Ny djurskyddslag

Regeringens proposition 2017/18:147

Ny djurskyddslag	Prop.
	2017/18:147

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 8 mars 2018

Stefan Löfven

Sven-Erik Bucht

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår en ny djurskyddslag.

Den nya djurskyddslagen är tydligare, har en mer ändamålsenlig dispo- sition och ett modernare språk. Syftet med den nya lagen är att säker- ställa ett gott djurskydd och att främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Lagen gäller djur som hålls av människan och, med undantag för vissa bestämmelser, viltlevande försöksdjur. Några bestämmelser gäller även övergivna djur av tamdjursart och förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i etablerade populationer.

Det slås fast att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att deras välfärd främjas, att de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbe- finnande (naturligt beteende) och att beteendestörningar förebyggs. Det införs ett krav på att den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. Det klargörs att djur av tamdjursart inte får överges.

Det införs ett förbud mot att djur tränas för eller används i prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande och förbudet mot dopning utökas och förtydligas.

Ändrade bestämmelser om djurförbud skapar förutsättningar för en mer nyanserad och proportionerlig tillämpning.

Det föreslås också bl.a. en ny sekretessbrytande bestämmelse som gör det möjligt för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att lämna uppgifter om vissa djurskyddsproblem till kontrollmyndigheten för djurskydd eller till Polismyndigheten.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april 2019.

Prop. 2017/18:147	12.6	Bedövningskrav vid djurförsök ......................................	185
13 Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter..........................			186
	13.1	Myndigheter som utövar offentlig kontroll ....................	186
	13.2	Samordning och skyldigheter mot enskilda....................	188
	13.3	Kontrollmyndigheternas skyldighet att beivra
		överträdelser...................................................................	192
	13.4	Bemyndiganden att meddela föreskrifter om
		offentlig kontroll ............................................................	194
	13.5	Avgifter för offentlig kontroll ........................................	196
	13.6	Förelägganden, förbud och rättelser ...............................	196
	13.7	Rätt till upplysningar och tillträde..................................	198
	13.8	Hjälp av Polismyndigheten ............................................	206
	13.9	Offentlig kontroll av djur inom Försvarsmakten............	208
	13.10	Anmälningsskyldighet vid vanvård................................	209
14	Djurförbud och omhändertagande.................................................		213
	14.1	Förutsättningar för att meddela djurförbud ....................	213
	14.2	Omfattning och upphävande av djurförbud....................	222
	14.3	Möjlighet för den som fått djurförbud att själv
		avveckla sin djurhållning................................................	226
	14.4	Nödavlivning i vissa fall.................................................	228
	14.5	Omhändertagande...........................................................	229
	14.6	Omedelbart omhändertagande vid lidande .....................	233
	14.7	Särskilt om omhändertagande av herrelösa djur.............	236
	14.8	Omedelbart omhändertagande vid djurförbud................	238
	14.9	Förfogande över och hantering av omhändertagna
		djur .................................................................................	239
	14.10	Kostnadsansvar för omhändertagna djur ........................	241
15 Straff och andra sanktioner ...........................................................			244
	15.1	Brott mot djurskyddslagen och vissa föreskrifter
		meddelade med stöd av lagen.........................................	244
	15.2	Grovt brott mot djurskyddslagen....................................	254
	15.3	Brott mot förbudet att genomföra sexuella
		handlingar med djur .......................................................	256
	15.4	Brott mot vissa handlingsregler kopplade till EU-
		bestämmelser om transport och avlivning av djur..........	256
	15.5	Brott i annat fall mot EU-bestämmelser som lagen
		kompletterar ...................................................................	258
	15.6	Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd
		av lagen ..........................................................................	259
	15.7	Ringa gärningar ..............................................................	262
	15.8	Bestämmelsernas förhållande till vite.............................	264
	15.9	Bestämmelsernas förhållande till brottsbalken...............	265
	15.10	Avgift om utrymme inte har förprövats..........................	266
16 Överklagande, ikraftträdande och övergångsbestämmelser ..........			267
	16.1	Överklagande av beslut ..................................................	267
	16.2	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ..................	270
17	Övriga frågor.................................................................................		271
4	17.1	Följdändringar i andra lagar ...........................................	271
4

Prop. 2017/18:147 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till djurskyddslag

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen gäller djur som hålls av människan och viltlevande försöks- djur.

I fråga om viltlevande försöksdjur tillämpas dock inte:

–2 kap. 4 § och föreskrifter som har meddelats med stöd av den para- grafen, och

–4 kap. 1 §.

Bestämmelserna i 9 kap. 4 och 6 §§ gäller också övergivna djur av tamdjursart samt förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i en eta- blerad population.

Ord och uttryck i lagen

Försöksdjur

3 § Med försöksdjur avses djur som används eller är avsedda att använ- das i djurförsök.

Med försöksdjur avses även djur som har använts eller har varit av- sedda att användas i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat förvaringsutrymme för försöksdjur.

Djurförsök

4 § Med djurförsök avses användning av djur för

1 Jfr rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur, i lydelsen enligt rådets förordning (EG) nr 806/2003, rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns, i lydelsen enligt rådets direktiv 2013/64/EU, rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar, rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar i den ursprungliga lydelsen, rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning i den ursprungliga lydelsen, Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för

vetenskapliga ändamål, i den ursprungliga lydelsen.

1. vetenskaplig forskning,

Prop. 2017/18:147

2.sjukdomsdiagnos,

3.utveckling och framställning av läkemedel eller kemiska produkter,

4.undervisning, om användningen innebär att djuret avlivas, utsätts för operativt ingrepp, injektion eller blodavtappning eller om djuret orsakas eller riskerar att orsakas lidande, och

5.andra jämförliga ändamål.

Med djurförsök avses också

–framställning av djur med förändrad arvsmassa, om gentekniska, kemiska eller andra liknande metoder används, och

–bevarande genom avel av en stam av djur med förändrad arvsmassa med bibehållande av djurens genetiska egenskaper i de fall där djur kan orsakas lidande.

EU-bestämmelser som lagen kompletterar

5 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU- bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen ska i Svensk författningssamling tillkännage vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpnings- område tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som denna lag kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av EU-bestämmelserna.

2 kap. Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas

Grundläggande djurskyddskrav

1 § Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjuk- dom.

Djur som används i djurförsök ska inte anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen om denna har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

God djurmiljö och naturligt beteende

2 § Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att

1.deras välfärd främjas,

2.de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och

3.beteendestörningar förebyggs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose kraven enligt första stycket.

Prop. 2017/18:147

Kompetenskrav

3 § Den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha till- räcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning eller viss annan verksamhet med djur.

Krav på tillsyn, foder och vatten

4 § Djur ska ges tillräcklig tillsyn.

Djur ska ges tillräckligt med foder och vatten som är av god kvalitet. Foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om krav på tillsyn, utfodring och vattning av djur.

Bindning och fixering av djur

5 § Ett djur får bindas endast om det görs på ett sätt som inte är plågsamt för djuret samt under förutsättning att djuret får behövlig rörelsefrihet och vila och tillräckligt skydd mot väder och vind.

Ett djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet be- gränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt

1.av veterinärmedicinska skäl eller djurskyddsskäl,

2.med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret, eller

3.av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelse- frihet får begränsas på de sätt som anges i första och andra styckena.

Stall och andra förvaringsutrymmen

6 § Stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samt- liga djur tillräckligt skydd. De ska även ge djuren utrymme att kunna röra sig obehindrat och att kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.

Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska hållas rena.

Klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvarings- utrymmen ska vara anpassade till djurens behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om krav på stall och andra förvarings- utrymmen för djur samt hägn.

Inredning och utrustning

7 § Inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur får inte utformas på ett sätt som

1.medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa för- sämras, eller

2.otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar stö- rande på dem.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur.

Förbud mot att överge djur

8 § Djur av tamdjursart får inte överges.

Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur

9 § Djur får inte agas, tillfogas skada eller överansträngas.

Utrustning får inte användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada.

Förbudet mot att tillfoga skada enligt första stycket och förbudet enligt andra stycket gäller inte åtgärder som utförs eller utrustning som används

1.av veterinärmedicinska skäl,

2.som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd, eller

3.av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och använ- das för att förebygga lidande eller skada hos djur.

Förbud mot sexuella handlingar med djur

10 § Det är förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Förbudet omfattar inte handlingar som utförs av veterinärmedicinska

skäl eller i samband med avel eller av liknande berättigade skäl.

Förbud mot viss avel

11 § Det är förbjudet att utföra avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela

1.föreskrifter om förbudet enligt första stycket, och

2.föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurets naturliga beteende, normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma.

Försäljning eller annan överlåtelse av djur

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Transport av djur

13 § Djur ska transporteras i transportmedel som är lämpliga för ända- målet och som ger varje djur skydd mot värme och kyla samt mot stötar, skavning och liknande. I den utsträckning som det behövs ska djuren hållas skilda från varandra.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 Den som transporterar djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åt- gärder som behövs för att djuren under pålastning, transport och urlast- ning inte ska skadas eller orsakas lidande.

För transporter som omfattas av rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97, gäller bestämmelserna i första och andra styckena utöver vad som framgår av artiklarna 3 och 6 samt bilaga I i rådets förordning (EG) nr 1/2005 om transporten sker enbart på svenskt territorium eller avser sjötransporter från svenskt terri- torium.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur.

3 kap. Tävling med och offentlig förevisning av djur

Tävling med och offentlig förevisning av djur

1 § Det är förbjudet att, på ett sådant sätt att djur utsätts för lidande, träna djur för eller använda djur vid

1.tävlingar eller prov,

2.ljud- och bildinspelningar, eller

3.föreställningar eller andra förevisningar som anordnas för allmän- heten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela

1.ytterligare föreskrifter om träning eller användning av djur som av- ses i första stycket 1–3, och

2.föreskrifter om undantag från förbudet mot att träna djur för eller

använda djur vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande.

Förbud mot dopning

2 § Ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om förbudet enligt första stycket.

4 kap. Vård av djur och operativa ingrepp

Vård av skadade eller sjuka djur

1 § Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Operativa ingrepp

2 § Det är förbjudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl.

Första stycket gäller inte ingrepp som görs eller injektioner som ges i en verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

Operativa ingrepp ska göras under bedövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela

1.ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på och injektioner till djur, och

2.föreskrifter om undantag från första och tredje styckena.

Veterinär eller annan djurhälsopersonal

3 § En veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande åtgärder behöver vidtas:

1.operativa ingrepp på eller injektioner till djur,

2.annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller

3.behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning

genom injektion.

Första stycket gäller inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller lindra dess lidande.

I en verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får in- jektioner ges och ingrepp och behandlingar utföras också av den som har utbildning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 7 § andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om undantag från första stycket.

Bemyndigande i fråga om förbud mot hormoner

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om villkor för eller förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota en sjukdom eller ett sjukdomssym- tom, med undantag för ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 5 kap. Slakt och annan avlivning av djur

Krav när djur slaktas och avlivas

1 § När djur förs till slakt eller när de slaktas, ska de skonas från onödigt lidande och obehag. Detsamma gäller när djur avlivas i andra fall. Be- stämmelsen gäller utöver vad som framgår av artikel 3 i rådets förord- ning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning.

Ett djur som slaktas eller i annat fall avlivas genom avblodning ska vara bedövat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas. Bestämmelsen gäller utöver vad som framgår av artikel 4.1 i rådets för- ordning (EG) nr 1099/2009.

Kravet enligt andra stycket första meningen gäller inte i sådana situa- tioner som avses i artikel 1.2 och 2 d i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 i den ursprungliga lydelsen.

Bemyndiganden i fråga om slakt och avlivning

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela

1.ytterligare föreskrifter om slakt och avlivning av djur, och

2.föreskrifter om undantag från kravet på bedövning i 1 § andra styck- et när det gäller avlivning av försöksdjur.

6 kap. Förprövning och tillstånd

Förprövning av utrymmen

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om krav på att låta förpröva stall och andra förvarings- utrymmen för djur samt hägn.

Förbud att använda utrymmen för djurhållning

2 § Om en åtgärd i fråga om stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn som kräver förprövning enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 1 § har vidtagits utan någon sådan prövning, ska den myndighet som regeringen bestämmer besluta om förbud mot att utrymmet eller hägnet används för att hysa djur.

Något förbud ska inte meddelas om myndigheten finner att åtgärden kan godkännas i efterhand.

Förprövning av ny teknik

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om krav på att låta förpröva ny teknik inom djurhåll- ningen.

Tillståndsplikt för viss djurhållning	Prop. 2017/18:147
4 § Tillstånd för verksamheten ska den ha som yrkesmässigt eller i större
omfattning

1.håller, föder upp, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller tar emot sällskapsdjur för förvaring eller utfodring,

2.håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar emot hästar för förvaring eller utfodring eller använder hästar i ridskoleverksamhet, eller

3.föder upp pälsdjur.

Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen be- stämmer.

Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om undantag från första stycket.

Återkallelse av tillstånd

5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 4 § tredje stycket inte längre uppfylls.

7 kap. Djurförsök

Grundläggande principer för djurförsök

1 § Djurförsök får utföras endast under förutsättning att

1.det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod där djur inte används,

2.så få djur som möjligt används,

3.verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt, och

4.det vid verksamheten inte används andra djur än sådana som har fötts upp för ändamålet (destinationsuppfödning).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-

dela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Tillstånd för försöksdjursverksamhet

2 § Det krävs tillstånd för att få använda, föda upp, förvara eller till- handahålla försöksdjur. Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-

dela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd.
Prövningen av tillstånd
3 § Vid tillståndsprövningen ska särskild hänsyn tas till om den sökande
kan anses lämplig att bedriva verksamheten och om de anläggningar som
verksamheten ska bedrivas i är lämpliga från djurskyddssynpunkt.
Vid prövning av tillstånd för uppfödning av försöksdjur ska hänsyn
också tas till behovet av sådana djur.	15

Prop. 2017/18:147 Uppgifter i tillståndet

4 § Tillståndet ska innehålla uppgifter om

1.den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om inne- havaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne, och

2.de personer som innehar de funktioner som anges i 7 § första stycket 1 och 2.

Återkallelse av tillstånd

5 § Ett tillstånd får återkallas om kraven på lämplighet i 3 § första stycket inte längre uppfylls.

Ansvar för verksamheten

6 § Den person som avses i 4 § 1 ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om

1.uppgifter som ska utföras för att se till att verksamheten bedrivs en- ligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2.utbildning och kompetens som ska finnas när dessa uppgifter utförs. Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda

fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Organisation av försöksdjursverksamhet

7 § Vid en verksamhet som är tillståndspliktig enligt 2 § ska det finnas

1.en eller flera föreståndare som ansvarar för att bedriva verksam- heten,

2.en veterinär eller, när det är lämpligare, en annan kvalificerad expert som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår när djuren behandlas,

3.en personalstyrka som är tillräckligt stor för verksamheten och som har den utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4.ett djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor om djur-

skydd och övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-

dela ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter och vilken utbildning och kompetens som en föreståndare, en veterinär eller en expert ska ha och om vilken utbildning och kompetens personalen ska ha.

Den myndighet som regeringen bestämmer får också i det enskilda fallet besluta om frågor som avses i andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

Infångande av viltlevande försöksdjur	Prop. 2017/18:147
8 § Den som fångar försöksdjur som är viltlevande ska ha den utbildning
och kompetens som krävs för uppgiften. Djuren ska fångas in med meto-
der som inte utsätter djuren för onödigt lidande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana meto-
der.
Krav på etiskt godkännande
9 § Utöver tillstånd enligt 2 § ska den som ska använda djur i ett djurför-
sök ha ett godkännande från etisk synpunkt av en regional djurför-
söksetisk nämnd, innan användningen påbörjas. Godkännandet får före-
nas med villkor.
En djurförsöksetisk nämnd får, vid beslut om godkännande för djurför-
söket, besluta om undantag från 2 kap. 5 § andra stycket, 6 § första och
tredje styckena, 7 § första stycket och 11 § första stycket samt 4 kap. 2 §
tredje stycket.
Prövningen av det etiska godkännandet
10 § Vid prövningen av ett ärende enligt 9 § ska försökets betydelse
vägas mot djurets lidande. Försöket ska, utifrån graden av lidande hos
djuret, klassificeras i någon av kategorierna terminal, ringa svårhet, mått-
lig svårhet eller avsevärd svårhet.
En ansökan om djurförsök får bifallas endast om en sådan användning
av djur kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i
1 § första stycket 1–3 är uppfyllda.
Vid prövningen av ärendet ska det även beslutas om försöket ska ut-
värderas i efterhand.
Återkallelse av etiskt godkännande
11 § En djurförsöksetisk nämnd får återkalla ett godkännande enligt 9 §
om djurförsöket inte utförs i enlighet med godkännandet.

Föreskrifter om etiskt godkännande

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.skyldighet att lämna uppgifter i samband med ansökan om att an- vända djur i djurförsök, och

2.undantag från kravet på att djurförsök ska godkännas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela ytterligare föreskrifter om

1.prövningen av ett ärende om godkännande av djurförsök, och

2.utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök.

En central djurförsöksetisk nämnd

13 § Det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd som ska

Prop. 2017/18:147 1. pröva överklaganden enligt 11 kap. 1 § av en regional djurförsöks- etisk nämnds beslut, och

2. utföra en sådan utvärdering i efterhand som avses i 10 § tredje stycket.

Den centrala nämndens sammansättning

14 § Den centrala djurförsöksetiska nämnden ska bestå av en ordförande och sex övriga ledamöter. Av de övriga ledamöterna ska fyra ha veten- skaplig kompetens och två vara lekmän. En av lekmännen ska företräda djurskyddsintressen. Ersättare för ledamöterna får utses.

Ordföranden och den eller de som utses till ersättare för ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Ledamöter och ersättare ska utses av regeringen för en bestämd tid.

Den centrala nämndens beslutsförhet

15 § Den centrala djurförsöksetiska nämnden är beslutsför när ord- föranden och minst tre ledamöter med vetenskaplig kompetens och minst en lekman är närvarande. Ledamöterna med vetenskaplig kompetens ska alltid vara i flertal när ett ärende avgörs.

Nämnden är beslutsför med enbart ordföranden vid

1.en förberedande åtgärd,

2.en rättelse av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende,

3.andra beslut som inte innebär något slutligt avgörande av ett ärende,

och

4.en prövning av en fråga om avvisning eller avskrivning av ett

ärende.

Ordföranden får överlämna uppgifter som avses i andra stycket till en föredragande vid nämnden.

Övriga bemyndiganden

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur, och

2. undantag från lagen i fråga om djurförsök.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om att den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur ska

1. märka djuren,

2. upprätta instruktioner för verksamheten, och

3. föra journal och lämna upplysningar om verksamheten och djuren.

8 kap. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter

	Behörig myndighet för offentlig kontroll
	1 § Länsstyrelserna och de andra myndigheter som regeringen be-
18	stämmer (kontrollmyndigheterna) utövar offentlig kontroll av efterlevna-
18

den av denna lag, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Djurskyddsutbildad personal

2 § Kontrollmyndigheterna ska, utöver vad som framgår av de EU- bestämmelser som lagen kompletterar, ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Samordning av verksamhet

3 § Den kontrollmyndighet som regeringen bestämmer samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet.

Rådgivning och information

4 § Kontrollmyndigheterna ska genom rådgivning och information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Skyldighet att beivra överträdelser

5 § Kontrollmyndigheterna ska verka för att överträdelser av lagen, före- skrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller de EU- bestämmelser som lagen kompletterar beivras.

Föreskrifter om offentlig kontroll

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om

1.den offentliga kontrollen, och

2.skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kon- trollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndighet som avses i 3 §.

Offentlig kontroll som avser andra än livsmedelsproducerande djur

7 § I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efter- levnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd finns bestämmelser som ska tillämpas vid offentlig kontroll av djurhållare som håller livsmedelsproducerande djur.

Regeringen får meddela föreskrifter om att förordning (EG) nr 882/2004 ska tillämpas helt eller delvis vid offentlig kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

Prop. 2017/18:147

Avgifter för offentlig kontroll och ärenden enligt lagen

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1.för offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, och

2.i ärenden enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om hur de avgifter som tas ut av myndigheter och av kontrollorgan ska beräknas.

Förelägganden

9 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som lagen komplette- rar får en kontrollmyndighet besluta de förelägganden som behövs för efterlevnaden av lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Ett föreläggande som innebär förbud att ha hand om djur enligt 9 kap. 1 § eller ett föreläggande att inom en viss tid göra sig av med djur enligt 9 kap. 3 § får dock endast beslutas i de fall som anges där.

Förelägganden enligt första stycket eller enligt de EU-bestämmelser som lagen kompletterar får förenas med vite, dock inte i de fall som avses i 9 kap. 1 och 3 §§.

Rättelse på den enskildes bekostnad

10 § En kontrollmyndighet får besluta om rättelse på en enskilds bekost- nad om han eller hon inte rättar sig efter lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU- bestämmelserna.

I brådskande fall får kontrollmyndigheten besluta om rättelse utan före- gående föreläggande.

Rätt till upplysningar och att ta del av handlingar

11 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offent- liga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar.

Rätt till tillträde

12 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offent- liga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra ut- rymmen där det kan antas att djur hålls eller som berör djurhållningen, och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Tillträde till bostäder får endast ske när det kan antas att djur hålls där och

1. det kan antas att djurhållningen inte uppfyller bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen,

2.syftet är att kontrollera att tidigare konstaterade brister i djurhåll- ningen har åtgärdats, eller

3.syftet är att kontrollera en djurhållning som kräver tillstånd enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan har även rätt att få tillträde

till områden, anläggningar, byggnader, lokaler, andra utrymmen och bostäder, när det behövs för att kontrollera att beslut om djurförbud en- ligt 9 kap. 1 § följs.

Europeiska kommissionens rätt till upplysningar och tillträde

13 § Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller också för Europeiska kommissionen, och för inspektörer och experter som har utsetts av Euro- peiska kommissionen.

Aktsamhetskrav

14 § Åtgärder enligt 11 och 12 §§ ska utföras så att minsta skada och intrång orsakas.

Skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll

15 § Den som är föremål för offentlig kontroll ska lämna den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Hjälp av Polismyndigheten

16 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att en kon- trollmyndighet ska kunna utöva offentlig kontroll eller verkställa beslut enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som lagen kompletterar eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Undantag för djur som används inom Försvarsmakten

17 § Bestämmelserna i 2–6 §§, 8 § första stycket 1, 9 § tredje stycket, 10, 13 och 16 §§ tillämpas inte i fråga om djur som används inom Försvars- makten.

Anmälan om vanvård

18 § Om den som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 bestämmelser som lagen kompletterar, ska han eller hon anmäla detta till kontrollmyndigheten, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående.

9 kap. Djurförbud och omhändertagande

Djurförbud

1 § Länsstyrelsen ska besluta om förbud att ha hand om djur (djurförbud) för den som

1.allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

2.har misshandlat ett djur,

3.inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 8 kap. 9 § om beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

4.har varit föremål för upprepade beslut enligt 8 kap. 9 §, om ett djur- förbud är befogat från djurskyddssynpunkt,

5.genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt straf- föreläggande har befunnits skyldig till djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

6.genom en dom som har fått laga kraft eller genom ett godkänt straf-

föreläggande har befunnits skyldig till brott enligt 10 kap. 1–5 §§, om ett djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt.

Djurförbud ska dock inte beslutas om det är sannolikt att den om- ständighet som annars ska leda till djurförbud inte kommer att upprepas.

Omfattning av och upphävande av djurförbud

2 § Ett djurförbud enligt 1 § får avse alla djurslag eller begränsas till ett eller flera djurslag. Ett djurförbud får också avse förbud att ha hand om fler än ett visst antal djur. Ett djurförbud får även avse andra begräns- ningar i rätten att ha hand om djur.

Ett djurförbud kan gälla för en viss tid eller tills vidare. Länsstyrelsen ska upphäva djurförbudet om det inte längre behövs.

Skyldighet att avveckla djurinnehav

3 § Om den som meddelas djurförbud äger eller håller djur, ska läns- styrelsen samtidigt förelägga honom eller henne att inom en viss tid göra sig av med det eller de djur som omfattas av djurförbudet. Detta gäller dock inte om länsstyrelsen i enlighet med 5 eller 6 § ska besluta att om- händerta djuret eller djuren i samband med beslutet om djurförbud.

Nödavlivning i vissa fall

4 § Om ett djur påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart, får det avlivas av en veterinär eller polisman, även om djurägaren inte kan kontaktas. I brådskande fall får även någon annan genast avliva djuret.

Den som har avlivat djuret ska informera ägaren eller någon annan som är ansvarig för djuret om detta. Om det inte är möjligt, ska länsstyrelsen underrättas.

Omhändertagande av djur

5 § Länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska omhändertas om

1.djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter till- sägelse av kontrollmyndigheten,

2.ett beslut som har meddelats enligt 8 kap. 9 § inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller

3.ett beslut om djurförbud enligt 1 § eller ett beslut om avveckling av djurinnehav enligt 3 § inte följs.

Länsstyrelsen ska ansvara för att omhändertagandet verkställs.

Omedelbart omhändertagande av djur

6 § Länsstyrelsen eller Polismyndigheten ska, trots 5 § första stycket 1, besluta att omedelbart omhänderta ett djur om det är utsatt för lidande och om

1.det bedöms vara utsiktslöst att lidandet för djuret blir avhjälpt,

2.ägaren till djuret är okänd eller inte kan nås, eller

3.det i övrigt bedöms vara absolut nödvändigt från djurskydds-

synpunkt.

Även om förutsättningarna enligt första stycket inte är uppfyllda, får Polismyndigheten besluta att omedelbart omhänderta djur som hålls i strid med ett beslut om djurförbud.

Om ett beslut om omedelbart omhändertagande har meddelats av Polismyndigheten, ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Länsstyrelsen ska skyndsamt pröva om beslutet ska fort- sätta att gälla.

Den beslutande myndigheten ska ansvara för att omhändertagandet verkställs. Om länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut om omhändertagande ska fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för att beslutet verkställs.

Förfogande över omhändertagna djur

7 § Beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande av ett djur omfattar också avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhändertagandet. Sedan ett djur har omhändertagits enligt 5 eller 6 § får ägaren inte förfoga över djuret eller dess avkomma utan tillstånd av länsstyrelsen.

Hantering av omhändertagna djur

8 § Vid omhändertagande av djur ska länsstyrelsen snarast besluta om att djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Om det inte går att verkställa ett beslut om att ett omhändertaget djur ska säljas eller över- låtas, får länsstyrelsen i stället besluta att djuret ska avlivas.

Länsstyrelsen ska ansvara för att beslut enligt första stycket verkställs.

Kostnadsansvar för omhändertagna djur

9 § Länsstyrelsen och Polismyndigheten får betala ut förskott av all- männa medel för kostnader som uppkommer på grund av åtgärder enligt

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 5 eller 6 §. Kostnaden för sådana åtgärder ska slutligt betalas av den som åtgärden har riktats mot, om det inte finns särskilda skäl för annat.

