av med djuret som regleras i förslaget till 11 kap. 3 §. Det är också oklart för djurägaren vilka skyldigheter som följer av förbudet.

Djurens Rätt avstyrker förslaget med hänvisning till att det finns en stor risk för djurlidande om djurhållare själva får avveckla sitt djurinne-

hav. Omhändertagna djur bör omplaceras genom samhällets försorg.

226

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 29 § tredje stycket djurskyddslagen får länsstyrelsen, om den mot vilket ett beslut om djurförbud riktas är ägare av djuret, ålägga honom eller henne att göra sig av med djuret och förbjuda honom eller henne att skaffa djur över huvud taget eller ett visst slag av djur. Bestämmelsen ingick i lag- texten redan när djurförbud infördes 1969. Anledningen till att denna möjlighet infördes var att det kunde finnas anledning att rikta ett djurför- bud även mot en djurägare som inte deltar i skötseln av ett djur, men som indirekt förorsakar vanvård genom att t.ex. inte tillhandahålla en anställd djurskötare tillräckligt med foder till djuren. För att uppnå syftet med djurförbudet var det då inte tillräckligt med ett förbud att handha djur. Därutöver skulle djurägaren också kunna åläggas att avhända sig djuret och förbjudas att skaffa nya djur (se prop. 1968:170 s. 22).

Utredningen föreslår att motsvarande bestämmelse införs i den nya djurskyddslagen. Syftet med den föreslagna bestämmelsen ska dock enligt utredningen vara att förtydliga att den som har meddelats djurför- bud i vissa fall själv ska få möjlighet att avveckla sin djurhållning på lämpligt sätt och att länsstyrelsen inte alltid ska förena ett beslut om djurförbud med ett beslut om omhändertagande.

Liksom utredningen anser regeringen att ett beslut om djurförbud inte alltid bör innebära att beslut om omhändertagande av djur fattas sam- tidigt. I vissa fall, där det vare sig pågår något djurlidande eller finns en överhängande risk för att djurlidande ska uppstå, bör den som har med- delats djurförbud få möjlighet att själv göra sig av med sitt djur. Rege- ringen ser, till skillnad från Djurens Rätt, inte att en sådan möjlighet för djurhållarna att själva få avveckla sitt djurinnehav skulle innebära risker för djurskyddet. I sådant fall ska länsstyrelsen sätta en frist inom vilken avvecklingen av djurhållningen ska vara avslutad. För att undvika sådana oklarheter som Kammarrätten i Stockholm lyfter fram bör det av lag- texten framgå att ett beslut om djurförbud alltid ska kombineras med ett beslut om när djurinnehavet ska avvecklas, såvida inte länsstyrelsen i stället beslutar att omhänderta djuret. Regeringen anser vidare att ett föreläggande om att inom viss tid göra sig av med djur bör meddelas även den som håller ett djur utan att vara ägare till djuret. Slutligen bör det enligt regeringens mening förtydligas att föreläggandet endast ska avse det eller de djur som omfattas av djurförbudet.

För att en sådan avveckling ska vara möjlig måste dock länsstyrelsens skyldighet att omhänderta djur begränsas i viss mån i jämförelse med nuvarande lagstiftning, se vidare avsnitt 14.5.

Om djurhållaren inte följer ett föreläggande att göra sig av med djuret eller djuren bör det eller de i stället omhändertas (se vidare avsnitt 14.5).

För att någon ska anses ha gjort sig av med ett djur krävs enligt tidigare förarbeten att han eller hon inte längre har djuret i sin omedelbara närhet, t.ex. i sin bostad eller på en fastighet som han eller hon äger eller brukar. Det har inte ansetts tillräckligt att överlåta djuren till någon annan om inte djuren också avlägsnas så att den faktiska kontakten med dem upp- hör (se prop. 1987/88:93 s. 79). Detsamma bör enligt regeringen fort- farande gälla. Den som har förelagts att göra sig av med ett djur måste alltså både rättsligt och faktiskt överlåta djuret till någon annan och se till att djuret flyttas till en plats där han eller hon inte regelmässigt vistas. Regeringen gör, i likhet med utredningen, bedömningen att det, i vart fall

Prop. 2017/18:147

227

Prop. 2017/18:147 i nuläget, inte finns skäl att föreslå några ytterligare regler i syfte att förhindra bulvanskap och skenöverträdelser. Länsstyrelsen bör liksom tidigare följa upp meddelade djurförbud och kontrollera att den tidigare djurhållaren faktiskt gjort sig av med det eller de djur som omfattas.

14.4Nödavlivning i vissa fall

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om rätt för en veteri- när, en polisman eller i brådskande fall någon annan att avliva ett djur som påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart ska i huvudsak överföras till den nya lagen, dock med den ändringen att den som har avlivat ett djur ska underrätta länsstyrelsen, om det inte är möjligt att informera ägaren eller någon annan som är ansvarig för djuret.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att underrättelse om avlivning i vissa fall fortfarande ska ske till Polismyndigheten i stället för till länsstyrel- sen.

Remissinstanserna: Jordbruksverket och Djurskyddet Sverige till- styrker förslaget.

Naturvårdsverket anser att det måste förtydligas att paragrafen inte gäller för viltlevande djur eftersom detta regleras i jaktförordningen. Hästföretagarna anser att man bör göra sitt yttersta för att kontakta djurägaren innan beslut om avlivning fattas. Tropikföreningen Amazonas menar att samma avlivningsmetoder måste vara godtagbara även för djurägaren om nöden kräver det. Föreningen menar att om en utomstå- ende påträffar ett svårt skadat lidande djur får djuret avlivas omedelbart och då även med metoder som normalt inte är tillåtna. Om däremot äga- ren är med så ska djuret avlivas med vanliga metoder även om det med- för lång väntan och onödigt lidande.

Skälen för regeringens förslag: I 30 § djurskyddslagen föreskrivs att veterinär, polisman eller i brådskande fall någon annan får avliva djur som påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart. Den som har avlivat djuret ska underrätta ägaren eller innehavaren av djuret om detta. Om detta inte kan ske ska Polismyndigheten underrättas. Enligt förarbetena avser bestämmelsen sådana fall då det inte råder nå- gon tvekan om att avlivning är det enda handlingsalternativet. Med beak- tande av bestämmelsens syfte, att förkorta lidandet hos ett svårt sjukt eller skadat djur, och eftersom faran för obefogade ingrepp eller miss- bruk bedömdes som obetydlig, ansågs inte att något krav på samtycke från ägaren eller innehavaren av djuret skulle ställas (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 69).

Regeringen föreslog i propositionen Renodling av Polismyndighetens arbetsuppgifter när länsstyrelserna tar över uppgifter på djurområdet (prop. 2016/17:224) ändringar i bl.a. 30 § djurskyddslagen som innebär att länsstyrelsen, i stället för Polismyndigheten, ska underrättas om att ett djur avlivats när det inte är möjligt att informera ägaren eller innehavaren av djuret. Skälen för detta framgår av motiven (se prop. 2016/17:224,

228

s. 29–30). Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i Prop. 2017/18:147 kraft den 1 juni 2018.

Regeringen anser att det fortfarande är befogat att, av de skäl och i de situationer som har angetts i förarbetena till nuvarande lag, ge rätt för andra än ägaren att avliva ett djur. Det bör som utredningen föreslår förtydligas att djurägarens samtycke inte behöver inhämtas. Däremot innebär inte bestämmelsen, vilket också utredningen påpekar, att det är tillåtet att mot ägarens vilja avliva ett djur om ägaren är närvarande eller har kunnat kontaktas. I sådana fall måste djuret först omhändertas.

Varken den nuvarande eller den av regeringen föreslagna bestämmel- sen reglerar hur avlivningen ska gå till. Att undantag från kravet på be- dövning får göras när djuret till följd av sjukdom eller olycksfall måste avlivas genast framgår i stället av nuvarande 14 § andra stycket djur- skyddslagen och av regeringens förslag beträffande slakt och annan av- livning (se avsnitt 10.1). Det finns alltså, som Tropikföreningen Amazo- nas efterfrågar, viss möjlighet även för djurhållaren att i nödfall avliva ett djur utan bedövning. Eftersom bestämmelsen om möjlighet för andra än djurägaren att avliva djur inte reglerar metoden för avlivning utan i stället innebär ett ingrepp i djurägarens rätt att förfoga över sitt djur anser rege- ringen att bestämmelsen, liksom i dag, bör placeras tillsammans med bestämmelserna om omhändertagande och inte i avsnittet om slakt och annan avlivning. Den föreslagna bestämmelsen bör, vilket klargörs ge- nom förslaget beträffande lagens tillämpningsområde (se avsnitt 6.2), som Naturvårdsverket påpekar, inte tillämpas på vilda djur. Beträffande vilda djur finns i stället bestämmelser om avlivning i vissa fall i annan lagstiftning, se bl.a. 40 b § jaktförordningen (1987:905).

Regeringen föreslår därför sammantaget att bestämmelsen om nödav- livning, med den ändring som föreslogs i prop. 2016/17:224, förs över till den nya lagen med de förtydliganden i övrigt som angetts ovan.

14.5Omhändertagande

Regeringens förslag: Länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska om- händertas om

1.djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av kontrollmyndigheten,

2.ett beslut om föreläggande eller förbud inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller

3.ett beslut om djurförbud eller ett beslut om avveckling av djur- innehav inte följs.

Länsstyrelsen ska ansvara för att omhändertagandet verkställs.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår inte att djur ska kunna omhändertas på den grunden att de otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse. Utredningen föreslår vidare att omhändertagande ska ske om ett beslut om föreläggande eller förbud inte följs och det är befogat från djurskyddssynpunkt. Utredningen föreslår vidare att Polismyndigheten ska verkställa omhändertagandet.

229

Prop. 2017/18:147 Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Dalarnas län, Jämtlands län och Västerbottens län är positiva till förslagen om omhändertaganden av djur, vilka bedöms utgöra en förenkling eller kunna leda till mer flexibla och nyanserade beslut.

Djurens Rätt ser positivt på att skrivningen har ändrats från ”väsentlig betydelse” till ”befogat från djurskyddssynpunkt”.

Kammarrätten i Stockholm och Länsstyrelsen i Värmlands län är nega- tiva till att djur inte längre ska omhändertas om den som har djuret i sin vård dömts för djurplågeri eller vid upprepade tillfällen dömts för brott mot djurskyddslagen eller varit föremål för förelägganden och förbud och bedömer att detta medför ett försvagat djurskydd. Länsstyrelsen i Värmlands län är även negativ till att första punkten i nu gällande 31 § djurskyddslagen tas bort. Punkten är tillämplig när djur utsätts för li- dande, ofta på gruppnivå, t.ex. genom otillräcklig tillgång till foder och vatten eller bristande tillsyn som inte är akut men där det inte finns förut- sättningar för rättelse genom tillsägningar eller förelägganden.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att beslut om omhändertagande av djur ska begränsas till de fall där djur har varit utsatta för lidande eller där det åtminstone har förelegat en uppenbar risk för djurlidande. I andra fall än de nämnda anses åtgärden inte stå i proportion till överträdelsen eller dess konsekvenser för djurvälfärden. Remissinstanserna efterlyser vidare en konsekvensutredning om vilka kostnader som förslagen kan innebära för djurhållare.

Tropikföreningen Amazonas anser att omhändertaganden enligt första punkten bör begränsas till situationer där det är ”väsentligt från djur- skyddssynpunkt”.

Göteborgs Katthjälp anser att förelägganden ska ha vunnit laga kraft innan det ska vara möjligt att meddela ett beslut om omhändertagande av djur, såvida inte ett omedelbart omhändertagande är av väsentlig bety- delse från djurskyddssynpunkt.

Flera remissinstanser kommenterar frågan om vem som bör ansvara för verkställigheten av omhändertaganden av djur. Länsstyrelsen i Hallands län påpekar att vissa formuleringar i betänkandets motiv och författ- ningskommentar är otydliga på denna punkt. Länsstyrelsen i Hallands län samt även Länsstyrelsen i Jönköpings län, nio hästorganisationer och Djurens Rätt, understryker vikten av att ansvaret för verkställigheten av sådana beslut även fortsättningsvis vilar på polisen.

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) avstyrker att Polismyn- digheten ska ansvara för verkställigheten av omhändertaganden av djur och föreslår att länsstyrelserna ska ha denna uppgift i stället. Rikspolis- styrelsen föreslår att Polismyndigheten endast ska ansvara för sådana uppgifter som avser omedelbara och interimistiska beslut om omhänder- taganden, då besluten inte kan verkställas utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller om det annars finns särskilda skäl.

Nio hästorganisationer ser ett behov av att det hos kontrollmyndigheten finns instruktioner om hur ett omhändertagande ska gå till. Hästföreta- garna efterlyser tydliga krav på kunskaperna, anläggningen och arbets- resurserna hos den som tar emot omhändertagna djur.

230

Skälen för regeringens förslag

Omhändertagande när djur otillbörligt utsätts för lidande

I 31 § första punkten djurskyddslagen föreskrivs att länsstyrelsen ska besluta att omhänderta ett djur om djuret otillbörligt utsätts för lidande och om detta inte rättas till efter tillsägelse av kontrollmyndigheten. En- ligt motiven till nuvarande lag knyter bestämmelsen an till kravet i 2 § djurskyddslagen om att djur ska skyddas mot onödigt lidande. Omhän- dertagande förutsätter att djuret otillbörligt utsätts för lidande, dvs. att det inte har varit påkallat av ett legitimt intresse. Genom att koppla kravet på otillbörlighet till handlandet och inte till lidandet framhålls att det endast undantagsvis är tillåtet att utsätta djur för lidande (se prop. 1987/88:93, s. 69).

Utredningen gör bedömningen att den nuvarande grunden för omhän- dertagande enligt 31 § första punkten inte ska föras över till den nya lagen. Utredningen menar att i denna situation ska ett omedelbart om- händertagande enligt 32 § första stycket första punkten göras, eftersom det måste anses utsiktslöst att lidandet blir avhjälpt. Enligt utredningen bör bestämmelsen i 31 § första punkten tas bort för att undvika en olämp- lig överlappning.

Regeringen anser till skillnad från utredningen att bestämmelserna inte helt överlappar varandra. Det kan finnas situationer där rättelse inte har skett efter tillsägelse, men då det heller inte kan bedömas som utsiktslöst att rättelse kan ske. I dessa situationer bör länsstyrelsen ändå ha en skyl- dighet att omhänderta djuret för att inte ytterligare förlänga djurlidandet. Regeringen föreslår därför att den nu gällande bestämmelsen i denna del förs över till den nya lagen.

Omhändertagande när beslut om föreläggande eller förbud inte följs

I 31 § andra punkten djurskyddslagen föreskrivs att omhändertagande ska ske om ett beslut som meddelats enligt 26 § (om föreläggande eller förbud) inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskydds- synpunkt.

Utredningen föreslår att omhändertagande i stället ska ske om ett be- slut om föreläggande inte följs och det, dvs. omhändertagandet, är befo- gat från djurskyddssynpunkt. Utredningen anser att samma prövning bör göras som vid påförande av djurförbud. Enligt såväl nuvarande be- stämmelse i 29 § första stycket första punkten djurskyddslagen som ut- redningens förslag gäller dock att den som inte följer ett beslut om före- läggande eller förbud som en kontrollmyndighet har meddelat ska med- delas djurförbud om beslutet är av väsentlig betydelse från djurskydds- synpunkt. Kravet på att ett djurförbud ska vara befogat från djurskydds- synpunkt ställs i stället i vissa andra fall.

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att förutsättningarna för djurförbud och omhändertagande i detta fall bör vara desamma. Enligt regeringens mening bör därför nuvarande bestämmelse i 31 § andra punkten djurskyddslagen, att beslutet ska vara av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, överföras till den nya lagen. Regeringen anser inte, till skillnad från lantbruksnäringens organisationer, att beslut om omhän- dertagande av djur ska begränsas till fall där djur har varit utsatta för lidande eller där det har förelegat en uppenbar risk för djurlidande. Rege-

Prop. 2017/18:147

231

Prop. 2017/18:147

232

ringen har i avsnitt 14.1 utvecklat vad som avses med ”väsentlig bety- delse från djurskyddssynpunkt”. Regeringen anser inte heller, till skillnad från Göteborgs Katthjälp, att omhändertagande endast ska kunna ske i fall där förelägganden har fått laga kraft. Skälen för denna bedömning har utvecklats i avsnitt 14.1.

Omhändertagande när beslut om djurförbud eller föreläggande om av- veckling av djurinnehav inte följs

Enligt nuvarande bestämmelse i 31 § tredje punkten djurskyddslagen ska djur omhändertas om ett djurförbud inte följs. Utredningen har föreslagit att denna bestämmelse förs över till den nya lagen. Regeringen delar utredningens bedömning. Regeringen har dock i avsnitt 14.3 föreslagit att en djurägare eller djurhållare i vissa fall ska kunna avveckla sin djurhåll- ning själv. Mot den bakgrunden bör det också förtydligas att ett om- händertagande också ska ske om ett föreläggande att avveckla ett djur- innehav inte följs.

Avveckling i stället för omhändertagande vid brott mot djur och vid upp- repade förelägganden och förbud

I 31 § fjärde och femte punkterna djurskyddslagen föreskrivs att djur ska omhändertas om den som har djuret i sin vård har dömts för djurplågeri, vid upprepade tillfällen dömts för brott enligt 36, 36 a eller 36 c § djur- skyddslagen eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 § djurskyddslagen (om föreläggande eller förbud). Förutsättningarna för skyldigheten att besluta om omhändertagande är i dessa fall desamma som för att besluta om djurförbud. Med andra ord ska, om ett djurförbud beslutas på dessa grunder, även ett beslut om omhändertagande tas. I vissa fall utsätts dock inte djuren nödvändigtvis för missförhållanden vid tidpunkten för själva beslutet om djurförbud. Som det har beskrivits i avsnitt 14.1 är skälet för att djurförbud i dessa situationer ska meddelas att djurhållaren genom tidigare överträdelser demonstrerat en sådan brist på förståelse för djurens behov att det finns en risk att allvarliga brister i djurhållningen åter igen uppstår. Han eller hon har alltså tidigare visat sig vara klart olämplig att handha djur. I de situationer då det vid tillfället för beslutet om djurförbudet saknas djurskyddsbrister i den aktuella djur- hållningen kan det dock, i vissa fall, vara lämpligt att djurhållaren får möjlighet att inom en viss angiven tid själv avveckla sin djurhållning, i stället för att djuren omhändertas av myndigheterna (se avsnitt 14.3). Den nuvarande ordalydelsen av lagtexten, där länsstyrelsen är skyldig att omhänderta djuren, medger dock inte ett sådant förfarande.

Kammarrätten i Stockholm och Länsstyrelsen i Värmlands län är nega- tiva till att fjärde och femte punkterna i 31 § djurskyddslagen tas bort, då detta bedöms medföra ett försvagat djurskydd. Regeringen delar inte denna bedömning. Regeringen anser, i likhet med utredningen och mot bakgrund av vad som anförts ovan, att bestämmelserna i 31 § fjärde och femte punkterna inte bör föras över till den nya lagen. Om det finns på- gående missförhållanden i djurhållningen ska djuren i stället omhänder- tas i enlighet med de föreslagna bestämmelserna i första och andra punk- terna eller enligt bestämmelsen om omedelbart omhändertagande, se vidare avsnitt 14.6. I annat fall ska djurhållaren föreläggas att inom en

viss tid göra sig av med djuren. Om djurhållaren inte avvecklar djurhåll- Prop. 2017/18:147 ningen i enlighet med länsstyrelsens föreläggande ska djuren i stället

omhändertas på den grunden.

Verkställighet av omhändertagande

Regeringen föreslog i prop. 2016/17:224 bl.a. att 31 § djurskyddslagen ändras på så sätt att länsstyrelsen, i stället för Polismyndigheten, ska ansvara för att omhändertaganden verkställs. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018. Regeringen finner därför inte skäl att nu göra någon annan bedömning än att be- stämmelsen i denna del bör föras över till den nya djurskyddslagen i sin lydelse enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas till de skäl som har an- förts i det lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 23–25).

14.6Omedelbart omhändertagande vid lidande

Regeringens förslag: Länsstyrelsen eller Polismyndigheten ska be- sluta att omedelbart omhänderta ett djur om det är utsatt för lidande och om

1.det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt,

2.ägaren till djuret är okänd eller inte kan nås, eller

3.det i övrigt bedöms vara absolut nödvändigt från djurskyddssyn-

punkt.

Om beslut om omedelbart omhändertagande har meddelats av Po- lismyndigheten, ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fort- sätta att gälla.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningens förslag inkluderar inte djur till vilka ägaren är okänd eller inte kan nås utan utredningen föreslår i stället att en särskild be- stämmelse om omhändertagande av herrelösa djur ska införas (se vidare i avsnitt 14.7). Utredningen föreslår också att ett omedelbart omhänder- tagande ska ske om djuret är utsatt för lidande och det är nödvändigt från djurskyddssynpunkt. Utredningen föreslår att Polismyndigheten ska ansvara för att verkställa omhändertaganden.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Dalarnas län, Jämtlands län och Västerbottens län är positiva till förslagen om omhändertagande av djur, vilka bedöms utgöra en förenkling eller kunna leda till mer flexibla och nyanserade beslut. Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker dock behovet av tydlig vägledning från Jordbruksverket för en effektiv och enhetlig handläggning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill att möjligheten att omedelbart om- händerta djur på grund av att djurägaren är okänd eller inte kan anträffas,

som enligt utredningens förslag utgår ur lagstiftningen, ska finnas kvar

233

Prop. 2017/18:147 eftersom flera omhändertaganden av sällskapsdjur där djurägaren är sjuk,

	påverkad eller okontaktbar sker med stöd av denna grund.
	Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) är positiv till att Polis-
	myndigheten kan fatta beslut om omhändertaganden av djur i akuta situ-
	ationer. Den vidare hanteringen av och ansvaret för det omhändertagna
	djuret ska dock ankomma på länsstyrelserna.
	Tropikföreningen Amazonas anser att ”nödvändigt” i andra punkten i
	förslaget ska bytas ut mot ett ord som minskar utrymmet för tolkningar.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 32 §
	första stycket djurskyddslagen ska, trots det som föreskrivs i 31 § första
	punkten om tillsägelse och rättelse, länsstyrelsen eller Polismyndigheten
	besluta att ett djur som är utsatt för lidande omedelbart ska omhändertas
	om det bedöms utsiktslöst att felet blir avhjälpt, ägaren till djuret är
	okänd eller inte kan anträffas eller det i övrigt bedöms absolut nödvän-
	digt från djurskyddssynpunkt.
	I motiven påpekades att redan det förhållandet att ett djur har övergetts
	eller av annan anledning kommer att lämnas utan tillsyn under en längre
	tid innebär att djuret är utsatt för lidande. Det kunde vara fallet t.ex. när
	ägaren eller vårdaren på grund av sjukdom, frihetsberövande eller andra
	orsaker, för en obestämd tid förlorar de fysiska möjligheterna att sköta
	sina djur. I dessa fall ska man inte behöva avvakta några mer påtagliga
	tecken på att djuret lider innan ett ingripande kan ske (se prop.
	1987/88:93, s. 46).
	Regeringen anser, till skillnad från utredningen och i likhet med Läns-
	styrelsen i Norrbottens län, att en möjlighet att omedelbart omhänderta
	djur på grund av att djurägaren är okänd eller inte kan anträffas bör fin-
	nas kvar och att det som uttalats i tidigare förarbeten om när djur ska
	anses vara utsatta för lidande alltjämt ska gälla. Regeringen har också i
	avsnitt 6.2 föreslagit att det ska klargöras att bestämmelsen om omedel-
	bart omhändertagande ska tillämpas även på övergivna djur av tam-
	djursart och förvildade djur av tamdjursart, som inte ingår i en etablerad
	population. Om ett sådant djur är utsatt för lidande ska ett omedelbart
	omhändertagande ske med stöd av den här föreslagna bestämmelsen.
	Beträffande vissa arter, t.ex. katter, bör man utgå från att djuret lider när
	det inte hålls av människor. För djur som inte kan anses vara utsatta för
	lidande eller som ingår i etablerade populationer ska däremot inte något
	omhändertagande enligt djurskyddslagen ske. Däremot kan det finnas
	andra skäl att ingripa mot dessa djur, t.ex. för att de utgör en sanitär olä-
	genhet eller är till skada för vilda djur. Åtgärder får då vidtas enligt an-
	nan lagstiftning, t.ex. miljö- och hälsoskyddslagstiftningen eller jaktlag-
	stiftningen. Beträffande utredningens förslag om omhändertagande av
	herrelösa djur, se vidare avsnitt 14.7.
	I förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 32 § första stycket
	andra punkten anges att omedelbart omhändertagande bör kunna ske när
	ägaren eller vårdaren är okänd och således inte kan nås för tillsägelse
	eller när djuret är övergivet och ägaren eller vårdaren medvetet håller sig
	undan (se prop. 1987/88:93 s. 46 och 70). Den situation som i första hand
	verkar ha avsetts med skrivningen ”eller inte kan anträffas” tycks alltså
	vara fall där djurhållaren har övergivit sitt djur eller i vart fall lämnat det
	utan tillräcklig tillsyn och medvetet undviker kontakt med kontrollmyn-
234	digheten. Om den som håller djur ska uppfylla kravet på tillräcklig tillsyn

bör normalt djurhållaren själv, eller någon som passar djuret om djur- hållaren är bortrest, finnas i anslutning till den plats där djuret hålls och det borde då i regel vara möjligt att, i vart fall inom någon eller några dagar, komma i kontakt med en ansvarig person.

Lagrådet anser att den formulering som regeringen föreslog i lagråds- remissen (och som i allt väsentligt överensstämmer med nuvarande lag) är missvisande och kommer i konflikt med det skydd som djurets ägare har enligt andra regler och av vad som följer av lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen). Avsikten är emellertid att förslaget i denna del ska syfta till samma ordning som gäller enligt nuvarande reglering. Regeringen delar inte Lagrådets uppfattning att bestämmelsen kommer i konflikt med det skydd som ägaren har enligt bl.a. hittegodslagen. Om det finns anledning att tro att djuret kan ha rymt eller på annat sätt oav- siktligt kommit ur sin ägares besittning bör länsstyrelsen i första hand göra rimliga ansträngningar att ta reda på vem ägaren är så att djuret kan återlämnas till honom eller henne, innan ett beslut om omhändertagande fattas. Om det inte är praktiskt möjligt att göra en sådan undersökning innan beslutet om omhändertagande bör den i stället göras efter omhän- dertagandet och innan länsstyrelsen beslutar om att överlåta eller avliva djuret. För det fall ägaren då hittas och det visar sig att djuret har det bra hos ägaren, kan länsstyrelsen ompröva sitt tidigare beslut utifrån de nya omständigheter som framkommit och upphäva omhändertagandet (jfr 27 § förvaltningslagen [1986:223]).

Om ägaren är känd men inte kan nås bör djuret, i enlighet med tidigare förarbetsuttalanden, omhändertas om det kan antas att ägaren medvetet håller sig undan kontakt med myndigheterna. Om ägaren är okontaktbar på grund av sjukdom, missbruk eller andra omständigheter bör ett om- händertagande också kunna göras. I dessa situationer kan omhänderta- gande i vissa fall också göras på den grunden att det måste anses utsikts- löst att lidandet blir avhjälpt. Detsamma bör givetvis gälla om ägaren är kontaktbar men på grund av sjukdom, frihetsberövande eller andra om- ständigheter är oförmögen att ta hand om sitt djur och inte heller kan se till att någon annan tar över ansvaret för djuret.

Regeringen föreslår därför sammantaget att de nuvarande bestämmel- serna i 32 § första stycket första och andra punkterna förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningen föreslår också att ett omedelbart omhändertagande ska gö- ras när det är nödvändigt från djurskyddssynpunkt. I nuvarande be- stämmelse i 32 § första stycket tredje punkten anges att omhänderta- gande ska göras om det är absolut nödvändigt från djurskyddssynpunkt (bestämmelsen ändrades språkligt den 1 januari 2015, tidigare användes uttrycket ”oundgängligen nödvändigt”). Utredningen motiverar inte när- mare varför bestämmelsen enbart ska ange att ett omhändertagande ska vara nödvändigt. Den ändrade ordalydelsen kan dock ge intrycket av att tillämpningsområdet för bestämmelsen utökats något. Ett omedelbart omhändertagande av djur är en för den enskilde djurhållaren mycket ingripande åtgärd. Regeringen anser därför att det även i den nya lagen ska anges att ett omhändertagande ska vara absolut nödvändigt från djur- skyddssynpunkt. Regeringen bedömer vidare, till skillnad från Tropikför- eningen Amazonas, att det inte är möjligt att precisera eller begränsa

Prop. 2017/18:147

235

Prop. 2017/18:147 dessa situationer ytterligare utan att riskera att utesluta fall där ett sådant omhändertagande är motiverat.

Regeringen föreslog i prop. 2016/17:224 att 32 § djurskyddslagen änd- ras på så sätt att länsstyrelsen ska ansvara för att beslut om omedelbara omhändertaganden som länsstyrelsen har fattat verkställs, medan Polis- myndigheten även fortsättningsvis ska ansvara för att myndighetens egna beslut verkställs. Om Polismyndigheten beslutar om ett omedelbart om- händertagande ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet och länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta gälla. Om länsstyrelsen beslutar att omhändertagandet ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för verkställigheten av beslutet. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018. Regeringen finner därför inte skäl att nu göra nå- gon annan bedömning än att bestämmelsen i denna del bör föras över till den nya djurskyddslagen med samma innehåll i sak som enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas till de skäl som har anförts i det lagstiftnings- ärendet (se a. prop. s. 26–28).

14.7Särskilt om omhändertagande av herrelösa djur

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en särskild be- stämmelse om omhändertagande av herrelösa djur. I stället bör be- stämmelsen om omedelbart omhändertagande tillämpas även på vilt- levande djur av tamdjursart.

Bestämmelserna om herrelösa djur i 1 och 4 a §§ lagen om hittegods och 21 § lagen om tillsyn över hundar och katter bör inte ändras eller upphävas. Åtgärder beträffande bortsprungna, övergivna eller förvil- dade (viltlevande) djur av tamdjursart bör även fortsättningsvis regle- ras i olika författningar beroende på syftet med åtgärden.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att en särskild bestämmelse om omhänder- tagande och vidare hantering av herrelösa djur införs i djurskyddslagen, att reglerna om herrelösa djur i 4 a § lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen) och 21 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen) tas bort samt att det genom ett tillägg till 1 § hitte- godslagen ska införas en hänvisning till djurskyddslagen.

Remissinstanserna: Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Sveriges Veterinärförbund anser att det är bra att det införs ett tydliggörande av att herrelösa djur ska omhändertas av djurskyddsskäl. Även Mörbylånga kommun, Sollefteå kommun, Djurskyddet Sverige, Svenska Blå Stjärnan och Svenska Djurskyddsföreningen ser positivt på förslaget.

Jordbruksverket och Länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Örebro län, Väster- bottens län och Norrbottens län samt Djurens Rätt ställer sig tveksamma till uttrycket ”herrelösa djur” och anser att även djur som har en ägare men som har blivit tillfälligt övergivna, t.ex. när ägaren har hamnat på sjukhus eller åkt på semester, ska kunna omhändertas (vilket nuvarande

236

lagstiftning medger, se 32 § första stycket andra punkten djurskydds- lagen).

Länsstyrelserna i Uppsala län, Kronobergs län, Blekinge län, Kalmar län och Värmlands län pekar på att utredningens resonemang om att ”länsstyrelsen endast ska ingripa när katten far illa eller medför någon form av problem” leder till tolkningsproblem. Flera av de nämnda instan- serna tolkar ”far illa” som att en katt som saknar tillsyn är utsatt för li- dande, vilket är ett djurskyddsproblem medan ”medför problem” tolkas som att katten orsakar olägenheter för omgivningen i form av sanitära olägenheter eller andra former av störningar, vilket inte är ett djur- skyddsproblem. Problemet med sanitära olägenheter är kopplat till be- stämmelserna i miljöbalken och ansvaret för sådana olägenheter bör även fortsatt vila på kommunerna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påtalar att om ärenden med lösspring- ande katter utan uppenbara djurskyddsproblem ska hanteras av läns- styrelserna i stället för av Polismyndigheten kommer det att kräva ökade resurser för länsstyrelserna. Länsstyrelserna i Skåne län, Örebro län, Västerbottens län och Norrbottens län, Djurskyddsinspektörernas Riks- förening samt Svenska Djurskyddsföreningen pekar också på att den nya hanteringen av ”hittedjur” medför en större resursåtgång hos länsstyrel- serna jämfört med vad dagens lagstiftning gör.

Malmö kommun påtalar att det kan uppstå stora svårigheter att fånga in förvildade djur samt pekar också på att det finns stora svårigheter att finna platser för placering av katter på katthem på grund av det stora antalet katter som omhändertas.

Djurens jurister vänder sig mot det strikta ansvaret för länsstyrelserna att besluta om omhändertaganden av hemlösa djur och förespråkar att man för över den möjlighet att anmäla upphittade djur som i dag finns enligt hittegodslagen till djurskyddslagen.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det är bra med tydliga regler om hur länge katter ska finnas uppstallade men anser att det är viktigt att sjuka eller skygga katter kan avlivas omedelbart av djur- skyddsskäl utan att man behöver invänta utgången av de av utredningen föreslagna tidsfristerna för förvaring. Även Länsstyrelserna i Stockholms län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Skåne län, Västmanlands län, Västernorrlands län och Västerbottens län samt Sve- riges Veterinärförbund påtalar behovet av att omedelbart kunna avliva sådana djur.

Skälen för regeringens bedömning: Syftet med den nya djurskydds- lagen föreslås vara att säkerställa ett gott djurskydd och att främja en god djurvälfärd. Åtgärder som syftar till att hantera andra problem kopplade till djur, t.ex. hot mot den inhemska faunan från invasiva främmande arter (artskydd), sanitära olägenheter eller ordningsproblem, eller att se till att den som har tappat bort ägodelar får tillbaka dem, omfattas inte av djurskyddslagens syfte och bör följaktligen inte heller regleras i lagen. I den mån det finns djurskyddsproblem hos övergivna eller förvildade djur av tamdjursart finns möjligheten att ingripa genom ett omedelbart om- händertagande enligt den bestämmelse som regeringen har föreslagit i avsnitt 14.6. Regeringen anser därför, till skillnad från utredningen, inte att en särskild bestämmelse om hantering av s.k. herrelösa djur bör föras in i den nya lagen eller att de nuvarande bestämmelserna i hittegodslagen

Prop. 2017/18:147

237

Prop. 2017/18:147 och tillsynslagen bör tas bort. Beroende på vilket eller vilka problem som är förknippade med ett visst viltlevande djur kan alltså olika myndigheter ha skyldighet att ingripa med åtgärder med stöd av den lagstiftning som syftar till att hantera det eller de problem som uppstått. Det måste an- komma på myndigheterna att samordna sina insatser i de fall det finns flera alternativa åtgärder att vidta. Det kan tilläggas att utredningens förslag också innebär att djur, om ägaren inte är känd eller kan anträffas, alltid skulle behöva hållas tio dagar efter omhändertagandet innan djuret tillfaller staten. Tillämpning av sådana bestämda frister vid hantering av övergivna och förvildade djur skulle sannolikt, som vissa remissinstanser påpekar, försvåra myndigheternas arbete och innebära större kostnader för omhändertagandet.

	14.8	Omedelbart omhändertagande vid djurförbud

	Regeringens förslag: Polismyndigheten får omedelbart omhänderta
	djur som hålls av någon som har djurförbud i strid med förbudet även
	om förutsättningarna för ett omedelbart omhändertagande enligt den
	föreslagna 9 kap. 6 § första stycket inte är uppfyllda. Polismyndighet-
	en ska skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Länsstyrelsen
	ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.
	Polismyndigheten ska ansvara för att omhändertagandet verkställs.
	Om länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut om omhänder-
	tagande ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över an-
	svaret för att beslutet verkställs.
	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
	slag. Utredningens förslag innebär att Polismyndigheten ska ansvara för
	att verkställa omhändertaganden.
	Remissinstanserna: Flera remissinstanser ställer sig positiva till för-
	slaget och övriga remissinstanser nöjer sig med att endast lämna syn-
	punkter på det. Inte någon remissinstans ställer sig negativ till förslaget.
	Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) är positiv till att polisen
	kan fatta beslut om omhändertaganden av djur i de fall någon som har
	djurförbud påträffas med djur.
	Det är främst länsstyrelserna som har synpunkter i sak på förslaget.
	Om bestämmelsen ska få avsedd verkan behöver Polismyndigheten
	direkttillgång till djurförbudsregistret. Vidare kan förslaget tolkas som att
	endast Polismyndigheten (och inte länsstyrelserna) har möjlighet att
	omedelbart omhänderta djur hos personer med djurförbud.
	Skälen för regeringens förslag: Utredningen har uppmärksammats på
	problemet att polismän, om de påträffar djur hos den som har ett djurför-
	bud inte har möjlighet att besluta om ett omhändertagande, såvida det
	inte rör sig om en situation där det är tydligt att djuren är utsatta för ett
	lidande och bestämmelsen i 32 § djurskyddslagen är tillämplig. I stället
	måste Polismyndigheten kontakta länsstyrelsen som enligt 31 § tredje
	punkten djurskyddslagen ska fatta beslut om omhändertagande. I av-
	vaktan på länsstyrelsens beslut kan djurhållaren hinna skaffa undan dju-
	ret eller på annat sätt försvåra verkställigheten av länsstyrelsens beslut.
238	Regeringen instämmer i utredningens bedömning att detta inte är till-

fredsställande. Det bör därför som utredningen föreslår i den nya lagen Prop. 2017/18:147 finnas en möjlighet för Polismyndigheten att omedelbart omhänderta djur

som hålls av en person i strid med ett djurförbud. Denna nya möjlighet för Polismyndigheten att ingripa direkt i sådana situationer förhindrar naturligtvis inte länsstyrelserna från att besluta om omedelbara om- händertaganden av djur hos personer med djurförbud, i enlighet med vad som anges ovan i avsnitt 14.5. Se även avsnitt 14.6 beträffande ansvaret för verkställighet av omhändertagande.

14.9Förfogande över och hantering av omhändertagna djur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om att beslut om om- händertagande eller omedelbart omhändertagande också omfattar av- komma som det omhändertagna djuret föder under omhändertagandet samt att ägaren efter omhändertagande inte får förfoga över djuret eller dess avkomma utan tillstånd av länsstyrelsen överförs i sak till den nya lagen.

Även nuvarande bestämmelser om hanteringen av omhändertagna djur överförs i huvudsak till den nya lagen, men med den ändringen att länsstyrelsen, i stället för Polismyndigheten, ska ansvara för verk- ställigheten av beslut om försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av omhändertagna djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att Polismyndigheten även fortsätt- ningsvis ska ansvara för att beslut om försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av omhändertagna djur verkställs.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att de av utredningen föreslagna reglerna (och nuvarande bestämmelser) inte är tillräckliga för att komma till rätta med bulvanförhållanden och sken- överlåtelser av djur. Länsstyrelsen föreslår att en översyn och analys görs av olika typer av skenöverlåtelser och bulvanskap i syfte att få fram bättre lagstiftning så att kontrollmyndigheten lättare kan vidta åtgärder. Djurens Rätt anser att ungar som fortfarande är beroende av sina föräld- rar ska inkluderas i bestämmelsen. Djurskyddet Sverige tillstyrker försla- get men understryker vikten av att man alltid försöker överlåta djuret, t.ex. till ett djurhem, innan beslut om avlivning fattas.

Göteborgs Katthjälp och Svenska Kattskyddsförbundet anser att be- stämmelsen behöver förtydligas, bl.a. beträffande vem som ska bedöma om katten inte mår bra av att vistas i närheten av människor samt avse- ende vad som menas med ”snarast”. Göteborgs Katthjälp efterlyser en bestämmelse i lagen som tydligt stadgar att myndigheter ska ge djur- skyddsorganisationerna möjlighet att ta hand om omhändertagna djur samt att avlivning ska vara ett sista alternativ för friska djur eller för djur med lättbehandlade åkommor.

Djurens jurister och Svenska Kattskyddsförbundet understryker vikten av att den som bedömer om en omhändertagen katt kan rehabiliteras till

239

Prop. 2017/18:147 en tillvaro med människor i sin närhet är kunnig om förvildade katters

	beteende (t.ex. personal som arbetar på katthem).
	Djurens Rätt anser att det inte är acceptabelt att avliva friska djur och
	anser att det är samhällets ansvar att se till att omhändertagna djur får
	fullgod omvårdnad, utan tidsbegränsning.
	Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) efterlyser en be-
	stämmelse om att även relevant dokumentation ska kunna omhändertas,
	inte minst med hänsyn till att en brist på dokumentation kan påverka
	djurets värde vid försäljning eller vid slakt.
	Hästföretagarna, Hushållningssällskapens Förbund samt Lant-
	brukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom
	lantbruksnäringen, påtalar vikten av att avvecklingen av djurinnehavet
	sker så att djurägaren i största möjliga utsträckning får en marknadsmäss-
	ig ersättning för sina djur. Hushållningssällskapens Förbund och organi-
	sationerna inom lantbruksnäringen understryker vidare vikten av en god
	omvårdnad av omhändertagna djur. Organisationerna inom lant-
	bruksnäringen understryker även behovet av tillräckliga samhälleliga
	resurser för att ombesörja detta.
	Skälen för regeringens förslag: I 33 § djurskyddslagen föreskrivs att
	beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande också
	omfattar avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhänder-
	tagandet. I bestämmelsen anges också att sedan ett djur har omhänder-
	tagits får ägaren inte förfoga över djuret eller avkomma som omfattas av
	omhändertagandet utan tillstånd av länsstyrelsen. I 34 § djurskyddslagen
	stadgas att när länsstyrelsen beslutar om omhändertagande av djur, ska
	länsstyrelsen snarast fastställa om djuret ska säljas, överlåtas på annat
	sätt eller avlivas. Om det inte går att verkställa ett beslut om att ett om-
	händertaget djur ska säljas eller överlåtas, får länsstyrelsen besluta att
	djuret ska avlivas. Djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas
	genom Polismyndighetens försorg.
	Utredningen föreslår att dessa bestämmelser överförs till den nya la-
	gen. Regeringen delar utredningens bedömning att det i huvudsak inte
	finns skäl att ändra på gällande ordning. Regeringen bedömer, till skill-
	nad från Länsstyrelsen i Västernorrlands län, inte att ändrade författ-
	ningsbestämmelser är nödvändigt eller effektivt för att motverka bulvan-
	förhållanden och skenöverlåtelser som syftar till att kringgå beslut om
	djurförbud eller omhändertaganden och hänvisar till vad som har anförts
	kring detta i avsnitt 14.3. Regeringen anser inte heller att det, som Dju-
	rens rätt efterfrågar, särskilt behöver anges att ungar som fortfarande är
	beroende av föräldradjur också ska omfattas av omhändertagandet.
	Lagrådet påtalar att det följer av allmänna principer för myndighets-
	utövning av detta slag att den minst ingripande åtgärden ska vidtas. Detta
	innebär enligt Lagrådet att djuret får avlivas först om rimliga försök har
	gjorts att sälja eller på annat sätt överlåta djuret men misslyckats.
	Det bör enligt regeringens bedömning även fortsättningsvis ankomma
	på länsstyrelsen att avgöra om de omhändertagna djuren ska säljas eller
	överlåtas eller om de ska avlivas. Även om djuren i och för sig är till-
	räckligt friska och i övrigt lämpliga att överlåtas kan det i vissa fall visa
	sig vara omöjligt att hitta någon som är villig att ta hand om djuren.
	Regeringen anser, till skillnad från Djurens rätt, att avlivning måste
240	kunna ske i sådana situationer. Det bör vidare enligt regeringens bedöm-

ning inte heller, som Djurskyddet Sverige och Göteborgs katthjälp före- Prop. 2017/18:147 språkar, vara möjligt att avliva djur endast om inga andra åtgärder står till

buds. Regeringen bedömer till skillnad från Lagrådet att det inte alltid kan anses att försäljning eller överlåtelse av djuret är den minst ingri- pande åtgärden. I den mån det är möjligt och lämpligt bör också önske- mål från den person från vilken djuren omhändertagits beaktas. Denne kan, särskilt i fråga om produktionsdjur, föredra att djuren omedelbart slaktas eller avlivas i stället för att uppstallas under lång tid med skyldig- het för den tidigare djurhållaren att slutligen stå för kostnaderna för upp- stallningen (se vidare i avsnitt 14.10). Det kan också vara så att djuret är i ett sådant skick eller att omständigheterna i övrigt är sådana att läns- styrelsen bedömer att det är utsiktslöst att få till en försäljning eller över- låtelse. Även då måste en omedelbar avlivning vara möjlig för att und- vika att myndigheterna och slutligen djurhållaren drar på sig onödiga kostnader för att hålla djuret.

Regeringen föreslog i prop. 2016/17:224 bl.a. att 34 § djurskyddslagen ändras på så sätt att länsstyrelsen, i stället för Polismyndigheten, ska ansvara för att beslut om försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av omhändertagna djur verkställs. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018. Regeringen finner därför inte skäl att nu göra någon annan bedömning än att bestämmelsen i denna del bör föras över till den nya djurskyddslagen i sin lydelse enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas till de skäl som har anförts i det lagstiftnings- ärendet (se a. prop. s. 23–25).

Rikspolisstyrelsen efterlyser en bestämmelse om att även relevant dokumentation ska kunna omhändertas, inte minst med hänsyn till att en brist på dokumentation kan påverka djurets värde vid försäljning eller vid slakt. Regeringen saknar i nuläget beredningsunderlag för att införa en sådan bestämmelse.

14.10	Kostnadsansvar för omhändertagna djur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att kostnader för
omhändertagna djur får förskotteras av allmänna medel men slutligt
ska betalas av den som åtgärden har riktats mot, om det inte finns sär-
skilda skäl till annat, förs i huvudsak över till den nya lagen. Både
länsstyrelsen och Polismyndigheten ska dock få betala ut förskott av
allmänna medel för kostnader som uppkommer för omhändertagna
djur och ta ut en kostnad som slutligen ska betalas av ägaren ur köpe-
summan om ett djur har sålts. Köpesumman ska i första hand täcka
länsstyrelsens kostnader.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Utredningen föreslår att kostnaderna ska betalas av den mot vilken
åtgärden har riktats om det inte finns synnerliga skäl till annat. Utred-
ningens förslag innebär vidare att endast Polismyndigheten ska få ge
förskott av allmänna medel eller ta ut kostnad ur köpesumman om ett
omhändertaget djur har sålts.
Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Jönköping, Länsstyrelsen i
Dalarnas län och Hushållningssällskapens Förbund anser att det är rim-		241

Prop. 2017/18:147 ligt att betalningsansvaret för den enskilde skärps. Förvaltningsrätten efterlyser dock att det av lagen uttryckligen framgår att Polismyndighet- en har en skyldighet att ta ställning till frågan om det finns ”synnerliga skäl” och föreslår att lagtexten kan formuleras i enlighet med lydelsen i 20 § i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.

Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar efterlyser ett för- tydligande av vad som utgör ”synnerliga skäl”.

Länsstyrelserna i Västmanlands län och Norrbottens län samt Djur- skyddsinspektörernas Riksförening anser att det är otydligt vilken myn- dighet som ska bära kostnaderna för förvaring av omhändertagna djur.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill att krav ska ställas på Polis- myndigheten om en skyndsam handläggning i hela omhänder- tagandeprocessen, för att hålla nere kostnaderna för omhändertagandena.

Hästföretagarna anser att den ekonomiska aspekten måste få större be- tydelse än i dag, eftersom kostnaderna för djurägaren ibland blir helt orimliga. Ett ökat kostnadsansvar för den enskilde motiverar en kontroll av kvalitets- och kostnadsnivån hos dem som tar emot de omhändertagna djuren. Vidare behöver djurägaren tydlig information i samband med ett omhändertagande så att han eller hon har kännedom om vilka kostnader som uppstår och kan låta avliva ett eller flera djur om han eller hon så önskar.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är negativa till ett skärpt kostnadsansvar för enskilda. Vidare anser remissinstanserna att om myndighetsutövningen leder till konsekvenser som har visat sig omotiverade, måste djurhållaren hållas skadelös. Det allmännas skadeståndsansvar vid fel eller för- summelse i myndighetsutövningen anses inte vara tillräckligt. Remiss- instanserna efterlyser ett i lag reglerat strikt ansvar för staten för skada och kostnader för omhändertagandet (genom att djur avlivas eller avytt- ras och för produktionsförluster) i de fall som ett beslut om omhänder- tagande upphävs i en högre instans.

Även Tropikföreningen Amazonas är negativ till förslaget och anser att kostnadsansvaret för enskilda bör begränsas till sådana kostnader för foder och liknande, som djurägaren ändå inte kunnat undgå. Vidare anser föreningen att det måste finnas någon form av spärr mot att orimliga kostnader vältras över på djurägarna så att de omhändertagande myndig- heterna tvingas hålla kostnaderna inom rimliga gränser. Vidare efterlyser föreningen, i likhet med LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, någon form av ersättning för enskilda vid upphävda omhändertaganden.

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) och Länsstyrelserna i Uppsala län och Kalmar län instämmer i utredningens bedömning att den nuvarande ansvarsfördelningen för det allmännas förskottering av kostnader för omhändertagande av djur (som i dag belastar varje enskild polismyndighet) behöver utredas och eventuellt ersättas av ett centralt anslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Hästföretagarna framför liknande synpunkter.

Rikspolisstyrelsen påpekar att kostnader i samband med omhänder- taganden av djur kan vara stora och mycket kännbara för Polismyndig- heten.

242

Länsstyrelserna i Dalarnas län och Västernorrlands län påpekar att det ofta förekommer att enskilda saknar medel att betala kostnaderna, varför kostnaderna även i framtiden i stor utsträckning kommer att be- lasta det allmänna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 35 § djurskyddslagen får kostnader för omhändertagna djur förskotteras av allmänna medel men ska slutligt betalas av den som åtgärden har riktats mot, om det inte finns särskilda skäl till annat. Om ett omhändertaget djur har sålts genom Polismyndighetens försorg, får den kostnad som slutligt ska betalas av ägaren tas ut ur köpesumman.

Utredningen föreslår att bestämmelsen förs över till den nya lagen, men att den ursprunglige djurhållarens slutliga kostnadsansvar utökas på så sätt att kostnaderna ska stanna på staten endast om det föreligger synnerliga skäl för detta och inte som i dag särskilda skäl. Enligt utred- ningen tillämpas nuvarande bestämmelse olika av Polismyndigheten. I stället menar utredningen att återkrav bör underlåtas endast i de fall när det är utsiktslöst att få betalning från djurägaren, när kostnaderna för att utkräva betalning skulle överstiga fordran eller när det har varit fråga om uppenbart oriktiga myndighetsbeslut bör återkrav kunna underlåtas.

Regeringen anser emellertid att det även fortsättningsvis bör vara så att undantag från tidigare djurhållares kostnadsansvar ska göras om det finns särskilda skäl, t.ex. i de fall som beslutet om omhändertagande har upp- hävts av högre instans eller när kostnaderna för omhändertagandet till följd av en olämplig hantering av myndigheterna blivit orimligt höga. När det gäller tolkningen av ”särskilda skäl” kan också hänvisas till rätts- fallen NJA 2015 s. 393 och HFD 2016 ref. 65. Regeringen föreslår också att det i lagtexten förtydligas att kostnaderna, i de fall djuren säljs, får tas ut ur köpesumman endast om åtgärden riktats mot ägaren och det är han eller hon som slutligt ska stå för kostnaden för omhändertagandet. Detta innebär dock ingen ändring i sak i förhållande till gällande rätt (jfr prop. 1987/88:93, s. 48).

Regeringen föreslog i prop. 2016/17:224 bl.a. att 35 § djurskyddslagen ändras så att både länsstyrelsen och Polismyndigheten får ge förskott av allmänna medel på kostnader som uppstår på grund av ett omhänderta- gande och att båda myndigheterna också ges rätt att ta ut kostnad som slutligen ska betalas av ägaren ur köpesumman om ett omhändertaget djur har sålts. I första hand ska köpesumman täcka länsstyrelsens kostna- der för att beslut om försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av omhändertagna djur verkställs. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018. Regeringen finner därför inte skäl att nu göra någon annan bedömning än att bestämmelsen i denna del bör föras över till den nya djurskyddslagen med samma innehåll i sak som enligt prop. 2016/17:224. Det hänvisas till de skäl som har anförts i det lagstiftningsärendet (se a. prop. s. 30–31).

Prop. 2017/18:147

243

Prop. 2017/18:147 15

Straff och andra sanktioner

15.1Brott mot djurskyddslagen och vissa föreskrifter meddelade med stöd av lagen

Regeringens förslag: Överträdelser av de centrala bestämmelserna i djurskyddslagen ska även fortsättningsvis vara belagda med straff. Även underlåtenhet att följa ett beslut om djurförbud eller ett före- läggande om avveckling av djurinnehav ska liksom i dag vara straff- bart. Straffskalan ska liksom i den nuvarande lagen vara böter eller fängelse i högst två år. Detta ska gälla även brott mot en föreskrift om bedövning vid slakt eller annan avlivning av djur som regeringen har meddelat.

För att dömas till ansvar ska det även fortsättningsvis krävas uppsåt eller oaktsamhet.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt ska det liksom i dag dö- mas till fängelse i högst två år.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens genom att fler handlingar föreslås bli straffbara jämfört med vad som gäller i dag. Ut- redningen föreslår inte att underlåtenhet att följa ett föreläggande om avveckling av djurinnehav ska vara straffbart.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Hallands län och Livsmedels- verket tillstyrker förslaget om nya straffbestämmelser och anser att det sammantaget kan leda till en effektivare djurskyddslagstiftning eller till mer ändamålsenliga och proportionerliga straff. Svenska Djurskydds- föreningen och Tropikföreningen Amazonas stödjer i stort utredningens förslag till straffbestämmelser. Tropikföreningen Amazonas påtalar dock att det finns ett behov av att strukturera om kapitlet och göra det enklare och tydligare. Djurens Rätt välkomnar en reviderad och skärpt straffsats för brott mot djurskyddslagen och en uppdelning av brott i ringa brott, brott av normalgraden och grovt brott. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska Kennelklubben anser att det är bra att straffsatserna för brott mot djurskyddslagstiftningen vidgas både uppåt och nedåt. Svenska Kennel- klubben understryker samtidigt också vikten av att domstolarna använder sig av hela straffskalan.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) påpekar att modellen med många bemyndiganden ställer stora krav på utformningen av Jordbruksverkets föreskrifter så att det tydligt framgår om en bestämmelse är straff- sanktionerad eller inte. Sådant som rör djurets direkta välfärd ska vara straffsanktionerat.

Domstolsverket tar inte uttryckligen ställning till förslagen men lämnar omfattade och kritiska synpunkter på dem. Man pekar på att förutom att utredningen gör en skillnad mellan utebliven förprövning och utebliven nyteknikprövning vad gäller möjligheten att besluta om särskild avgift, gäller olika straffskalor för de båda regelöverträdelserna. Vidare anser

244

man att följderna av att det är straffbelagt att bryta mot bestämmelsen i 8 kap. 4 § om ansvar för försöksdjursverksamhet måste klarläggas.

Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Västra Sverige, Kammar- rätten i Stockholm, Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd, Näringslivets Regelnämnd, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio orga- nisationer inom lantbruksnäringen är kritiska till utredningens förslag.

JO och Hovrätten för Västra Sverige understryker att nykriminali- sering bör användas med försiktighet och efterlyser ytterligare utredning eller eftertanke kring utredningens förslag till straffkapitel. Hovrätten för Västra Sverige betonar också vikten av att ytterligare resurser tillförs rättsväsendet i takt med nya kriminaliseringar.

Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd anser att innebörden av flera av förslagen behöver förtydligas samt att lagförslagen behöver genomgå en språklig och strukturell revidering, bl.a. för att klargöra förhållandet mellan olika paragrafer. Nämnden anser också att utredningens konse- kvensanalys är bristfällig, inte minst mot bakgrund av att förslagen inne- bär att antalet kriminaliserade gärningar ökar.

Kammarrätten i Stockholm, LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att de föreslagna straffbestämmelserna innebär att ett för stort fokus läggs på mindre förseelser som saknar tyd- lig påverkan på djurens välfärd. Detta leder bl.a. till att myndigheterna och rättsväsendet får lägga stora resurser på att utreda de mindre förseel- serna i stället för de mer allvarliga, inte minst med hänsyn till den skärpta anmälningsplikt för kontrollmyndigheterna som utredningen också före- slår. Organisationerna inom lantbruksnäringen anser att förslaget riskerar att minska tilltron till myndigheterna samt efterlyser en analys som visar på att de föreslagna åtgärderna behövs eller medför en förbättring. Även Näringslivets Regelnämnd efterlyser en samlad behovs- och problem- analys av frågan.

Flera remissinstanser – Hovrätten för Västra Sverige, Uppsala tings- rätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Brottsförebyggande rådet, Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd och Länsstyrelsen i Värmlands län – anser att vissa överträdelser borde medföra sanktionsavgifter i stället för straff. Åklagarmyndigheten delar i mycket utredningens av- vägningar när det gäller bedömningen om straff eller sanktionsavgift men menar att det finns överträdelser av föreskrifter som lämpligen kan bli föremål för sanktionsavgift. Myndigheten anser att det bör utredas vilka överträdelser som skulle kunna bli föremål för en sanktionsavgift.

LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser däremot att det är bra att utredningen inte föreslår införandet av några sanktionsavgifter. Även Djurens Rätt är positiv till att utredningen inte föreslår sanktionsavgifter eftersom nackdelarna med dessa, enligt organi- sationens uppfattning, inte överväger fördelarna och då även mindre allvarliga överträdelser kan leda till djurlidande. Länsstyrelsen i Värm- lands län och Djurens Rätt anser att det är bra att överväga att bedöma djurskyddsbrott som artbrott, vilket t.ex. kan förändra synen på dessa brott hos allmänheten och rättsväsendet. JO pekar däremot på att På- följdsutredningen i sitt betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34) gör bedömningen att artbrott kommer att utmönstras i framtiden, varför det inte finns skäl att överväga om djurskyddsbrott ska bedömas som art- brott.

Prop. 2017/18:147

245

Prop. 2017/18:147	Vad gäller straffsanktionering av bestämmelsen om naturligt beteende
	anser Djurens Rätt att det är en stor brist att den som bryter mot kravet på
	naturligt beteende inte kan dömas till annat än böter, vilket gör att det
	saknas incitament för djurhållare att följa detta centrala krav. LRF och
	ytterligare ett antal organisationer inom lantbruksnäringen å sin sida
	ifrågasätter lämpligheten i att över huvud taget straffsanktionera kravet
	på naturligt beteende. Djurens Rätt understryker det positiva med att
	bestämmelsen i 3 kap. 10 § (förbud mot att överge djur) föreslås vara
	straffsanktionerad. Organisationen samt Sveriges Herpetologiska Riks-
	förening stöder också att förbudet mot avel som medför lidande straff-
	sanktioneras. LRF och ytterligare sex organisationer inom lant-
	bruksnäringen, anser däremot inte att det är lämpligt att straffsanktionera
	förbudet mot avel som medför lidande. Några remissinstanser önskar att
	det kriminaliserade området utökas. Länsstyrelserna i Västmanlands län
	och Norrbottens län, SLU och Djurskyddsinspektörernas Riksförening
	efterlyser sanktioner (straff) för den som underlåter att märka sin katt.
	Djurens Rätt vill att det straffbara området även ska omfatta 3 kap. 1 §
	om att djur ska skyddas mot onödigt lidande, 3 kap. 2 § om naturligt
	beteende, 8 kap. 5 § om organisationen av försöksdjursverksamheten,
	8 kap. 19 § om infångandet av viltlevande försöksdjur och 10 kap. 12 §
	om anmälningsplikten för djurhälsopersonal. Länsstyrelserna i
	Kronobergs län och Blekinge län anser att det i punkten 2 i paragrafen
	(underlåtenhet att följa ett djurförbud) behöver förtydligas att straff kan
	utdömas oavsett om djuret är utsatt för lidande eller inte. Svenska
	Fåravelsförbundet och Sveriges Lammköttproducenter (gemensamt
	yttrande) samt Sveriges Nötköttsproducenter anser att den föreslagna
	straffskalan med böter eller fängelse i två år vad gäller 3 kap. 4 § medför
	en helt orimlig situation för lantbrukare som har beten på
	naturbetesmarker och/eller öar där det ofta är omöjligt att se varje enskilt
	djur varje dag. Domstolsverket anser att det inte lämpar sig att i ett
	brottmål pröva i vad mån det handlar om ny teknik som måste godkännas
	eller inte. Åklagarmyndigheten anser att det är olämpligt att 7 kap. 2 §,
	som utgör en handlingsregel för en myndighet, ska vara straffbelagd.
	När det gäller utredningens förslag om böter för brott mot vissa av be-
	stämmelserna i lagen (12 kap. 3 § i utredningens förslag) så har ett
	knappt 40-tal remissinstanser kommenterat detta. Drygt hälften av dessa
	är negativa till att kriminalisera kompetenskravet. Flera remissinstanser,
	däribland Kammarrätten i Stockholm, anser också att det är olämpligt att
	kriminalisera en utebliven förprövning eftersom sådan underlåtenhet
	också är förenad med en särskild avgift. Utöver de remissinstanser som
	är generellt positiva till förslaget till straffkapitel så är även Länsstyrel-
	serna i Dalarnas län och Jämtlands län, Livsmedelsverket och SLU,
	huvudsakligen positiva till detta förslag. SLU ställer sig dock frågande
	till varför gärningarna inte ska kunna ge strängare påföljd än böter.
	Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter kriminaliseringen av kravet på
	kompetens och utbildning i 2 kap. 2 § och 8 kap. 19 § i förslaget till
	djurskyddslag. Att mäta någons kompetens på det sätt som krävs för att
	kunna dömas till ansvar för brott är inte möjligt. Jordbruksverket, nio
	hästorganisationer, LRF och ytterligare nio organisationer inom lant-
	bruksnäringen framför liknande synpunkter. Åklagarmyndigheten påtalar
246	att det verkar vara samma brister – angående kravet på kompetens och

utbildning – som straffbeläggs i förslaget till 12 kap. 3 § och 12 kap. 4 § Prop. 2017/18:147 djurskyddslagen. Vidare efterlyser myndigheten ett förtydligande av hur

de nämnda bestämmelserna förhåller sig till 12 kap. 5 § andra stycket (om att ansvar inte ska dömas ut för brott mot EU-bestämmelser som kompletteras av lagen om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 12 kap. 1 eller 2 §). Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd är kritisk till bestämmelserna i straffkapitlet och framhåller bl.a., i likhet med Åklagarmyndigheten, att det finns behov av att klargöra förhållandet mellan olika paragrafer i kapitlet. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter kriminaliseringen av 7 kap. 1 § djurskyddslagen eftersom samma över- trädelse, enligt förslaget till 12 kap. 9 § djurskyddslagen, föreslås leda till sanktionsavgift. Enligt formuleringen i 12 kap. 9 § ska särskild avgift alltid påföras, såvida inte länsstyrelsen anser att det finns särskilda skäl att befria från avgift. Endast i sådana fall, där länsstyrelsen befriat från avgift, kan det därför bli aktuellt med ett bötesstraff. Kammarrätten be- dömer att åklagaren sällan kommer att åtala i en sådan situation.

Nio hästorganisationer framför liknande synpunkter. Hästföretagarna anser att mindre brott mot djurskyddsbestämmelserna bör bemötas med dialog och rådgivning i stället för med böter. Länsstyrelsen i Dalarnas län å andra sidan tycker att det är bra att utebliven förprövning blir straff- sanktionerad. Länsstyrelsen i Värmland anser att även ett uteblivet § 16- tillstånd borde beläggas med särskild avgift om paragrafen blir kvar.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande reglering

Straffbestämmelserna finns i dag i 36–36 c §§ djurskyddslagen. Till böter eller fängelse i högst två år döms enligt 36 § den som bryter mot 3, 5–6, 8–11, 13–14, 16–19 a och 21 §§ i lagen eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Det gäller även den som underlåter att följa ett sådant föreläggande eller bryter mot ett sådant förbud som avses i 29 § (om djurförbud). Enligt 36 a § döms, till samma straff, den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning. Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt döms, enligt såväl 36 § som 36 a §, till fängelse i högst två år. I dessa fall finns alltså inte böter med i straff- skalan.

Den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 22 a § andra stycket (om infångande av viltlevande försöksdjur) döms enligt 36 b § till böter. Ringa gärningar medför inte ansvar enligt 36– 36 b §§.

För samtliga dessa bestämmelser gäller att det krävs uppsåt eller oakt- samhet för att fällas till ansvar.

Djurplågeri är straffbelagt i 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt denna be- stämmelse döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörli- gen utsätter djur för lidande, för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år. För straffbestämmelserna i djurskyddslagen gäller att om

247

Prop. 2017/18:147

248

gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken döms inte till ansvar för brott mot djurskyddslagen.

Överträdelser som inte bör straffbeläggas

Regeringen delar utredningens bedömning att de paragrafer som utgör målsättningsstadganden eller inte är tillräckligt konkreta inte bör vara straffsanktionerade. Kraven i bestämmelserna är med andra ord inte utformade på ett sådant sätt att enskilda med tillräcklig tydlighet kan utläsa vad de måste göra för att uppfylla kraven, vilket krävs för att en överträdelse ska kunna straffbeläggas. Sådana bestämmelser är inte heller straffbelagda i den nuvarande djurskyddslagen. Hit hör t.ex. bestämmel- serna under rubrikerna om grundläggande djurskyddskrav (att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom) och god djurmiljö och naturligt beteende i regeringens förslag. Däremot anser regeringen, liksom utredningen, att överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandet i bestämmelsen om god djurmiljö och naturligt beteende bör vara straffbelagda. Så är även fallet i dag. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 15.6.

Överträdelser som även fortsättningsvis bör straffbeläggas

Överträdelser av bestämmelser som förs över från den nuvarande djur- skyddslagen och som i dag är belagda med straff bör även fortsätt- ningsvis vara det. Även vissa bestämmelser om avel, stall och för- varingsutrymmen, inredning och utrustning samt transport som i dag är straffbelagda som brott mot djurskyddsförordningen men där regeringen föreslår att bestämmelserna i stället ska tas in i lagen bör vara belagda med straff på samma sätt som övriga brott mot djurskyddslagen. Det- samma gäller brott mot föreskrifter om bedövning vid slakt eller annan avlivning av djur som regeringen har meddelat. Det handlar om överträ- delser av för djurskyddsintresset centrala delar av lagstiftningen. Dessa bestämmelser är till för att på olika sätt skydda djur från lidande eller risk för lidande. Även underlåtenhet att följa ett beslut om djurförbud eller ett föreläggande om skyldighet att avveckla djurinnehav bör liksom i dag vara straffbart. I dag döms den som underlåter att följa ett sådant före- läggande eller bryter mot ett sådant förbud som avses i 29 § till ansvar. Regeringen anser dock, till skillnad från Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län, att det inte finns något behov av att i lagtexten förtydliga att straff kan utdömas oavsett om djuret är utsatt för lidande eller inte.

Överträdelser av bestämmelser om förprövning

Att utföra en förprövningspliktig åtgärd utan att förprövning har skett är i dag straffbelagt genom 36 § första stycket andra punkten i djurskydds- lagen, enligt vilken den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen döms till böter eller fängelse i högst två år. I 5 § djur- skyddsförordningen regleras att förprövningspliktiga åtgärder inte får utföras utan att förprövning har skett.

Därutöver gäller enligt 3 a § andra stycket djurskyddslagen att rege- ringen får meddela föreskrifter om en särskild avgift för den som inte låter förpröva stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn. Enligt

37 § andra stycket döms inte den till ansvar som har ålagts att betala en särskild avgift enligt 3 a § andra stycket.

Regeringen har i avsnitt 11.1 gjort bedömningen att själva kravet på att låta förpröva stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn även fortsättningsvis ska regleras i föreskrifter som har meddelats av regering- en eller den myndighet som regeringen bestämmer. Utredningen föreslår att överträdelser av skyldigheten liksom i dag ska vara belagd med straff. Utredningen föreslår också att bemyndigandet att meddela föreskrifter om en särskild avgift för den som inte uppfyllt förprövningsskyldigheten förs över till den nya lagen. Regeringen behandlar i avsnitt 15.10 bemyn- digandet rörande särskild avgift och instämmer där i utredningens be- dömning att bemyndigandet bör föras över till den nya lagen. Med hän- syn till den särskilda avgiften bör dock enligt regeringens mening inte överträdelser av kravet på att förpröva också vara straffbelagda.

Enligt 3 b § djurskyddslagen ska den myndighet som regeringen be- stämmer förbjuda att ett utrymme eller hägn används om en åtgärd i fråga om stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn som kräver förprövning har vidtagits utan sådan prövning. Regeringen har i avsnitt 11.2 föreslagit att bestämmelsen ska föras över till den nya lagen. Den är i dag inte straffbelagd. Enligt utredningens förslag ska bestämmelsen straffbeläggas. Flera remissinstanser är kritiska till detta. Dels för att bestämmelsen, såsom den är utformad, snarare riktar sig till myndigheten än till den enskilde, dels därför att det enligt förslaget, liksom i dag, ska påföras en särskild avgift om en förprövningspliktig åtgärd utförs utan att förprövning har skett. Regeringen delar remissinstansernas uppfattning att det inte är lämpligt att kriminalisera denna bestämmelse. Förslaget bör alltså inte genomföras i den delen.

Bedömningar i fråga om nykriminalisering

Regeringen har i avsnitt 7.3 föreslagit att det ska införas ett krav på att djurhållaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha till- räcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. Regeringen har dock inte, till skillnad från utredningen, föreslagit att det ska införas något krav på utbildning i djurskyddslagen. Enligt utredningens förslag ska kompetenskravet vara straffbelagt. Regeringen delar inte den bedöm- ningen. En kriminalisering av kompetenskravet förutsätter bl.a. att det är tydligt utläsbart vad man ska göra för att uppfylla kravet och att alterna- tiva sanktioner inte står till buds. Utredningens förslag saknar för det första en sådan tydlighet. För det andra innehåller djurskydds- lagstiftningen i dag flera olika bestämmelser kring hållande och skötsel av djur som är straffsanktionerade. Som exempel kan nämnas kraven på tillräckligt med foder, vatten och tillsyn samt kraven på stallars och djurutrymmens utformning. Om brister i kompetensen skulle leda till brister i hanteringen av djuren finns det således andra bestämmelser som möjliggör utdömande av straff.

Regeringen har i avsnitt 7.6 föreslagit att det införs en ny bestämmelse om fixering av djur (2 kap. 5 § andra stycket i regeringens lagförslag). Bestämmelsen innebär att ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt. Sådana meto- der får dessutom enligt bestämmelsen endast användas om det är nöd-

Prop. 2017/18:147

249

Prop. 2017/18:147 vändigt av veterinärmedicinska skäl eller djurskyddsskäl, med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret eller om hanteringen utförs av

	liknande berättigade skäl. Regeringen anser att den nya regleringen om
	fixering av djur är av stor betydelse för djurskyddet. Fixering på ett fel-
	aktigt sätt kan innebära en påtaglig risk för skada på djuret, framförallt i
	form av psykisk stress. Intresset av att djur ska behandlas väl och
	skyddas från lidande väger enligt regeringens mening mycket tungt.
	Gärningar som innebär att djur utsätts för en påtaglig risk för lidande är
	så allvarliga att en straffsanktion krävs. Endast möjligheten till före-
	lägganden eller andra administrativa åtgärder anser regeringen inte är
	tillräckligt för att motverka överträdelser av denna bestämmelse. Enligt
	regeringens uppfattning är en straffsanktion ett effektivt medel för att
	motverka överträdelser av denna bestämmelse. Det bedöms inte heller att
	en sådan relativt begränsad utökning av det straffbara området som det
	nu är fråga om går utöver vad rättsväsendet har resurser att klara av.
	Brott mot bestämmelsen bör därför, i enlighet med utredningens förslag,
	vara kriminaliserade och ha samma straffskala som de övriga brotten mot
	djurskyddslagen.
	Regeringen har i avsnitt 7.9 konstaterat att kravet i 3 § djurskyddslagen
	på att djur ska ges tillräcklig tillsyn, anses innefatta ett indirekt förbud
	mot att överge djur av tamdjursart. Det konstateras vidare att det redan i
	dag förekommer att personer som övergett tamdjur dömts för brott mot
	bestämmelsen. Regeringen har i avsnitt 7.9 föreslagit att ett uttryckligt
	förbud att överge tamdjur ska införas i den nya djurskyddslagen (2 kap.
	8 § i regeringens lagförslag). Överträdelser av förbudet bör, i enlighet
	med tidigare praxis, vara straffbart. Detta innebär ingen egentlig utök-
	ning av det straffbara området.
	Regeringen har i avsnitt 7.11 föreslagit att det införs en bestämmelse
	om att djur inte får agas, tillfogas skada eller överansträngas och att ut-
	rustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller
	skada. Detta innebär att det nuvarande förbudet i 5 § djurskyddslagen,
	som är straffbelagt, utökas något. Även de tillkommande delarna i förbu-
	det syftar direkt till att skydda djur från lidande och en överträdelse inne-
	bär en påtaglig risk för att ett djur ska utsättas för lidande. Bestämmelsen
	bör enligt regeringens mening straffsanktioneras av samma skäl som
	angetts ovan när det gäller bestämmelsen om fixering.
	Regeringen har även i avsnitt 8.1 föreslagit att bestämmelsen om bl.a.
	tävling med djur (3 kap. 1 § i regeringens lagförslag) förs över till den
	nya lagen med tillägget att även prov ska omfattas av bestämmelsen.
	Tillägget innebär att djur inte får tränas för eller användas vid prov på
	sådant sätt att de utsätts för lidande. Bestämmelsen i sin nuvarande ly-
	delse är straffbelagd i dag och den bör enligt regeringens mening även
	fortsättningsvis vara det av samma skäl som angivits när det gäller fixe-
	ring. Detta innebär att det straffbara området utökas något.
	Regeringen har i avsnitt 8.2 föreslagit att ett visst förtydligande ska gö-
	ras i bestämmelsen om förbud mot dopning (3 kap. 2 § i regeringens
	lagförslag) i förhållande till nuvarande lag. Det föreslagna förtydligandet
	innebär att ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov
	inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan
	påverka djurets prestationsförmåga eller temperament. Regeringen anser
250	att även denna bestämmelse i den nya föreslagna lydelsen bör vara

straffbelagd, vilket även detta innebär att det straffbara området utökas något i förhållande den domstolspraxis som har redovisats i avsnitt 8.1. De åtgärder som omfattas av det föreslagna förbudet innebär alla en påtaglig risk för att ett djur ansträngs över sin förmåga och genom detta orsakas lidande eller skada och de gärningar som föreslås straffbeläggas är därmed så allvarliga att en straffsanktion krävs. Även i detta fall gör regeringen bedömningen att alternativa sanktioner så som förelägganden eller andra administrativa åtgärder inte är tillräckliga och att straffsankt- ion är ett effektivt medel för att motverka dopning och andra otillbörliga åtgärder. Inte heller i detta fall bedöms att en sådan relativt begränsad utökning av det straffbara området går utöver vad rättsväsendet har re- surser att klara av.

Utredningen föreslår också viss nykriminalisering av överträdelser av bestämmelserna om djurförsök. Regeringen införde genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 (se prop. 2011/12:138, Skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål, s. 76–79) en ny straff- bestämmelse i 36 b § i djurskyddslagen. Enligt denna bestämmelse döms den till böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en före- skrift som har meddelats med stöd av 22 a § andra stycket. 22 a § handlar om krav på utbildning och kompetens och metoder vid infångande av viltlevande försöksdjur. Enligt bestämmelsens andra stycke får regering- en eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder som anges i första stycket. Bestämmelsen i 22 a § förs enligt regeringens förslag över till den nya lagens 7 kap. 8 § och brott mot föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket ska enligt vad regeringens föreslår i avsnitt 15.6 straffbeläggas i 10 kap. 5 §. Utredningen föreslår att även överträdelser av bestämmelsen i lagen ska straffbeläggas. Regeringen ser dock inte skäl att utöver överträdelser av dessa föreskrifter även kriminalisera själva lagbestämmelsen. Inte heller i den delen bör alltså förslaget ge- nomföras.

Utredningen föreslår vidare att bestämmelsen om vem som är ansvarig för en försöksdjursverksamhet (7 kap. 6 § i regeringens lagförslag) ska straffbeläggas. Bestämmelsen pekar bara ut vem som ansvarar för att regelverket följs och bör därför inte kriminaliseras.

När det gäller organisationen av försöksdjursverksamhet i 7 kap. 7 § i regeringens lagförslag så anges där grundläggande förutsättningar för att få bedriva sådan verksamhet. Denna bestämmelse är inte straffbelagd i dag om inte bristerna leder till att brott mot någon annan bestämmelse om t.ex. grundläggande principer för djurförsök skulle bli aktuellt. Ut- redningen föreslår att brott mot bestämmelsen ska kriminaliseras. För att få bedriva försöksdjursverksamhet krävs tillstånd enligt 7 kap. 2 § (nuva- rande 19 a § i djurskyddslagen). Att bedriva verksamheten utan tillstånd är i dag straffbelagt och regeringens förslag innebär att denna be- stämmelse förs över till den nya lagen. Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses vara lämplig att be- driva verksamheten. När det gäller själva organisationen av verksamhet- en finns den allmänna möjligheten till att meddela vitesföreläggande enligt 8 kap. 9 § i regeringens lagförslag om det behövs för att be- stämmelsen ska följas. Regeringen ser mot denna bakgrund inte något

Prop. 2017/18:147

251

Prop. 2017/18:147

252

behov av att kriminalisera bestämmelsen om organisation av försöks- djursverksamheten i 7 kap. 7 §.

Justeringar som regeringen har föreslagit även i andra paragrafer (se avsnitt 7.4, 7.7, 7.8, 9.1, 9.2 och 10.1) innebär vissa mindre ändringar jämfört med vad som i dag straffsanktioneras enligt motsvarande be- stämmelser. Även dessa är av sådan betydelse för djurskyddet att de enligt regeringens mening bör vara kriminaliserade. Överträdelse av bestämmelserna innebär, även efter de föreslagna justeringarna, att djur utsätts för lidande eller i vart fall en påtaglig risk för lidande och de gär- ningar som föreslås straffbeläggas är därmed så allvarliga att en straff- sanktion krävs. Även i detta fall gör regeringen bedömningen att alterna- tiva sanktioner som förelägganden eller andra administrativa åtgärder inte är tillräckliga och att straffsanktion är ett effektivt medel för att mot- verka överträdelser. Inte heller i detta fall bedöms att en sådan relativt begränsad utökning av det straffbara området går utöver vad rättsväsen- det har resurser att klara av.

Vidare föreslår utredningen att det ska vara straffbelagt att bryta mot ett antal av utredningen föreslagna krav och förbud. Eftersom regeringen har gjort bedömningen att dessa lagändringar inte bör genomföras i nulä- get (se avsnitt 7.5, 7.10, 7.12, 7.14, 8.3, 9.3, 11.3 och 12.6) är det inte heller aktuellt med någon kriminalisering på det sätt utredningen föreslår. Regeringen återkommer i avsnitt 15.6 till frågan om vilka överträdelser av bestämmelser meddelade med stöd av lagen som ska straffbeläggas.

Subjektiva rekvisit

När det så gäller de subjektiva rekvisiten gör regeringen bedömningen att såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar även fortsättningsvis bör straffbeläggas. Det är, enligt regeringens bedömning, inte ovanligt att överträdelser av bestämmelserna i djurskyddslagen sker på grund av bristande insikt eller kunskaper när det gäller djurens behov. Den som håller djur eller i övrigt hanterar hållna djur tar dock på sig ett ansvar för att se till att djuren behandlas väl och inte utsätts för onödigt lidande. Även överträdelser som sker av oaktsamhet kan innebära ett stort lidande för djuren. Det finns därför ett starkt intresse av att straffsanktionera också gärningar som begås av oaktsamhet. Det kan också befaras att det i många fall är svårt att bevisa att djurhållaren medvetet överträtt djur- skyddslagens bestämmelser. Om enbart uppsåtliga överträdelser straff- sanktionerades skulle därmed kriminaliseringens effektivitet kunna även- tyras.

Påföljd

Straffskalan i djurskyddslagen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring 2002. Genom denna ändring höjdes maximistraffet till två års fängelse. Vidare innebar lagändringen att brott som har begåtts med uppsåt och har avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djur- skyddssynpunkt endast har fängelse i straffskalan. I förarbetena till lagändringarna anförde regeringen bl.a. följande. Gärningar som sank- tioneras av bestämmelsen är av mycket varierande art och svårighets- grad. Självfallet måste en rad gärningar bedömas som mindre allvarliga och endast leda till bötespåföljd. Generellt kan dock sägas att många

brott mot djurskyddsbestämmelserna anses, inte minst av allmänheten, ha ett högt straffvärde. Medvetandet om och intresset för djurens välfärd har på senare år ökat högst väsentligt i samhället. Med det nuvarande maxi- mistraffet kan emellertid inte ens de allvarligaste brotten eller upprepade brott mot lagen medföra fängelse i mer än ett år (prop. 2001/02:93, Änd- ringar i djurskyddslagen, m.m., s. 22–23).

Regeringen anser att djurskyddsintresset väger mycket tungt och att den befintliga straffskalan understryker detta. Straffskalan bör därför även fortsättningsvis vara böter eller fängelse i högst två år. Vidare bör bestämmelsen om att det endast ska finnas fängelse i straffskalan om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt föras över till den nya lagen.

Utredningen föreslår att straffmaximum i vissa fall ska höjas till fyra års fängelse genom införandet av ett grovt brott mot djurskyddslagen. Regeringens överväganden i denna del finns i avsnitt 15.2.

Artbrott

När det gäller frågan om artbrott, anser regeringen att det inte finns skäl att nu göra några överväganden om brott mot djurskyddslagen. Brott enligt den nya lagen bör därför ur denna aspekt bedömas på samma sätt som brott enligt den nuvarande lagen.

Sanktionsavgifter

Utredningen gör bedömningen att det inte finns skäl att lämna något förslag om införande av sanktionsavgifter på djurskyddsområdet utöver den särskilda avgift för utebliven förprövning som finns i den nuvarande djurskyddslagen. Att samtliga bestämmelser syftar till att förebygga djurlidande är enligt utredningens mening ett tungt skäl mot sådana av- gifter. Utredningen anser också att det är problematiskt att peka ut vissa bestämmelser eller områden som skulle kunna bli aktuella. De som skulle kunna bli aktuella är sådana som medför mycket små risker för djurli- dande, som t.ex. bestämmelser om registrering, godkännande eller journalföring. Sådana bestämmelser utgör dock endast en mycket liten del av djurskyddsbestämmelserna. De vinster som skulle kunna uppnås är därför enligt utredningen så begränsade att de inte uppväger de bety- dande konsekvenser och det merarbete som det skulle innebära för bl.a. djurhållare och berörda myndigheter.

I Sanktionsavgiftsutredningens betänkande ”Sanktionsavgift i stället för straff – områdena livsmedel, foder och djurskydd” (SOU 2006:58) och i Straffrättsanvändningsutredningens betänkande ”Vad bör straffas?” (SOU 2013:38) har olika förslag om sanktionsavgifter på djurskydds- området diskuterats.

I promemorian Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan m.m. (Ds 2017:5) föreslogs att ett system med sanktionsavgifter ska införas i livs- medelslagen (2006:804), lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter och i djurskyddslagen. Regeringen föreslår i propositionen Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan, prop. 2017/18:165, bl.a. att sanktionsavgifter införs på områdena livsmedel, foder och animaliska biprodukter. Regeringen avser att i ett annat lagstiftningsärende åter- komma till frågan om det är möjligt och lämpligt att avkriminalisera

Prop. 2017/18:147

253

Prop. 2017/18:147 överträdelser av vissa bestämmelser i djurskyddslagstiftningen och i stället sanktionera överträdelser med sanktionsavgift. Regeringen har också i avsnitt 13.3 aviserat att det bör göras en ytterligare översyn av straffbestämmelserna i djurskyddslagen i syfte att identifiera och ut- mönstra eventuella överträdelser där kriminalisering inte kan anses vara befogad från djurskyddssynpunkt.

	15.2	Grovt brott mot djurskyddslagen

	Regeringens bedömning: Det bör inte införas något grovt brott mot
	djurskyddslagen.
	Det bör göras en översyn av djurplågeribestämmelsen i brottsbalken
	och av förhållandet mellan den och brotten mot djurskyddslagen.
	Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm-
	ning. Utredningen har föreslagit att ett grovt brott mot djurskyddslagen
	införs med högst fyra års fängelse i straffskalan.
	Remissinstanserna: Nästan hälften av de remissinstanser som
	kommenterar förslaget är huvudsakligen positiva. Till dessa hör Rikspo-
	lisstyrelsen (numera Polismyndigheten), tio länsstyrelser, Sveriges lant-
	bruksuniversitet (SLU), Jordbruksverket, en kommun och ett antal djur-
	skydds- och djurägarorganisationer. Dryga tiotalet remissinstanser ställer
	sig varken uttryckligen för eller emot förslaget men lämnar vissa syn-
	punkter på det. Ett knappt tjugotal remissinstanser, framförallt flera rätts-
	liga remissinstanser samt organisationer inom lantbruksnäringen, ställer
	sig negativa till förslaget.
	Djurens Rätt och Djurskyddet Sverige pekar på att införandet att ett
	grovt brott bl.a. bidrar till att höja statusen på brott som begås mot djur
	och Länsstyrelsen i Dalarnas län pekar på att den skärpta straffskalan
	underlättar för t.ex. socialtjänsten att bryta sekretessen och slå larm när
	djur far illa. Jordbruksverket ser positivt på förslaget att tydliggöra vad
	som är att betrakta som grovt brott men anser att delar av bestämmelsen
	behöver förtydligas för att undvika en risk för tillämpningsproblem.
	Länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker utredningens förslag men
	anser att vissa delar av förslaget lämnar ett stort tolkningsutrymme.
	Riksdagens ombudsmän (JO), Uppsala tingsrätt och Kammarrätten i
	Stockholm avstyrker eller är kritiska till förslaget. JO och Kammarrätten
	i Stockholm anser att den föreslagna straffskalan inte är proportionerlig i
	förhållande till andra typer av brott. Uppsala tingsrätt anser bl.a. att det
	är opåkallat att höja straffskalan till fyra års fängelse med hänvisning till
	att det inte har förekommit några fängelsestraff i straffskalans övre hälft
	sedan denna höjdes 2003. Tingsrätten anser därtill att det framstår som
	direkt olämpligt att grovt brott mot djurskyddslagen, som enligt lagför-
	slaget ska vara sekundärt i förhållande till brottsbalken, ska ha en sträng-
	are straffskala än brottet djurplågeri.
	Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer
	inom lantbruksnäringen är också kritiska till förslaget. Dessa remiss-
	instanser ifrågasätter behovet av en höjd straffskala för grovt brott samt
	anser att förslaget är direkt olämpligt från en normhierarkisk och syste-
254	matisk synpunkt. De gärningar som motiverar en sådan straffskärpning

måste rimligen omfattas av djurplågeribestämmelsen. Vidare anser dessa remissinstanser att vissa mindre allvarliga gärningar, som i dag formellt bedöms som djurplågeri, bör flyttas till djurskyddslagen.

Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelserna i Västmanlands län, Kronobergs län, Blekinge län och Kalmar län samt Djurskyddsinspektörernas Riks- förening anser att straffskalan för grovt brott mot djurskyddslagen (med fängelse i fyra år), förutsätter en ändring av straffskalan för djurplågeri eftersom djurplågeri bör vara det allvarligaste brottet med högre eller åtminstone lika högt straff som brott mot djurskyddslagen. Länsstyrel- serna i Jämtlands län och Västra Götalands län framför liknande syn- punkter. Länsstyrelsen i Norrbottens län och SLU föreslår att det införs ett grovt djurplågeribrott i brottsbalken.

Ett stort antal remissinstanser understryker att det finns ett behov av att utreda förhållandet mellan djurplågeribrottet och brott mot djurskydds- lagen. Till dessa hör Hovrätten för Västra Sverige, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelserna i Jönköpings län, Kalmar län, Västra Götalands län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Dalarnas län, Gävleborgs län, Jämtlands län och Norrbottens län samt Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd, SLU, Livsmedelsverket, Djurens Rätt och Djurskyddsinspektörernas Riksförening.

Skälen för regeringens bedömning: Någon bestämmelse om grovt brott mot djurskyddslagen finns inte i nuvarande djurskyddslag. I dag döms för brott mot djurskyddslagen till böter eller fängelse i högst två år. Däremot finns, som angivits i avsnitt 15.1, bestämmelsen i 36 § andra stycket enligt vilken böter inte finns med i straffskalan om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Utredningen föreslår en skärpt straffskala för grova brott mot djurskyddslagen genom en höjning av straffmaximum från två till fyra år. Samtidigt föreslår utredningen att den bestämmelse som finns i dag och som innebär att det inte döms för brott mot djurskyddslagen om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken ska finnas kvar. Om ett grovt brott mot djurskyddslagen med en strängare straffskala än djurplågeribestämmelsen i brottsbalken införs skulle denna tillämpas före bestämmelsen om djurplågeri medan övriga brott mot djurskyddslagen skulle vara subsidiära i förhållande till brottsbalken. Regeringen instämmer med de remissinstanser som anser att svårigheter kan uppstå vid bedömningen av om en gärning skulle utgöra grovt brott mot djurskyddslagen, djurplågeri eller övriga brott mot djurskyddslagen. Djurplågeribrottet är sedan en lång tid tillbaka förbehållet de mest allvar- liga brotten mot djur och denna särställning är väl inarbetad i det all- männa rättsmedvetandet. Utredningens förslag bör mot den bakgrunden inte genomföras.

Utredningen föreslår dock också att det görs en översyn av djurplå- geribestämmelsen i brottsbalken samt förhållandet mellan denna och brotten mot djurskyddslagen, vilket inte ingick i utredningens uppdrag. Ett stort antal remissinstanser instämmer i behovet av en sådan översyn. Regeringen delar uppfattningen att en sådan översyn bör göras och att frågan alltså bör utredas ytterligare.

Prop. 2017/18:147

255

Prop. 2017/18:147 15.3	Brott mot förbudet att genomföra sexuella
	handlingar med djur

Regeringens förslag: Den nuvarande straffbestämmelsen om brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur ska föras över till den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlade utredningens förslag om förbud mot sexuell användning av djur i propositionen Änd- ringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41, s. 9 f.). Regeringen föreslog att det ska vara förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur och att den som bryter mot förbudet döms till böter eller fängelse i högst två år. Förslaget antogs av riksdagen och straffbestämmelsen finns i 36 c § djurskyddslagen. Regeringen anser att både förbudet mot sexuella hand- lingar med djur och straffbestämmelsen bör föras över till den nya lagen (se också avsnitt 7.13).

	15.4	Brott mot vissa handlingsregler kopplade till
		EU-bestämmelser om transport och avlivning
		av djur

	Regeringens förslag: Brott mot vissa handlingsregler i EU-
	bestämmelser om skydd av djur under transport och förfaranden som
	hänger samman med det samt om skydd av djur vid tidpunkten för
	avlivning ska liksom i dag kunna straffas med böter eller fängelse i
	högst två år.
	För att dömas till ansvar ska det även fortsättningsvis krävas uppsåt
	eller oaktsamhet.
	Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av
	väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt ska det liksom i dag dö-
	mas till fängelse i högst två år.

	Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
	I utredningens förslag anges dock inte vari de straffbelagda handlingarna
	består utan lagtexten innehåller endast en hänvisning till aktuella artiklar
	och EU-förordningar.
	Remissinstanserna: Ingen remissinstans kommenterar detta förslag.
	Skälen för regeringens förslag: Överträdelser av bestämmelser i EU-
	förordningar straffbeläggs i dag i 36 a § djurskyddslagen. Enligt den
	bestämmelsen döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot
	skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EG-bestämmelser som
	kompletteras av lagen till böter eller fängelse i högst två år. Bestämmel-
	sen infördes genom en lagändring 2006 och motiverades med att det i de
	EG-förordningar som kompletterades av lagen fanns bestämmelser om
	skyldigheter, villkor eller förbud om handhavande av djur som faller
	inom tillämpningsområdet för djurskyddslagen. Som exempel nämndes
	rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av
	djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om
256	ändring av direktiven 64/423/EEG och 93/119/EG och förordning (EG)

nr 1255/97 som innehåller bestämmelser om skydd av djur under trans- port (prop. 2005/06:128, Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m., s. 328–329).

Utredningen föreslår att artiklarna 6.3, 8.1 och 9.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2005 samt artiklarna 4.1, 9.3 och 15.1–3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tid- punkten för avlivning ska ha samma straffskala som brott mot djur- skyddslagen. Regeringen delar bedömningen att av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar är dessa så centrala från djurskyddssynpunkt att straffskalan även fortsättningsvis bör vara böter eller fängelse i högst två år. Såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar bör enligt regeringen även fortsättningsvis vara straffbara. Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt bör det liksom i dag och i likhet med vad som gäller för brott enligt första paragrafen endast vara fängelse i straffskalan.

När det gäller den lagtekniska lösningen anser regeringen att straff- bestämmelserna bör utformas på ett liknande sätt som bestämmelserna i 29 kap. miljöbalken. Detta innebär att de dels anger den ram inom vilken riksdagen har beslutat att ett agerande är straffbart, dels hänvisar till de artiklar i EU-förordningar där handlingsreglerna finns.

Straffbestämmelserna ska, enligt regeringens mening, läsas som om handlingsregeln står i själva straffbestämmelsen. För ansvar är det därför tillräckligt att gärningsmannen haft uppsåt till de förhållanden som mot- svarar rekvisiten i de normer till vilka det hänvisas. Det krävs inte uppsåt till själva normöverträdelsen. Det innebär att man måste förstå vad man gör men inte att det man gör faller under straffbestämmelsen och följakt- ligen inte heller att man överträder de bakomliggande bestämmelserna.

Hänvisningarna till bakomliggande EU-regler i den föreslagna straff- bestämmelsen är tydliga och väl preciserade. Den nu föreslagna straff- bestämmelsen avser dessutom ett förhållandevis begränsat antal punkter. EU-förordningars ibland komplexa utformning utgör enligt regeringen inte heller ett skäl för att kräva subjektiv täckning av handlingsreglernas existens. Enbart den omständigheten att det kan fordras efterforskning och överväganden om vad som gäller innebär inte att kravet på tydlighet och precision i ett blankettstraffbud ska anses eftersatt (se NJA 2007 s. 227, NJA 2012 s. 105 och prop. 2015/16:160 Miljöbalken och EU:s kemikalielagstiftning, s. 44–45).

EU-förordningar får inte transformeras till nationell rätt och handlings- reglerna i EU-förordningarna får alltså inte upprepas i svensk lag. Detta innebär att svenska straffbestämmelser som kriminaliserar överträdelser av handlingsregler i EU-förordningar måste hänvisa till de artiklar där handlingsreglerna finns.

För att säkerställa att ändringar i rådets förordning (EG) nr 1/2005 och rådets förordning (EG) nr 1099/2009 får omedelbart genomslag vid til- lämpningen av straffbestämmelserna är det ändamålsenligt att hänvis- ningarna till EU-förordningarna är dynamiska. En sådan hänvisnings- teknik innebär en tillräcklig avgränsning av straffbestämmelsernas räck- vidd om de kombineras med en ram inom vilken det straffbara området anges. Därför har en sådan teknik, motsvarande den som används i 29 kap. miljöbalken, valts (jfr prop. 2015/16:160, s. 45). Den valda tekniken innebär att en ändring i EU-reglerna behöver underställas

Prop. 2017/18:147

257

Prop. 2017/18:147 riksdagen endast om ändringen tillför någon handlingsregel som går utöver den angivna straffbestämmelsens ram.

Det bör nämnas att regeringen har för avsikt att inför framtida lagänd- ringar göra en översyn av vilken lagstiftningsteknik som bör användas när bestämmelser i EU-förordningar beläggs med straff (se även avsnitt 6.5 och 15.5).

15.5Brott i annat fall mot EU-bestämmelser som lagen kompletterar

Regeringens förslag: Överträdelser i andra fall av skyldigheter, krav eller förbud som finns i de EU-bestämmelser som lagen kompletterar ska vara straffbelagda med böter i straffskalan.

Detta ska dock inte gälla om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

För att dömas till ansvar ska det även fortsättningsvis krävas uppsåt eller oaktsamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast ett mindre antal remissinstanser kommen- terar denna bestämmelse. Nio hästorganisationer, Svenska Kennelklubben och Svenska Djurskyddsföreningen är positiva till förslaget. Hovrätten för Västra Sverige efterlyser av rättssäkerhetsskäl att det i lagtexten tyd- liggörs att regeringen i Svensk författningssamling (SFS) ska tillkännage vilka EU-bestämmelser som avses. Sveriges advokatsamfund efterlyser, av samma skäl, att det i bestämmelsen hänvisas till de aktuella förord- ningarna, föreskrifterna och EU-reglerna. Åklagarmyndigheten anser att man bör försöka precisera vilka bestämmelser som träffas av detta straff- bud samt att det bör tydliggöras hur bestämmelsen förhåller sig till 12 kap. 3 och 4 §§. Hästföretagarna anser att mindre brott mot djurskyddsbestämmelserna bör bemötas med dialog och rådgivning i

stället för med böter.

Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i föregående avsnitt är det i dag straffbelagt genom 36 a § djurskyddslagen att med uppsåt eller av oaktsamhet bryta mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning. Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka EU-förordningar som avses. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år.

Regeringen har i avsnitt 15.4 gjort bedömningen att vissa allvarligare brott mot EU-rättens bestämmelser om skydd av djur under transport och skydd av djur vid avlivning bör ha fängelse i straffskalan.

EU-rätten innehåller, utöver de bestämmelser om skydd av djur under transport och skydd vid avlivning av djur som regeringen bedömt som särskilt allvarliga, ett stort antal skyldigheter riktade till den enskilde. Dessa gäller bl.a. allmänna villkor för transport av djur, transporthand- lingar vid djurtransporter, krav på planering av djurtransporter, regler riktade till transportörer, krav på förhandsinspektion och godkännande av

transportmedel, krav på djurhållare i samband med djurtransporter, regler

258

om uppsamlingscentraler, allmänna krav för avlivning av djur och där- Prop. 2017/18:147 med sammanhängande verksamhet, bedövningsmetoder, kontroll av

bedövning, standardrutiner vid avlivning, kompetensnivå och kompe- tensbevis vid avlivning av djur och därmed sammanhängande verksam- het, användning av fixerings- och bedövningsutrustning, slakt för privat konsumtion i hemmet, direkta leveranser av små kvantiteter fjäderfä, kaniner och harar, tilläggskrav för slakterier, nödavlivning, bestämmelser riktade till livsmedelsföretagare om särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung samt regler om djurförsök när det gäller kosme- tiska produkter.

Frågan är om det varit avsett att den övre delen av straffskalan ska an- vändas för brott mot samtliga de EU-bestämmelser som lagen komplette- rar. Den delen av straffskalan har i vart fall inte tillämpats för brott mot dessa bestämmelser i praxis.

När det gäller brott mot andra EU-bestämmelser än de som gäller transport och avlivning av djur och som berörs särskilt i föregående av- snitt delar regeringen utredningens bedömning att det är fråga om sådana gärningar som inte har ett högre straffvärde än att det är motiverat med ett bötesstraff.

Den lagstiftningsteknik som utredningen föreslår beträffande dessa gärningar är samma teknik som används i den nuvarande djurskydds- lagen. Enligt denna straffbeläggs i lagtexten överträdelser mot de EU- bestämmelser som kompletteras av lagen. Vilka EU-bestämmelser som kompletteras av lagen tillkännager regeringen enligt 1 a § djurskydds- lagen i Svensk författningssamling. Regeringen har i avsnitt 6.5 föresla- git att det ska finnas en motsvarande bestämmelse i 1 kap. 5 § regering- ens lagförslag.

Som nämnts i avsnitt 15.4 har regeringen för avsikt att utreda vilken lagstiftningsteknik som bör användas när bestämmelser i EU- förordningar straffbeläggs. Enligt regeringens mening bör beträffande nu aktuell bestämmelse i vart fall tills vidare samma lagstiftningsteknik som finns i den nuvarande lagen användas (se även avsnitt 6.5).

Vissa av EU-bestämmelserna innehåller förpliktelser för myndigheter och offentliga organ. Några av dessa förpliktelser riktar sig till utpekade myndighetspersoner. Bestämmelsen bör inte omfatta den som vid myn- dighetsutövning underlåter att iaktta de skyldigheter för myndigheter som följer av EU-bestämmelserna. I sådana fall kan i stället straffansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken aktualiseras. Regeringen föreslår därför att det även fortsättningsvis ska finnas ett undantag för gärningar som begås vid myndighetsutövning.

15.6Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen

Regeringens förslag: Den som bryter mot en föreskrift som regering- en eller en myndighet, efter regeringens bemyndigande, har meddelat med stöd av vissa bemyndiganden som anges i lagen ska dömas till böter. För att dömas till ansvar ska det krävas uppsåt eller oaktsamhet.

259

Prop. 2017/18:147	Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Regeringens förslag är dock något mer begränsat när det gäller
	det straffbara området. Utredningen föreslår även att det i bestämmelsen
	ska anges att ansvar inte ska dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar
	för gärningen kan dömas ut enligt 12 kap. 1–3 §§ i utredningens förslag.
	Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av knappt 40 remiss-
	instanser, varav många lämnar kritiska synpunkter på förslaget. Förutom
	de remissinstanser som i stort är positiva till utredningens förslag till
	straffkapitel så är Livsmedelsverket och Sveriges lantbruksuniversitet
	(SLU) positiva till förslaget i denna del. SLU motiverar sitt ställnings-
	tagande med att det är bra att det förtydligas att föreskrifter meddelade
	med stöd av lagen inte kan ge mer än böter i påföljd. Ett par remiss-
	instanser – Länsstyrelserna i Jönköpings län och Örebro län – har inte
	något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Åklagarmyndigheten
	påtalar att det verkar vara samma brister – angående kravet på kompetens
	och utbildning – som straffbeläggs i förslaget till 12 kap. 3 § och 12 kap.
	4 § djurskyddslagen. Vidare efterlyser myndigheten ett förtydligande av
	hur de nämnda bestämmelserna förhåller sig till 12 kap. 5 § andra stycket
	(om att ansvar inte ska dömas ut för brott mot EU-bestämmelser som
	kompletteras av lagen om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt
	12 kap. 1 eller 2 §). Domstolsverket anser att det inte klart framgår var
	gränsen går mellan när någon ska anses ha brutit mot en föreskrift och
	när någon ska anses ha brutit mot djurskyddslagen samt anser att det är
	olämpligt med olika straffskalor för utebliven förprövning och för utebli-
	ven nyteknikprövning med hänsyn till att brotten är så lika. Domstolsver-
	ket anser även att det bör klarläggas i vad mån det krävs subjektiv täck-
	ning av det materiella innehållet i Jordbruksverkets föreskrifter för att
	någon ska kunna dömas för ett uppsåtligt brott (eftersom det har bety-
	delse för gärningens straffvärde om gärningen ska anses begåtts uppsåt-
	ligen eller av oaktsamhet). Sveriges advokatsamfund efterlyser, av förut-
	sebarhetsskäl och rättssäkerhetsskäl, att det i bestämmelsen hänvisas till
	de aktuella föreskrifterna. Nio hästorganisationer påminner om att legali-
	tetsprincipen i straffrätten innebär ett krav på tillräcklig begriplighet och
	precision.
	Kammarrätten i Stockholm och Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd
	bedömer att uppdraget att utmönstra otillåtna blankettstraffstadganden är
	otillräckligt utfört och att förslaget till ny lag inte innebär någon förbätt-
	ring i detta avseende.
	Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm och Närings-
	livets Regelnämnd är kritiska till bestämmelserna i straffkapitlet. Det är
	även Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare tio organisationer
	inom lantbruksnäringen. Dessa remissinstanser anser att straffbe-
	stämmelser inte är ett lämpligt styrmedel för förseelser mot djurskydds-
	föreskrifterna. Hästföretagarna anser att mindre brott mot djurskydds-
	bestämmelserna bör bemötas med dialog och rådgivning i stället för med
	böter. Djurens Rätt ser gärna att brott mot vissa särskilt viktiga före-
	skrifter hade kunnat resultera i högre straff än böter.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt 36 § första stycket andra punk-
	ten djurskyddslagen döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bry-
	ter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag till böter
260	eller fängelse i högst två år. I den nuvarande lagen är det alltså samma

straffskala för brott mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen som för brott mot bestämmelser i lagen. Frågan är dock om det, när det gäller brott mot föreskrifter som inte kan ses som en utfyllnad av någon av bestämmelserna i lagen, har varit tänkt att den övre delen av straffskalan ska användas. Den delen av straffskalan har i vart fall inte tillämpats för brott mot myndighetsföreskrifter i praxis. De för djurskyddsintresset viktigaste bestämmelserna bör, liksom tidigare, enligt regeringens förslag till ny lag framgå direkt av lagen. Den närmare innebörden bör förtydli- gas och konkretiseras genom myndighetsföreskrifter. För de fall den straffbara gärningen, förutom att den täcks av föreskriftens reglering, helt eller väsentligen anges i de paragrafer i djurskyddslagen som är straff- bara enligt lagens bestämmelser är det möjligt att döma till ansvar för brott mot lagen enligt 10 kap. 1 § i regeringens förslag. Närmare precise- ringar i föreskrifterna kan då användas som en del av processmaterialet. I den mån som en bestämmelse i en föreskrift inte skulle vara att betrakta som ett förtydligande av vad som anges i lagen delar regeringen utred- ningens bedömning att det är fråga om sådana gärningar som inte har ett högre straffvärde än att det är motiverat med ett bötesstraff. I praktiken har brott mot myndigheternas föreskrifter, som nyss nämnts, enligt praxis enbart resulterat i bötesstraff. Att ha endast böter i straffskalan för brott mot myndighetsföreskrifterna är också väl förenligt med Högsta domsto- lens avgörande i NJA 2005 s. 33 där man har prövat frågan om s.k. blan- kettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. Rege- ringen bedömer därför, till skillnad mot bl.a. Kammarrätten i Stockholm, att de otillåtna blankettstraffstadgandena i och med förslagen i avsnitt 15.1 och i detta avsnitt är utmönstrade ur lagen.

Domstolsverket efterlyser en tydligare gränsdragning för när någon an- ses ha brutit mot djurskyddslagen eller mot en föreskrift som har medde- lats med stöd av lagen. Det är dock, i enlighet med vad regeringen har angett ovan, en fråga för rättstillämpningen att i varje enskilt fall göra en bedömning av om den aktuella gärningen i det väsentliga straffbeläggs i lagen eller framgår av föreskriften (jfr NJA 2005 s. 33).

Det bör enligt regeringen anges i lagen enligt vilka bemyndiganden be- stämmelsen blir aktuell. Enligt regeringens bedömning bör det ske en viss begränsning av det straffbara området jämfört med vad som gäller i dag.

Utredningen föreslår att överträdelse av föreskrifter om krav på kom- petens och utbildning för djurhållare ska vara straffbelagd. Regeringen anser till skillnad från utredningen att det inte finns anledning att straff- belägga överträdelser av föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning som får meddelas med stöd av det föreslagna bemyndigandet i 2 kap. 3 § andra stycket i regeringens lagförslag. Som angetts i avsnitt 15.1 innehåller djurskyddslagstiftningen flera olika bestämmelser om hållande och skötsel av djur som är straffsanktionerade. Om brister i kompetensen skulle leda till brister i hanteringen av djuren finns det således andra bestämmelser som gör det möjligt att döma ut sanktioner.

Utredningen föreslår också att överträdelse av föreskrifter om förpröv- ning ska vara straffbelagd. Regeringen har i avsnitt 15.1 gjort motsatt bedömning när det gäller förprövning och angett vilka skäl som ligger till grund för denna bedömning. När föreskrifter om nyteknikprövning över- träds finns det dock, till skillnad från vid utebliven förprövning, i nuläget

Prop. 2017/18:147

261

Prop. 2017/18:147 ingen möjlighet att ålägga den som överträtt föreskrifterna en avgift. Överträdelse av dessa föreskrifter bör därför, som utredningen föreslår, även fortsättningsvis vara kriminaliserad.

Regeringen har också i avsnitt 15.1 gjort bedömningen att lagens be- stämmelser om vem som är ansvarig för en försöksdjursverksamhet och om organisationen av försöksdjursverksamheten inte ska straffbeläggas. Regeringen finner, till skillnad från utredningen, inte heller skäl att straffbelägga föreskrifter om uppgifter, utbildning och kompetens för den verksamhetsansvarige eller de ytterligare föreskrifter om organisationen av försöksdjursverksamheten som får meddelas enligt 7 kap. 6 § andra stycket respektive 7 § andra och fjärde styckena i regeringens lagförslag.

Slutligen anser regeringen, i likhet med utredningen, att föreskrifter som rör ansökan om etiskt godkännande för djurförsök, prövningen av sådana ansökningar och utvärdering i efterhand av djurförsök inte längre bör vara straffbelagda. Detsamma gäller föreskrifterna om offentlig kon- troll.

Regeringen avser även, som angetts i avsnitt 13.3, att ytterligare se över straffbestämmelserna i syfte att identifiera och om möjligt ut- mönstra överträdelser där kriminalisering inte är befogad från djur- skyddssynpunkt.

Domstolsverket anser även att det bör klarläggas i vad mån det krävs subjektiv täckning av det materiella innehållet i Jordbruksverkets före- skrifter för att någon ska kunna dömas för ett uppsåtligt brott. Det är, som huvudregel, inte en förutsättning för straffrättsligt ansvar att gär- ningsmannen kände till den regel som innehåller själva straffbestämmel- sen. I vissa fall betraktas dock även olika rättsliga förutsättningar för straffrättsligt ansvar som en del av sakförhållandena som normalt ska vara subjektivt täckta. Enligt ett avgörande från Högsta domstolen 2016 krävs t.ex. subjektiv täckning i förhållande till att det föreligger en skyl- dighet att handla när en straffbestämmelse föreskriver ansvar för den som underlåter att fullgöra något, t.ex. en anmälningsskyldighet (se NJA 2016

s.702). Någon generell bedömning av frågan låter sig därför inte göras. Sveriges advokatsamfund efterlyser att det i bestämmelsen hänvisas till

de aktuella föreskrifterna. I en lag bör man dock inte hänvisa till en för- fattning på lägre nivå.

	15.7	Ringa gärningar

	Regeringens förslag: Gärningar som är att anse som ringa ska inte,
	utom när det gäller brott mot förbudet mot sexuella handlingar med
	djur, medföra ansvar. En gärning ska anses som ringa om den framstår
	som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är
	avsedd att skydda.
	Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom
	vad gäller undantaget för brott mot förbudet mot sexuella handlingar med
	djur.
	Remissinstanserna: Alla remissinstanser som kommenterar förslaget,
	utom lantbruksnäringens organisationer samt Näringslivets Regelnämnd,
262	är positiva till förslaget. Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten),

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Uppsala tingsrätt, Uppsala djurför- söksetiska nämnd, Djurens Rätt, Svenska Djurskyddsföreningen, Livs- medelsverket och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) tillstyrker förslaget. SLU, Uppsala tingsrätt, Uppsala djurförsöksetiska nämnd och Djurens Rätt motiverar detta bl.a. med att det är bra att man genom förslaget kan bortse från om gärningen medfört någon effekt i form av djurlidande, eftersom detta tidigare har varit svårt för åklagare att bevisa. Livsmedelsverket anser att det är bra att gränsen för vad som utgör ringa brott förtydligas. Näringslivets Regelnämnd samt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen är negativa till förslaget. Dessa remissinstanser bedömer att förslaget innebär att möjligheten att bedöma ett brott som ringa begränsas jämfört med dagens lagstiftning. Detta innebär i sin tur att effektiviteten i kontrollen försämras eftersom resurser för allvarliga avvikelser kommer att styras över till lindriga avvikelser. Organisation- erna inom lantbruksnäringen anser att lindriga avvikelser, framför allt sådana avvikelser där djurens välfärd inte påverkas, bör hanteras av till- synsmyndigheten genom rådgivning, tillsägelser och förelägganden i stället.

Skälen för regeringens förslag: I 36 § tredje stycket, 36 a § tredje stycket och 36 b § andra stycket djurskyddslagen anges att om gärningen är att anse som ringa ska inte dömas till ansvar. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser förs över till den nya lagen under en ny rubrik. Ut- redningen föreslår även att en ny mening läggs till som förtydligar vad som avses med ringa gärningar. Regeringen delar utredningens bedöm- ning att det är lämpligt att i lagtexten förtydliga vad som avses med en ringa gärning men att det i övrigt inte finns skäl att ändra de nuvarande bestämmelserna i sak. Djurlidande bör enligt regeringens mening inte vägas in vid bedömningen av vad som är ringa gärningar. Att ta hänsyn till detta stämmer inte överens med djurskyddslagens förebyggande syfte. Det behöver ju heller inte visas att djur har utsatts för lidande för att lagens straffbestämmelser ska vara tillämpliga (jfr prop. 1987/88:93, s. 71). Bedömningen av om en gärning ska betraktas som ringa bör göras med utgångspunkt i det intresse eller det konkreta syfte som bestämmel- sen är avsedd att skydda, oavsett eventuell effekt. En motsvarande be- stämmelse finns i dag i 29 kap. 11 § första stycket miljöbalken.

Utredningen föreslår att ringa gärningar ska undantas från det straff- bara området även när det gäller överträdelser av förbudet mot att ge- nomföra sexuella handlingar med djur. I den nu gällande straffbe- stämmelsen i 36 c § görs dock inget sådant undantag. I prop. 2013/14:41 anfördes att det aktuella förbudet visserligen kan omfatta en rad olika beteenden som kan variera i allvarlighetsgrad. Det är dock enbart gär- ningar som begås uppsåtligen som enligt förslaget skulle kunna leda till straff. Med hänsyn till det djurskyddsintresse som låg bakom förslaget till förbud var det enligt regeringen svårt att se att det straffbara området kunde omfatta någon gärning som var så obetydlig att den inte skulle kunna leda till straffrättsligt ansvar. Det fanns därför inte något utrymme för ett undantag för ringa gärningar (prop. 2013/14:41, s. 17). Regeringen ser inte något skäl att nu göra en annan bedömning.