Om ett omhändertaget djur har sålts, och om kostnaden enligt första stycket slutligt ska betalas av ägaren, får länsstyrelsen och Polismyndig- heten ta ut kostnaden ur köpesumman. Köpesumman ska i första hand täcka länsstyrelsens kostnader.

10 kap. Straff och andra sanktioner

Brott mot denna lag och föreskrifter om bedövning

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot

–2 kap. 4 § första eller andra stycket, 2 kap. 5 § första eller andra stycket, 2 kap. 6 § första, andra eller tredje stycket, 2 kap. 7 § första stycket, 2 kap. 8 §, 2 kap. 9 § första eller andra stycket, 2 kap. 11 § första stycket eller 2 kap. 13 § första eller andra stycket,

–3 kap. 1 § första stycket eller 3 kap. 2 § första stycket,

–4 kap. 1 §, 4 kap. 2 § första eller tredje stycket eller 4 kap. 3 § första stycket,

–5 kap. 1 § första eller andra stycket eller föreskrifter om bedövning som regeringen har meddelat med stöd av 5 kap. 2 § 1,

–6 kap. 4 § första stycket,

–7 kap. 1 § första stycket, 7 kap. 2 § första stycket eller 7 kap. 9 §

första stycket, eller

2. inte följer ett beslut om djurförbud enligt 9 kap. 1 § eller ett före- läggande om skyldighet att avveckla djurinnehav enligt 9 kap. 3 §.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsent- lig betydelse från djurskyddssynpunkt, är straffet fängelse i högst två år.

Brott mot förbudet att genomföra sexuella handlingar med djur

2 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som bryter mot för- budet i 2 kap. 10 § första stycket att genomföra sexuella handlingar med djur.

Brott mot vissa EU-bestämmelser om transport och avlivning av djur

3 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. transporterar djur i strid med artikel 6.3 och de tekniska föreskrifter som anges i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97,

2. i egenskap av djurhållare på avsändningsorten, omlastningsplatsen eller bestämmelseorten i strid med artikel 8.1 inte ser till att de tekniska föreskrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till

rådets förordning (EG) nr 1/2005 uppfylls i fråga om de djur som trans- Prop. 2017/18:147 porteras,

3.svarar för driften av en uppsamlingscentral och inte i enlighet med artikel 9.1 ser till att djuren behandlas i enlighet med de tekniska före- skrifter som anges i kapitel I och i kapitel III avsnitt 1 i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1/2005,

4.avlivar djur på annat sätt än efter bedövning i enlighet med de meto- der och de särskilda krav för tillämpningen av dessa metoder som anges i

artikel 4.1 och i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning,

5.i strid med artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, avlivar djur så att djuret efter bedövning återfår medvetande eller känsel innan det dör,

6.i strid med artikel 9.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 med-

verkar till att ett djur placeras i fixeringsanordningen, eller i en anordning där huvudet fixeras, innan den person som ansvarar för bedövning eller avblodning är beredd att bedöva eller avbloda det så fort som möjligt,

7.inte i enlighet med artikel 15.1 ser till att driftsbestämmelserna för slakterier i bilaga III till rådets förordning (EG) nr 1099/2009 följs,

8.inte följer vad som enligt artikel 15.2 i rådets förordning (EG) nr

1099/2009, gäller för fixering av djur vid avlivning, eller

9. använder någon av de fixeringsmetoder som är förbjudna enligt arti- kel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009.

Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsent- lig betydelse från djurskyddssynpunkt, är straffet fängelse i högst två år.

Brott mot övriga EU-bestämmelser som lagen kompletterar

4 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet i annat fall än enligt 3 § bryter mot skyldigheter, krav eller förbud som finns i de EU-bestämmelser som lagen kompletterar. Detta gäller inte om överträ- delsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen

5 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en myndighet har meddelat med stöd av

–2 kap. 2 § andra stycket, 2 kap. 4 § tredje stycket, 2 kap. 5 § tredje stycket, 2 kap. 6 § fjärde stycket, 2 kap. 7 § andra stycket, 2 kap. 9 § fjärde stycket, 2 kap. 11 § andra stycket, 2 kap. 12 § eller 2 kap. 13 § fjärde stycket,

–3 kap. 1 § andra stycket 1 eller 3 kap. 2 § andra stycket,

–4 kap. 2 § fjärde stycket 1 eller 4 kap. 4 §,

–5 kap. 2 § 1 i annat fall än som sägs i 1 §,

–6 kap. 3 §,

–7 kap. 8 § andra stycket eller 7 kap. 16 § första stycket 1 eller andra stycket.

Prop. 2017/18:147 Ringa gärningar

6 § Om en gärning som avses i 1, 3, 4 eller 5 § är att anse som ringa ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den fram- står som obetydlig med hänsyn till det intresse som straffbestämmelsen är avsedd att skydda.

Bestämmelsernas förhållande till vite

7 § Det får inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite, om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Bestämmelsernas förhållande till brottsbalken

8 § Till ansvar enligt 1–5 §§ döms det inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken.

Avgift om en förprövning inte har skett

9 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en avgift ska betalas av den som inte låter förpröva stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 kap. 1 §.

Avgiftens storlek ska framgå av regeringens föreskrifter. Avgiften ska uppgå till minst 10 000 kronor och högst 40 000 kronor. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till förpröv- ningens komplexitet och omfattning.

11 kap. Överklagande

Överklagande av beslut i ärenden om etiskt godkännande

1 § En regional djurförsöksetisk nämnds beslut i ett ärende om god- kännande av användning av djur i djurförsök och om återkallelse av ett sådant godkännande får överklagas till den centrala djurförsöksetiska nämnd som anges i 7 kap. 13 §.

Den centrala djurförsöksetiska nämndens beslut får inte överklagas.

Överklagande av andra beslut

2 § Andra beslut enligt denna lag får överklagas till allmän för- valtningsdomstol. Beslut som avser Försvarsmakten överklagas dock till regeringen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Motpart vid överklagande av beslut av officiell veterinär

3 § Om ett beslut som har meddelats av en officiell veterinär som har förordnats enligt lagen (2009:1254) om officiella veterinärer överklagas, ska den myndighet som har förordnat den officiella veterinären föra det allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol.

2.3	Förslag till lag om ändring i offentlighets- och	Prop. 2017/18:147
	sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas sex nya paragrafer, 10 kap. 20 a §, 32 kap. 10 a, 10 b och 10 c §§, 35 kap. 23 a och 23 b §§, och närmast före 10 kap. 20 a §, 32 kap. 10 a, 10 b och 10 c §§, och 35 kap. 23 a och 23 b §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 kap.

Ingripande av djurskyddsskäl

20 a §

Sekretessen enligt 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § hindrar inte att en uppgift om ett djur som är nöd- vändig för ett ingripande av en kontrollmyndighet för djurskydd eller Polismyndigheten lämnas till dessa myndigheter om personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten påträffar ett djur som

1. tydligt utsätts för vanvård eller misshandel, eller

2. uppenbart uppvisar symtom på sjukdom eller är allvarligt skadat.

En uppgift enligt första stycket får lämnas endast om det bedöms att bristen inte kan åtgärdas i samråd med den som håller djuret.

32 kap.

Kontrollmyndighet för djurskydd

Uppgift från hälso- och sjukvården och socialtjänsten

10 a §

Sekretess gäller hos en kon- trollmyndighet för djurskydd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden som av djurskydds-

skäl har lämnats av personal inom	29

Prop. 2017/18:147	hälso- och sjukvården eller social-
	tjänsten, om det inte står klart att
	uppgiften kan röjas utan att den
	enskilde	eller	någon närstående
	till denne lider men.
	För uppgift i allmän handling
	gäller sekretessen i högst sjuttio
	år.
	Sekretessbrytande bestämmelse
	10 b §
	Sekretessen enligt 10 a § hindrar
	inte att uppgift lämnas till en
	annan kontrollmyndighet för djur-
	skydd.
	Överföring av sekretess
	10 c §
	Om en kontrollmyndighet för
	djurskydd får en uppgift som är
	sekretessreglerad i 10 a § från en
	annan kontrollmyndighet för djur-
	skydd, blir 10 a § tillämplig på
	uppgiften	hos	den	mottagande
	myndigheten. Detsamma gäller för
	uppgift som är sekretessreglerad i
	35 kap. 23 a § och som lämnas av
	Polismyndigheten.
	35 kap.
	Djurskydd
	23 a §
	Sekretess gäller hos Polis-
	myndigheten för uppgift om en
	enskilds	personliga		förhållanden
	som av djurskyddsskäl har lämnats

av personal inom hälso- och sjuk- vården eller socialtjänsten, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio

år.

Prop. 2017/18:147 2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:619)
	om djurskyddskontrollregister
Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (2009:619) om djurskydds-
kontrollregister ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2017/18:122			Föreslagen lydelse
			5 §
Personuppgifter får behandlas i djurskyddskontrollregistret för att
1. i	verksamhet hos Jordbruks-		1. i verksamhet hos Jordbruks-
verket planera, samordna, admini-			verket planera, samordna, admini-
strera, följa upp och rapportera om			strera, följa upp och rapportera om
djurskyddskontrollen enligt		djur-	djurskyddskontrollen enligt	djur-
skyddslagen (1988:534)		samt	skyddslagen (2018:000)	samt
enligt de EU-förordningar som den			enligt de EU-förordningar som den
lagen kompletterar,			lagen kompletterar,

2.tillhandahålla information om djurskyddskontrollen som behövs i verksamhet hos länsstyrelserna för deras planering, uppföljning och kon- troll enligt djurskyddslagen samt enligt de EU-förordningar som den lagen kompletterar, och

3.tillhandahålla information som behövs i verksamhet hos Jordbruks- verket och länsstyrelserna som underlag för beslut om och kontroll av direktstöd och stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder enligt lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter samt enligt lagen (1994:1708) om EU:s förordningar om strukturstöd och om stöd till utveckling av landsbygden.

Personuppgifter som behandlas för ändamål som anges i första stycket får också behandlas för att fullgöra uppgiftslämnande som sker i över- ensstämmelse med annan lag eller förordning.

Personuppgifter som behandlas enligt första stycket får behandlas även för andra ändamål, under förutsättning att uppgifterna inte behandlas på ett sätt som är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samla- des in.

6 §

I djurskyddskontrollregistret får	I djurskyddskontrollregistret får
endast behandlas sådana uppgifter	endast behandlas sådana uppgifter
om den som är föremål för djur-	om den som är föremål för djur-
skyddskontroll enligt djurskydds-	skyddskontroll enligt djurskydds-
lagen (1988:534) och de EU-	lagen (2018:000) och de EU-
förordningar som den lagen kom-	förordningar som den lagen kom-
pletterar, som behövs för de ända-	pletterar, som behövs för de ända-
mål som anges i 5 §.	mål som anges i 5 §.

Personuppgifter som avses i artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning (känsliga personuppgifter) får inte behandlas.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om vilka personuppgifter som får behandlas i djurskyddskontrollregistret.

Prop. 2017/18:147 2.5	Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen
	(2015:315)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

En klinisk läkemedelsprövning får utföras för att utreda i vad mån ett läkemedel är ändamålsenligt. Den kliniska läkemedelsprövningen får utföras i samband med sjukdomsbehandling eller utan sådant samband. En klinisk läkemedelsprövning får utföras på människor endast av en legitimerad läkare eller en legitimerad tandläkare och på djur endast av en legitimerad veterinär. Den som utför prövningen ska ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen avser.

För klinisk läkemedelsprövning på människor finns även be- stämmelser i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. För klinisk läkemedelsprövning på djur finns bestämmelser i djurskyddslagen

(1988:534).

(2018:000).

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

3 Ärendet och dess beredning Prop. 2017/18:147

Regeringen beslutade den 4 juni 2009 (dir. 2009:57) att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en bred översyn över den samlade djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll, att lämna förslag till en ny djurskyddslag och förordning samt att ge exempel på hur andra föreskrifter på området kan utformas. Utredaren fick också i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt vissa problem på djurskyddsområdet, bl.a. vilka åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med övergivna och förvildade djur och användning av djur för sexuella ändamål, hur dagens bestämmelse om naturligt beteende kan förtydligas samt undersöka vilka åtgärder som behövs för att vända utvecklingen inom aveln i en ur djurhälso- och djurskyddsperspektiv mer positiv riktning.

Utredaren redovisade sitt betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) i november 2011. En sammanfattning av betänkandets förslag finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Närings- departementet (dnr N2015/00090/DL).

Regeringen behandlade i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41) frågan om användning av djur för sexuella ändamål. I propositionen behandlades även utredningens förslag om definitionen av djurförsök liksom förslaget om att beslut om verksamhetstillstånd inom försöksdjursområdet och godkännande av anläggningar för försöksdjur bör flyttas från Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) till länsstyrelsen.

Regeringen behandlade i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) utredningens förslag om reglering av kontrollprogram på djurskyddsområdet och bedömningarna rörande införandet av ett vetenskapligt råd och en översyn av Jordbruksverkets föreskrifter i syfte att sänka detaljeringsgraden där så är möjligt.

I detta lagstiftningsärende behandlar regeringen utredningens förslag i övriga delar.

Inom Näringsdepartementet har också en kompletterande promemoria med förslag till en ny bestämmelse om rätt till tillträde för kontrollmyndigheter tagits fram. En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Näringsdepartementet (dnr N2015/06662/RS). Promemorians förslag behandlas i avsnitt 13.7.

Slutligen har utredningens förslag till en sekretessbrytande be- stämmelse för personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten som uppmärksammar djurskyddsproblem utretts vidare inom Näringsde- partementet. En promemoria med delvis ändrade lagförslag har tagits fram. En sammanfattning av promemorians förslag finns i bilaga 7. Pro- memorians lagförslag finns i bilaga 8. Promemorian har remissbehand- lats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig hos Näringsdepar-

Prop. 2017/18:147 tementet (dnr N2015/07632/RS). Promemorians förslag behandlas i avsnitt 18.2.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen att regeringen så snart som möjligt bör återkomma till riksdagen med ett förslag till en sekretess- brytande bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen så att hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten får lämna uppgifter vidare om djurskyddsproblem till den berörda kontrollmyndigheten (bet. 2016/17:KU15 punkt 3, rskr. 2016/17:243). Även tillkännagivandet behandlas i avsnitt 18.2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 januari 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitten 6.3, 7.11, 7.16, 14.6, 14.9 och 15.8 och i författningskommentaren. Regeringen följer i allt väsent- ligt Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissen har vissa språk- liga och redaktionella ändringar gjorts och därutöver några materiella förtydliganden i författningstexten.

4 Nuvarande förhållanden

4.1EU-bestämmelser på djurskyddsområdet

4.1.1Djurskyddsarbetet inom EU

En grundläggande bestämmelse beträffande djurskydd finns i artikel 13 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Be- stämmelsen har följande lydelse.

Vid utformning och genomförande av unionens politik i fråga om jord- bruk, fiskeri, transport, inre marknad, forskning och teknisk utveckling samt rymden ska unionen och medlemsstaterna fullt ut ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varelser, samtidigt som unionen och medlemsstaterna ska respektera medlemsstaternas lagar och andra för- fattningar samt sedvänjor särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.

De EU-rättsliga djurskyddsreglerna avser, med ett fåtal undantag, jord- bruksområdet och de livsmedelsproducerande djuren. Andra djurslag, t.ex. sällskapsdjur, omfattas inte av några särskilda EU-rättsliga bestäm- melser om djurskydd. EU-rätten har alltså endast en partiell inverkan på det område som den svenska djurskyddslagen omfattar.

Syftet med EU:s djurskyddslagstiftning är dubbelt. Reglerna föranleds dels av intresset att skapa harmoniserade regler för att underlätta handeln mellan medlemsstaterna, dels av intresset att förbättra djurskyddet i sam- band med avel, uppfödning och hållning av djur, transport och slakt.

I början av 2006 antog EU-kommissionen en femårig handlingsplan för Prop. 2017/18:147 djurskydd och djurs välbefinnande för perioden 2006–2010. Handlings-

planens mål var bl.a. fortsatt höga krav på djurhållning inom EU och internationellt samt en förbättrad samordning av befintliga resurser på området.

Handlingsplanen följdes 2012 av kommissionens strategi för djurskydd och djurs välbefinnande för perioden 2012–2015 som grundade sig på erfarenheterna från den tidigare handlingsplanen. Kommissionen bedöm- de bl.a. att det finns betydande problem med efterlevnaden av gällande regler och att den sektorsspecifika lagstiftningen inte räcker för att uppnå den önskade djurskyddsnivån inom EU. Kommissionen listade i strategin fyra faktorer som bedöms vara särskilt betydelsefulla för den aktuella djurskyddsnivån inom EU:

–att medlemsstaternas tillsyn av EU-lagstiftningen fortfarande är brist- fällig på flera områden

–att konsumenterna saknar relevant information om djurskydd

–att många berörda parter saknar tillräckliga kunskaper om djurskydd

–att det finns ett behov av att förenkla och utveckla tydliga principer för djurskydd.

I strategin ingår därför att överväga behovet av ett reviderat EU- regelverk som bygger på en helhetssyn och som omfattar alla djur som hålls inom ramen för en näringsverksamhet. I övervägandet ska även bedömas om det är genomförbart och lämpligt att införa vetenskapligt baserade djurskyddsindikatorer. Vidare ingår att överväga åtgärder för att öka tydligheten och relevansen när det gäller information om djurskydd till konsumenter, inrättandet av ett europeiskt nätverk av referenscentrum och införandet av gemensamma kompetenskrav för personal som hante- rar djur.

Vidare föreslog kommissionen även att det utvecklas verktyg, bl.a. genomförandeplaner, för att öka medlemsstaternas efterlevnad av regler- na. I strategin aviserades även en rad rapporter, studier och andra åtgär- der som kommissionen skulle vidta t.o.m. 2015, bl.a. beträffande väl- befinnandet hos odlad fisk, om bedövning vid slakt kan utgöra en del i informationen till konsument, samt om utarbetandet av särskilda rikt- linjer eller genomförandebestämmelser för enskilda EU-rättsakter.

Det är för närvarande oklart om strategin kommer att efterträdas av en ny efter det att den tidigare löpte ut vid årsskiftet 2015/16.

Kommissionen fattade den 24 januari 2017 ett beslut (2017/C31/12) om att inrätta en plattform för djurskydd. Plattformens uppgift är, enligt beslutet, att bl.a. arbeta för ett bättre genomförande och tillämpning av EU:s regelverk. Plattformen ska möjliggöra för berörda parter att utbyta erfarenheter och bästa praxis och stimulera till frivilliga affärsåtaganden för att stärka djurskyddet och för att främja EU:s djurskyddsstandard globalt. Plattformen har haft två möten under 2017.

4.1.2EU-direktiv som gäller flera djurslag

Rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animaliepro-

duktionens djur är ett minimidirektiv som tillämpas på djur inklusive

Prop. 2017/18:147 fisk, reptiler och amfibier som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller päls eller för annan typ av animalieproduktion. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser så att dessa djur inte utsätts för onödig smärta, onödigt lidande eller onödig skada. I enlighet med de erfarenheter som görs och utifrån aktuella vetenskapliga rön ställs i direktivet krav bl.a. på färdigheter och kunskaper hos personal, att djuren som huvudregel ska inspekteras minst en gång per dag och på dokumentation av medicinsk behandling. Vidare ställs krav på att djur ska ha viss rörelsefrihet. Det ställs även vissa krav på byggnader och utrustning samt krav på att djur ska ha tillgång till foder och vatten av viss kvalitet och i tillräcklig mängd.

Rådets direktiv 1999/22/EG av den 29 mars 1999 om hållande av vilda djur i djurparker syftar till att skydda vilda djurarter och att bevara den biologiska mångfalden genom att föreskriva att medlemsstaterna ska anta bestämmelser rörande tillstånd till och tillsyn över djurparker inom EU samt därigenom stärka djurparkernas roll när det gäller att bevara den biologiska mångfalden. Direktivet innehåller även vissa bestämmelser av betydelse för djurskyddet. Enligt direktivet ska djurhållning ske under förhållanden som är ägnade att uppfylla de enskilda arternas biologiska behov och behov av bevarande, bl.a. genom att djurens livsmiljöer be- rikas på ett artspecifikt sätt och att en hög djurskötselstandard upprätt- hålls.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 septem- ber 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål började tillämpas den 1 januari 2013. Det nya direktivet syftar till att utjämna skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning samtidigt som skyddet för försöksdjur ska stärkas. Direktivet präglas av den s.k. 3R- principen (från engelskans replace, reduce och refine) enligt vilken djur- försöken så långt som det är möjligt ska ersättas, begränsas och förfinas. Medlemsstaterna har möjlighet att behålla bestämmelser som syftar till ett mer långtgående skydd av djur och som gällde den 9 november 2010 men kan inte anta nya längre gående bestämmelser. Se vidare avsnitt 6.2, 6.3, 6.4 och avsnitt 12.

4.1.3 EU-direktiv för specifika djurslag

	Vid sidan av de mer generella rättsakterna finns regler för specifika djur-
	slag och speciella omständigheter. Samtliga dessa direktiv är s.k. mini-
	midirektiv. Medlemsländerna kan alltså i vissa fall ha strängare regler
	under förutsättning att dessa är förenliga med EU-fördragets allmänna
	principer om t.ex. fri rörlighet för varor.
	Rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fast-
	ställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning reglerar former för
	hållande av svin, bl.a. i fråga om utformning av och maximal ljudnivå i
	svinstall samt tillgång till foder, vatten och strö. Vissa ingrepp som
	rutinmässig kupering av svansar och klippning av tänder är förbjudna.
	Vidare regleras att kastrering av galtar som är äldre än sju dagar endast
	får utföras under bedövning och med långtidsverkande smärtlindring. I
	Sverige finns dock sedan den 1 januari 2016 ett krav på bedövning vid all
38	kirurgisk kastrering av svin och det finns även andra regler som ställer
38

högre krav på den svenska djurhållningen än vad EU:s djurslagsspecifika Prop. 2017/18:147 direktiv föreskriver.

I rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns regleras bl.a. olika former för hållning av värphöns. I direktivet anges vissa krav på ytmått för värphöns som hålls i inredda burar samt ett förbud mot oinredda burar som gäller fr.o.m. den 1 januari 2012. I fråga om frigående värphöns så finns det bl.a. regler om maximalt antal djur per fodertråg och värprede. Vidare finns bestämmelser om belysning, bullernivå och tillsyn samt ett förbud mot all form av stympning av djuren. Medlemsstaterna får dock ge till- stånd till näbbtrimning för att förhindra fjäderplockning eller kanniba- lism. Näbbtrimning utförs i mycket stor utsträckning i andra medlems- stater men är förbjudet i Sverige.

Rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar reglerar bl.a. den maximala beläggningsgraden, dvs. hur många kycklingar som får hållas per kvadratmeter mätt i kilogram per kvadratmeter. Om anläggningen upp- fyller vissa krav i djurmiljön får djurhållaren ha en högre beläggnings- grad. Vidare föreskrivs bl.a. att den som har hand om djuren ska ha utbildning och att djuren ska ha tillräcklig tillgång till foder, vatten och en torr ströbädd.

Rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fast- ställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar anger bl.a. hur utrymmen för hållning av kalvar ska vara utformade och hur boxar ska vara kon- struerade för att kalvar ska kunna ha naturlig kontakt med varandra. Enskilda boxar för kalvar får som huvudregel endast användas till dess att kalvarna har uppnått åtta veckors ålder. Vidare innehåller direktivet bestämmelser om bl.a. tillgång till foder, vatten och ljus. Utöver detta direktiv och rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktio- nens djur, finns för närvarande inte några speciella EU-bestämmelser för mjölkkor eller andra nötkreatur.

4.1.4EU-förordningar på djurskyddsområdet

EU har på vissa områden antagit förordningar som kompletteras av den svenska djurskyddslagen. Dessa framgår av regeringens tillkännagivande (2013:419) av de EU-bestämmelser som kompletteras av djurskydds- lagen (1988:534).

I de fall som det finns förordningar antagna anses dessa områden i all- mänhet vara fullharmoniserade. I vissa fall kan det dock finnas element av minimibestämmelser även i förordningar, vilket innebär att medlems- staterna i viss mån är fria att ha strängare bestämmelser.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efter- levnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd finns det regler om den offentliga kontroll som medlemsstaterna ska ha för att säkerställa att de regler som EU har ställt upp inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa följs. Förordningen innehåller grundläggande bestämmelser om hur den offent-

liga kontrollen av bl.a. djurskyddet ska organiseras och genomföras.

Prop. 2017/18:147 Särskilda bestämmelser om den djurskyddskontroll som ska göras på slakterier finns i förordningen. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att

	offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som det är lämpligt
	för att uppnå målen i förordningen. Kontrollerna ska vara riskbaserade
	och de ska vara opartiska, enhetliga och av god kvalitet. Kontrollperso-
	nalen ska bl.a. ha lämplig utbildning för att kunna utföra sina uppgifter
	och kontrollen på ett enhetligt sätt. Europaparlamentet och rådet har den
	15 mars 2017 antagit en ny förordning om offentlig kontroll och annan
	offentlig verksamhet på bl.a. djurskyddsområdet (Europaparlamentets
	och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig
	kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen
	av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs
	hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring
	av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG)
	nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012,
	(EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förord-
	ningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv
	98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG
	och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG)
	nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG,
	89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och
	97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG [förordningen om offentlig
	kontroll]) som fr.o.m. den 14 december 2019 kommer att ersätta förord-
	ning 882/2004.
	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den
	29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av
	animaliskt ursprung och Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
	nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestäm-
	melser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av anima-
	liskt ursprung avsedda att användas som livsmedel innehåller också vissa
	djurskyddsregler samt regler om kontroll av bl.a. djurskyddsregler i sam-
	band med slakt.
	Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd
	av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och
	om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning
	(EG) nr 1255/97 omfattar bl.a. krav på minsta utrymme för djur, tidsin-
	tervaller för vattning, utfodring och vila under transporten samt krav på
	transporters maximala längd. Förordningen täcker transporter på väg,
	järnväg, till sjöss och i luften. Medlemsländerna får ha strängare regler
	för transporter som endast äger rum inom det egna territoriet eller under
	sjötransporter från det egna territoriet. Förordningen gäller dock inte för
	transporter som saknar samband med en ekonomisk verksamhet eller för
	transporter som på veterinärs inrådan företas direkt till eller från en vete-
	rinärmottagning eller en klinik. Se vidare avsnitt 7.16.
	Sedan den 1 januari 2013 tillämpas rådets förordning (EG) nr
	1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten
	för avlivning. Förordningen syftar till att förbättra skyddet av djur vid
	tidpunkten för slakt eller avlivning genom inrättandet av standardrutiner
	för att garantera att djur förskonas från smärta, plåga eller lidande som
	kan undvikas. Förordningen innehåller krav bl.a. på att djur avlivas
40	endast efter att ha bedövats med särskilt föreskrivna metoder och på

utbildning av personal. Medlemsstaterna får behålla vissa strängare reg- Prop. 2017/18:147 ler som fanns när förordningen trädde i kraft. Se vidare avsnitt 10.1.

4.2Nationella djurskyddsbestämmelser

4.2.1Djurskyddslagen

Djurskyddslagen (1988:534) kompletterar de EU-förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde. Genom djurskyddslagen har ett flertal EU-direktiv på djurskyddsområdet genomförts på nationell nivå. Även bestämmelser i Europarådets konventioner om djurskydd har genomförts genom djurskyddslagen. Genomförande av EU-direktiv och Europarådets konventioner sker dock också genom bestämmelser på förordningsnivå och i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket.

Den nuvarande djurskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 1988 och er- satte då lagen (1944:219) om djurskydd samt lagen (1937:313) angående slakt av husdjur. I propositionen som föregick 1988 års lag konstaterades att djurskyddet är en viktig etisk fråga som i Sverige har en bred och djup förankring i människors medvetande. Redan 1944 års djurskyddslag byggde på principen att djurplågeri ska förhindras innan det uppstår och inte enbart bestraffas i efterhand. Sedan 1940-talet hade dock djurhåll- ningen förändrats, särskilt inom animalieproduktionen, men även genom en ökning av antalet sällskapsdjur och en ökad användning av djur för sport och tävlingsverksamhet. Små jordbruk med mångsidig djurhållning hade ersatts av en specialiserad och storskalig produktion. Även om moderniseringen i vissa avseenden inneburit förbättringar av djurskyddet fanns det enligt departementschefen också anledning att vara observant på utvecklingen inom den moderna djurhållningen som i vissa fall för- ändrat djurens miljö i negativ riktning. Förutom en teknisk översyn av lagen föreslogs därför också vissa ändringar i materiellt hänseende för att förstärka djurskyddet. Som några av de viktigaste förslagen omnämndes kraven på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt, att operativa ingrepp som huvudregel inte ska få göras på djur utan att det är veterinärmedicinskt befogat samt att djuren vid slakt ska skonas från obehag och lidande (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 14–15).

Djurskyddslagen syftar till att förebygga onödigt lidande och sjukdom hos husdjur, försöksdjur och andra djur om de hålls i fångenskap. Djur- skyddslagen omfattar därmed alla djur som hålls av människan medan viltlevande djur som huvudregel inte omfattas av lagens tillämpnings- område. Lagen innehåller bl.a. grundläggande bestämmelser om hur djur ska hållas och skötas, bestämmelser om operativa ingrepp, slakt och avlivning, tillståndsplikt för viss djurhållning, tävling med och förevis- ning av djur, användning av djur för vetenskapliga ändamål samt be- stämmelser om offentlig kontroll. Lagen innehåller även bestämmelser om kontrollmyndigheter och vilka åtgärder som dessa får vidta för att kunna fullgöra kontrolluppgifterna, t.ex. besluta om förelägganden och

Prop. 2017/18:147 förbud. I djurskyddslagen finns också bestämmelser om avgifter, omhän- dertagande av djur, djurförbud, straff och överklagande.

Brott mot djurskyddslagens straffbestämmelser faller under allmänt åtal och prövas av allmän domstol. Om gärningen omfattas av be- stämmelser i brottsbalken, t.ex. bestämmelsen om djurplågeri i 16 kap. 13 § brottsbalken, ska dock bestämmelserna i brottsbalken tillämpas i stället.

En statlig förvaltningsmyndighets beslut i ett enskilt fall med stöd av djurskyddslagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Domstolen kan överpröva förvaltnings- myndighetens beslut och ändra eller upphäva det eller sätta ett annat beslut i dess ställe.

4.2.2Djurskyddsförordningen

I djurskyddslagen finns ett antal bemyndiganden som ger regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, en möjlighet att med- dela närmare föreskrifter på olika områden. I djurskyddsförordningen (1988:539) finns både bestämmelser i sak som kompletterar djurskydds- lagen och bemyndiganden för Jordbruksverket att meddela komplette- rande föreskrifter.

4.2.3Jordbruksverkets föreskrifter

Jordbruksverket har meddelat ungefär 30 olika föreskrifter med stöd av bemyndiganden i djurskyddsförordningen. Föreskrifterna utgör en om- fattande regelmassa som innehåller detaljerade bestämmelser angående djurskydd och behandlar vitt skilda områden. Som exempel kan bl.a. nämnas regler för lantbrukets djur, djurtransporter, försöksdjur, odling av fisk, hållande av hund och katt, cirkusar samt djurhållning i djurparker. I vissa fall har föreskrifterna ursprungligen meddelats av andra myndig- heter vars ansvarsområden numera har övertagits av Jordbruksverket, t.ex. Djurskyddsmyndigheten.

Jordbruksverket beslutar även allmänna råd som stöd för tillämpningen av lagstiftningen. De allmänna råden är inte bindande och ska närmast ses som allmänna rekommendationer om hur djurskyddsbestämmelserna ska tillämpas och hur en djurhållare bör agera i vissa situationer. Vidare är Jordbruksverket även central kontrollmyndighet för djurskyddet och samordnar också länsstyrelsernas arbete med djurskydd och djurskydds- kontroll.

	4.3	En livsmedelsstrategi för Sverige
	Riksdagen antog i juni 2017 förslagen i regeringens proposition En livs-
	medelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet
	(prop. 2016/17:104, rskr. 2016/17:338). Strategin är utformad kring ett
	övergripande mål för livsmedelskedjan samt tre strategiska mål inom
42	områden som bedöms som särskilt viktiga för att nå det övergripande

målet, samt för utvecklingen av livsmedelskedjan. I propositionen redo- visades även regeringens bedömningar av inriktningen av politiken inom de tre strategiska områdena. Strategin ska ses som en plattform utifrån vilken politiken ska utformas fram till 2030.

Som framgår av avsnitt 3 behandlades några av utredningens förslag i prop. 2016/17:104. Förslagen och bedömningarna i propositionen base- rades i övrigt i huvudsak dels på Konkurrenskraftsutredningens be- tänkande Attraktiv, innovativ och hållbar – strategi för en konkurrens- kraftig jordbruks- och trädgårdsnäring (SOU 2015:15), dels på extern dialog och förankring med aktörer i hela livsmedelskedjan, såväl nationellt som regionalt.

När det gäller animalieproduktionen gjorde regeringen i prop. 2016/17:104 bedömningen att lönsamheten behöver höjas bl.a. genom ökad produktivitet för att möjliggöra ökad produktion. En ökad nationell animalieproduktion kan skapa förutsättningar för en ökad andel kon- sumtion av svenskt kött. Samtidigt ska Sverige fortsatt ha höga ambitio- ner gällande djurvälfärd och djurhälsa och bör fortsätta arbetet för att höja djurskyddsnivån i EU. Arbetet med att utveckla regelverket om djurhållning bör fortsätta och arbetet med att minska animalieproduktionens klimat- och miljöpåverkan bör stärkas. Slutligen gjordes bedömningen att ett vetenskapligt råd för djurskyddsfrågor bör inrättas.

Regeringen gjorde i propositionen vidare bedömningen att förpröv- ningen av djurstallar även fortsättningsvis bör vara obligatorisk, men att Jordbruksverket bör se över möjligheter att förenkla och förbättra pro- cessen.

När det gäller djurskyddslagen konstaterades att lagen redan i dag är förhållandevis målinriktad och flexibel till sin karaktär och att detaljerade bestämmelser om hur kraven i lagen ska uppfyllas framför allt finns i Jordbruksverkets föreskrifter. Regeringen betonade att det vid utform- ningen av föreskrifter behöver tas hänsyn till EU-lagstiftningen på djur- skyddsområdet och till behovet av tydliga, förutsebara och kontrollerbara bestämmelser. Regeringen ansåg vidare att det är viktigt att bestämmel- serna i myndighetsföreskrifterna är så målinriktade och flexibla som möjligt. Det framhölls att Jordbruksverket sedan flera år haft i uppdrag att arbeta med regelförenkling och har gjort en omfattande översyn bl.a. av föreskrifterna på djurskyddsområdet. Arbetet med att förenkla regler- na och öka flexibiliteten kring djurhållningen bör enligt vad regeringen uttalade fortsätta. Bedömningen gjordes därför att Jordbruksverket ska ges i uppdrag att fortsätta arbetet med att se över sina föreskrifter i syfte att göra dem mer målinriktade och flexibla där så är möjligt.

Regeringen bedömde också att Sverige fortsatt ska verka för att stärka djurskyddet i EU och efterlevnaden av de EU-gemensamma djurskydds- reglerna.

I propositionen uttalade sig regeringen också om behovet av s.k. kon- trollprogram inom djurskyddsområdet. Det finns i dag ett antal kontroll- program, framtagna av branschorganisationer och godkända av Jord- bruksverket. Dessa kontrollprogram innebär att anslutna producenter förbinder sig att uppfylla ett flertal kriterier avseende t.ex. teknisk utrust- ning och skötsel av djuren som går utöver miniminivån i myndighets- föreskrifter samt att genomgå en utökad kontroll. Den som deltar i så-

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 dana kontrollprogram undantas dock också från vissa andra bestämmel- ser i föreskrifterna och kan t.ex. ha en högre beläggningsgrad än vad som annars är tillåtet. Regeringen gjorde i propositionen bedömningen att kontrollprogram är ett sätt att under kontrollerade former öka flexibilite- ten i hur ansvarsfulla djurhållare kan uppnå den djurskyddsnivå som regelverket föreskriver och att arbete med sådana program därför bör fortsätta.

Regeringen angav slutligen att det vetenskapliga rådets roll i före- skriftsarbetet bör vara att utreda och sammanställa vetenskaplig forsk- ning i den aktuella frågan. För att få en bra avvägning mellan djurskydds- intresset och andra intressen är det också av stor vikt att synpunkter från branschen, intresseorganisationer och specialister inom dessa andra om- råden inhämtas.

4.4Övergivna och förvildade djur

4.4.1Beskrivning av den aktuella situationen

Det har på senare år blivit tydligt att djur som människan har tagit hand om i vissa fall överges. Det förekommer också att djurhållare inte fullt ut tar ansvar för i vilken omfattning deras djur tillåts få ungar. Detta kan leda till att det bildas grupper av djur som står helt eller delvis utanför djurhållarens omsorg. När dessa djur får avkommor kan kolonier av helt eller delvis förvildade djur uppstå.

Problemet med övergivna och förvildade djur bedöms framförallt gälla katter. Det har uppskattats att antalet övergivna och förvildade katter i Sverige är cirka 100 000, men det saknas säkra uppgifter.

Det händer att även djur av andra arter överges, t.ex. sällskapsdjur som kaniner, ormar och sköldpaddor eller lantbruksdjur som nötkreatur och får, men det rör sig då om ett begränsat antal djur. Den följande pro- blembeskrivningen är därför framförallt fokuserad på övergivna och förvildade katter.

Bland myndigheter och organisationer som arbetar med frågor om katter råder det en stor enighet om att grunden till problemet med över- givna och förvildade katter är att katten har låg status som sällskapsdjur. Katter är ofta billiga i inköp och är lätta att få tag på. Myndigheterna och organisationerna bedömer vidare att en bidragande orsak till att katter överges är att många människor tror att katter klarar sig väl själva i natu- ren, utan omvårdnad av människan.

Andra faktorer som bidrar till att öka antalet förvildade katter är att många katter – till skillnad från i princip alla andra husdjur – rör sig fritt utomhus. Katterna kan, om de inte är steriliserade, kastrerade eller på annat sätt förhindrade från att föröka sig, para sig med andra katter och få avkommor. Kolonier av förvildade katter kan uppstå när flera katter – såväl ägda katter som andra katter – uppehåller sig inom ett och samma område. Katter samlas ofta vid platser där tillgången till föda är god, t.ex. i närheten av gårdar eller på platser där människor matar dem.

4.4.2	Djurskyddsproblem hos övergivna och förvildade Prop. 2017/18:147
	katter

De katter som finns i Sverige är domesticerade, dvs. de är tamkatter även om de i vissa fall är förvildade. Det finns internationell forskning som pekar på att katter som är övergivna eller förvildade riskerar att utsättas för lidande. Den största riskfaktorn är brist på föda. Det förekommer också andra hälsoproblem som t.ex. kattloppor, öronskabb, mask och andra parasiter. Klimat och rovdjur kan också utgöra riskfaktorer för katterna, om de saknar tillgång till tillräcklig föda samt skydd mot neder- börd och vind.

Även andra arter av djur som överges eller är förvildade kan drabbas av djurskyddsproblem av olika slag.

4.4.3Andra problem kopplade till övergivna och förvildade katter

Utöver de nyss nämnda djurskyddsproblemen kan katterna – och detta kan även gälla ägda katter – också medföra vissa andra problem och olägenheter för omgivningen. Katter kan bära på smittor som kan med- föra allvarliga sjukdomar hos människor eller andra djur, t.ex. toxoplas- mos. Även andra smittor, som är mindre allvarliga, kan överföras till människor eller till andra, tama eller vilda djur. I vilken omfattning detta verkligen sker finns det relativt lite information om men man kan anta att omfattningen kan variera mellan olika länder och klimatzoner i världen. I Danmark och Sverige har de bedömningar som gjorts kring omfattningen utmynnat i att det inte finns någon betydande risk för smittoöverföring samt att den största risken för smittspridning mellan herrelösa katter och ägda katter är risken för överföring av öronskabb eller kattpest. Kattpest är dock många av Sveriges ägda katter vaccinerade mot. I Norge har man bedömt att risken att bli smittad av sjukdomar från övergivna eller förvil- dade katter varken är större eller mindre än den är för att bli smittad av en ägd katt.

Utredningen pekar även på att katter som rör sig fritt utomhus kan or- saka skador på vilda djurpopulationer genom jakt (och som nyss nämnts genom smittor). Katter har därmed även en potential att orsaka vissa rubbningar i ett ekosystem. Vilka effekter katter har på vilda djur i sin omgivning varierar, t.ex. utifrån födotillgång, väder och sjukdomar. Forskning visar att även mätta katter kan utgöra ett hot för vilda djur eftersom hunger och jaktinstinkt inte är kopplade hos domesticerade katter. Det kan vara mycket svårt att bedöma katternas faktiska effekter på sin omgivning men forskning visar dock att katternas inverkan inte kan ses som oväsentlig.

Ett annat problem som utredningen nämner är att katter som rör sig fritt kan orsaka sanitära och andra olägenheter för omgivningen, t.ex. genom att lämna urin och avföring efter sig eller genom att föra oväsen.

Prop. 2017/18:147 4.4.4

Regler om hantering av herrelösa djur

Hanteringen av herrelösa djur kan, beroende på situationen i det enskilda fallet, omfattas av flera bestämmelser i olika regelverk som sinsemellan har olika ändamål. Vilka bestämmelser som är tillämpliga beror på om djuret är borttappat, bortsprunget, övergivet eller är en avkomma till ett förkommet eller övergivet djur. Vem som är ansvarig för att hantera djuret varierar också utifrån den aktuella situationen.

Länsstyrelserna är enligt 59 § djurskyddsförordningen som huvudregel ansvariga för offentlig kontroll av efterlevnaden av djurskydds- lagstiftningen. Länsstyrelserna och Polismyndigheten har en skyldighet enligt 32 § djurskyddslagen att omedelbart omhänderta djur som är ut- satta för lidande, bl.a. om ägaren är okänd eller inte kan anträffas.

Polismyndigheten ska också enligt lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen) hantera upphittade katter och andra djur i syfte att ge ägaren möjlighet att återfå dem. Polismyndigheten är dessutom ansvarig för att fatta vissa beslut om avlivning av övergivna och förvildade katter enligt 21 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsyns- lagen). Enligt den bestämmelsen får en katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad avlivas av jakträttshavaren eller någon som företräder honom eller henne. Inom tätbebyggt område krävs det dock tillstånd av Polismyndigheten. Bestämmelsen har införts av viltvårdsskäl men har i praxis även använts för att avliva katter med hänvisning till sanitära olägenheter eller ordningsskäl. Bestämmelsen har i praktiken även använts för att ta hand om lösspringande katter.

Kommunerna kan också ha ett ansvar för att hantera herrelösa katter och andra djur. I egenskap av fastighetsägare har kommunerna en rätt att, med stöd av 21 § i den nyss nämnda tillsynslagen, initiera avlivningar av övergivna och förvildade katter. Katter och andra djur kan också bli kommunens ansvar om de utgör ett miljö- eller hälsoproblem. När kommunerna agerar med stöd av denna lagstiftning, som återfinns i 9 kap. miljöbalken, är det dock som regel fråga om ingripanden i bostä- der och i dessa ärenden finns det alltså en djurhållare.

Myndigheter och organisationer som arbetar med kattfrågor har vid olika tillfällen påtalat att det splittrade regelverket och ansvaret för katter leder till problem. Problem som har lyfts är t.ex. att det är svårt för Po- lismyndigheten att avgöra om ett ärende om en upphittad katt ska hand- läggas enligt hittegodslagen, djurskyddslagen eller tillsynslagen. De olika regelverken innehåller skilda regler för hur djuret ska hanteras. Andra synpunkter som har framförts är att det splittrade ansvaret för tillämp- ningen av lagstiftningen kan leda till osäkerhet om vilken instans som ska agera samt till att inte någon myndighet känner sig ansvarig för att åtgärda problemet. Utredningen har vidare beskrivit att myndigheterna har skilda uppfattningar om hur lagstiftningen ska tolkas och vilken lag- stiftning som är tillämplig i första hand.

En annan omständighet som utredningen poängterar är att det i prakti- ken kan vara svårt att skilja hållna katter från andra katter, eftersom hållna katter i stor utsträckning rör sig fritt utomhus. I ett och samma område kan det röra sig såväl hållna katter som övergivna katter samt avkommor från katter som kommit bort eller övergivits.

Svårigheten att skilja hållna djur från andra djur, tillsammans med den Prop. 2017/18:147 omständigheten att det kan vara mycket svårt att komma nära och fånga

in katter som är skygga eller förvildade, medför att den praktiska hante- ringen av kattärenden är mycket resurskrävande för de inblandade myndigheterna. Utöver kostnader för infångande av katterna tillkommer i ärendena även kostnader för t.ex. vård, uppstallning och avlivning.

Länsstyrelserna och de dåvarande polismyndigheterna har gjort en grov uppskattning av de resurser som myndigheterna lägger ner på katt- ärenden. Under 2010 rörde det sig om drygt 3 miljoner kronor för läns- styrelserna och ca 12 miljoner kronor för polismyndigheterna, dvs. sam- manlagt 15 miljoner kronor.

4.4.5TNR-metoden

Det förekommer numera även i Sverige att personer går samman för att på ett mer organiserat sätt ta hand om framför allt övergivna och förvil- dade katter i enlighet med olika varianter av den s.k. trap-neuter-return metoden (TNR). Med TNR avses att övergivna och förvildade katter fångas in, steriliseras eller kastreras och åter släpps ut i naturen. En del organisatörer utför även ytterligare åtgärder, som att vaccinera katterna, omplacera tama katter till hem, se till att de katter som åter släpps ut får mat, tillsyn, kojor att söka skydd i och ges vård och behandling. Om organisationerna även ombesörjer sådan kontinuerlig omvårdnad av katterna brukar detta kallas trap-neuter-return- management (TNR-M).

TNR-metoden är omstridd och det har ifrågasatts om den kan anses vara djurskyddsmässigt acceptabel. Det saknas en god kunskap om den generella nivån på djurvälfärden i svenska TNR-kolonier. Nivån på väl- färden kan också skilja sig åt beroende på hur TNR-projektet är utformat.

5Behovet av och utgångspunkter för en ny djurskyddslag

5.1En ny lag bör införas

Regeringens förslag: Den nuvarande djurskyddslagen upphävs och ersätts med en ny djurskyddslag.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att de änd- ringar som föreslås med fördel hade kunnat införas i den nuvarande djur- skyddslagen. Länsstyrelsen anser även att man bör byta ut ålderdomliga ord som t.ex. ”aga”, ”otillbörligt”, ”menligt” och ”herrelösa”, i lagtexten mot ett mer modernt språk.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län efterlyser mer entydiga och kon- sekvent använda definitioner i lagstiftningen.

Prop. 2017/18:147 Skälen för regeringens förslag: Nuvarande djurskyddslag har varit i kraft i närmare 30 år och har under denna period ändrats ett antal gånger. Lagen visar tydliga spår av de många ändringarna och saknar också en tydlig kapitelindelning. Regeringen anser därför att det finns ett behov av att omarbeta lagens struktur i dess helhet för att åstadkomma en tydligare disposition. Därutöver bör också språkliga moderniseringar genomföras där så är möjligt. Utöver sådana språkliga och strukturella ändringar föreslår regeringen också flera ändringar i sak.

5.2Lagstiftningens detaljeringsgrad, flexibilitet och struktur

Regeringens bedömning: Djurskyddslagen bör även i framtiden vara en ramlag som innehåller de bestämmelser som är grundläggande och centrala för djurs välfärd. Bestämmelserna bör vara målinriktade och medge en flexibilitet vid tillämpningen. Mer detaljerade bestämmelser bör meddelas i förordning eller i myndighetsföreskrifter.

Utredningens bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Utredningen anser dock att djurskyddsförordningen inte ska innehålla några materiella bestämmelser utöver sådana som är relaterade till fördelningen av uppgifter mellan myndigheter.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Jönköpings län, Örebro län och Västernorrlands län, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Fiskhälsan, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Göteborgs Katt- hjälp, Hästföretagarna, Riksförbundet Svensk Fågelhobby, Svenska Sa- mernas Riksförbund, Sveriges Veterinärförbund och Zoobranschens Riksförbund är positiva till att sänka detaljeringsgraden i djurskyddslagen och djurskyddsförordningen och att ha detaljerade bestämmelser i före- skriftsform. SLU lyfter fram att det vanligen är enklare att revidera före- skrifter än lag, vilket möjliggör för staten att hålla djurskyddslagstift- ningen mer aktuell och uppdaterad. SLU anser att det är bra att förord- ningen främst innehåller bemyndiganden, vilket gör att det blir enklare att hitta i lagstiftningen. SLU understryker dock vikten av att flera av bestämmelserna i nu gällande djurskyddsförordning, som universitet bedömer vara centrala för djurskyddet, t.ex. beteskravet för mjölkkor och kravet på sittpinne, sandbad och rede till höns, verkligen flyttas över till föreskrifterna.

Flera remissinstanser, däribland t.ex. Statskontoret, Länsstyrelsen i Hallands län och Näringslivets Regelnämnd, pekar på att det inte går att ta ställning till om utredningens förslag innebär regelförenklingar eller utgör en effektivare lagstiftning jämfört med den nu gällande eftersom förslaget till stor del består av en rad bemyndiganden. Detta innebär att det är svårt att överblicka förslaget och dess konsekvenser då den sammantagna bilden av den föreslagna lagstiftningen blir känd först efter det att Jordbruksverket har antagit sina föreskrifter.

En stor majoritet av länsstyrelserna samt Jordbruksverket, Statens vete- rinärmedicinska anstalt (SVA), Sollefteå kommun, Stockholms universitet

(Zoologiska institutionen), Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskydds-

föreningen, Sveriges Konsumenter, Sveriges Pälsdjursuppfödares Riks- förbund och Tropikföreningen Amazonas tar inte tydlig ställning till utredningens förslag men lyfter fram för- och nackdelar med en högre respektive lägre detaljeringsgrad och flexibilitet och målstyrning i regel- verket. Många av dessa remissinstanser pekar på att det även i fortsätt- ningen kommer att vara nödvändigt med en ganska hög detaljeringsgrad för att lagstiftningen ska vara likformig, förutsebar, rättssäker och möjlig att kontrollera samt eftersom Sverige som medlem i EU har en skyldighet att införliva EU:s lagstiftning på området. De understryker att förslaget medför ett omfattande arbete för Jordbruksverket och därmed ett ökat behov av resurser till myndigheten. Några länsstyrelser betonar även vikten av att Jordbruksverket måste ha en stor integritet och några påtalar att om föreskrifter har för låg detaljeringsgrad kommer eventuella påta- lade brister vid kontrolltillfällena att leda till fler diskussioner och en ökad administrativ börda för länsstyrelserna. Detta kommer att leda till ökade handläggningstider. Det bedöms också finnas en risk för en ökad spänning mellan myndigheterna och djurhållare.

Fördelar med förslaget som lyfts fram av de nyss nämnda remiss- instanserna är att det går snabbare att ändra lagstiftningen i takt med ny kunskap, ökad möjlighet till mer individuella lösningar, möjligheter att göra avsteg från grundbestämmelserna om det anses djurskyddsmässigt acceptabelt samt att kontrollmyndigheten kan vidta åtgärder även mot en djurhållare som följer måtten men som har en allmänt dålig djurhållning.

Även flera av de instanser som är uttryckligen positiva till att sänka de- taljeringsgraden i lag och förordning, t.ex. några länsstyrelser, SLU och Sveriges Veterinärförbund, påtalar samma utmaningar som ovan nämnda remissinstanser.

Domstolsverket kommenterar att förslaget till ny djurskyddsförordning i stort sett endast innehåller bestämmelser om subdelegation av normgiv- ningsmakt till Jordbruksverket och ifrågasätter om det är lämpligt att i så hög grad delegera till en myndighet att besluta om bestämmelser som genom andra bestämmelser i lagen också föreslås vara straffbelagda.

Veterinärer i Sverige anser att utredningens förslag gör lagstiftningen mindre rättssäker och förutsägbar.

Länsstyrelsen i Hallands län, Vetenskapsrådet, SVA, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Djurskyddet Sverige, Svensk Mjölk och

Näringslivets Regelnämnd betonar att förslaget innebär att riksdagens och politikernas inflytande på hur bestämmelserna tillämpas minskar. Djurskyddet Sverige påtalar att detta kan innebära en minskad insyn.

Sveriges advokatsamfund är negativt till förslaget med hänvisning till att det från ett demokrati- och rättssäkerhetsperspektiv är av största vikt att huvudfrågorna och ramarna för en reglering behandlas i lag. Detta för att säkerställa att förslagen underställs remissförfarande och görs till föremål för insyn samt ställs under riksdagen för beslut. Enligt samfundet omfattar den föreslagna föreskriftsrätten i vissa delar frågor som bör förbehållas lagstiftning eller i vart fall regleras i förordning. Vidare anser samfundet att förslaget innebär att det kommer att bli svårare för den enskilde att överblicka regleringen av djurskyddet.

Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, nio hästorganisationer,

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen, Sveriges Konsumenter och Näringslivets Regelnämnd

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 anser också att det är olämpligt att frånhända riksdagen och politikerna ansvaret för en så politisk fråga och i stället låta den styras av tjänstemän på en myndighet.

Lantbruksnäringens organisationer betonar också att det finns en risk för ett mer instabilt regelverk, med minskad förutsägbarhet, eftersom det kan bli snabba förändringar i lagstiftningen. Lantbrukarna är beroende av ett stabilt regelverk som består under en längre tid för att man ska våga investera.