Prop. 2017/18:147

263

Prop. 2017/18:147

264

15.8Bestämmelsernas förhållande till vite

Regeringens förslag: Det får inte dömas till ansvar för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att bestämmelsen förs över till den nya lagen i sin nuvarande lydelse.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av Kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten förordar att bestämmelsen utformas på så sätt att det inte ska dömas till ansvar för gärning för vilken vite har dömts ut, eftersom det endast är i dessa fall det kan bli fråga om en dubbel bestraff- ning. Kammarrätten påpekar att när förvaltningsrätterna prövar om ett vite ska dömas ut är det flera saker som måste beaktas, t.ex. om vites- föreläggandet har utformats på ett korrekt sätt. Detta kan leda till att ett vite inte kan dömas ut trots att ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts. Kammarrätten anför vidare att mot bakgrund av den tid som kan förflyta innan en ansökan om utdömande av vite har prövats av sista instans behöver det också klargöras huruvida domstolen, på motsvarande sätt, är förhindrad att döma ut ett vite om personen under tiden har dömts till annan påföljd.

Skälen för regeringens förslag: I 37 § första stycket djurskyddslagen anges att om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt 36 eller 36 a § för gärning som omfattas av före- läggandet eller förbudet. Det bör enligt regeringens mening inte heller i fortsättningen vara möjligt att ingripa med straff och vite mot samma förseelse. Utredningen föreslår att bestämmelsen i den nuvarande lagen förs över till den nya lagen. Regeringen föreslog i lagrådsremissen, lik- som Kammarrätten i Stockholm, att bestämmelsen i stället borde utfor- mas på så sätt att det inte ska dömas till ansvar för gärning för vilken vite har dömts ut. Lagrådet påtalar dock att den föreslagna utformningen inte omfattar alla fall som skyddas mot dubbelbestraffning i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen. Lagrådet anser inte heller att den är förenlig med den praxis som utvecklats av Högsta dom- stolen och Högsta förvaltningsdomstolen (se NJA 2013 s. 502, NJA 2015 s. 663 och HFD 2014 ref. 65).

Enligt Högsta domstolens bedömning i NJA 2013 s. 502 utgör inte bara ett slutligt avgörande ett hinder mot ett andra förfarande utan även en pågående prövning. Detta innebär, när det gäller förhållandet mellan straff respektive vite, att den avgörande tidpunkten för när ett hinder mot ett andra förfarande beträffande samma gärning eller överträdelse upp- kommer, får anses vara när det inleds en domstolsprocess angående frå- gan om utdömande om vite. Regeringen anser, med beaktande av Lagrå- dets yttrande, att detta bör komma till uttryck i bestämmelsen som regle- rar förhållandet mellan straff och vite. Exempel på sådan reglering finns i 5 kap. 13 § lag (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och regeringen förslår att även be- stämmelsen i djurskyddslagen formuleras på detta sätt. Utformningen överensstämmer med de motsvarande bestämmelser i livsmedelslagen (2006:804) och lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter

som regeringen föreslår i propositionen Effektivare sanktioner i livs- Prop. 2017/18:147 medelskedjan, prop. 2017/18:165.

15.9	Bestämmelsernas förhållande till brottsbalken

Regeringens förslag: Om gärningarna är belagda med samma eller
strängare straff i brottsbalken ska det liksom i dag inte dömas till an-
svar enligt djurskyddslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras framför allt av olika rätts-
liga instanser, vilka ställer sig frågande till om förhållandet mellan de
olika typerna av brott är tillfredsställande reglerat genom förslaget. Alla
remissinstanser som särskilt kommenterar denna bestämmelse, samt
många av de remissinstanser som kommenterar förslaget om ett grovt
brott mot djurskyddslagen, resonerar kring behovet av att utreda för-
hållandet mellan djurplågeribrottet och brott mot djurskyddslagen. Så-
dana kommentarer framförs av Hovrätten för Västra Sverige, Domstols-
verket, Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten), Länsstyrelserna i
Jönköpings län, Kalmar län, Västra Götalands län, Värmlands län, Öre-
bro län, Västmanlands län, Dalarnas län, Gävleborgs län, Jämtlands län
och Norrbottens län samt Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd, Sveri-
ges lantbruksuniversitet (SLU), Livsmedelsverket, Djurens Rätt och
Djurskyddsinspektörernas Riksförening. Hovrätten för Västra Sverige
anser att den prioritet som framgår av bestämmelsen är klar och tydlig
och lämplig i nuläget. Samtidigt efterlyser dock hovrätten en översyn av
det inbördes förhållandet mellan djurplågeribestämmelsen och brott mot
djurskyddslagen samt pekar på att svårigheter kan uppstå vid bedöm-
ningen av om en gärning utgör grovt brott mot djurskyddslagen, djurplå-
geri eller ett övrigt brott mot djurskyddslagen. Länsstyrelsen i Värmlands
län vill inte att reglerna om djurplågeri flyttas till djurskyddslagen
eftersom brottets nuvarande placering ger tyngd åt ärendekategorin.
Åklagarmyndigheten anser att det bör övervägas om djurplågeribrottet
kan flyttas till djurskyddslagen för att göra reglerna mer överskådliga och
för att samla dem i en lag och därunder liggande förordningar och före-
skrifter. Länsstyrelsen i Dalarnas län föreslår att man antingen för in
brottet	grovt djurplågeri i brottsbalken eller ändrar bestämmelsen i
12 kap. 6 § så att man kan döma för båda brotten, i de fall det är
motiverat.
Skälen för regeringens förslag: I 36 § fjärde stycket, 36 a § fjärde
stycket, 36 b § tredje stycket och 36 c § andra stycket djurskyddslagen
anges att till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är
belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Bestämmelserna
innebär att brott mot djurskyddslagen är subsidiära i förhållande till djur-
plågeribrott enligt 16 kap. 13 § brottsbalken. I första hand ska således
prövas om en gärning är att bedöma som djurplågeri och därefter om det
är ett brott mot djurskyddslagen. Utredningen föreslår att en likadan
bestämmelse förs in i den nya lagen under en ny rubrik. Remissinstan-
serna kommer med invändningar mot utredningens förslag mot bakgrund
av att utredningen även föreslår införandet av ett grovt brott mot djur-		265

Prop. 2017/18:147 skyddslagen med en straffskala på upp till fyra års fängelse. Regeringen har dock inte funnit anledning att för närvarande föreslå något sådant brott. Flera remissinstanser har dock även av andra skäl efterfrågat en översyn av det inbördes förhållandet mellan djurplågeribestämmelsen och brott mot djurskyddslagen. Regeringen delar uppfattningen att en sådan översyn bör göras, se avsnitt 15.2. Det finns enligt regeringens mening inte något skäl att i detta lagstiftningsarbete ändra nuvarande konstruktion.

	15.10	Avgift om utrymme inte har förprövats

	Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen att
	meddela föreskrifter om att den myndighet som regeringen bestämmer
	ska besluta att den som inte låter förpröva stall, andra förvarings-
	utrymmen för djur eller hägn ska betala en särskild avgift, ska i
	huvudsak föras över till den nya lagen. Även bestämmelserna om att
	den särskilda avgiften ska uppgå till minst 10 000 kronor och högst
	40 000 kronor och att hänsyn ska tas till förprövningens komplexitet
	och omfattning när föreskrifter om avgiftens storlek meddelas, ska
	föras över till den nya lagen.
	Regeringens bedömning: Nuvarande bestämmelser i lagen om att
	avgiften ska tas ut av den som ägde stallet, förvaringsutrymmet eller
	hägnet när åtgärden påbörjades och att ägaren av stallet, förvarings-
	utrymmet eller hägnet helt eller delvis får befrias från avgiften om det
	finns särskilda skäl, bör inte föras över till den nya lagen. Sådana be-
	stämmelser bör i stället meddelas med stöd av det föreslagna bemyn-
	digandet. Regeringen kan också i sådana föreskrifter reglera vilken
	myndighet som ska besluta om avgift.

	Utredningens förslag: Utredningen föreslår att skyldigheten att betala
	avgift ska regleras i lagen.
	Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av endast tre remiss-
	instanser, varav två har lagtekniska synpunkter på förslaget. Kammar-
	rätten i Stockholm anser att det behöver klargöras om en domstol är för-
	hindrad att besluta om särskild avgift i de fall en person redan har dömts
	till ansvar för brott enligt 12 kap. 3 § för överträdelse av kravet på för-
	prövning i 7 kap. 1 § i förslaget till djurskyddslag, för samma gärning.
	Domstolsverket anser att 12 kap. 9 § och 12 kap. 10 § bör slås samman
	till en bestämmelse eftersom de behandlar en och samma avgift. Läns-
	styrelsen i Norrbottens län anser att avgiftens storlek bör regleras i före-
	skrift och inte i lag.
	Svenska Kennelklubben påpekar att om organisationens medlemmar
	avses omfattas av kravet på förprövning är det viktigt att avgiftens stor-
	lek anpassas till att medlemmarna bedriver hobbyverksamhet och inte
	näringsverksamhet.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning: Motsvarande be-
	stämmelse finns i dag i 3 a § andra stycket djurskyddslagen där det anges
	att regeringen får meddela föreskrifter om att den myndighet som rege-
	ringen bestämmer ska ålägga den som inte låter förpröva stall, andra
266	förvaringsutrymmen för djur eller hägn att betala en särskild avgift. Den

Prop. 2017/18:147

268

meddela föreskrifter om i vilka fall ett beslut ska gälla omedelbart även om det överklagas, förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att det i bestämmelsen om överklagande av en regional djurförsöksetisk nämnds beslut ska anges att beslutet får över- klagas av den sökande om beslutet gått denne emot. Utredningen föreslår inte att beslut som gäller Försvarsmakten ska överklagas till regeringen. Utredningen föreslår också att det ska anges att beslut enligt de föreskrif- ter som har meddelats med stöd av lagen och enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas.

Remissinstanserna: Karolinska Institutet, Lunds och Umeå universitet samt Stockholms Södra djurförsöksetiska nämnd anser att reglerna för vilka ärenden som kan överklagas och av vem, behöver klargöras. Dju- rens Rätt och Djurens jurister anser att djurskyddsorganisationer ska ges rätt att överklaga beslut om godkännande av användning av djur i djur- försök som gynnar den sökande.

Karolinska Institutet samt Göteborgs och Umeå universitet anser att det alltid måste vara möjligt att överklaga ett beslut åtminstone en gång. Detta bör även gälla ärenden som har överlämnats till den centrala djur- försöksetiska nämnden.

Sveriges advokatsamfund anser att den som söker om djurförsöksetiskt godkännande av rättssäkerhetsskäl bör kunna få sin sak prövad i domstol.

Ridskolornas Riksorganisation anser att omedelbar verkställighet end- ast ska användas när så är motiverat av akuta djurskyddsskäl. Enligt organisationen saknas vidare bärande skäl för att frågor rörande djur- skydd inte skulle kunna prövas av två instanser, dvs. i förvaltningsrätt och i kammarrätt. Kontrollmyndigheten måste betraktas som en part och kan därför inte ses som en fristående första instans.

Göteborgs Katthjälp anser att beslut om avlivning endast ska få verk- ställas innan beslutet har vunnit laga kraft om det finns uppenbara djur- skyddsmässiga skäl. Med uppenbara djurskyddsmässiga skäl avses, en- ligt organisationen, när djuret är utsatt för ett lidande som inte kan lindras med enklare insatser.

Skälen för regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om en cen- tral djurförsöksetisk nämnd i 21 b–21 e §§ djurskyddslagen och om överklagande av beslut från regionala djurförsöksetiska nämnder i 37 a § djurskyddslagen infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013. Regeringen redogjorde i förarbetena för de bedömningar som ligger till grund för bestämmelserna (se prop. 2011/12:138, Skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål, s. 65–75). Regeringen ser inte något skäl att nu ändra bestämmelsen om överklagande av beslut av regionala djurförsöksetiska nämnder, som därför oförändrad bör över- föras till den nya lagen.

I 38 § första stycket djurskyddslagen föreskrivs att en statlig förvalt- ningsmyndighets beslut i ett enskilt fall får, i andra fall än vad som sägs i 37 a §, överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om det har meddelats enligt lagen, enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. I bestämmelsens andra och tredje stycken anges att detsamma gäller beslut som har med- delats av en officiell veterinär som förordnats enligt lagen (2009:1254)

om officiella veterinärer samt att den myndighet som förordnat den offi- ciella veterinären ska föra det allmännas talan hos allmän förvaltnings- domstol. Därtill föreskrivs i fjärde och femte styckena att prövnings- tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten och att andra beslut av en statlig förvaltningsmyndighet får överklagas till regeringen. Slutligen anges i femte stycket, enligt en lagändring som trädde i kraft den 1 okto- ber 2017, att beslut som gäller Försvarsmakten, trots första stycket, över- klagas till regeringen. Rörande skälen för lagändringen, se prop. 2016/17:144, Tillsyn och kontroll på hälso- och miljöområdet inom för- svaret, s. 43.

Regeringen bemyndigas också enligt 39 § djurskyddslagen att meddela föreskrifter om i vilka fall ett beslut enligt lagen, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen ska gälla omedelbart även om det överklagas.

Regeringen bedömer i likhet med utredningen att de nu gällande be- stämmelserna i 38 och 39 §§ i stora delar bör föras över till den nya lagen utan ändring i sak. Det bör dock, i enlighet med utredningens förslag, inte längre anges att andra beslut än sådana som avser enskilda fall får överklagas till regeringen. Ett beslut med generell räckvidd, dvs. beslut om föreskrifter, kan inte anses angå någon på ett sådant sätt att han eller hon har rätt att överklaga det (jfr 30 § myndighetsförordningen [2007:515]). Det finns därför inte behov av någon bestämmelse som anger att sådana överklaganden ska ske till regeringen. Det är inte heller nödvändigt att ange att bestämmelsen avser beslut i enskilda fall, eftersom det endast är sådana beslut som det finns möjlighet att över- klaga.

Regeringen anser inte heller att det i bestämmelsen bör anges att beslut enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller EU- bestämmelser som lagen kompletterar får överklagas. Möjligheten att överklaga beslut enligt EU-bestämmelser följer av allmänna förvaltnings- rättsliga principer och av förvaltningslagen (2017:900) och behöver såle- des inte anges i den nya lagen. Frågor om överklagande av beslut enligt föreskrifter på lägre normhierarkisk nivå bör inte regleras i lagen (jfr t.ex. propositionen Ny lag om leksakers säkerhet, prop. 2010/11:65, s. 84).

Det behöver enligt regeringens bedömning inte heller i bestämmelsen anges att det är statliga förvaltningsmyndigheters beslut som får överkla- gas utan det är tillräckligt att ange att beslut enligt lagen får överklagas. Med den omformuleringen behöver det inte längre särskilt anges att även beslut som har meddelats av en officiell veterinär som har förordnats enligt lagen om officiella veterinärer omfattas av rätten att överklaga. Däremot bör den nuvarande bestämmelsen om att den myndighet som har förordnat den officiella veterinären ska föra det allmännas talan hos allmän förvaltningsdomstol föras över till den nya lagen.

De synpunkter som har framförts av Ridskolornas Riksorganisation och Göteborgs Katthjälp om vilka beslut som bör få verkställas även om de överklagas får beaktas vid beredning av föreskrifter enligt det före- slagna bemyndigandet.

Prop. 2017/18:147

269

Prop. 2017/18:147	16.2	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

	Regeringens förslag: Den nya djurskyddslagen och de föreslagna
	följdändringarna i andra lagar ska träda i kraft den 1 april 2019 då den
	nuvarande djurskyddslagen ska upphöra att gälla. Förelägganden, för-
	bud och andra beslut som innan ikraftträdandet har meddelats med
	stöd av äldre bestämmelser ska dock fortsätta att gälla. Djurförbud
	enligt 9 kap. 1 § får, i de fall de förhållanden som ligger till grund för
	beslutet har inträffat före ikraftträdandet, beslutas endast om förutsätt-
	ningarna för djurförbud enligt den upphävda lagen är uppfyllda.

	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
	slag. Utredningen föreslår även en bestämmelse om att föreskrifter som
	gäller vid lagens ikraftträdande ska anses meddelade med stöd av mot-
	svarande bestämmelser i lagen. Däremot föreslår utredningen inte någon
	särskild övergångsregel för beslut om djurförbud.
	Remissinstanserna: Inte några remissinstanser har synpunkter på ut-
	redningens förslag i dessa delar.
	Skälen för regeringens förslag: Den nya lagen bör träda i kraft så
	snart som möjligt. Det är enligt regeringens bedömning inte nödvändigt
	att särskilt ange att föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre
	bestämmelser ska anses beslutade med stöd av lagen. Däremot bör det
	förtydligas att beslut som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser
	alltjämt ska gälla. Detta gäller t.ex. beslut om djurförbud meddelade
	enligt nu gällande bestämmelser. I de fall omprövning av besluten begärs
	eller i övrigt ska ske ska dock de vid omprövningstillfället gällande be-
	stämmelserna tillämpas.
	De ändringar som regeringen föreslår i bestämmelsen om djurförbud
	innebär, så som har angetts i avsnitt 14.1, att djurförbud ska beslutas i
	delvis andra situationer än tidigare. Ändringarna både ökar och in-
	skränker djurförbudens tillämpningsområde i jämförelse med dagens
	bestämmelse. Regeringen anser inte att det är lämpligt att beslut om
	djurförbud meddelas med tillämpning av de nya bestämmelserna om
	beslutet grundas på omständigheter som har inträffat innan ikraftträdan-
	det av den nya bestämmelsen och som inte skulle ha kunnat ligga till
	grund för ett beslut om djurförbud enligt den då gällande bestämmelsen.
	Bestämmelsen om djurförbud bör alltså inte tillämpas retroaktivt till
	nackdel för den enskilde. Regeringen föreslår därför att det införs en
	särskild övergångsbestämmelse som klargör detta.
	Ny strafflagstiftning får inte ges retroaktiv verkan. Enligt 2 kap. 10 §
	regeringsformen får ingen dömas till straff eller annan brottspåföljd för
	en gärning som inte var belagd med straff när den begicks. Ingen får
	heller dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var före-
	skriven då. En motsvarande reglering finns i artikel 7 i Europakon-
	ventionen, som gäller som svensk lag. Om annan lag gäller när dom
	meddelas, ska enligt 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av
	brottsbalken den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller
	lindrigare straff. Bestämmelsen bör tillämpas analogiskt även inom spe-
	cialstraffrätten (se t.ex. NJA 1986 s 525). Några särskilda övergångs-
	bestämmelser behövs därför inte för de föreslagna nya straffbestämmel-
270	serna i djurskyddslagen.

Övriga frågor

Prop. 2017/18:147

17.1Följdändringar i andra lagar

Regeringens förslag: Hänvisningarna till djurskyddslagen i lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, lagen om djurskydds- kontrollregister och läkemedelslagen ändras.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen förslår inte ändringar i lagen (2009:619) om djur- skyddskontrollregister eller läkemedelslagen (2015:315).

Remissinstanserna: Inte någon remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Förslaget till ny djurskyddslag inne- bär att följdändringar måste göras i andra författningar som omnämner djurskyddslagen. I förhållande till lagrådsremissen bör även en följdänd- ring i lagen om djurskyddskontrollregister läggas till. Ändringen föreslås i den lydelse av 5 och 6 §§ som föreslogs i propositionen EU:s data- skyddsförordning och lagstiftningen inom Näringsdepartementets ansvarsområden, prop. 2017/18:122, och som syftar till att anpassa be- stämmelserna till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upp- hävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

17.2	Undantag vid kris

Regeringens bedömning: Förslaget om att regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer ska ges rätt att meddela föreskrifter
och beslut om undantag från djurskyddslagen vid en krissituation samt
att meddela ytterligare föreskrifter som gäller hantering av krissituat-
ioner behöver utredas vidare.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm-
ning. Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer bemyndigas att, när det föranleds av en krissituation
som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa hos människor eller djur,
allvarlig fara för miljön eller om stora ekonomiska värden hotas, meddela
särskilda föreskrifter eller fatta beslut i enskilda fall som innebär undan-
tag från bestämmelserna i lagen. Föreskrifter och beslut ska gälla för en
viss tid. Vidare föreslås att regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter som gäller hantering av
krissituationer.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har lämnat syn-
punkter på utredningens förslag. Många av dessa är generellt positiva till
en reglering på området.
Flera remissinstanser, bl.a. Jordbruksverket, anser att uttrycket kris
måste definieras tydligare och har synpunkter på formuleringarna i lag-		271

Prop. 2017/18:147 texten. Man bör också ta ställning till om den myndighet som föreskriver eller beslutar om undantag själv kan avgöra om en krissituation före- ligger eller om bedömningen ska avgöras av en särskild en- het/myndighet. Jordbruksverket framhåller att det är mycket viktigt att ett beslut om undantag kan tas omedelbart och utan fördröjningar. Vidare framhåller Jordbruksverket att det är viktigt att möjligheterna till undan- tag inte är begränsade till situationer i direkt tidsmässig anslutning till en kris.

Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att det i lagtexten ska framgå att undantag beträffande den primära skötseln inte ska medges.

Sveriges lantbruksuniversitet anser att det är viktigt att djurskydds- bestämmelsernas konsekvenser för smittskyddsarbetet samt för djur- och folkhälsan beaktas.

Djurens Rätt anser att det kan finnas behov av undantag, men att dessa endast ska kunna göras om det gynnar de drabbade djurens välfärd. Man vänder sig emot att hot mot stora ekonomiska värden föreslås vara en giltig grund för att göra undantag från djurskyddslagen.

Tropikföreningen Amazonas anser att utredningen verkar mest inriktad på möjligheten att mer storskaligt ge undantag från vissa regler vid stora olyckor och liknande. Organisationen anser dock att det också är viktigt att även mindre krissituationer, för enskilda djurägare, kan hanteras på ett rimligt sätt.

Sveriges advokatsamfund anser att det föreslagna undantaget i sig, och de undantagssituationer som avses, bör begränsas och specificeras. Det finns flera bestämmelser i lagförslaget där något undantag aldrig kan behövas ens i en krissituation.

Skälen för regeringens bedömning: Krissituationer som drabbar samhället kan vara av högst skiftande slag. Det kan handla om stora olyckor, naturkatastrofer eller andra extraordinära händelser. Sådana händelser kan beröra hela eller stora delar av samhället eller vara av- gränsade till sin natur så att effekterna av dem berör begränsade områ- den. Även om djurhållare drabbas av krissituationer på samma sätt som samhället i övrigt kan konsekvenserna i vissa fall bli mer omfattande och svårhanterade, särskilt inom lantbrukssektorn. Vid ett utsläpp av radio- aktiva ämnen efter t.ex. en kärnkraftsolycka kan det för djurhållande lantbrukare bli nödvändigt att vidta åtgärder som rör djurens skötsel och utfodring. Det kan t.ex. vara nödvändigt att stalla in betesdjur och det kan därför vara omöjligt att uppfylla djurskyddslagstiftningens krav på betes- gång. Andra exempel på händelser som kan drabba djurhållning särskilt kan vara vid utrymningar som har aktualiserats av t.ex. bränder, kemika- lieolyckor eller översvämningar. Utrymning av djur som är föranledd av en krissituation kan få svåra konsekvenser för djurhållningen och möjlig- heten att upprätthålla ett acceptabelt djurskydd. Inte enbart lantbrukets djur utan även t.ex. sällskapsdjur, djurparksdjur, djur i zoologiska butiker och försöksdjur kan drabbas. Frågeställningar såsom att djuren ska trans- porteras eller drivas ut ur det utrymda området, släppas på bete eller stallas in, slaktas eller avlivas kan uppkomma. Regler som annars gäller för djurtransporter, t.ex. förbudet mot att transportera högdräktiga djur eller utrymmeskrav kanske inte kan följas och transporttider kan behöva överskridas.

272

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 och stormen Gudrun 2005 är ex- empel på kriser som har drabbat Sverige och som även har inneburit konsekvenser för djurhållningen. Utredningen konstaterar att det finns extraordinära händelser i form av olyckor eller väderkatastrofer där undantag från djurskyddslagstiftningen kan behöva göras. Enligt nu gällande lagstiftning har vare sig regeringen eller Jordbruksverket något bemyndigande att meddela särskilda föreskrifter föranledda av en kris- situation eller att i en sådan situation besluta om undantag från be- stämmelser i lag. Regeringen och Jordbruksverket har endast vissa möj- ligheter att föreskriva om undantag eller i enskilda fall bevilja dispens från bestämmelser i förordning och föreskrifter.

Utredningen föreslår att en bestämmelse ska tas in i den nya djur- skyddslagen som innebär att regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer får, när det föranleds av en krissituation som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa hos människor eller djur, allvarlig fara för miljön eller om stora ekonomiska värden hotas, meddela särskilda före- skrifter eller fatta beslut i enskilda fall som innebär undantag från djur- skyddslagens bestämmelser.

Regeringen anser att det är angeläget att det finns en möjlighet att i krissituationer kunna föreskriva om eller i enskilda fall fatta beslut som innebär att det får göras nödvändiga undantag från djurskydds- bestämmelser. Det är också viktigt att hanteringen av sådana föreskrifter eller beslut kan ske skyndsamt. Regeringen delar sålunda utredningens bedömning att det i vissa situationer kan uppstå ett behov av att snabbt kunna besluta om generella undantag från djurskyddsbestämmelser i lag.

Det är dock, enligt regeringens bedömning, viktigt att de situationer som ska kunna möjliggöra sådana åtgärder är avgränsade på ett lämpligt sätt. Regeringen anser, i likhet med flera remissinstanser, att den av ut- redningen föreslagna lydelsen i vissa avseenden är alltför vid. Det är t.ex. inte möjligt att avgöra vilka situationer som avses när hot mot stora eko- nomiska värden ska kunna ligga till grund för undantag. För att i detta sammanhang kunna benämnas kris bör det vara fråga om inträffade händelser som har effekter inte enbart för enstaka djurhållare utan för en större krets djurhållare eller för det omgivande samhället. Det kan också finnas situationer som inte tydligt omfattas av utredningens förslag, t.ex. händelser som innebär hot mot andra viktiga samhällsfunktioner.

Det starka skydd för djur som är motiverat under fredstid kan dessutom behöva frångås vid krig eller liknande förhållanden, då försvaret av Sve- rige kan kräva åtgärder som under normala förhållanden inte bör vara tillåtna (se propositionen Tillsyn och kontroll på hälso- och miljöområdet inom försvaret, prop. 2016/17:144. s. 50–51). Det kan således behövas olika bestämmelser rörande skyddet för djur och hur den offentliga kon- trollen ska utövas i fredstid jämfört med under höjd beredskap.

Regeringen bedömer att frågan om undantag från djurskyddslagstift- ningen vid krissituationer och höjd beredskap behöver utredas vidare och avser att uppdra till Jordbruksverket att genomföra en sådan utredning.

Prop. 2017/18:147

273

Prop. 2017/18:147 18	Sekretessbrytande regel för hälso- och
	sjukvården och socialtjänsten

18.1Tidigare behandling av sekretessfrågan

I utredningens direktiv (dir. 2009:57) uppmärksammades att andra myn- digheter eller aktörer än kontrollmyndigheten för djurskydd ibland kan upptäcka tecken på djurskyddsproblem i samband med olika kontakter med eller kontroller hos djurägare. Det kan exempelvis handla om perso- nal från hemtjänst, vård eller socialtjänst som vid hembesök hos vård- tagare m.fl. observerar att djur far illa. Enligt de nuvarande sekretess- reglerna kan sådana djurskyddsproblem inte rapporteras och problemen kan därför fortgå utan åtgärd. Regeringen ansåg att det borde utredas vilka åtgärder som kan vidtas för att lösa detta problem med beaktande av vikten av att värna den personliga integriteten.

På hälso- och sjukvårdsområdet finns bestämmelser om sekretess för uppgifter som rör enskildas hälsotillstånd och andra personliga för- hållanden. Sekretessen gäller enligt 25 kap. 1 § offentlighets- och sekre- tesslagen (2009:400), förkortad OSL, om det inte står klart att en uppgift kan avslöjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Enligt 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (2010:659) får den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verk- samhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller personliga för- hållanden. Detsamma gäller enligt 6 kap. 16 § samma lag den som, utan att tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen, till följd av anställning eller uppdrag eller på annan liknande grund deltar eller har deltagit i enskilt bedriven hälso- och sjukvård.

Sekretess för uppgift som rör den enskildes personliga förhållanden gäller också inom socialtjänsten om det inte står klart att en uppgift kan avslöjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men, vilket framgår av 26 kap. 1 § OSL. Med socialtjänst jämställs enligt bestämmelsen bl.a. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt soci- altjänstlagen (2001:453) får inte heller obehörigen röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden (se 15 kap. 1 § socialtjänstlagen). Detsamma gäller den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, för- kortad LSS, se 29 §.

En uppgift som är sekretesskyddad får enligt 8 kap. 1 § OSL inte heller avslöjas för andra myndigheter om inte något annat framgår av OSL eller annan lagstiftning. I vissa fall har det ansetts vara nödvändigt att myn- digheter kan utbyta uppgifter. Därför har vissa sekretessbrytande be- stämmelser införts, t.ex. den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § första stycket OSL. Enligt denna bestämmelse får sekretessbelagd uppgift läm- nas till en annan myndighet om det är uppenbart att intresset av att upp-

274

gifterna lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska Prop. 2017/18:147 skydda. Viss sekretess har emellertid ansetts vara särskilt angelägen att

upprätthålla i förhållande till andra myndigheter. Hälso- och sjukvårds- sekretessen och socialtjänstsekretessen har enligt 10 kap. 27 § andra stycket OSL därför undantagits från generalklausulens tillämpnings- område. Detta innebär att utlämnande av sekretessbelagda uppgifter på hälso- och sjukvårdens samt socialtjänstens områden till andra myndig- heter får ske endast i de fall som anges i OSL eller i annan författning. Någon sådan särskild bestämmelse som gör det möjligt för personalen att lämna ut uppgifter om djur som far illa finns dock inte i dag.

Bestämmelserna om sekretess och tystnadsplikt för såväl offentlig- anställd som privatanställd personal inom hälso- och sjukvård och social- tjänst medför därmed att personalen, om den uppmärksammar miss- handel eller annan vanvård av djur, inte kan anmäla detta till kontroll- myndigheten för djurskydd, dvs. länsstyrelsen.

Utredningen sammankallade en referensgrupp med representanter för bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, Socialstyrelsen och länsstyrel- serna. Utredaren ställde också frågor till myndigheter som kan komma i kontakt med problematiken, bl.a. vissa länsstyrelser och stadsjurist- kontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vissa länsstyrelser uppgav att de relativt ofta kom i kontakt med pro- blemet. Länsstyrelsen i Värmlands län uppgav t.ex. att ett tiotal djur- skyddsärenden per år troligen hade kunnat avstyras eller att ett ingri- pande hade kunnat göras i ett tidigare skede om inte sekretess hade hind- rat anmälan. Länsstyrelsen i Stockholms län uppgav att man vid en grov uppskattning kommer i kontakt med ett tiotal ärenden per år där det finns sekretessbestämmelser som hindrar ett öppet informationsutbyte. Vidare bedömer man att mörkertalet är stort. Länsstyrelsen i Västernorrlands län uppgav att man har haft konkreta ärenden där djur har utsatts för lidande därför att länsstyrelsen inte fått information eller har fått den för sent beroende på att andra myndigheter inte har lämnat uppgifter.

Göteborgs stad, stadskansliets juridiska enhet, uppgav att man kommit i kontakt med problemet vid ett flertal tillfällen. Sekretessreglerna upp- fattas i sammanhanget som ett stort problem, framförallt i samband med hembesök i socialtjänsten. Malmö stad uppgav att man fått förfrågningar i ungefär fyra ärenden under de senaste två åren. De angav att dessa problem oftast kan lösas på praktisk väg i samråd med den enskilde.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen att regeringen så snart som möjligt bör återkomma till riksdagen med ett förslag till en sekretess- brytande bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen så att hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten får lämna uppgifter vidare om djurskyddsproblem till den berörda kontrollmyndigheten (bet. 2016/17:KU15 punkt 3, rskr. 2016/17:243).

18.2En ny sekretessbrytande bestämmelse

Regeringens förslag: En bestämmelse införs i offentlighets- och sek- retesslagen (OSL) som gör det möjligt för personal inom hälso- och

sjukvården, socialtjänsten samt verksamheter enligt lagen om stöd och

275

Prop. 2017/18:147

276

service till vissa funktionshindrade (LSS), att lämna en uppgift om ett djur som är nödvändig för ett ingripande av den myndighet som tar emot uppgiften. En uppgift kan, utan hinder av sekretess, lämnas till en kontrollmyndighet för djurskydd eller till Polismyndigheten. En uppgift kan lämnas om personal påträffar ett djur som

1.tydligt utsätts för vanvård eller misshandel, eller

2.uppenbart uppvisar symtom på sjukdom eller är allvarligt skadat. Uppgifter ska dock få lämnas endast om det bedöms att bristen inte

kan åtgärdas i samråd med den som håller djuret.

Det införs också bestämmelser om att för de uppgifter som har läm- nats ska sekretess av samma styrka som gäller inom hälso- och sjuk- vården, socialtjänsten och vid verksamheter enligt LSS även gälla hos kontrollmyndigheten för djurskydd och hos Polismyndigheten. Sådan sekretess ska dock inte hindra att uppgifter lämnas till djurskydds- kontrollmyndigheten från en annan kontrollmyndighet för djurskydd eller från Polismyndigheten. Sekretess av samma styrka ska då gälla för uppgiften även hos den mottagande myndigheten.

Bestämmelserna ska träda i kraft den 1 april 2019.

Regeringens bedömning: En sekretessbrytande bestämmelse i OSL innebär att även personal i en enskilt bedriven verksamhet kan lämna sådana uppgifter som omfattas av den sekretessbrytande bestämmel- sen till kontrollmyndigheten för djurskydd eller Polismyndigheten, utan att obehörigen röja uppgiften enligt bestämmelserna om tyst- nadsplikt i LSS, patientsäkerhetslagen och socialtjänstlagen. Riks- dagens tillkännagivande om att regeringen bör återkomma till riks- dagen med ett förslag till en sekretessbrytande bestämmelse (bet. 2016/17:KU15 punkt 3, rskr. 2016/17:243) är slutbehandlat i och med förslaget ovan.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att uppgiften som lämnas ska behövas för ett omedelbart ingripande och inkluderar inte situationen att personal på- träffar ett djur som är allvarligt skadat. I utredningens förslag anges heller inte uttryckligen att uppgifter ska få lämnas endast om det bedöms att bristen inte kan åtgärdas i samråd med den som håller djuret. Utred- ningen föreslår inte heller att det införs bestämmelser om att samma sekretess ska gälla hos kontrollmyndigheten för djurskydd och Polis- myndigheten som hos hälso- och sjukvården, socialtjänsten och vid verk- samheter enligt LSS för de uppgifter som har lämnats.

Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inte uttryckligen att uppgiften som lämnas ska avse djuret. Promemorians förslag till bestämmelser om sekretess hos kontrollmyndigheten för djurskydd och Polismyndigheten är formulerade på att annat sätt än regeringens. Det föreslås i promemo- rian inte heller någon reglering av möjligheten för en kontrollmyndighet att lämna vidare en uppgift från hälso- och sjukvården eller socialtjänsten till en annan kontrollmyndighet.

Remissinstanserna om utredningen: Majoriteten av instanserna som kommenterar förslaget är positiva eller mycket positiva till det, däribland

Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten), Socialstyrelsen, Stats- kontoret, tio länsstyrelser, tre kommuner, Djurskyddsinspektörernas

Riksförening, Svenska Kommunalarbetareförbundet, Vårdförbundet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och ett antal intresseorganisationer.

Djurens Rätt anser dock att texten borde omformuleras för att bättre skydda djur. Det ska räcka med en misstanke om att djur utsätts för van- vård eller misshandel för en anmälan till kontrollmyndigheten. Organi- sationen ser även en fara i att regeln föreslås användas först efter det att man har uttömt möjligheterna att lösa frågan i samförstånd med djur- hållaren.

Tropikföreningen Amazonas understryker vikten av att noga överväga förslag om sekretessbrytande bestämmelser så att fördelarna står i pro- portion till de negativa konsekvenser som kan uppstå för enskilda.

Justitiekanslern har inte några invändningar mot förslaget utan anser att det innebär en lämplig avvägning mellan vikten av att missförhållan- den för djur upphör och enskildas behov av skydd för den personliga integriteten.

Socialstyrelsen och Svenska Kommunalarbetareförbundet bedömer att det måste tydliggöras i lag om tystnadsplikten får brytas på motsvarande sätt av privata vårdgivare och i enskilda verksamheter inom social- tjänsten samt i verksamheter enligt lagen om stöd och service till funkt- ionshindrade.

Generalläkaren (numera försvarsinspektören för hälsa och miljö) påta- lar nödvändigheten av en motsvarande sekretessbrytande regel i lag (t.ex. patientsäkerhetslagen) för privat driven verksamhet eftersom denna form av verksamhet ökar alltmer. Generalläkaren påtalar vidare den intresse- konflikt mellan djurskyddet och patientens integritet som en sekretess- brytande regel kan ge upphov till och pekar på att den i förlängningen kan leda till att patienter undviker att söka vård på grund av rädsla för att få sitt djur omhändertaget.

Socialstyrelsen, Länsstyrelserna i Västerbottens län och Norrbottens län samt Djurens Rätt och Svenska Kommunalarbetareförbundet under- stryker vikten av att berörda personalkategorier får information och ökad medvetenhet om djurskyddsfrågor. Länsstyrelsen i Norrbottens län påta- lar att detta är särskilt viktigt med hänsyn till att förslaget innebär en möjlighet och inte en skyldighet att lämna uppgifter.

Djurskyddsinspektörernas Riksförening (DIRF) bedömer att förslaget kan medföra ett ökat antal anmälningar om djurskyddsbrister i dessa ärenden och påtalar att resurserna måste ökas i motsvarande omfattning.

Kammarrätten i Stockholm samt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen avstyrker för- slaget.

Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget är alltför långtgående och därmed inte proportionerligt. Vidare anser domstolen att det un- derlag som redovisas i betänkandet inte är tillräckligt för att motivera en regel av aktuellt slag. Om en sekretessregel införs anser domstolen att det kan vara nödvändigt att utvidga den sekretessbrytande regeln till att om- fatta även Polismyndigheten, som är den myndighet som verkställer beslut om omhändertaganden. Vidare bör det övervägas att införa regler om överföring av sekretess så att uppgifter får samma skydd hos läns- styrelserna som inom hälso- och sjukvården och hos socialtjänsten. Även Länsstyrelsen i Norrbottens län påtalar att bestämmelsen i 21 kap. 1 § OSL kan bedömas utgöra ett otillräckligt skydd för enskilda, t.ex. när en

Prop. 2017/18:147

277

Prop. 2017/18:147 kontrollmyndighet får tillgång till integritetskänsliga uppgifter genom en part. Länsstyrelsen efterlyser därför en ytterligare utredning av den frå- gan.

LRF och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att förslaget utgör en tydlig avvikelse från den stränga syn på sekretess som lagstiftaren ställer upp och att de skäl som anförs i utredningen inte är tillräckliga för att motivera ett införande av en sådan regel. För att en sekretessbrytande regel ska få införas bör det krävas ett mycket starkt behov av den sekretessbrytande bestämmelsen och att konsekvenserna är av begränsad betydelse. Utredningen har inte påvisat att sekretessen utgör något större problem och sekretessregeln riskerar vidare att få stora konsekvenser för såväl enskilda djurhållare som för deras familjer. Pro- blem uppstår i huvudsak vid enskildas innehav av sällskapsdjur. De som har djurhållning av större omfattning är föremål för offentlig kontroll och frekventa besök av veterinärer, rådgivare och branschföreträdare som bedömer djurskyddet. Remissinstanserna ifrågasätter även att personal inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten har tillräcklig utbildning för att kunna avgöra vilka djurskyddsproblem som är tillräckliga för att bryta sekretessen.

Remissinstanserna om promemorian: De flesta remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslaget eller uppger att de inte har några in- vändningar mot förslaget, däribland Riksdagens ombudsmän (JO), Hov- rätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern, elva länsstyrelser, Jordbruksverket, Socialstyrelsen, fem kommuner, två landsting, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Sveriges advokat- samfund och ett antal intresseorganisationer.

Stockholms läns landsting påpekar att hänsyn också bör tas till perso- nalens arbetssituation och till det etiska dilemma som kan uppstå i de fall reglerna om tystnadsplikt förhindrar ett nödvändigt ingripande för att förhindra fortsatt lidande för djur. Även generalläkaren (numera för- svarsinspektören för hälsa och miljö), Karlstads kommun och Djur- skyddet Sverige framhåller att möjligheten för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänst att anmäla djurskyddsproblem kan innebära att personalen får en förbättrad arbetsmiljö. Göteborgs kommun påpekar att det har upplevts som ett problem att socialtjänstens personal vid hem- besök hos klienter inte kunnat agera när djur farit illa. Länsstyrelsen i Södermanlands län påtalar att problematiken sedan länge är välkänd och att i och med nuvarande sekretess har länsstyrelsen dels fått omhänderta djur som varit utsatta för lidande under längre perioder, dels fått ano- nyma anmälningar av personal som, trots sekretessen, anmäler att djur far illa. Även Länsstyrelsen i Östergötlands län framför att det före- kommer anonyma anmälningar från personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten och ser ett behov av att personalen på ett legalt sätt ska kunna informera kontrollmyndigheten vid misstanke om allvarliga missförhållanden för djur.

Ett antal remissinstanser, bl.a. sex länsstyrelser, framhåller också sam- bandet mellan våld i nära relationer och våld mot djur och ser därför positivt på utökade möjligheter till informationsutbyte mellan myndig- heter i syfte att stärka skyddet för våldsutsatta djur samt våldsutsatta kvinnor och barn.

278

Vissa remissinstanser, bl.a. Helsingborgs tingsrätt och Länsstyrelsen i Västra Götalands län, anser att det vore mer lämpligt att införa en skyl- dighet att anmäla. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det blir mer rättssäkert för den enskilde om det tydligt framgår av lagstiftningen att en anmälan alltid ska ske när djur vanvårdas. Det blir på så sätt allvar- lighetsgraden av missförhållandena som avgör, snarare än vilken person som uppmärksammade dem. Andra, bl.a. Länsstyrelsen i Jönköpings län, framhåller dock att det är lämpligt att anmälan enbart är en möjlighet.

Socialstyrelsen anser att rekvisiten ”tydligt” och ”uppenbart”, för att underlätta personalens bedömning om en anmälan får göras eller inte, ska tas bort ur författningsförslaget. i stället bör sekretessen få brytas i de fall då personalen påträffar ett djur som misstänks utsättas för vanvård, miss- handel, sjukdom eller vara allvarligt skadat. SLU, Djurskyddet Sverige, Sveriges veterinärförbund och Nationellt centrum för djurvälfärd vid SLU framför liknande synpunkter och framhåller bl.a. vikten av tidiga ingripanden för att uppfylla djurskyddslagstiftningens syfte att förebygga djurskyddsproblem.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det bör framgå att djur som har övergivits eller av annan anledning kommer att lämnas utan tillsyn under en längre tid också omfattas av undantaget från bestämmel- serna om sekretess och tystnadsplikt. Ingripande bör kunna ske utan att behöva invänta några mer påtagliga tecken på att djuret lider.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att bestämmelsen avser endast de fall då personalen påträffar ett djur som tydligt utsätts för vanvård eller misshandel, eller uppenbart uppvisar symptom på sjukdom eller är all- varligt skadat. Bestämmelsen synes alltså inte vara avsedd att omfatta fall då personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten i sin tjänsteutövning på annat sätt, dvs. utan att själva påträffa djuret i fråga, får kännedom om djurskyddsproblem som de är förhindrade att anmäla. Detta kan behöva tydliggöras. Hovrätten anser också att det bör förtydli- gas i författningstexten att det är personal inom hälso- och sjukvård och socialtjänsten som avses.

Helsingborgs tingsrätt påpekar att utformningen av förslaget leder till frågan om på vilken nivå inom en vårdmyndighet eller social myndighet som bestämmelsen är tänkt att tillämpas. Av promemorians motivering synes bestämmelsens egentliga adressat vara personalen, dvs. de indivi- duella befattningshavarna, och det är inte myndigheten som sådan som förväntas göra anmälningar med stöd av den sekretessbrytande be- stämmelsen. I detta avseende skiljer sig bestämmelsens tilltänkta til- lämpningsområde från den ordinära systematiken för sekretessbrytande undantag i OSL.

Flera remissinstanser, bl.a. Helsingborgs tingsrätt, Länsstyrelserna i Södermanlands och Stockholms län, SKL, DIRF, Sveriges veterinärför- bund, Sveriges läkarförbund och Djurskyddet Sverige, anser att kravet på samråd med djurhållaren skapar tillämpningssvårigheter eller är olämp- ligt och att det blir oklart vilket djurskyddsansvar berörd personal eller deras anställningsmyndigheter har. Länsstyrelserna i Kalmar län och Värmlands län påpekar att det bör finnas en möjlighet att anmäla utan föregående dialog med djurhållaren med anledning av att det i vissa situ- ationer inte är möjligt eller lämpligt. Exempelvis kan det gälla situationer där våld förekommer och där det är oklart vem som är ansvarig för dju-

Prop. 2017/18:147

279

Prop. 2017/18:147 ren och djurens skötsel, vilket inte är rimligt att den berörda personal- kategorin ska utreda. SLU föreslår att uttrycket ”inte kan åtgärdas” byts

	ut mot ”med stor sannolikhet inte kommer att kunna åtgärdas”. Andra
	remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern, Socialstyrelsen och Svenska jour-
	nalistförbundet, nämner dock kravet på samråd som en relevant aspekt
	för att åstadkomma en proportionerlig avvägning mellan integritets- och
	djurskyddsintresset.
	Flera remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen, anser att det behöver preci-
	seras i förarbetena vad som räknas som samråd och vem som ska genom-
	föra samrådet. Detta blir framförallt viktigt att klargöra mellan privata
	utförare och socialnämnd. Det bör även klargöras om samrådet på något
	sätt ska dokumenteras. Socialstyrelsen påpekar också att det enligt praxis
	inte finns någon ovillkorlig rätt till bistånd för kostnader för innehav av
	eller hjälp med skötsel av husdjur enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen
	(2001:453). Det är därför inte lämpligt att i författningskommentaren
	ange att en lösning på djurskyddsproblemet kan vara att djurhållaren
	erbjuds hjälp för att kunna tillgodose djurets behov. Även Göteborgs
	kommun framhåller att en klients möjlighet att få hjälp att tillgodose ett
	djurs behov av vård behöver förtydligas. Enligt kommunen bör sådan
	hjälp vara begränsad till vägledning i form av t.ex. hjälp att vända sig till
	en veterinär, men inte praktisk eller ekonomisk hjälp för detta ändamål.
	Länsstyrelserna i Jönköpings län och Stockholms län och Växjö kom-
	mun anser att författningstexten bör utformas så att det tydligt framgår att
	även personal i enskilt bedriven verksamhet omfattas. Socialstyrelsen
	och Stockholms läns landsting delar dock promemorians bedömning att
	den föreslagna sekretessbrytande bestämmelsen i OSL får till följd att
	även personal i enskilt bedriven verksamhet inom hälso- och sjukvård
	samt socialtjänst och verksamhet enligt LSS utan andra lagändringar får
	motsvarande möjlighet att lämna uppgifter vid vanvård av djur utan hin-
	der av tystnadsplikten.
	Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Västra Sverige, Helsingborgs
	tingsrätt, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Stockholms läns landsting
	och Svenska Journalistförbundet ifrågasätter om det är rimligt att det ska
	råda en presumtion för sekretess även hos länsstyrelsen och Polismyn-
	digheten för de uppgifter som lämnas. I denna myndighetsutövning finns
	ett befogat insynsintresse på ett annat sätt än när uppgifterna hanteras
	inom vård och omsorgens faktiska verksamhet. Det kan t.ex. övervägas
	om det bör införas ett undantag för beslut i ett ärende. Hovrätten för
	Västra Sverige ifrågasätter om de i lagstiftningsärendet aktuella uppgif-
	terna bör ges ett betydligt starkare skydd än de uppgifter som omfattas av
	35 kap. 20 § OSL och som hänför sig till bl.a. omhändertaganden enligt
	lagstiftningen om psykisk tvångsvård, rättspsykiatrisk vård eller vård av
	missbrukare. Andra remissinstanser, bl.a. Förvaltningsrätten i Umeå,
	Göteborgs kommun och Handikappförbunden (numera Funktionsrätt
	Sverige), instämmer däremot i promemorians bedömning att ett sådant
	starkt sekretesskydd är lämpligt.
	Länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län och generallä-
	karen föreslår att det ska vara möjligt även för länsstyrelsen att lämna
	sekretessbelagda uppgifter till Polismyndigheten. Remissinstanserna
	menar bl.a. att det är angeläget för Polismyndigheten att ha tillgång till
280	uppgifter som är nödvändiga för att bemötande och hantering av verk-

ställigheten ska bli så bra som möjligt för djurhållaren. Uppgifterna kan	Prop. 2017/18:147
också behövas för utredning av brott. Generalläkaren påtalar också be-
hovet av att kunna lämna uppgifter till en annan kontrollmyndighet.
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Landstinget Dalarna, Reg-
ion Jämtland Härjedalen, LRF, Sveriges läkarförbund, Tidningsutgivar-
na och Näringslivets Regelnämnd avstyrker eller motsätter sig införande
av en sådan bestämmelse som föreslås i promemorian. Handikappför-
bunden ställer sig tveksamma till om möjliga vinster står i proportion till
de nackdelar som förslaget om att bryta sekretessen inom vård och soci-
altjänst innebär.
Landstinget Dalarna anser inte att det finns skäl att bryta den starka
sekretess som råder inom hälso- och sjukvården för att stärka djurskyddet
och framhåller att en anmälan skulle beröra människor i en mycket utsatt
situation som inte själva tagit initiativet till att vårdpersonal besöker
deras hem. I de fall vanvård av djur uppdagas i denna situation, behövs
framförallt stöd och hjälp till den som är ansvarig för djuret – inte ytterli-
gare myndigheters inblandning för att ta tillvara djurens behov. Region
Jämtland Härjedalen ställer sig frågande till behovet av bestämmelsen
och till hur verkningsfull bestämmelsen blir då lagändringen endast inne-
bär en möjlighet och inte en skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonal
att anmäla vanvård av djur. Regionen anser att det finns en risk att vård-
tagaren avbryter pågående insatser om det framkommer för vårdtagaren
att vårdpersonal har gjort en anmälan. Detta gäller specifikt i de fall där
det är viktigt att upprätthålla en långsiktig vårdrelation, t.ex. vårdtagare
inom psykiatrin. Sveriges läkarförbund, Tidningsutgivarna och Närings-
livets Regelnämnd framför liknande synpunkter. Handikappförbunden
skulle hellre sett konstruktiva förslag för hur djurens rättigheter skulle
kunna stärkas även utan en sekretessbrytande bestämmelse, bl.a. genom
att man ser över vilka verktyg som finns att tillgå om en person på grund
av sjukdom tillfälligt inte kan ta hand om sitt djur.
LRF anser att förslaget är en tydlig avvikelse från den mycket starka
sekretess som lagstiftaren har ställt upp och de skäl som anförs är inte
tillräckliga för att en sekretessbrytande regel ska kunna införas. Förslaget
är inte proportionerligt. LRF framhåller att det är principiellt viktigt att
djurskyddsområdet hanteras på ett likvärdigt sätt som all annan lagstift-
ning och inte, som i remissförslaget, sätts i ett ”eget fack” så att proport-
ioner till andra rättsområden och mycket viktiga intressen som till exem-
pel rättssäkerhet och integritet förloras. Både LRF och Näringslivets
Regelnämnd ifrågasätter att den berörda personalen har tillräcklig kom-
petens för att bedöma vad som ska anmälas.
Datainspektionen påpekar att om de uppgifter som avses i den före-
slagna bestämmelsen i 10 kap. 20 a § OSL kommer att behandlas
elektroniskt måste det även ske enligt gällande dataskyddsregler.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Behovet av och skälen för en sekretessbrytande bestämmelse
Regeringen kan konstatera att en klar majoritet av remissinstanserna är
positiva eller i huvudsak positiva till promemorians förslag och många
framhåller att förslaget framstår som en proportionerlig avvägning
mellan intresset av att skydda enskildas integritet och djurskydds-	281

Prop. 2017/18:147 intresset. De remissinstanser som är negativa till promemorians förslag ifrågasätter behovet av den sekretessbrytande bestämmelsen och om det

	är ett ändamålsenligt sätt att uppnå ett ökat djurskydd. De framhåller
	också de negativa konsekvenser som en anmälan kan föra med sig för de
	enskilda som berörs.
	Redan de förfrågningar som utredningen genomförde och som riktades
	till bl.a. länsstyrelser och stadsjuristkontor visar att det förekommer situ-
	ationer där personal inom hälso- och sjukvård eller socialtjänst uppmärk-
	sammar djurskyddsproblem men är förhindrade av sekretess att anmäla
	detta till länsstyrelsen. Den bilden har också bekräftats i samband med
	remitteringen av promemorian, bl.a. påpekar Göteborgs kommun att det
	har upplevts som ett problem att socialtjänstens personal vid hembesök
	hos klienter inte kunnat agera när djur farit illa. Länsstyrelsen i Söder-
	manlands län uppger att i och med sekretessen har länsstyrelsen dels fått
	omhänderta djur som varit utsatta för lidande under längre perioder, dels
	fått anonyma anmälningar av personal som, trots sekretessen, anmäler att
	djur far illa.
	Det går visserligen inte att dra några säkra slutsatser om hur vanligt det
	är att berörd personal kommer i kontakt med djur som far illa utan att
	kunna anmäla det. Regeringen instämmer dock i promemorians bedöm-
	ning att varje fall där ett djurlidande fortsätter utan ingripande i sig är
	problematiskt. I likhet med bl.a. Stockholms läns landsting anser rege-
	ringen också att hänsyn bör tas till personalens arbetssituation och till det
	etiska dilemma som kan uppstå i de fall reglerna om tystnadsplikt för-
	hindrar ett nödvändigt ingripande för att förhindra fortsatt lidande för
	djur. Regeringen anser därför att det från djurskyddssynpunkt, och med
	hänsyn till den berörda personalens arbetssituation, finns ett behov av en
	anmälningsmöjlighet.
	En anmälningsmöjlighet innebär en avvikelse från den starka sekretess
	som normalt gäller inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten och
	som har till syfte att skydda människor som befinner sig i en utsatt situat-
	ion. I utredningen påtalas att problemen i djurhållningen ofta beror på
	bristande insikt på grund av medicinska, psykiska eller sociala skäl. Sve-
	riges läkarförbund framhåller att sekretesskyddet är av stor betydelse för
	förtroendet för hälso- och sjukvården i allmänhet och för att skapa goda
	förutsättningar för en god behandlingsrelation mellan patient och vård-
	personal. En anmälan kan, som påpekas av Region Jämtland Härjedalen,
	få till följd att vårdtagaren avbryter pågående insatser eller att det blir
	svårt att upprätthålla en långsiktig vårdrelation, t.ex. för vårdtagare inom
	psykiatrin. Som LRF anför kan sekretesskyddet även vara av betydelse
	för närstående till djurhållaren. Regeringen har förståelse för dessa syn-
	punkter, men anser i likhet med majoriteten av remissinstanserna att det
	finns skäl att ge djurskyddsintresset företräde i de fall då det finns allvar-
	liga djurskyddsproblem. De situationer som enligt förslaget ska omfattas
	innebär i princip undantagslöst ett lidande för djuren. Det kan vara
	mycket svårt för djurskyddskontrollmyndigheterna att uppmärksamma
	sådana problem hos sällskapsdjur som hålls i hemmen. Som påpekas
	såväl av utredningen som i promemorian intar djuren en i sammanhanget
	skyddslös ställning.
	Vissa remissinstanser, bl.a. Helsingborgs tingsrätt och Länsstyrelsen i
282	Västra Götalands län, anser att det vore mer lämpligt att införa en skyl-

dighet att anmäla. Andra, bl.a. Länsstyrelsen i Jönköpings län, framhåller dock att det är lämpligt att anmälan enbart är en möjlighet. Regeringen bedömer att det faktum att anmälan är frivillig ger möjlighet till en pro- portionerlig tillämpning. Personalen kan i det enskilda fallet avstå anmä- lan om den ändå bedömer att skyddet för den enskildes integritet eller ett fortsatt förtroendefullt förhållande till vårdgivaren bör ges företräde.

Avgränsningen av den sekretessbrytande bestämmelsen

Undantaget från bestämmelserna om sekretess och tystnadsplikt bör enligt regeringens mening tillämpas restriktivt och begränsas till de fall som föreslås i promemorian, dvs. då djur tydligt vanvårdas eller miss- handlas, uppenbart uppvisar sjukdomssymtom eller är allvarligt skadat. Flera remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen, anser att rekvisiten ”tydligt” och ”uppenbart” kan skapa tillämpningssvårigheter för berörd personal och föreslår i stället att sekretessen bör få brytas i de fall då personalen påträffar ett djur som misstänks utsättas (eller sannolikt utsätts) för van- vård, misshandel, sjukdom eller vara allvarligt skadat. Syftet med att använda uttrycken ”tydligt” och ”uppenbart” är dock att begränsa be- stämmelsens tillämpningsområde till allvarliga fall där det även för den som inte har särskild kunskap står klart att djuret far illa. Om man i stället skulle använda uttryck som ”misstänks utsättas” skulle anmäl- ningsmöjligheten utvidgas och det skulle också uppstå en ökad risk att anmälningar görs i fall där det inte är befogat. Därmed skulle proportion- aliteten i en sådan bestämmelse kunna ifrågasättas. Att djurskyddslag- stiftningen, som bl.a. SLU påpekar, i allmänhet har ett förebyggande syfte innebär inte heller att just möjligheten för berörd personal att bryta sekretess ska utsträckas till att ha ett förebyggande syfte. I dessa fall måste en annan hänsyn tas till motstående intressen än vid utformningen av djurskyddsbestämmelser i allmänhet.

Som Länsstyrelsen i Västra Götalands län påpekar bör anmälan också kunna ske om personal påträffar djur som har övergivits eller lämnats utan tillsyn under en längre tid utan att man behöver invänta några mer påtagliga tecken på att djuret lider (jfr avsnitt 14.6 om omedelbart om- händertagande). Om djuret inte har tillgång till foder och vatten kan redan någon eller några dagar utan tillsyn vara tillräckligt för att djuret ska fara illa. Dessa situationer kan enligt regeringens bedömning anses omfattas av uttrycket tydlig vanvård.

Den föreslagna bestämmelsen avser, som Hovrätten för Västra Sve- rige påpekar, endast de fall då personalen påträffar ett djur och inte fall då personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten i sin tjänsteutövning på annat sätt, dvs. utan att själva påträffa djuret i fråga, får uppgifter om djurskyddsproblem. Det bedöms inte lämpligt att perso- nalen ska få bryta sekretessen enbart för att vidarebefordra sådana andra- handsuppgifter.

Helsingborgs tingsrätt frågar sig om bestämmelsens egentliga adressat är personalen, dvs. de individuella befattningshavarna, och bedömer att det inte är myndigheten som sådan som förväntas göra anmälningar med stöd av den sekretessbrytande bestämmelsen. Förbud att röja eller ut- nyttja en uppgift gäller enligt 2 kap. 1 § OSL för myndigheter, men det klargörs också i bestämmelsen vilka fysiska personer som, t.ex. på grund

Prop. 2017/18:147

283

Prop. 2017/18:147 av anställning eller uppdrag hos myndigheten, är skyldiga att följa reg- lerna. Den som bryter mot förbud att röja en uppgift kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Även för den som är anställd eller utför uppdrag i enskild verksamhet och som bryter mot tystnadsplikt enligt bestämmelserna i patientsäkerhetslagen, socialtjänst- lagen eller LSS kan straffrättsligt ansvar komma ifråga. Eftersom den föreslagna bestämmelsen endast innebär en möjlighet att röja en sekre- tessreglerad uppgift, och inte är utformad som en skyldighet att lämna ut uppgiften, är det naturligt att den i första hand riktas till de personer som annars omfattas av förbudet att röja uppgiften och inte till myndigheten som sådan. Bestämmelsen innehåller dock, i likhet med övriga be- stämmelser i OSL, inte någon uttrycklig reglering av vem som ska be- sluta om röjande av en uppgift.

Som påpekas i promemorian ska en anmälan inte innehålla fler uppgif- ter än vad som bedöms nödvändigt för att beskriva djurskyddsproblemet. Uppgifterna i anmälan bör således ta sikte på djuret i fråga och var djuret finns. Anmälan måste därför också innehålla nödvändiga uppgifter om djurhållarens identitet, adress och eventuella andra kontaktuppgifter. Att anmälan ska begränsas till uppgifter om djuret innebär dock att anmälan inte ska innehålla någon information om den enskildes hälsotillstånd eller övriga personliga förhållanden. Det bör i lagtexten tydliggöras att det är uppgifter om djuret som får lämnas.

Regeringen bedömer i likhet med promemorian att de flesta djurhållare som står i begrepp att söka vård eller hjälp inte heller skulle bli av- skräckta från att göra det på grund av en anmälningsmöjlighet som be- gränsas på det sätt som föreslås. De negativa effekter som kan uppstå när det gäller enskildas förtroende för hälso- och sjukvården respektive soci- altjänsten kan därför begränsas.

Kravet på samråd

I promemorian föreslås också att en uppgift ska få lämnas endast om det bedöms att bristen inte kan åtgärdas i samråd med den som håller djuret. Flera remissinstanser, bl.a. Helsingborgs tingsrätt, Länsstyrelserna i Södermanlands och Stockholms län, SKL, DIRF, Sveriges läkarförbund och Djurskyddet Sverige, anser att kravet på samråd med djurhållaren skapar tillämpningssvårigheter eller är olämpligt och att det blir oklart vilket djurskyddsansvar berörd personal eller deras anställningsmyndig- heter har. Andra remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern och Socialstyrel- sen, nämner dock detta krav som relevant för att åstadkomma en proport- ionerlig avvägning mellan integritets- och djurskyddsintresset.

Regeringen bedömer också att kravet på samråd är av vikt för att tyd- ligt begränsa tillämpningsområdet för den sekretessbrytande bestämmel- sen till situationer där det verkligen finns skäl att ge djurskyddsintresset företräde framför de intressen som sekretessen är avsedd att skydda. Regeringen har förståelse för att kravet kan skapa frågor kring berörd personals ansvar, och vill därför förtydliga att kravet enbart syftar till att anmälningar inte ska ske i situationer där ett samtal med djurhållaren hade varit tillräckligt för att problemet skulle lösas. Det bör dock under- strykas att berörd personal från hälso- och sjukvården eller socialtjänsten,

eller deras arbetsgivare, inte har någon skyldighet att vidta åtgärder för

284

att komma tillrätta med djurskyddsproblemet. Detta är djurhållarens ansvar. Ett påpekande från personalens sida kan dock i vissa fall leda till att djurhållaren självmant åtgärdar problemet.

Flera remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen, efterfrågar ett klargörande av vad som räknas som samråd, vem som ska genomföra samrådet och om samrådet på något sätt ska dokumenteras. Uttrycket ”samråd” bör förstås som att den personal som uppmärksammat problemet och som överväger att anmäla det till kontrollmyndigheten för djurskydd tar upp problemet, normalt muntligen, med djurhållaren för att se om han eller hon är beredd och kan vidta nödvändiga åtgärder och eventuellt för ett resonemang med djurhållaren om vad som kan göras. Det kan givetvis vara lämpligt att den berörda personalen dokumenterar samtalet på något sätt för att undvika att det i efterhand ifrågasätts om samråd har skett, men det är inget uttryckligt krav.

Som påpekas av Länsstyrelserna i Kalmar län och Värmlands län kan det också finnas situationer där det inte är lämpligt eller möjligt att först ta upp frågan med djurhållaren, t.ex. om djuret är akut sjukt eller skadat, om det är oklart vem som egentligen ansvarar för djuret eller då våld utövas mot djuret. Avsikten med uttrycket ”det bedöms…” är att perso- nalen ska ha ett utrymme att bedöma om det överhuvudtaget är möjligt eller meningsfullt att först ta upp frågan med djurhållaren. Det kan givet- vis också vara svårt för personal utan särskilda djurskyddskunskaper att avgöra om eventuella åtgärder som djurhållaren säger sig vilja vidta eller faktiskt vidtar efter ett påpekande är tillräckliga för att åtgärda djur- skyddsproblemet. Även här är avsikten med formuleringen ”det be- döms…” att personalen ska ha ett relativt vitt bedömningsutrymme och att det givetvis måste beaktas att personalen normalt är lekmän på djur- skyddsområdet och gör sin bedömning efter bästa förmåga utifrån sina individuella förutsättningar.

Tystnadsplikt i enskilda verksamheter

En sekretessbrytande bestämmelse får, som anges i promemorian, bety- delse vid tolkningen av bestämmelserna om tystnadsplikt för personal i en enskilt bedriven verksamhet i 29 § LSS, 15 kap. 1 § socialtjänstlagen och 6 kap. 12 och 16 §§ i patientsäkerhetslagen. I de angivna bestämmel- serna förbjuds obehörigt röjande av uppgift. Vid tolkningen av obehörig- hetsrekvisitet har det ansetts naturligt att söka ledning i offentlighets- och sekretesslagstiftningen. Om en uppgift lämnas av personal i en enskild verksamhet i enlighet med en sekretessbrytande bestämmelse i OSL bör detta inte betraktas som ett obehörigt röjande av uppgiften (jfr bl.a. prop. 1980/81:28 s. 23, prop. 1995/96:176 s. 94 f och prop. 2005/06:161 s. 82 och 93). Det är således inte nödvändigt att föreskriva om ett särskilt un- dantag från tystnadsplikten enligt LSS, socialtjänstlagen och patient- säkerhetslagen. Vissa remissinstanser, bl.a. två länsstyrelser, anser att det ändå bör tydliggöras genom uttryckliga undantag i angivna lagar. Eftersom en sådan hantering skulle avvika från hur bestämmelserna i OSL normalt hanteras i förhållande till bestämmelser om tystnadsplikt för enskilt anställda i annan lagstiftning anser regeringen dock inte att det är lämpligt att införa sådana uttryckliga bestämmelser. Det skulle snarare skapa oklarhet om uttrycket ”obehörigt röjande” fortsättningsvis ska

Prop. 2017/18:147

285

Prop. 2017/18:147 tolkas med beaktande av relevanta sekretessbrytande bestämmelser i OSL.

Hantering av uppgifterna hos mottagande myndigheter

I promemorian föreslås att anmälan ska kunna göras både till kontroll- myndigheten och till Polismyndigheten. Det hänvisas till att både läns- styrelsen och Polismyndigheten ska fatta beslut om omedelbara om- händertaganden av djur som är utsatta för lidande i de situationer som anges i 32 § djurskyddslagen (se också avsnitt 14.6). Polismyndigheten har också, till skillnad från länsstyrelserna, bemanning dygnet runt och kan fatta beslut om omhändertagande även utanför ordinarie kontorstid. Regeringen instämmer i denna bedömning.

Enligt 21 kap. 1 § OSL gäller sekretess hos alla myndigheter för upp- gift som rör en enskilds hälsa eller sexualliv, såsom uppgifter om sjuk- domar, missbruk, sexuell läggning, könsbyte, sexualbrott eller annan liknande uppgift, om det måste antas att den enskilde eller några när- stående till denne kommer att lida betydande men om uppgiften röjs. Bestämmelsen är med andra ord tillämplig även hos kontrollmyndigheten för djurskydd och hos Polismyndigheten. Till skillnad från bestämmel- serna om sekretess hos hälso- och sjukvården och socialtjänsten i 25 kap. 1 § respektive 26 kap. 1 § OSL gäller dock enligt 21 kap. 1 § OSL en presumtion för offentlighet och för sekretess krävs det dessutom att den enskilde eller närstående till denne måste antas lida betydande men om uppgiften röjs. Sekretesskyddet för uppgifterna är därmed avsevärt sva- gare än i 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § OSL.

I promemorian föreslås, till skillnad från i utredningen, att det införs nya bestämmelser om sekretess hos djurskyddskontrollmyndigheten och Polismyndigheten som innebär att samma starka sekretesskydd som hos hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska gälla för de uppgifter som lämnats dit med stöd av den sekretessbrytande bestämmelsen. Det påpe- kas att anmälan i sig är ett resultat av den särskilda insyn i enskildas personliga förhållanden som hälso- och sjukvården och socialtjänsten har. Uppgifterna om djurskyddsproblemen är ofta sådana som inte skulle ha kommit kontrollmyndigheten (eller Polismyndigheten) till känna utan en anmälan från personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Det är därför rimligt att de ges ett starkare skydd än uppgifter som kommer in till kontrollmyndigheten på annat sätt. Sekretessen föreslås inte hindra att uppgift lämnas från Polismyndigheten till kontrollmyndig- heten för djurskydd. Om uppgiften vidarebefordras från Polismyndighet- en till länsstyrelsen ska sekretess även gälla hos länsstyrelsen.

Flera remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Västra Sverige, Helsingborgs tingsrätt, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Stockholms läns landsting och Svenska Journalistförbundet ifrågasätter om det är rimligt att det ska råda en presumtion för sekretess även hos länsstyrelsen och Polis- myndigheten för de uppgifter som lämnas. I denna myndighetsutövning finns ett befogat insynsintresse på ett annat sätt än när uppgifterna hante- ras inom vård och omsorgens faktiska verksamhet. Andra remissinstan- ser, bl.a. Förvaltningsrätten i Umeå och Handikappförbunden, in- stämmer däremot i promemorians bedömning att ett sådant starkt sekre-

tesskydd är lämpligt.

286

Enligt regeringens bedömning kommer vare sig länsstyrelserna eller Polismyndigheten att fatta beslut enbart grundade på uppgifterna i en inkommen anmälan. I stället kommer sådana uppgifter i de allra flesta fall att innebära att de mottagande myndigheterna själva måste göra en fortsatt utredning och att eventuella beslut som fattas måste baseras på den beslutsfattande myndighetens egen utredning. För de uppgifter som tillförs ärendet genom de mottagande myndigheternas utredning råder samma sekretesskydd som i övriga djurskyddsärenden, dvs. det finns enligt bestämmelsen i 21 kap. 1 § OSL en presumtion för offentlighet. Regeringen anser därför, av de skäl som anförs i promemorian, att de i promemorian föreslagna bestämmelserna om starkare sekretess hos mottagande myndigheter för de uppgifter som lämnats med stöd av den sekretessbrytande bestämmelsen bör införas. Regeringen föreslår dock att det i de nya bestämmelserna i 32 kap. 10 a § och 35 kap. 23 a § OSL ska anges att sekretessen gäller uppgifter som av djurskyddsskäl har lämnats av personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Därmed tydliggörs att den starkare sekretessen också omfattar uppgifter som lämnats av personal i en enskild verksamhet.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län och general- läkaren föreslår att det ska vara möjligt även för länsstyrelsen att lämna sekretessbelagda uppgifter till Polismyndigheten. Länsstyrelserna menar att det är angeläget för Polismyndigheten att ha tillgång till uppgifter som är nödvändiga för att bemötande och hantering av verkställigheten ska bli så bra som möjligt för djurhållaren. Uppgifterna kan också behövas för utredning av brott.

Regeringen bedömer dock att det bör vara tillräckligt för verkställig- heten att länsstyrelsen kan lämna information till Polismyndigheten från sin egen utredning. Dessutom ska länsstyrelserna i enlighet med försla- gen i propositionen Renodling av Polismyndighetens arbetsuppgifter när länsstyrelserna tar över uppgifter på djurområdet (prop. 2016/17:224) från och med den 1 juni 2018 själva ansvara för att verkställa omhänder- taganden i de flesta fall, se avsnitt 14.5 och 14.6. Även en eventuell brottsanmälan bör baseras på länsstyrelsens egen utredning. Det förtjänar här att understrykas att syftet med den sekretessbrytande bestämmelsen inte är att lagföra djurhållare för brott utan att stoppa ett pågående djurli- dande.

Generalläkaren påtalar också behovet av att kunna överföra uppgifter till en annan kontrollmyndighet.

Regeringen bedömer att behovet av att överföra just de uppgifter som inkommit från hälso- och sjukvården eller socialtjänsten till en annan kontrollmyndighet bör vara relativt litet. Om det finns behov av att lämna information till en annan länsstyrelse bör den i normalfallet kunna be- gränsas till de uppgifter som framkommit i den ursprungliga länsstyrel- sens egen utredning. Det kan dock i något fall tänkas att det redan när en anmälan kommer in, och innan länsstyrelsen hinner göra någon egen utredning, kan konstateras att anmälan bör lämnas över till en annan länsstyrelse, t.ex. för att den djurhållare som avses i anmälan är bosatt i eller har flyttat till ett annat län. Det bör därför införas en möjlighet för kontrollmyndigheten att överlämna uppgiften till en annan kontrollmyn- dighet. Det bör också genom en kompletterande bestämmelse tydliggöras

Prop. 2017/18:147

287

Prop. 2017/18:147 att i sådana fall ska den starkare sekretessen gälla även hos den motta- gande kontrollmyndigheten.

Dataskyddsaspekter

Som Datainspektionen påpekar måste, om det utlämnande av uppgifter som avses i den föreslagna bestämmelsen också innebär behandling av personuppgifter, sådan behandling ske enligt gällande dataskyddsregler såväl av den som gör anmälan som hos mottagande myndighet. De per- sonuppgifter som avses är djurhållarens namn, adress och eventuella andra kontakt- eller identitetsuppgifter.

När personuppgifter behandlas inom hälso- och sjukvården blir nor- malt patientdatalagen (2008:355) tillämplig. Personuppgiftslagen (1998:204) tillämpas på vårdgivarens behandling av personuppgifter om en viss fråga inte har reglerats särskilt i patientdatalagen. Behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten regleras framförallt i lagen (2001:454) och förordningen (2001:637) om behandling av personupp- gifter inom socialtjänsten.

Den 27 april 2016 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behand- ling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här kallad dataskyddsförordningen. Dataskyddsförordningen, som utgör en ny generell reglering för personuppgiftsbehandling inom EU, ersätter det nuvarande dataskyddsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om behandling av det fria flödet av sådana uppgifter) och därmed även personuppgiftslagen när den börjar tillämpas den 25 maj 2018. I anledning av detta pågår för närvarande arbete med att se över och anpassa de svenska dataskydds- bestämmelserna till den nya EU-förordningen. Dataskyddsutredningen har i sitt betänkande Ny dataskyddslag –Kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (SOU 2017:39) lämnat förslag till en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning. Förslag till ändringar i bl.a. patientdatalagen och lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten har också lämnats i Socialdata- skyddsutredningens betänkande (SOU 2017:66).

Den sekretessbrytande bestämmelsen föreslås, i enlighet med vad som har angetts i avsnitt 16.2, träda i kraft den 1 april 2019. Det måste därför bedömas om ett utlämnande av uppgifter som också utgör behandling av personuppgifter är förenligt med de dataskyddsbestämmelser som kommer att tillämpas från och med den 25 maj 2018.

Av dataskyddsförordningen framgår att behandling av personuppgifter är laglig bl.a.

–om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c), eller

–om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighets- utövning (artikel 6.1 e).

288

Enligt 6 § andra stycket i lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten anges att personuppgifter får behandlas för uppgiftsutläm- nande som föreskrivs i lag eller förordning. I förarbetena till lagen (se prop. 2000/01:80 s. 143) angavs att när bestämmelser som innebär att myndigheter eller enskilda får eller ska lämna ut uppgifter har införts får det förutsättas att det har gjorts en avvägning mellan intresset av att upp- giften lämnas ut och intresset av att skydda enskilda personers integritet, vid vilken avvägning man funnit att uppgiften bör lämnas ut. Det ansågs därför inte att frågan om utlämnande i sådana fall behövde regleras sär- skilt i lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Det- samma uttalades också i förarbetena till patientdatalagen (se prop. 2007/08:126, s. 60) när det gäller en bestämmelse med motsvarande innehåll i 2 kap. 5 § första meningen patientdatalagen.

Socialdataskyddsutredningen gör bedömningen att de nuvarande be- stämmelserna i 2 kap. 5 § första meningen patientdatalagen och 6 § andra stycket lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten är förenliga med dataskyddsförordningen och att bestämmelserna därmed kan och bör behållas. I betänkandet konstateras att i den mån uppgifts- utlämnandet inte grundar sig på en skyldighet utan en möjlighet att lämna uppgifter får uppgiftslämnandet anses utgöra en arbetsuppgift av allmänt intresse enligt artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen (se SOU 2017:66, s. 326–327 och 396–397).

Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att behandling av personuppgifter genom ett utlämnande av uppgifter som görs av personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten med stöd av den före- slagna sekretessbrytande bestämmelsen i allmänhet bör vara förenlig med artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen och bestämmelserna i 2 kap. 5 § första meningen patientdatalagen och 6 § andra stycket lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. För att person- uppgiftsbehandlingen i det enskilda fallet ska vara tillåten förutsätts gi- vetvis också att övriga tillämpliga krav i dataskyddsförordningen upp- fylls, se särskilt artikel 5 om principer för behandling av personuppgifter.

När uppgifterna kommer till länsstyrelsen bör de där fortsatt kunna be- handlas på samma sätt som andra personuppgifter hos länsstyrelsen som en del av länsstyrelsens myndighetsutövning (med stöd av artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen). Även Polismyndigheten bör med stöd av arti- kel 6.1 e i dataskyddsförordningen ha möjlighet att behandla uppgifterna.

Den nu aktuella behandlingen av personuppgifter avser, som har an- getts ovan, namn och adress samt eventuella andra identitets- eller kon- taktuppgifter som är nödvändiga för att beskriva var djuret finns. Rege- ringen gör bedömningen att det intrång i den personliga integriteten som behandlingen av sådana personuppgifter innebär är proportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvas med behandlingen, nämligen att se till att kontrollmyndigheten kan ingripa för att stoppa en pågående vanvård av ett djur som i princip undantagslöst innebär lidande för dju- ret.

Prop. 2017/18:147

289

gott skick vid provtillfället innebär förslaget ett förbud mot att delta i Prop. 2017/18:147 provet. Det bedöms i de flesta fall vara osannolikt att ett djur som inte är

i gott skick kan genomgå ett prov med framgång. Någon direkt inverkan på enskildas eller företagens ekonomi till följd av utebliven vinst vid det aktuella provet bedöms förslaget därför knappast ha. Däremot kan det inte uteslutas att själva deltagandet i ett prov i vissa fall kan innebära fördelar, t.ex. från marknadsföringssynpunkt eller utifrån möjligheten att delta i andra prov eller tävlingar. Detta kan i sin tur leda till minskade intäkter, t.ex. vid försäljning av det aktuella djuret eller av avkommor till detta eller av avelsmaterial (ägg eller sperma) från djuret. Det är svårt att bedöma i vilken omfattning antalet djur som inte får delta kommer att öka med den nya bestämmelsen. Remissutfallet indikerar dock att det endast handlar om ett mindre antal fall.

Förslaget kommer också att få till följd att prov som genomförs på ett sådant sätt att det medför lidande även för djur som är i gott skick, inte längre kommer att vara tillåtna. Ett prov som genomförs i dag och som kan komma att omfattas av förbudet är grytanlagsprov för jakthundar i vilka levande grävling används. Det kan inte heller uteslutas att andra prov, t.ex. av tjänste- eller räddningshundar, kan innebära ett visst mått av lidande för hunden. Regeringen har dock föreslagit att det ska finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer att meddela föreskrifter om undantag från förbudet mot lidande vid prov. Regeringens avsikt är att grytanlagsprov, i avvaktan på ytter- ligare utredning, ska undantas från förbudet. Det kommer även att finnas möjlighet att undanta andra prov som utförs för samhällsnyttiga ändamål. Enligt regeringens bedömning kommer förslaget inte att påverka på- gående provverksamheter i någon större utsträckning.

19.3Förbud mot dopning och andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament

Regeringen har i avsnitt 8.2 föreslagit att det nu gällande förbudet mot dopning i 18 § djurskyddslagen utvidgas till att gälla också inför träning till och vid deltagande i prov. Vidare föreslår regeringen att det förtydli- gas att bestämmelsen avser åtgärder som kan – dvs. har potential – att påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.

När det gäller träning inför och deltagande i prov bedöms förslaget medföra förbättrade möjligheter till konkurrens på lika villkor för dem som deltar i prov. Det kan innebära ökade möjligheter att delta i ett visst prov för dem som har djur som är friska och i gott skick. Detta kan i sin tur medföra positiva effekter för djurets marknads- och avelsvärde. För de enskilda djurhållare och företag vars djur är dopade eller utsatta för andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga, innebär förslaget ett förbud mot att delta i provverksamheten eller att de kommer att diskvalificeras från verksamheten. Det får till följd att djur- hållaren eller företaget går miste om den vinst som ett deltagande hade kunnat medföra. Förslaget bedöms även kunna påverka det aktuella dju-

291

Prop. 2017/18:147 rets marknads- och avelsvärde negativt. Hur många som påverkas nega- tivt av den föreslagna ändringen är dock svårt att bedöma.

Ändringen att förbudet avser åtgärder som kan påverka djurets prestat- ionsförmåga eller temperament är främst ett förtydligande i förhållande till gällande rätt (se närmare om detta i avsnitt 8.2) och bedöms inte i sig ha några omedelbara konsekvenser för djurhållare.

19.4Ändringar i bestämmelsen om djurförbud

Regeringen har föreslagit att bestämmelsen om djurförbud ges en ändrad utformning i förhållande till nuvarande lag, se avsnitt 14.1–14.2.

Ändringarna både ökar och inskränker djurförbudens tillämpnings- område i jämförelse med dagens bestämmelse. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att få till stånd en mer nyanserad och proportionerlig användning av djurförbuden. Regeringens avsikt är varken att öka eller att minska det totala antalet djurförbud som meddelas. Avsikten är i stället att djurförbud ska användas i delvis andra fall än som sker i dag. Djurförbud föreslås framförallt beslutas i de fall där det utifrån en hel- hetsbedömning är befogat från djurskyddssynpunkt.

Det är mycket svårt att bedöma om och i så fall i vilken utsträckning de föreslagna ändringarna kommer att påverka det totala antalet djurförbud som beslutas. Enligt uppgifter från Jordbruksverket finns det ungefär 2 000 personer i Sverige med djurförbud. Regeringen uppskattar att en eventuell minskning eller ökning av antalet beslutade djurförbud kommer att vara mycket liten. Det är sannolikt endast i ett fåtal situationer som det kommer att vara aktuellt att besluta ett djurförbud redan vid den första överträdelsen av djurskyddslagen och där inte redan någon av de andra grunderna för att meddela ett djurförbud är för handen. Det be- döms också endast vara i ett begränsat antal fall som det bedöms vara sannolikt men inte uppenbart att djurhållaren inte på nytt kommer att brista i omhändertagandet av sina djur.

Klargörandet av att länsstyrelserna kan besluta om s.k. partiella djur- förbud bedöms leda till att länsstyrelserna kommer att tillämpa denna möjlighet i fler fall än i dag. Även när det gäller partiella djurförbud bedöms dock utrymmet för att meddela sådana förbud att vara begränsat.

Mot bakgrund av vad som har nämnts bedömer regeringen att de före- slagna ändringarna i tillämpningsområdet för djurförbud sammantaget endast i begränsad utsträckning kommer att påverka antalet beslutade djurförbud.

De föreslagna ändringarna bedöms dock vara av stor betydelse för de enskilda djurhållarna eftersom djurförbud är en så ingripande åtgärd för dem. Djurförbud har ofta en stor emotionell påverkan på den som får ett sådant förbud och för näringsidkare som har djurhållning i sin verksam- het innebär ett djurförbud vidare att det kan bli omöjligt att bedriva den aktuella verksamheten eller delar av den. Det innebär naturligtvis en betydande påverkan också på den enskildes eller företagets ekonomi. För personer som i stället för ett totalt förbud att ha hand om djur får ett par- tiellt djurförbud, mildras verkningarna av djurförbudet i motsvarande mån.

292

För länsstyrelserna, som är den myndighet som beslutar om djurförbud, bedöms det föreslagna klargörandet av möjligheten att besluta om parti- ella djurförbud, innebära en viss ökad arbetsbörda. Detta eftersom parti- ella djurförbud medför ett behov av att länsstyrelsen också kontrollerar att den enskilde förmår att sköta sitt nya, begränsade djuransvar.

Regeringen har också föreslagit att det ska förtydligas att länsstyrelsen ska upphäva ett djurförbud om det inte längre behövs. Att beslut omprö- vas gäller redan i dag enligt den praxis om omprövning som finns på förvaltningsrättens område. Förtydligandet om omprövning i lagen kan möjligen leda till att fler personer begär omprövning, vilket i så fall inne- bär en något ökad arbetsbörda för länsstyrelserna. Det är dock inte möj- ligt att bedöma i vilken utsträckning antalet omprövningar kommer att öka.

Övriga föreslagna ändringar i djurförbudens tillämpningsområde be- döms dock inte medföra något nytt ytterligare arbete för länsstyrelserna.

Länsstyrelserna tog över ansvaret för djurskyddskontrollen från kommunerna 2009. Enligt Jordbruksverkets statistik över djurskydds- kontrollerna har länsstyrelserna sedan dess genomfört i genomsnitt ca 12 400 inspektioner per år. Dessa har lett till ca 220 beslut om djurförbud per år. Sammantaget anser regeringen att den något ökade arbetsbördan till följd av de partiella djurförbud som länsstyrelserna kan förväntas meddela samt till följd av ett eventuellt ökat antal omprövningar av be- slut om djurförbud, är så liten att den kan och bör hanteras inom ramarna för länsstyrelsernas ordinarie verksamhet.

Jordbruksverket bedöms få ett visst ytterligare arbete med att uppdatera kontrollvägledningar och checklistor för djurskyddskontrollen men detta arbete bedöms inte var mer omfattande än att det ryms inom ramen för myndighetens ordinarie verksamhet.

Det kan inte uteslutas att det i viss utsträckning förändrade tillämp- ningsområdet för djurförbud kan medföra att ett något större antal beslut om djurförbud kommer att överklagas i ett inledningsskede. Detta med- för i så fall en något ökad måltillströmning för de allmänna förvaltnings- domstolarna under denna fas. På lite längre sikt bedöms dock antalet överklaganden vara detsamma eller till och med minska, med hänsyn till att de föreslagna ändringarna syftar till att främja en mer nyanserad och proportionerlig tillämpning av djurförbud.

De senaste åtta åren har, som nämnts ovan, i genomsnitt ca 220 djur- förbud beslutats per år. Hur många beslut om djurförbud som överklagas redovisas dock inte i Jordbruksverkets statistik.

Av Domstolsverkets årsredovisning 2016 framgår att under den senaste femårsperioden har det genomsnittliga antalet inkomna mål (exklusive migrationsmålen) till de allmänna förvaltningsdomstolarna uppgått till drygt 104 000 mål per år.

Enligt Domstolsverkets statistik har förvaltningsrätterna under 2016 avgjort ca 660 mål enligt djurskyddslagen. Av dessa mål utgör ungefär en tredjedel mål om djurförbud. De föreslagna ändringarna i djurför- budets tillämpningsområde kommer troligtvis endast i mycket begränsad utsträckning att påverka antalet beslutade djurförbud och därmed arbets- belastningen för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Förtydligandet om att länsstyrelserna ska ompröva djurförbud kan leda till en något ökad arbetsbörda för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ökningen är

Prop. 2017/18:147

293

Prop. 2017/18:147 emellertid svår att bedöma. De kostnader som kan uppkomma för domstolarna ryms inom domstolarnas befintliga ekonomiska ramar.

19.5Möjlighet för den som fått djurförbud att själv avveckla sin djurhållning

Regeringen har i avsnitt 14.3 föreslagit en bestämmelse om att den som har meddelats ett djurförbud i vissa fall själv ska få avveckla sitt djur- innehav på lämpligt sätt. Även denna möjlighet förväntas användas i en begränsad utsträckning.

Ändringen bedöms dock innebära påtagliga fördelar för de enskilda djurhållare som får möjlighet att avveckla djurinnehavet själva. Möjlig- heten att avveckla djurinnehavet själv innebär dels att djurhållaren kan påverka intäkterna från avvecklingen och dels att han eller hon kan und- vika kostnaderna för samhällets ingripande i form av ett omhänder- tagande av djuret eller djuren. Förslaget bedöms därmed minska kostna- derna för de aktuella djurhållarna eller för deras företag.

Även statens kostnader för verkställandet av omhändertaganden av djur bedöms sammantaget minska något med förslaget. Visserligen kan det tänkas att en djurhållare i något enstaka fall inte avvecklar sin djur- hållning i enlighet med länsstyrelsens föreläggande om detta och att länsstyrelsen därför nödgas omhänderta djuren ändå. Detta får i så fall till följd att länsstyrelsen behöver besluta två gånger i stället för en gång i ärendet. För övriga fall innebär dock förslaget besparingar eftersom kostnaderna för verkställigheten av omhändertagandet helt uteblir i dessa fall. För länsstyrelserna kan, i något enstaka fall när djurhållaren inte följer föreläggandet om att avveckla sin djurhållning, ytterligare kostna- der uppkomma till följd av det dubbla beslutsfattandet i ärendet men dessa kostnader bedöms vara försumbara.

I vilken omfattning som besparingar av kostnaderna för verkställighet av omhändertagandebeslut kommer att kunna göras är svårt att uppskatta, dels med hänsyn till att det är svårt att på förhand veta i hur många fall det kan bli aktuellt med en egen avveckling av djurinnehavet, dels med hänsyn till att Polismyndigheten inte redovisar kostnaderna för om- händertaganden av djur särskilt.

Regeringen föreslog, i propositionen Renodling av Polismyndighetens arbetsuppgifter när länsstyrelserna tar över polisens uppgifter på djur- området (prop. 2016/17:224), att länsstyrelserna bl.a. ska ta över huvud- ansvaret för att verkställa beslut om omhändertaganden av djur som sker med stöd av djurskyddslagen och lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. I den nämna propositionen uppskattades de samman- lagda kostnaderna för länsstyrelserna för att ta över polisens uppgifter uppgå till 68 miljoner kronor per år. Av dessa bedöms länsstyrelserna kunna få tillbaka ca 10 miljoner kronor per år genom återkrav från djurägarna. Beräkningarna i propositionen baseras framför allt på de uppskattningar som gjordes i betänkandet Med fokus på kärnuppgifterna

– En angelägen anpassning av Polismyndighetens uppgifter på djur- området (SOU 2015:3) och på bedömningar från länsstyrelserna. Av det

nämnda betänkandet framgår att länsstyrelserna bedömdes få en ärende-

294

ökning om ca 3 700 ärenden per år. Om kostnaderna fördelas per ärende Prop. 2017/18:147 innebär detta i så fall en genomsnittlig kostnad per ärende om ca 15 700

kronor. Av dessa kostnader utgör ungefär 40 procent kostnader för myn- digheternas eget arbete och ungefär 60 procent av s.k. externa kostnader, dvs. kostnader för att exempelvis transportera och stalla upp djur samt kostnader för att behandla och avliva djur.

19.6Åtgärder kopplade till övergivna och förvildade djur

Regeringen har i avsnitt 7.9 föreslagit att det införs ett uttryckligt förbud mot att överge djur av tamdjursart. Detta innebär ett förtydligande av gällande rätt. Det tydliga förbudet bedöms dock kunna bidra till att färre djur överges, vilket är positivt från djurskyddssynpunkt och minskar behovet av ingripanden från samhällets sida.

Regeringen har vidare i avsnitt 6.2 föreslagit att det förtydligas att övergivna och förvildade djur av tamdjursarter, som inte ingår i en eta- blerad population, omfattas av djurskyddslagen. I avsnitt 14.6 har rege- ringen vidare föreslagit att länsstyrelsen eller Polismyndigheten ska be- sluta att omedelbart omhänderta ett sådant djur om det är utsatt för li- dande, såvida djuret inte är så sjukt eller skadat att det omedelbart måste avlivas. Beträffande vissa arter, t.ex. katter, bör man enligt regeringens uppfattning utgå från att djuret lider när det inte hålls av människor. För djur som inte kan anses vara utsatta för lidande eller som ingår i etable- rade populationer ska däremot inte något omhändertagande enligt djur- skyddslagen ske.

Förslaget bedöms inte medföra några konsekvenser för ägare eller djurhållare eftersom det är först när djuret saknar koppling till en männi- ska som de föreslagna ändringarna aktualiseras.

För staten bedöms förslaget dock få vissa konsekvenser genom att re- geringen förtydligar att samhället har ett ansvar för att ingripa och om- händerta övergivna och förvildade djur som lider.

Det saknas säkra uppgifter om hur många övergivna och förvildade katter som finns i Sverige. Antalet har i vissa fall uppskattats uppgå till ca 100 000 katter. När det gäller andra djurslag än katter bedöms det dock endast röra sig om ett mycket begränsat antal djur.

Redan i dag förekommer det att övergivna och förvildade djur omhän- dertas med stöd av 32 § i den nu gällande djurskyddslagen.

Enligt uppgifter ur djurskyddskontrollregistret för åren 2014–2016 framgår att länsstyrelserna fattar beslut om omhändertaganden av katter i knappt 500 ärenden per år. Det saknas dock säkra uppgifter om hur många av ärendena som rör övergivna och förvildade katter och hur många katter per ärende det rör sig om. Enligt uppgifter från länsstyrel- serna finns det stora skillnader i hur de olika länen handlägger ärenden om övergivna och förvildade katter. Några län beslutar i princip aldrig om omhändertaganden utan polisen tar i stället hand om dessa ärenden med stöd av § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (till- synslagen) eller lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen). Så som

295

Prop. 2017/18:147 framgår av utredningen varierar det sannolikt också mellan länen hur stora problem man har med övergivna och förvildade katter.

Enligt uppgifter från länsstyrelserna varierade andelen ärenden om övergivna och förvildade katter (i förhållande till det totala antalet ären- den om omhändertaganden av djur enligt 32 § djurskyddslagen) med mellan 0 och 75 procent mellan länen. Av betänkandet Med fokus på kärnuppgifterna – En angelägen anpassning av Polismyndighetens upp- gifter på djurområdet (SOU 2015:3) framgår att de tre storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne tillsammans står för en stor andel

– 60 procent – av samtliga omhändertaganden av djur. Enligt uppgifter inhämtade från länsstyrelserna 2016 uppgick i genomsnitt ungefär en tredjedel av ärendena om omhändertaganden av katter enligt 32 § djur- skyddslagen i dessa tre län övergivna och förvildade katter. Om man utgår från de tre storstadslänens uppskattningar om förekomsten av ären- den om övergivna och förvildade katter skulle i så fall i genomsnitt unge- fär 150 av de 800 ärendena om katter (som beslutats om i enlighet med 32 § djurskyddslagen) röra övergivna och förvildade djur.

Det saknas vidare säkra uppgifter om hur många ärenden som rör katter som Polismyndigheten handlägger.

Enligt det nyss angivna betänkandet (SOU 2015:3) handlade polisen 2013 cirka ett åttiotal ärenden om katter enligt 21 § tillsynslagen. Dessa ärenden utgjorde mindre än 10 procent av det totala antalet ärenden en- ligt tillsynslagen samma år. Övriga ärenden enligt tillsynslagen rörde fram för allt farliga eller störande hundar. Enligt samma betänkande uppskattas Polismyndigheten vara involverad i ca 2 400 djurskyddsären- den per år men det saknas helt uppgifter om hur många av dessa som rör ärenden om övergivna och förvildade katter.

Inte heller går det att få fram några aktuella uppgifter om hur många katter som hanteras av Polismyndigheten i enlighet med hittegodslagens regler. Länsstyrelserna och de dåvarande polismyndigheterna har, vilket framgår av djurskyddsutredningens betänkande, gjort en grov uppskatt- ning av de resurser som myndigheterna lägger på ärenden om herrelösa katter. Av betänkandet framgår att av de cirka 15 årsarbetskrafter som uppskattas att polisen lägger ner på kattärenden används ungefär nio årsarbetskrafter för ärenden om omhändertagande av katter enligt djur- skyddslagen och ungefär sex årsarbetskrafter för ärenden om katter som handläggs enligt hittegodslagen. Det vill säga ca 60 procent av årsarbets- krafterna används för ärenden enligt djurskyddslagen och ca 40 procent för ärenden enligt hittegodslagen. Samtidigt redovisas det också att polisen handlägger 871 ärenden som gäller verkställighet av beslut enligt djurskyddslagen och 1 819 kattärenden enligt hittegodslagen. Även om omhändertagandena enligt djurskyddslagen alltså endast står för ungefär en tredjedel av ärendena drar de nästan två tredjedelar av resurserna.

Sammanfattningsvis saknas det alltså en heltäckande bild av hur många övergivna och förvildade katter som finns och i vilken omfattning de som finns omhändertas. Regeringen bedömer vidare att omfattningen har varierat genom åren och mellan olika länsstyrelser och polismyndigheter. Mot bakgrund av att detta är det mycket svårt att uppskatta hur många fler omhändertaganden av djur det av regeringen föreslagna förtydligan- det kommer att leda till. I praktiken kommer länsstyrelserna att kunna

296

agera i dessa ärenden först då de på ett eller annat sätt får kunskap om att Prop. 2017/18:147 det finns övergivna eller förvildade djur på ett visst ställe.

Länsstyrelserna och polismyndigheterna har, som nämnts ovan, gjort en grov uppskattning av de resurser som myndigheterna lägger på ären- den om herrelösa katter. Under 2010 rörde det sig om drygt 3 miljoner kronor för länsstyrelserna och ca 12 miljoner kronor för polismyndighet- erna, dvs. sammanlagt 15 miljoner kronor per år. Dessa kostnader kan förväntas öka något till följd av regeringens förslag i denna del.

I prop. 2016/17:224 föreslogs att vissa av Polismyndighetens djurrela- terade arbetsuppgifter ska föras över till länsstyrelserna från och med den 1 juni 2018. Länsstyrelserna ska bl.a. få det huvudsakliga ansvaret för att transportera, förvara, sälja, skänka bort och låta avliva djur som om- händertagits med stöd av djurskyddslagen. Polismyndigheten ska dock även fortsättningsvis kunna besluta om att omhänderta djur med stöd av 32 § djurskyddslagen i situationer då t.ex. en polis under jourtid upptäck- er djur som lider svårt. Om Polismyndigheten beslutat om ett sådant omedelbart omhändertagande ska myndigheten dock informera länssty- relsen om detta och länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Om länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för verkställigheten av beslutet.

Polismyndighetens kostnader för verkställighet av beslut om om- händertaganden kommer därför att minska samtidigt som länsstyrelsernas kostnader kommer att öka i motsvarande mån. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att de ökade kostnaderna som regeringens förslag inne- bär framför allt kommer att drabba länsstyrelserna och endast få en för- sumbar påverkan på Polismyndighetens kostnader.

Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2017 att länsstyrelsernas resurser för djurskyddskontrollarbetet permanent ska förstärkas med 25 miljoner kronor per år. I budgetpropositionen för 2018 föreslog regeringen vidare en ytterligare permanent förstärkning om 15 miljoner kronor per år för länsstyrelsernas arbete med djurrelaterade uppgifter. Riksdagen har beslutat om resursförstärkningarna i enlighet med regeringens förslag.

Det är regeringens uppfattning att eventuella kostnadsökningar till följd av det nu aktuella förslaget ska hanteras inom ramen för myndig- heternas befintliga anslag.

19.7Polismyndighetens möjligheter att omedelbart omhänderta djur från personer med djurförbud

Regeringen har i avsnitt 14.8 föreslagit att Polismyndigheten ska ha möj- lighet att omedelbart omhänderta djur som hålls av någon som har djur- förbud. Polismyndigheten ska skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet och länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Enligt 32 § i den nu gällande djurskyddslagen och enligt försla- get till ändringar i 32 § djurskyddslagen i prop. 2016/17:224 saknar polisen i dag en möjlighet att omedelbart omhänderta djur från personer

med djurförbud i de fall där det inte är uppenbart att djuret lider. I stället

297

Prop. 2017/18:147 har polisen fått vända sig till länsstyrelsen som då fattar ett beslut om omhändertagande enligt 31 § tredje punkten i djurskyddslagen. Däremot har polisen haft möjlighet att besluta om ett omedelbart omhänderta- gande av djur som är utsatta för lidande om det bedöms som utsiktslöst att felet blir avhjälpt, eller ägaren till djuret är okänd eller inte kan an- träffas eller om det bedöms som absolut nödvändigt från djurskydds- synpunkt.

För Polismyndigheten innebär förslaget en viss ökad administration. För länsstyrelserna minskar administrationen i motsvarande omfattning. Med hänsyn till att Polismyndigheten kan ingripa omedelbart minskar dock också risken för att djurhållaren hinner skaffa undan djuret eller på annat sätt försvåra verkställigheten av beslutet om omhändertagandet, vilket innebär ett mer effektivt myndighetsingripande. För staten som helhet bedöms förslaget därför snarast innebära en mer effektiv resursan- vändning. Den förskjutning av kostnaderna mellan länsstyrelserna och Polismyndigheten som förslaget förväntas resultera i bedöms vara för- sumbar och föranleder inte någon omfördelning av respektive myndig- hets anslag.

Möjligheten för polisen att omedelbart ingripa kan också innebära att det totala antalet beslut om omhändertaganden som meddelas ökar något. Sedan länsstyrelserna tog över ansvaret för djurskyddskontrollen 2009 har antalet beslut om omhändertaganden varierat mellan 629 beslut och 1 185 beslut per år. I genomsnitt har det handlat om ca 980 beslut om omhändertaganden per år. Antalet beslut om djurförbud har legat relativt konstant under hela denna period på i genomsnitt ca 220 djurförbud per år. I genomsnitt har antalet omedelbara omhändertaganden enligt 32 § djurskyddslagen utgjort drygt 80 procent av det totala antalet omhänder- taganden, vilket motsvarar i genomsnitt 818 ärenden per år.

Så som redovisats i avsnitt 19.5 beträffande eget avvecklande av djur- innehav, är beslut om omhändertaganden av djur förenade med vissa kostnader för såväl de enskilda djurhållarna som för Polismyndigheten i de fall då den enskilde inte bär kostnaderna för omhändertagandet själv. Kostnaderna till följd av detta förslag bedöms dock inte bli större än att de ryms inom ramen för myndigheternas befintliga anslag.

19.8Ändringar i straffbestämmelserna

Regeringen har i avsnitt 15.1 och 15.4–15.6 föreslagit förändringar i förhållande till gällande straffbestämmelser i djurskyddslagen som bl.a. innebär att enbart överträdelser av vissa uppräknade bestämmelser i lagen och förordningen samt vissa angivna EU-bestämmelser kommer att ha böter eller fängelse i högst två år i straffskalan. I dagstraffbeläggs även överträdelser av samtliga föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och samtliga EU-bestämmelser som kompletteras av lagen med denna straffskala. I stället har föreslagits att enbart böter ska kunna dö- mas ut för överträdelser av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, med undantag för överträdelser som anges särskilt i 10 kap. 3 § i rege- ringens förslag, och för överträdelse av föreskrifter som har meddelats med stöd av vissa bemyndiganden som anges i lagen. Detta bedöms dock

298

inte medföra några direkta konsekvenser för enskilda, myndigheter eller Prop. 2017/18:147 domstolar eftersom fängelsestraff i praktiken inte har dömts ut för de

överträdelser som nu kommer att ha enbart böter som påföljd. Inte heller den omständigheten att det nu endast är föreskrifter meddelade med stöd av vissa angivna bemyndiganden som är straffbelagda bedöms innebära några praktiska konsekvenser av någon betydelse. Detta eftersom upp- räkningen, med något undantag, täcker samtliga föreskrifter med materi- ella djurskyddsbestämmelser som kan meddelas med stöd av djurskydds- lagen.

Regeringens förslag till ny djurskyddslag innebär också att vissa av de materiella bestämmelserna i lagen förtydligas, justeras eller utökas något. Detta innebär också att det straffbara området ändras något, vilket rege- ringen också har redogjort för i avsnitt 15.1. Regeringen bedömer dock inte att dessa ändringar medför några konkreta och beaktansvärda konse- kvenser för djurhållare, kontrollmyndigheter eller rättsväsendet.

19.9Den sekretessbrytande bestämmelsen

Regeringen har i avsnitt 18.2 föreslagit att det ska införas en ny sekre- tessbrytande bestämmelse som gör det möjligt för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att i vissa fall lämna uppgifter om djurskyddsproblem till kontrollmyndigheten eller Polismyndigheten. Det är framför allt djurskyddsproblem hos privatpersoner som håller säll- skapsdjur i hemmet som kan uppmärksammas av den aktuella persona- len. Vidare kan eventuella problem också komma att uppmärksammas hos sådana djurhållare som bedriver verksamhet i det egna hemmet men som är av en sådan omfattning att den kräver tillstånd enligt 6 kap. 4 § i lagförslaget (16 § i den nu gällande djurskyddslagen). Förslaget bedöms dock inte påverka lantbrukare eller andra företagare annat än i undan- tagsfall.

Möjligheten att bryta sekretessen är också begränsad till situationer med uppenbara djurskyddsproblem som inte har gått att lösa i samråd med den berörda djurhållaren. Detta medför att det endast är i ett be- gränsat antal fall som det kan komma ifråga att göra en anmälan till läns- styrelsen eller Polismyndigheten. Förslaget bedöms därför inte medföra några betydande merkostnader hos länsstyrelserna och Polismyndighet- en. De ärenden som kan tillkomma på grund av den nya anmälningsmöj- ligheten ska därför hanteras inom ramen för befintliga anslag.

Förslaget bedöms inte heller ha några omfattande konsekvenser för hälso- och sjukvården, socialtjänsten eller verksamheter enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. För den personal som direkt kommer att beröras av förslaget innebär det dock en möjlighet att komma till rätta med en situation på arbetsplatsen som annars kan upplevas som mycket bekymmersam. Det kan dock finnas ett behov av vissa inledande informationsinsatser gentemot berörda per- sonalgrupper. Skriftlig information om den nya lagstiftningen bör lämp- ligen tas fram av Socialstyrelsen, vid behov i samråd med Jordbruks- verket i egenskap av samordnande myndighet för djurskyddskontrollen. Därutöver bör det vara upp till varje verksamhetsutövare att se till att

299

19.10.3 Fixering och liknande begränsningar av djurs	Prop. 2017/18:147
rörelsefrihet

I avsnitt 7.6 har föreslagits att det införs ett krav på att djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt av veterinärmedicinska skäl, djurskyddsskäl, med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret eller av liknande berättigade skäl. I dag finns ingen sådan generell regle- ring av fixering. Det går inte att utesluta att vissa djurhållare kan bli tvungna att ändra sin hantering eller införskaffa ny utrustning till följd av den nya bestämmelsen. Regeringens uppfattning, bl.a. med beaktande av remissutfallet, är dock att de allra flesta djurhållare i Sverige redan an- vänder fixering och liknande rörelsebegränsning på ett sätt som överens- stämmer med den föreslagna bestämmelsen. Mot den bakgrunden be- dömer regeringen att det endast i mycket begränsad utsträckning kommer att uppstå kostnader för enskilda, företagare och myndigheter till följd av den föreslagna bestämmelsen.

19.10.4Förbud mot att tillfoga skada och använda viss utrustning

I avsnitt 7.11 har föreslagits ett uttryckligt förbud mot att tillfoga djur skada och att använda utrustning på ett sätt som kan orsaka djur lidande eller skada. De nya uttryckliga förbuden bedöms framför allt tydliggöra att djurhållare och andra som hanterar djur har en skyldighet att hantera djuren aktsamt och att undvika att använda utrustning som riskerar att orsaka djuren skada eller lidande. Att markera detta redan i lagen är vik- tigt för att förebygga att skador och lidande över huvud taget uppstår. Bestämmelsen bedöms däremot inte allmänt medföra att metoder och utrustning som är tillåtna att använda i dag blir förbjudna i framtiden. Dels finns det redan i dag, i 2 § första stycket i djurskyddslagen, ett all- mänt förbud mot att utsätta djur för onödigt lidande. Dels finns det, i 17 § första stycket i lagen, ett uttryckligt förbud mot att utsätta djur för lidande i samband med tävling eller träning för tävling eller i samband med förevisningar eller föreställningar för allmänheten. Jordbruksverket (och tidigare Djurskyddsmyndigheten) har med stöd av bemyndiganden i lagen och i djurskyddsförordningen meddelat flera olika bestämmelser om metoder och utrustning till djur. Till exempel regleras i 2 kap. 6 § i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2007:6) om hästhållning att utrustning till hästar ska vara väl anpassad, utformad och anbringad samt i sådant skick att den inte orsakar skador eller sjukdom. I 2 kap. 3 § i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:45) om träning och tävling med djur slås t.ex. vidare fast att utrust- ning, hjälpmedel eller metoder inte får användas på sådant sätt att det medför skada eller annat fysiskt eller psykiskt lidande för djuret. Även om det inte helt kan uteslutas att bestämmelsen i något fall medför att viss utrustning blir förbjuden borde sådan utrustning som i dag är känd som olämplig att använda till djur sannolikt redan träffas av de ovan nämnda förbuden eller bestämmelserna om utrustning i Jordbruksverkets

föreskrifter. Förslaget bedöms därför sammanfattningsvis inte leda till

301

Prop. 2017/18:147 några nya, negativa konsekvenser för enskilda eller för företag. Inte heller bedöms myndigheterna påverkas nämnvärt av förslaget.

19.10.5Skyldighet att avliva allvarligt sjuka och skadade djur

I avsnitt 9.1 har föreslagits att djurhållare ska vara skyldiga att avliva sina djur om djuret har en skada eller sjukdom som är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras. Bestämmelsen tar alltså sikte på situationer där det inte finns någon adekvat åtgärd som kan vid- tas för att behandla skadan eller sjukdomen och då det heller inte går att lindra det allvarliga lidande som sjukdomen eller skadan medför för djuret. Majoriteten av djurhållarna bedöms ta kontakt med veterinär eller djurhälsopersonal och efter samråd med dem avliva djuret när det inte finns utsikter att lindra djurets allvarliga lidande. Det kan dock inte ute- slutas att enstaka djurhållare, kanske framför allt när det gäller djur som hålls för hobby eller sällskapsändamål, väljer att hålla djuret vid liv i denna situation trots att detta förlänger lidandet för djuret. Den här före- slagna skyldigheten att avliva djur bedöms inte medföra några ökade kostnader för djurhållaren. Däremot kan det givetvis vara svårt känslo- mässigt för den begränsade krets djurhållare som mot sin vilja ska avliva ett djur. Förslaget bedöms inte innebära några direkta konsekvenser för myndigheter eller andra aktörer.

19.10.6 Bedövning vid operativa ingrepp

I avsnitt 9.2 har föreslagits ett uttryckligt krav på bedövning vid opera- tiva ingrepp. I nuvarande djurskyddslag finns inte något uttryckligt och generellt krav på bedövning. I stället föreskrivs i 25 § djurskyddsförord- ningen att vissa ingrepp ska ske under bedövning. Det har dock i avsnitt 9.2 också föreslagits att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får rätt att meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp. Av den allmänna motiveringen till bestämmelsen framgår att regeringens avsikt är att de operativa ingrepp som i dag får ske och faktiskt utförs utan bedövning som huvudregel ska vara tillåtna även fortsättningsvis. Förslaget bedöms mot den bakgrunden inte medföra några omedelbara och beaktansvärda konsekvenser för djurhållare, djurhälsopersonal eller myndigheter.

19.10.7 Bedövning vid avlivning genom avblodning

I avsnitt 10.1 har föreslagits att ett krav på bedövning ska gälla även när djur avlivas genom att avblodas även i andra fall än vid slakt. I avsnittet har det även föreslagits att det nuvarande undantaget från bedövnings- kravet vid nödsituationer tas bort och att det nuvarande bemyndigandet att föreskriva om undantag från kravet på bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner tas bort. Krav på bedövning vid avlivning i annat syfte än slakt finns dock också i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den

24 september 2009 om skydd för djur vid tidpunkten för avlivning.

302

Avlivning genom avblodning utan bedövning ska även fortsättningsvis Prop. 2017/18:147 vara tillåten vid nödavlivning i sådana situationer som anges i artikel 1.2

i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Det skärpta kravet på bedövning innebär att Jordbruksverket inte längre har möjlighet att i sina föreskrifter medge att kaniner, gnagare, tamillrar, fjäderfä och andra fåglar under 150 g avlivas genom dekapitering utan föregående bedövning (se 9 kap. 5 § i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd [SJVFS 2012:27] om slakt och annan avlivning av djur). Detta undantag kan dock tillämpas endast i ett fåtal fall. Bedömningen blir därför sammantaget att de nu föreslagna ändringarna i bestämmelsen om slakt och annan avlivning inte har annat än mycket begränsade konsekvenser för enskilda, företagare och myndigheter.

19.10.8 Kontrollmyndighetens rätt till tillträde

I avsnitt 13.7 har föreslagits att kontrollmyndigheternas rätt till tillträde förtydligas i vissa avseenden och att det införs vissa uttryckliga begräns- ningar när det gäller deras rätt att bereda sig tillträde till bostäder. Rege- ringens bedömning är dock att de förtydliganden och ändringar som föreslås återspeglar hur kontrollmyndigheterna faktiskt tillämpar be- stämmelsen redan i dag. Ändringarna bedöms därför inte ha några direkta konsekvenser vare sig för enskilda, företag eller myndigheter.

19.10.9Övriga förslag som innebär förtydliganden eller mindre justeringar

Regeringen har lämnat ett antal förslag som innebär förtydliganden eller mindre justeringar i förhållande till gällande rätt:

–I avsnitt 7.4 har föreslagits att foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov (och inte som i dag efter djurslagets).

–I avsnitt 7.7 har föreslagits ett krav på att det ska finnas tillräckligt med utrymme för att djuren ska kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt och ett krav på att klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvaringsutrymmen ska vara anpassade till djurens behov.

–I avsnitt 7.8 har föreslagits att det förtydligas att bestämmelserna om inredning och utrustning ska omfatta alla inhägnader utomhus och att inredning och utrustning inte får medföra en risk för att djur skadas eller att deras hälsa försämras.