Vidare anser LRF och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnä- ringen, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Livsmedelsverket, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar att utredningen inte har gått tillräckligt långt i sin strävan efter att åstadkomma en mer flexibel och målstyrd samt mindre detaljrik lagstiftning. Fördelar som remissinstanserna lyfter fram med ett mer målstyrt och flexibelt regelverk är att mer fokus skulle läggas på hur djuren har det. Djurhållarna skulle få ett tydligare djurskyddsansvar och ett större incitament till förbättringar av djurskyddet på gården eftersom djurhållarna får förtroende och utrymme att själva hitta lösningar för att nå lagstiftningens mål.

Djurens Rätt är negativ till att sänka detaljeringsgraden i lagstiftningen med hänsyn till rättssäkerheten och eftersom en fastställd minimi- lagstiftning bättre säkerställer djuren en viss nivå av djurvälfärd. Om en stor del av detaljreglerna förs ner till föreskriftsnivå medför det också skillnader i möjligheten att förena en regel med straff. Det som är regle- rat genom föreskrifter kan inte bestraffas med fängelse utan endast med böter. Det innebär också att preskriptionstiden för brott kortas ner. Orga- nisationen anser att övergripande djurskyddskrav, om t.ex. rätt till ute- vistelse, bete, sällskap och liknande, ska finnas i lagen. Organisationen och Stockholms universitet (Zoologiska institutionen) anser vidare att det finns en risk för att näringen och det rådande samhällsklimatet får en för stor påverkan på reglerna.

Sollefteå kommun bedömer att den lagstiftning som utredningen före- slår lämpar sig bättre för djurhållare som sköter sig men kommer att bli svårare att hantera för djurhållare som inte sköter sig.

Skälen för regeringens bedömning: I utredningens uppdrag ingick att analysera hur lagstiftningen kan göras mer flexibel och målinriktad. En sådan förändring av lagstiftningen bedömdes innebära en ökad möjlighet till flexibilitet för djurhållarna och möjliggöra en god djurhållning genom mer individuellt anpassade lösningar. En sådan förändring bedömdes även innebära att djurhållarens betydelse för djurens välfärd blir tydli- gare. Samtidigt måste lagstiftningen också vara tydlig, förutsebar och kontrollerbar.

Utredningens förslag utgör inte något underlag för ett mer omfattande skifte till någon ny typ av målstyrd reglering som t.ex. djurvälfärdspara- metrar. Däremot är djurskyddslagen redan i dag förhållandevis målinrik- tad och flexibel till sin karaktär. Regeringen anser att djurskyddslagen, i likhet med dagens lag, även i framtiden bör vara en ramlag och innehålla de centrala principerna och handlingsreglerna som är nödvändiga för att säkerställa ett gott djurskydd. Lagen bör däremot inte innehålla alltför detaljerade bestämmelser eftersom sådana bestämmelser kan behöva

ändras relativt ofta, t.ex. för att anpassas till nya vetenskapliga rön eller Prop. 2017/18:147 för att kunna komma åt konkreta problem som uppstått i djurhållningen.

Mer specifika bestämmelser som tydliggör hur kraven i lagen ska upp- fyllas finns i dag i djurskyddsförordningen men framför allt i föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. Förordningen och myndighets- föreskrifterna på området är förhållandevis detaljerade och regeringen bedömer att en relativt hög detaljeringsgrad kommer att behövas även i fortsättningen, dels med hänsyn till Sveriges skyldigheter att införliva EU-lagstiftningen på djurskyddsområdet och dels med hänsyn till beho- vet av tydliga, förutsebara och kontrollerbara bestämmelser.

Vid utformningen av regler på djurskyddsområdet kan, som även ut- redningen konstaterar, intresseavvägningar behöva göras mellan djur- skyddshänsyn och andra angelägna samhällsintressen. Innehållet i lag- stiftningen måste i vissa fall bestämmas även utifrån andra överväganden än vetenskap och beprövad erfarenhet (se vidare avsnitt 6.6). Enligt rege- ringens bedömning finns det därför ett behov av att även vissa mer detal- jerade materiella föreskrifter meddelas i djurskyddsförordningen. Rege- ringen delar därför inte, i likhet med flera remissinstanser, utredningens bedömning att djurskyddsförordningen endast bör innehålla materiella bestämmelser som är relaterade till fördelningen av uppgifter mellan myndigheter.

Utredningen lämnar även förslag på vissa andra åtgärder som syftar till att göra djurskyddslagstiftningen mer målinriktad och flexibel. Utred- ningen föreslår bl.a. att Jordbruksverket får i uppdrag att se över sina föreskrifter i syfte att sänka detaljeringsgraden, öka målstyrningen och göra föreskrifterna tydligare och lättare att förstå. Utredningen föreslår också att det tas in särskilda bestämmelser i lagen om kontrollprogram som syftar till att upprätthålla och säkerställa en god djurvälfärd på annat sätt än genom krav i bestämmelser i föreskrifter.

Som nämnts i avsnitt 4.3 aviserade regeringen i propositionen En livs- medelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) att Jordbruksverket bör ges ett sådant uppdrag om att se över sina föreskrifter för att göra dem mer målinriktade och flexibla där så är möjligt med en bibehållen djurskyddsnivå. Regeringen tog i samma proposition också ställning till utredningens förslag be- träffande kontrollprogram och bedömde att det inte bör genomföras utan i stället ska beredningen inom Regeringskansliet av det alternativa för- slaget i promemorian Reglering av frivilliga kontrollprogram för djur- omsorg (dnr N2015/00334/RS) fortsätta.

6 Inledande bestämmelser

6.1Lagens syfte

Regeringens förslag: Lagen ska syfta till att säkerställa ett gott djur- skydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur.

Prop. 2017/18:147	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
	slag. Utredningen förtydligar att djurskydd inkluderar djurhälsa. I utred-
	ningens förslag anges att lagen ska syfta till att främja respekten för djur
	och deras välfärd, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan
	har av dem.
	Remissinstanserna: Ungefär hälften av de remissinstanser som yttrar
	sig över utredningens förslag är i stort sett positiva till det. Jordbruksver-
	ket och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) lyfter i sammanhanget fram
	att det är ett bra, viktigt och nytt steg i riktning mot ett bättre liv för dju-
	ren att gå från ”djurskydd” mot ”djurvälfärd”.
	Ett antal remissinstanser, bl.a. lantbruksnäringens organisationer, Lin-
	köpings djurförsöksetiska nämnd, Kungliga Skogs- och Lantbruksakade-
	mien och Ridskolornas Riksorganisation kommenterar uttrycket välfärd
	och är negativa till att använda det. Framförallt ifrågasätter dessa remiss-
	instanser det lämpliga i att använda ett så pass innehållsmässigt otydligt
	och kontroversiellt uttryck i lagen. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
	och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen påpekar att
	uppfattningarna om vad som avses med en god djurvälfärd kan variera
	stort och att det är viktigt att lagen är tydlig och stringent. Kungliga
	Skogs- och Lantbruksakademien och Kött och Charkföretagen anser att
	utredningen har låtit etologiska frågeställningar om naturligt beteende få
	en extrem övervikt medan andra, minst lika viktiga parametrar, som t.ex.
	djurhälsan, har glömts bort eller prioriterats ner. Veterinärer i Sverige
	menar att uttrycken djurvälfärd och djurskydd används på ett felaktigt
	sätt i utredningen och påtalar att ett gott djurskydd innebär att djur-
	skyddslagen efterlevs, vilket inte har något att göra med hur djuren mår.
	Av den anledningen ska ”djurskydd” bytas ut mot ”djurvälfärd”. SLU,
	som i grunden är positivt till utredningens förslag, anser dock att det är
	önskvärt med en definition av ”djurvälfärd” i lagtexten.
	Gentekniknämnden och Göteborgs Katthjälp menar att uttrycket ”re-
	spekten för djur” behöver förtydligas. Länsstyrelsen i Västmanlands län
	föreslår att det tydliggörs att med ”respekt” menas att ta vederbörlig
	hänsyn till att djur är kännande varelser så att de inte orsakas onödigt
	lidande.
	Flera remissinstanser är negativa till att använda ”egenvärde” i lag-
	texten. Riksdagens ombudsmän (JO) ställer sig av lagtekniska skäl frå-
	gande till varför riksdagen i lag ska föreskriva att djur har ett egenvärde.
	Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att den föreslagna formule-
	ringen om djurs egenvärde är argumenterande och därför inte är lämplig i
	lagtext. Statens veterinärmedicinska anstalt välkomnar att bestämmelsen
	tydliggör att en god djurhälsa är viktig men anser att effekterna av att
	föra in att djuren har ett egenvärde noga bör övervägas eftersom denna
	formulering höjer nivån för djurens juridiska rättigheter ovanför den nivå
	som råder i dag. Länsstyrelserna i Jönköpings län och Örebro län samt
	LRF och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen är tvek-
	samma till formuleringen att ”djur har ett egenvärde utöver den nytta de
	har för människan” eftersom det kan uppfattas som att djur ska hållas vid
	liv till varje pris eller att det inte längre skulle vara tillåtet att avliva eller
	slakta friska djur.
	Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens be-
52	dömning att den nya lagen, som är avsedd att vara en målinriktad ramlag,

bör ha ett tydligt uttalat syfte och att en särskild bestämmelse om lagens syfte bör föras in i den nya lagen.

Redan nuvarande lagstiftning grundar sig på den etiska utgångspunkten att djur måste visas hänsyn och skyddas mot lidande. Detta kommer till uttryck bl.a. i 2 § första stycket djurskyddslagen, där det anges att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.

Även i EU-lagstiftningen har skyddet för djuren successivt stärkts. Se- dan 2009 gäller enligt artikel 13 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) bl.a. att unionen och medlemsstaterna vid utformning och genomförande av unionens politik i fråga om jordbruk, fiskeri, transport, inre marknad, forskning och teknisk utveckling samt rymden fullt ut ska ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varel- ser, samtidigt som unionen och medlemsstaterna ska respektera med- lemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.

Utredningen föreslår bl.a. att den nya lagen ska syfta till att säkerställa ett gott djurskydd inklusive en god djurhälsa och till att främja respekten för djur och deras välfärd. Utredningen menar att en ny djurskyddslag bör fokusera på en god djurvälfärd i stället för enbart frånvaro av lidande och sjukdom. Med djurvälfärd avses enligt utredningen att djuret mår bra både fysiskt och psykiskt. Uttrycket omfattar enligt utredningen alla aspekter som påverkar djurets välbefinnande, vilket inkluderar bl.a. hälsa, biologisk funktion, beteendebehov och känslor.

Regeringen anser att det grundläggande syftet med djurskyddslagen även fortsättningsvis bör vara att förebygga och förhindra lidande och sjukdom hos djur. Ett sådant skydd för djuren ska säkerställas genom de konkreta bestämmelser om djurhållning som finns i lagen och i före- skrifter som meddelas med stöd av lagen. I enlighet med utredningens förslag bör det därför anges att lagen syftar till att säkerställa ett gott djurskydd.

Till skillnad från utredningen anser regeringen dock inte att uttrycket djurhälsa bör omnämnas särskilt eftersom det, i den mån ett hälsotillstånd påverkar djurets välmående, ingår i djurskydd och djurvälfärd. Dessutom används ordet djurhälsa ofta för att beteckna ett annat lagstiftnings- område som avser kontroll och bekämpning av djursjukdomar och smitt- skydd i övrigt. I den nya EU-förordningen om djurhälsa, Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”) görs en tydlig åtskill- nad mellan djurhälsolagstiftning och djurskyddslagstiftning, se framför- allt beaktandesats 7. Även på nationell nivå regleras kontroll och be- kämpning av djursjukdomar och smittämnen hos djur i annan lagstift- ning, se epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. och bisjukdomslagen (1974:211). Åtgärder enligt smittskyddslagstiftningen vidtas för att till- godose andra syften än att enbart skydda det enskilda djuret från lidande och sjukdom. Djur kan också bära på smittämnen som inte påverkar djuret negativt eller leder till sjukdom hos djuret, men som ändå be- kämpas för att de kan göra människor sjuka. Även om djurskydd och djurhälsa har tydliga kopplingar och i viss mån överlappar varandra finns det därför ibland anledning att hålla isär uttrycken. När det gäller kraven

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 enligt djurskyddslagstiftningen på att förebygga och behandla sjukdom och annan ohälsa hos djur, se vidare bl.a. avsnitt 7.1, 7.3, 7.8, 9.1 och

	11.1.
	Den nuvarande djurskyddslagen innehåller även bestämmelser som går
	utöver ett rent förhindrande av lidande och sjukdom hos djuret. Som
	exempel kan nämnas kravet i 4 § första stycket djurskyddslagen på att
	djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det
	främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.
	Vissa aspekter av djurvälfärd kan därmed redan i dag tillgodoses ge-
	nom specifika krav på djurhållningen medan andra aspekter, som djurets
	psykiska välbefinnande, inte i nuläget kan säkerställas på motsvarande
	sätt genom tillräckligt konkreta och kontrollerbara bestämmelser riktade
	till enskilda.
	Såsom utredningen beskriver pågår dock forskning för att ta fram djur-
	baserade välfärdsparametrar, vilket på sikt kan förväntas bidra till att
	djurs välfärd kommer att kunna bedömas på ett effektivare och säkrare
	sätt. Forskningen syftar bl.a. till att utveckla positiva välfärdsindikatorer,
	dvs. biologiska markörer för positivt laddade känslotillstånd hos djur.
	Det kan därför i framtiden bli möjligt att utforma nya bestämmelser i
	lagstiftningen som kan tillgodose ytterligare aspekter av djurens välfärd.
	Regeringen anser därför sammantaget, i likhet med utredningen, att
	djurskyddslagstiftningens syfte bör sträcka sig längre än att enbart tillför-
	säkra frånvaron av negativa hälso- och känslotillstånd hos djuren. Rege-
	ringen föreslår att lagen ska syfta till att främja en god djurvälfärd. Med
	djurvälfärd avses, så som utredningen anger, att djuret mår bra såväl
	fysiskt som psykiskt. Regeringen anser, till skillnad från vissa av remiss-
	instanserna, att uttrycket djurvälfärd är tillräckligt tydligt och ser inte
	något behov av en definition i författningstexten.
	Enligt utredningens förslag ska lagen vidare syfta till att främja re-
	spekten för djur, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan
	har av dem.
	Regeringen anser också att det är önskvärt att lagstiftningen bidrar till
	att öka medvetenheten om och erkännandet av att djur är levande och
	kännande varelser med vissa behov som måste visas hänsyn samt till att
	sprida dessa värderingar till en så stor andel av befolkningen som möj-
	ligt. Regeringen anser därför att det av lagtexten bör framgå att djur-
	skyddslagen har ett sådant syfte genom att det anges att lagen syftar till
	att främja respekt för djur.
	Med respekt för djur bör förstås medvetenheten om och erkännandet av
	att djur är levande och kännande varelser med vissa behov som måste
	visas hänsyn. I detta ligger också att djur har ett egenvärde oavsett den
	nytta de har för människan. Redan det faktum att det finns en lag som
	syftar till att skydda djur mot lidande och som reglerar hur man får
	hantera djur, utgör ett tydligt bevis för att den svenska rättsordningen
	tillerkänner djur ett inneboende värde som går utöver det instrumentella
	värdet av att utgöra en ägodel eller på annat sätt vara till nytta eller nöje
	för människan. Detta framgår också, som har angetts ovan, av artikel 13 i
	EUF-fördraget. Såsom bl.a. JO påpekar kan det dock anses vara lagtek-
	niskt olämpligt att i författningstext slå fast en sådan värdering. Att djur
	ska anses ha ett egenvärde innebär under alla omständigheter inte heller i
54	sig, som vissa remissinstanser nämner, att det skulle vara förbjudet att

avliva djur eller att djur skulle likställas med människor i etiskt eller Prop. 2017/18:147 rättsligt hänseende.

Det är i sammanhanget viktigt att understryka att den föreslagna be- stämmelsen om lagens syfte är en ändamålsbestämmelse som anger den effekt som lagstiftningen är avsedd att ha. Den innebär därför inte i sig några nya skyldigheter för enskilda.

6.2	Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Lagen ska gälla djur som hålls av människan
och viltlevande försöksdjur. Vissa bestämmelser ska dock inte tilläm-
pas i fråga om viltlevande försöksdjur. Bestämmelserna om nödavliv-
ning och om omedelbart omhändertagande ska också gälla övergivna
djur av tamdjursart och förvildade djur av tamdjursart som inte ingår i
en etablerad population.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Enligt utredningens förslag ska alla bestämmelser i lagen gälla även
för viltlevande försöksdjur samt för övergivna och förvildade djur av
tamdjursarter. Utredningen föreslår också att det anges att med djur avses
alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är
däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.
Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som kommen-
terar förslaget har synpunkter på förslaget eftersom det bedöms medföra
flera gränsdragnings- och tolkningssvårigheter.
Djurskyddet Sverige och Föreningen Förvildade Katter tillstyrker i
huvudsak förslaget. Svenska Djurparksföreningen anser att förslaget
tydligt klargör att lagen gäller samtliga djur som hålls av människan,
vilket är positivt.
Djurens Rätt ställer sig positiv till att även ryggradslösa djur omfattas
av djurskyddslagen och Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanlägg-
ningar är positiv till att spindlar som hålls för sällskap och hobby om-
fattas av djurskyddslagen.
Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län och Hallands län samt
Tropikföreningen Amazonas anser att man bör överväga en tydligare
taxonomisk undre gräns för vilka djur som ska omfattas av djurskydds-
lagens bestämmelser och ifrågasätter om det t.ex. är meningen att lagen
ska omfatta insekter, larver, maskar, vattenloppor, hoppkräftor och in-
fusorier (encelliga djur). Länsstyrelsen i Hallands län pekar på att detta
kan innebära problem från kontrollsynpunkt, t.ex. används nämnda djur
inte sällan som levande föda till vissa bur- och terrariedjur. Likaså inne-
bär djur som säljs som bete en sådan problematisk kategori djur. Läns-
styrelsen i Östergötlands län anser det vara tveksamt att även ryggrads-
lösa djur som t.ex. insekter ska omfattas av djurskyddslagen samtidigt
som den nedre gränsen går vid ryggradsdjur och bläckfiskar när det
gäller försöksdjur, vilket skulle innebära att bananflugor som ska använ-
das i djurförsök kommer att omfattas av en hårdare lagstiftning än en
hund som hålls för sällskapsändamål.
Länsstyrelserna i Uppsala län, Hallands län och Dalarnas län, Sveri-
ges	lantbruksuniversitet (SLU), Tierps kommun, Djurens Rätt, Djur-	55

Prop. 2017/18:147 skyddsinspektörernas Riksförening, Föreningen Sveriges Offentliga Tro- pikanläggningar och Sveriges Herpetologiska Riksförening anser att det

	är positivt att övergivna och förvildade djur ska omfattas av djurskydds-
	lagen. Det gör även Göteborgs Katthjälp men föreningen understryker
	samtidigt att detta inte får innebära att förvildade katter avlivas utan
	sådana katter bör i stället tas om hand i TNR-M-kolonier.
	Flera remissinstanser, bl.a. Djurskyddsinspektörernas Riksförening, på-
	talar att uttrycket ”övergivna djur” orsakar vissa gränsdragningsproblem.
	Det bör enligt Länsstyrelsen i Värmlands län och SLU förtydligas om
	även bortsprungna djur är tänkta att omfattas och hur lång tid som ska ha
	förflutit innan man kan anse att djuret är övergivet. Länsstyrelsen i
	Hallands län anser att bortsprungna djur bör omfattas av lagen eftersom
	det inte borde ha någon betydelse om ägaren har låtit överge sitt djur
	eller om har djuret kommit bort.
	Ett stort antal remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Uppsala
	län, Kronobergs län och Blekinge län samt Jordbruksverket, Linköpings
	djurförsöksetiska nämnd, Naturvårdsverket, Djurens Rätt, Djurskydds-
	inspektörernas Riksförening, Göteborgs Katthjälp, Svenska Jägareför-
	bundet och Tropikföreningen Amazonas, påpekar att förslaget medför
	gränsdragningsproblem mellan djurskyddslagstiftningen och jaktlagstift-
	ningen. Bland annat framhålls att uttrycken ”hålls av människan”, ”tam-
	djursarter”, ”viltlevande djur” och ”förvildade djur” leder till sådana
	gränsdragningssvårigheter. Som exempel nämns förrymda tamdjur som
	genom åren etablerat sig i det vilda, t.ex. kanin. Naturvårdsverket efter-
	lyser ett klargörande av hur man ska hantera hybrider mellan vilda och
	tama arter, t.ex. vildsvin/tamsvin och mufflonfår/tamfår.
	Jordbruksverket bedömer att med utredningens resonemang kommer
	vilda djur som fångas i fångstredskap att omfattas av djurskyddslagen, då
	människan håller dem i fångenskap. Avlivning av sådana djur skulle i så
	fall ske i enlighet med djurskyddslagstiftningen. Länsstyrelserna i Kro-
	nobergs län och Blekinge län anser också att djur som hålls i fångenskap,
	inklusive vilda djur som fångas in genom fångstanordningar, bör om-
	fattas av djurskyddslagen men påtalar samtidigt att detta kan leda till
	gränsdragningsproblem om det inte på ett tydligt sätt framgår av lagen
	vilka djurarter som omfattas. Naturvårdsverket nämner särskilt infångan-
	det av vilda försöksdjur. Fångst av vilt är jakt enligt 2 § jaktlagen och
	regleras vidare i jaktlagstiftningen. Svenska Jägareförbundet anser att
	vilt som har fångats i enlighet med jaktlagstiftningens bestämmelser om
	jakt med fångstredskap endast bör regleras i jaktlagstiftningen (liksom i
	dag), vilket bör tydliggöras. Förbundet föreslår att Naturvårdsverket får
	rätt att föreskriva vilka jaktmedel som får användas vid avlivning av vilt
	fångade i fångstredskap, eftersom det saknas klara regler om det.
	Försvarsmakten menar att i de fall vilda djur blir föremål för ett ingri-
	pande från människans sida ska åtgärden ifråga alltid regleras i djur-
	skyddslagstiftningen, t.ex. bör infångning, märkning och avlivning av
	vilda djur omfattas av djurskyddslagen. Myndigheten anser att det är en
	svaghet att samma åtgärd mot t.ex. en katt, en hjort eller en fisk, bedöms
	utifrån olika lagstiftningar och av olika myndigheter.
	Jordbruksverket påtalar att inte heller dagens gränssnitt mellan djur-
	skyddslagen och jaktlagstiftningen är helt klart och att detta bör utredas
56	ytterligare. Naturvårdsverket anser att om hjortar anses falla inom djur-

skyddslagens tillämpningsområde så är det en förändring i förhållande till dagens lagstiftning och då krävs förändringar både i utredningens förslag och i den nu gällande jaktlagstiftningen. Svenska Jägareförbundet påtalar att vilda djur i vilthägn inte ägs av någon, varför ett ansvar enligt djurskyddslagstiftningen inte kan uppkomma. I annat fall skulle för- rymda hjortar ur ett hägn inte kunna jagas medan vilda hjortar kan jagas i enlighet med jaktlagstiftningen. Det är i praktiken omöjligt att skilja mellan förrymda djur och vilda djur.

Djurens Rätt efterlyser ett förtydligande av vad utredningen avser med förvaltningsåtgärder (vilka enligt utredningens förslag ska falla utanför djurskyddslagens tillämpningsområde). Organisationen anser att t.ex. provfiske, förflyttning av vargar och märkning av djur bör omfattas av djurskyddslagen och definieras som djurförsök. Även Göteborgs Katt- hjälp anser att förvaltningsåtgärder som innebär att vilda djur hålls i fångenskap ska omfattas av djurskyddslagen. SLU anser att vilda djur som i förvaltningsåtgärder utsätts för samma behandling som i djurförsök ska inlemmas i djurförsökstolkningen.

Djurens Rätt anser att även vilda djurs välfärd ska omfattas av djur- skyddslagen. Halmstads kommun förespråkar att alla frågor som rör djurhållning, även störningar av människors hälsa och miljö, regleras i samma lag, förslagsvis djurskyddslagen samt att länsstyrelserna ska vara kontrollmyndighet för även sådana störningar. Detta skulle ge en helhets- syn på alla aspekter av djurhållning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en bättre samordning med andra regelverk skulle underlätta och effektivisera för verksamhetsutövare och kontrollmyndigheter, t.ex. när det gäller vilthägn och djurparker.

Riksdagens ombudsmän påtalar att det tydligt bör anges vilka be- stämmelser i djurskyddslagen som ska gälla för övergivna och förvildade djur av tamdjursarter.

Uppsala universitet stöder förslaget att det anges att med djur avses alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län samt Jordbruks- verket anser att det behöver utredas vidare och tydliggöras om ”födsel” och ”kläckning” endast syftar på naturlig födsel och kläckning eller om det även omfattar t.ex. kejsarsnitt.

Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Örebro län, Jordbruks- verket, SLU, Vetenskapsrådet, Djurskyddet Sverige och Sveriges Veteri- närförbund, menar att man bör överväga att inkludera även andra foster än däggdjursfoster, t.ex. fågelfoster och reptilfoster, före kläckningen i definitionen av vilka djur som omfattas av lagen, med hänvisning till t.ex. att forskning har visat att även foster i senare delen av dräktigheten känner smärta. Kemikalieinspektionen noterar att förslaget är längre gå- ende än försöksdjursdirektivet då det omfattar alla stadier efter födsel eller kläckning, vilket innebär att t.ex. fiskar omfattas av utredningens förslag eftersom direktivet utgår från ”yngel som själva intar föda” vilket är ett stadium som inträffar senare än kläckningen.

Djurens Rätt anser att lagen ska omfatta fosterstadier hos även andra djur än däggdjur och även inom andra områden än djurförsök samt hän- visar till formuleringar i EU:s försöksdjursdirektiv.

Prop. 2017/18:147

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande lag

Den nuvarande djurskyddslagen avser vård och behandling av husdjur och försöksdjur (1 §). Den avser även andra djur om de hålls i fången- skap. I förarbetena till lagen konstaterades att den, liksom 1944 års djur- skyddslag, endast gäller för djur som människan på något sätt har i sin vård och att lagen inte är tillämplig på vilda, fritt levande djur. Det för- tydligades dock att husdjur omfattas av lagen även om de inte hålls i fångenskap. Ordet husdjur ansågs innefatta sådana djur som ständigt lever under människans vård och av människan används för bestämda ändamål, så som sällskapsdjur eller produktionsdjur. Det överlämnades till rättstillämpningen att avgöra när kravet på fångenskap är uppfyllt (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 49–50).

Vid tillämpningen av djurskyddslagen har det ifrågasatts om djur som har placerats i hägn, t.ex. hjortar och älgar, kan anses hållna i fången- skap. I rättsfallet R 1977:110, som rörde älgar i hägn, ansåg Regerings- rätten med hänsyn till det inhägnade områdets storlek, ställd i relation till älgars behov av skogsmark, att älgarna hölls i fångenskap.

Djur som hålls av människan

Regeringen anser, liksom utredningen, att det bör klargöras vilka djur som omfattas av bestämmelserna i den nya djurskyddslagen. Lagen bör som utredningen anger omfatta alla djur som avsiktligt hålls av männi- skan oavsett art. Ett stort antal remissinstanser påpekar att förslaget inne- bär gränsdragningsproblem mellan djurskyddslagstiftningen och jaktlag- stiftningen, bl.a. genom användningen av uttrycket ”hålls av människan”. Jordbruksverket har t.ex. gjort bedömningen att med utredningens reso- nemang så kommer vilda djur som fångas i fångstredskap att omfattas av djurskyddslagen, eftersom människan då håller dem i fångenskap. Avliv- ning av sådana djur skulle i så fall ske i enlighet med djurskyddslagstift- ningen. Försvarsmakten menar att i de fall vilda djur blir föremål för ett ingripande från människans sida ska åtgärden ifråga alltid regleras i djur- skyddslagstiftningen, t.ex. bör infångning, märkning och avlivning av vilda djur omfattas av djurskyddslagen. Djurens Rätt anser att även vilda djurs välfärd ska omfattas av djurskyddslagen.

Att ett djur hålls av människan bör enligt regeringen normalt förstås som att djuret är i en eller flera människors besittning genom att djurets rörelsefrihet på något sätt fysiskt begränsas. Vissa former av djurhållning bedrivs dock på ett annat sätt och kan innebära att djuren ibland eller alltid går lösa utomhus men regelbundet får viss tillsyn och omsorg av människor. Detta gäller t.ex. katter och renar. Sådana djur bör ändå anses vara hållna av människan.

Svenska Jägareförbundet menar att vilda djur i vilthägn inte ägs av någon och att ett ansvar enligt djurskyddslagstiftningen inte kan upp- komma för dessa djur. Frågan om äganderätt till djur regleras inte i djur- skyddslagstiftningen. Detta innebär dock inte, enligt regeringens uppfatt- ning, att det är uteslutet att ett ansvar för djuren ändå kan uppstå enligt djurskyddslagen. Huruvida djur som har placerats i hägn, t.ex. hjortar och älgar, ska anses hållna av människan bör, på samma sätt som tidi- gare, slutligt överlämnas till rättspraxis att avgöra. Liksom i det ovan

angivna rättsfallet R 1977:110 bör vid denna bedömning bl.a. beaktas hur stort hägnet är i förhållande till djurets behov av rörelse och tillgången till föda. Om området är så stort att förhållandena för djuren i huvudsak blir likvärdiga med ett icke-inhägnat område bör djuren inte anses hållna. Om hägnet är mindre bör djuren anses hållna. Den som placerat ut djuren eller stängslet måste då också vara ansvarig för att djurskyddslagens bestämmelser följs beträffande djuren (se vidare avsnitt 6.8). I samman- hanget kan även nämnas att utfodring av viltlevande djur också kan ske som en del av viltvården enligt 4 § jaktlagen (1987:259). En sådan utfod- ring medför inte i sig att djuren anses hållna av den som lägger ut foder eller att djuren därigenom skulle omfattas av djurskyddslagens tillämp- ningsområde.

Fiskar som hålls i dammar, kassar, tråg eller motsvarande avgränsat område i en fiskodling bör, liksom tidigare, anses hållna och omfattas av djurskyddslagen. Detsamma bör gälla om fisk eller andra vattenlevande djur i andra fall placeras i avgränsade vattenområden där deras utrymme och miljö i övrigt inskränks på ett liknande sätt som vid fiskodling och där djuren fortsättningsvis är beroende av människan för att överleva. Om fisk eller andra vattenlevande djur däremot placeras ut i större vattenområden där utrymmet och miljön i allt väsentligt är densamma som för viltlevande djur bör de inte anses hållna. Det kan dock finnas skäl att se över vilka djurskyddshänsyn som bör tas i samband med sådan utsättning för att tillförsäkra goda levnadsvillkor för de berörda djuren. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 7.10.

Som har beskrivits i avsnitt 4.4.5 förekommer det att övergivna och förvildade katter tas om hand av enskilda i enlighet med olika varianter av den så kallade TNR-metoden. Med TNR-metoden avses att djuren fångas in, steriliseras eller kastreras och sedan släpps ut igen. Ibland vidtas ytterligare åtgärder beträffande de katter som släpps ut, t.ex. att de får mat, kojor att söka skydd i och ges kontinuerlig tillsyn och vid behov vård och behandling.

Det kan ifrågasättas om katter i ett TNR-projekt kan anses som hållna enligt djurskyddslagen eftersom syftet med åtgärderna och hanteringen av katterna skiljer sig från vad som normalt avses med djurhållning. Regeringen anser dock att djur som fångas in och överlämnas till djur- hälsopersonal för att genomgå operativa ingrepp, t.ex. kastreras eller steriliseras eller ges vård och behandling i övrigt, måste anses som hållna. Den som fångar in katten blir då också ansvarig för att se till att också djurskyddslagens övriga regler, t.ex. lagens krav på tillräcklig tillsyn samt tillgång till foder och vatten, fortsättningsvis följs även om katten på nytt släpps ut (se även avsnitt 6.8).

Det har, som framgår av avsnitt 4.4.5, ifrågasatts om TNR-metoden är djurskyddsmässigt acceptabel. Det kan också uppstå andra problem om ett stort antal katter hålls på samma plats, t.ex. sanitära olägenheter eller negativa effekter för vilda djur. Att acceptera eller uppmuntra TNR- metoden kan eventuellt medföra en risk för att människor betraktar denna hantering av djur som ett bra sätt att hålla katter och andra tamdjur på. En sådan utveckling vore olycklig och går i en motsatt riktning mot vad regeringen normalt sett menar är en ansvarsfull djurhållning. Samtidigt finns det ett stort antal övergivna och förvildade katter i vårt land. Det är i praktiken mycket svårt att hitta nya hem till alla dessa katter. Djurhåll-

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 ning enligt TNR-metoden kan se olika ut i praktiken och det har heller inte gjorts några vetenskapliga studier på TNR-hållning i Sverige som

	ger underlag för att närmare bedöma hur metoden i dess olika varianter
	fungerar här. Att då direkt och generellt förbjuda att TNR-metoden an-
	vänds för att ta hand om övergivna och förvildade katter, vore att angripa
	problemet från fel ände.
	I stället bör länsstyrelsen kontrollera djurhållning som bedrivs enligt
	TNR-metoden och i varje enskilt fall bedöma om djurskydds-
	lagstiftningen uppfylls och att en djurskyddsmässigt acceptabel nivå
	upprätthålls. I annat fall måste länsstyrelsen besluta om nödvändiga åt-
	gärder för att komma tillrätta med bristerna. I vissa fall kan det bli nöd-
	vändigt att i stället omhänderta katterna. Regeringen avser också att fort-
	satt följa utvecklingen och löpande överväga om det finns behov av änd-
	ringar i lagstiftningen.
	Ett djur som har rymt eller på annat sätt oavsiktligt kommit ur männi-
	skans besittning bör som huvudregel också anses som hållet och därmed
	omfattas av djurskyddslagen (se vidare nedan). I övrigt bör det dock inte
	anses att djur hålls av en person som endast tillfälligt lägger ut mat eller
	vatten till djur eller hanterar ett djur på annat sätt utan att djurets rörelse-
	frihet varaktigt begränsas, t.ex. när djur vid jakt fångas i en fälla för att
	sedan omedelbart avlivas när fällan vittjas eller när någon en kortare
	stund håller fast ett vilt djur och sedan släpper djuret igen. Sådan kort-
	varig kontakt mellan vilda djur och människor bör falla utanför djur-
	skyddslagens tillämpningsområde och det behov av djurskydd som kan
	finnas i sådana situationer får tillgodoses genom annan lagstiftning, t.ex.
	genom brottsbalkens bestämmelse om djurplågeri, jaktlagstiftningen,
	fiskelagstiftningen och miljölagstiftningen.
	Det bör särskilt uppmärksammas att djurskydd för vilt, dvs. vilda
	däggdjur och fåglar, i viss utsträckning regleras i jaktlagen. Viltet är
	fredat och får jagas, dvs. fångas, dödas eller i sådant syfte sökas efter,
	spåras eller förföljas, endast om detta följer av lagen eller av föreskrifter
	meddelade med stöd av lagen, se 3 §. I lagens 5 § finns en skyldighet för
	var och en att visa vilt hänsyn och ett förbud mot att ofreda eller på annat
	sätt förfölja vilt annat än vid jakt. I 27 § anges att jakten ska bedrivas så
	att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Lagen och de föreskrifter som
	har meddelats med stöd av lagen begränsar också de jaktmetoder som ska
	vara tillåtna. På motsvarande sätt regleras omfattningen och formerna för
	fiske i fiskelagen (1993:787). Enligt 8 kap. miljöbalken får också före-
	skrifter meddelas enligt vilka olika åtgärder beträffande vilda djur för-
	bjuds av artskyddsskäl. Sådana bestämmelser finns också i artskyddsför-
	ordningen (2007:845).
	För vilda djur gäller således det som följer av miljölagstiftningen och
	jaktlagstiftningen om natur- och viltvård, vilket ska ge vilda djur så goda
	förutsättningar som möjligt att leva i naturen.
	Halmstads kommun föreslår att alla frågor som rör djurhållning, även
	störningar av människors hälsa och miljö, regleras i samma lag, för-
	slagsvis djurskyddslagen, för att ge en helhetssyn på alla aspekter av
	djurhållning. Även Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en
	bättre samordning med andra regelverk skulle underlätta och effektivi-
	sera för verksamhetsutövare och kontrollmyndigheter. Regeringen vill i
60	detta sammanhang påpeka att syftet med djurskyddslagen ska vara att

säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd. Andra Prop. 2017/18:147 skyddsintressen vid djurhållning, såsom smittskydd utan direkt koppling

till det individuella djurets välmående, sanitära olägenheter för männi- skor eller ordningsfrågor måste även fortsättningsvis hanteras i sådan lagstiftning som har till syfte att ta till vara dessa skyddsintressen. Om alla skyddsintressen som sammanhänger med djurhållning skulle hante- ras i en och samma lag skulle stora ändringar krävas både i förslaget till djurskyddslag och i annan lagstiftning. Detta bedöms inte vara lämpligt.

Vilka djurkategorier bör lagen omfatta?

Ett antal remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län och Hallands län, anser att det bör övervägas om en s.k. taxonomisk undre gräns för vilka djur som ska omfattas av djurskydds- lagens bestämmelser ska införas. Med detta avses att det ska tydliggöras att lagen endast omfattar vissa djurklasser. Remissinstanserna anför att det kan ifrågasättas om djurskyddslagen ska omfatta t.ex. insekter, larver, maskar, vattenloppor, hoppkräftor och infusorier (encelliga djur). Läns- styrelsen i Hallands län pekar på att detta kan innebära problem från kontrollsynpunkt, t.ex. används nämnda djur inte sällan som levande föda till vissa bur- och terrariedjur.

Vid tillkomsten av den nuvarande djurskyddslagen ansågs inte att det fanns anledning att uttryckligen begränsa lagen till vissa högre stående djur eftersom det låg i sakens natur att lagens bestämmelser i allmänhet bara kunde tillämpas på högre stående djur (se prop. 1987/88:93 s. 49). Regeringen anser inte heller att det i nuläget bör införas en taxonomisk undre gräns som uttryckligen utesluter vissa arter från djurskyddslagens tillämpningsområde. Liksom tidigare bör dock lagens bestämmelser inte tillämpas på alla kategorier av djur. Djurskyddslagens grundläggande syfte är fortfarande, som har angetts i avsnitt 6.1, att förebygga och för- hindra att djur utsätts för lidande. Det är naturligt att kunskapen om djurs förmåga att känna smärta och uppleva lidande får vara vägledande för i vilken grad olika bestämmelser i lagen är tillämpliga. Genom den forsk- ning som bedrivs ökar kontinuerligt kunskapen om olika djurarter. Nya vetenskapliga rön och förändringar av den faktiska djurhållningen kan medföra att det uppstår ett behov av mer detaljerade bestämmelser om hållande och hantering av vissa djur som i dag inte regleras särskilt. Vad gäller djurförsök med olika kategorier av djur, se vidare avsnitt 6.3, 9.2 och 12.2. Ytterligare bedömningar när det gäller bestämmelsers tillämp- lighet på olika kategorier av djur finns i avsnitt 7.14 och 9.3.

Viltlevande försöksdjur

Utredningen föreslår att lagen, liksom i dag, ska omfatta alla försöksdjur, dvs. även de viltlevande djur som används eller är avsedda att användas i djurförsök. Regeringen anser dock att det bör klargöras att vissa be- stämmelser, t.ex. kraven på tillräcklig tillsyn och foder och vatten, inte ska tillämpas i fråga om viltlevande försöksdjur. Med ”viltlevande” avser regeringen djur som inte hålls av människan, oavsett art.

Prop. 2017/18:147

Övergivna och förvildade djur av tamdjursarter

Förutom djur som hålls av människan och viltlevande försöksdjur ska enligt utredningens förslag även övergivna och förvildade djur av tam- djursarter omfattas av lagen. Med tamdjursarter avses djur som av tradit- ion hålls av människan och som inte naturligt lever vilt i den svenska naturen. Som angetts ovan omfattas redan i dag husdjur, dvs. djurarter som ständigt lever under människans vård och som av människan an- vänds för bestämda ändamål, av djurskyddslagen oavsett om de hålls i fångenskap eller inte.

Som har beskrivits i avsnitt 4.4 kan övergivna och förvildade tamdjur innebära problem bl.a. från djurskyddssynpunkt. Problemen avser i nu- läget främst katter. Det händer att djur av andra arter överges men det rör sig då om ett begränsat antal djur.

Tamdjurens liv i det vilda är ett resultat av åtgärder vidtagna av männi- skor. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att människan även i fortsättningen bör ha ett ansvar för dem. Även ett stort antal av remissinstanserna är i princip positiva till att övergivna och förvildade tamdjur omfattas av djurskyddslagens bestämmelser. Det bör alltså även fortsättningsvis finnas möjlighet att vidta åtgärder enligt djurskyddslagen beträffande dessa djur. Regeringen föreslår att detta nu tydliggörs i lagen.

Flera remissinstanser påpekar dock att uttrycket övergivna djur är oklart och anser även att det bör förtydligas att bortsprungna djur om- fattas av lagen. Enligt regeringens mening måste med övergivna djur förstås djur som avsiktligt och permanent har lämnats utan tillsyn av den person som senast har hållit dem. Däremot bör, som tidigare anförts, bortsprungna djur inte anses som övergivna eftersom dessa djur inte avsiktligen har lämnats utan tillsyn. Ett bortsprunget djur bör enligt rege- ringens uppfattning som huvudregel anses vara hållet och bör därmed omfattas av djurskyddslagens bestämmelser. Inte heller djur som släpps lösa av någon annan än djurhållaren bör anses som övergivna. När ett sådant djur påträffas bör i första hand djuret återlämnas till den person som äger eller håller djuret. Om ägaren inte är känd för den som hittar djuret ska djuret i stället enligt 1 och 2 §§ lagen (1938:121) om hittegods anmälas till, överlämnas till eller omhändertas av Polismyndigheten. Beträffande s.k. hemdjur (lantbrukets djur) ska i stället, enligt 8 § hitte- godslagen, 52–57 §§ lagen (1933:269) om ägofred tillämpas (se vidare avsnitt 14.5 och 14.6 om omhändertagande av djur).

Med förvildade djur av tamdjursarter avses i detta sammanhang främst avkommor till övergivna och bortsprungna djur. Även individer som ursprungligen har rymt och där det inte längre är möjligt att koppla djuret till en tidigare djurhållare, bör anses vara förvildade.

När ett djur påträffas är det givetvis ofta svårt att avgöra om djuret är bortsprunget, övergivet eller förvildat. För att inte den som oavsiktligt blivit av med ett djur ska bli betagen sin rätt bör dock utgångpunkten vara att ett upphittat djur ska betraktas som bortsprunget om inte annat framgår av omständigheterna.

Riksdagens ombudsmän påtalar att det tydligt bör anges vilka be- stämmelser i djurskyddslagen som ska gälla för övergivna och förvildade djur av tamdjursarter. Regeringen kan konstatera att flertalet bestämmel- ser i djurskyddslagen av naturliga skäl inte kan tillämpas på djur som inte

hålls av människan. Det huvudsakliga skälet till att inkludera övergivna och förvildade djur av tamdjursart i djurskyddslagens tillämpnings- område är att kunna åtgärda djurskyddsproblem som uppkommit på grund av att djuret är av en sådan art som inte normalt lever vilt. För att uppnå detta syfte får det anses tillräckligt att bestämmelserna om omedelbart omhändertagande och nödavlivning kan tillämpas på dessa djur. När ett djurskyddsproblem uppmärksammas hos ett övergivet eller förvildat djur av tamdjursart ska djuret omhändertas, om det inte är så sjukt eller skadat att det omedelbart måste avlivas. När djuret omhänder- tas hålls det därefter av människan och då gäller även övriga bestämmel- ser i djurskyddslagen för djuret. Se även avsnitt 14.9 som behandlar vad som ska ske med djur efter ett omhändertagande.

Ett antal remissinstanser har också pekat på gränsdragningsproblem när det gäller att avgöra vilka arter som ska ses som tamdjursarter. Som exempel nämns förrymda tamdjur som genom åren etablerat sig som vilda djurarter, t.ex. kanin och hybrider mellan vilda och tama arter, t.ex. vildsvin/tamsvin och mufflonfår/tamfår.

Med uttrycket djur av tamdjursart bör, som tidigare angetts, avses djur av arter som inte naturligt lever vilt i den svenska naturen. I denna grupp ingår både exotiska djurarter och djurarter som traditionellt har hållits av människan i Sverige, t.ex. lantbrukets djur och sällskapsdjur som hund och katt. Regeringen kan dock, i likhet med remissinstanserna, konstatera att det finns vissa arter och hybrider mellan arter där det inte enkelt kan avgöras om djuret i fråga ska anses vara av tamdjursart. Vissa arter som inte tillhör den svenska faunan kan ändå ha goda möjligheter att överleva i den svenska naturen och kan i vart fall över tid anpassa sig till ett liv i det vilda och etablera livskraftiga populationer. Så har fallet varit exem- pelvis med vissa minkar. Djur i sådana etablerade populationer, som inte drabbas av några djurskyddsproblem på grund av sin art och som i djur- skyddshänseende närmast blir att jämställa med vilda arter, bör inte om- fattas av lagen. Detta bör tydliggöras i bestämmelsen. Även om en indi- vid i en sådan population skadas eller blir sjuk bör det därmed, i likhet med vad som gäller för viltlevande djur i övrigt, inte finnas någon skyl- dighet för samhället att ingripa med stöd av djurskyddslagen. Individer eller grupper av samma art som inte har genomgått denna anpassning bör däremot omfattas av djurskyddslagen. Beträffande dessa förvildade djur av tamdjursarter bör en bedömning göras om djuret är utsatt för eller riskerar att utsättas för lidande. För de flesta arter, bl.a. katter, bör man utgå från att djuret lider när det inte hålls av människan. Det finns, enligt regeringens bedömning, inte heller några populationer av katter som kan anses vara etablerade och som bör undantas från djurskyddslagens til- lämpningsområde. Se vidare avsnitt 14.6 (om omedelbart omhänderta- gande).

Att djurskyddslagen är tillämplig på övergivna och förvildade djur av tamdjursarter i vissa fall ska inte utesluta att åtgärder kan vidtas be- träffande dessa djur enligt annan lagstiftning för att åtgärda andra pro- blem som inte är kopplade till djurens välbefinnande. Viltlevande tam- djur kan t.ex. vara till skada för beståndet av vilda djurarter och behöva jagas enligt jaktlagstiftningen som en del av viltvården. Likaså kan de utgöra en sanitär olägenhet eller ett ordningsproblem, med följd att ingri- panden enligt miljö- och hälsolagstiftningen eller ordningslagen kan

Prop. 2017/18:147

komma ifråga. Enligt 8 kap. miljöbalken får också föreskrifter meddelas av artskyddsskäl för olika åtgärder beträffande skydd för djur- och växtarter. Sådana bestämmelser finns i artskyddsförordningen. Se vidare avsnittet 14.6.

Avgränsningen mellan djurförsök och förvaltningsåtgärder enligt jakt- och fiskelagstiftningen

Utredningen anser att djurskyddslagen ska ges en så tydlig avgränsning som möjligt och att vilda djur som ska hanteras i förvaltningsåtgärder inte ska omfattas av lagen om inte hanteringen medför att djuren hålls eller används i djurförsök.

Djurens Rätt efterlyser ett förtydligande av vad utredningen avser med förvaltningsåtgärder (vilka enligt utredningens förslag ska falla utanför djurskyddslagens tillämpningsområde). Organisationen anser att t.ex. provfiske, förflyttning av vargar och märkning av djur bör omfattas av djurskyddslagen och definieras som djurförsök. Även Göteborgs Katt- hjälp anser att förvaltningsåtgärder som innebär att vilda djur hålls i fångenskap ska omfattas av djurskyddslagen. SLU anser att vilda djur som är föremål för s.k. förvaltningsåtgärder som innebär samma behand- ling som ett djurförsök ska betraktas som försöksdjur och att verksam- heten ska genomgå en djurförsöksetisk prövning.

Regeringen bedömer att avgränsningen mellan djurförsök enligt djur- skyddslagen och förvaltningsåtgärder beträffande vilda djur som vidtas med stöd av annan lagstiftning behöver ses över och avser därför att utreda frågan.

Skydd för djur före födsel eller kläckning

Enligt utredningens förslag ska det anges i lagen att med djur avses alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är dägg- djur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Enligt artikel 1.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskap- liga ändamål (försöksdjursdirektivet) omfattar direktivet levande rygg- radsdjur, inklusive yngel, som själva intar föda och däggdjursfoster fr.o.m. den sista tredjedelen av deras normala utveckling. Försöksdjurs- direktivet ska enligt artikel 1.4 också tillämpas på ryggradsdjur som används i försök och som befinner sig i ett tidigare utvecklingsstadium om djuret tillåts leva efter det stadiet och till följd av försöket sannolikt kommer att uppleva smärta, lidande, ångest eller få bestående men.

I samband med genomförandet av försöksdjursdirektivet i svensk rätt konstaterades det att definitionerna av försöksdjur och djurförsök i 1 b och 1 c §§ djurskyddslagen inte innebär några inskränkningar avseende djurslag eller utvecklingsnivå. Däremot angavs i 40, 41 och 53 §§ djur- skyddsförordningen att kraven på tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen, etiskt godkännande enligt 21 § djurskyddslagen och kraven på bedövning endast gäller för vissa uppräknade djurklasser. När det gäller tidiga ut- vecklingsstadier var dock det nationella regelverket oklart. Bedömningen gjordes att nationella bestämmelser borde antas för att genomföra för- söksdjursdirektivet i denna del och att detta lämpligen skulle ske genom anpassningar i djurskyddsförordningen med stöd av bemyndigandet i

22 § djurskyddslagen (se Ds 2011:12 s. 39–40). I 40 § andra stycket och Prop. 2017/18:147 41 § andra stycket djurskyddsförordningen bemyndigas numera

Jordbruksverket att meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar tillstånd och etiskt godkännande ska krävas för användning av däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar i tidiga ut- vecklingsstadier. Jordbruksverket har meddelat föreskrifter (se Statens jordbruksverks föreskrifter SJVFS 2012:26 och allmänna råd om för- söksdjur, 2 kap. 5 §) om att krav på verksamhetstillstånd och god- kännande från regional djurförsöksetisk nämnd ska gälla försök med däggdjursfoster eller fågelfoster fr.o.m. sista tredjedelen av deras nor- mala utveckling och yngel som själva intar föda. Krav på tillstånd gäller även alla tidigare utvecklingsstadier av ryggradsdjur och bläckfisk om de riskerar att orsakas lidande i ett senare skede.

Sverige har därmed valt att behålla en mer omfattande definition av försöksdjur än försöksdjursdirektivet, vilket enligt artikel 2 i försöks- djurdirektivet är tillåtet. Sverige har underrättat kommissionen om dessa regler.

Regeringen anser att den befintliga regleringen beträffande försöksdjur bör föras över till den nu föreslagna djurskyddslagen. Med hänsyn till detta bör den föreslagna begränsningen i lagens tillämpningsområde beträffande tidiga utvecklingsstadier hos försöksdjur inte införas.

Beträffande övriga djur finns i nuvarande lag inte heller någon be- gränsning beträffande tidiga utvecklingsstadier. Bestämmelserna i djur- skyddslagen är dock i de flesta fall möjliga att tillämpa på djur endast efter födsel eller kläckning. Regeringen ser dock inte något behov av att uttryckligen utesluta ofödda djur eller djur före kläckning från lagens tillämpningsområde.