–I avsnitt 7.14 har föreslagits ett något utökat bemyndigande för rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka dju- rens normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma.

Dessa förtydliganden eller mindre justeringar bedöms inte i sig medföra några omedelbara konsekvenser för enskilda, företag eller myndigheter.

303

Författningskommentar

Prop. 2017/18:147

20.1Förslag till djurskyddslag

1 kap. Inledande bestämmelser Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djur- välfärd och respekt för djur.

I bestämmelsen, som saknar motsvarighet i nuvarande lag, anges att lagen syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och att främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Men djurskydd avses främst förebyggande och förhindrande av lidande och sjukdom hos djur. Ett sådant skydd för djuren ska säkerställas genom de konkreta bestämmelser om djurhållning som finns i lagen och de före- skrifter som meddelas med stöd av lagen. Uttrycket djurvälfärd har den innebörden att djuret mår bra såväl fysiskt som psykiskt. Med respekt för djur förstås medvetenheten om och erkännandet av att djur är levande och kännande varelser med vissa behov som måste visas hänsyn. I detta ligger också att djur har ett egenvärde oavsett den nytta de har för männi- skan. Bestämmelsen om lagens syfte anger den effekt som lagstiftningen är avsedd att ha och innebär inte i sig några skyldigheter för enskilda.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen gäller djur som hålls av människan och viltlevande försöksdjur. I fråga om viltlevande försöksdjur tillämpas dock inte:

–2 kap. 4 § och föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,

och

–4 kap. 1 §.

Bestämmelserna i 9 kap. 4 och 6 §§ gäller också övergivna djur av tamdjursart samt förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i en etablerad population.

I bestämmelsen, som ersätter 1 § i nuvarande djurskyddslag, anges lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

I första stycket klargörs att lagen gäller alla djur som hålls av männi- skan oavsett art och viltlevande försöksdjur. Att ett djur hålls av männi- skan bör normalt förstås som att djuret är i en eller flera människors besittning genom att djurets rörelsefrihet på något sätt fysiskt begränsas. Vissa former av djurhållning bedrivs dock på ett annat sätt och kan inne- bära att djuren ibland eller alltid går lösa utomhus, men regelbundet får viss tillsyn och omsorg från människor. Detta gäller t.ex. katter och renar. Sådana djur får ändå anses som hållna av människan. Det före- kommer också att viltlevande katter tas om hand av enskilda i enlighet med olika varianter av den s.k. TNR-metoden. Med detta avses att djuren fångas in, steriliseras eller kastreras och sedan släpps ut igen. Ibland vidtas ytterligare åtgärder beträffande de katter som släpps ut, t.ex. att de får mat, tillsyn, kojor att söka skydd i och ges vård och behandling.

305

Prop. 2017/18:147 Dessa djur får anses som hållna i och med att de fångas in och överläm- nas till djurhälsopersonal för kastrering, sterilisering eller annan vård

	eller behandling.
	I övrigt kan det dock inte anses att djur hålls av en person som endast
	tillfälligt lägger ut mat eller vatten till djur eller hanterar ett djur på annat
	sätt utan att djurets rörelsefrihet varaktigt begränsas, t.ex. när djur vid
	jakt fångas i en fälla för att sedan omedelbart avlivas när fällan vittjas
	eller när någon en kortare stund håller fast ett vilt djur och sedan släpper
	djuret igen.
	Om djur som har placerats i hägn, t.ex. hjortar och älgar, kan anses
	hållna av människan bör överlämnas till rättstillämpningen att avgöra.
	Vid denna bedömning bör beaktas hur stort hägnet är i förhållande till
	djurets behov av rörelse, tillgång till föda etc. (jfr R 1977:110). Om om-
	rådet är så stort att förhållandena för djuren i huvudsak blir likvärdiga
	med ett icke-inhägnat område bör djuren inte anses hållna. Om så inte är
	fallet bör djur som inhägnas anses hållna av människan. Den som place-
	rat ut djuren eller stängslet måste då också vara ansvarig för att djur-
	skyddslagens bestämmelser följs beträffande djuren. Fiskar som hålls i
	dammar, kassar, tråg eller motsvarande avgränsat område i en fiskodling
	ska, liksom tidigare, anses hållna och omfattas av djurskyddslagen. Det-
	samma ska gälla om fisk eller andra vattenlevande djur i andra fall place-
	ras i avgränsade vattenområden där deras utrymme och miljö i övrigt
	inskränks på ett liknande sätt som vid fiskodling och där djuren fortsätt-
	ningsvis är beroende av människan för att överleva. Om fisk eller andra
	vattenlevande djur däremot placeras ut i större vattenområden där ut-
	rymmet och miljön i allt väsentligt är densamma som för viltlevande djur
	kan de inte anses hållna.
	Ett djur som har rymt eller på annat sätt oavsiktligt har kommit ur
	människans besittning får som huvudregel också anses som hållet och
	omfattas av djurskyddslagen.
	Vad som avses med försöksdjur anges i 1 kap. 3 §. Med ”viltlevande”
	avses djur som inte hålls av människan, oavsett art.
	I andra stycket anges att vissa angivna bestämmelser inte ska tillämpas
	i fråga om viltlevande försöksdjur.
	I tredje stycket klargörs att bestämmelserna om nödavlivning och ome-
	delbart omhändertagande också gäller övergivna djur av tamdjursart samt
	förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i en etablerad population.
	Med övergivna djur förstås djur som avsiktligt och permanent har läm-
	nats utan tillsyn av den person som tidigare har hållit dem. Däremot bör
	inte bortsprungna djur anses som övergivna eftersom dessa djur inte
	avsiktligen lämnats utan tillsyn. Inte heller djur som släpps lösa av någon
	annan än djurhållaren bör anses som övergivna. Med förvildade djur
	avses i detta sammanhang främst avkommor till övergivna och bort-
	sprungna djur, men även individer som ursprungligen rymt och där det
	inte längre är möjligt att koppla djuret till en tidigare djurhållare kan
	anses vara förvildade. När ett djur påträffas är det givetvis ofta svårt att
	avgöra om djuret är bortsprunget, övergivet eller förvildat. För att inte
	den som oavsiktligt blivit av med ett djur ska bli betagen sin rätt bör
	dock utgångpunkten vara att ett upphittat djur ska betraktas som bort-
	sprunget om inte annat framgår av omständigheterna. Med uttrycket djur
306	av tamdjursart avses djur av arter som inte naturligt lever vilt i den

svenska naturen. I denna grupp ingår både djurarter som traditionellt i Prop. 2017/18:147 Sverige har hållits av människan, t.ex. lantbrukets djur och sällskapsdjur

som hund och katt, samt exotiska djurarter. Vissa arter som inte tillhör den svenska faunan kan ändå ha goda möjligheter att överleva i den svenska naturen och kan i vart fall över tid anpassa sig till ett liv i det vilda och etablera livskraftiga populationer. Så har fallet varit exempelvis med vissa minkar. Djur i sådana etablerade populationer, som inte drab- bas av några djurskyddsproblem på grund av sin art och som i djur- skyddshänseende närmast blir att jämställa med vilda arter, omfattas inte av lagen.

Att djurskyddslagen är tillämplig på övergivna och förvildade djur av tamdjursarter i vissa fall utesluter inte att åtgärder kan vidtas beträffande dessa djur enligt annan lagstiftning för att åtgärda andra problem som inte är kopplade till djurens välbefinnande.

Ord och uttryck i lagen

Försöksdjur

3 § Med försöksdjur avses djur som används eller är avsedda att användas i djur- försök.

Med försöksdjur avses även djur som har använts eller har varit avsedda att användas i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat för- varingsutrymme för försöksdjur.

Bestämmelsen, som innehåller en definition av benämningen försöksdjur, motsvarar helt 1 b § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

Djurförsök

4 § Med djurförsök avses användning av djur för

1.vetenskaplig forskning,

2.sjukdomsdiagnos,

3.utveckling och framställning av läkemedel eller kemiska produkter,

4.undervisning, om användningen innebär att djuret avlivas, utsätts för opera- tivt ingrepp, injektion eller blodavtappning eller om djuret orsakas eller riskerar att orsakas lidande, och

5.andra jämförliga ändamål.

Med djurförsök avses också

–framställning av djur med förändrad arvsmassa, om gentekniska, kemiska eller andra liknande metoder används, och

–bevarande genom avel av en stam av djur med förändrad arvsmassa med bi-

behållande av djurens genetiska egenskaper i de fall där djur kan orsakas lidande.

Bestämmelsen, som innehåller en definition av benämningen djurförsök, motsvarar 1 c § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.

EU-bestämmelser som lagen kompletterar

5 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU- bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen ska i Svensk författningssamling tillkännage vilka grundförordningar som avses.

307

Prop. 2017/18:147	I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde
	tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser
	som denna lag kompletterar.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter-
	ligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av EU-bestämmelserna.
	Bestämmelsen, som innehåller upplysningar om de EU-bestämmelser
	som lagen kompletterar och ett bemyndigande för regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som är
	nödvändiga som komplettering av EU-bestämmelserna, motsvarar i
	huvudsak 1 a § i nuvarande djurskyddslag. Med ”grundförordningar”
	avses lagstiftningsakter beslutade av Europaparlamentet och rådet eller
	av rådet ensamt enligt äldre lydelse av EU-fördragen. Uttrycket kan i
	detta sammanhang också avse förordningar beslutade av kommissionen
	med rättsligt stöd i ett direktiv beslutat av Europaparlamentet och rådet
	eller av rådet. Det föreskrivs dock inte längre att regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer också i enskilda fall får fatta be-
	slut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna. Övervägan-
	dena finns i avsnitt 6.5.
	2 kap. Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas
	Grundläggande djurskyddskrav
	1 § Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.
	Djur som används i djurförsök ska inte anses vara utsatta för onödigt lidande
	eller sjukdom vid användningen om denna har godkänts av en djurförsöksetisk
	nämnd.
	Bestämmelsen, som anger den grundläggande principen för djurskyddet,
	motsvarar i sak 2 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i
	avsnitt 7.1.
	I första stycket anges att djur ska behandlas väl och skyddas mot onö-
	digt lidande och sjukdom. Med lidande avses både fysiskt och psykiskt
	lidande. Djur ska inte heller utsättas för onödig sjukdom oavsett om
	sjukdomen innebär lidande för djuret.
	Av andra stycket följer att djur som används i djurförsök som är god-
	kända av en djurförsöksetisk nämnd inte ska anses vara utsatta för onö-
	digt lidande eller sjukdom. Det är däremot tveksamt om bestämmelsen i
	första stycket kan tillämpas på djurklasser som inte kräver etiskt god-
	kännande eftersom det i dessa fall saknas kunskap om arternas förmåga
	att uppleva lidande (se även överväganden i avsnitt 6.2 och 6.3). Om
	djurförsök ska utföras med en djurklass som inte omfattas av kravet på
	verksamhetstillstånd och etiskt godkännande ankommer det på den som
	ansvarar för försöket att bedöma om användningen är förenlig med kra-
	ven i 7 kap. 1 § i lagen (den s.k. 3R-principen efter engelskans replace,
	reduce och refine). Om så är fallet bör användningen av djuren som
	huvudregel inte anses innefatta ett onödigt lidande.
	God djurmiljö och naturligt beteende
308	2 § Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att
308	1. deras välfärd främjas,

2.de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och

3.beteendestörningar förebyggs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose kraven enligt första stycket.

Bestämmelsen, som innehåller vissa grundläggande krav på hur djur ska hållas och skötas, inklusive djurens möjlighet att utföra naturligt bete- ende, motsvarar delvis 4 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

I första stycket första punkten har det nuvarande kravet på att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa ersatts med ett krav på att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att deras väl- färd främjas.

Vidare har det i andra punkten förtydligats att djur ska kunna utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende). Bestämmelsen ersätter det nuvarande kravet på att djur ska ha möjlighet att bete sig naturligt. Genom den nya skrivningen förtydligas innebörden av den nuvarande bestämmelsen. Avsikten är inte att alla beteenden som djur utför när de lever fria i naturen ska kunna utföras även när djur hålls av människan. Det finns även beteenden som djur är starkt motiverade för som är oönskade eller svåra att tillgodose i djurhållning såsom att slåss eller att para sig. Skäl som kan tala emot att ett beteendebehov ska tillgodoses kan t.ex. vara att det motverkar en god djurvälfärd genom att innebära djurhälsomässiga risker. Vissa begränsningar i djurens möjlighet att utöva beteenden kan också i vissa fall anses vara godtagbara på grund av avvägningar mellan djurskyddsintresset och andra angelägna samhälls- intressen. Djuren ska dock alltid få utföra beteenden i sådan utsträckning som krävs för att de ska må bra. I allmänhet bör beteenden som ger djuret en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation att utföra beteendet, anses viktiga för djurets välbefinnande.

Det har vidare i tredje punkten lagts till ett krav på att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att beteendestörningar förebyggs. Den som håller djur ska således vara skyldig att arbeta förebyggande för att mot- verka uppkomsten av beteendestörningar hos djur. I detta ingår att känna till vilka riskfaktorer som finns inom djurhållningen och som kan leda till att djur utvecklar stereotypier eller andra beteendestörningar. Om be- teendestörningar har uppstått måste orsaken fastställas och åtgärder vid- tas både för att komma tillrätta med den uppkomna situationen men också för att förebygga framtida problem.

I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer, att meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose kraven enligt första styck- et. Genom de mer detaljerade reglerna för djurhållning i förordning och myndighetsföreskrifter kan lagens krav på bl.a. naturligt beteende kon- kretiseras. De bestämmelser som meddelas med stöd av bemyndigandet kan därmed avse både den miljö där djuren hålls eller hanteras i övrigt och åtgärder som vidtas i samband med hållande eller annan hantering av djur.

Prop. 2017/18:147

309

Prop. 2017/18:147

310

Kompetenskrav

3 § Den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning eller viss annan verksamhet med djur.

Bestämmelsen, som behandlar kompetenskrav för den som håller eller på annat sätt tar hand om djur, saknar motsvarighet i nuvarande djurskydds- lag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

I första stycket anges att den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.

Med uttrycket kompetens avses bl.a. den kunskap som krävs för att tillgodose det aktuella djurets fysiologiska och beteendemässiga behov. Nödvändig kunskap kan inhämtas genom en formell utbildning eller på annat sätt. I kompetenskravet ligger också att ha, eller från annat håll inhämta, sådan erfarenhet av den aktuella djurhanteringen att man också kan omsätta sina kunskaper praktiskt. Den som saknar praktisk erfaren- het eller endast har en begränsad erfarenhet, kan kompensera detta genom att ta råd och stöd från andra personer som har tillräcklig erfaren- het. I kravet ingår även att fortlöpande ta till sig ny information om hur djur bör skötas och hanteras.

Med uttrycket ”på annat sätt tar hand om djur" avses mer kortvarig hantering av djur som utförs av någon annan än den som håller djuret. Även personer som endast kortvarigt hanterar ett djur som omfattas av lagen ska ha den kunskap och erfarenhet som behövs för genomförandet av uppgiften. Som exempel kan nämnas situationer när en person under en kortare tid tar hand om någon annans djur.

I andra stycket anges att regeringen eller den myndighet som regering- en bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning eller viss annan verksamhet med djur. Med stöd av bemyndigandet kan t.ex. föreskrivas uttryckliga krav på utbildning på de områden och i de sektorer där det bedöms vara nöd- vändigt med formella krav på utbildning för att nå målet med tillräcklig kompetens.

Krav på tillsyn, foder och vatten

4 § Djur ska ges tillräcklig tillsyn.

Djur ska ges tillräckligt med foder och vatten som är av god kvalitet. Foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om krav på tillsyn, utfodring och vattning av djur.

Bestämmelsen, som innehåller krav på tillsyn och på foder och vatten till djur, motsvarar delvis 3 § första och tredje styckena i nuvarande djur- skyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

Kravet på tillräcklig tillsyn i första stycket innebär att djur ska ges en tillsyn som är anpassad till djurets behov. I kravet ligger att tillsynen ska vara kontinuerlig. Tillsyn ska i allmänhet ske minst en gång per dag men kan ibland behöva ske mer ofta än så. Situationer när det är motiverat med en tätare tillsyn än en gång per dag är t.ex. när ett djur är skadat eller

sjukt, är högdräktigt eller nyss har fått ungar. I vissa situationer kan det Prop. 2017/18:147 även vara motiverat med en lägre tillsynsfrekvens än dagligen. Så kan

t.ex. vara fallet för djur som gräver ner sig eller för djur som har gått i vintersömn. Även för vissa vanliga tamdjursarter, t.ex. nötkreatur och får, kan det ibland vara tillräckligt att tillsyn sker mer sällan än en gång per dag. Så kan t.ex. vara fallet när grupper av friska djur, som varken innehåller nyfödda eller högdräktiga djur, går på vidsträckta beten med fri tillgång till föda och vatten. Tillsynen måste också anpassas till djur- hållningen så att den sker på ett sådant sätt att förhållanden som behöver åtgärdas kan upptäckas. Kravet på tillsyn bör i största möjliga utsträck- ning uppfyllas genom tillsyn av varje enskild djurindivid. Vid vissa typer av djurhållning, t.ex. när många djur hålls tillsammans i en grupp eller när djur tillåts att ströva fritt över stora arealer, kan det dock i praktiken vara mycket svårt att närmare inspektera varje enskild djurindivid.

I andra stycket anges, liksom i nuvarande lag, att djur ska ges tillräck- ligt med foder och vatten samt att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet. Det nuvarande kravet på att foder och vatten ska vara anpassat efter djurslag har utökats på så sätt att även utfodringsrutinerna ska vara anpassade och inte bara efter det djurslag som utfodras utan efter det individuella djurets behov.

Mängden foder eller fodrets sammansättning kan t.ex. behöva ändras om man har ett dräktigt djur, ett växande djur, ett gammalt djur eller om man har ett djur som är skadat eller sjukt. Genom formuleringen förtyd- ligas också betydelsen av utfodringsrutinerna för djurets välfärd. Vissa djur bör ges foder ofta medan andra djur bör äta mer sällan eller mycket sällan. Ytterligare andra djur mår bra av att arbeta för att få åtkomst till födan. Med utfodringsrutiner avses även rutinerna för att vattna djur. Kravet på att foder och utfodringsrutiner ska vara anpassade till djurets behov innebär att djur inte heller får utfordras med så stora mängder foder, med en sådan frekvens eller genom sådana metoder som kan orsaka lidande för djuret. Det är t.ex. inte tillåtet att tvångsmata fjäderfä i syfte att få en viss kvalitet på levern. Användning av sådana metoder kan också strida mot andra bestämmelser i lagen, t.ex. kravet på att skydda djur mot onödigt lidande.

Bemyndigandet i tredje stycket har, jämfört med nuvarande lag, utökats till att även avse ytterligare föreskrifter om tillsyn.

Bindning och fixering av djur

Ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt

1.av veterinärmedicinska skäl eller djurskyddsskäl,

2.med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret, eller

3.av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas på de sätt som anges i första och andra styckena.

311

Prop. 2017/18:147 Bestämmelsen, som reglerar bindning och fixering av djur, motsvarar delvis 6 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.

I första stycket anges att djur får bindas endast om det görs på ett sätt som inte är plågsamt för djuret samt under förutsättning att djuret får behövlig rörelsefrihet och vila och tillräckligt skydd mot väder och vind. Bestämmelsen innebär ingen ändring i sak i förhållande till 6 § första stycket i nuvarande lag. Begränsningar i möjligheten att binda djur kan följa också av andra bestämmelser i lagen, t.ex. bestämmelsen om god djurmiljö och naturligt beteende.

Med att binda ett djur menas att fastgöra djuret eller på annat liknande sätt omöjliggöra för djuret att förflytta sig annat än i begränsad utsträck- ning, t.ex. genom att binda fast djuret vid en vägg eller ett annat föremål. Att leda ett djur med grimskaft eller koppel kan däremot inte anses vara att binda ett djur i bestämmelsens mening.

I andra stycket anges att ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt av veterinärmedicinska skäl eller djurskyddsskäl, med hän- syn till säkerheten för den som hanterar djuret eller av liknande berätti- gade skäl. Bestämmelsen är ny och saknar motsvarighet i nuvarande djurskyddslag. Med fixera avses att för hand, genom rep eller andra lik- nande hjälpmedel eller genom användandet av anordningar, hålla fast eller på annat sätt helt förhindra djuret från att röra sig eller från att röra på vissa delar av sin kropp. Exempel på utrustning som används för att fixera ett djur är en verkstol, dvs. en anordning för nötkreatur som används för att hålla fast djuret i samband med verkning av klövar. Med att ”på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad” avses att för hand, genom rep eller andra liknande hjälpmedel eller genom användan- det av anordningar, hålla fast eller på annat sätt begränsa djurets möjlig- heter att röra hela eller delar av sin kropp. Exempel på förfaranden som bör omfattas av uttrycket är användandet av behandlingsspilta eller användandet av skyddsgrind, vilka i och för sig tillåter djuret att röra på alla sina kroppsdelar men som ändå innebär en mycket kraftig begräns- ning av djurets möjligheter att röra sig.

Med tillfälligt avses för en begränsad tid. I vissa fall är behovet av att begränsa djurets rörelsefrihet mycket kortvarigt, t.ex. i samband med vissa ingrepp på djur, medan det i andra fall kan röra sig om en avsevärt längre tid, t.ex. vid transport av djur eller i samband med behandling av sjuka djur. I vissa fall kan det för djurets egen skull finnas ett behov av att begränsa djurets rörelsefrihet under flera dagar, t.ex. för att ge ett djur en möjlighet att tillfriskna. Hur lång tid ett djur kan få fixeras bör med hänsyn till detta avgöras med beaktande av anledningen till att djurets rörelsefrihet begränsas i den aktuella situationen och till om den aktuella tidsåtgången är skälig.

Enligt tredje stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättning- ar djurs rörelsefrihet får begränsas på de sätt som anges i första och andra styckena. Föreskrifterna kan således avse uppbindning, fixering eller liknande begränsningar av djurs rörelsefrihet.

312

Stall och andra förvaringsutrymmen

6 § Stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt skydd. De ska även ge djuren utrymme att kunna röra sig obehindrat och att kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.

Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska hållas rena.

Klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvaringsutrymmen ska vara anpassade till djurens behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om krav på stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn.

Bestämmelsen, som innehåller krav på stall, andra förvaringsutrymmen för djur och hägn, motsvarar delvis 3 § andra och tredje styckena i nuva- rande djurskyddslag och 1 b § och 2 § i nuvarande djurskyddsförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.

I första stycket har förtydligats att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt utrymme att kunna röra sig obehindrat. Det har också lagts till ett krav på att samtliga djur ska kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt. Kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat bör förstås som att varje djur ska ha ut- rymme nog för att – när djuret så vill – t.ex. kunna lägga sig ner, resa på sig, vända sig, klia sig och putsa sin päls eller fjäderdräkt. Uttrycket inkluderar också att kunna äta på ett sådant sätt och i en sådan ställning som är naturlig för djuret. Vad som är ett lämpligt sätt att vila bör bl.a. bestämmas utifrån vilken djurart som det rör sig om. För djurslag som nötkreatur, hästar och hundar är det t.ex. av betydelse att djuren har till- gång till ett tillräckligt stort, torrt, rent och lugnt utrymme med lagom fast underlag att vila på. När det gäller andra djur, t.ex. höns, är det bety- delsefullt att de har tillgång till ett ställe som är upphöjt från marken att vila på, som t.ex. en sittpinne.

Det nuvarande kravet i 3 § andra stycket djurskyddslagen på att stall, andra förvaringsutrymmen och hägn ska ge djuren tillräckligt skydd har också förts över.

Kravet i andra stycket på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska hållas rena överensstämmer med nuvarande bestämmelse i 3 § andra stycket andra meningen djurskyddslagen.

I tredje stycket har ett krav på att klimat, ljus- och ljudförhållanden ska vara anpassade till djurens behov införts. Kravet motsvarar delvis nuva- rande bestämmelse i 2 § första stycket första meningen djurskyddsför- ordningen. Kraven på klimat, ljus- och ljudförhållanden omfattar alla förvaringsutrymmen för djur, inte enbart sådana förvaringsutrymmen som traditionellt benämns stallar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndi- gas i fjärde stycket att meddela ytterligare föreskrifter om krav på stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn. Bestämmelsen över- ensstämmer i sak med 3 § tredje stycket andra punkten i nuvarande djur- skyddslag.

Inredning och utrustning

7 § Inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur får inte utformas på ett sätt som

Prop. 2017/18:147

313

Prop. 2017/18:147	1. medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa försämras,
	eller
	2. otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar störande på
	dem.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter-
	ligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra förvarings-
	utrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur.
	Bestämmelsen innehåller krav på inredning och utrustning i stall, andra
	förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur. Över-
	vägandena finns i avsnitt 7.8.
	Bestämmelsen i första stycket motsvarar i huvudsak 3 § i nuvarande
	djurskyddsförordning men det har tydliggjorts att alla former av inhäg-
	nader utomhus för djur omfattas. Det har också förtydligats att inredning
	eller utrustning inte får medföra en risk för att djur skadas. Det tidigare
	kravet på att inredning inte får hindra djuren att bete sig naturligt har
	tagits bort. Detta framgår nu av bestämmelsen i 2 kap. 2 § första stycket
	andra punkten.
	I andra stycket anges att regeringen eller den myndighet som regering-
	en bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på inredning
	och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader
	utomhus för djur.
	Förbud mot att överge djur
	8 § Djur av tamdjursart får inte överges.
	Bestämmelsen innehåller ett förbud mot att överge djur och saknar direkt
	motsvarighet i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt
	7.9.
	Enligt bestämmelsen är det förbjudet att överge djur av tamdjursart.
	Med djur av tamdjursart avses djur som inte naturligt lever i den svenska
	naturen (se även under kommentaren till 1 kap. 2 §). I den gruppen ingår
	både djur som traditionellt hållits av människan (husdjur) och exotiska
	djur. Detta innebär att situationer när vilda djurarter hålls och sedan åter-
	igen släpps ut i naturen faller utanför förbudets tillämpningsområde.
	Exempel på sådana situationer är viltrehabilitering, dvs. när vilda djur
	som har skadats tillfälligt omhändertas i syfte att vårdas för att sedan
	släppas ut igen, när vilda djur ingår i ett djurförsök samt utsättning av
	vilt, dvs. när djur av viltarter föds upp och sätts ut i naturen för syften
	som t.ex. viltvård, jakt eller fiske.
	Med att överge ett djur avses att djurhållaren lämnar djuret med insikt
	om att djuret kommer att sakna tillsyn. Att lämna ett djur i förhoppningen
	om att någon annan, okänt vem, ska ta sig an djuret faller också inom det
	föreslagna förbudets tillämpningsområde. För att det ska vara fråga om
	att överge ett djur ska avsikten dessutom vara att lämna djuret för gott,
	dvs. permanent. Kravet på permanent bristande tillsyn bör däremot inte
	förstås som att man måste vänta en viss tid för att kunna konstatera att
	den bristande tillsynen pågått under en tillräckligt lång tid. Situationen
	kan redan från början vara sådan att det framgår att djurhållaren medvetet
	har försökt att avhända sig ansvaret för djuret. Så kan t.ex. vara fallet när
314	en person släpper ut ett djur utomhus och sedan åker därifrån eller om

djurhållaren stänger in djuret i huset eller i något annat förvarings- Prop. 2017/18:147 utrymme och sedan flyttar därifrån. Ett tydligt exempel på företeelser

som träffas av förbudet mot att överge djur är övergivande av s.k. sommarkatter. Med detta avses att man skaffar en kattunge att ha under en kortare tid, oftast under sommarsemestern, och sedan lämnar den helt utan tillsyn efter semesterperioden.

Om en djurhållare mer tillfälligt underlåter att se till sitt djur eller visserligen ser till djuret men inte tar hand om det i tillräcklig omfattning, handlar det snarare om bristande tillsyn än om att överge djuret. Att lämna ett djur utan tillsyn i sin bostad under en semesterresa bör t.ex. inte utgöra ett övergivande i den här avsedda meningen. Däremot kan en sådan handling fortfarande innebära att djurhållaren brister i sitt tillsyns- ansvar.

Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur

9 § Djur får inte agas, tillfogas skada eller överansträngas.

Utrustning får inte användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada.

Förbudet mot att tillfoga skada enligt första stycket och förbudet enligt andra stycket gäller inte åtgärder som utförs eller utrustning som används

1.av veterinärmedicinska skäl,

2.som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd,

eller

3. av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och användas för att före- bygga lidande eller skada hos djur.

Bestämmelsen innehåller förbud mot att aga, skada eller överanstränga
djur samt mot viss användning av utrustning och motsvarar delvis 5 § i
nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.11.
Förbudet i första stycket mot att aga eller överanstränga djur överens-
stämmer med 5 § i nuvarande djurskyddslag. För att betecknas som aga i
djurskyddslagens mening ska åtgärden vara förenad med ett visst lidande
för djuret och orsaka djuret obehag av någon intensitet. Ett lättare slag
med ett spö eller handen i tillrättavisade syfte kan inte anses innebära aga
även om det medför en viss smärta. Däremot kan det vara fråga om aga
om tillrättavisningen innebär ett mera varaktigt obehag. Med aga avses
åtgärder som utförs i tillrättavisande eller bestraffande syfte eller som
syftar till att driva på eller styra ett djur. Det kan t.ex. handla om slag
med hand, piska eller andra redskap. Med överansträngning bör förstås
att djuret pressas att utföra aktiviteter på ett sådant sätt eller i en sådan
omfattning att det orsakar djuret fysiskt eller psykiskt lidande.
Därutöver har tillagts ett allmänt förbud mot att tillfoga djur skada. Till
skillnad från aga förutsätter inte förbudet mot att tillfoga skada att åt-
gärden vidtas i ett visst syfte eller att skadan har tillfogats avsiktligt.
Uttrycket skada kan också innefatta andra åtgärder än de som normalt	315
	315

Prop. 2017/18:147 avses med aga, t.ex. att tillfoga djuret stick-, skär- eller brännskador. Med skada bör i detta sammanhang avses fysisk skada. Den som tillfogar djur skada gör sig i många fall också skyldig till djurplågeri enligt brotts- balken. Förbudet mot att tillfoga skada förutsätter dock, till skillnad från djurplågeribestämmelsen, inte att det kan visas att skadan har orsakat ett lidande hos djuret. Det är tillräckligt att man kan visa att skadan har tillfogats djuret.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att det är förbjudet att använda utrustning på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada. Be- stämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Förbu- det omfattar användning av utrustning som är utformad på ett sådant sätt att den inte är lämplig att bruka överhuvudtaget till djur eller till vissa djur eftersom den alltid medför risker för djurets välfärd. Det gäller också användning av annan utrustning om den sker på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada. Genom bestämmelsen utökas det nuvarande förbudet i 5 § andra stycket djurskyddslagen mot att driva på djur med redskap som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret. Exempel på utrustning utöver sådan som används för att driva på djuren är olika typer av bett, hjälptyglar, koppel, selar eller andra typer av utrustning som fästs på djuren.

I tredje stycket anges att förbuden mot att tillfoga skada och mot viss användning av utrustning inte avser åtgärder som utförs eller utrustning som används av veterinärmedicinska skäl, som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd eller av liknande berätti- gade skäl. Det är ibland, av veterinärmedicinska skäl, nödvändigt att under kort tid tillfoga djur viss skada eller använda utrustning som kan orsaka djuret lidande eller skada, i syfte att behandla en annan skada eller sjukdom, t.ex. vid operativa ingrepp. Det kan också finnas andra situ- ationer där det är godtagbart att tillfoga djur skada eller använda utrust- ning som kan skada djuren, t.ex. vid kastrering eller andra operativa ingrepp som t.ex. identitetsmärkning. Sådana ingrepp får i dag genom- föras utan veterinärmedicinska skäl i enlighet med föreskrifter medde- lade med stöd av 10 § tredje stycket i den nuvarande djurskyddslagen (se vidare i kommentaren till 4 kap. 2 §).

I fjärde stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur. Bestämmelsen har inte någon motsvarighet i den nuvarande lagen.

Förbud mot sexuella handlingar med djur

10 § Det är förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur.

Förbudet omfattar inte handlingar som utförs av veterinärmedicinska skäl eller i samband med avel eller av liknande berättigade skäl.

Bestämmelsen innehåller ett förbud mot att genomföra sexuella hand- lingar med djur. Övervägandena finns i avsnitt 7.13. Bestämmelsen mot- svarar 9 a § i nuvarande djurskyddslag och det hänvisas till vad som har angetts i förarbetena till den bestämmelsen (se prop. 2013/14:41, s. 41).

316

Förbud mot viss avel

Prop. 2017/18:147

11 § Det är förbjudet att utföra avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1.föreskrifter om förbudet enligt första stycket, och

2.föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurets naturliga beteende, normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma.

Bestämmelsen reglerar avel med djur. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.

Bestämmelsen i första stycket om förbud mot avel med sådan inrikt- ning att den kan medföra lidande motsvarar 29 § andra stycket första meningen i nuvarande djurskyddsförordning. Det har dock förtydligats att förbudet avser både föräldradjur och avkomma.

I andra stycket första punkten anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbudet mot avel som kan medföra lidande. I sådana bestämmelser kan innebörden av förbudet tydliggöras. Bestämmelsen motsvarar delvis 12 § första stycket andra punkten i nuvarande djurskyddslag och 29 § andra stycket andra meningen i nuvarande djurskyddsförordning.

Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer i andra stycket andra punkten att meddela föreskrifter om vill- kor för eller förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteen- den motsvarar 12 § första stycket andra punkten i nuvarande djurskydds- lag. Bemyndigandet innefattar därutöver en rätt att meddela föreskrifter om avel som kan påverka djurets normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma.

Försäljning eller annan överlåtelse av djur

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur och över- ensstämmer med 7 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.15. Lydelsen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkt.

Transport av djur
13 § Djur ska transporteras i transportmedel som är lämpliga för ändamålet och
som ger varje djur skydd mot värme och kyla samt mot stötar, skavning och
liknande. I den utsträckning som det behövs ska djuren hållas skilda från
varandra.
Den som transporterar djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som
behövs för att djuren under pålastning, transport och urlastning inte ska skadas
eller orsakas lidande.
För transporter som omfattas av rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den
22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhäng-
ande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och	317
	317

Prop. 2017/18:147 förordning (EG) nr 1255/97, gäller bestämmelserna i första och andra styckena utöver vad som framgår av artiklarna 3 och 6 samt bilaga I i rådets förordning

(EG) nr 1/2005 om transporten sker enbart på svenskt territorium eller avser sjötransporter från svenskt territorium.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur.

Bestämmelsen reglerar djurskyddskrav vid transport av djur. Övervägan- den finns i avsnitt 7.16.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar i sak 8 § första stycket i nuva- rande djurskyddslag.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar i sak 22 § i nuvarande djur- skyddsförordning.

I tredje stycket tydliggörs det att bestämmelserna i första och andra styckena gäller utöver tillämpliga bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1/2005. På detta sätt upplyses om att bestämmelserna gäller vid trans- port som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde, men också vid transport som faller inom EU-förordningens tillämpnings- område om bestämmelsen innebär ett strängare djurskyddskrav än EU- förordningen. Medlemsstaterna får enligt artikel 1.3 i förordning (EG) nr 1/2005 vidta strängare nationella åtgärder under transporter som endast äger rum på deras territorium. De strängare bestämmelserna får dock, med undantag för vissa sjötransporter, inte tillämpas på transporter som börjar eller slutar i en annan medlemsstat, vilket i enlighet med en syn- punkt från Lagrådet har förtydligats i bestämmelsen.

Hänvisningarna till EU-förordningen i tredje stycket är dynamiska. Bemyndigandet i fjärde stycket att meddela ytterligare föreskrifter om

villkor för eller förbud mot transport av djur motsvarar 8 § andra stycket i nuvarande djurskyddslag. Lydelsen har utformats i enlighet med

Lagrådets synpunkt.

3 kap. Tävling med och offentlig förevisning av djur Tävling med och offentlig förevisning av djur

1 § Det är förbjudet att, på ett sådant sätt att djur utsätts för lidande, träna djur för eller använda djur vid

1.tävlingar eller prov,

2.ljud- och bildinspelningar, eller

3.föreställningar eller andra förevisningar som anordnas för allmänheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1.ytterligare föreskrifter om träning eller användning av djur som avses i första stycket 1–3, och

2.föreskrifter om undantag från förbudet mot att träna djur för eller använda djur vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande.

	Bestämmelsen innehåller ett förbud mot att träna djur för eller använda
	djur på ett sådant sätt att de utsätts för lidande vid vissa verksamheter och
	motsvarar i huvudsak 17 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena
	finns i avsnitt 8.1.
	Enligt första stycket är det förbjudet att, på sådant sätt att de utsätts för
	lidande, träna djur för eller använda djur vid tävling eller prov, ljud- eller
318	bildinspelning eller föreställningar eller andra förevisningar som anord-

nas för allmänheten. Förbudet när det gäller prov är nytt och finns inte i Prop. 2017/18:147 den nuvarande lagen. Med prov förstås verksamhet där test utförs för att

se om djur har uppnått en viss nivå av förmåga. I övrigt har första stycket samma innehåll i sak som 17 § första stycket i nuvarande lag.

I andra stycket anges att regeringen eller den myndighet som regering- en bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om sådan träning och användning av djur som avses i första stycket. Bestämmelsen har i denna del samma innehåll i sak som 17 § andra stycket i nuvarande lag med det tillägget att bemyndigandet nu också avser träning inför och användning av djur vid prov. Därutöver bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från förbudet mot att träna djur för eller använda djur vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande. Bemyndigandet gör det möjligt att undanta sådan provverksamhet som syftar till att förbereda eller testa djurs lämp- lighet för samhällsnyttiga verksamheter, t.ex. prov som syftar till att testa blivande tjänstehundars lämplighet, om det finns behov av det.

Förbud mot dopning

2 § Ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestations- förmåga eller temperament.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om förbudet enligt första stycket.

Bestämmelsen reglerar dopning och vissa andra otillbörliga åtgärder och motsvarar i huvudsak 18 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Enligt första stycket får ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament. Med dopning avses flera olika situationer när djur har tillförts ett ämne, t.ex. ett läkemedel, med vissa effekter. Tillförsel av ett ämne som kan höja djurets prestationsförmåga omfattas självfallet av uttrycket men även att tillföra djur ämnen som lugnar ett stressat djur. Medicinering som åter- ställer den normala prestationsförmågan, t.ex. genom tillförsel av smärt- stillande och antiinflammatoriska läkemedel eller lokalbedövningsmedel, är sannolikt den vanligaste typen av dopning. Förbudet omfattar utöver dopning även andra otillbörliga åtgärder som kan påverka ett djurs pre- stationsförmåga eller temperament genom att exempelvis häva eller minska smärta, påverka allmäntillståndet eller påverka en sjukdoms- process. Exempel på sådana åtgärder är nervsnitt, akupunktur och ultraljudsbehandling. Genom en smärtlindrande effekt sätts den skydds- mekanism som smärtförnimmelsen utgör ur funktion. Under tävlingen kan då skadade och sjuka kroppsdelar överansträngas eller överbelastas.

Förbudet när det gäller prov har ingen motsvarighet i den nuvarande lagen. Beträffande innebörden av uttrycket prov, se kommentaren till 3 kap. 1 §. I bestämmelsen finns till skillnad från den tidigare be- stämmelsen inte någon begränsning till tävling som sker på tävlingsbana. Därtill har det förtydligats att dopning eller andra otillbörliga åtgärder

som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament är för-

319

Prop. 2017/18:147 bjudna. Enligt nuvarande författningstext omfattas åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament. Om tillförsel av ett visst ämne kan påverka djuret bör bedömas utifrån den kunskap som finns om ett ämnes inverkan på ett djurs fysiska och psykiska egenskaper och hur snabbt ett ämne bryts ner och utsöndras ur kroppen. Att det vid tävlings- tillfället, genom t.ex. blod- eller urinprov, fastställs att djuret fortfarande har ett otillåtet ämne i kroppen behöver inte vara ett absolut krav för att förbudet mot dopning ska anses ha överträtts. För att dopningsförbudet ska anses ha överträtts bör det vara tillräckligt att det kan visas att ett ämne har tillförts en viss tid före tävlingen och att perioden mellan det att ämnet tillfördes och tävlingen är kortare än vad som normalt krävs för ämnet ska ha brutits ned och inte längre ska påverka djuret. För andra åtgärder bör en sådan tid ha gått sedan åtgärden vidtogs att åtgärden erfarenhetsmässigt inte längre kan inverka på djurets prestationsförmåga eller temperament.

I andra stycket anges att regeringen eller den myndighet som regering- en bestämmer får meddela föreskrifter om förbudet enligt första stycket. I sådana föreskrifter kan preciseras vilka åtgärder som är otillåtna.

4 kap. Vård av djur och operativa ingrepp Vård av skadade eller sjuka djur

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Bestämmelsen reglerar skyldighet att ge vård eller vidta andra lämpliga åtgärder när djur är skadade, sjuka eller på annat sätt visar tecken på ohälsa och motsvarar i huvudsak 9 § i nuvarande djurskyddslag. Över- vägandena finns i avsnitt 9.1.

I första stycket anges att ett djur som är sjukt eller skadat snarast ska ges nödvändig vård eller avlivas. Därtill anges att om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas. Vid tecken på ohälsa kan det i vissa fall vara motiverat att vidta åtgärder som inte faller under det som traditionellt betraktas som vård, exempelvis att ändra foder eller flytta djur till en mer lämplig miljö. Kravet på att vidta åtgärder vid tecken på ohälsa innebär bl.a. att åtgärder måste vidtas om djur uppvisar beteende- störningar.

Bestämmelsen i andra stycket saknar motsvarighet i nuvarande lag och innebär ett krav på att avliva djur som har drabbats av en skada eller sjukdom som är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras. Sjukdomen eller skadan kan vara så svår att det utan tvekan är så att djuret måste avlivas omedelbart. Det kan även vara så att det först när behandling har inletts står klart att djuret fortsatt är utsatt för ett

320

stort lidande och att det inte finns några utsikter att behandla eller lindra	Prop. 2017/18:147
dess lidande.
I tredje stycket har det, i förhållande till nuvarande bestämmelse i 9 §,
tillagts att vård vid behov kan ges, förutom av veterinär, även av andra
som tillhör djurhälsopersonalen. Med djurhälsopersonal avses enligt
1 kap. 4 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård perso-
ner som är verksamma inom djurens hälso- och sjukvård och som har
legitimation eller viss annan behörighet enligt lagen. För närvarande
omfattas, vid sidan av veterinär, även legitimerade djursjukskötare, god-
kända hovslagare samt legitimerade fysioterapeuter eller sjukgymnaster
och tandläkare som är godkända för verksamhet inom djurens hälso- och
sjukvård.
Operativa ingrepp
2 § Det är förbjudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i
andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl.
Första stycket gäller inte ingrepp som görs eller injektioner som ges i en verk-
samhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.
Operativa ingrepp ska göras under bedövning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
1. ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på och injektioner till djur, och
2. föreskrifter om undantag från första och tredje styckena.
Bestämmelsen reglerar operativa ingrepp på och injektioner till djur och
motsvarar i stora delar 10 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena
finns i avsnitt 9.2.
Bestämmelsen i första stycket innebär att det är förbjudet att göra ope-
rativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är
befogat av veterinärmedicinska skäl.
Enligt andra stycket gäller inte första stycket ingrepp som görs eller
injektioner som ges i en verksamhet som har godkänts av en djurför-
söksetisk nämnd. Att undantaget från kravet på veterinärmedicinska skäl
är begränsat till verksamhet som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd
kan också väcka frågan om vad som gäller vid djurförsök med sådana
djurklasser där etiskt godkännande inte krävs. Lagens bestämmelser bör i
allmänhet tillämpas bara på vissa kategorier av djur. Kravet på veteri-
närmedicinska skäl bör med hänsyn till detta inte tillämpas vid djurför-
sök med sådana djurklasser där etiskt godkännande inte krävs.
I tredje stycket föreskrivs att operativa ingrepp endast ska göras under
bedövning. Den bestämmelsen har ingen motsvarighet i den nuvarande
lagen.
I fjärde stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om
operativa ingrepp på och injektioner till djur och föreskrifter om undan-
tag från första och tredje styckena. Ett exempel på när det kan vara lämp-
ligt att göra undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp är
chipmärkning av djur, där lidandet vid ingreppet är jämförbart med en
injektion av bedövningsmedel. Det kan även finnas andra skäl att med-
dela föreskrifter om undantag där lidandet för djuret bedöms vara be-
gränsat och där det finns klara fördelar av djurskydds- eller andra tungt
vägande skäl med att utföra ett operativt ingrepp utan bedövning.	321

Prop. 2017/18:147

322

Veterinär eller annan djurhälsopersonal

3 § En veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande åtgärder behöver vidtas:

1.operativa ingrepp på eller injektioner till djur,

2.annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetyd- ligt, eller

3.behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom

injektion.

Första stycket gäller inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda dju- rets liv eller lindra dess lidande.

I en verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får injektioner ges och ingrepp och behandlingar utföras också av den som har utbildning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 7 § andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om undantag från första stycket.

Bestämmelsen, som reglerar vid vilka åtgärder veterinär eller annan djurhälsopersonal ska anlitas, motsvarar 11 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Bestämmelsen bör inte tillämpas på djurförsök med djurklasser där etiskt godkännande inte krävs, se vidare kommentaren till 4 kap. 2 §.

Bemyndigande i fråga om förbud mot hormoner

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota en sjukdom eller ett sjukdomssymtom, med undantag för ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter.

Bestämmelsen, som innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen, motsvarar i sak 12 § första stycket första punkten och andra stycket i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. Lydelsen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkt.

5 kap. Slakt och annan avlivning av djur Krav när djur slaktas och avlivas

1 § När djur förs till slakt eller när de slaktas, ska de skonas från onödigt lidande och obehag. Detsamma gäller när djur avlivas i andra fall. Bestämmelsen gäller utöver vad som framgår av artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning.

Ett djur som slaktas eller i annat fall avlivas genom avblodning ska vara bedö- vat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas. Bestämmelsen gäller utöver vad som framgår av artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009.

Kravet enligt andra stycket första meningen gäller inte i sådana situationer som avses i artikel 1.2 och 2 d i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 i den ursprung- liga lydelsen.

Bestämmelsen reglerar djurskyddskrav vid slakt och annan avlivning. Prop. 2017/18:147 Övervägandena finns i avsnitt 10.1.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 13 § i nuvarande djurskydds- lag. I förhållande till den bestämmelsen har det förtydligats att be- stämmelsen gäller utöver de krav som framgår av artikel 3 i rådets för- ordning (EG) nr 1099/2009. Med att bestämmelsen gäller ”utöver” EU- förordningen avses dels att bestämmelsen gäller vid avlivning som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde, dels att bestämmelsen också gäller vid avlivning som faller inom EU-förordningens tillämp- ningsområde om bestämmelsen innebär ett strängare djurskyddskrav än EU-förordningen. Medlemsstaterna får enligt artikel 26.1 i förordning (EG) nr 1099/2009 behålla nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa ett mer omfattande skydd för djur vid tidpunkten för avlivning och som var i kraft vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande. Med- lemsstaterna får också i vissa fall, som framgår av artikel 26.2 och 3, anta nya strängare bestämmelser.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 14 § första stycket i nuva- rande djurskyddslag och skiljer sig från den bestämmelsen på så sätt att bedövningskravet gäller även när djur avlivas genom avblodning i andra fall än slakt. Med slakt avses avlivning i syfte att använda djuret som livsmedel. Det har också i detta stycke förtydligats att bestämmelsen gäller utöver det krav som framgår av artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, dvs. dels att bestämmelsen gäller vid avlivning som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde, dels att bestämmelsen också gäller vid avlivning som faller inom EU-förordningens tillämp- ningsområde om bestämmelsen innebär ett strängare djurskyddskrav än EU-förordningen.

Hänvisningarna till EU-förordningen i första och andra styckena är dynamiska.

I tredje stycket anges att kravet på bedövning i andra stycket inte gäller i sådana situationer, bl.a. vid nödavlivningar, som avses i artikel 1.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Med nödavlivning avses avlivning av djur som är skadade eller har en sjukdom som orsakar svår smärta eller svårt lidande och där det inte finns någon annan praktisk möjlighet att lindra denna smärta eller detta lidande (artikel 2 d). Hänvisningen till EU-förordningen har i detta fall kopplats till en viss lydelse av EU- förordningen. Det undantag för nödavlivning som nu finns i 14 § andra stycket djurskyddslagen, och som i vissa avseenden är vidare än det som följer av artikel 1.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, har inte förts över till den nya lagen. Detsamma gäller det bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från bedövningskrav vid slakt för fjäderfä och kaniner som i dag finns i 14 § tredje stycket djurskyddslagen.

Bemyndiganden i fråga om slakt och avlivning

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1.ytterligare föreskrifter om slakt och avlivning av djur, och

2.föreskrifter om undantag från kravet på bedövning i 1 § andra stycket när det gäller avlivning av försöksdjur.

323

Tillståndsplikt för viss djurhållning	Prop. 2017/18:147
4 § Tillstånd för verksamheten ska den ha som yrkesmässigt eller i större omfatt-
ning

1.håller, föder upp, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller tar emot sällskaps- djur för förvaring eller utfodring,

2.håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar emot hästar för för- varing eller utfodring eller använder hästar i ridskoleverksamhet, eller

3.föder upp pälsdjur.

Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om undantag från första stycket.

Bestämmelsen innehåller krav på tillstånd för vissa former av verksamhet som sker yrkesmässigt eller i större omfattning. Övervägandena finns i avsnitt 11.1. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 16 § i nuvarande djur- skyddslag, men skiljer sig från 16 § på så sätt att det inte finns något bemyndigande att meddela föreskrifter om villkoren för att en verksam- het ska anses vara av större omfattning. Sådana bestämmelser kan i stället meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Det anges till skillnad från i 16 § nuvarande lag inte heller att tillstånd får återkallas. Frågan om återkallelse regleras i stället i en separat bestämmelse, se 6 kap. 5 §.

Återkallelse av tillstånd

5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 4 § tredje stycket inte längre uppfylls.

Bestämmelsen reglerar möjligheten att återkalla ett tillstånd enligt 4 §. Övervägandena finns i avsnitt 11.1. Bestämmelsen motsvarar 16 § andra stycket andra meningen i nuvarande lag och förtydligar under vilka för- utsättningar ett tillstånd får återkallas.

7 kap. Djurförsök

Grundläggande principer för djurförsök

1 § Djurförsök får utföras endast under förutsättning att

1.det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod där djur inte används,

2.så få djur som möjligt används,

3.verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad

som är absolut nödvändigt, och

4. det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som har fötts upp för ändamålet (destinationsuppfödning).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Bestämmelsen reglerar de grundläggande principerna för djurförsök. Övervägandena finns i avsnitt 12.1.

325

Prop. 2017/18:147 Paragrafens första stycke motsvarar i sak 19 § i nuvarande djurskydds- lag.

I andra stycket finns ett uttryckligt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på att det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som har fötts upp för ändamålet (s.k. destinationsuppfödning) i första stycket fjärde punkten. Sådana undantag kan i dag föreskrivas med stöd av det generella bemyndigandet i 22 § andra stycket djurskydds- lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att beträffande djurförsök meddela föreskrifter om undantag från lagens bestämmelser.

Tillstånd för försöksdjursverksamhet

2 § Det krävs tillstånd för att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur. Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen be- stämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om undantag från kravet på tillstånd.

Bestämmelsen reglerar krav på tillstånd för försöksdjursverksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar i huvudsak 19 a § första stycket i nuvarande djurskyddslag, men innehåller inte längre någon reglering av möjligheten att återkalla ett beviljat tillstånd. I stället har en särskild bestämmelse om återkallelse införts i 7 kap. 5 §.

Det särskilda bemyndigandet i andra stycket att meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd har ingen motsvarighet i den nuva- rande lagen. Sådana undantag kan i dag föreskrivas med stöd av det generella bemyndigandet i 22 § andra stycket djurskyddslagen för rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att beträffande djurförsök meddela föreskrifter om undantag från lagens bestämmelser.

Prövningen av tillstånd

3 § Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som verksam- heten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Vid prövning av tillstånd för uppfödning av försöksdjur ska hänsyn också tas till behovet av sådana djur.

Bestämmelsen, som reglerar tillståndsprövningen, motsvarar 19 a § tredje och fjärde styckena i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.

Uppgifter i tillståndet

4 § Tillståndet ska innehålla uppgifter om

1.den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om innehavaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne, och

2.de personer som innehar de funktioner som anges i 7 § första stycket 1 och

326

Bestämmelsen, som anger vilka uppgifter som ska finnas i tillståndet, Prop. 2017/18:147 motsvarar 19 a § andra stycket i nuvarande djurskyddslag. Övervägan-

dena finns i avsnitt 12.2.

Återkallelse av tillstånd

5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 3 § första stycket inte längre uppfylls.

Bestämmelsen reglerar möjligheten att återkalla ett tillstånd enligt 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 12.2. Bestämmelsen motsvarar 19 a § första stycket andra meningen i nuvarande lag och förtydligar under vilka förutsättningar ett tillstånd får återkallas.

Ansvar för verksamheten

6 § Den person som avses i 4 § 1 ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om

1.uppgifter som ska utföras för att se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2.utbildning och kompetens som ska finnas när dessa uppgifter utförs.

Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Bestämmelsen, som reglerar ansvar för försöksdjursverksamheten, mot- svarar i huvudsak 19 b § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.

Bemyndigandet i andra stycket första punkten har jämfört med nuva- rande lag förtydligats så att det nu tydligare framgår vilken typ av upp- gifter som omfattas av bemyndigandet.

Enligt tredje stycket är det nu endast den myndighet som regeringen bestämmer, och inte regeringen, som i enskilda fall kan besluta om frågor som avses i andra stycket.

Organisation av försöksdjursverksamhet

7 § Vid en verksamhet som är tillståndspliktig enligt 2 § ska det finnas

1.en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksamheten,

2.en veterinär eller, när det är lämpligare, en annan kvalificerad expert som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår när djuren behandlas,

3.en personalstyrka som är tillräckligt stor för verksamheten och som har den utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4.ett djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor om djurskydd och övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om vilka uppgifter och vilken utbildning och kompetens som en föreståndare, en veterinär eller en expert ska ha och om vilken utbildning och kompetens personalen ska ha.

327

Prop. 2017/18:147 Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

Bestämmelsen, som reglerar hur försöksdjursverksamheten ska organise- ras, motsvarar i huvudsak 20 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägan- dena finns i avsnitt 12.2.

Enligt tredje stycket är det nu endast den myndighet som regeringen bestämmer, och inte regeringen, som i enskilda fall kan besluta om frågor som avses i andra stycket.

Infångande av viltlevande försöksdjur

8 § Den som fångar försöksdjur som är viltlevande ska ha den utbildning och kompetens som krävs för uppgiften. Djuren ska fångas in med metoder som inte utsätter djuren för onödigt lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder.

Bestämmelsen, som reglerar infångande av viltlevande försöksdjur, mot- svarar 22 a § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.2. Kraven på tillräcklig utbildning och kompetens för den som fångar viltlevande försöksdjur och på att metoder ska användas som inte utsätter djuret för onödigt lidande kan inte tillämpas på djurklasser där det saknas vetenskapligt stöd för att bedöma vilken utbildning eller kompetens som behövs och för att bedöma om djuret kan uppleva lidande.

Krav på etiskt godkännande

9 § Utöver tillstånd enligt 2 § ska den som ska använda djur i ett djurförsök ha ett godkännande från etisk synpunkt av en regional djurförsöksetisk nämnd, innan användningen påbörjas. Godkännandet får förenas med villkor.

En djurförsöksetisk nämnd får, vid beslut om godkännande för djurförsöket, besluta om undantag från 2 kap. 5 § andra stycket, 6 § första och tredje styckena, 7 § första stycket och 11 § första stycket samt 4 kap. 2 § tredje stycket.

Bestämmelsen innehåller ett krav på etiskt godkännande för att få an- vända djur i djurförsök. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 21 § första stycket första me- ningen i nuvarande djurskyddslag. Det har dock förtydligats att ett etiskt godkännande får förenas med villkor.

Bestämmelsen i andra stycket har ingen motsvarighet i den nuvarande lagen. I bestämmelsen anges att de regionala djurförsöksetiska nämnder- na får godkänna användning av försöksdjur som innebär undantag från vissa av lagens bestämmelser. De angivna bestämmelserna finns i dag i djurskyddsförordningen och det är nu enligt nuvarande 41 c § andra stycket djurskyddsförordningen möjligt för nämnderna att godkänna djurförsök som innebär undantag från bestämmelserna. Det införs också en möjlighet för de djurförsöksetiska nämnderna att godkänna använd- ning som innebär undantag från kravet på bedövning vid operativa in- grepp enligt 4 kap. 2 § tredje stycket.

328

Prövningen av det etiska godkännandet

10 § Vid prövningen av ett ärende enligt 9 § ska försökets betydelse vägas mot djurets lidande. Försöket ska, utifrån graden av lidande hos djuret, klassificeras i någon av kategorierna terminal, ringa svårhet, måttlig svårhet eller avsevärd svårhet.