6.3	Definitionen av försöksdjur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om vad som avses
med försöksdjur överförs till den nya lagen. Enligt bestämmelsen av-
ses med försöksdjur djur som används eller är avsedda att användas i
djurförsök samt djur som har använts eller har varit avsedda att an-
vändas i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat
förvaringsutrymme för försöksdjur.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Utredningen föreslår att endast ryggradsdjur och bläckfiskar om-
fattas av benämningen försöksdjur. Dessutom föreslås att även djur som
avlivas enbart i syfte att deras organ ska användas vid djurförsök eller
har varit avsedda att användas på detta sätt ska omfattas.
Remissinstanserna: De remissinstanser som lämnar synpunkter på
förslaget till definition av försöksdjur stöder detta i huvudsak.
Karolinska Institutet, Lunds och Göteborgs universitet och Sveriges
lantbruksuniversitet anser att det av lagen även ska framgå att definition-
en av försöksdjur omfattar yngel som själva intar föda och däggdjurs-
foster fr.o.m. sista tredjedelen av deras normala utveckling.
Totalförsvarets forskningsinstitut påpekar att det är oklart om definit-
ionen av försöksdjur omfattar s.k. sidofångst av fisk. Statens veterinär-		65

Prop. 2017/18:147 medicinska anstalt anser att definitionen även ska omfatta högre stående

	kräftdjur.
	Skälen för regeringens förslag: I 1 b § djurskyddslagen föreskrivs att
	med försöksdjur avses djur som används eller är avsedda att användas i
	djurförsök samt djur som har använts eller har varit avsedda att användas
	i djurförsök och som förvaras på en anläggning eller i ett annat för-
	varingsutrymme för försöksdjur. Bestämmelsen fick sin nuvarande ly-
	delse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2013 och som
	syftade till att genomföra försöksdjursdirektivet. Skälen för ändringarna i
	definitionen av försöksdjur redovisades i propositionen Skydd av djur
	som används för vetenskapliga ändamål (prop. 2011/12:138, s. 28–30).
	Utredningen föreslår att uttrycket försöksdjur begränsas till ryggrads-
	djur och bläckfiskar och hänvisar till att försöksdjursdirektivet enligt
	artikel 1.3 ska tillämpas på dessa kategorier av djur. Såsom har angetts i
	avsnitt 6.2 har dock tidigare bedömningen gjorts att artikel 1.3 i direkti-
	vet i stället bör genomföras genom anpassningar i djurskydds-
	förordningen (Ds 2011:12, s. 39–40). Bestämmelserna i 40, 41 och 53 §§
	djurskyddsförordningen innebär att kraven på tillstånd enligt 19 a § djur-
	skyddslagen, etiskt godkännande enligt 21§ djurskyddslagen och kraven
	på bedövning enbart gäller för de i bestämmelserna uppräknade djur-
	klasserna. Den grundläggande bestämmelsen om djurförsök i 19 § djur-
	skyddslagen omfattar dock samtliga djur som används i djurförsök oav-
	sett djurklass. Bestämmelsen anger att djurförsök endast får äga rum
	under förutsättning att det syfte som avses med verksamheten inte kan
	uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av
	djur, att så få djur som möjligt används och att verksamheten utformas så
	att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt
	(vilket motsvarar den s.k. 3R-principen, efter engelskans replace, reduce
	och refine). Regeringen bedömer att detta grundläggande skydd även
	fortsättningsvis ska gälla samtliga djurslag som används i djurförsök och
	att benämningen försöksdjur därför inte bör begränsas till vissa djur-
	klasser. En lämplig ordning är därför att, såsom i dag, regeringen i för-
	ordning föreskriver om vilka djurklasser som ska omfattas av kraven på
	verksamhetstillstånd, etiskt godkännande och bedövning. Det bör också
	på förordningsnivå förtydligas att kravet på godkännande av anläggning-
	ar för försöksdjur som i dag föreskrivs i 55 § djurskyddsförordningen
	endast avser sådan verksamhet som kräver tillstånd och därmed inte
	sådana anläggningar där enbart andra kategorier av försöksdjur hanteras.
	En annan omständighet som talar för att detta är en lämplig ordning är
	att ökad kunskap om sådana djurklasser som i dagsläget inte omfattas av
	kraven på verksamhetstillstånd, etiskt godkännande och bedövning kan
	leda till att det är motiverat att låta dem omfattas av sådana krav. Djur-
	skyddslagens bestämmelser om djurförsök syftar ytterst till att skydda
	försöksdjur från onödigt lidande. Det är naturligt att de djur för vilka det
	inte råder några tvivel om att de kan uppleva lidande omfattas av ett
	starkare skydd än djur som saknar en sådan förmåga eller när förmågan
	inte är känd. Detta är bakgrunden till att djurklasserna däggdjur, fåglar,
	kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar omfattas av kra-
	ven på verksamhetstillstånd och etiskt godkännande. Den vetenskapliga
	kunskap som ligger till grund för bedömningen om djurs förmåga att
66	uppleva lidande utvecklas ständigt varför bedömningar avseende en viss

djurarts förmåga att uppleva lidande, vilket i så fall skulle motivera ett Prop. 2017/18:147 starkare skydd, kan ändras med tiden. Genomförandet av försöksdjurs-

direktivet i svensk lagstiftning innebar t.ex. att bläckfiskar inkluderades bland de djurklasser för vilka de kraven ställs (se även prop. 2004/05:177, Etisk prövning av djurförsök m.m., s.15 f.). En mängd olika djurslag används i forskningssyfte utöver de som traditionellt ses som försöksdjur och för vilka det som ovan nämnts bl.a. krävs verksam- hetstillstånd och etiskt godkännande. Djur såsom maneter, hydror, koralldjur, maskar, insekter, spindlar, kräftdjur, sjöstjärnor m.m. används inom många olika forskningsområden.

Utredningen föreslår också att benämningen försöksdjur även ska om- fatta djur som avlivas enbart i syfte att deras organ ska användas för något av de ändamål som anges i bestämmelsen om djurförsök. Förslaget om att tydliggöra att djur som avlivas enbart för detta syfte ska omfattas av definitionen av försöksdjur är en konsekvens av att utredningen även föreslår att definition av djurförsök ska anpassas till den som gäller enligt försöksdjursdirektivet. Enligt direktivet är avlivning av djur enbart i syfte att deras organ ska användas för ett vetenskapligt ändamål inte definierat som ett försök men de djur som avlivas för sådant ändamål omfattas av direktivets bestämmelser, dvs. ska i den svenska lagstiftningen definieras som försöksdjur. Regeringen bedömde dock i propositionen Ändringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41, s. 20 f.) att den svenska definitionen av djurförsök, som också innefattar avlivning av djur i syfte att använda deras organ i vetenskapligt syfte, ska bibehållas (se också avsnitt 6.4). Detta innebär att det inte finns något behov av att ändra definitionen av försöksdjur i enlighet med utredningens förslag.

Lagrådet förordar att rubriken ”Definitioner” bör användas och hänvi- sar till att ”uttryck” normalt avser flera ord som tillsammans får viss betydelse och inte enskilda ord. Regeringen anser dock att rubriken ”Ord och uttryck i lagen” bör användas i stället.

6.4Definitionen av djurförsök

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om vad som avses med djurförsök överförs till den nya lagen. Enligt bestämmelsen avses med djurförsök användning av djur för vetenskaplig forskning, sjuk- domsdiagnos, utveckling och framställning av läkemedel eller ke- miska produkter, undervisning i vissa fall och andra jämförliga ända- mål. Med djurförsök avses också, i vissa fall, framställning av djur med förändrad arvsmassa och bevarande genom avel av en stam av djur med förändrad arvsmassa.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlade utredningens förslag om definition av djurförsök i prop. 2013/14:41, s. 20 f. Regering- ens bedömning var att den gällande definitionen av djurförsök borde behållas. Den nuvarande bestämmelsen om definitionen av djurförsök bör därför föras över till den nya lagen.

Prop. 2017/18:147	6.5	EU-bestämmelser som lagen kompletterar

	Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen i djurskydds-
	lagen om de EU-bestämmelser som lagen kompletterar förs i huvud-
	sak över till den nya lagen. Bestämmelsen anpassas dock till Lissabon-
	fördragets terminologi.
	Bestämmelsen innehåller upplysningar om att lagen kompletterar
	sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU-bestämmelser) som faller
	inom lagens tillämpningsområde och om att regeringen ska till-
	kännage vilka grundförordningar och bestämmelser som avses. Be-
	stämmelsen innehåller också bemyndigande för regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare före-
	skrifter som är nödvändiga som komplettering av EU-bestämmelserna.
	Det föreskrivs dock inte längre att regeringen eller den myndighet som
	regeringen bestämmer också i enskilda fall ska få fatta beslut som be-
	hövs som komplettering av EU-bestämmelserna.

	Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Utredningen föreslår att det även fortsättningsvis ska anges att
	regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i enskilda fall
	får fatta beslut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna.
	Remissinstanserna: Ingen remissinstans kommenterar förslaget.
	Skälen för regeringens förslag: I 1 a § djurskyddslagen infördes 2006
	en bestämmelse som anger att lagen kompletterar sådana bestämmelser i
	EG-förordningar (EG-bestämmelser) som faller inom lagens tillämp-
	ningsområde samt att regeringen i Svensk författningssamling ska ge till
	känna vilka grundförordningar som avses. I fråga om EG-bestämmelser
	som faller inom flera lagars tillämpningsområde ska regeringen på
	samma sätt tillkännage vilka bestämmelser som kompletteras av lagen.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas
	också att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som
	behövs som komplettering av EG-bestämmelserna. I förarbetena konsta-
	terades att det fanns ett flertal EG-förordningar som innehåller be-
	stämmelser om frågor som faller inom djurskyddslagens tillämpnings-
	område. För att EG-förordningarna ska kunna verkställas fullt ut i Sve-
	rige var det nödvändigt att komplettera förordningarna med vissa be-
	stämmelser i nationell lagstiftning. Det klargjordes också att bemyndi-
	gandet i sista stycket endast avsåg sådana föreskrifter eller beslut som
	medlemsstaterna är skyldiga att meddela enligt EG-förordningen och inte
	sådana nationella åtgärder som EG-förordningen möjliggör, men som är
	frivilliga för medlemsstaten. Den senare kategorin av föreskrifter kan i
	stället meddelas med stöd av lagens övriga bemyndiganden (se prop.
	2005/06:128, Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel,
	foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m.m., s. 321–322). De skäl
	som i övrigt ligger till grund för den nuvarande tekniken att hänvisa till
	EU-förordningar framgår av prop. 2005/06:128, s. 137–139 och 321 och
	bedömningen gjordes övergripande för lagstiftningsområdena livsmedel,
	foder och animaliska biprodukter, djurhälsa och djurskydd.
	Regeringen har i nuläget inte något underlag för att göra en annan be-
	dömning när det gäller vilken teknik som bör användas för att hänvisa till
68	EU-förordningar. En bestämmelse med i huvudsak samma materiella

innehåll som 1 a § djurskyddslagen bör därför finnas även i den nya Prop. 2017/18:147 lagen. Regeringen ser dock inte längre att det finns något behov av att i

enskilda fall fatta beslut för att komplettera EU-bestämmelserna.

Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen har för avsikt att till- sätta en utredning som ska göra en översyn av vilken lagstiftningsteknik som bör användas när bestämmelser i EU-förordningar beläggs med straff (se vidare i avsnitt 15.4 och 15.5). I en sådan översyn är det möjligt att även belysa vilka lagstiftningstekniker som används mer generellt inom olika områden för att hänvisa till EU-förordningar. Det kan efter en sådan översyn finnas anledning att på nytt överväga vilken teknik som ska användas i djurskyddslagen.

Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget innehåller ändringar i och tillägg till de grundläggande fördragen och vissa protokoll som hör till dem. Inne- börden av Lissabonfördraget och de huvudsakliga ändringarna och till- äggen i förhållande till nu gällande fördrag samt ändringar i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska un- ionen har redovisats i propositionen Lissabonfördraget (prop. 2007/08:168, se också bet. 2008/09:UU8, rskr. 2008/09:64).

Ikraftträdandet av Lissabonfördraget innebär att ett antal följdändringar behöver göras i svenska författningar. Hänvisningar i svenska författ- ningar till benämningar som ändrats genom Lissabonfördraget bör er- sättas med nya benämningar. Europeiska gemenskapen ska nu heta Europeiska unionen, varför alla hänvisningar till ”EG” måste ersättas med ”EU”.

Även i djurskyddslagen bör därför uttrycken EU-förordningar och EU- bestämmelser användas i stället för EG-förordningar och EG- bestämmelser.

6.6	Vetenskap och beprövad erfarenhet

Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett uttryckligt krav i
lagen på att bestämmelser som är meddelade med stöd av djurskydds-
lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm-
ning. Utredningen föreslår att det i lagen anges att bestämmelser som
bygger på lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Remissinstanserna: Remissutfallet är delat. Drygt hälften av de re-
missinstanser som kommenterar förslaget är positiva till det, däribland en
länsstyrelse, ett par universitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakade-
mien, nio hästorganisationer, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och
ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen, Göteborgs Katt-
hjälp, Svenska Djurskyddsföreningen, Svenska Kennelklubben, Sveriges
Veterinärförbund och Kommunalarbetareförbundet. Sveriges Päls-
djursuppfödares Riksförbund anser att det behövs mer vetenskapliga
belägg och mindre av godtycklighet samt att den praktiska erfarenhet av
djurskötsel, djurhälsa och djurskydd som farmarkåren besitter ska tillmä-
tas betydligt större betydelse än i dag.		69

Prop. 2017/18:147 Ett tiotal länsstyrelser, Jordbruksverket och Statens veterinärmedi- cinska anstalt samt ytterligare några remissinstanser anser att förslaget behöver omformuleras så att kravet på vetenskap och beprövad erfaren- het inte är absolut. De anför att kravet inte passar för bestämmelser av administrativ karaktär samt vid införlivandet av EU-direktiv. Vidare anser de att det även i framtiden måste finnas utrymme för bestämmelser att baseras på andra överväganden, som t.ex. etiska värderingar, politiska ställningstaganden eller administrativa behov för att underlätta kontroll.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att det är bra att det förtydli- gas att vetenskap och beprövad erfarenhet ska ligga till grund för den svenska djurskyddslagstiftningen men påtalar att forskning inte alltid pekar entydigt i en riktning och att en sådan bestämmelse inte löser mål- konflikter.

Svenska Djurhälsovården anser att ”vetenskap och beprövad erfaren- het” måste klargöras eller definieras.

Länsstyrelserna i Örebro län och Jönköpings län samt Svenska Djur- hälsovården pekar på att kravet kan medföra att det blir svårt att tillämpa försiktighetsprincipen i de fall vetenskaplig grund saknas eller är otydlig.

Sveriges Grisföretagare ser både möjligheter och risker med förslaget och anser att föreskrifter inte bara ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet utan också på politiskt ansvar samt på den branschkunskap som finns.

Djurskyddet Sverige menar att det ibland är olämpligt att kräva veten- skaplig grund, t.ex. om man skulle behöva vetenskapligt bevisa att an- vändning av el eller taggtråd är skadligt för djuren.

De juridiska instanser som har kommenterat förslaget är negativa till det av lagtekniska skäl. Domstolsverket anser att det inte är en lämplig ordning att det i domstol ska föras bevisning om i vad mån en föreskrift är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet eller inte. Riksdagens ombudsmän menar att det är onödigt att föreskriva att föreskrifter ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och påpekar att kravet inte kan gälla för alla sorters föreskrifter, t.ex. sådana av administrativ karak- tär.

Linköpings djurförsöksetiska nämnd har svårt att se att det finns skäl att ta med en bestämmelse av detta slag i lag även om det är en given utgångspunkt. Paragrafen riktar sig ju enbart till regeringen och de myn- digheter som meddelar bestämmelser enligt lagen.

Några remissinstanser – bl.a. SLU, LRF, Djurens Rätt och Svenska Djurskyddsföreningen – lyfter särskilt behovet av att det avsätts tillräck- ligt med statliga resurser till forskning för att förslaget ska vara möjligt att genomföra.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen framhåller vikten av att djurskyddslagstiftningen är baserad på vetenskap och beprövad erfa- renhet och föreslår därför att det ska inrättas ett vetenskapligt råd för att klarlägga den vetenskapliga grunden för aktuella djurskyddsfrågor. I ett sådant råd bör forskningsresultat granskas kritiskt och diskuteras av en grupp med forskare som är särskilt insatta i området. Regeringen avise- rade i propositionen En livsmedelsstrategi för Sverige – fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet (prop. 2016/17:104) att ett vetenskapligt råd för arbete med djurskyddsfrågor bör inrättas. Regeringen har också den

23 mars 2017 beslutat att uppdra åt SLU att inrätta det vetenskapliga Prop. 2017/18:147 rådet (dnr N2017/02366/SUN).

Utredningen föreslår vidare att det i lagen införs ett uttryckligt krav på att bestämmelser som bygger på lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Regeringen delar utredningens uppfattning om vikten av att ta hänsyn till vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet i lagstiftningsarbetet. Detta gäller inte bara för djurskyddsområdet utan även för andra lagstiftningsområden. Som SLU har påpekat leder dock inte forskning alltid fram till entydiga resultat och löser inte heller av- vägningar mellan motstridiga intressen. Ett krav på vetenskap och beprö- vad erfarenhet kan inte heller, som några remissinstanser påtalar, tilläm- pas på bestämmelser av administrativ karaktär, t.ex. krav på myndighet- ernas handläggning av vissa ärenden, eller på vissa av de bestämmelser som Sverige är skyldigt att införliva i nationell lagstiftning med hänsyn till våra skyldigheter enligt EU:s fördrag. Innehållet i lagstiftningen måste i vissa fall bestämmas även utifrån andra överväganden än veten- skap och beprövad erfarenhet, som t.ex. etiska värderingar och politiska ställningstaganden. Det kan också finnas godtagbara skäl att i enskilda fall välja en annan lösning än vad tillgänglig forskning och beprövad erfarenhet talar för.

Domstolar och myndigheter som ska tillämpa föreskrifter får enligt 11 kap. 14 § och 12 kap. 10 § regeringsformen inte tillämpa föreskrifter som de finner står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning (s.k. lagprövning). Även om det föreslagna kravet i djurskyddslagen på vetenskap och beprövad erfarenhet skulle inskränkas så att det inte var absolut ser regeringen, i likhet med Domstolsverket, en risk för att en sådan bestämmelse skulle kunna leda till återkommande invändningar om att föreskrifter som har meddelats med stöd av djurskyddslagen inte kan tillämpas eftersom regeringen eller den myndighet som har utformat föreskriften inte i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till vissa vetenskapliga rön eller andra omständigheter. Det skulle vara praktiskt ohanterligt om de myndigheter och domstolar som ska tillämpa föreskrifterna tvingas att mycket ofta och återkommande göra en sådan lagprövning av föreskrifternas sakliga innehåll. Det bedöms därför inte vara lämpligt att ha ett krav på vetenskap och beprövad erfarenhet i lagen.

6.7Definition av lidande

Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt att i lagen införa en bestämmelse som särskilt definierar lidande.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår en bestämmelse som anger att med lidande avses såväl fysiskt som psykiskt lidande.

Remissinstanserna: Fem länsstyrelser, Stockholms universitet (Zoolo- giska institutionen), Sveriges lantbruksuniversitet, Djurens Rätt, Djur- skyddet Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) och Svenska Samernas Riksförbund är positiva eller

Prop. 2017/18:147 mycket positiva till att i lagen klargöra att det med lidande avses både fysiskt och psykiskt lidande.

Flera remissinstanser efterlyser en tydligare definition av vad som av- ses med lidande eller med psykiskt lidande. Detta gäller såväl remissin- stanser som är uttryckligen positiva till en definition i lagen som remiss- instanser som endast lämnar synpunkter på förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att rubriken till bestämmelsen ”Definition av li- dande” är missvisande eftersom paragrafen inte innehåller någon definit- ion av fysiskt och psykiskt lidande. Länsstyrelsen föreslår att definition- erna i utredningens författningskommentar (s. 97 i betänkandet) lyfts in i bestämmelsen.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen och Veterinärer i Sverige anser att det inte be- hövs en definition av lidande i lagen. Veterinärer i Sverige påpekar att det vore motiverat att särskilja ”fysiskt lidande” och ”psykiskt lidande” endast om något av dessa uttryck skulle undantas från lagstiftningen.

Skälen för regeringens bedömning: I 2 § djurskyddslagen anges bl.a. att djur ska skyddas mot onödigt lidande. I förarbetena till lagen uttalades att med lidande avses inte bara fysiskt lidande utan också psykiskt li- dande. Däremot ansågs det inte nödvändigt att ange detta i lagtexten (se prop. 1987/88:93, s. 50).

Regeringen anser att ordet lidande även fortsättningsvis bör ges samma innebörd som i dag (se avsnitt 7.1). Regeringen kan inte se att det har framkommit något behov av att definiera just ordet lidande i lagtexten. En ramlag som djurskyddslagen innehåller ett antal olika uttryck och innebörden av uttrycken kan i viss utsträckning förtydligas i lagtexten men får i övrigt utvecklas och förklaras i lagmotiven. Det är nödvändigt att hitta en lämplig avvägning mellan å ena sidan kravet på tydlighet och å andra sidan kravet på överskådlighet för att inte tynga lagtexten med alltför många och långa förklaringar. Utredningens förslag bör därför inte genomföras.

6.8Utpekande av ansvariga för djurens välfärd och införande av åldersgräns

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse som uttryckligen anger vem som är ansvarig för djurets välfärd eller ansvarig för att uppfylla lagens bestämmelser i övrigt. Det bör inte heller införas en åldersgräns för att få ansvara för djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse som anger att det är djurägaren eller den som på djurägarens uppdrag har åtagit sig skötseln av djuret som är ansvarig för djurets välfärd. Vidare föreslår utredningen att den som har det huvudsakliga ansvaret för ett djur ska vara minst 16 år.

Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Majoriteten av remiss- instanserna anser att förslaget behöver omformuleras eller har synpunkter

på det.

Länsstyrelserna i Gävleborgs län och Jämtlands län samt Sveriges lantbruksuniversitet, Sala kommun, Sollefteå kommun, Djurskyddet Sve- rige, Göteborgs Katthjälp, Riksförbundet Svensk Fågelhobby, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Kattklubbars Riksförbund, är positiva till att djurägaransvaret tydliggörs i lagen.

Länsstyrelserna i Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Örebro län, Gävleborgs län och

Norrbottens län samt Jordbruksverket anser att bestämmelsen bör om- formuleras, t.ex. mot bakgrund av att djurägaren inte alltid har möjlighet att själv lämna över ansvaret för djuret till någon annan. Det kan exem- pelvis vara fallet vid sjukdom eller olyckshändelse. Några av länsstyrel- serna lämnar även förslag på alternativa lydelser, t.ex. att bestämmelsen bättre ska stämma överens med lydelsen i 2 kap. 2 § i förslaget till djur- skyddslag där det står ”djurägaren eller den som på annat sätt tar hand om djuret”.

Jordbruksverket anser att det bör diskuteras hur uttryckligt ett uppdrag från en djurägare måste vara och vad uppdraget ska omfatta för att hu- vudansvaret ska övergå till den som åtar sig uppdraget. I sammanhanget nämner Jordbruksverket eventuella gränsdragningar mot lagen om verk- samhet inom djurens hälso- och sjukvård.

Hästorganisationerna påtalar att om ansvaret för djuret delegeras till en annan person är det viktigt att detta förhållande tydligt regleras genom avtal.

Sveriges Veterinärförbund anser att ansvaret för djurens välfärd bör ut- ökas till att gälla även personer som på eget initiativ åtagit sig skötseln av ett djur. Djurens Rätt menar att djurägaren alltid ska ha ett övergripande ansvar för djuret även om uppdraget att sköta djuren är överlämnat till en eller flera andra personer.

Jordbruksverket och Sveriges Veterinärförbund påtalar vikten av att det framgår att Polismyndigheten och personer som på uppdrag av myn- digheter sköter omhändertagna djur också har ett ansvar för djurens väl- färd.

Domstolsverket och Tropikföreningen Amazonas anser att den egent- liga innebörden av ansvaret måste klarläggas, bl.a. i förhållande till situ- ationer då djur utsätts för brott.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge län, Skåne län och Gävleborgs län samt Sveriges lantbruksuniversitet, Djurskyddet Sverige, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Riksför- bundet Svensk Fågelhobby, Svenska Blå Stjärnan och Svenska Djur- skyddsföreningen tillstyrker förslaget om en 16-årsgräns för att få ha det huvudsakliga ansvaret för ett djur.

Barnombudsmannen, Länsstyrelsen i Värmlands län, Djurens Rätt och

Föreningen BLANDIS välkomnar en åldersgräns men anser att gränsen i stället ska sättas vid 18 års ålder eftersom det är först då en person blir tillräckligt mogen eller myndig och har full rätt att bestämma över sin egendom.

Nio hästorganisationer föreslår att man ska kunna ansvara för ett djur från och med det år man blir straffmyndig, dvs. vid 15 års ålder.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen påtalar att kravet främst verkar föras in för att

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 uppfylla Europarådets konvention för sällskapsdjur och anser inte att ett sådant krav är nödvändigt för lantbrukssektorn.

Domstolsverket och Tropikföreningen Amazonas anser att konsekven- serna måste klarläggas beträffande vad som händer om en person inte uppfyller ålderskravet. Länsstyrelsen i Värmlands län bedömer att kon- trollmyndighetens uppgift kommer att försvåras om kontrollen ska riktas mot omyndiga personer som saknar full rätt att bestämma över sin egen- dom och påtalar att kontroll kan medföra allt från ekonomiska konse- kvenser till djurförbud. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Djur- skyddsinspektörernas Riksförening framför liknande tankegångar.

Svenska Jägareförbundet avstyrker den föreslagna 16-årsgränsen och anser att en djurägares lämplighet inte avgörs av ålder utan av utbildning, intresse, engagemang och tid. Vidare anser förbundet att förslaget bl.a. kräver en kontroll vars administration och kostnad inte står i proportion till eventuella vinster från djurskyddssynpunkt.

Tropikföreningen Amazonas bedömer att om förslaget till åldersgräns ska få genomslag behöver det kompletteras med ett förbud mot att sälja djur till personer under 16 år utan förälders samtycke.

Kammarrätten i Stockholm påtalar att om den föreslagna 16-årsgränsen införs bör man överväga om förbudet mot att meddela förelägganden eller förbud enligt 10 och 15 §§ lagen (2007:1150) om tillsyn över hun-

	dar och katter mot den som är under 15 år blir överflödiga.
	Skälen för regeringens bedömning
	Ansvar för djurens välfärd
	Nuvarande djurskyddslag saknar en uttrycklig reglering av vem som är
	ansvarig för att lagens bestämmelser uppfylls. I förarbetena uttalades att
	det är ägaren eller den som på annan grund innehar eller förfogar över
	djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen iakttas.
	Vem eller vilka inom den angivna gruppen som är ansvarig måste avgö-
	ras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (prop.
	1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 55). Detta har, såvitt framkommit,
	inte föranlett några betydande problem vid tillämpningen av lagstiftning-
	en. Det är också enligt regeringens uppfattning olämpligt att koppla an-
	svaret för att lagens bestämmelser uppfylls till ägande på det sätt som
	utredningen föreslår. Det är inte ovanligt att ett djur hålls av någon annan
	än den som i civilrättslig mening äger djuret. Det kan också vara en juri-
	disk person som äger ett djur. Som flera av remissinstanserna har påpekat
	utesluts med utredningens förslag personer som utan något egentligt
	uppdrag från ägaren håller ett djur från ansvar enligt djurskyddslagen.
	Detta kan inte rimligtvis ha varit avsikten.
	I praktiken innebär nuvarande reglering att ansvaret för att djurskydds-
	lagens bestämmelser följs normalt ligger på den eller de personer som
	håller djuret, dvs. den eller de som faktiskt innehar eller förfogar över
	djuret. Vad som avses med att djur hålls har behandlats i avsnitt 6.2.
	Vissa bestämmelser, som t.ex. förbudet mot sexuella handlingar, riktar
	sig även till andra som kommer i kontakt med djur som hålls av någon
	annan (se prop. 2013/14:41, Ändringar i djurskyddslagen, s. 14). Det-
	samma gäller reglerna om vissa verksamheter, t.ex. slakt, transport och
74	tävlingar, där fler personer än djurhållaren kan vara involverade i hante-

ringen av djur. När flera personer gemensamt håller eller hanterar ett djur Prop. 2017/18:147 så ansvarar de som huvudregel solidariskt för att lagens bestämmelser

uppfylls. Hänsyn måste dock tas till den uppgift som var och en har haft. Den som äger och håller ett sällskapsdjur har naturligtvis ett större ansvar än den som endast kortvarigt passar djuret åt ägaren. Enligt regeringens uppfattning är det därför inte lämpligt att generellt begränsa kretsen av ansvariga.

Åldersgräns för att få äga djur

I utredningens förslag anges att den som är under 16 år inte ska få vara huvudansvarig för ett djur. Eftersom huvudansvaret för djur enligt utred- ningens förslag ska vara kopplat till ägande innebär detta att den som är under 16 år inte ska kunna äga djur.