En ansökan om djurförsök får bifallas endast om en sådan användning av djur kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i 1 § första stycket 1–3 är uppfyllda.

Vid prövningen av ärendet ska det även beslutas om försöket ska utvärderas i efterhand.

Bestämmelsen, som reglerar prövningen av ett etiskt godkännande, mot- svarar 21 § första stycket andra meningen samt andra, tredje och fjärde styckena i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

Återkallelse av etiskt godkännande

11 § En djurförsöksetisk nämnd får återkalla ett godkännande enligt 9 § om djurförsöket inte utförs i enlighet med godkännandet.

Bestämmelsen, som reglerar återkallelse av ett etiskt godkännande, mot- svarar 21 § femte stycket i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

Föreskrifter om etiskt godkännande

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.skyldighet att lämna uppgifter i samband med ansökan om att använda djur i djurförsök, och

2.undantag från kravet på att djurförsök ska godkännas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om

1.prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök, och

2.utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök.

Bestämmelsen, som innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela vissa föreskrifter om etiskt godkännande, motsvarar i sak 21 a § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

En central djurförsöksetisk nämnd

13 § Det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd som ska

1.pröva överklaganden enligt 11 kap. 1 § av en regional djurförsöksetisk nämnds beslut, och

2.utföra en sådan utvärdering i efterhand som avses i 10 § tredje stycket.

Bestämmelsen, som reglerar den centrala djurförsöksetiska nämndens uppgifter, motsvarar 21 b § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Prop. 2017/18:147

329

Prop. 2017/18:147

330

Den centrala nämndens sammansättning

14 § Den centrala djurförsöksetiska nämnden ska bestå av en ordförande och sex övriga ledamöter. Av de övriga ledamöterna ska fyra ha vetenskaplig kompetens och två vara lekmän. En av lekmännen ska företräda djurskyddsintressen. Ersät- tare för ledamöterna får utses.

Ordföranden och den eller de som utses till ersättare för ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Ledamöter och ersättare ska utses av regeringen för en bestämd tid.

Bestämmelsen, som reglerar den centrala djurförsöksetiska nämndens sammansättning, motsvarar 21 c § i nuvarande djurskyddslag. Över- vägandena finns i avsnitt 12.4.

Den centrala nämndens beslutsförhet

15 § Den centrala djurförsöksetiska nämnden är beslutsför när ordföranden och minst tre ledamöter med vetenskaplig kompetens och minst en lekman är närva- rande. Ledamöterna med vetenskaplig kompetens ska alltid vara i flertal när ett ärende avgörs.

Nämnden är beslutsför med enbart ordföranden vid

1.en förberedande åtgärd,

2.en rättelse av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende,

3.andra beslut som inte innebär något slutligt avgörande av ett ärende, och

4.en prövning av en fråga om avvisning eller avskrivning av ett ärende. Ordföranden får överlämna uppgifter som avses i andra stycket till en föredra-

gande vid nämnden.

Bestämmelsen, som reglerar den centrala djurförsöksetiska nämndens beslutsförhet, motsvarar 21 d § i nuvarande djurskyddslag. Över- vägandena finns i avsnitt 12.4.

Övriga bemyndiganden

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur, och

2.undantag från lagen i fråga om djurförsök.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder för- söksdjur ska

1.märka djuren,

2.upprätta instruktioner för verksamheten, och

3.föra journal och lämna upplysningar om verksamheten och djuren.

Bestämmelsen, som innehåller bemyndiganden att meddela vissa före- skrifter om försöksdjursverksamhet, motsvarar i sak 22 och 23 §§ i nuva- rande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.5. Lydelsen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkt.

8 kap. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter	Prop. 2017/18:147
Behörig myndighet för offentlig kontroll
1 § Länsstyrelserna och de andra myndigheter som regeringen bestämmer (kon-
trollmyndigheterna) utövar offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag,
föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-
bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd
av EU-bestämmelserna.

Bestämmelsen, som reglerar vilka myndigheter som ska utföra offentlig kontroll av efterlevnaden av djurskyddslagstiftningen, motsvarar i sak 24 § första stycket i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 13.1. Med andra myndigheter avses endast statliga myndigheter, inte kommuner.

Djurskyddsutbildad personal

2 § Kontrollmyndigheterna ska, utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfatt- ning som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Bestämmelsen, som innehåller krav på kontrollmyndigheternas personal, motsvarar 24 § andra stycket i nuvarande djurskyddslag och skiljer sig i sak från den bestämmelsen endast genom ett förtydligande av att be- stämmelsen gäller utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Genom detta tydliggörs dels att det inte är fråga om en otillåten dubbelreglering i förhållande till EU-förordningen, dels att ett krav på utbildad personal gäller även vid sådan kontroll som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.

Samordning av verksamhet

3 § Den kontrollmyndighet som regeringen bestämmer samordnar övriga kon- trollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verk- samhet.

Bestämmelsen, som reglerar en samordnande kontrollmyndighet, mot- svarar 24 a § första stycket i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 13.2.

Rådgivning och information

4 § Kontrollmyndigheterna ska genom rådgivning och information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, före- skrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU- bestämmelserna.

I bestämmelsen anges att kontrollmyndigheterna genom rådgivning och
information och på annat sätt ska underlätta för den enskilde att fullgöra
sina skyldigheter enligt lagstiftningen. Bestämmelsen motsvarar 24 a §
andra stycket i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt	331

Prop. 2017/18:147 13.2. Med uttrycket rådgivning avses en dialog mellan kontrollmyndig- heten och djurhållaren där djurhållaren görs uppmärksam på brister och ges möjlighet att åtgärda dessa för att kunna undvika ett mer konkret ingripande från kontrollmyndigheten. Rådgivning innebär däremot inte i detta sammanhang att kontrollmyndigheten allmänt ska ge råd om hur djurhållningen bör ske.

Skyldighet att beivra överträdelser

5 § Kontrollmyndigheterna ska verka för att överträdelser av lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar beivras.

Bestämmelsen, som reglerar kontrollmyndigheternas skyldighet att beivra överträdelser, motsvarar 24 b § i nuvarande djurskyddslag. Över- vägandena finns i avsnitt 13.3.

Föreskrifter om offentlig kontroll

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.den offentliga kontrollen, och

2.skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndighet som avses i 3 §.

Bestämmelsen, som innehåller bemyndiganden att meddela föreskrifter om den offentliga kontrollen och om informationsskyldighet för kon- trollorgan, motsvarar i sak 25 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägan- dena finns i avsnitt 13.4.

Offentlig kontroll som avser andra än livsmedelsproducerande djur

7 § I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djur- skydd finns bestämmelser som ska tillämpas vid offentlig kontroll av djurhållare som håller livsmedelsproducerande djur.

Regeringen får meddela föreskrifter om att förordning (EG) nr 882/2004 ska tillämpas helt eller delvis vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

Bestämmelsen reglerar möjligheten att tillämpa Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

I första stycket finns en upplysning om att det i förordning (EG) nr 882/2004 finns bestämmelser som ska tillämpas vid offentlig kontroll av djurhållare som håller livsmedelsproducerande djur.

Bestämmelsens andra stycke, som innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om att förordning (EG) nr 882/2004 ska tillämpas helt eller delvis vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur, motsvarar i sak 25 a § i nuvarande djurskyddslag.

Hänvisningarna till EU-förordningen i första och andra styckena är

dynamiska.

332

Avgifter för offentlig kontroll och ärenden enligt lagen

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1.för offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2.i ärenden enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om hur de avgifter som tas ut av myndigheter och av kontrollorgan ska

beräknas.

Bestämmelsen, som innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om avgift för offentlig kontroll och i andra ärenden enligt djurskyddslag- stiftningen, motsvarar 25 b § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 13.5.

Förelägganden

9 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får en kontrollmyndighet besluta de förelägganden som behövs för efterlevnaden av lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU- bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Förelägganden enligt första stycket eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite, dock inte i de fall som avses i 9 kap. 1 och 3 §§.

Bestämmelsen reglerar kontrollmyndigheternas möjlighet att besluta förelägganden. Övervägandena finns i avsnitt 13.6.

Bestämmelserna i första och tredje styckena motsvarar i sak 26 § första och andra styckena i nuvarande djurskyddslag. Det anges dock inte längre särskilt att kontrollmyndigheten får besluta om förbud eftersom rätten att besluta om förelägganden innefattar möjlighet att besluta om förelägganden som innebär förbud. I första stycket anges liksom tidigare att möjligheten att besluta om förelägganden gäller utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Genom detta tydliggörs att bestämmelsen utgör en komplettering till EU-förordningarna genom att kontrollmyndigheterna ges möjlighet att vidta de åtgärder som behövs för att ge effekt åt EU-förordningarna i de fall åtgärderna inte har regle- rats direkt i EU-förordningarna. Det blir därmed också tydligt att det inte är fråga om en otillåten dubbelreglering i förhållande till EU- förordningarna.

I andra stycket, som saknar uttrycklig motsvarighet i nuvarande lag, har förtydligats att förelägganden som innebär förbud att ha hand om djur enligt 9 kap. 1 § och förelägganden att inom viss tid göra sig av med djur enligt 9 kap. 3 § endast får meddelas i de fall som anges där.

Prop. 2017/18:147

333

Prop. 2017/18:147

334

Rättelse på den enskildes bekostnad

10 § En kontrollmyndighet får besluta om rättelse på en enskilds bekostnad om han eller hon inte rättar sig efter lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

I brådskande fall får kontrollmyndigheten besluta om rättelse utan föregående föreläggande.

Bestämmelsen, som reglerar kontrollmyndighetens möjlighet att besluta om rättelse, motsvarar i sak 26 § tredje stycket i nuvarande djurskydds- lag. Övervägandena finns i avsnitt 13.6.

Rätt till upplysningar och att ta del av handlingar

11 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar.

Bestämmelsen, som reglerar kontrollmyndighetens rätt till upplysningar och att ta del av handlingar, motsvarar 27 § första stycket första punkten i nuvarande lag. Övervägandena finns i avsnitt 13.7.

Rätt till tillträde

12 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där det kan antas att djur hålls eller som berör djurhållningen, och där besiktiga djuren, göra under- sökningar och ta prover.

Tillträde till bostäder får endast ske när det kan antas att djur hålls där och

1.det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,

2.syftet är att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhållningen har åtgärdats, eller

3.syftet är att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan har även rätt att få tillträde till om- råden, anläggningar, byggnader, lokaler, andra utrymmen och bostäder, när det behövs för att kontrollera att beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § följs.

Bestämmelsen reglerar kontrollmyndighetens rätt till tillträde. Över- vägandena finns i avsnitt 13.7.

Första stycket, som behandlar kontrollmyndigheters och kontrollorgans rätt till tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler eller andra utrymmen, motsvarar i huvudsak 27 § första stycket andra punkten i nuvarande djurskyddslag. Bestämmelsen skiljer sig dock från nuvarande lag genom att det tydliggörs att kontrollmyndighetens rätt till tillträde avser utrymmen där det kan antas att djur hålls. Ett exempel på en sådan situation är att kontrollmyndigheten har uppgifter i en anmälan om att djur ska finnas i ett utrymme, men innehavaren av utrymmet förnekar att det finns djur där eller inte kan kontaktas. Det kan också vara så att kon- trollmyndigheten i samband med kontroll av djur i ett utrymme, exem- pelvis ett stall, gör observationer som ger anledning att tro att djur hålls

även i andra anslutande byggnader. Ett annat exempel kan vara att kon- Prop. 2017/18:147 trollmyndigheten vid tidigare kontroller har påträffat djur i utrymmet.

Liksom tidigare ska tillträde också vara möjligt om området eller ut- rymmet berör djurhållning. Med detta avses t.ex. utrymmen där djur kortvarigt har hanterats eller där det finns utrustning eller handlingar som är kopplade till djuren.

Bestämmelsen i andra stycket har ingen motsvarighet i den nuvarande lagen. I bestämmelsen anges under vilka förutsättningar kontrollmyndig- heten har rätt till tillträde till en bostad och bestämmelsen innebär en begränsning av möjligheten till tillträde till bostäder i jämförelse med de områden och andra utrymmen som anges i första stycket. Med bostad avses alla byggnader, del av byggnader eller andra utrymmen där någon har sin bostad. Det kan t.ex. innefatta även båtar och husvagnar. En grundläggande förutsättning för tillträde enligt andra stycket är att det kan antas att djur hålls i bostaden. Till skillnad från andra utrymmen är det inte en grund för tillträde att bostaden berör djurhållning.

Enligt första punkten i bestämmelsen har kontrollmyndigheten rätt till tillträde när det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelser- na i lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Exem- pel på omständigheter som kan ge grund för ett sådant antagande är upp- gifter i en anmälan eller observationer som kontrollmyndigheten gjort vid tidigare tillfällen eller i anslutning till bostaden.

Enligt andra punkten har kontrollmyndigheten också rätt till tillträde om syftet är att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhållning- en har åtgärdats. När det gäller vissa djurskyddsbrister, t.ex. otillräcklig utfodring eller bristande hygien, kan det behövas flera uppföljande kon- troller för att säkerställa att bristerna varaktigt åtgärdats. Om det däremot är så att det genom en eller flera uppföljande kontroller har säkerställts att den tidigare bristen slutligt har åtgärdats, och kontrollmyndigheten inte heller har observerat nya överträdelser eller något annat som i det enskilda fallet ger anledning att anta att djurhållningen även fortsätt- ningsvis kan komma att ske i strid med bestämmelser i djurskyddslag- stiftningen, har kontrollmyndigheten inte längre rätt till tillträde till bo- staden.

Enligt tredje punkten har kontrollmyndigheten också rätt till tillträde om syftet är att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Härmed avses i första hand sådan verksamhet som regleras i 6 kap. 4 §.

Genom bestämmelsens tredje stycke, som inte heller har någon mot- svarighet i den nuvarande lagen, har förtydligats att kontrollmyndigheter och kontrollorgan också har rätt till tillträde till bostäder och andra ut- rymmen eller områden när det behövs för att kontrollera att ett beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § följs. I dessa fall krävs alltså inte att det kan antas att djur hålls i bostaden, utrymmet eller området.

Europeiska kommissionens rätt till upplysningar och tillträde

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller också för Europeiska kommissionen, och för inspektörer och experter som har utsetts av Europeiska kommissionen.

335

Prop. 2017/18:147 Bestämmelsen, som reglerar EU-institutionernas rätt till upplysningar, att ta del av handlingar och till tillträde, motsvarar 27 § andra stycket i nuva- rande djurskyddslag och skiljer sig från den endast på så sätt att det har förtydligats vilken EU-institution som avses. Övervägandena finns i avsnitt 13.7. Rubriken har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkt.

Aktsamhetskrav

14 § Åtgärder enligt 11 och 12 §§ ska utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

I bestämmelsen, som saknar motsvarighet i nuvarande lag, förtydligas att kontrollmyndigheternas och kontrollorganens rätt till upplysningar och tillträde enligt 11 och 12 §§ ska utövas så att minsta skada och intrång orsakas. Övervägandena finns i avsnitt 13.7.

Skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll

15 § Den som är föremål för offentlig kontroll ska lämna den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Bestämmelsen, som reglerar skyldighet för den som är föremål för kon- trollen att lämna den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna ge- nomföras, motsvarar i sak 27 § tredje stycket i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 13.7.

Hjälp av Polismyndigheten

16 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att en kontroll- myndighet ska kunna utöva offentlig kontroll eller verkställa beslut enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU- bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

	2. det annars finns synnerliga skäl.
	Bestämmelsen reglerar Polismyndighetens skyldighet att lämna den hjälp
	som behövs för att en kontrollmyndighet ska kunna utöva offentlig kon-
	troll eller verkställa beslut. Övervägandena finns i avsnitt 13.8. Be-
	stämmelsen motsvarar i sak 27 a § i nuvarande djurskyddslag och har, i
	jämförelse med nuvarande lag, kompletterats med ett förtydligande att
	kontrollmyndigheten får begära hjälp av Polismyndigheten endast om det
	på grund av särskilda omständigheter kan befaras att en åtgärd inte kan
	utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polisla-
	gen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl. Motsvarande
	tillägg föreslogs i propositionen Renodling av Polismyndighetens arbets-
	uppgifter när länsstyrelserna tar över uppgifter på djurområdet (prop.
	2016/17:224). Det hänvisas till författningskommentaren i det lagstift-
	ningsärendet. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder
336	i kraft den 1 juni 2018.
336

Undantag för djur som används inom Försvarsmakten

17 § Bestämmelserna i 2–6 §§, 8 § första stycket 1, 9 § tredje stycket, 10, 13 och 16 §§ tillämpas inte i fråga om djur som används inom Försvarsmakten.

Bestämmelsen, som reglerar undantag från vissa bestämmelser rörande offentlig kontroll när det gäller djur som används inom Försvarsmakten, motsvarar i sak 28 § i nuvarande djurskyddslag. Övervägandena finns i avsnitt 13.9. Bestämmelsen i 28 § fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 2017 (se propositionen Till- syn och kontroll på hälso- och miljöområdet inom försvaret, prop. 2016/17:144).

Anmälan om vanvård

18 § Om den som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verk- samhet inom djurens hälso- och sjukvård i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, ska han eller hon anmäla detta till kontrollmyndigheten, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående.

Bestämmelsen reglerar skyldighet för djurhälsopersonal att anmäla van- vård av djur till kontrollmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 13.10. Bestämmelsen motsvarar 28 a § i nuvarande djurskyddslag. Till skillnad från vad som gäller enligt den bestämmelsen behöver en an- mälan till kontrollmyndighet nu inte göras om bristen är lindrig och rättas till omgående. Med lindrig brist avses en brist som enbart kan ha en obetydlig effekt på djurskyddet. Djuren ska således inte vara utsatta för lidande eller en uppenbar risk för lidande. Även när det gäller kravet på att bristen ska avhjälpas omgående ankommer det på den aktuelle yrkes- utövaren att bedöma om det är möjligt att utan dröjsmål vidta de åtgärder som krävs för att avhjälpa bristen. Ett exempel på vad som bör kunna rättas till omgående är om djuren inte har tillgång till tillräckligt med strö. Brister som är av mer systematisk karaktär bör dock allmänt sett betraktas medföra en större risk för djurlidande och sådana brister är i många fall svåra att avhjälpa omgående. Ett exempel på det kan vara att djuren vid upprepade tillfällen saknar strö och att det saknas strö på går- den. Inte heller bör brister som måste åtgärdas genom om- eller nybygg- nation eller andra omfattande förändringar i djurhållningen anses kunna åtgärdas omgående. Allmänt gäller att vad som, i detta sammanhang, slutligen kommer att avses med uttrycken lindrig och omgående får över- lämnas till rättstillämpningen.

9 kap. Djurförbud och omhändertagande Djurförbud

1 § Länsstyrelsen ska besluta om förbud att ha hand om djur (djurförbud) för den som

1.allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

2.har misshandlat ett djur,

3.inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 8 kap. 9 §

om beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

Prop. 2017/18:147

337

Prop. 2017/18:147

338

4. har varit föremål för upprepade beslut enligt 8 kap. 9 §, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt,

5.genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt strafföre- läggande har befunnits skyldig till djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

6.genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt strafföre- läggande har befunnits skyldig till brott enligt 10 kap. 1–5 §§, om ett djurförbud

är befogat från djurskyddssynpunkt.

Djurförbud ska dock inte beslutas om det är sannolikt att den omständighet som annars ska leda till djurförbud inte kommer att upprepas.

Bestämmelsen reglerar länsstyrelsens skyldighet att i vissa fall besluta om förbud att ha hand om djur (djurförbud). Övervägandena finns i av- snitt 14.1.

I första stycket anges under vilka förutsättningar som länsstyrelsen ska besluta om djurförbud. Första punkten överensstämmer med 29 § första stycket andra punkten i nuvarande djurskyddslag, andra punkten över- ensstämmer med nuvarande 29 § första stycket tredje punkten och tredje punkten överensstämmer med nuvarande 29 § första stycket första punk- ten.

Fjärde punkten överensstämmer delvis med nuvarande 29 § första stycket femte punkten andra ledet, men det har lagts till ett krav på att djurförbud i dessa situationer ska vara befogat från djurskyddssynpunkt. Med upprepade tillfällen bör förstås minst två tillfällen. För att ett djur- förbud ska anses vara befogat från djurskyddssynpunkt bör överträdel- serna som huvudregel också ha skett under senare tid och i relativt nära anslutning till varandra. Överträdelser som ligger flera år tillbaka i tiden eller sker med flera års mellanrum bör normalt inte medföra att ett djur- förbud kan anses vara befogat från djurskyddssynpunkt. Undantagsvis kan dock allvaret i överträdelserna eller omständigheterna i övrigt moti- vera en annan bedömning. Ett exempel kan vara att en person som har varit föremål för beslut avvecklar sin djurhållning och sedan efter viss tid återupptar den och då återigen omgående blir föremål för nya beslut.

Femte punkten överensstämmer i sak med nuvarande 29 § första styck- et fjärde punkten.

Sjätte punkten överensstämmer delvis med nuvarande 29 § första stycket femte punkten första ledet, men det krävs inte längre upprepade tillfällen och det har i stället lagts till ett krav på att djurförbud i dessa situationer ska vara befogat från djurskyddssynpunkt.

I både femte och sjätte punkterna har det förtydligats att det ska ha fastställts genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt strafföreläggande att personen i fråga har gjort sig skyldig till djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar i huvudsak 29 § andra stycket i nuvarande lag, men skiljer sig från den bestämmelsen genom att det nu anges att det inte ska beslutas om djurförbud om det är sannolikt att den omständighet som annars ska leda till djurförbud inte kommer att uppre- pas. I nuvarande lag anges att djurförbud ska underlåtas om det är uppenbart att ett upprepande inte kommer att inträffa. Det har genom den föreslagna bestämmelsen också förtydligats vad som avses med att ett upprepande inte kommer att inträffa.

Omfattning av och upphävande av djurförbud

Ett djurförbud kan gälla för en viss tid eller tills vidare. Länsstyrelsen ska upphäva djurförbudet om det inte längre behövs.

Bestämmelsen reglerar omfattningen av och upphävande av djurförbud. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.

I första stycket anges att ett djurförbud får avse alla djurslag eller be- gränsas till vissa djurslag. Detta framgår även av 29 § första stycket i nuvarande djurskyddslag. Möjligheten att meddela partiella djurförbud har dock utökats ytterligare genom att det i första stycket anges att ett djurförbud också får avse förbud mot att ha hand om fler än ett visst antal djur och även i övrigt får avse andra begränsningar i rätten att ha hand om djur. För att kunna betecknas som ett djurförbud måste förbudet innebära en tydlig och mer ingripande inskränkning i själva rätten att hantera eller ha hand om djur. Det kan t.ex. innebära att djurförbudet utformas så att den som är föremål för det endast får delta i skötseln av ett djur som hålls av någon annan, t.ex. så som anställd, men inte själv hålla djur. Förbud som riktar sig enbart mot t.ex. en viss åtgärd i djur- hållning kan däremot inte anses vara ett djurförbud.

Enligt andra stycket, som motsvarar 29 § fjärde stycket i nuvarande lag, kan ett djurförbud gälla för en viss tid eller tills vidare.

I tredje stycket har förtydligats att länsstyrelsen ska upphäva djurför- budet om det inte längre behövs.

Skyldighet att avveckla djurinnehav

3 § Om den som meddelas djurförbud äger eller håller djur, ska länsstyrelsen samtidigt förelägga honom eller henne att inom en viss tid göra sig av med det eller de djur som omfattas av djurförbudet. Detta gäller dock inte om länsstyrel- sen i enlighet med 5 eller 6 § ska besluta att omhänderta djuret eller djuren i samband med beslutet om djurförbud.

Bestämmelsen reglerar skyldigheten att avveckla djurinnehav. Över- vägandena finns i avsnitt 14.3. Bestämmelsen motsvaras delvis av 29 § tredje stycket i nuvarande djurskyddslag. Den innebär att länsstyrelsen ska förelägga den som äger eller håller djur och som har meddelats djur- förbud att göra sig av med det eller de djur som omfattas av förbudet. Detta gäller dock inte om länsstyrelsen med stöd av 9 kap. 5 eller 6 § beslutar att omhänderta djuret eller djuren i samband med beslutet om djurförbud. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets syn- punkter.

Nödavlivning i vissa fall

4 § Om ett djur påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart, får det avlivas av en veterinär eller polisman, även om djurägaren inte kan kon- taktas. I brådskande fall får även någon annan genast avliva djuret.

Den som har avlivat djuret ska informera ägaren eller någon annan som är an- svarig för djuret om detta. Om det inte är möjligt, ska länsstyrelsen underrättas.

Prop. 2017/18:147

339

Prop. 2017/18:147

Bestämmelsen reglerar möjligheten att nödavliva djur i vissa fall. Över- vägandena finns i avsnitt 14.4.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 30 § första stycket i nuva- rande djurskyddslag och skiljer sig från nuvarande lag endast på så sätt att det har förtydligats att ägarens samtycke inte behöver inhämtas. Där- emot innebär inte bestämmelsen att det är tillåtet att mot ägarens vilja avliva ett djur om ägaren är närvarande eller har kunnat kontaktas. I sådana fall måste djuret först omhändertas.

Andra stycket motsvarar 30 § andra stycket i nuvarande lag men skiljer sig från den bestämmelsen genom att den som har avlivat ett djur, i de fall ägaren eller någon annan som är ansvarig för djuret inte kan informe- ras, ska underrätta länsstyrelsen och inte Polismyndigheten. Att läns- styrelsen ska underrättas i stället för Polismyndigheten föreslogs i prop. 2016/17:224. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018.

Omhändertagande av djur

5 § Länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska omhändertas om

1.djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av kontrollmyndigheten,

2.ett beslut som har meddelats enligt 8 kap. 9 § inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller

3.ett beslut om djurförbud enligt 1 § eller ett beslut om avveckling av djur-

innehav enligt 3 § inte följs.

Länsstyrelsen ska ansvara för att omhändertagandet verkställs.

Bestämmelsen reglerar omhändertagande av djur. Övervägandena finns i avsnitt 14.5.

I första stycket, som delvis överensstämmer med 31 § i nuvarande djurskyddslag, anges under vilka förutsättningar som länsstyrelsen ska besluta om att ett djur ska omhändertas. I tredje punkten har det lagts till att djur även ska omhändertas om ett beslut om avveckling av djurhåll- ning enligt 9 kap. 3 § inte följs. Det anges inte längre att omhänder- tagande ska ske på de grunder som anges i fjärde och femte punkterna i 31 § i nuvarande lag. I sådana fall ska djurhållaren i stället enligt 9 kap. 3 § föreläggas att inom en viss tid göra sig av med sina djur.

Det anges inte längre i första stycket att omhändertagandet ska ske genom Polismyndighetens försorg. I stället framgår av den nya be- stämmelsen i andra stycket att det är länsstyrelsen som ska ansvara för att omhändertagandet verkställs. Motsvarande ändring föreslogs i prop. 2016/17:224. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018.

Omedelbart omhändertagande av djur

6 § Länsstyrelsen eller Polismyndigheten ska, trots 5 § första stycket 1, besluta att omedelbart omhänderta ett djur om det är utsatt för lidande och om

1.det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt,

2.ägaren till djuret är okänd eller inte kan nås, eller

3.det i övrigt bedöms vara absolut nödvändigt från djurskyddssynpunkt.

340

Även om förutsättningarna enligt första stycket inte är uppfyllda, får Polis- myndigheten besluta att omedelbart omhänderta djur som hålls i strid med ett beslut om djurförbud.

Om ett beslut om omedelbart omhändertagande har meddelats av Polismyn- digheten, ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Läns- styrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.

Bestämmelsen reglerar omedelbara omhändertaganden av djur. Över- vägandena finns i avsnitten 14.6 och 14.8.

I första stycket, som i stora delar motsvarar 32 § första stycket i nuva- rande djurskyddslag, anges under vilka förutsättningar som länsstyrelsen eller Polismyndigheten omedelbart ska besluta om omhändertagande av djur. Ett sådant beslut ska fattas om djuret är utsatt för lidande och något av kriterierna i första, andra eller tredje punkten är uppfyllda.

I första punkten har tydliggjorts att det ska bedömas vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt. Redan det förhållandet att ett djur har övergetts eller av annan anledning kommer att lämnas utan tillsyn under en längre tid innebär att djuret är utsatt för lidande. Det kan vara fallet t.ex. när ägaren eller vårdaren på grund av sjukdom, frihetsberövande eller andra orsaker, för en tid förlorar de fysiska möjligheterna att sköta sina djur. I dessa fall ska man inte behöva avvakta några mer påtagliga tecken på att djuret lider innan ett ingripande sker.

Enligt andra punkten ska djuret omhändertas om ägaren är okänd eller inte kan nås. Om djuret kan antas ha rymt eller på annat sätt oavsiktligt kommit ur sin ägares besittning bör länsstyrelsen i första hand göra rim- liga ansträngningar att ta reda på vem ägaren är så att djuret kan återläm- nas till honom eller henne, innan ett beslut om omhändertagande fattas. Om det inte är praktiskt möjligt att göra en sådan undersökning innan beslutet om omhändertagande bör den i stället göras efter omhänder- tagandet och innan länsstyrelsen beslutar om att överlåta eller avliva djuret (se 9 kap. 8 §). För det fall ägaren då hittas och det visar sig att djuret har det bra hos ägaren bör länsstyrelsen ompröva sitt tidigare be- slut utifrån de nya omständigheter som framkommit och upphäva om- händertagandet.

Bestämmelsen är enligt 1 kap. 2 § tredje stycket tillämplig på över- givna djur av tamdjursart och förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i en etablerad population. Om ett sådant djur är utsatt för lidande ska ett omhändertagande ske. Beträffande vissa arter, t.ex. katter, bör man utgå från att djuret lider när det inte hålls av människor.

I fall där ägaren är känd ska djuret omhändertas om ägaren inte kan nås. Situationen kan t.ex. vara sådan att det kan antas att ägaren håller sig undan kontakt med myndigheterna. Men även fall där ägaren är okon- taktbar på grund av sjukdom, missbruk eller andra omständigheter om- fattas. I sådana fall kan också ett omhändertagande enligt första punkten bli aktuellt om det anses utsiktslöst att lidandet blir avhjälpt.

Tredje punkten överensstämmer med bestämmelsen i 32 § första styck- et tredje punkten i nuvarande djurskyddslag.

Prop. 2017/18:147

341

Prop. 2017/18:147 Bestämmelsen i andra stycket har ingen motsvarighet i den nuvarande lagen. I bestämmelsen anges att Polismyndigheten, även om förutsätt- ningarna enligt första stycket inte är uppfyllda, får besluta att omedelbart omhänderta djur som hålls av någon som har djurförbud. I de fall Polis- myndigheten påträffar djur hos någon som har djurförbud ska Polismyn- digheten således inte behöva anmäla detta till länsstyrelsen innan ett ingripande kan ske. Det anges dock att djuret, för att omhändertagande ska ske, måste hållas i strid med förbudet. Härmed tydliggörs att den som har partiellt djurförbud, t.ex. förbud mot att ha djur av visst slag, inte kan få djur som inte omfattas av förbudet omhändertagna.

Tredje stycket motsvarar i allt väsentligt 32 § andra stycket i nuvarande lag. Bestämmelsen innebär att Polismyndigheten skyndsamt ska infor- mera länsstyrelsen om ett beslut om omhändertagande som Polismyndig- heten fattat. Länsstyrelsen ska i sin tur skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.

Fjärde stycket motsvarar delvis 32 § tredje stycket i nuvarande lag. Be- stämmelsen innebär att den beslutande myndigheten ska ansvara för att omhändertagandet verkställs. Det läggs också till att om länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut om omhändertagande ska fortsätta att gälla så ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för att beslutet verkställs.

En lydelse motsvarande den i tredje och fjärde styckena föreslogs i prop. 2016/17:224. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018.

Förfogande över omhändertagna djur

7 § Beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande av ett djur omfattar också avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhänder- tagandet. Sedan ett djur har omhändertagits enligt 5 eller 6 § får ägaren inte förfoga över djuret eller dess avkomma utan tillstånd av länsstyrelsen.

Bestämmelsen reglerar förfogande över omhändertagna djur. Över- vägandena finns i avsnitt 14.9. Bestämmelsen motsvarar 33 § i nuva- rande djurskyddslag.

Hantering av omhändertagna djur

8 § Vid omhändertagande av djur ska länsstyrelsen snarast besluta om att djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Om det inte går att verkställa ett beslut om att ett omhändertaget djur ska säljas eller överlåtas, får länsstyrelsen i stället besluta att djuret ska avlivas.

Länsstyrelsen ska ansvara för att beslut enligt första stycket verkställs.

Bestämmelsen reglerar hantering av omhändertagna djur. Övervägandena finns i avsnitt 14.9. Bestämmelsen motsvarar 34 § i nuvarande djur- skyddslag. Den skiljer sig från den bestämmelsen i sak endast på så sätt att det i andra stycket anges att länsstyrelsen, och inte Polismyndigheten, ska ansvara för att beslut enligt första stycket verkställs. En motsvarande ändring föreslogs i prop. 2016/17:224. Förslaget har antagits av riks- dagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018.

342

Som Lagrådet påtalar så följer det av allmänna principer för myndig- Prop. 2017/18:147 hetsutövning av detta slag att den minst ingripande åtgärden ska vidtas.

Det kan dock inte alltid kan anses att försäljning eller överlåtelse av djuret är den minst ingripande åtgärden. I den mån det är möjligt och lämpligt bör också önskemål från den person från vilken djuren om- händertagits beaktas. Denne kan, särskilt i fråga om produktionsdjur, föredra att djuren omedelbart slaktas eller avlivas i stället för att upp- stallas under lång tid med skyldighet för den tidigare djurhållaren att slutligen stå för kostnaderna för uppstallningen (se 9 kap. 9 §). Det kan också vara så att djuret är i ett sådant skick eller att omständigheterna i övrigt är sådana att länsstyrelsen bedömer att det är utsiktslöst att få till en försäljning eller överlåtelse. Även då bör en omedelbar avlivning vara möjlig för att undvika att myndigheterna och slutligen djurhållaren drar på sig onödiga kostnader för att hålla djuret.

Kostnadsansvar för omhändertagna djur

9 § Länsstyrelsen och Polismyndigheten får betala ut förskott av allmänna medel för kostnader som uppkommer på grund av åtgärder enligt 5 eller 6 §. Kostnaden för sådana åtgärder ska slutligt betalas av den som åtgärden har riktats mot, om det inte finns särskilda skäl för annat.

Om ett omhändertaget djur har sålts, och om kostnaden enligt första stycket slutligt ska betalas av ägaren, får länsstyrelsen och Polismyndigheten ta ut kost- naden ur köpesumman. Köpesumman ska i första hand täcka länsstyrelsens kost- nader.

Bestämmelsen behandlar kostnadsansvaret för omhändertagna djur. Övervägandena finns i avsnitt 14.10.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 35 § första och andra styckena i nuvarande djurskyddslag och skiljer sig i sak från den endast på så sätt att det anges att både länsstyrelsen och Polismyndigheten får betala ut förskott av allmänna medel för kostnader som uppkommer på grund av omhändertaganden. Kostnaderna ska även fortsättningsvis slutligt betalas av den som åtgärden riktats mot, om det inte finns särskilda skäl för annat. Särskilda skäl kan t.ex. vara att beslutet om omhändertagande har upphävts av högre instans eller att kostnaderna för omhändertagandet till följd av en olämplig hantering av myndigheterna har blivit orimligt höga. När det gäller tolkningen av ”särskilda skäl” kan också hänvisas till rätts- fallen NJA 2015 s. 393 och HFD 2016 ref. 65.

Andra stycket motsvarar 35 § tredje stycket i nuvarande lag men skiljer sig från den på så sätt att det anges att både länsstyrelsen och Polismyn- digheten får ta ut kostnaden för omhändertagande ur köpesumman om ett djur har sålts, men att det i första hand är länsstyrelsens kostnader som ska täckas. Det har också förtydligats att kostnaderna får tas ut ur köpe- summan endast om åtgärden riktats mot ägaren och det är han eller hon som slutligt ska stå kostnaden för omhändertagandet.

Motsvarande materiella ändringar i bestämmelsen föreslogs i propo- sitionen prop. 2016/17:224. Förslaget har antagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juni 2018.

343

Prop. 2017/18:147

344

10 kap. Straff och andra sanktioner

Brott mot denna lag och föreskrifter om bedövning

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot

–3 kap. 1 § första stycket eller 3 kap. 2 § första stycket,

–4 kap. 1 §, 4 kap. 2 § första eller tredje stycket eller 4 kap. 3 § första stycket,

–5 kap. 1 § första eller andra stycket eller föreskrifter om bedövning som rege- ringen har meddelat med stöd av 5 kap. 2 § 1,

–6 kap. 4 § första stycket,

–7 kap. 1 § första stycket, 7 kap. 2 § första stycket eller 7 kap. 9 § första stycket, eller

2. inte följer ett beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § eller ett föreläggande

om skyldighet att avveckla djurinnehav enligt 9 kap. 3 §.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig bety- delse från djurskyddssynpunkt, är straffet fängelse i högst två år.

Bestämmelsen behandlar brott mot lagen och föreskrifter om bedövning vid slakt. Övervägandena finns i avsnitt 15.1.

Bestämmelsen motsvarar 36 § första stycket första punkten i nuvarande djurskyddslag. Genom bestämmelsen straffbeläggs brott mot lagens bestämmelser om krav på tillsyn, foder och vatten och regler kring bind- ning och fixering av djur, stall och andra förvaringsutrymmen, inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus, förbudet mot att överge djur, förbudet mot att aga, skada eller överanstränga djur eller använda utrustning på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada, förbudet mot viss avel samt regler kring transport av djur, tävling med och offentlig förevisning av djur och förbudet mot dopning. Vidare straffbeläggs brott mot bestämmelserna om vård av skadade och sjuka djur, reglerna kring operativa ingrepp och att veterinär eller annan djurhälsopersonal ska anlitas om vissa åtgärder behöver vid- tas. Bestämmelsen straffbelägger även brott mot djurskyddskrav vid slakt eller annan avlivning av djur och föreskrifter om bedövning vid sådan verksamhet som regeringen har meddelat. Slutligen straffbeläggs brott mot tillståndsplikten för viss djurhållning, brott mot grundläggande prin- ciper för djurförsök, kravet på tillstånd för försöksdjursverksamhet samt brott mot kravet på etiskt godkännande innan användning av djur i ett djurförsök påbörjas.

Nytt i förhållande till straffbestämmelsen i den nuvarande lagen är bl.a. att de nya bestämmelserna om fixering av djur och annan liknande be- gränsning av djurs rörelsefrihet i 2 kap. 5 § andra stycket, om klimat-, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvaringsutrymmen i 2 kap. 6 § tredje stycket, förbudet mot att överge djur av tamdjursart i 2 kap. 8 § och förbud mot att tillfoga skada och använda utrustning på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada i 2 kap. 9 § första och andra stycket krimi- naliseras. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § första stycket, 7 § första stycket, 11 § första stycket och 13 § andra stycket har, med några mindre juste- ringar, flyttats till lagen från den nuvarande djurskyddsförordningen och

är i dag straffbelagda med samma straffskala som brott mot lagen. Det Prop. 2017/18:147 straffbara området har dock även utökats något genom att bestämmelsen

om bl.a. tävling med djur i 3 kap. 1 § har ändrats på så sätt att även prov omfattas av bestämmelsen. Motsvarande ändring har gjorts i be- stämmelsen om förbud mot dopning i 3 kap. 2 § och där har dessutom förtydligats att åtgärder som kan påverka djuret vid tävling eller prov omfattas. I övrigt har justeringar gjorts i 2 kap. 4 §, 4 kap. 1 och 2 §§ och 5 kap. 1 § (se författningskommentaren till dessa bestämmelser) som innebär vissa skillnader i sak även när det gäller vad som är straffbelagt genom denna bestämmelse. Hänvisningen till föreskrifter om bedövning som regeringen har meddelat med stöd av 5 kap. 2 § första punkten är ny. Sådana föreskrifter finns i 30 § i nuvarande djurskyddsförordning och är i den nuvarande djurskyddslagen straffbelagda genom 36 § första styck- et andra punkten.

Enligt första stycket andra punkten döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att följa ett beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § eller ett föreläggande om skyldighet att avveckla djurinnehav enligt 9 kap. 3 §. Bestämmelsen motsvarar 36 § första stycket tredje punkten i nuvarande djurskyddslag. Eftersom djurförbudsbestämmelsen har ändrats i sak på det sätt som framgår av författningskommentaren till den be- stämmelsen så har även straffbestämmelsen fått ett delvis annat innehåll.

Bestämmelsens andra stycke motsvarar 36 § andra stycket i nuvarande djurskyddslag.

Brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur

2 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som bryter mot förbudet i 2 kap. 10 § första stycket att genomföra sexuella handlingar med djur.

Bestämmelsen behandlar brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Övervägandena finns i avsnitt 15.3. Bestämmelsen motsvarar 36 c § första stycket i nuvarande djurskyddslag och har be- handlats i prop. 2013/14:41, Ändringar i djurskyddslagen.

Brott mot vissa EU-bestämmelser om transport och avlivning av djur

3 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

2.i egenskap av djurhållare på avsändningsorten, omlastningsplatsen eller be- stämmelseorten i strid med artikel 8.1 inte ser till att de tekniska föreskrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005 uppfylls i fråga om de djur som transporteras,

3.svarar för driften av en uppsamlingscentral och inte i enlighet med artikel

9.1ser till att djuren behandlas i enlighet med de tekniska föreskrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005,

4.avlivar djur på annat sätt än efter bedövning i enlighet med de metoder och

de särskilda krav för tillämpningen av dessa metoder som anges i artikel 4.1 och i

345

Prop. 2017/18:147 bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning,

5.i strid med artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, avlivar djur så att djuret efter bedövning återfår medvetande eller känsel innan det dör,

6.i strid med artikel 9.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 medverkar till att ett djur placeras i fixeringsanordningen, eller i en anordning där huvudet fixeras, innan den person som ansvarar för bedövning eller avblodning är beredd

att bedöva eller avbloda det så fort som möjligt,

7.inte i enlighet med artikel 15.1 ser till att driftsbestämmelserna för slakterier

ibilaga III till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 följs,

8.inte följer vad som enligt artikel 15.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009,

gäller för fixering av djur vid avlivning, eller

9. använder någon av de fixeringsmetoder som är förbjudna enligt artikel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig be- tydelse från djurskyddssynpunkt, är straffet fängelse i högst två år.

Bestämmelsen behandlar brott mot vissa EU-bestämmelser om transport och avlivning av djur. Övervägandena finns i avsnitt 15.4.

Genom paragrafens första stycke döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot ett antal i lagtexten angivna EU-bestämmelser till böter eller fängelse i högst två år. De EU-bestämmelser som straff- sanktioneras genom första stycket punkterna 1–3 är artiklarna 6.3, 8.1 och 9.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2005 och vissa bestämmelser i bilagor som det hänvisas till i artiklarna. De EU-bestämmelser som straffsanktioneras i punkterna 4–9 är artiklarna 4.1, 9.3 och 15.1–3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och vissa bestämmelser i bilagor som det hänvisas till i några av artiklarna. Hänvisningarna till EU- förordningarna är dynamiska. Bestämmelsen motsvarar delvis 36 a § i nuvarande djurskyddslag genom vilken bl.a. dessa EU-bestämmelser är straffbelagda.

Enligt bestämmelsens andra stycke döms till fängelse i högst två år om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Bestämmelsen motsvarar 36 a § andra stycket i nuvarande djurskyddslag.

Brott mot övriga EU-bestämmelser som lagen kompletterar

Bestämmelsen behandlar brott mot EU-bestämmelser i andra fall än enligt 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 15.5. Enligt bestämmelsen döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet i annat fall än enligt 3 § bryter mot skyldigheter, krav eller förbud som finns i de EU- bestämmelser som lagen kompletterar till böter. Detta gäller inte om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning. Bestämmel- sen motsvarar delvis 36 a § i nuvarande djurskyddslag.

346

Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen

5 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot före- skrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av

–3 kap. 1 § andra stycket 1 eller 3 kap. 2 § andra stycket,

–4 kap. 2 § fjärde stycket 1 eller 4 kap. 4 §,

–5 kap. 2 § 1 i annat fall än som sägs i 1 §,

–6 kap. 3 §,

–7 kap. 8 § andra stycket eller 7 kap. 16 § första stycket 1 eller andra stycket.

Bestämmelsen behandlar brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Övervägandena finns i avsnitt 15.6. Enligt bestämmelsen döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgo- dose kraven i bestämmelsen om god djurmiljö och naturligt beteende, krav på tillsyn, utfodring och vattning av djur, under vilka förutsättningar djur får bindas, fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad, krav på stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn, krav på inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur, krav på hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur, förbudet mot avel som kan medföra lidande, villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurets naturliga beteende, normala kropps- funktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma, villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur, villkor för eller förbud mot transport av djur, träning för eller användning av djur vid tävling, prov, ljud- och bildinspelning eller offentlig förevisning, förbudet mot dopning, operativa ingrepp på och injektioner till djur, villkor för eller förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i vissa fall, slakt och avlivning av djur (i fall som inte avses i 1 § i detta kapitel), krav på att låta förpröva ny teknik inom djurhållningen, utbildning, kompetens och metoder vid infångande av viltlevande försöksdjur, villkor för eller förbud mot uppfödning, för- varing, tillhandahållande eller användning av försöksdjur och om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska märka djuren, upprätta instruktioner för verksamheten, och föra journal och lämna upplysningar om verksamheten och djuren. Bestämmelsen motsvarar 36 § första stycket andra punkten i nuvarande djurskyddslag. Till skillnad från den bestämmelsen finns nu endast böter i straffskalan. Vidare har de föreskrifter som straffsanktioneras genom bestämmelsen begränsats något jämfört med den nuvarande lagen i vilken brott mot samtliga föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen straffbeläggs.

Ringa gärningar

6 § Om en gärning som avses i 1, 3, 4 eller 5 § är att anse som ringa ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetyd- lig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.

Prop. 2017/18:147

347

Prop. 2017/18:147

I bestämmelsen anges att om en gärning som avses i 1, 3, 4 eller 5 § är att anse som ringa ska inte dömas till ansvar. Övervägandena finns i avsnitt 15.7. Bestämmelsen motsvarar 36 § tredje stycket, 36 a § tredje stycket och 36 b § andra stycket i nuvarande djurskyddslag. Den har ändrats på så sätt att det nu i paragrafen anges att en gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbe- stämmelsen är avsedd att skydda. Bestämmelsen gäller inte brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Detta överens- stämmer med 36 c § i nuvarande djurskyddslag. Bestämmelsen har ut- formats i enlighet med Lagrådets synpunkter.

Bestämmelsernas förhållande till vite

7 § Det får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om ut- dömande av vitet.

Bestämmelsen innebär ett förbud mot att döma till ansvar för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Övervägandena finns i avsnitt 15.8. Bestämmelsen motsvarar 37 § första stycket i nuvarande djur- skyddslag. Det är dock enligt den nya bestämmelsen endast för det fall gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet som det inte döms till ansvar för samma gärning. Enligt nuvarande djur- skyddslag döms det inte till ansvar om ett vitesföreläggande eller vites- förbud har överträtts, för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Med den nya utformningen kan det alltså dömas till ansvar om ett föreläggande har överträtts men det inte gjorts någon ansökan om utdömande av vite. Det kan däremot i en sådan situation inte komma i fråga att i ett senare skede döma ut vitet. Bestämmelsen har fått sin ut- formning efter synpunkter från Lagrådet.

Bestämmelsernas förhållande till brottsbalken

8 § Till ansvar enligt 1–5 §§ döms det inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken.

Bestämmelsen behandlar straffbestämmelsernas förhållande till brotts- balken. Övervägandena finns i avsnitt 15.9. Bestämmelsen motsvarar 36 § fjärde stycket, 36 a § fjärde stycket, 36 b § tredje stycket och 36 c § andra stycket i nuvarande djurskyddslag.

Avgift om en förprövning inte har skett

9 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en avgift ska betalas av den som inte låter förpröva stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 kap. 1 §.

Avgiftens storlek ska framgå av regeringens föreskrifter. Avgiften ska uppgå till minst 10 000 kronor och högst 40 000 kronor. När regeringen meddelar före- skrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till förprövningens komplexitet och omfattning.

348

Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om Prop. 2017/18:147 avgift om förprövning inte har skett. Övervägandena finns i avsnitt

15.10. Bestämmelsen motsvarar i sak 3 a § andra stycket i nuvarande djurskyddslag. Bestämmelserna i 3 a § tredje och fjärde styckena i nuva- rande djurskyddslag om att avgiften ska tas ut av den som ägde stallet, förvaringsutrymmet eller hägnet när åtgärden påbörjades och att ägaren av stallet, förvaringsutrymmet eller hägnet helt eller delvis får befrias från avgiften om det finns särskilda skäl har inte förts över till den nya lagen. Sådana bestämmelser kan i stället meddelas av regeringen med stöd av bemyndigandet. Regeringen kan också i sådana föreskrifter reglera vilken myndighet som ska besluta om avgift.

11 kap. Överklagande

Överklagande av beslut i ärenden om etiskt godkännande

1 § En regional djurförsöksetisk nämnds beslut i ett ärende om godkännande av användning av djur i djurförsök och om återkallelse av ett sådant godkännande får överklagas till den centrala djurförsöksetiska nämnd som anges i 7 kap. 13 §.

Den centrala djurförsöksetiska nämndens beslut får inte överklagas.

Bestämmelsen reglerar överklagande av beslut i ärenden om etiskt god- kännande av användning av djur i djurförsök. Övervägandena finns i avsnitt 16.1. Bestämmelsen motsvarar 37 a § i nuvarande djurskyddslag.

Överklagande av andra beslut

2 § Andra beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut som avser Försvarsmakten överklagas dock till regeringen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Bestämmelsen reglerar överklagande av andra beslut enligt lagen än de som avses i 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 16.1. Bestämmelsen mot- svarar i huvudsak 38 § första, andra, fjärde och femte styckena i nuva- rande djurskyddslag, men det anges inte längre i bestämmelsen att beslut enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU- bestämmelser som lagen kompletterar får överklagas. Rätten att över- klaga beslut enligt EU-bestämmelser följer i stället av allmänna förvalt- ningsrättsliga principer och av förvaltningslagen (2017:900). Även beslut som har meddelats av en officiell veterinär som har förordnats enligt lagen (2009:1254) om officiella veterinärer omfattas av överklagande- bestämmelsen, men detta anges inte särskilt. Med beslut avses vidare endast beslut i enskilda fall.

Motpart vid överklagande av beslut av officiell veterinär

3 § Om ett beslut som har meddelats av en officiell veterinär som har förordnats enligt lagen (2009:1254) om officiella veterinärer överklagas, ska den myndighet som har förordnat den officiella veterinären föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.

Bestämmelsen reglerar partsställningen vid överklagande av beslut av en
officiell veterinär som har förordnats enligt lagen om officiella veterinä-	349
	349

Prop. 2017/18:147 rer. Övervägandena finns i avsnitt 16.1. Bestämmelsen motsvarar i sak 38 § tredje stycket i nuvarande djurskyddslag.

Föreskrifter om omedelbar verkställighet

4 § Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall ett beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU- bestämmelser som lagen kompletterar ska gälla omedelbart även om det överkla- gas.

Bestämmelsen innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om omedelbar verkställighet av beslut. Övervägandena finns i avsnitt 16.1. Bestämmelsen motsvarar 39 § i nuvarande djurskyddslag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.Genom lagen upphävs djurskyddslagen (1988:534).

3.Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats enligt den upp- hävda lagen gäller fortfarande.

4.Djurförbud enligt 9 kap. 1 § får, i de fall förhållandena som ligger till grund för beslutet har inträffat före ikraftträdandet, beslutas endast om förutsättningarna

för djurförbud enligt den upphävda lagen är uppfyllda.

I första punkten anges att lagen träder i kraft den 1 april 2019 då nuva- rande djurskyddslag upphör att gälla. Övervägandena finns i avsnitt 16.2.

I andra, tredje och fjärde punkterna regleras upphävandet av den nuva- rande lagen, den fortsatta giltigheten av beslut som har meddelats enligt den nuvarande lagen och djurförbud som beslutas efter ikraftträdandet i de fall förhållandena som ligger till grund för förbudet har inträffat före ikraftträdandet. Övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 16.2.

20.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård

1 kap.

3 § Med djurens hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur.

Med djurens hälso- och sjukvård jämställs även utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i andra syften än de som följer av första stycket.

Djurförsök enligt 1 kap. 4 § djurskyddslagen (2018:000) omfattas inte av be-

	greppet.
	Med anledning av att den nuvarande djurskyddslagen upphävs och den
	föreslagna lagen träder i kraft har hänvisningen till djurskyddslagen änd-
350	rats. Övervägandena finns i avsnitt 17.1.
350

20.3	Förslag till lag om ändring i offentlighets- och	Prop. 2017/18:147
	sekretesslagen (2009:400)

10 kap.

Ingripande av djurskyddsskäl

20 a § Sekretessen enligt 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § hindrar inte att en uppgift om ett djur som är nödvändig för ett ingripande av en kontrollmyndighet för djurskydd eller Polismyndigheten lämnas till dessa myndigheter om personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten påträffar ett djur som

1.tydligt utsätts för vanvård eller misshandel, eller

2.uppenbart uppvisar symtom på sjukdom eller är allvarligt skadat.

En uppgift enligt första stycket får lämnas endast om det bedöms att bristen inte kan åtgärdas i samråd med den som håller djuret.

Bestämmelsen är ny och övervägandena finns i avsnitt 18.2. Genom bestämmelsen i första stycket införs en möjlighet för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att lämna en uppgift om ett djur som är nödvändig för ett ingripande av en kontrollmyndighet för djur- skydd eller Polismyndigheten till dessa myndigheter om personal på- träffar ett djur som tydligt utsätts för vanvård eller misshandel eller som uppenbart uppvisar symtom på sjukdom eller är allvarligt skadat. Det ska alltså vara fall där det även för den som inte har särskild utbildning eller kunskap om djur står klart att djuret inte mår bra. Det kan t.ex. vara så att personalen vid upprepade tillfällen uppmärksammar sår eller andra ska- dor på djuret utan det finns någon annan rimlig förklaring till hur dessa har uppkommit än att djuret utsätts för vanvård eller misshandel. Det kan också vara så att personal påträffar ett skadat djur under sådana om- ständigheter att det utifrån situationen står klart att djuret nyligen har utsatts för våld. Det kan också vara så att djuret är tydligt avmagrat och utmattat eller har svårt att eller inte alls klarar av att röra sig, vilket är tecken på vanvård eller sjukdom. Anmälan ska också kunna ske om per- sonal påträffar djur som har övergivits eller lämnats utan tillsyn under en längre tid utan att man behöver invänta några mer påtagliga tecken på att djuret lider. Dessa situationer bör innefattas i uttrycket tydlig vanvård.

Bestämmelsen omfattar endast de fall då personalen påträffar ett djur och inte fall då personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten i sin tjänsteutövning på annat sätt, dvs. utan att själva påträffa djuret i fråga, får kännedom om djurskyddsproblem.

Anmälan ska avse uppgifter om djuret och ska således ta sikte på djuret i fråga och var djuret finns. Anmälan måste därför också innehålla nöd- vändiga uppgifter om djurhållarens identitet, adress och eventuella andra kontaktuppgifter. Att anmälan ska begränsas till uppgifter om djuret innebär dock att anmälan inte ska innehålla någon information om den enskildes hälsotillstånd eller övriga personliga förhållanden. Anmälan kan göras antingen till kontrollmyndigheten för djurskydd, dvs. läns- styrelsen, eller till Polismyndigheten. Det finns anledning att rikta en anmälan till Polismyndigheten främst när berörd personal utanför ordina- rie kontorstid har uppmärksammat djur som är i akut behov av vård.

Polismyndigheten har, till skillnad från länsstyrelserna, bemanning dyg-

351

Prop. 2017/18:147 net runt och kan fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av djur som är utsatta för lidande i de situationer som anges i 9 kap. 6 § i för- slaget till djurskyddslag. I mindre akuta fall bör en anmälan i första hand riktas till länsstyrelsen.

I andra stycket anges att en uppgift enligt första stycket får lämnas endast om det bedöms att bristen inte kan åtgärdas i samråd med den som håller djuret. Berörd personal från hälso- och sjukvården eller social- tjänsten är dock inte skyldig att vidta åtgärder för att komma tillrätta med djurskyddsproblemet, detta är djurhållarens ansvar. Ett påpekande från personalens sida kan dock leda till att djurhållaren självmant åtgärdar problemet. Uttrycket ”samråd” bör därför förstås som att personalen bör ta upp problemet med djurhållaren för att se om han eller hon är beredd att vidta nödvändiga åtgärder och ev. föra ett resonemang med djurhålla- ren om vad som kan göras. I de fall där djuret är sjukt eller skadat men detta inte beror på några egentliga brister i djurhållningen kan det vara tillräckligt att se till att djuret får adekvat vård. Om den enskilde saknar förmåga att på egen hand ta hand om djuret kan en lösning vara att djur- hållaren ser till att få den hjälp som behövs för att kunna tillgodose dju- rets behov. I vissa fall är det dock nödvändigt att djurhållningen i stället avslutas på ett ansvarsfullt sätt. I något fall kan det kanske också vid en dialog med djurhållaren konstateras att det uppmärksammade missför- hållandet berodde på tillfälliga problem, t.ex. akut sjukdom hos djur- hållaren, som djurhållaren därefter kommit tillrätta med. Om det in- träffade framstår som en engångsföreteelse eller om det i övrigt inte finns någon anledning att befara fortsatta brister i djurhållningen bör inte nå- gon anmälan göras. Först när personalen bedömer att den enskilde inte är villig eller saknar förmåga att vidta tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med djurskyddsproblemen bör det komma i fråga att göra en anmä- lan till kontrollmyndigheten.