Utredningen hänvisar till artikel 6 i Europakonventionen om skydd för sällskapsdjur, som föreskriver att sällskapsdjur inte får säljas till personer under 16 år utan samtycke från deras föräldrar eller någon annan som har samma ansvar för barnet som deras föräldrar. Utredningens bedömning är att den svenska djurskyddslagstiftningen i nuläget inte uppfyller kon- ventionens krav.

Regler om underårigas möjlighet att ingå avtal finns i föräldrabalken. Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken får den som är under 18 år inte själv råda över sin egendom eller ingå avtal. Den som är över 16 år får emellertid, enligt 9 kap. 3 § föräldrabalken, disponera över inkomster som han eller hon har förvärvat genom eget arbete. Reglerna i föräldrabalken innebär att den som är under 16 år inte ensam, med rättsligt bindande verkan, kan ingå avtal om köp av ett djur. Sällskapsdjurskonventionens krav på sam- tycke vid köp av djur är därmed enligt regeringens bedömning tillgodo- sett.

Som angetts ovan bör det enligt regeringens bedömning inte införas någon bestämmelse som uttryckligen kopplar ansvaret för att följa djur- skyddslagens bestämmelser till den som äger djuret. Bestämmelserna riktar sig främst till den som håller djur, men i några fall även till en vidare krets personer som på annat sätt kommer i kontakt med djur. En- ligt regeringens bedömning borde det vara ovanligt att den som är under 16 år helt ensam håller och sköter ett djur. Sannolikt hålls och sköts ett djur oftast gemensamt av barnet och dess vårdnadshavare eller någon annan vuxen person, oavsett vem som i civilrättslig mening äger djuret. Det bör vara upp till vårdnadshavaren att avgöra i vilken utsträckning den underårige bör anförtros skötseln av ett djur. Den bedömningen bör göras med beaktande av den underåriges individuella mognad och kun- skap snarare än enbart barnets ålder. Det har inte heller i utredningen framkommit att det skulle förekomma några väsentliga djurskyddspro- blem med nuvarande ordning som ger anledning att särskilt reglera un- derårigas möjlighet att hålla och sköta djur. I samband med kontroll och åtgärder vid bristande efterlevnad av lagen kommer i de allra flesta fall en vuxen person att hållas ansvarig såsom djurhållare för brister i djur- hållningen.

Prop. 2017/18:147

Skulder kopplade till att underåriga äger djur

Sveriges kommuner och landsting och Jordbruksverket har i två skrivel- ser 2009 respektive 2010 till dåvarande Jordbruksdepartementet (N2015/04479/DL och N2015/00085/DL) påpekat att underåriga som har registrerats som ägare till hundar enligt lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter också blir betalningsansvariga för en registre- ringsavgift. Om avgiften inte betalas, riktas betalningskrav mot den un- derårige. Sveriges kommuner och landsting och Jordbruksverket har därför föreslagit ändringar i lagen om tillsyn över hundar och katter som innebär att barnets förmyndare blir betalningsansvariga för registrerings- avgiften i stället för barnet. En liknande bestämmelse finns t.ex. i 4 a § lagen (2001:558) om vägtrafikregister, där det anges att om någon som inte fyllt 18 år äger ett fordon tillämpas det som sägs i lagen på en för- myndare för honom eller henne, om inte den underårige har förarbehö- righet för fordonet.

Regeringen kan dock konstatera att det finns skillnader mellan lagstift- ningen på vägtrafikområdet och lagen om tillsyn över hundar och katter. Reglerna om förmyndares ansvar på vägtrafiktrafikområdet infördes mot bakgrund av att det inte var ovanligt att ett barn var registrerat som ägare till ett motorfordon trots att han eller hon inte var den verkliga ägaren till fordonet. I stället handlade det om ett bulvanförhållande, där barnet utåt uppgavs vara ägare och då blev ansvarigt för skulder som har anknytning till fordonet i stället för den riktige ägaren. Beträffande motorfordon kan även antagandet göras att en underårig som saknar förarbehörighet för fordonet inte själv kan använda fordonet och att det därmed är förmynda- ren som har den faktiska nyttan av fordonet. Det framstår då som rimligt att det också är förmyndaren som har betalningsansvaret för fordonet (jfr prop. 2005/06:117, Skydd för barn genom registrering av förmyndare i vägtrafikregistret, m.m., s. 17–19). I fråga om hundar har det inte särskilt framkommit att det finns en problematik med att barn används som bul- vaner beträffande hundar de inte själva äger. Att barn blir ägare till hun- dar behöver därför inte bero på att förmyndaren eller någon annan vill undslippa sitt betalningsansvar för skulder som har anknytning till hun- den. Dessutom är det svårt att schablonmässigt skilja fall där barn kan förmodas användas som bulvan för föräldern från fall där barnet är den faktiske ägaren till hunden. Om barnet är 16 år eller äldre kan barnet själv ha köpt hunden för pengar från eget arbete (se 9 kap. 3 § föräldra- balken), men även yngre barn kan i civilrättslig mening bli ägare till och ha glädje av en hund. Den som är ägare i civilrättslig mening bör, enligt regeringens bedömning, som huvudregel ansvara för de kostnader som ägandet medför. Detta gäller även när barn blir ägare genom att deras förmyndare ingår en rättshandling för deras räkning.

En annan skillnad är att barn som är registrerade ägare till hundar inte riskerar att skuldsättas i samma omfattning som de barn som tidigare registrerades som ägare till fordon. De senaste 10–15 åren har, till följd av ett antal åtgärder, både antalet barn och dessa barns totala skuldbelopp i Kronofogdemyndighetens register minskat väsentligt – från ca 4 500 barn i slutet av 2003 till ca 800 barn i slutet av 2016. Vid årsskiftet 2016/17 uppgick barns totala skulder i Kronofogdemyndighetens register

till ca 11,2 miljoner kr (jämfört med ca 38,6 miljoner kr sommaren Prop. 2017/18:147 2003).

Jordbruksverket har sedan ett antal år tillbaka som rutin att inte gå vi- dare till Kronofogdemyndigheten med betalningskrav mot underåriga för registeravgift och det finns därför inga barn som har skulder hos Krono- fogdemyndigheten som avser registreringsavgift för hundar.

Regeringen bedömer mot den bakgrunden att det i nuläget inte finns anledning göra några ändringar beträffande ägarens ansvar för registre- ringsavgiften enligt lagen om tillsyn över hundar och katter.

7Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas

7.1Grundläggande djurskyddskrav

Regeringens förslag: Det grundläggande kravet på att djur ska be- handlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom förs över till den nya lagen. Även bestämmelsen om att djur som används i djur- försök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd inte ska anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid användningen, förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår även att det av bestämmelsen ska framgå att djur ska ges en god djurvälfärd.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast i korthet av ett få- tal remissinstanser. Tre av remissinstanserna, Länsstyrelsen i Västernorr- lands län, Djurskyddet Sverige och Legitimerade Sjukgymnasters Riks- förbund (numera Fysioterapeuterna) tillstyrker förslaget. De övriga re- missinstanserna – Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), Sveriges lantbruksuniversitet, vissa hästorganisationer samt Föreningen BLANDIS efterlyser förtydliganden av uttrycken ”djurvälfärd”, ”lidande” och ”onö- digt lidande”. Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), påpekar att uppfattningarna om vad som avses med en god djur- välfärd kan variera stort och att det är viktigt att lagen är tydlig och strin- gent. SVA lämnar synpunkter på förslaget om att djur som används i djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd inte ska anses vara utsatta för onödigt lidande och sjukdom. SVA anser att formulering- en bör ses över så att det klart framgår att försök där oförutsett lidande inträffar ska kunna avbrytas och att det är försöksdjursveterinären som har ansvaret för att detta efterlevs.

Skälen för regeringens förslag: Utredningens förslag motsvarar i hu- vudsak bestämmelsen i 2 § djurskyddslagen. I förarbetena till nuvarande lag uttalades att paragrafen innehåller den grundläggande principen för djurskyddet och att flera av de följande bestämmelserna om djurhållning kunde sägas vara preciseringar av denna princip. Genom att nämna sjuk-

Prop. 2017/18:147 dom vid sidan av lidande förstärktes djurskyddet, bl.a. genom att det inte är tillåtet att utsätta djur för sjukdom oavsett om sjukdomen medför li-

	dande för djuret. Det klargjordes även att med lidande avses såväl fysiskt
	som psykiskt lidande. Beträffande begränsningen till onödigt lidande
	angav departementschefen att det i vissa fall är oundvikligt att djur
	åsamkas lidande, t.ex. vid diagnostik och vård av sjuka djur och vid an-
	vändningen av försöksdjur. Endast i sådana och liknande fall bör kravet
	på skydd mot lidande stå tillbaka (se prop. 1987/88:93, Djurskyddslag,
	m.m., s. 50 f.).
	Regeringen anser, i likhet med utredningen, att den grundläggande be-
	stämmelsen om djurskydd bör föras över till den nya lagen och ges
	samma innebörd som har angetts i tidigare förarbeten. Regeringen ser
	inte något behov av att ytterligare förtydliga dessa uttryck (beträffande
	definitionen av lidande, se även avsnitt 6.7).
	Utredningen föreslår dock att det också ska införas ett krav på att djur
	ska ges en god djurvälfärd. Med djurvälfärd avses, enligt utredningen,
	alla aspekter som påverkar djurets välbefinnande, vilket inkluderar hälsa,
	biologisk funktion, beteendebehov och känslor och innebär att djuret mår
	bra såväl fysiskt som psykiskt. Flera remissinstanser, bl.a. LRF, påpekar
	att uppfattningarna om vad som avses med en god djurvälfärd kan variera
	stort och det är viktigt att lagen är tydlig och stringent. Regeringen har i
	avsnitt 6.1 föreslagit att uttrycket djurvälfärd ska ingå i bestämmelsen om
	lagens syfte. Där har konstaterats att vissa aspekter av djurvälfärd kan
	tillgodoses genom specifika krav på djurhållningen medan andra
	aspekter, som djurets psykiska välbefinnande, inte i nuläget på motsva-
	rande sätt kan säkerställas genom tillräckligt konkreta och kontrollerbara
	bestämmelser riktade till enskilda. Det föreslagna kravet på att djur ska
	ges en god djurvälfärd är visserligen inte straffsanktionerat, men en
	bristande efterlevnad skulle kunna leda till beslut om förelägganden,
	förbud eller rättelse och i förlängningen beslut om djurförbud och om-
	händertagande av djur riktade till enskilda. Det är därför viktigt att inne-
	börden av kravet är tillräckligt tydligt. Eftersom djurvälfärd innefattar
	sådana element som är svåra att bedöma både för enskilda djurhållare
	och kontrollmyndigheterna är det enligt regeringens uppfattning inte
	lämpligt att ålägga enskilda ett sådant direkt och allmänt formulerat krav
	på att djur ska ges en god djurvälfärd. Lagens syfte att främja en god
	djurvälfärd bör i stället uppnås genom andra, mer konkret formulerade
	bestämmelser i lagstiftningen.
	Regeringen anser också, i likhet med utredningen, att den nuvarande
	bestämmelsen om att djur som används i djurförsök, som har godkänts av
	en djurförsöksetisk nämnd, inte ska anses vara utsatta för onödigt lidande
	eller sjukdom vid användningen ska överföras till den nya lagen. Denna
	bestämmelse innebär givetvis inte att djurförsök med djur som inte är
	ryggradsdjur eller bläckfiskar och som inte kräver etiskt godkännande
	ska anses innebära ett onödigt lidande. Så som har angetts i avsnitt 6.3 är
	kravet på etiskt godkännande avsett att omfatta de djurklasser där det
	finns kunskap om arternas förmåga att uppleva lidande. Det är därför
	tveksamt i vilken utsträckning kravet på skydd mot onödigt lidande
	överhuvudtaget kan tillämpas på andra djurklasser än dessa, eftersom det
	i nuläget inte är känt i vilken utsträckning övriga kategorier av djur har
78	en sådan förmåga (se även avsnitt 6.2). Om djurförsök ska utföras med

en djurklass som inte omfattas av kravet på verksamhetstillstånd och Prop. 2017/18:147 etiskt godkännande ankommer det på den som ansvarar för försöket att

bedöma om användningen är förenlig med den s.k. 3R-principen (efter engelskans replace, reduce och refine), dvs. att djurförsök endast ska äga rum under förutsättning att

1.det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av djur,

2.så få djur som möjligt används, och

3.verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är absolut nödvändigt (se vidare avsnitt 12.1).

Om så är fallet bör användningen av djuren som huvudregel inte anses innefatta ett onödigt lidande.

SVA anser att bestämmelsen bör formuleras så att det klart framgår att försök där oförutsett lidande inträffar ska kunna avbrytas och att det är försöksdjursveterinären som har ansvaret för att detta efterlevs. Rege- ringen saknar dock tillräckligt underlag för att nu föreslå sådana ändring- ar. När det gäller möjligheten att återkalla ett beslut om etiskt godkän- nande, se vidare avsnitt 12.3.

7.2God djurmiljö och naturligt beteende

Regeringens förslag: Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att

1.deras välfärd främjas,

2.de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och

3.beteendestörningar förebyggs.

Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning förs över till den nya lagen. Det tydlig- görs att föreskrifterna ska syfta till att tillgodose de övergripande kra- ven i bestämmelsen.

Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om grupp- hållning bör inte införas i lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden

1.som djuren är starkt motiverade för, och

2.som ger en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation för att utföra beteendet i fråga, samt

3.relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge.

Utredningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs behov av natur- ligt beteende ska tillgodoses och vilka beteenden som avses.

Prop. 2017/18:147 Därutöver föreslås ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas.

Utredningen föreslår slutligen en bestämmelse om att djur inte ska hållas i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande.

Remissinstanserna: En knapp fjärdedel av de remissinstanser som ytt- rar sig tillstyrker förslaget, bl.a. Länsstyrelserna i Jönköpings och Väst- manlands län, Uppsala och Göteborgs universitet, Djurskyddet Sverige samt Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och Riksför- bundet Svensk Fågelhobby.

Ungefär hälften av remissinstanserna som yttrar sig, bl.a. ett antal läns- styrelser, Karolinska Institutet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Djurens Rätt och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen ställer sig positiva till förslaget men lämnar vissa synpunkter.

Utöver dessa kommenterar sju remissinstanser förslaget utan att ta ställning till om det är positivt eller negativt, bl.a. ett antal länsstyrelser och Djurskyddsinspektörernas Riksförening.

Slutligen är fem remissinstanser, nämligen Länsstyrelsen i Dalarnas län, Linköpings djurförsöksetiska nämnd, Kungliga Skogs- och Lant- bruksakademien, Kött och Charkföretagen och Ridskolornas Riksorgani- sation negativa till förslaget.

Länsstyrelserna i Dalarnas län och Gävleborgs län anser att en över- gripande bestämmelse om naturligt beteende ska finnas i lagen, men att definitionerna om vad detta innebär bör flyttas till föreskriftsnivå, särskilt med tanke på att målsättningen har varit att skapa en ramlag. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien ställer sig frågande till att naturligt be- teende ska regleras på lagnivå. Linköpings djurförsöksetiska nämnd är inte heller övertygad om att saken behöver regleras på lagnivå. Om så anses vara fallet är det, enligt nämndens uppfattning, tillräckligt att for- mulera bestämmelsen enligt följande: ”Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att följa sina naturliga beteenden, om inte särskilda skäl talar mot det”.

När det gäller förslagets utformning anser Malmö tingsrätt att andra punkten om funktionell återkoppling inte bidrar till tydlighet och anser att det bör övervägas om denna kan utelämnas. Länsstyrelsen i Skåne län ser också en svårighet i att språkligt förstå innehållet i förslaget. Lin- köpings djurförsöksetiska nämnd anser att lagtexten inte är förenlig med de tankar som presenteras i betänkandet, t.ex. framgår det inte av lag- texten att de beteenden som avses i första och andra punkterna är be- gränsade till de beteenden som anges i tredje punkten.

När det gäller innehållet i den föreslagna bestämmelsen anser Djurens Rätt att tredje punkten i paragrafen ska strykas, eftersom den inte tillför något utan snarare innebär en risk för att viktiga naturliga beteenden förbises. Exempel på mycket starkt motiverade beteenden som enligt organisationen inte självklart ryms i uppräkningen i tredje punkten är behovet av sandbad och artspecifik termoreglering samt bobyggnadsbe- teende. Vidare anser organisationen att formuleringen ”starkt motive- rade” öppnar för en subjektiv bedömning och föreslår att ”starkt” tas bort. Karolinska Institutet anser att predatorundvikande beteende ska tas med i uppräkningen.

Göteborgs Katthjälp anser att naturliga beteenden även skiljer sig	Prop. 2017/18:147
mellan individer av samma art och att detta bör förtydligas, på samma
sätt som i den norska djurskyddslagen som stipulerar att hänsyn ska tas
både till art-typiska och individuella behov vad det gäller naturligt bete-
ende.
Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, LRF och ytterligare sex or-
ganisationer inom lantbruksnäringen påpekar att det är svårt att uttala sig
om förslaget eftersom bestämmelserna till stor del kommer att utformas i
föreskrifterna och anser att faktorer som påverkar djurens hälsa är minst
lika viktiga som etologiska föreställningar om en god djurvälfärd.
Vidare framhåller LRF och ytterligare ett antal organisationer inom
lantbruksnäringen vikten av att förekomst av stereotypier undersöks på
besättningsnivå och inte på individnivå eftersom enskilda individer, trots
en god miljö, kan uppvisa stereotypier. Det är viktigt att det tydliggörs att
det inte är nolltolerans som avses utan att man i möjligaste mån ska före-
bygga så att problemen inte uppstår.
Några länsstyrelser, Djurskyddsinspektörernas Riksförening och
Svenska Samernas Riksförbund påpekar att viss djurhållning i dag kan
vara oförenlig med förslaget, bl.a. renskötsel och hållande av burfåglar,
slaktsvin och slaktkyckling. Länsstyrelsen i Västra Götalands län under-
stryker att det därför är viktigt att det av föreskriftsmotiv och vägled-
ningar framgår vilka krav som är rimliga att ställa. Djurens Rätt anser att
flera av utredningens lagförslag inte är förenliga med denna paragraf,
t.ex. bör alla djur ha rätt till utevistelse.
Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att den nuvarande skrivningen
”möjlighet att bete sig naturligt” ska kvarstå, eftersom den formuleringen
möjliggör en mer flexibel tolkning till djurens fördel. Den komplettering
av lagen som föreslås bör i stället finnas i föreskrifterna. Ridskolornas
Riksorganisation anser att utredningens definition av naturligt beteende
är en teoretisk konstruktion utan verklighetsförankring och att det krävs
stor tydlighet för att det ska vara möjligt att implementera uttrycket i det
dagliga arbetet.
Länsstyrelserna i Kronobergs län, Blekinge län och Hallands län,
Jordbruksverket, SLU, Statens veterinärmedicinska anstalt, Djurens Rätt,
Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund och Sveriges Veterinärför-
bund är positiva till föreslaget om grupphållning. Flertalet av dessa re-
missinstanser påpekar dock att även ensamhållning av djur kan utgöra
olämplig djurhållning och anser därför att detta bör framgå av be-
stämmelsen. Djurens Rätt menar att paragrafen utöver ensamhållning bör
ange att djur inte ska hållas i för stora grupper.
Slutligen är LRF och ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnä-
ringen, negativa till förslaget om grupphållning eftersom det är oklart
vilka konsekvenser den valda formuleringen kommer att få. Även SLU
och Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, som är positiva till för-
slaget, anser att formuleringen bör förtydligas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Nuvarande bestämmelse
Av 4 § djurskyddslagen framgår att djur ska hållas och skötas i en god
djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem	81

Prop. 2017/18:147

möjlighet att bete sig naturligt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas också att meddela ytterligare före- skrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning. Bestämmelsen infördes i samband med att den nuvarande djurskyddslagen beslutades 1988 men kravet omfattade då endast djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar. Bestämmelsen har där- efter ändrats 1993 och 1998 då tävlingsdjur respektive försöksdjur inklu- derades. År 2003 utvidgades bestämmelsen till att gälla alla djur som omfattas av lagen.

När bestämmelsen infördes 1988 konstaterades att djurhållningen inom husdjursskötseln under efterkrigstiden hade genomgått stora förändringar och blivit alltmer rationell samt teknik- och ekonomianpassad (prop. 1987/88:93, s. 16–17). Moderniseringen hade lett till kritik mot att miljön för djuren blivit karg och begränsade djurens möjlighet till naturligt be- teende. Departementschefen angav att det givetvis måste ske en avväg- ning mellan å ena sidan djurskyddsintresset och å andra sidan ekono- miska och produktionstekniska faktorer. Djurskyddshänsynen skulle dock tillmätas betydelse i en helt annan omfattning än vad som dittills hade skett även om det skulle innebära en minskad produktion. I den nya lagen kom detta till uttryck genom bestämmelsen om naturligt beteende. Bestämmelsen skulle också kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller behörig myndighet att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas (prop. 1987/88:93, s. 19–21).

I förarbetena angavs att bestämmelsen om att djur ska ges möjlighet att bete sig naturligt i princip kan ses som en precisering av den allmänna skyldigheten i 2 § djurskyddslagen om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Avsikten med bestämmelsen är att varje djurarts särskilda biologiska beteende ska beaktas och att vad som ska anses utgöra ett djurs biologiska beteende får avgöras utifrån gjorda erfarenheter och vetenskapliga rön (prop. 1987/88:93, s. 52–53).

Inledande överväganden

En utgångspunkt för regeringen är att djurhållningen behöver utvecklas på ett sådant sätt att djuren får möjlighet att utföra sitt naturliga beteende och så att beteendestörningar förebyggs.

Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att det även i den nya djurskyddslagen bör anges att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö. Det bör i enlighet med utredningens förslag också anges att djur ska hållas på ett sådant sätt att deras välfärd främjas. Regeringen har i avsnitt 6.1 föreslagit att ett av syftena med lagen ska vara att främja en god djurvälfärd. Denna strävan efter att djuren ska må bra både fysiskt och psykiskt bör även återspeglas i den här behandlade paragrafen som utgör en grundläggande bestämmelse i lagen.

Bör uttrycket naturligt beteende behållas?

Den fråga som därefter måste övervägas är om djurskyddslagen även fortsättningsvis ska innehålla ett krav på att djur ska kunna bete sig na- turligt. I utredningen konstateras det att uttrycket naturligt beteende kan uppfattas som oklart och att det har ifrågasatts om det är lämpligt att använda eller om det bör ersättas. En av svårigheterna med uttrycket kan

vara att det leder tankarna till situationer där djuren befinner sig ute i naturen. Regeringen drar i likhet med utredningen slutsatsen att detta knappast kan ha varit avsikten.

Regeringen instämmer dock också i utredningens bedömning att ut- trycket naturligt beteende har ett stort symboliskt värde och att det skulle kunna tolkas som att djurens behov av naturliga beteenden ska ges mindre vikt om uttrycket tas bort ur lagtexten. Andra uttryck som har diskuterats, t.ex. beteendebehov, medför också oklarheter i fråga om vad som avses. Regeringen delar därför utredningens bedömning att uttrycket naturligt beteende bör behållas i lagtexten.

Vad avses med naturligt beteende?

Det finns, som utredningen konstaterar, ett behov av att förtydliga vad som ligger i kravet på att djur ska ges möjlighet att bete sig naturligt. Avsikten är, som har angetts ovan, inte att alla beteenden som djur utför när de lever fria i naturen ska kunna utföras även när djur hålls av männi- skan. Djur som hålls av människan befinner sig under helt andra för- hållanden än djur som lever fritt. I naturen utsätts djur t.ex. för att bli jagade av rovdjur eller för svält. Detta är självfallet inte något som ska förekomma i en djurhållning. Vissa beteendebehov, som utlöses av så- dana liknande yttre faktorer, uppstår därför inte alls när djuren hålls av människan eftersom djuren då inte utsätts för de utlösande faktorerna.

Det finns även beteenden som djur är starkt motiverade för men som är oönskade i en djurhållning och som, om de inte kontrolleras, i sig kan leda till djurskyddsproblem, t.ex. att djur slåss eller förökar sig okontrol- lerat. Det bör därför, för tydlighets skull, redan av bestämmelsen framgå att det finns en begränsning i vilka beteenden som djur ska ges möjlighet att utföra i en djurhållning.

Utredningen föreslår att en sådan begränsning införs i bestämmelsen om naturligt beteende genom att precisera att det ska vara beteenden som djuren är starkt motiverade för och som ger djuren funktionell återkopp- ling, dvs. minskar djurens motivation att utföra beteendet när det utförs. Vidare föreslås att det ska vara beteenden som relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge.

Regeringen bedömer, i likhet med Malmö tingsrätt och Länsstyrelsen i Skåne län, att uttrycket funktionell återkoppling och beskrivningen av vad som avses med detta kan upplevas som teknisk och svårtillgänglig och lämpar sig mindre väl för författningstext. Regeringen instämmer dock i utredningens bedömning att faktorerna stark motivation och funkt- ionell återkoppling annars kan användas för att beskriva naturligt be- teende.

Vidare anser regeringen att en sådan uppräkning av behov som utred- ningen föreslår är olämplig, bl.a. eftersom det finns en risk både för att vissa viktiga beteenden exkluderas och för att oönskade beteenden oav- siktligt inkluderas.