Det kan också förekomma akuta situationer där det inte är möjligt att först diskutera problemen med den enskilde. Ett exempel är att personal påträffar ett uppenbart sjukt eller allvarligt skadat djur som behöver omedelbar vård och djurhållaren själv är ur stånd, t.ex. p.g.a. sjukdom, att lämna sitt samtycke till detta. Det kan också finnas andra situationer där det inte är lämpligt eller möjligt att först ta upp frågan med djurhålla- ren, t.ex. om det är oklart vem som egentligen ansvarar för djuret eller då våld utövas mot djuret. Avsikten med uttrycket ”det bedöms…” är att personalen ska ha ett utrymme att bedöma om det överhuvudtaget är möjligt eller meningsfullt att först ta upp frågan med djurhållaren. Det kan givetvis också vara svårt för personal utan särskilda djurskyddskun- skaper att avgöra om eventuella åtgärder som djurhållaren säger sig vilja vidta eller faktiskt vidtar efter ett påpekande är tillräckliga för att åtgärda djurskyddsproblemet. Även här är avsikten med formuleringen ”det be- döms…” att personalen ska ha ett relativt vitt bedömningsutrymme och att det givetvis måste beaktas att personalen normalt är lekmän på djur- skyddsområdet och gör sin bedömning efter bästa förmåga utifrån sina individuella förutsättningar.

352

32 kap.

Prop. 2017/18:147

Kontrollmyndighet för djurskydd

Uppgift från hälso- och sjukvården och socialtjänsten

10 a § Sekretess gäller hos en kontrollmyndighet för djurskydd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden som av djurskyddsskäl har lämnats av personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, om det inte står klart att upp- giften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Bestämmelsen är ny och övervägandena finns i avsnitt 18.2. Av första stycket följer att sekretess gäller hos en kontrollmyndighet för djurskydd för en uppgift om enskilds personliga förhållanden som av djurskydds- skäl har lämnats av personal inom hälso- och sjukvården eller social- tjänsten. Sekretessen gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Upp- gifterna ges därmed samma skydd hos kontrollmyndigheten som hos hälso- och sjukvården enligt 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (OSL) respektive socialtjänsten enligt 26 kap. 1 § OSL. Sekretessen gäller oavsett om uppgiften har lämnats från en offentlig verksamhet med direkt stöd av 10 kap. 20 a § OSL eller från en enskilt bedriven verksam- het. Skyddet är dock begränsat till just de uppgifter som har inkommit direkt från hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. För de andra upp- gifter som tillförs ärendet genom kontrollmyndighetens egen utredning gäller samma bestämmelser som i andra djurskyddsärenden, dvs. sekre- tess kan i vissa fall gälla med stöd av 21 kap. 1 § OSL.

I andra stycket anges att sekretessen för uppgift i allmän handling gäller i högst 70 år. Även i denna del överensstämmer bestämmelsen med 25 kap. 1 § OSL respektive 26 kap. 1 § OSL.

Sekretessbrytande bestämmelse

10 b § Sekretessen enligt 10 a § hindrar inte att uppgift lämnas till en annan kontrollmyndighet för djurskydd.

Bestämmelsen är ny och övervägandena finns i avsnitt 18.2. I be- stämmelsen anges att sekretessen för uppgifter från personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten enligt 10 a § inte hindrar att sådana uppgifter lämnas till en annan kontrollmyndighet för djurskydd. Upp- gifter kan behöva lämnas i fall då det redan när en anmälan görs kan konstateras att den fortsatta utredningen av anmälan bör hanteras av en annan kontrollmyndighet (länsstyrelse), t.ex. för att den djurhållare som avses i anmälan är bosatt i eller har flyttat till ett annat län.

Överföring av sekretess

10 c § Om en kontrollmyndighet för djurskydd får en uppgift som är sekretess- reglerad i 10 a § från en annan kontrollmyndighet för djurskydd, blir 10 a § tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten. Detsamma gäller för uppgift som är sekretessreglerad i 35 kap. 23 a § och som lämnas av Polis- myndigheten.

353

Prop. 2017/18:147 Bestämmelsen är ny och övervägandena finns i avsnitt 18.2. Av be- stämmelsen framgår att den kontrollmyndighet för djurskydd som från en annan kontrollmyndighet för djurskydd eller från Polismyndigheten får en uppgift som ursprungligen av djurskyddsskäl har lämnats av personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten ska tillämpa sekretessen enligt 32 kap. 10 a § även på en sådan överförd uppgift.

35 kap.

Djurskydd

23 a § Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds person- liga förhållanden som av djurskyddsskäl har lämnats av personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Bestämmelsen är ny och övervägandena finns i avsnitt 18.2.

I första stycket anges att sekretess i vissa fall gäller hos Polismyndig- heten för uppgift om enskilds personliga förhållanden som av djur- skyddsskäl har lämnats av personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Bestämmelsen motsvarar i stort första stycket i 32 kap. 10 a § och det hänvisas till kommentaren till den bestämmelsen.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar andra stycket i 32 kap. 10 a § och det hänvisas till kommentaren till den bestämmelsen.

I förhållande till lagrådsremissen och i enlighet med Lagrådets syn- punkt har en redaktionell ändring av bestämmelsen gjorts genom att bestämmelsen har fått en annan placering i 35 kap. och genom ändring av rubriken.

Sekretessbrytande bestämmelse

23 b § Sekretessen enligt 23 a § hindrar inte att uppgift lämnas till en kontroll- myndighet för djurskydd.

Bestämmelsen är ny och övervägandena finns i avsnitt 18.2. I be- stämmelsen anges att sekretessen enligt 35 kap. 23 a § inte hindrar att Polismyndigheten lämnar en uppgift till en kontrollmyndighet för djur- skydd, dvs. till länsstyrelsen. Om Polismyndigheten på grund av de in- komna uppgifterna har beslutat om ett omedelbart omhändertagande enligt 9 kap. 6 § i förslaget till djurskyddslag ska länsstyrelsen skynd- samt informeras om beslutet och skyndsamt pröva om det ska fortsätta gälla. Länsstyrelsen behöver vid denna prövning tillgång till de uppgifter som har legat till grund för Polismyndighetens åtgärder. Även i de fall då Polismyndigheten inte anser att det finns skäl för ett omedelbart om- händertagande kan det finnas ett behov av att uppgifterna i anmälan vida- rebefordras till länsstyrelsen, som ska bedöma om andra åtgärder enligt djurskyddslagen ska vidtas.

354

20.4	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:619)	Prop. 2017/18:147
	om djurskyddskontrollregister

5 § Personuppgifter får behandlas i djurskyddskontrollregistret för att

1.i verksamhet hos Jordbruksverket planera, samordna, administrera, följa upp och rapportera om djurskyddskontrollen enligt djurskyddslagen (2018:000) samt enligt de EU-förordningar som den lagen kompletterar,

2.tillhandahålla information om djurskyddskontrollen som behövs i verksam- het hos länsstyrelserna för deras planering, uppföljning och kontroll enligt djur- skyddslagen samt enligt de EU-förordningar som den lagen kompletterar, och

3.tillhandahålla information som behövs i verksamhet hos Jordbruksverket

och länsstyrelserna som underlag för beslut om och kontroll av direktstöd och stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder enligt lagen (1994:1710) om EG:s för- ordningar om jordbruksprodukter samt enligt lagen (1994:1708) om EU:s förord- ningar om strukturstöd och om stöd till utveckling av landsbygden.

Personuppgifter som behandlas för ändamål som anges i första stycket får också behandlas för att fullgöra uppgiftslämnande som sker i överensstämmelse med annan lag eller förordning.

6 § I djurskyddskontrollregistret får endast behandlas sådana uppgifter om den som är föremål för djurskyddskontroll enligt djurskyddslagen (2018:000) och de EU-förordningar som den lagen kompletterar, som behövs för de ändamål som anges i 5 §.

Personuppgifter som avses i artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning (känsliga personuppgifter) får inte behandlas.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om vilka personuppgifter som får behandlas i djurskyddskontrollregistret.

Med anledning av att den nuvarande djurskyddslagen upphävs och den föreslagna lagen träder i kraft har hänvisningen till djurskyddslagen änd- rats. Övervägandena finns i avsnitt 17.1.

20.5Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315)

7 kap.

1 § En klinisk läkemedelsprövning får utföras för att utreda i vad mån ett läke- medel är ändamålsenligt. Den kliniska läkemedelsprövningen får utföras i sam- band med sjukdomsbehandling eller utan sådant samband. En klinisk läke- medelsprövning får utföras på människor endast av en legitimerad läkare eller en legitimerad tandläkare och på djur endast av en legitimerad veterinär. Den som utför prövningen ska ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen avser.

För klinisk läkemedelsprövning på människor finns även bestämmelser i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. För klinisk läkemedelsprövning på djur finns bestämmelser i djurskyddslagen (2018:000).

355

Sammanfattning av betänkandet Ny djurskyddslag (SOU 2011:75)

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

Utgångspunkter i arbetet med en ny djurskyddslagstiftning
Syfte och villkor för översynen av djurskyddslagstiftningen
Utredarens uppdrag har varit att göra en bred översyn av den samlade
djurskyddslagstiftningen. Syftet har dels varit att undersöka hur lagstift-
ningen kan moderniseras och förenklas, dels att finna lösningar på ett
antal särskilda djurskyddsproblem. Villkor för den nya djurskyddslag-
stiftningen har varit att den ska uppnå minst samma djurskyddsnivå som
gällande lagstiftning, utgå från de enskilda djurens behov samt verka
förebyggande. Bestämmelserna i djurskyddslagstiftningen ska även vara
baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Etiska utgångspunkter och samhällsförankring
Utredaren anser att det är viktigt att djurskyddslagstiftningen vilar på en
tydlig etisk grund och har en stark förankring i samhället. Människan har
i alla tider värnat om djur men de senaste decenniernas ökade kunskap
om djur och deras behov har ökat intresset för deras välfärd. Att de djur
som människan håller har en god djurvälfärd är i dag en viktig del av vår
kultur och något som tas för givet i vårt samhälle. Utredaren anser att det
med en användning och ett hållande av djur medföljer en moralisk
skyldighet att ta hänsyn till djurens behov och välfärd. En djurhållning
måste enligt utredarens mening ge djuren en god djurvälfärd om den ska
anses vara etiskt acceptabel. Med djurvälfärd avser utredaren såväl hälsa
och biologisk funktion som beteendebehov och känslor. En god djurväl-
färd innebär alltså sammanfattningsvis att djuren mår bra såväl fysiskt
som psykiskt.
Att djuren ges en god djurvälfärd är dock inte enbart viktigt ur ett mo-
raliskt perspektiv utan även ur ett folkhälsoperspektiv. Ett gott djurskydd,
en god djurhälsa och en god folkhälsa är starkt förknippade med
varandra. När djur ges en god djurmiljö och möjlighet att utrycka natur-
liga beteenden så leder det till friskare djur som inte behöver behandlas
med läkemedel. Detta ger enligt utredarens mening en ovärderlig sam-
hällsvinst i form av t.ex. låg antibiotikaresistens och säkra livsmedel för
konsumenterna. Att ett gott djurskydd även är viktigt ur ett folkhälsoper-
spektiv glöms ofta bort när värdet av djurskyddet diskuteras. Att skydda
djur från smittsamma sjukdomar är också en del av ett gott djurskydd. En
del av de sjukdomar som vi försöker undvika att få in i landet är zoono-
ser, dvs. sjukdomar som smittar mellan djur och människa. Ett sådant
exempel är rabies som kan leda till stora lidanden både hos djur och hos
människor.
Utredarens mål har varit att den nya djurskyddslagstiftningen ska base-
ras på vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. Vetenskapliga
publikationer med relevans till de olika problem-områdena har därför
studerats. Utredaren har även valt att presentera en del av denna forsk-
ning i betänkandets olika kapitel för att ge läsaren en ökad förståelse.
Utredaren har också haft som ambition att göra både lagstiftningen och	357

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

betänkandet tydligt och lättläst. För att nå ut till så många som möjligt har utredaren försökt att modernisera och förenkla såväl det juridiska som det naturvetenskapliga fackspråket.

För att få en solid verklighetsförankring i utredningsarbetet så har utre- daren tillämpat ett utåtriktat arbetssätt och genomfört uppdraget i nära dialog med berörda myndigheter, forskningsinstitutioner, bransch- och djurskyddsorganisationer. Utredaren har t.ex. genomfört en omfattande instansundersökning där över 100 berörda instanser gav sin syn på djur- skyddslagstiftningens för- och nackdelar. En sammanfattning av resulta- ten finns i Probleminventeringen (bilaga 4) och i Synpunkter på detalje- ringsgraden (bilaga 5). I övrigt är instansernas synpunkter omhänder- tagna i betänkandets olika kapitel. Sammanfattningsvis lyftes vikten av djurskyddslagstiftningen fram av många instanser och många ansåg också att den i stora drag var bra. Behov ansågs dock finnas i form av uppdatering, modernisering, skärpning och utvärdering. Vissa instanser efterfrågade också en större flexibilitet i lagstiftningen, andra en ökad tydlighet.

	Ny djurskyddslagstiftning
	Lagstiftningens struktur, detaljeringsgrad och flexibilitet
	Utredaren presenterar i betänkandet ett förslag på en ny djurskyddslag
	och en ny djurskyddsförordning. Förslaget innebär att detaljeringsgraden
	i lag och förordning sänks och mer detaljerade bestämmelser flyttas till
	Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter där de kan uppdateras och juste-
	ras i takt med forskning och utveckling. Vidare föreslår utredaren att
	Jordbruksverkets djurskyddsförskrifter bör ses över och lämnar förslag
	på hur detta bör göras.
	Utredaren föreslår att regeringen ska ge Jordbruksverket i uppdrag att
	se över föreskrifterna i syfte att sänka detaljeringsgraden, öka målstyr-
	ning och göra om föreskrifter till allmänna råd där så är möjligt utan att
	sänka djurskyddsnivån. Utredaren föreslår dock inte någon generell
	sänkning av föreskrifternas detaljeringsgrad utan anser att denna måste
	bedömas utifrån de djurskyddsrisker, behov och förutsättningar som
	ligger till grund för varje enskild bestämmelse. Alla föreskrifter ska vara
	baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet och förändringsarbetet
	ska ske i samråd med bransch- och intresseorganisationer. För att stärka
	den vetenskapliga grunden anser utredaren att ett vetenskapligt råd ska
	kopplas till revisionen av föreskrifterna.
	För att få en större acceptans och respekt för djurskyddslagstiftningen
	krävs att dialogen mellan myndigheterna och bransch- och intresseorga-
	nisationerna präglas av respekt och samarbetsvilja. Ansvaret för denna
	dialog anser utredaren vilar på alla involverade parter. Djurskydds-
	bestämmelserna skulle också få större acceptans om det tydligt framgick
	vilka djurskyddsproblem, vilken forskning och vilka överväganden som
	har legat till grund för dem. Föreskriftsmotiv eller likande informations-
	text föreslås därför kopplas till föreskrifterna.
	Utredaren anser att det finns en viss flexibilitet i djurskyddslag-
	stiftningen men att denna kan ökas ytterligare. Detta kan dels göras
358	genom den ovan föreslagna översynen av djurskyddsföreskrifterna, dels
358

genom att göra det möjligt för fler djurhållningar än den för häst- och lantbruksdjur att göra mindre avvikelser från måttbestämmelser. Möjlig- heten att göra mindre avvikelser ska dock alltid baseras på en helhets- bedömning av djurvälfärden i varje enskilt fall.

Ytterligare flexibilitet skapas genom att möjligheten för djurägare att delta i kontrollprogram tydliggörs i den nya lagen. I dessa kontroll- program kan lagstiftningens mål uppfyllas på ett annat sätt än det som minimilagstiftningen föreskriver.

För att skapa en god djurvälfärd anser utredaren att det krävs att man både ser till djuret och till den miljö som djuret hålls i, dvs. det finns ett behov av såväl djurbaserade som resursbaserade bestämmelser. I dag används båda dessa olika typer av bestämmelser och utredaren anser att så bör göras även i den nya lagstiftningen. Utredaren vill också påpeka att dagens resursbaserade djurskyddsbestämmelser baserar sig på veten- skapliga studier av, eller erfarenheter från, djur och djurhållningssitu- ationer. På så sätt utgår även de resursbaserade bestämmelserna från djuren och vad som i praktiken visat sig ge djur en god djurvälfärd.

Utredaren anser att system med djurbaserade välfärdsparametrar och välfärdsindikatorer kan vara ett viktigt komplement till lagstiftningen som kan höja djurvälfärden över miniminivån. Det kan också vara ett värdefullt verktyg för t.ex. djurhållarens egenkontroll samt myndigheter- nas kontroll och riskvärdering. Utredaren anser dock inte att dessa utvär- deringssystem kan ersätta dagens djurskyddsbestämmelser eftersom lagstiftningen då förlorar sitt förebyggande syfte. Som utredaren ser det ska lagstiftningen ange de förutsättningar som krävs för att djurvälfärds- problem inte ska uppkomma.

Lagstiftningens syfte och omfattning

Syftet med den nya djurskyddslagen är att säkerställa ett gott djurskydd och en god djurhälsa samt att främja respekten för djur och deras välfärd. Utredaren anser att respekten för djur är grundläggande för all djurhåll- ning. I lagen ska det också anges att djur har ett egenvärde oavsett vilken nytta som de har för människan och att lagstiftningens bestämmelser ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Utredarens syn är att ansvaret för djurens välbefinnande följer av att människan har tagit dem i sin vård och styr deras liv och livsbetingelser. Lagen ska därför omfatta samtliga djur som människan avsiktligt håller. Däremot ska den inte omfatta vilda djur om de inte används i djurförsök. Lagen ska också omfatta förvildade eller övergivna djur av tamdjursarter eftersom deras liv i det vilda är ett resultat av att människan brustit i sin tillsyn och omvårdnad om dem. Med tamdjurarter avses alla djur som av tradition hålls som lantbruks- eller sällskapsdjur inklusive de mer exo- tiska djur som importeras till Sverige för att hållas som sällskapsdjur. Med tamdjursarter avses inte djur som naturligt lever vilt i Sverige. Utre- darens syn är att alla djur inklusive de ryggradslösa djuren ska ha ett grundläggande skydd av djurskyddslagen om de hålls av människan.

Med lidande avses i den nya lagen både psykiskt och fysiskt lidande. Med psykiskt lidande avses t.ex. ångest, rädsla, stress, m.m. Med fysiskt lidande avses t.ex. smärta, skador och bestående men, men även det obe- hag som köld, hetta, svält, törst osv. innebär.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

359

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

360

Djurägaransvar, utbildning och kompetens

Utredaren anser att det är mycket viktigt att det tydliggörs i lagen att den som är ansvarig för djurens välfärd är djurägaren eller den som på annat sätt förfogar över djuret. Detta ska därför anges i lagen. Det ska även anges i lagen att en person ska vara minst 16 år för att ha huvudansvaret för ett djur.

Utredaren bedömer att den åtgärd som har störst potential att förbättra djurens välfärd är att höja kompetensen hos djurägarna. I lagen införs därför kompetenskrav för alla djurägare och utbildningskrav för djurägare med yrkesmässig eller större djurhållning.

Hantering, skötsel och hållande av djur

Utredaren anser att det i lagen ska finnas grundläggande bestämmelser om hur djur får hanteras, hållas och skötas. Djur får t.ex. inte agas, ska- das eller överansträngas. Den utrustning eller de träningsmetoder som används till djur får inte heller skada djuren.

Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sätt som främ- jar deras välfärd. I lagen införs krav på att djur inte får hållas i grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande. Djur ska också ha tillräckligt med foder och vatten, skötsel, vård, utrymme samt skydd mot väder och vind.

I lagen införs krav på att djur ska ha daglig tillsyn. I all djurhållning finns risk att djur blir sjuka eller skadar sig och behöver vård och detta anser utredaren ska kunna ske inom en dag. Utredaren föreslår att Jord- bruksverket ges bemyndigande att föreskriva om undantag från kravet på daglig tillsyn i särskilda situationer.

I lagen införs krav på att alla djur ska hållas lösgående. Med lösgående avses att djur ska hållas så att de kan röra sig fritt i en inhägnad, box eller likande utrymme. Detta betyder att djur inte får hållas bundna annat än tillfälligtvis, som t.ex. vid olika former av skötsel, hantering och rastning. För att uppbundna system ska kunna fasas ut i rimlig takt föreslås att Jordbruksverket får ett bemyndigande att föreskriva om undantag.

Stall och andra förvaringsutrymmen ska vara så rymliga att alla djur kan röra sig obehindrat och inte hindra djuren från att bete sig naturligt. Med detta avser utredaren t.ex. att en ko måste ha tillräckligt med plats för att kunna sträcka ut huvudet när hon reser sig. Ett annat exempel är att en sugga behöver plats och kan inte vara fixerad om hon ska kunna utföra ett naturligt beteende som att bygga bo inför grisning.

Djurens behov av komfort ska också tillgodoses så att djuret kan vila på ett för djurarten lämpligt sätt. För många djur krävs det t.ex. att det finns ett bekvämt underlag och tillräckligt med plats för att alla djur ska kunna ligga ner samtidigt. Utredaren anser att Jordbruksverket, liksom i dag, ska ha rätt att meddela ytterligare föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas, hur stall ska vara utformade, osv.

Naturligt beteende

Begreppet naturligt beteende klargörs i den nya lagen genom att det anges att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden som djuren är starkt motiverade för och som ger djuren en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets

motivation att utföra beteendet i fråga. Dessa beteenden begränsas dock till beteende som relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge. Med sysselsättning aves även sådan sysselsättning som endast är viktig för djuret under viss tid av dess liv, t.ex. suggors behov av att bygga bo inför grisning och kalvars behov av att få suga. Begränsningen införs på grund av att det finns bete- enden som djur är starkt motiverade för men som är oönskade eller svåra att tillgodose i djurhållning. Ett exempel på detta är att djur kan vara starkt motiverade att para sig eller att slåss.

Utredaren anser inte att det i lagen ska regleras exakt vilka beteenden som avses med naturligt beteende eftersom det skulle ge lagen en mycket hög detaljeringsgrad. Detta bör i stället regleras i Jordbruksverkets före- skrifter och uppdateras i takt med ny kunskap på området.

I lagen införs också en bestämmelse som anger att djur ska hållas på ett sådant sätt att uppkomsten av beteendestörningar förebyggs.

Utsättning av djur av viltarter

Utredaren inför ett nytt krav i lagen som säger att endast djur av viltarter får sättas ut och detta enbart om det naturligt finns, eller har skapats, goda levnadsbetingelser för djuren i den miljö som de sätts ut i. Jord- bruksverket föreslås få meddela föreskrifter när det gäller vilka arter som ska få sättas ut och hur denna utsättning ska få gå till.

Sexuell användning av djur förbjuds

Utredarens ambition är att värna om respekten för djur och att djur- skyddslagstiftningen ska förebygga djurskyddsproblem. I lagen införs därför ett förbud mot sexuellt umgänge med djur eller utförande av andra sexuella handlingar mot djur. Risken för att djur far illa i sådana situ- ationer är, enligt utredarens bedömning, alltför stor. Handlingar som görs på grund av veterinärmedicinska skäl eller i samband med avel undantas från förbudet.

Avel med sådan inriktning att den medför lidande för djuren

I lagen införs ett tydligt förbud mot avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för avkomman eller moderdjuret. Aveln ska leda till att djur kan föda fram sin avkomma på ett naturligt sätt. Djur ska också ha normala kroppsfunktioner såsom att kunna andas normalt, röra sig obe- hindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande. Utre- daren föreslår även att djurskyddsföreskrifterna på avelsområdet ska ses över så att de blir ännu tydligare och ger kontrollmyndigheterna möjlig- het att kunna vidta rättsliga åtgärder då de upptäcker djurskyddsproblem orsakade av avel.

Utredaren föreslår också att det bör införas en rapporteringsplikt för veterinärer när det gäller ärftliga defekter hos sällskapsdjur. Veterinärer bör t.ex. inrapportera förlossningssvårigheter, andningsproblem eller andra liknande defekter till Jordbruksverket som i sin tur ska tillhanda- hålla dessa uppgifter till länsstyrelserna. Utredaren ger därför Jordbruks- verket ett bemyndigande att införa en sådan rapporteringsplikt.

Utredaren anser även att krav på information vid försäljning bör in- föras för samtliga sällskapsdjur, inklusive hund och katt samt för häst.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

361

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

362

Informationen ska förutom skötselråd även bl.a. innehålla rasspecifik avelsinformation. Utredaren anser att det är positivt att många rasklubbar på sällskapsdjursområdet arbetar för att minimera djurskyddsproblemen som är relaterade till avel. Utredaren anser dock att fler åtgärder krävs och för hund föreslås bl.a. obligatorisk utbildning för hunduppfödare. För katt föreslås kartläggning av kattraser där avel orsakar djur- skyddsproblem. Utredaren anser också att domare vid hund- och kattut- ställningar ska ha kunskap om de djurskyddsproblem som exteriöra överdrifter kan medföra. Hunddomarnas beslut bör även kontinuerligt utvärderas av Kennelklubben ur ett djurskyddsperspektiv. För katter anser utredaren att särskilda domaranvisningar bör tas fram och att do- marna ges utbildning när det gäller djurskyddsproblem hos olika katt- raser.

För häst anser utredaren att det vore önskvärt om graden och omfatt- ningen av ärftliga defekter och sjukdomar undersöktes hos svenska hästar av olika raser. Ett förbud mot att använda bärare av ärftliga defekter i avel bedöms inte som möjligt att införa på grund av gemenskapslagstift- ningen. Däremot är det i dag förbjudet att para två individer när man vet att kombinationen leder till ett lidande för avkomman. För att ytterligare motverka att anlag för defekter och sjukdomar sprids inom raserna före- slår utredaren att de individuella rasföreningarna upprättar egna regler.

När det gäller lantbrukets djur anser utredaren att det är viktigt att avelsarbetet fortsätter att utvecklas och att det på samma sätt som görs i dag vägs in djurvälfärdsaspekter. För t.ex. mjölkkor anser utredaren att avelsarbetet och avelsmålen kontinuerligt bör utvärderas av myndighet- erna. För nötkreatur som hålls för köttproduktion bör koderna för kors- ningsdjur ändras så att föräldradjurens ras kan utläsas vid slakt. I dag finns en branschöverenskommelse om att inte slakta djur av rasen Bel- gisk Blå eller deras avkomma. För att denna ska fungera effektivt bör dock vilken ras som föräldrarna har synas i systemet även för korsnings- djuren.

När det gäller grisaveln bör den bl.a. inriktas mot att minska före- komsten av bogsår och smågrisdödlighet. Sambandet mellan smågrisdöd- lighet och antalet födda smågrisar, funktionsdugliga spenar, suggans modersegenskaper samt smågrisarnas födelsevikt och tillväxtförmåga bör studeras ytterligare. Avel bör också riktas mot att få fram en gris lämpad för den ekologiska grisuppfödningen.

Slaktkycklingsaveln bör inriktas mot att få bort de ärftliga faktorer som ligger bakom t.ex. benproblem, hudinflammationer, bukvattusot och ”plötslig död”-syndrom. Avelsarbete bör också bedrivas för att få bort de beteendestörningar som finns hos föräldradjuren till slaktkycklingar, värphöns och kalkoner. Utredaren bedömer att mer forskning också be- hövs för att studera slaktkycklingarnas avelsdefekter under svenska för- hållanden. För värphöns bör aveln inriktas mot att få bort problemen med fjäderplockning och kannibalism.

Träning av och tävling med djur

Utredaren föreslår att Jordbruksverket i sina föreskrifter ska reglera så- dana träningsmetoder eller sådan utrustning som bedöms medföra risk för skada eller lidande hos djuren. Det bör t.ex. införas ett förbud mot att

använda spö på hästar i frammaningssyfte. Spö bör däremot få bäras i syfte att avvärja olyckor. Vid tävlingar bör spöet ha en lätt synlig färg så att otillåten användning lätt upptäcks.

Utredaren föreslår att Jordbruksverket ska föreskriva om en ändrad veterinärbesiktning inför travlopp. Som utredaren ser det kan ett kon- trollprogram vara ett sätt att uppfylla behovet av en utökad besiktning. För de som inte vill ingå i ett sådant program måste dock krav på en utökad besiktning införas.

Utredaren anser även att häst- och hundsporterna bör se över sina an- mälningsrutiner vid misstanke om brott mot djurskyddslagen eller djur- plågeri. I dag tar vissa sporter själva ett stort ansvar för att interna djur- skyddsbestämmelser följs vilket utredaren anser är föredömligt. Detta ska dock inte ersätta att överträdelser av lagen anmäls till länsstyrelse eller polis. Jordbruksverket bör också ta ett större ansvar för att likrikta och hjälpa banveterinärerna i sin myndighetsutövning. Detta skulle kunna underlätta för banveterinärer att fatta nödvändiga men obekväma beslut.

Utredaren anser även att Jordbruksverket i sina djurskydds- bestämmelser bör förbjuda användning av grävling för träning av gryt- hundar. Studier visar att grävlingarna utsätts för stress som inte kan anses vara förenlig med djurskyddslagen. Användning av andra djur för jakt- träning av hundar i hägn såsom vildsvin, hare eller viltfågel bör också ses över och regleras vid behov.

Hållande och förevisning av djur vid cirkus, varieté och liknande företag

Sjölejon och elefanter förbjuds i cirkusverksamhet eftersom utredaren inte anser att dessa djurs behov av naturligt beteende kan tillgodoses vid cirkushållning. Att hålla och förevisa djur vid cirkus innebär stress för djuren och begränsade möjligheter till att tillgodose djurens behov av naturligt beteende på grund av de begränsade ytor som djuren hålls på. Alla djurarter är därför inte lämpliga att använda i cirkusverksamhet. Jordbruksverket bör även se över sina föreskrifter för djurhållningen vid cirkus.

Den inbesiktning som cirkusar genomgår före första föreställning be- döms som nödvändig från djurskyddssynpunkt.

Djur för sällskap och hobby

Utredaren anser inte att det finns kompetensmässiga eller praktiska förut- sättningar för privatpersoner att hålla djur av alla arter som sällskapsdjur. Många djurarter bland de mer udda eller exotiska sällskapsdjuren har fysiologiska och beteendemässiga behov som är svåra att tillgodose för en privatperson eller i ett svenskt klimat. Det finns också begränsade möjligheter att ge djur av dessa arter en adekvat veterinärvård eller be- driva offentlig kontroll över denna djurhållning. Mot denna bakgrund anser utredaren att lagstiftningen på området är otillräcklig. Utredaren föreslår därför att djurskyddsbestämmelserna för djur som hålls för säll- skap och hobby ses över så att endast djur som är lämpade tillåts hållas. Vilka djur som inte ska anses vara tillåtna att hållas för sällskap och hobby bör anges i Jordbruksverkets föreskrifter.

Djurskyddsbestämmelserna för sällskapsdjur bör även ses över utifrån djurens behov av att få utföra naturliga beteenden. Som exempel bör

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

363

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

364

fåglar endast få hållas på ett sådant sätt att deras behov av att flyga till- godoses. Utredaren anser att få flyga bör anses vara ett grundläggande krav för hållning av alla fåglar som inte är marklevande. Utredaren anser också att reptiler endast bör få hållas om det är praktiskt möjligt att ge dem en tillräckligt stor yta och en miljö som är stimulerande nog att ge dem en god djurvälfärd.

För att underlätta djurskyddskontrollen av sällskapsdjur bör Jordbruks- verket upprätta kontrollvägledningar och checklistor som är uppdelad på olika djurarter.

Vård av sjuka djur samt operativa ingrepp

I den nya lagen anges att djur som är skadade eller sjuka snarast ska ges nödvändig vård eller avlivas. Denna vård ska ges av veterinär när så behövs och operativa ingrepp får endast göras om de är befogade av veterinärmedicinska skäl. Utredaren föreslår att detta även ska gälla all penetration av hud eller slemhinnor på djur så att detta även inkluderar injektioner, blodavtappning och akupunktur. Utredaren anser inte att djur ska utsättas för ingrepp som riskerar att orsaka djuren lidande och bestå- ende men om det inte är befogat av veterinärmedicinska skäl och sker under veterinärt ansvar.

Utredaren anser vidare att det är självklart att alla operativa ingrepp ska göras under bedövning. Obedövad kastrering av smågrisar anser utreda- ren ska fasas ut tre år efter lagens ikraftträdande.

Förprövning och § 16-tillstånd

För att förenkla och likrikta de krav som ställs på djurägare med olika djurverksamheter föreslår utredaren att det s.k. § 16-tillståndet tas bort och ersätts med lokalgodkännande och lagens generella krav på kompe- tens och utbildning.

De olika lokalgodkännanden som finns i dag för olika djurverk- samheter likriktas genom att det i lagen ställs ett generellt krav på att utrymmen där djuren hålls ska godkännas i förväg utifrån djurskydds- och djurhälsosynpunkt (förprövning). Före det att utrymmena där djuren ska hållas tas i bruk, eller om det är mer lämpligt, snarast möjligt därefter ska dessa utrymmen kontrolleras av länsstyrelserna. Detta krav gäller all yrkesmässig djurhållning eller djurhållning av större omfattning. Vad som avses med större omfattning och vad som ska gälla för förprövning- en för olika verksamheter anser utredaren att Jordbruksverket ska före- skriva om.

Utredaren bedömer att kravet på förprövning av ny-, om- och till- byggnad av djurstallar behövs för att förebygga djurskyddsproblem. Utredaren anser även att förprövningen är en hjälp och en investerings- trygghet för företagaren. Det som är av väsentlig betydelse för djur- skyddet och djurhälsan ska ingå i förprövningen. Som utredaren ser det finns det ett stort samhällsintresse av att minska både djurlidandet och kostnader som olika sjukdomar och smittor för med sig.

Utredaren anser att det i förprövningsarbetet ska ingå byggnadsteknisk, veterinärmedicinsk och etologisk kompetens. Länsstyrelserna bör sam- verka i förprövningsarbetet och organisera sig, exempelvis regionvis, för att nödvändig specialisering ska kunna ske.

Utredaren bedömer även att förprövning av nyteknik (nyteknikpröv- ning) behövs för att förebygga djurskyddsproblem. Utredaren ser möjlig- heten till nyteknikprövning som en flexibilitet i lagstiftningen och anser att branschorganisationerna, myndigheterna och Sveriges lantbruksuni- versitet bör inrätta ett innovationscenter dit en producent kan vända sig med sin idé och få hjälp med att utveckla och genomföra den. Detta skulle kunna stimulera utvecklingen av bättre tekniska lösningar på djur- området.

Övergivna och förvildade djur samt märkning och registrering av katter

Utredaren föreslår fem åtgärder för att lösa problemen med övergivna och förvildade djur.

Den första åtgärden är att tydliggöra att övergivna och förvildade djur av tamdjursarter omfattas av djurskyddslagen. Med tamdjursarter avses djur som av tradition hålls av människan och inte naturligt lever vilt i den svenska naturen.

Den andra åtgärden är att det införs ett tydligt förbud i djurskyddslagen mot att överge djur.

Den tredje åtgärden är att det införs krav på att katter ska vara märkta och registrerade. Till skillnad från andra djur som människan håller så tillåts katter att röra sig fritt utomhus och i dag är såväl djurskydds- problemen som samhällets kostnader för de herrelösa katterna stora. Märkning och registrering gör det möjligt för länsstyrelse och polis att skilja herrelösa katter från ägda katter.

Den fjärde åtgärden är att tydliggöra myndighetsansvaret för att effek- tivisera hanteringen av övergivna och förvildade djur. Utredaren föreslår att dessa djur enbart ska omfattas av djurskyddslagen och på så sätt alltid vara länsstyrelsens ansvar. Omhändertagandet och myndighetens hante- ring av dessa djur föreslås också effektiviseras.

Den femte åtgärden är att katters förmåga att fortplanta sig föreslås be- gränsas om katterna tillåts röra sig fritt utomhus. Detta kan bl.a. handla om kirurgisk kastrering eller genom medicinsk behandling och bör regle- ras i Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter.

Försöksdjur

Definitionen av djurförsök ändras i lagen så att den blir mer lik den som finns i övriga EU. Förslaget innebär att som djurförsök ska endast räknas de försök som kan vålla djuret smärta, lidande, ångest eller bestående men i lika stor utsträckning som, eller i större utsträckning än, ett nål- stick. I nuvarande djurskyddslag är det endast syftet med djuranvänd- ningen som avgör om det är ett djurförsök eller inte, med undantag för om det gäller undervisning. Djuret behöver alltså inte utsättas för någon form av lidande för att det enligt svenska bestämmelser ska vara ett djur- försök. Enligt utredarens mening kan logiken i detta ifrågasättas. Anled- ningen till att ge de djur som används i djurförsök ett extra skydd, utöver det som följer av de generella djurskyddsbestämmelserna, är att dessa djur riskerar att orsakas lidande. Om djuren inte utsätts för något lidande bör den vanliga djurskyddslagstiftningen ge djuren ett tillräckligt skydd.

I och med införandet av det nya försöksdjursdirektivet föreslås i lag- förslaget ett antal förändringar. Av dessa kan exempelvis nämnas att den

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

365

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

366

ytterst ansvarige för en försöksdjursverksamhet pekas ut tillsammans med verksamhetsansvariga, veterinärer och andra kvalificerade experter. Det införs även ett djurskyddsorgan som ska ge råd till personalen och övervaka verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Liksom i nuvarande lagstiftning så anser utredaren att det ska finnas regionala djurförsöksetiska nämnder som prövar ansökningar om god- kännande av djurförsök. Utredaren föreslår dock att Jordbruksverket ges ett något större bemyndigande att hantera dessa nämnder och att före- skriva om deras antal, organisation och sammansättning. Detta anser utredaren är nödvändigt om Jordbruksverket ska kunna genomföra orga- nisatoriska förändringar som kan leda till en effektivare och förbättrad prövning av djurförsöken.

Utredaren föreslår också i enlighet med utredningen om Etiskt god- kännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU 2007:57) att en central överprövningsnämnd ska införas. Till denna centrala nämnd ska de regionala nämndernas beslut kunna överklagas. Ärenden ska även kunna överlämnas till den centrala nämnden om de är av princi- piell karaktär eller om den regionala nämnden är oenig i ärendet.

I dag handläggs förprövningsärenden av länsstyrelsen med undantag för de lokaler och utrymmen där försöksdjur hålls som i stället godkänns av Jordbruksverket. Utredaren anser att Jordbruksverkets och länsstyrel- sernas roller behöver renodlas och länsstyrelserna bör ansvara för all förprövning inklusive den för försöksdjurslokaler. Som utredaren ser det bör förprövning och all tillståndsgivning av verksamheter ha tydliga kopplingar till djurskyddskontrollen för att bli effektiv och ändamåls- enlig. I dag har länsstyrelserna hand om all djurskyddskontroll, inklusive kontroll av försöksdjursverksamhet. Som utredaren ser det kräver utfö- randet av denna kontroll att länsstyrelsen har nödvändig kompetens gällande försöksdjur och för hur försöksdjur ska hållas. Länsstyrelsen godkänner i dag även lokaler för undervisningsdjur och djur i djurparker. Detta kräver som utredaren ser det en lika specifik kompetens som för- prövningen av försöksdjurslokaler gör. Även hantering av verksamhets- tillstånd för försöksdjursverksamhet bör skötas av länsstyrelserna. För att höja länsstyrelsernas kompetens gällande försöksdjur och effektivisera arbetet med dessa frågor anser utredaren att länsstyrelserna bör samverka och specialisera sig i de regioner där denna verksamhet bedrivs.

Djurförbud och omhändertagande av djur

Utredaren föreslår att den som har dömts för brott mot djurskyddslagen eller inte rättar sig efter upprepade förelägganden eller beslut av kon- trollmyndigheten ska kunna meddelas djurförbud om det är befogat från djurskyddssynpunkt. Antalet förelägganden, förbud eller domar för brott mot djurskyddslagen ska inte vara ensamt avgörande för om en person ska meddelas djurförbud utan det ska göras en helhetsbedömning utifrån vad som är befogat från djurskyddssynpunkt.

En fällande dom för grovt brott mot djurskyddslagen som vunnit laga kraft ska leda till djurförbud. Djurförbud ska inte meddelas om läns- styrelsen bedömer att det är sannolikt att ett upprepande inte kommer att inträffa.

I lagförslaget får länsstyrelsen befogenhet att meddela djurförbud under vissa förutsättningar. Länsstyrelsen kan t.ex. besluta om partiella djurförbud där den som har meddelats djurförbud kan medges att under vissa villkor ha hand om djur, t.ex. under överinseende av annan person. Även i övrigt ska länsstyrelsen kunna meddela vilken omfattning som djurförbudet ska ha, t.ex. i fråga om vilket eller vilka djurslag som ska omfattas av förbudet och det högsta antalet djur som en djurhållare ska tillåtas att ha. Länsstyrelsen ska även upphäva djurförbudet efter ansökan av den enskilde om förbudet inte längre behövs.

Utredaren föreslår att länsstyrelsen ska besluta om omhändertagande av djur även i fall där något djurlidande inte kan påvisas om ett beslut om djurförbud inte följs. Detsamma gäller om länsstyrelsens förelägganden eller förbud inte följs och ett omhändertagande är befogat från djur- skyddssynpunkt.

Vidare ges även polismyndigheten befogenhet att omedelbart om- händerta djur som handhas av personer som har djurförbud, även i så- dana fall där inte något djurlidande kan påvisas.

Utredaren föreslår även att djurhållarens ansvar för att betala de kost- nader som ett omhändertagande av djur medför ska skärpas. Endast om det finns synnerliga skäl ska dessa kostnader belasta staten.

I lagen införs även en bestämmelse som anger att om det är sannolikt att ett djur är herrelöst så ska länsstyrelsen eller polismyndigheten fatta beslut om att omhänderta djuret. Om ägaren är känd ska ägaren under- rättas. Ägaren ska i sådana fall hämta djuret inom fem dagar. Är ägaren okänd eller oanträffbar, ska djuret förvaras i tio dagar. Länsstyrelsen får därefter sälja djuret, avyttra det på annat sätt eller avliva det.

Utredaren har funnit att i dag omfattas herrelösa djur (övergivna eller borttappade) av djurskyddslagen, hittegodslagen, tillsynslagen och miljöbalken. På grund av detta är länsstyrelsen, polisen och kommunerna ansvariga för hanteringen av övergivna djur med en oklar inbördes an- svarsfördelning. Utredaren bedömer att denna oklarhet är en del av orsa- ken till varför problemet med de herrelösa katterna har blivit så stort och att detta ansvarsproblem därför måste lösas. Utredaren föreslår därför att herrelösa djur ska omfattas av djurskyddslagen men också endast av denna. På så sätt blir alltid länsstyrelsen ansvarig för hanteringen av dessa herrelösa djur. Utredaren anser dock att även polismyndigheten ska ha möjlighet att fatta beslut om omhändertagande av herrelösa djur. Detta kan t.ex. vara nödvändigt vid tillfällen när länsstyrelsen inte är be- mannad. Om beslutet har meddelats av polismyndigheten, ska beslutet dock snarast underställas länsstyrelsen, som ska avgöra om det ska fort- sätta att gälla.

Sekretess och informationsfrågor

Utredaren föreslår att en sekretessbrytande regel införs i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) så att hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten får lämna uppgifter om djurskyddsproblem till kontroll- myndigheten. I dag begår denna personal brott mot sekretessbestämmel- serna om de anmäler missförhållanden som t.ex. vanvård av djur. Utreda- ren anser inte att detta är rimligt. Som utredaren ser det bör det finnas en

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

367

Prop. 2017/18:147

Bilaga 1

368

möjlighet att anmäla när andra mindre ingripande åtgärder som råd och uppmaningar inte hjälper.

Straff och andra sanktioner

Utredaren föreslår att sådana gärningar som är straffbara med böter eller fängelse i högst två år i nuvarande lag bibehåller samma straffskala i den nya lagen. Vissa av de bestämmelser som överförs till den nya lagen från den nuvarande djurskyddsförordningen blir straffbara med böter eller fängelse. Vissa nya bestämmelser i lagen får även samma straffskala. Detta gäller t.ex. brott mot förbudet att använda djur för sexuella ända- mål.

Utredaren föreslår att ett grovt brott mot djurskyddslagen införs där straffskalan är fängelse i högst fyra år. För grovt brott mot djurskydds- lagen ska dömas om brott mot lagen har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse som har inneburit risk för omfattande djurlidande, betydande ekonomisk vinning för djurhållaren, eller annars är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Grovt brott mot djurskyddslagen ska även kunna utdömas om brottet har utförts organiserat eller systematiskt, eller har utförts med förslagenhet.

Till följd av att ett grovt brott mot djurskyddslagen införs förordar ut- redaren att en allmän översyn även görs av brottsbalkens bestämmelse om djurplågeri.

Straffskalan för brott mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen sätts till böter. Vidare föreslås att det görs en uppdelning i olika straffska- lor som bör tillämpas i fråga om brott mot de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Utredaren inför även en definition av ringa brott. Syftet är att förtyd- liga vad som är ringa brott mot djurskyddslagen. I dagens rättstillämp- ning vid bedömning av vad som är ringa brott mot djurskyddslagen före- kommer det att djurlidande vägs in. Detta stämmer inte överens med djurskyddslagens förebyggande syfte där djurlidande inte behöver visas. Utredaren föreslår därför att detta förtydligas genom att en definition av vad som är ringa brott förs in i lagen. Av denna definition framgår att bedömningen av vad som är ringa brott ska göras utifrån intresset eller skyddssyftet med bestämmelsen, oavsett om gärningen har betytt någon effekt i form av djurlidande.

Utredaren anser att brott mot djurskyddslagen även i fortsättningen ska hanteras av polis och åklagare samt prövas i domstol och bestraffas med böter eller fängelse. De nuvarande straffrättsliga påföljderna och sanktion i form av företagsbot bedöms vara mer ändamålsenliga än administrativa påföljder som t.ex. sanktionsavgifter. Kontrollmyndigheten föreslås också få en skyldighet att anmäla överträdelser av lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller de EU- bestämmelser som kompletteras av lagen till polis- eller åklagarmyndig- heten, om det är befogat från djurskyddssynpunkt.

Möjlighet att göra undantag från djurskyddsbestämmelserna i krissitu- ationer

Utredaren föreslår att Jordbruksverket får möjlighet att meddela undan- tag från djurskyddsbestämmelserna vid krissituationer. Undantag kan ske

4. undervisning, samt	Prop. 2017/18:147
5. andra jämförliga ändamål.	Bilaga 2
Med djurförsök avses också, i de fall djur orsakas lidande, fram-
ställning av djur med förändrad arvsmassa, om gentekniska, kemiska
eller andra liknande metoder används. Vidare omfattas också bevarande
av en sådan genetisk modifierad stam av djur genom avel med bibe-
hållande av djurens genetiska egenskaper.
EU-förordningar
7 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU-
bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen
ska i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar
som avses.
I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpnings-
område tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka
bestämmelser som kompletteras av denna lag.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs
som komplettering av EU-bestämmelserna.

2 kapitlet. Djurägarens ansvar och kompetens

Ansvar för djurets välfärd

1 § Det är djurägaren eller den som på djurägarens uppdrag har åtagit sig skötseln av djuret som är ansvarig för djurets välfärd. Den som har det huvudsakliga ansvaret för ett djur ska vara minst 16 år.

Kompetens och utbildning

2 § Djurägaren eller den som på annat sätt tar hand om djuret ska ha tillräcklig kompetens.

Den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller eller hanterar djur ska ha lämplig utbildning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kompetens och utbildning, samt undantag från kravet på utbildning för den som håller eller hanterar djur.

3 kapitlet. Hur djur ska hanteras, skötas och hållas

Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande

1 § Djur ska behandlas väl och ges en god djurvälfärd. Djur ska skyddas mot onödigt lidande och mot sjukdom.

Naturligt beteende

2 § Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden

371

Prop. 2017/18:147

Bilaga 2

1.som djuren är starkt motiverade för, och

2.som ger en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation

för att utföra beteendet i fråga, samt

3. relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge.

Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att beteendestörningar förebyggs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs behov av naturligt beteende ska tillgodoses och vilka beteenden detta är.

Hur djur ska hållas och skötas

3 § Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sätt som främjar deras välfärd.

Djur ska inte hållas i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande.

Djur ska ha daglig tillsyn

4 § Djur ska ha daglig tillsyn och tillräckligt med

1.skötsel och vård,

2.skydd mot väder och vind, och

3.foder och vatten.

Djurens foder och vatten ska vara av god kvalitet. Foder och utfod- ringsrutiner ska anpassas efter djurens behov.

Djur ska hållas lösgående

5 § Djur ska hållas lösgående och får endast hållas fixerade tillfälligtvis och om det är nödvändigt.

Djur får dock tillfälligtvis bindas om detta inte sker på ett för djuren plågsamt sätt och om det ger dem tillräcklig rörelsefrihet, vila och skydd mot väder och vind.

Föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas m.m.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utöver vad som följer av 3–5 §§ meddela föreskrifter om

1.hur djur ska hållas och skötas,

2.villkor för eller förbud mot viss djurhållning,

3.försäljning eller annan överlåtelse av djur,

4.utfodring och vattning av djur,

5.tillsyn av djur och undantag från kravet på daglig tillsyn,

6.undantag från kravet på att djur ska hållas lösgående, och

7.villkor för hur djur får hållas tillfälligtvis bundna och tillfälligtvis fixerade.

Stall och andra förvaringsutrymmen

7 § Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara utformade så

att

372

1. samtliga djur kan röra sig obehindrat,	Prop. 2017/18:147
2. de uppfyller djurens behov av komfort,	Bilaga 2

3.djuren kan bete sig naturligt,

4.de kan hållas rena, och

5.klimat, ljus- och ljudnivåer är anpassade till djurens behov och förutsättningar.

Buller ska hållas på en låg nivå och stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska ha dagsljusinsläpp.

Inredning och övrig utrustning i stall och andra förvaringsutrymmen för djur

8 § Inredning eller övrig utrustning i stall och andra förvaringsutrymmen för djur inklusive hagar och hägn får inte

1.hindra djuren från att bete sig naturligt,

2.otillbörligt inskränka deras rörelsefrihet eller annars verka störande

på dem, eller

3. utformas så att de medför risk att skada djuren eller menligt påverka deras välfärd.

Föreskrifter om utformningen och storleken på stall m.m.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utöver vad som följer av 7–8 §§ meddela föreskrifter om

1.utformningen och storleken på stall och andra förvaringsutrymmen inklusive hagar och hägn för djur,

2.inredning och utrustning i stall och förvaringsutrymmen, inklusive hagar och hägn,

3.det klimat, och de ljus- och ljudnivåer som djur ska hållas i, och

4.villkor för och undantag från kravet på dagsljus.

Förbud mot att överge djur 10 § Djur får inte överges.

Utsättning av viltarter

11 § Endast djur av viltarter får sättas ut i naturen. Utsättning av viltarter får endast ske om det finns, eller har skapats goda levnadsbetingelser för djuren.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för och förbud mot utsättning av djur.

Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur

12 § Djur får inte agas, skadas eller överansträngas.

Utrustning som används till djur får inte förorsaka djuren lidande eller skada dem fysiskt eller psykiskt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om,

1. utformning och användning av utrustning som används på djur, och

373

Djurtransportörers ansvar

2 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av denna lag ska den som transporterar djur ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under pålastning, transport och urlastning inte skadas eller orsakas lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.villkor för eller förbud mot transport av djur, och

2.villkor för hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning, transport och urlastning ska genomföras.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 2

Träning och tävling med djur, samt ljud- och bildinspelning och förevisning av djur

3 § Djur får inte tränas för eller användas vid tävling eller prov på sådant sätt att de utsätts för lidande. Detsamma gäller vid ljud- och bildinspelning och vid föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten.

Förbud mot dopning

4 § Ett djur som tränas för eller deltar i prov, eller tävling, får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament.

Föreskrifter om träning av djur m.m.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.hur djur får tränas för och användas vid tävling och prov,

2.hur tävlingen och tävlingsverksamheten får genomföras,

3.hur djur får användas i ljud- och bildinspelning och föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten,

4.dopning och andra otillbörliga åtgärder,

5.att den myndighet som regeringen bestämmer, genom en utsedd

veterinär, ska närvara vid offentliga tävlingar med djur, och

6. veterinärens ansvarsområde och arbetsuppgifter vid tävlingar.

Hållande och förevisning av djur vid cirkus, varieté och liknande företag

6 § Djur får visas vid cirkus, varieté eller liknande företag men får inte föras omkring och förevisas offentligt i menagerier.

Följande djur får dock inte visas på cirkus eller på annat sätt föras omkring och förevisas offentligt.

1.Primater,

2.säldjur,

3.noshörningar,

4.flodhästar,

5.elefanter,

6.hjortdjur med undantag för ren,

7. giraffer,	375

Prop. 2017/18:147	8. kängurur,
Bilaga 2	9. rovfåglar,
	10. strutsfåglar
	11. krokodildjur, och
	12. rovdjur med undantag för tamhundar och tamkatter.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
	meddela föreskrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid
	cirkus, varieté eller liknande företag.

5 kapitlet. Vård av sjuka djur och operativa ingrepp

Djur som är skadade eller sjuka ska ha vård

1 § Djur som är skadade eller sjuka ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa ska snarast vård eller andra lämpliga åtgärder vidtas.

Vid behov ska vården ges av veterinär.

Operativa ingrepp ska vara befogade av veterinärmedicinska skäl

2 § Det är förbjudet att göra operativa ingrepp eller penetrera hud eller slemhinnor på djur i andra fall än när det är befogat av veteri- närmedicinska skäl.

Operativa ingrepp ska göras under bedövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1.villkor för och undantag från förbudet mot operativa ingrepp och penetration av hud eller slemhinnor, och

2.villkor för och undantag från kravet på bedövning vid opera-tiva

ingrepp.

Förbud mot hormoner

3 § Djur får inte ges hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom.

Första stycket gäller inte ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från, eller för särskilt fall medge undantag från första stycket.

Veterinär eller annan djurhälsopersonal

4 § En veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande åtgärder behöver vidtas

1. operativa ingrepp på djur eller penetration av djurs hud eller slemhinnor,

376

2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota	Prop. 2017/18:147
sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande	Bilaga 2
som inte är obetydligt, eller
3. behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning
genom injektion.
Första stycket gäller inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att
rädda djurets liv eller att lindra dess lidande.
I sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får
penetration av hud och slemhinnor göras och ingrepp och behandlingar
utföras också av den som har föreskriven utbildning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

6 kapitlet. Slakt och annan avlivning av djur

Djur ska skonas från onödigt lidande vid slakt

1 § Utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska djur när de förs till slakt och när de slaktas skonas från onödigt lidande. Detsamma gäller när djur avlivas på annat sätt.

Djur som slaktas eller på annat sätt avlivas genom avblodning ska vara bedövat. Innan djuret är dött får inga andra åtgärder vidtas. Bedövningen före slakt ska ske så att djuret omedelbart blir medvetslöst. Medvetandet får inte återkomma.

Officiell veterinärs skyldighet

2 § Utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen, ska den officiella veterinären om ett djur utsätts eller kan antas bli utsatt för onödigt lidande på ett slakteri

1.förbjuda slakt,

2.besluta om omedelbar avlivning av djuret, eller

3.vidta andra åtgärder som omedelbart krävs från djurskyddssynpunkt.

Nödavlivning av påträffade djur

3 § Om ett djur påträffas och är så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart, får detta, även om djurägaren inte kan kontaktas, göras av en veterinär eller genom polismyndighetens försorg. I brådskande fall får avlivning även göras av någon annan.

Den som har avlivat djuret ska underrätta ägaren eller annan ansvarig
för djuret om detta. Om detta inte kan ske, ska polismyndigheten
underrättas.
Föreskrifter om slakt och annan avlivning
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om
1. slakt och om annan avlivning av djur,
2. vilka bedövningsmetoder som får användas, samt
3. en officiell veterinärs uppgifter på slakteri från djurskyddssynpunkt.	377
	377

Prop. 2017/18:147	7 kapitlet. Godkännande och registrering
Bilaga 2
	Förprövning av stall och andra förvaringsutrymmen för djur
	1 § Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska godkännas från
	djurskydds- och djurhälsosynpunkt (förprövning) om djuren hålls i
	yrkesmässig verksamhet eller i en verksamhet av större omfattning.
	Förprövning görs av den myndighet som regeringen bestämmer och den
	ska göras innan ett utrymme uppförs, byggs till, inreds, byggs om eller
	ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller
	djurhälsosynpunkt. Detsamma gäller innan utrymmen som inte används
	för djurhållning tas i anspråk för djurhållning.
	Ett utrymme som avses i första stycket ska därefter kontrolleras av den
	godkännande myndigheten innan det tas i bruk eller, om detta är mer
	lämpligt, snarast möjligt därefter.
	Förbud mot användande vid underlåten förprövning
	2 § Om en förprövningspliktig åtgärd utförs utan att förprövning har skett
	ska den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda att utrymmet
	eller hägnet används för att hysa djur. Förbud ska dock inte meddelas,
	om myndigheten finner att åtgärden kan godkännas i efterhand.

Föreskrifter om förprövning

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1.villkor för förprövning,

2.sådan kontroll av utrymmen som avses i 1 §,

3.undantag från kravet på förprövning, och

4.vad som avses med större omfattning i 1 §.

Godkännande av ny teknik

4 § Innan nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djur-hållning får användas ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ha godkänt dem från djurhälso- och djurskyddssynpunkt (nyteknikprövning).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om nyteknikprövningen och undantag från första stycket.

Märkning och registrering av katt

5 § Kattägare ska låta märka sin katt så att den kan identifieras. Märkningen ska vara bestående och ske på ett godkänt sätt. Kattägare ska registrera sitt ägarskap i registret.

Centralt kattregister

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ansvara för att ett för landet centralt register över katter och kattägare

378

förs (kattregistret). Regeringen eller den myndighet som regeringen	Prop. 2017/18:147
bestämmer får besluta att överlåta driften av registret till en annan	Bilaga 2
myndighet eller till en organisation.
Märkningskravets omfattning
7 § Bestämmelserna i 5 § gäller katter som stadigvarande finns i Sverige.
Registrets syfte och direktåtkomst
8 § Kattregistret får användas för att fastställa vem som äger en katt.
Tullverket, Statens Jordbruksverk, länsstyrelser, och polismyndigheter
ska ha direktåtkomst till registret.
Ansvar för och behandling av personuppgifter enligt
personuppgiftslagen (1998:204)
9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer är
personuppgiftsansvarigt enligt personuppgiftslagen (1998:204) för
kattregistret.
För behandling av personuppgifter gäller, utöver vad som sägs i 8 §
och 9 § första stycket, personuppgiftslagen. Bestämmelserna i
personuppgiftslagen om rättelse och skadestånd gäller även vid
behandling av personuppgifter som utförs enligt denna lag.

8 kapitlet. Djurförsök och etisk prövning

Princip för att begränsa, ersätta och förfina djurförsök 1 § Djurförsök får äga rum endast under förutsättning

1.att det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av djur,

2.att så få djur som möjligt används, och

3.att verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är nödvändigt.

Verksamhetstillstånd

2 § För att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur fordras tillstånd (verksamhetstillstånd) av den myndighet som regeringen bestämmer. Ett tillstånd får återkallas.

I verksamhetstillståndet ska anges

1. den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om innehavaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne (ytterst ansvarige), och

2. de personer som innehar de funktioner som anges i 5 § första stycket

1 och 2.
Prövningen av verksamhetstillstånd
3 § Vid prövningen av verksamhetstillstånd ska särskild hänsyn tas till
om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de	379
	379

Prop. 2017/18:147

Bilaga 2

380

anläggningar i vilka verksamheten ska bedrivas har godkänts vid förprövning enligt 7 kap. 1 §.

Vid prövningen av verksamhetstillstånd till uppfödning av försöksdjur ska hänsyn också tas till behovet av sådana djur.

Ansvar för verksamheten

4 § Den ytterst ansvarige ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU- bestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om uppgifter, utbildning, och kompetens för den ytterst ansvarige.

Organisation

5 § Vid försöksdjursverksamhet ska det finnas

1.en eller flera personer som ansvarar för verksamheten (verk- samhetsansvariga),

2.veterinär eller, när det är lämpligare, annan kvalificerad expert som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår vid behandlingen av djuren,

3.ett för verksamheten tillräckligt stort antal anställda med den utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4.djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor angående djurskydd samt övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Föreskrifter om uppgifter, utbildning och djurskyddsorganet

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1.uppgifter, utbildning och kompetens för verksamhetsansvariga samt veterinär eller expert, som avses i 5 § 2 punkten.

2.den utbildning och kompetens som personalen ska ha, och

3.djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

Regionala djurförsöksetiska nämnder

7 § Det ska finnas regionala djurförsöksetiska nämnder med upp-gift att pröva ansökningar om godkännande av djurförsök.

Krav på etiskt godkännande

8 § Användning av djur i djurförsök ska godkännas från etisk syn-punkt av en djurförsöksetisk nämnd innan användningen påbörjas. Godkännandet får förenas med villkor.

Användning av djur som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd

9 § Djur som används i djurförsök som har godkänts av en djurför- söksetisk nämnd ska inte anses utsatta för onödigt fysiskt eller psykiskt lidande eller sjukdom.

Den djurförsöksetiska nämnden får medge undantag 10 § Nämnden får godkänna användning som frångår

1.bestämmelserna i 3–6 kap. och de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser, och

2.bestämmelserna i 17 § och 18 § första stycket i detta kapitel samt

3.föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandena i 18– 21 §§ i detta kapitel.

Den djurförsöksetiska nämndens prövning

11 § Vid prövningen av ett ärende ska nämnden väga försökets betydelse mot lidandet för djuret samt klassificera försöket i kategorierna terminal, ringa svårhet, måttlig svårhet eller avsevärd svårhet.

Nämnden får bifalla en ansökan om djurförsök endast om en sådan användning kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i 1 § är uppfyllda.

Vid prövningen av ärendet ska nämnden ta ställning till om försöket ska utvärderas i efterhand och inom vilken tid det i så fall ska ske.

Överlämnande

12 § Om en ansökan ger upphov till frågor av ny och principiell karaktär eller den regionala nämnden är oenig om utgången av den etiska prövningen, ska nämnden lämna över ärendet för avgörande till den centrala nämnd som anges i 13 §.

Central nämnd

13 § Det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd.

Den centrala nämnden ska pröva överklaganden enligt 15 § av en regional nämnds beslut och ärenden som en regional nämnd har lämnat över enligt 12 §.

Föreskrifter om den djurförsöksetiska prövningen

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utöver vad som följer av bestämmelserna i 7–11 §§ meddela föreskrifter om

1.ansökan om etiskt godkännande,

2.prövningen av ärendet,

3.utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök, och

4.de etiska nämnderna.

Överklaganden av en djurförsöksetisk nämnds beslut

15 § En regional nämnds beslut i ett ärende om etisk prövning av djurförsök får överklagas till den centrala nämnden av den sökande om beslutet gått denne emot.

Ett beslut om att överlämna ett ärende till den centrala nämnden får inte överklagas.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 2

381

Prop. 2017/18:147

Bilaga 2

Den centrala nämndens beslut får inte överklagas 16 § Den centrala nämndens beslut får inte överklagas.

Krav på destinationsuppfödning

17 § Vid djurförsök ska användas djur som fötts upp för ändamålet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Bedövning

18 § Innan ett djur används i djurförsök ska djuret bedövas om inte bedövningen skulle orsaka mer lidande än användningen i sig. Djur får inte ges läkemedel som hindrar dem från, eller begränsar deras möjlighet, att uttrycka smärta, om de inte samtidigt får tillräcklig bedövning eller smärtlindring.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på bedövning samt föreskrifter om krav på andra smärtlindrande åtgärder.

Infångande av viltlevande försöksdjur

19 § Den som fångar försöksdjur som är viltlevande ska ha den utbildning och kompetens som krävs för denna uppgift. Vid infångandet ska metoder användas som inte utsätter djuren för onödigt lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder som avses i första stycket.

Föreskrifter om skyldigheter för den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur att

1.märka djuren,

2.upprätta instruktioner för skötsel av djuren och för andra uppgifter som är av betydelse från djurskyddssynpunkt,

3.föra anteckningar om verksamheten och djuren, samt

4.lämna upplysningar om verksamheten och djuren.

Föreskrifter om försöksdjur

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

	9 kapitlet. Kontrollprogram
	Godkännande av organisationers kontrollprogram
382	1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

Rätt till upplysningar och tillträde m.m.

10 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1.på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2.få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EU:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Den som är föremål för offentlig kontroll ska tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Hjälp av polismyndighet

11 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag. Detta gäller även de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Anmälan till kontrollmyndighet om vanvård m.m.

12 § Om den som tillhör djurhälsopersonalen i sin yrkesutövning finner det sannolikt att djur inte hålls eller sköts i enlighet med denna lag, ska denne anmäla detta till kontrollmyndigheten, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående. Detsamma gäller för den som är verksam som sådan veterinär eller expert som avses i 8 kap. 5 § 2 punkten.

Vad som sägs i första stycket gäller även vid underlåtelse att rätta sig efter de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU- bestämmelser som kompletteras av lagen.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 2

11 kapitlet. Djurförbud och omhändertagande

Djurförbud

1 § Länsstyrelsen ska meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur (djurförbud) för den som

1.inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 10 kap. 8 § och det är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

2.allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

3.har misshandlat ett djur,

4.har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller för grovt brott enligt 12 kap. 2 § denna lag,

385

Prop. 2017/18:147

Bilaga 2

5.har dömts för brott enligt 12 kap., 1 eller 3 §, om det är be-fogat från djurskyddssynpunkt, eller

6.inte vidtar rättelse trots upprepade beslut enligt 10 kap. 8 § om det är befogat från djurskyddssynpunkt.

Punkterna 4 och 5 tillämpas även i fråga om godkänt strafföre- läggande och företagsbot.

Länsstyrelsen får ange vilka förutsättningar och vilken omfattning djurförbudet ska ha

2 § Djurförbud ska inte meddelas, om det är sannolikt att ett upp-repande inte kommer att inträffa. Länsstyrelsen ska efter ansökan av den som meddelats djurförbud upphäva förbudet om det inte längre behövs.

Länsstyrelsen får ange vilka förutsättningar och vilken omfattning förbudet ska ha. Förbudet kan gälla för viss tid eller tills vidare.

Åläggande att avveckla djurinnehav

3 § Om den som meddelats djurförbud är ägare av djuret får läns- styrelsen ålägga honom eller henne att inom viss tid göra sig av med djuret.

Omhändertagande av djur

4 § Länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska tas om hand (omhändertagande) om

1.ett beslut som meddelats enligt 10 kap. 8 § inte följs och det är befogat från djurskyddssynpunkt, eller

2.ett beslut om djurförbud inte följs.

Omhändertagandet ska verkställas av polismyndigheten.

Omedelbart omhändertagande av djur

5 § Länsstyrelsen eller polismyndigheten ska besluta att omedelbart ta hand om ett djur (omedelbart omhändertagande) om det är utsatt för lidande och om

1.det bedöms utsiktslöst att djurlidandet blir avhjälpt, eller

2.det i övrigt bedöms nödvändigt från djurskyddssynpunkt.

Om beslutet har meddelats av polismyndigheten, ska beslutet underställas länsstyrelsen, som snarast ska avgöra om det ska fortsätta att gälla.

Omhändertagandet ska verkställas av polismyndigheten.

Omhändertagande av herrelösa djur

6 § Om det är sannolikt att ett djur är herrelöst ska länsstyrelsen eller polismyndigheten fatta beslut om omhändertagande. Om beslutet har meddelats av polismyndigheten, ska beslutet underställas länsstyrelsen, som snarast ska avgöra om det ska fortsätta att gälla. Länsstyrelsen ska så snart som möjligt underrätta djurets ägare om denne är känd.

Djuret tillfaller staten, om ägaren inte återtar djuret inom fem dagar

från det att han eller hon underrättades om omhändertagandet eller, om

386

ägaren inte är känd eller inte kan anträffas, inom tio dagar från det att	Prop. 2017/18:147
länsstyrelsen fattade beslut om omhändertagandet.	Bilaga 2
Omhändertagandet ska verkställas av polismyndigheten.
Polismyndighetens befogenhet att omedelbart omhänderta djur
7 § Polismyndigheten får, även om förutsättningarna enligt 5 § inte är
uppfyllda, omedelbart omhänderta djur som hålls av någon som har
djurförbud.
Beslutet ska underställas länsstyrelsen som snarast ska avgöra om det
ska fortsätta att gälla.
Förfogande över omhändertagna djur
8 § Beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande
omfattar också avkomma som det omhändertagna djuret föder under
omhändertagandet. Sedan ett djur har omhändertagits enligt 4 eller 5 §
får ägaren inte förfoga över djuret eller dess avkomma utan tillstånd av
länsstyrelsen.
Beslut om försäljning, överlåtelse på annat sätt eller avlivning av
omhändertagna djur
9 § Vid omhändertagande av djur ska länsstyrelsen snarast besluta om att
djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Om det inte går att
verkställa ett beslut om att ett omhändertaget djur ska säljas eller
överlåtas, får länsstyrelsen besluta att djuret ska avlivas.
Polismyndigheten ska verkställa länsstyrelsens beslut enligt första
stycket.
Ägarens kostnadsansvar för omhändertagna djur
10 § Kostnader för omhändertagna djur enligt 4–6 §§ får tas ut av
allmänna medel men ska slutligt betalas av den mot vilken åtgärden har
riktats, om det inte finns synnerliga skäl till annat.
Om ett omhändertaget djur har sålts av polismyndigheten, får den
kostnad som slutligt ska betalas av ägaren tas ut ur köpesumman.

12 kapitlet. Straff och andra sanktioner

Brott mot djurskyddslagen

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.bryter mot 3 kap. 4–5, 7–8 eller 10–15 §,

– 4 kap. 1–4 eller 6 §,

– 5 kap. 1–4 §,

– 6 kap 1 §,

– 7 kap. 2 eller 4 §, eller

– 8 kap. 1–2, 4, 8 eller 17–18 §, eller

2.underlåter att följa ett beslut om djurförbud.

387

Prop. 2017/18:147

Bilaga 2

388

Till samma straff döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud i

1.artikel 6.3, 8.1 eller 9.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97, eller

2.artikel 4.1, 9.3 eller 15.1–3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tid-punkten för avlivning.

Grovt brott mot djurskyddslagen

2 § Har brott som avses i 1 § begåtts med uppsåt och är det att anse som grovt, döms för grovt brott till fängelse i högst fyra år. Vid bedömningen om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det

1.medfört eller kunnat medföra omfattande djurlidande,

2.medfört eller kunnat medföra betydande ekonomisk vinning för djurhållaren,

3.utförts organiserat, systematiskt eller med förslagenhet, eller

4.annars avsett en förpliktelse som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt.

Böter

3 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

–2 kap. 2 §,

–7 kap. 1 §, eller

–8 kap. 5 eller 19 §

Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för gär- ningen kan dömas ut enligt 1 eller 2 §.

Böter för brott mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen

4 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som regeringen eller efter regeringens bemyndigande en myndighet har meddelat med stöd av

– 2 kap. 2 §,

–3 kap. 2 § tredje stycket, 6 §, 9 §, 11 § andra stycket, 12 § tredje stycket, 14 § tredje stycket eller 15 § andra stycket,

–4 kap. 2 § andra stycket, 5 §, eller 6 § andra stycket,

–5 kap. 2 § tredje stycket,

–6 kap. 4 § punkt 1 och 2,

–7 kap. 3 § eller 4 § andra stycket, eller

–8 kap. 4 § andra stycket, 6 § samt 18–21 §§

Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för gär- ningen kan dömas ut enligt 1–3 §.

Böter för brott mot EU-bestämmelser som kompletteras av lagen

5 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för	Prop. 2017/18:147
gärningen kan dömas ut enligt 1 eller 2 §.	Bilaga 2
Gemensamma bestämmelser för 1–5 §§
6 § Till ansvar enligt 1–5 §§ döms inte om gärningen är belagd med
samma eller strängare straff i brottsbalken.
Ringa brott
7 § Om gärning som avses i 1 och 3–5 §§ är att anse som ringa ska inte
dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som
obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom
straffbestämmelsen.
Överträdelse av vitesföreläggande m.m.
8 § Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte
till ansvar enligt 1–5 §§ för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
Avgift om förprövning inte har skett
9 § Om en förprövningspliktig åtgärd utförs utan att förprövning har
skett, ska en av regeringen utsedd myndighet besluta om att en särskild
avgift ska tas ut. Avgiften ska tas ut av den som ägde stallet eller
förvaringsutrymmet när åtgärden påbörjades.
Den som har ålagts att betala en särskild avgift enligt första stycket
döms inte till ansvar enligt 3 §.
Föreskrifter om särskild avgift då förprövning inte har skett
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att den myndighet som
regeringen bestämmer ska ålägga den som inte låter förpröva stall, andra
förvaringsutrymmen för djur eller hägn, att betala en särskild avgift. Den
särskilda avgiften ska uppgå till minst 10 000 kr och högst 40 000 kr.
När föreskrifter om avgiftens storlek meddelas ska hänsyn tas till
förprövningens komplexitet och omfattning. Om det finns särskilda skäl
får ägaren av stallet, förvaringsutrymmet eller hägnet helt eller delvis
befrias från avgiften.

13 kapitlet. Krisberedskap

Föreskrifter och beslut om undantag vid krissituation

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, när det föranleds av en krissituation som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa hos människor eller djur, allvarlig fara för miljön eller om stora ekonomiska värden hotas, meddela särskilda föreskrifter eller fatta beslut i enskilda fall som innebär undantag från bestämmelser i denna lag.

Föreskrifter eller beslut som avses i första stycket ska gälla för viss tid.

389

Prop. 2017/18:147	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
Bilaga 2	meddela ytterligare föreskrifter som gäller hantering av situationer som
	avses i första stycket.
	14 kapitlet. Avgifter

Avgifter för offentlig kontroll och ärenden enligt lagen

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1.för offentlig kontroll enligt lagen, och

2.i ärenden enligt lagen.

Detta gäller även för offentlig kontroll och ärenden enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU- bestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av myndigheter och av kontrollorgan.

15 kapitlet. Överklagande m.m.

Överklagande

1 § Ett beslut av en statlig förvaltningsmyndighet i ett enskilt fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det har meddelats

1.enligt denna lag,

2.enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller

3.enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Bestämmelser om överklagande av beslut meddelade av en djurför- söksetisk nämnd finns i 8 kap. Bestämmelser om överklagande av beslut om kontrollprogram finns i 9 kap.

Överklagande av beslut av officiell veterinär

2 § Bestämmelserna om överklagande i 1 § gäller även beslut som har meddelats av en officiell veterinär som förordnats enligt lagen (2009:1254) om officiella veterinärer.

Den myndighet som har förordnat den officiella veterinären ska föra det allmännas talan hos allmän förvaltningsdomstol.

Föreskrifter om omedelbar verkställighet

3 § Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall ett beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska gälla omedelbart även om det överklagas.

390

Prop. 2017/18:147	samarbete (EGTS) med säte i
Bilaga 2	Sverige
	----------------------------------------------------------------------------------------
			Föreslagen lydelse
	I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i
	tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i
	tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som
	nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos
	organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till
	numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd
	av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.
	Organ				Verksamhet
	--------------------------------------------------------------------------------------
	Chalmers	tekniska	högskola		all verksamhet
	aktiebolag
	Enskilda	organisationer		eller	kontrollprogram enligt djur-
	sammanslutningar				skyddslagen (2014:000)
	Europeiska	grupperingar		för	fördelning av stöd ur EG:s
	territoriellt	samarbete		enligt	strukturfonder (SFS 2009:704)
	Europa parlamentets		och	rådets
	förordning (EG) nr 1082/2006 av
	den 5 juli 2006 om en europeisk
	gruppering	för	territoriellt
	samarbete (EGTS) med säte i
	Sverige

--------------------------------------------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

396

Förteckning över remissinstanser (SOU 2011:75)

Prop. 2017/18:147

Bilaga 3

Efter remiss har yttrande över förslagen i betänkandet Ny djurskyddslag (SOU 2011: 75) inkommit från Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för Västra Sverige, Uppsala tingsrätt, Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Jönköping, Justitiekanslern, Domstols- verket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Gentekniknämnden, Datainspektionen, Kommerskollegium, Försvarsmakten, generalläkaren, Totalförsvarets forskningsinstitut, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet, Barnombuds- mannen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statskontoret, Statens skolverk, Myndigheten för yrkeshögskolan, Stockholms universitet, Karolinska Institutet, Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, Vetenskapsrådet, Statens jordbruksverk, Stockholms Norra djurförsöksetiska nämnd, Stockholms Södra djurförsöksetiska nämnd, Uppsala djurförsöksetiska nämnd, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Malmö/Lunds djurförsöksetiska nämnd, Göteborgs djurförsöksetiska nämnd, Umeå djurförsöksetiska nämnd, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens veterinärmedicinska anstalt, Livsmedelsverket, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Strål- säkerhetsmyndigheten, Trafikverket, Elsäkerhetsverket, Regelrådet, Bodens kommun, Göteborgs kommun, Habo kommun, Halmstads kommun, Härjedalens kommun, Malmö kommun, Mörbylånga kommun, Sala kommun, Sollefteå kommun, Tierps kommun, Västerås kommun, Norrbottens läns landsting, ArcanumSkolan, AstraZeneca AB, Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Hästen, Brukshäst- organisationernas Samarbetskommitté, Cirkusakademien, Djurens Rätt, Djurens jurister, Djurskyddet Sverige, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Ekologiska Lantbrukarna, Familjejordbrukarnas Riksförbund, Fiskhälsan FH AB, Forska utan djurförsök, Föreningen BLANDIS, Föreningen Förvildade Katter, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Göteborgs Katthjälp, Hushållnings- sällskapen, Hästföretagarna, Hästnäringens Nationella Stiftelse, Jägarnas Riksförbund, Kött och Charkföretagen, Lantbrukarnas Riksförbund, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (och sektionen för Legitimerade Sjukgymnaster inom Veterinärmedicin), Näringslivets Regelnämnd, Ridskolornas Riksorganisation, Riksförbundet Svensk Fågelhobby, Svensk Djursjukvård, Svensk Fågel (inkom efter

397

Prop. 2017/18:147	remisstidens utgång), Svensk Galopp, Svensk Mjölk, Svensk Travsport,
Bilaga 3	Svenska	Akupunkturförbundet, Svenska Avelspoolen,					Svenska Blå
	Stjärnan, Svenska Djurhälsovården, Svenska Djurskyddsföreningen,
	Svenska Djurparksföreningen, Svenska Equiterapeutförbundet, Svenska
	Fåravelsförbundet, Svenska Hovslagareföreningen, Svenska Hästavels-
	förbundet, Svenska Islandshästförbundet, Svenska Jägareförbundet,
	Svenska kattskyddsförbundet, Svenska Kennelklubben, Svenska
	Kommunalarbetareförbundet, Svenska					Ridsportförbundet, Svenska
	Samernas Riksförbund, Svenska Ägg, Svenskt Sigill, Sveriges
	advokatsamfund, Sveriges Grisföretagare, Sveriges Herpetologiska
	Riksförening, Sveriges hunddagisförening, Sveriges Kaninavels-
	föreningars riksförbund, Sveriges kaninproducenters förening, Sveriges
	Kattklubbars Riksförbund, Sveriges Konsumenter, Sveriges Lammkött-
	producenter, Sveriges Mjölkbönder LDM, Sveriges Nötköttsproducenter,
	Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, Sveriges Veterinärförbund,
	Swedac, Tropikföreningen Amazonas, Veterinärer i Sverige,
	Vårdförbundet, Western Sverige och Zoobranschens Riksförbund.
	Förvaltningsrätten i Luleå, Konsumentverket, Myndigheten för
	samhällsskydd och beredskap, Linköpings universitet, Ansvarsnämnden
	för djurens hälso- och sjukvård, Havs- och vattenmyndigheten,
	Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande,
	Konkurrensverket, Tillväxtverket, Habo kommun, Karlshamns kommun,
	Karlstads kommun, Olofströms kommun, Sölvesborgs kommun,
	Sveriges kommuner och landsting, Agrifood Economics Centre,
	Hjälpmedelsinstitutet och Naturhistoriska riksmuseet har meddelat att de
	inte har några synpunkter på betänkandet eller att de avstår från att svara
	på remissen.
	Bollebygds kommun, Bjuvs kommun, Eskilstuna kommun, Hedemora
	kommun, Kristinehamns kommun, Kumla kommun, Stockholms
	kommun, Sundsvalls kommun, Tomelilla kommun, Åmåls kommun,
	Östergötlands läns landsting, Blekinge läns landsting, Västra Götalands
	läns landsting, Jämtlands läns landsting, Djurens Vänners
	Riksorganisation, Handikappförbundens samarbetsorgan, Hästnäringens
	Yrkesnämnd, Komplementärmedicinska Riksförbundet, Konsument-
	Forum, KRAV, Lika Unika, Federationen mänskliga rättigheter för
	personer	med	funktionsnedsättning,			Läkemedelsindustriföreningen,
	Nationellt centrum för djurvälfärd, Naturbruksskolornas förening,
	Naturskyddsföreningen, Nordisk Veterinär Akupunktur Sällskapet,
	Pensionärernas Riksorganisation, Riksföreningen Anställda Inom
	Djursjukvården, Skandinaviska Hästfysioterapeut Förbundet, Skogs- och
	lantarbetsgivarförbundet, Stiftelsen Skansen, Svenska Draghundsport-
	förbundet, Svenska Hundkapplöpningssportens Centralförbund, Svenska
	Hundklubben, Svenska Marsvinsföreningen, Svenska medicinska
	akupunktursällskapet,			Sveriges		Jordägareförbund,	Sveriges
	Pensionärsförbund,			Sveriges	tandläkarförbund.		SwedenBIO,
	Synskadades		Riksförbund,		Vattenbrukarnas		Riksförbund,
	Viltskadecenter, Grimsö och Yrkesföreningen Miljö och Hälsa har inte

besvarat remissen.

398

Lagförslag i promemorian Kontrollmyndighetens rätt till tillträde enligt djurskyddslagen (1988:534)

Prop. 2017/18:147

Bilaga 5

Förslag till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534)

Härigenom föreskrivs att 27 § djurskyddslagen (1988:534) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 §

kontrollmyndighet

och ett

En kontrollmyndighet

och

ett

kontrollorgan som anlitas i den

offentliga kontrollen har i den

utsträckning

som

behövs

för

utsträckning

som

behövs

för

kontrollen rätt att

1. på

begäran få upplysningar

1. på

begäran få upplysningar

och ta del av handlingar, och

2. få

tillträde

till områden,

2. få

tillträde

till

områden,

anläggningar,

byggnader,

lokaler

anläggningar,

byggnader,

lokaler

och andra utrymmen där djur hålls

och andra utrymmen där det kan

eller som berör djurhållningen och

antas att djur hålls eller som berör

där

besiktiga

djuren,

göra

djurhållningen

och

där

besiktiga

undersökningar och ta prover.

djuren, göra undersökningar och ta

Bestämmelserna i första stycket

prover.

gäller också för EG:s institutioner

Bestämmelserna i första stycket

och för inspektörer och experter

gäller också för EU:s institutioner

som utsetts av institutionerna.

och för inspektörer och experter

Den som är föremål för offentlig

som utsetts av institutionerna.

kontroll

skall

tillhandahålla

den

Den som är föremål för offentlig

hjälp som behövs för att kontrollen

kontroll

ska

tillhandahålla

den

skall kunna genomföras.

hjälp som behövs för att kontrollen

ska kunna genomföras.

Tillträde till bostäder får endast

ske när det kan antas att djur hålls

där och

att djur-

1. det

kan

antas

hållningen inte uppfyller bestäm-

melserna i denna lag eller i

föreskrifter eller beslut meddelade

med stöd av lagen,

2. syftet är

att

kontrollera

att

tidigare

konstaterade

brister i

djurhållningen har åtgärdats, eller

3. syftet är

att

kontrollera

djurhållning som kräver

tillstånd

401

3. utveckling och framställning av läkemedel eller kemiska produkter,	Prop. 2017/18:147
4. undervisning, om användningen innebär att djuret avlivas, utsätts för	Bilaga 10
operativt ingrepp, injektion eller blodavtappning eller om djuret orsakas
eller riskerar att orsakas lidande, och
5. andra jämförliga ändamål.
Med djurförsök enligt denna lag avses också

–framställning av djur med förändrad arvsmassa, om gentekniska, kemiska eller andra liknande metoder används, och

–bevarande genom avel av en stam av djur med förändrad arvsmassa med bibehållande av djurens genetiska egenskaper i de fall där djur kan orsakas lidande.

EU-bestämmelser som lagen kompletterar

I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som denna lag kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter som behövs som komplettering av EU- bestämmelserna.

2 kap. Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas

Grundläggande djurskyddskrav

1 § Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.

Djur som används i djurförsök ska inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen om denna har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

Naturligt beteende

2 § Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att

1.deras välfärd främjas,

2.de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och

som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och 3. beteendestörningar förebyggs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose kraven enligt första stycket.

Kompetenskrav
3 § Den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha
tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.	409
	409

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

410

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning.

Krav på tillsyn, foder och vatten

4 § Djur ska ges tillräcklig tillsyn.

Djur ska ges tillräckligt med foder och vatten som är av god kvalitet. Foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på tillsyn, utfodring och vattning av djur.

Bindning och fixering av djur

Ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt

1.av veterinärmedicinska skäl eller djurskyddsskäl,

2.med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret, eller

3.av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas.

Stall och andra förvaringsutrymmen

Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska hållas rena.

Klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvarings- utrymmen ska vara anpassade till djurens behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn.

Inredning och utrustning

7 § Inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur får inte utformas på ett sätt som

1.medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa försämras, eller

2.otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar

störande på dem.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur.

Förbud mot att överge djur

8 § Djur av tamdjursart får inte överges.

Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur

9 § Djur får inte agas, tillfogas skada eller överansträngas.

Utrustning för djur som kan orsaka djuret lidande eller skada får inte användas.

Förbudet mot att tillfoga skada enligt första stycket och förbudet enligt andra stycket gäller inte åtgärder som utförs eller utrustning som används

1.av veterinärmedicinska skäl,

2.som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk

nämnd, eller

3. av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur.

Förbud mot sexuell användning av djur

10 § Det är förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Förbudet omfattar inte handlingar som utförs av veterinärmedicinska

skäl eller i samband med avel eller av liknande berättigade skäl.

Förbud mot viss avel

11 § Det är förbjudet att utföra avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1.föreskrifter om förbudet enligt första stycket, och

2.föreskrifter om krav på eller förbud mot avel som kan påverka djurets naturliga beteende, normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma.

Försäljning eller annan överlåtelse av djur

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Transport av djur

13 § Djur ska, utöver vad som framgår av artikel 3 och bilaga I i rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97, transporteras i transportmedel som är lämpliga för ändamålet och som ger varje djur skydd mot värme och kyla samt mot stötar, skavning och liknande. I den utsträckning som det behövs ska djuren hållas skilda från varandra.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

411

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

Den som transporterar djur ska, utöver vad som framgår av artiklarna 3 och 6 samt bilaga I i rådets förordning (EG) nr 1/2005, ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under pålastning, transport och urlastning inte ska skadas eller orsakas lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav för eller förbud mot transport av djur.

3 kap. Tävling med och offentlig förevisning av djur

Tävling med och offentlig förevisning av djur

1 § Det är förbjudet att träna djur för eller använda djur på ett sådant sätt att de utsätts för lidande vid

1.tävlingar eller prov,

2.ljud- och bildinspelningar, eller

3.föreställningar eller andra förevisningar som anordnas för allmän- heten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela

1.ytterligare föreskrifter om träning eller användning av djur som avses i första stycket 1–3, och

2.föreskrifter om undantag från förbudet mot att träna djur för eller använda djur vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande.

Förbud mot dopning

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbudet enligt första stycket.

4 kap. Vård av djur och operativa ingrepp

Djur som är skadade eller sjuka ska ha vård

1 § Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Operativa ingrepp

2 § Det är förbjudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till

djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl.

412

Första stycket gäller inte ingrepp som görs eller injektioner som ges i	Prop. 2017/18:147
en verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.	Bilaga 10
Operativa ingrepp ska göras under bedövning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela

1.ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på och injektioner till djur, och

2.föreskrifter om undantag från första och tredje styckena.

Veterinär eller annan djurhälsopersonal

1.operativa ingrepp på eller injektioner till djur,

2.annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller

3.behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion.

Första stycket gäller inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller lindra dess lidande.

I en verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får injektioner ges och ingrepp och behandlingar utföras också av den som

har utbildning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 7 § andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Bemyndigande i fråga om förbud mot hormoner

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav för eller förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota en sjukdom eller ett sjukdomssymtom, med undantag för ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter.

5 kap. Slakt och annan avlivning av djur

Krav när djur slaktas och avlivas
1 § När djur förs till slakt eller när de slaktas, ska de, utöver vad som
framgår av artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24
september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning, skonas
från onödigt lidande och obehag. Detsamma gäller när djur avlivas i
andra fall.
Ett djur som slaktas eller i annat fall avlivas genom avblodning ska,
utöver vad som framgår av artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr
1099/2009, vara bedövat. Innan djuret är dött får inte några andra
åtgärder vidtas.	413

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får	Prop. 2017/18:147
meddela föreskrifter om undantag från första stycket.	Bilaga 10
Återkallelse av tillstånd
5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 4 § tredje stycket
inte längre uppfylls.

7 kap. Djurförsök

Grundläggande principer för djurförsök

1 § Djurförsök får utföras endast under förutsättning att

1.det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod där djur inte används,

2.så få djur som möjligt används,

3.verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än

vad som är absolut nödvändigt, och

4. det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som har fötts upp för ändamålet (destinationsuppfödning).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Tillstånd för försöksdjursverksamhet

2 § Det krävs tillstånd för att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur. Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd.

Prövningen av tillstånd

3 § Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Vid prövning av tillstånd för uppfödning av försöksdjur ska hänsyn också tas till behovet av sådana djur.

Uppgifter i tillståndet

4 § Tillståndet ska innehålla uppgifter om

1.den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om innehavaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne, och

2.de personer som innehar de funktioner som anges i 7 § första stycket 1 och 2.

Återkallelse av tillstånd

5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 3 § första stycket inte längre uppfylls.

415

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

416

Ansvar för verksamheten

6 § Den person som avses i 4 § 1 ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. uppgifter som ska utföras för att se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2. utbildning och kompetens som ska finnas när dessa uppgifter utförs. Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda

fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Organisation av försöksdjursverksamhet

7 § Vid en verksamhet som är tillståndspliktig enligt 2 § ska det finnas

1.en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksamheten,

2.en veterinär eller, när det är lämpligare, en annan kvalificerad expert som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår när djuren behandlas,

3.en personalstyrka som är tillräckligt stor för verksamheten och som har den utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4.ett djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor om

djurskydd och övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter och vilken utbildning och kompetens som en föreståndare, en veterinär eller en expert ska ha och om vilken utbildning och kompetens personalen ska ha.

Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

Infångande av viltlevande försöksdjur

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder.

Krav på etiskt godkännande

Prövningen av det etiska godkännandet

En ansökan om djurförsök får bifallas endast om en sådan användning av djur kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i 1 § första stycket 1–3 är uppfyllda.

Vid prövningen av ärendet ska det även beslutas om försöket ska utvärderas i efterhand.

Återkallelse av etiskt godkännande

11 § En djurförsöksetisk nämnd får återkalla ett godkännande enligt 9 § om djurförsöket inte utförs i enlighet med godkännandet.

Föreskrifter om etiskt godkännande

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.skyldighet att lämna uppgifter i samband med ansökan om att använda djur i djurförsök, och

2.undantag från kravet på att djurförsök ska godkännas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1.prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök, och

2.utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök.

En central djurförsöksetisk nämnd

13 § Det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd som ska

1.pröva överklaganden enligt 11 kap. 1 § av en regional djurförsöks- etisk nämnds beslut, och

2.utföra en sådan utvärdering i efterhand som avses i 10 § tredje stycket.

Den centrala nämndens sammansättning

Ordföranden och den eller de som utses till ersättare för ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Ledamöter och ersättare ska utses av regeringen för en bestämd tid.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

417

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

Den centrala nämndens beslutsförhet

Nämnden är beslutsför med enbart ordföranden vid

1.en förberedande åtgärd,

2.en rättelse av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende,

3.andra beslut som inte innebär något slutligt avgörande av ett ärende,

och

4.en prövning av en fråga om avvisning eller avskrivning av ett ärende.

Ordföranden får överlämna uppgifter som avses i andra stycket till en föredragande vid nämnden.

Övriga bemyndiganden

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från lagen i fråga om djurförsök.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska

1.märka djuren,

2.upprätta instruktioner för verksamheten, och

3.föra journal och lämna upplysningar om verksamheten och djuren.

	8 kap. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter
	Behörig myndighet för offentlig kontroll
	1 § Länsstyrelserna och de andra myndigheter som regeringen
	bestämmer (kontrollmyndigheterna) utövar offentlig kontroll av
	efterlevnaden av denna lag, föreskrifter och beslut som har meddelats
	med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de
	beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.
	Djurskyddsutbildad personal
	2 § Kontrollmyndigheterna ska, utöver vad som framgår av de EU-
	bestämmelser som lagen kompletterar, ha tillgång till djurskyddsutbildad
	personal i den omfattning som behövs för att myndigheten ska kunna
	fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
	Samordning av verksamhet
	3 § Den kontrollmyndighet som regeringen bestämmer samordnar övriga
	kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i
418	denna verksamhet.

Rådgivning och information

4 § Kontrollmyndigheterna ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Skyldighet att beivra överträdelser

5 § Kontrollmyndigheterna ska verka för att överträdelser av lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar beivras.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

Föreskrifter om offentlig kontroll

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.den offentliga kontrollen, och

2.skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kon- trollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndighet som avses i 3 §.

Offentlig kontroll som avser andra än livsmedelsproducerande djur

7 § I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efter- levnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd finns bestämmelser som ska tillämpas vid offentlig kontroll av djurhållare som håller livsmedelsproducerande djur.

Regeringen får meddela föreskrifter om att förordning (EG) nr 882/2004 ska tillämpas helt eller delvis vid offentlig kontroll av andra djurhållare än dem som håller livsmedelsproducerande djur.

Avgifter för offentlig kontroll och ärenden enligt lagen

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1.för offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2.i ärenden enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av

lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur de avgifter som tas ut av myndigheter och av kontrollorgan ska beräknas.

Förelägganden

9 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får en kontrollmyndighet besluta de förelägganden som behövs för att lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd

419

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

420

av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna ska följas.

Förelägganden enligt första stycket eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite, dock inte i de fall som avses i 9 kap. 1 och 3 §§.

Rättelse på den enskildes bekostnad

I brådskande fall får kontrollmyndigheten besluta om rättelse utan före- gående föreläggande.

Rätt till upplysningar och att ta del av handlingar

Rätt till tillträde

Tillträde till bostäder får endast ske när det kan antas att djur hålls där och

1. det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,

2.syftet är att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhållningen har åtgärdats, eller

3.syftet är att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan har även rätt att få tillträde

till områden, anläggningar, byggnader, lokaler, andra utrymmen och bostäder, när det behövs för att kontrollera att beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § följs.

Europeiska kommissionens rätt till tillträde

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller också för Europeiska kommissionen, och för inspektörer och experter som har utsetts av Europeiska kommissionen.

Aktsamhetskrav

14 § Åtgärder enligt 11 och 12 §§ ska utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

Skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll

15 § Den som är föremål för offentlig kontroll ska lämna den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Hjälp av Polismyndigheten

16 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att en kontrollmyndighet ska kunna utöva offentlig kontroll eller verkställa beslut enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Undantag för djur som används inom Försvarsmakten

17 § Bestämmelserna i 2–6 §§, 8 § första stycket 1, 9 § tredje stycket, 10, 13 och 16 §§ tillämpas inte i fråga om djur som används inom Försvarsmakten.

Anmälan om vanvård

18 § Om den som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU- bestämmelser som lagen kompletterar, ska han eller hon anmäla detta till kontrollmyndigheten, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

9 kap. Djurförbud och omhändertagande

Djurförbud

1 § Länsstyrelsen ska besluta om förbud att ha hand om djur (djurförbud) för den som

1.allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

2.har misshandlat ett djur,

3.inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt

8 kap. 9 § om beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, 4. har varit föremål för upprepade beslut enligt 8 kap. 9 §, om ett

djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt,

421

Omedelbart omhändertagande av djur

6 § Länsstyrelsen eller Polismyndigheten ska, trots 5 § första stycket 1, besluta att omedelbart omhänderta ett djur om det är utsatt för lidande och om

1.det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt,

2.ägaren till djuret är okänd eller inte kan nås, eller

3.det i övrigt bedöms vara absolut nödvändigt från djurskydds- synpunkt.

Även om förutsättningarna enligt första stycket inte är uppfyllda, får Polismyndigheten besluta att omedelbart omhänderta djur som hålls i strid med ett beslut om djurförbud.

Förfogande över omhändertagna djur

Hantering av omhändertagna djur

8 § Vid omhändertagande av djur ska länsstyrelsen snarast besluta om att djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Om det inte går att verkställa ett beslut om att ett omhändertaget djur ska säljas eller överlåtas, får länsstyrelsen i stället besluta att djuret ska avlivas.

Länsstyrelsen ska ansvara för att beslut enligt första stycket verkställs.

Kostnadsansvar för omhändertagna djur

Om ett omhändertaget djur har sålts, och om kostnaden enligt första stycket slutligt ska betalas av ägaren, får länsstyrelsen och Polismyndigheten ta ut kostnaden ur köpesumman. Köpesumman ska i första hand täcka länsstyrelsens kostnader.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

423

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

424

10 kap. Straff och andra sanktioner

Brott mot denna lag och föreskrifter om bedövning

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot

–2 kap. 4 § första och andra styckena, 2 kap. 5 § första och andra styckena, 2 kap. 6 § första–tredje styckena, 2 kap. 7 § första stycket, 2 kap. 8 §, 2 kap. 9 § första och andra styckena, 2 kap. 11 § första stycket eller 2 kap. 13 § första och andra styckena,

–3 kap. 1 § första stycket eller 2 § första stycket,

–4 kap. 1 §, 2 § första och tredje styckena eller 3 § första stycket,

–5 kap. 1 § första och andra styckena eller föreskrifter om bedövning

som regeringen har meddelat med stöd av 5 kap. 2 § 1,

–6 kap. 4 § första stycket,

–7 kap. 1 § första stycket, 2 § första stycket, 9 § första stycket, eller

2. inte följer ett beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § eller ett föreläggande om skyldighet att avveckla djurinnehav enligt 9 kap. 3 §.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt är straffet fängelse i högst två år.

Brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur

2 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som bryter mot förbudet i 2 kap. 10 § första stycket att genomföra sexuella handlingar med djur.

Brott mot vissa EU-bestämmelser om transport och avlivning av djur

3 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

3.svarar för driften av en uppsamlingscentral och inte i enlighet med artikel 9.1 ser till att djuren behandlas i enlighet med de tekniska föreskrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005,

4.avlivar djur på annat sätt än efter bedövning i enlighet med de

metoder och de särskilda krav för tillämpningen av dessa metoder som anges i artikel 4.1 och i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning,

5. i strid med artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, avlivar djur så att djuret efter bedövning återfår medvetande eller känsel innan det dör,

6.strid med artikel 9.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 medverkar till att ett djur placeras i fixeringsanordningen, eller i en anordning där huvudet fixeras, innan den person som ansvarar för bedövning eller avblodning är beredd att bedöva eller avbloda det så fort som möjligt,

7.inte i enlighet med artikel 15.1 ser till att driftsbestämmelserna för slakterier i bilaga III till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 följs,

8.inte följer vad som enligt artikel 15.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, gäller för fixering av djur vid avlivning, eller

9.använder någon av de fixeringsmetoder som är förbjudna enligt artikel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt är straffet fängelse i högst två år.

Brott mot övriga EU-bestämmelser som lagen kompletterar

Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen

5 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av

– 2 kap. 2 § andra stycket, 2 kap. 4 § tredje stycket, 2 kap. 5 § tredje stycket, 2 kap. 6 § fjärde stycket, 2 kap. 7 § andra stycket, 2 kap. 9 § fjärde stycket, 2 kap. 11 § andra stycket, 2 kap. 12 § eller 2 kap. 13 § tredje stycket,

–3 kap. 1 § andra stycket 1 och 2 § andra stycket,

–4 kap. 2 § fjärde stycket 1 eller 4 §,

–5 kap. 2 § 1 i annat fall än som sägs i 1 §,

–6 kap. 3 §,

–7 kap. 8 § andra stycket eller 16 § första och tredje stycket.

Ringa gärningar

6 § Om gärningar som avses i 1, 3–4 och 5 §§ är att anse som ringa ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.

Bestämmelsernas förhållande till vite

7 § Om ett vite har dömts ut ska det inte dömas till ansvar för samma gärning.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

425

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas sex nya paragrafer, 10 kap. 20 a §, 32 kap. 10 a, 10 b och 10 c §§, 35 kap. 20 a och 20 b §§, och närmast före 10 kap. 20 a §, 32 kap. 10 a, 10 b och 10 c §§, och 35 kap. 20 a § och 20 b § nya rubriker av följande lydelse.

Prop. 2017/18:147

Bilaga 10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 kap.

Ingripande av djurskyddsskäl

20 a §

Sekretessen enligt 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § hindrar inte att en uppgift om ett djur som är nödvändig för ett ingripande av en kontrollmyndighet för djurskydd eller Polismyndigheten lämnas till dessa myndigheter om personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten påträffar ett djur som

1.tydligt utsätts för vanvård eller misshandel, eller

2.uppenbart uppvisar symtom på sjukdom eller är allvarligt skadat.

En uppgift enligt första stycket får endast lämnas om det bedöms att bristen inte kan åtgärdas i samråd med den som håller djuret.

32 kap.

Kontrollmyndighet för djurskydd

Uppgift från hälso- och sjukvården och socialtjänsten

10 a §
Sekretess	gäller	hos	en
kontrollmyndighet för		djurskydd
för uppgift om en enskilds
personliga förhållanden		som	av
djurskyddsskäl	har lämnats		av	429
				429

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		7
2	Lagtext	..............................................................................................	8
	2.1	Förslag till djurskyddslag ...................................................	8

	större betydelse..............................................................		300
	19.10.1 Naturligt beteende och krav på att
		förebygga beteendestörningar.......................	300
	19.10.2	Kompetens- och utbildningskrav..................	300
	19.10.3 Fixering och liknande begränsningar av
		djurs rörelsefrihet..........................................	301
	19.10.4 Förbud mot att tillfoga skada och använda
		viss utrustning...............................................	301
	19.10.5 Skyldighet att avliva allvarligt sjuka och
		skadade djur..................................................	302
	19.10.6 Bedövning vid operativa ingrepp..................		302
	19.10.7 Bedövning vid avlivning genom
		avblodning ....................................................	302
	19.10.8	Kontrollmyndighetens rätt till tillträde .........	303
	19.10.9	Övriga förslag som innebär
		förtydliganden eller mindre justeringar ........	303
19.11	Konkurrensförhållandena för företag ............................		304
19.12	Övriga bedömningar av förslagens konsekvenser .........		304
20 Författningskommentar ................................................................			305
20.1	Förslag till djurskyddslag ..............................................		305

Prop. 2017/18:147 Bilaga 1	Sammanfattning av betänkandet Ny djurskyddslag
	(SOU 2011:75) ...............................................................	357
Bilaga 2	Lagförslag i betänkandet Ny djurskyddslag (SOU
	2011:75) .........................................................................	370
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanser (SOU 2011:75) .........	397
Bilaga 4	Sammanfattning av förslaget i promemorian
	Kontrollmyndighetens rätt till tillträde enligt
	djurskyddslagen (1988:534) ...........................................	400
Bilaga 5	Lagförslag i promemorian Kontrollmyndighetens
	rätt till tillträde enligt djurskyddslagen (1988:534)........	401
Bilaga 6	Förteckning över remissinstanser promemorian
	Kontrollmyndighetens rätt till tillträde enligt
	djurskyddslagen (1988:534) (dnr N2015/06662/RS) .....	403
Bilaga 7	Sammanfattning av förslaget i promemorian
	Sekretessbrytande bestämmelse för personal inom
	hälso- och sjukvård och socialtjänst vid vanvård av
	djur .................................................................................	404
Bilaga 8	Lagförslag i promemorian Sekretessbrytande
	bestämmelse för personal inom hälso- och sjukvård
	och socialtjänst vid vanvård av djur ...............................	405
Bilaga 9	Förteckning över remissinstanser promemorian
	Sekretessbrytande bestämmelse för personal inom
	hälso- och sjukvård och socialtjänst vid vanvård av
	djur (dnr N2015/07632/RS)............................................	407
Bilaga 10	Lagrådsremissens lagförslag ..........................................	408
Bilaga 11	Lagrådets yttrande ..........................................................	433
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 2018.........		436

Djurförsök enligt 1 c § djur-	Djurförsök enligt 1 kap. 4 §
skyddslagen (1988:534) omfattas	djurskyddslagen (2018:000) om-
inte av begreppet.	fattas inte av begreppet.

	(2015:315) ........................................................................		34
3 Ärendet och dess beredning ............................................................			35
4 Nuvarande förhållanden..................................................................			36
4.1	EU-bestämmelser på djurskyddsområdet .........................		36
	4.1.1	Djurskyddsarbetet inom EU ............................	36
	4.1.2	EU-direktiv som gäller flera djurslag ..............	37
	4.1.3	EU-direktiv för specifika djurslag ...................	38
	4.1.4	EU-förordningar på djurskyddsområdet..........	39
4.2	Nationella djurskyddsbestämmelser.................................		41
	4.2.1	Djurskyddslagen..............................................	41
	4.2.2	Djurskyddsförordningen..................................	42
	4.2.3	Jordbruksverkets föreskrifter...........................	42
4.3	En livsmedelsstrategi för Sverige.....................................		42
4.4	Övergivna och förvildade djur..........................................		44
	4.4.1	Beskrivning av den aktuella situationen..........	44
	4.4.2	Djurskyddsproblem hos övergivna och
		förvildade katter ..............................................	45
	4.4.3	Andra problem kopplade till övergivna
		och förvildade katter........................................	45
	4.4.4	Regler om hantering av herrelösa djur ............	46
	4.4.5	TNR-metoden..................................................	47
5 Behovet av och utgångspunkter för en ny djurskyddslag................			47
5.1	En ny lag bör införas ........................................................		47

	struktur .............................................................................	48
6 Inledande bestämmelser..................................................................		51
6.1	Lagens syfte......................................................................	51
6.2	Lagens tillämpningsområde .............................................	55
6.3	Definitionen av försöksdjur..............................................	65
6.4	Definitionen av djurförsök ...............................................	67
6.5	EU-bestämmelser som lagen kompletterar.......................	68
6.6	Vetenskap och beprövad erfarenhet .................................	69
6.7	Definition av lidande........................................................	71

	införande av åldersgräns ..................................................	72
7 Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och
skötas	..............................................................................................	77
7.1	Grundläggande djurskyddskrav .......................................	77
7.2 ..............................	God djurmiljö och naturligt beteende	79
7.3 .....................................	Kompetens - och utbildningskrav	87
7.4 ...............	Tillräcklig tillsyn och krav på foder och vatten	92
7.5 ......................................	Krav på att hålla djur lösgående	96
7.6 .............................	Krav för att få binda eller fixera djur	101
7.7 ................	Krav på stall och andra förvaringsutrymmen	105
7.8 ..................................	Krav på inredning och utrustning	110
7.9 ............................................	Förbud mot att överge djur	113
7.10 ......................................	Krav för att få sätta ut viltarter	116

	och mot viss utrustning..................................................	118
7.12	Anordningar som ger djur en elektrisk stöt ...................	121
7.13	Förbud mot sexuella handlingar med djur .....................	123
7.14	Förbud mot viss avel .....................................................	123
7.15	Försäljning och annan överlåtelse av djur .....................	128
7.16	Transport av djur ...........................................................	129
8 Tävling och offentlig förevisning.................................................		133
8.1	Tävling, prov och offentlig förevisning.........................	133
8.2	Förbud mot dopning ......................................................	137

		av djur............................................................................	142
9	Vård av djur och operativa ingrepp..............................................		144
	9.1	Vård av skadade och sjuka djur.....................................	144
	9.2	Operativa ingrepp på och injektioner till djur................	146
	9.3	Förbud mot att tillföra hormoner ...................................	154
10	Slakt och annan avlivning av djur................................................		155
	10.1	Grundläggande krav när djur slaktas och avlivas ..........	155
	10.2	Den officiella veterinärens skyldigheter........................	159

avlivning........................................................................	161
11 Godkännande och registrering .....................................................	162

	verksamhetstillstånd ......................................................	162
11.2	Användningsförbud .......................................................	169
11.3	Godkännande av ny teknik ............................................	169
11.4	Märkning och registrering av katter ..............................	171
12 Djurförsök ....................................................................................		172
12.1	Grundläggande krav för att använda försöksdjur ..........	172
12.2	Krav på försöksdjursverksamhet ...................................	175
12.3	Etisk bedömning av djurförsök......................................	179
12.4	Den centrala djurförsöksetiska nämnden.......................	183

Prop. 2017/18:147	12.6	Bedövningskrav vid djurförsök ......................................	185
13 Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter..........................			186
	13.1	Myndigheter som utövar offentlig kontroll ....................	186
	13.2	Samordning och skyldigheter mot enskilda....................	188
	13.3	Kontrollmyndigheternas skyldighet att beivra
		överträdelser...................................................................	192
	13.4	Bemyndiganden att meddela föreskrifter om
		offentlig kontroll ............................................................	194
	13.5	Avgifter för offentlig kontroll ........................................	196
	13.6	Förelägganden, förbud och rättelser ...............................	196
	13.7	Rätt till upplysningar och tillträde..................................	198
	13.8	Hjälp av Polismyndigheten ............................................	206
	13.9	Offentlig kontroll av djur inom Försvarsmakten............	208
	13.10	Anmälningsskyldighet vid vanvård................................	209
14	Djurförbud och omhändertagande.................................................		213
	14.1	Förutsättningar för att meddela djurförbud ....................	213
	14.2	Omfattning och upphävande av djurförbud....................	222
	14.3	Möjlighet för den som fått djurförbud att själv
		avveckla sin djurhållning................................................	226
	14.4	Nödavlivning i vissa fall.................................................	228
	14.5	Omhändertagande...........................................................	229
	14.6	Omedelbart omhändertagande vid lidande .....................	233
	14.7	Särskilt om omhändertagande av herrelösa djur.............	236
	14.8	Omedelbart omhändertagande vid djurförbud................	238
	14.9	Förfogande över och hantering av omhändertagna
		djur .................................................................................	239
	14.10	Kostnadsansvar för omhändertagna djur ........................	241
15 Straff och andra sanktioner ...........................................................			244
	15.1	Brott mot djurskyddslagen och vissa föreskrifter
		meddelade med stöd av lagen.........................................	244
	15.2	Grovt brott mot djurskyddslagen....................................	254
	15.3	Brott mot förbudet att genomföra sexuella
		handlingar med djur .......................................................	256
	15.4	Brott mot vissa handlingsregler kopplade till EU-
		bestämmelser om transport och avlivning av djur..........	256
	15.5	Brott i annat fall mot EU-bestämmelser som lagen
		kompletterar ...................................................................	258
	15.6	Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd
		av lagen ..........................................................................	259
	15.7	Ringa gärningar ..............................................................	262
	15.8	Bestämmelsernas förhållande till vite.............................	264
	15.9	Bestämmelsernas förhållande till brottsbalken...............	265
	15.10	Avgift om utrymme inte har förprövats..........................	266
16 Överklagande, ikraftträdande och övergångsbestämmelser ..........			267
	16.1	Överklagande av beslut ..................................................	267
	16.2	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ..................	270
17	Övriga frågor.................................................................................		271
4	17.1	Följdändringar i andra lagar ...........................................	271
4

	17.2	Undantag vid kris ..........................................................	271
18	Sekretessbrytande regel för hälso- och sjukvården och
	socialtjänsten................................................................................		274
	18.1	Tidigare behandling av sekretessfrågan.........................	274
	18.2	En ny sekretessbrytande bestämmelse...........................	275
19	Konsekvenser av förslagen ..........................................................		290
	19.1	Utgångspunkter för konsekvensanalysen ......................	290

	som kan påverka djurets prestationsförmåga eller
	temperament ..................................................................	291
19.4	Ändringar i bestämmelsen om djurförbud.....................	292

	avveckla sin djurhållning...............................................	294
19.6	Åtgärder kopplade till övergivna och förvildade djur....	295

	omhänderta djur från personer med djurförbud.............	297
19.8	Ändringar i straffbestämmelserna .................................	298
19.9	Den sekretessbrytande bestämmelsen............................	299

Prop. 2017/18:147 2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302)
	om verksamhet inom djurens hälso- och
	sjukvård

Prop. 2017/18:147 2.5	Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen
	(2015:315)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. Djurskyddslagen	Prop. 2017/18:147
(1988:534) ska samtidigt upphöra att gälla.	Bilaga 2
2. Föreskrifter som gäller vid lagens ikraftträdande ska anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag.

Djurförsök enligt 1 c § djur-	Djurförsök enligt 1 kap. 6 §
skyddslagen (1988:534) omfattas	djurskyddslagen	(2014:000)
inte av begreppet.	omfattas inte av begreppet.

Prop. 2017/18:147		enligt 16 §.
Bilaga 5
	Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.