Det förekommer i den vetenskapliga litteraturen ett antal olika definit- ioner av uttrycket naturligt beteende. Utredningen nämner två nyckelfak- torer som betydelsefulla för att ringa in vilka beteenden som avses. Den ena är att djuret är starkt motiverat att utföra beteendet och den andra är att djuret upplever frustration eller stress om det hindras från att utföra

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 beteendet. Kravet på naturligt beteende kan, som utredningen anger, också beskrivas som att djur ska få utföra sådana beteenden som krävs

	för att djuren ska må bra fysiskt och psykiskt eller som är viktiga för
	deras välfärd. Regeringen föreslår, i linje med detta, att författningstexten
	formuleras så att med kravet på naturligt beteende avses att djur ska få
	utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är vik-
	tiga för deras välbefinnande.
	Några remissinstanser anser att utredningens förslag kan innebära att
	viss djurhållning, så som den bedrivs i dag, kan anses vara oförenlig med
	utredningens förslag om naturligt beteende. Den bestämmelse som rege-
	ringen nu föreslår avser dock inte att ändra utan att förtydliga det nuva-
	rande kravet så att djurhållningen bedrivs och utvecklas på ett sådant sätt
	att djuren får möjlighet att utföra sitt naturliga beteende. Den föreslagna
	bestämmelsen förtydligar med andra ord vad som enligt regeringens
	uppfattning är innebörden av den nuvarande bestämmelsen.
	Utredningen framhåller att det vid utarbetandet av bestämmelser om
	djurhållning ofta krävs att samhällsnyttan och ekonomiska aspekter vägs
	mot djurens välfärd. Enligt utredningen är detta oundvikligt. Vad som
	kan anses vara acceptabelt måste enligt utredningen också alltid utgå från
	vad man vet om djurarten och dess behov. En förutsättning för all djur-
	hållning är att djuren mår fysiskt och psykiskt bra.
	Redan av förarbetena till den nuvarande djurskyddslagen framgår det
	att det måste ske en avvägning mellan olika intressen, å ena sidan djur-
	skyddsintresset och å andra sidan ekonomiska och produktionstekniska
	faktorer (prop. 1987/88:93, s. 19). Bedömningen var då att djurskyddet
	behövde tillmätas en större betydelse än tidigare. Sedan lagen tillkom har
	djurens välfärd avsevärt förbättrats och djurskyddsnivån har höjts, inte
	minst genom föreskriftsändringar. Även lagen har ändrats för att stärka
	djurskyddet, bl.a. har de djurgrupper som omfattas av kravet på naturligt
	beteende successivt ökat, det har tydliggjorts att djur som visar tecken på
	ohälsa ska få nödvändig vård och bestämmelserna om omhändertagande
	av djur, djurförbud och straff vid brott mot djur har också skärpts.
	Regeringen anser att det är nödvändigt att en avvägning även i fram-
	tiden kan göras mellan djurskyddsintresset och andra angelägna sam-
	hällsintressen. Vid denna avvägning ska djurskyddsintresset tillmätas
	stor vikt och den höga nivån på djurskyddet får inte urholkas. Regeringen
	instämmer i utredningens bedömning att en förutsättning för all djurhåll-
	ning är att djuren mår fysiskt och psykiskt bra och att detta sätter ramarna
	för vilka avvägningar som är acceptabla av hänsyn till andra angelägna
	samhällsintressen. Detta tydliggörs genom att det i bestämmelsen anges
	att djuren ska få utföra sådana beteenden som är viktiga för deras välbe-
	finnande.
	Den nu föreslagna formuleringen av bestämmelsen tydliggör också att
	inte alla beteenden alltid måste kunna utföras (jfr JO:s beslut i ärende dnr
	2676–1989, där JO har uttalat att det inte är acceptabelt att, utifrån förar-
	betsuttalanden, tolka in inskränkningar eller begränsningar som inte
	framgår i lagtexten).
	Ett antal remissinstanser påpekar att flera faktorer utöver djurens natur-
	liga beteende är av betydelse för en god djurvälfärd och pekar särskilt på
	djurhälsa, smittskydd och avel. Regeringen delar bedömningen att även
84	andra faktorer är viktiga för en god djurvälfärd, t.ex. att den miljö som

djuren vistas i är utformad på ett sådant sätt att smittspridning förebyggs. Att fler faktorer är av betydelse för att nå en god djurvälfärd återspeglas bl.a. i den inledande delen av den föreslagna bestämmelsen, nämligen i kravet på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett så- dant sätt att det främjar deras välfärd.

Regeringen återkommer nedan till frågan om behovet av mer detalje- rade föreskrifter kring djurhållning.

Krav på att förebygga beteendestörningar

En följd av att djur inte får möjlighet att utöva beteenden som är viktiga för deras välbefinnande är att de kan drabbas av olika former av be- teendestörningar. Utveckling av s.k. stereotypier, dvs. rörelser som upp- repas på samma sätt under en viss tid, är en av de vanligaste beteende- störningarna. Nästan alla arter av däggdjur och fåglar som hålls i fången- skap i stimulifattiga miljöer har visat sig kunna utveckla stereotypier och sådana stereotypier finns t.ex. dokumenterade hos grisar som inte ges möjlighet att böka. Motsvarande beteenden förekommer inte alls hos djur som lever vilda i naturen. Djur som utsätts för stress och som saknar möjlighet att kontrollera situationen kan även reagera med passivitet, s.k. inlärd hjälplöshet. Beteendestörningar är generellt sett ett tecken på en dålig djurvälfärd.

Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelsen om natur- ligt beteende bör innehålla ett krav på att beteendestörningar ska före- byggas. Den som håller djur ska således vara skyldig att arbeta före- byggande för att motverka uppkomsten av beteendestörningar hos djur. I detta ingår, enligt regeringens bedömning, bl.a. att känna till vilka risk- faktorer som finns inom djurhållningen och som kan leda till att djur utvecklar beteendestörningar. Regeringen återkommer i avsnitt 7.3 till frågan om kompetenskrav på djurhållare.

Om beteendestörningar har uppstått måste orsaken fastställas och åt- gärder vidtas, både för att komma tillrätta med den uppkomna situationen men också för att förebygga framtida problem. Beroende på de aktuella omständigheterna, kan åtgärder behöva riktas såväl mot den eller de individer som uppvisar beteendestörningar som mot djurhållningen i sin helhet. Ett exempel på åtgärder på individnivå är att ändra utfodringsruti- nerna för en häst som blivit ”krubbitare”. Ett exempel på åtgärder på besättningsnivå är att låta djuren få tillgång till halm som de kan syssel- sätta sig med. Regeringen återkommer i avsnitt 9.1 till skyldigheten att vidta åtgärder när djur visar tecken på ohälsa.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att förekomst av stereotypier ska undersökas på besättningsnivå eftersom enskilda individer, trots en god miljö, kan uppvisa stereotypier. Regeringen delar bedömningen att enstaka individer kan utveckla beteendestörningar trots att djurhållningen i stort är god och att det därför inte är realistiskt med en syn som innebär att nolltolerans på individnivå alltid ska råda inom all djurhållning. Ett djur som har utvecklat en beteendestörning fortsätter t.ex. inte sällan att utföra det aktuella beteendet, eller återkommer tillfälligt till det om indi- viden utsätts för stress, även efter det att åtgärder vidtagits för att komma tillrätta med beteendestörningarna. Regeringen vill dock betona att före- komst av beteendestörningar inom en djurhållning är ett tydligt tecken på

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 att det kan finnas problem i djurhållningen som inverkar negativt på djurens välfärd. På besättningsnivå och över tid är därför målet nolltole- rans. Det här föreslagna kravet sänder en tydlig signal om djurhållarens skyldighet att förebygga beteendestörningar så att djur hålls i en sådan miljö och på ett sådant sätt att beteendestörningar inte uppkommer annat än i enstaka undantagsfall.

Bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om djurhållning

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs naturliga beteenden ska tillgodoses och vilka beteenden detta är. Utredningen föreslår vidare ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas. Slutligen föreslås också att det nuvarande bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning förs över till den nya lagen.

Regeringen bedömer att det är tillräckligt att ett bemyndigande, liksom i dag, ges att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning. Ett sådant bemyndigande ger, enligt regeringens uppfatt- ning, en möjlighet att meddela även föreskrifter som tydliggör hur djurs behov av naturligt beteende ska tillgodoses, vilka dessa är och om hur djur ska hållas och skötas. Det finns därför inte något behov av sådana särskilda bemyndiganden som utredningen föreslår.

Däremot bör det i bemyndigandet förtydligas att föreskrifterna ska syfta till att tillgodose de krav på djurhållningen och skötseln av djur som anges i den bestämmelsen som regeringen redogör för i detta avsnitt. De bestämmelser som meddelas med stöd av bemyndigandet kan därmed avse både den miljö där djuren hålls eller hanteras i övrigt och åtgärder som vidtas i samband med hållande eller annan hantering av djur.

Den nu föreslagna bestämmelsen i lagen om hur djur ska hållas och skötas är med andra ord, på samma sätt som i dag, tänkt att utgöra en ram för bestämmelserna i djurskyddsförordningen och Jordbruksverkets före- skrifter. Genom dessa mer detaljerade regler för djurhållning kan lagens krav på bl.a. naturligt beteende konkretiseras. Regeringen bedömer att det är betydelsefullt att bestämmelserna om djurhållningen utvecklas i takt med att kunskapen om djur och djurs behov utvecklas. Det är väsent- ligt att de mer detaljerade bestämmelserna baseras på aktuell vetenskap och denna strävan efter kontinuerligt uppdaterade bestämmelser till- mötesgås bäst om reglerna – på samma sätt som i dag – slås fast i före- skrifter på lägre författningsnivå. Regeringen eller myndigheten bör, som tidigare angetts, vid utformandet av föreskrifterna göra en avvägning mellan djurskyddsintresset och andra angelägna intressen, om det är möjligt utan att väsentligen inskränka djurskyddet.

Regeringen bedömer att det vetenskapliga råd som SLU har fått i upp- drag att inrätta (se avsnitt 6.6) kommer att spela en stor roll i framtagan- det av det vetenskapliga faktaunderlag som ansvarig myndighet behöver i författningsarbetet. Det är angeläget att de ställningstaganden som rege- ringen och den myndighet som får meddela föreskrifter gör kan baseras på en gedigen vetenskaplig grund. Inrättandet av ett vetenskapligt råd syftar till att stärka processen med utarbetandet av djurskyddsbestämmel-

ser och kommer att förenkla arbetet för regeringen och den myndigheten

som får meddela föreskrifter genom att vid behov bistå med ett veten- Prop. 2017/18:147 skapligt och objektivt underlag om sådana frågor som är föremål för

överväganden. Tillsammans med det föreslagna förtydligandet av lagen vad gäller exempelvis naturligt beteende bedömer regeringen att det vetenskapliga rådet bidrar till att förordningar och föreskrifter ger bästa möjliga förutsättningar för ett fortsatt starkt djurskydd. Rådet är på så sätt avsett att utgöra ett komplement till övriga delar i författningsarbetet och avses inte att ersätta andra former av inhämtande av information och synpunkter, t.ex. genom remittering och kontakter med relevanta in- tressenter. Naturligtvis kommer det även i framtiden vara viktigt med en dialog med berörda, t.ex. andra myndigheter, bransch- och intresseorga- nisationer. En aktiv dialog med berörda intressenter bidrar till en allsidig belysning av den aktuella frågan, en ökad acceptans för reglerna och en bättre efterlevnad av dem.

Grupphållning

Utredningen föreslår också att det i lagen ska anges att djur inte ska hål- las i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande och anför som skäl för förslaget att detta krav är så viktigt att det bör anges i lagen.

Regeringen delar i och för sig utredningens bedömning att det från djurskyddssynpunkt är av stor vikt hur djur hålls i förhållande till andra djur. Det finns dock, som ett flertal remissinstanser påpekar, fler aspekter på detta än det som framgår av utredningens förslag och djurens behov varierar starkt mellan olika arter. För vissa arter kan det t.ex. vara av stor vikt att de inte hålls ensamma utan alltid tillsammans med andra djur av samma art. För andra arter kan det tvärtom vara bäst om djuret hålls ensamt. Det är därför enligt regeringens bedömning inte lämpligt att i lag ha en allmän bestämmelse om hur djur bör hållas i förhållande till varandra. Detta bör i stället regleras i de mer djurslagsspecifika myndig- hetsföreskrifterna.

7.3Kompetens- och utbildningskrav

Regeringens förslag: Djurhållaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning vid viss djurhållning eller viss annan verksamhet med djur.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas något krav på utbild- ning i djurskyddslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår i likhet med regeringen att det ska införas ett krav på kompetens. Utredningens förslag i den delen är formulerat så att djurägaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha till- räcklig kompetens. Därutöver föreslår utredningen till skillnad från rege-

ringen att den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller eller

Prop. 2017/18:147 hanterar djur ska ha lämplig utbildning. Slutligen föreslår utredningen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet på utbildning för den som håller eller hanterar djur.

Remissinstanserna: Den absoluta majoriteten av remissinstanserna ser grundläggande positivt eller mycket positivt på att det införs ett krav på kompetens. Några remissinstanser poängterar att kompetens är den en- skilt viktigaste åtgärden för en ökad djurvälfärd. Många remissinstanser påpekar dock att kravet på kompetens behöver tydliggöras. Frågor som lyfts är t.ex. vem som ska bedöma om kompetenskravet är uppfyllt, när en sådan bedömning ska ske och hur efterlevnaden av kravet ska kon- trolleras.

Djurskyddsinspektörernas Riksförening undrar hur stor del i skötseln av ett djur en person ska ha för att omfattas av kompetenskravet och

Statens veterinärmedicinska anstalt efterlyser att kompetenskravet även ska omfatta smittskydd för dem som håller djur yrkesmässigt. Några remissinstanser, bl.a. ett antal länsstyrelser, efterlyser ett tydliggörande av uttrycken ”yrkesmässigt” och ”i större omfattning” eftersom de föran- leder tolkningsproblem.

Ridskolornas Riksorganisation är negativ till förslaget med hänvisning till att lagstiftning om utbildning och kompetens påverkar konkurrens- villkoren och möjligheterna till fri etablering för företagen. Organisation- en bedömer att kraven på kompetens och utbildning är oproportionerliga och påpekar att särskilda utbildningskrav brukar förbehållas vissa speci- ella yrkesgrupper där behovet av specialistkompetens är uppenbart.

Många remissinstanser ser positivt på krav på utbildning, däribland flera länsstyrelser och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, men ett stort antal remissinstanser poängterar samtidigt att det inte alltid bör krävas en formell utbildning utan att redan förvärvad kunskap och erfa- renhet bör vara tillräckligt i vissa fall.

Jordbruksverket pekar på att utbildningskravet inte kommer att kunna gälla alla och nämner att det kan vara nödvändigt att undanta t.ex. cir- kusverksamhet från kravet, eftersom kravet annars kan anses utgöra ett hinder för den fria rörligheten inom EU.

Riksförbundet Svensk Fågelhobby och Zoobranschens Riksförbund an- ser att utbildningen, när det gäller sällskaps- och hobbydjur, bör knytas till försäljning och inte till hållande av ett djur. Detta eftersom det fram- för allt är nybörjarna som behöver utbildning vid denna typ av djurhåll- ning.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare åtta organisationer inom lantbruksnäringen och Svenska Kennelklubben är tveksamma till ett ut- bildningskrav och efterlyser ytterligare problem-, behovs- och konse- kvensanalyser av utredningens förslag. Remissinstanserna anser att redan i dag verksamma djurhållare ska undantas från kravet på utbildning och anser också att krav på längre eller kostsamma utbildningar kan vara oproportionerligt.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Behov av kompetens

Utredningens nulägesanalys visar på ett behov av kunskapsuppbyggnad inom vissa sektorer.

Inom lantbrukssektorn gäller behovet av kunskap framför allt nya djur- hållare som saknar tidigare erfarenheter av traditionell livsmedelspro- duktion och djurhållare som saknar kontakt med de rådgivnings- och producentnätverk som finns.

Antalet hästar har ökat kraftigt sedan 1970-talet och hästen har gått från att vara ett utpräglat arbetsdjur till att huvudsakligen användas för sport-, rekreations-, hobby- och sällskapsändamål. Den snabba ut- vecklingen och förändringen har gjort att utbildning och spridande av kompetens är en stor utmaning inom denna sektor.

Av uppgifter i djurskyddskontrollregistret framgår att många av de all- varliga djurskyddsproblemen finns inom sällskapsdjurssektorn. Hundar och katter stod t.ex. för i genomsnitt 72 procent respektive 88 procent av de beslut om omhändertaganden av djur som gjordes med stöd av 31 och 32 §§ djurskyddslagen mellan 2014 och 2016.

Nuvarande lagstiftning

I dag finns det inte något uttryckligt generellt krav på kompetens eller utbildning i djurskyddslagen. Genom 4 § andra stycket djurskyddslagen bemyndigas dock regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer att meddela föreskrifter bl.a. om villkor för viss djurhållning. I 20 § djurskyddsförordningen anges att den som yrkesmässigt eller i större omfattning driver handel med sällskapsdjur ska ha den utbildning eller kunskap i övrigt som Jordbruksverket föreskriver. Jordbruksverket bemyndigas också i 17 och 21 a §§ djurskyddsförordningen att meddela ytterligare föreskrifter, bl.a. om villkor för viss djurhållning eller för försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Med stöd av bemyndigandena har föreskrifter med mer specifika kun- skaps- eller utbildningskrav meddelats för vissa typer av djurhållning, t.ex. beträffande lantbrukets djur, strutsfåglar och odling av fisk. Det finns också krav på erfarenhet eller utbildning för den som ansvarar för djurhållningen och för den övergripande skötseln av djuren vid en djur- park. För personer som yrkesmässigt eller i större omfattning bedriver handel med andra djur för sällskaps- eller hobbyändamål än hund och katt, krävs att man har genomgått en av Jordbruksverket godkänd utbild- ning. Krav på kunnig personal samt krav på utbildning gäller för den som driver ett hunddagis eller hundpensionat. För den som driver katthem eller kattpensionat gäller vissa krav på kunskap om katter.

Bestämmelserna i myndighetsföreskrifterna genomför delvis krav i EU-direktiv, se bl.a. rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur, punkten 1 i bilagan, och rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimi- regler för skydd av slaktkycklingar, artikel 4.

I rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 uppställs vidare krav på utbildning och kompetens för

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 personer som arbetar med djurtransporter som har samband med ekono- misk verksamhet.

För den som hanterar djur på slakteri finns det, enligt rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tid- punkten för avlivning, krav på kompetensbevis, vilket man kan erhålla efter att ha avlagt ett prov. Detta innefattar även, för vissa moment inom verksamheten, krav på vissa färdigheter, t.ex. i hantering och fixering av djur, i bedövningsmetoder och i att övervaka att bedövningen varit effek- tiv.

För försöksdjurspersonal gäller också kompetens- och utbildningskrav enligt 20 § djurskyddslagen, 50 a, 50 b och 51 §§ djurskyddsförordning- en och enligt föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. Be- stämmelserna genomför krav i artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål.

När det gäller hållande av sällskaps- och hobbydjur i övrigt samt hål- lande av hästar och cirkusdjur saknas det däremot allmänna krav på kompetens och utbildning.

Regeringens bedömning

Utredningen och några remissinstanser anser att en höjning av kompeten- sen hos djurägarna är den åtgärd som har störst potential av alla att för- bättra djurens välfärd. Regeringen instämmer i bedömningen att kompe- tens är av grundläggande betydelse för en god djurvälfärd. En god kun- skap om det djur som man håller eller hanterar bidrar till att förebygga att djurskyddsproblem över huvud taget uppkommer. Om problem ändå skulle uppstå har djurhållaren större möjligheter att hitta adekvata lös- ningar på problemen. Regeringen delar utredningens uppfattning att rätten att få hålla och ta hand om djur är förenad med ett ansvar och att tillräcklig kompetens ska vara en förutsättning för att få hålla och hantera djur.

Regeringen anser, mot den nyss nämnda bakgrunden, att det i den nya djurskyddslagen bör införas ett uttryckligt och generellt krav på att djur- hållaren eller den som på annat sätt tar hand om ett djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. En sådan bestämmelse tyd- liggör betydelsen av kompetens, vilket enligt regeringens bedömning kan bidra till att öka djurvälfärden, inte minst för de grupper av djur där det i dag saknas tydliga krav på kompetens eller utbildning på lägre lagstift- ningsnivå.

Kravet på kompetens bör innebära att den som håller eller på annat sätt tar hand om djur ska ha den kunskap som krävs för att tillgodose det aktuella djurets fysiologiska och beteendemässiga behov. I det föreslagna kompetenskravet ligger också ett krav på att ha (eller från annat håll inhämta) sådan erfarenhet av den aktuella djurhanteringen att man också kan omsätta sina kunskaper praktiskt. Den som själv saknar praktisk erfarenhet eller endast har en begränsad erfarenhet, kan kompensera detta genom att ta råd och stöd från andra personer som har tillräcklig erfaren- het.

Forskning om djur bidrar till att kunskapen om djur och djurs behov

ökar kontinuerligt. För att kompetenskravet till fullo ska komma djuren

tillgodo bör kravet på kompetens också anses innebära ett krav på att fortlöpande ta till sig ny information om hur djur bör skötas och hanteras.

Statens veterinärmedicinska anstalt anser att kompetenskravet även ska omfatta smittskydd för dem som yrkesmässigt håller djur. Regering- en anser, som har nämnts i avsnitt 6.1, att djurhälsa – i den mån hälsotill- ståndet påverkar djurets välmående – innefattas i uttrycken djurskydd och djurvälfärd. I avsnitt 7.1 har också föreslagits att kravet på att skydda djur mot sjukdom ska föras över till den nya lagen. Kravet på kompetens bör därför omfatta även grundläggande kunskaper om djurs hälsa och hur man ska förebygga sjukdom hos djuret.

Det allmänna kompetenskravet bör gälla alla som håller eller på annat sätt hanterar djur. Regeringen anser, såsom har utvecklats i avsnitt 6.8, att det är olämpligt att koppla ansvaret för att uppfylla lagens bestämmel- ser till ägande eftersom det inte är ovanligt att djur hålls av någon annan än den som i civilrättslig mening äger djuren. Regeringen anser vidare att behovet av kompetens är så väsentligt att även personer som endast kort- varigt hanterar ett djur bör ha den kunskap och erfarenhet som behövs för genomförandet av uppgiften. Som exempel kan nämnas situationer när en person under en kortare tid tar hand om någon annans djur. Även en sådan person bör alltså ha basala kunskaper om hur man sköter djuret i fråga samt se till att få sådan information från den ordinarie djurhållaren att han eller hon kan genomföra sitt uppdrag på ett djurskyddsmässigt acceptabelt sätt.

Att i lagen slå fast en skyldighet att ha eller skaffa tillräcklig kompe- tens för att få hantera djur skickar en viktig signal och utgör en tydlig handlingsregel för alla som hanterar djur. Kravet bör dock inte förenas med några särskilda bestämmelser om kontroll eller sanktioner. Ett så- dant system skulle i princip innebära att alla som hanterar djur skulle genomgå någon form av utbildning, avlägga någon form av kompetens- prov eller på annat sätt kunna visa att man redan har den kompetens som krävs. En sådan tillämpning skulle vara administrativt betungande och kostnadskrävande samt riskera att bli oproportionerligt betungande för såväl djurhållare som för myndigheterna som arbetar med djurskydds- frågor. Det är i stället effekterna av en bristande kompetens som bör beivras. Sådana problem kan uppmärksammas av kontrollmyndigheterna i samband med den ordinarie djurskyddskontrollen.

Regeringen är tveksam till att i lagen införa ett uttryckligt krav på ut- bildning på det sätt som utredningen föreslår. Behovet av kompetens och utbildning varierar beroende på vilken typ av djur och djurhantering som det är fråga om. Regeringen delar vidare remissinstansernas synpunkt att det inte alltid är nödvändigt med en formell utbildning. Redan förvärvad kunskap och erfarenhet bör vara tillräckligt i vissa fall. Det krav på kom- petens som regeringen nu föreslår innebär att det ställs tydliga krav på att människor som hanterar djur ska ha tillräcklig kunskap. Det viktiga är alltså inte det sätt på vilken kunskapen inhämtas utan att den som håller eller hanterar djur faktiskt har kunskapen. Ett generellt utbildningskrav för alla som ägnar sig åt yrkesmässig djurhållning eller som håller eller hanterar djur i större omfattning riskerar att bli orimligt betungande för vissa och bedöms inte vara ett lämpligt sätt att tillförsäkra nödvändiga kunskaper och tillräcklig erfarenhet hos alla grupper.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 Det kan dock finnas ett särskilt behov av kompetenshöjning inom vissa sektorer. Behovet förändras emellertid över tid och mellan olika områden och sektorer. Det är därför, enligt regeringens uppfattning, lämpligare att koppla eventuella uttryckliga krav på utbildning till de områden och de sektorer där det bedöms vara nödvändigt med formella krav på utbild- ning för att säkerställa en tillräcklig kompetens. Det kan även finnas ett behov av att ställa krav på specifik kunskap eller kompetens för vissa verksamheter. Redan i dag finns sådana uttryckliga kunskaps- och ut- bildningskrav för vissa typer av djurhållning och djurverksamheter. Re- geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför även fortsättningsvis bemyndigas att meddela sådana föreskrifter om krav på särskild kompetens eller utbildning som, utifrån aktuell kunskap om djuren och deras skötsel och hantering, bedöms vara nödvändiga för en viss typ av djurhållning eller en viss verksamhet med djur. Vid bered- ningen av nya bestämmelser om utbildning i förordning eller myndig- hetsföreskrifter bör också bedömas hur bestämmelserna förhåller sig till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 december 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer.

	7.4	Tillräcklig tillsyn och krav på foder och vatten

	Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att djur ska ges till-
	räcklig tillsyn förs över till den nya lagen.
	Det nuvarande kravet på att djur ska ges tillräckligt med foder och
	vatten av god kvalitet förs över till den nya lagen. Foder, vatten och
	utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
	meddela ytterligare föreskrifter om krav på tillsyn, utfodring och vatt-
	ning av djur.
	Regeringens bedömning: Det bör för närvarande inte införas ett
	allmänt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind.
	Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
	slag. Utredningen föreslår dock att tillsynen ska vara daglig och anger
	uttryckligen att djur ska ges tillräckligt med skötsel och vård. Utredning-
	en föreslår också ett allmänt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd
	mot väder och vind. Utredningen föreslår också ett bemyndigande om att
	meddela föreskrifter om undantag från kravet på daglig tillsyn.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är huvudsak-
	ligen positiva till kravet på att djur ska ges daglig tillsyn, till dessa hör
	bl.a. ett antal länsstyrelser, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Sve-
	riges lantbruksuniversitet (SLU), nio hästorganisationer, Djurens Rätt,
	Djurskyddet Sverige, Göteborgs Katthjälp och Sveriges Veterinärför-
	bund. Ett stort antal av dessa remissinstanser påpekar dock samtidigt att
	kravet på daglig tillsyn inte bör gälla utan undantag. Länsstyrelsen i
	Västmanlands län ifrågasätter för vilka djurslag, annat än ren, som det
	kan bli aktuellt för Jordbruksverket att föreskriva om undantag.
	Flera remissinstanser resonerar kring frågan om kravet på tillsyn är och
	bör avse varje enskild djurindivid eller en grupp av djur. Länsstyrelserna
92	i Södermanlands län och Västra Götalands län anser att det bör förtydli-

gas att kravet kan avse en grupp av djur. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det bör förtydligas när undantag från tillsyn på individnivå kan ges. Länsstyrelsen i Skåne län anser att uttrycket måste definieras så att det ska framgå att tillsyn ska ske på individnivå där det är möjligt. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att grupptillsyn av betesdjur bör kunna ske dagligen och att undantag som kan ges av Jordbruksverket för t.ex. ren inte ska kunna utnyttjas för otillräcklig tillsyn i industriell stordrift. Även SLU och Sveriges Veterinärförbund anser att det i vissa fall är tillräckligt med tillsyn på gruppnivå. Sveriges Veterinärförbund och Göteborgs Katthjälp anser vidare att det i föreskrifter eller i motiven till lagen bör förtydligas hur tillsyn av stora djurgrupper som t.ex. slakt- kyckling, värphöns, fisk, ladugårdskatter och ren kan tillgodoses. När det gäller fjäderfä kan det enligt Sveriges Veterinärförbund t.ex. vara till- räckligt att flocken observeras och att djur som avviker i utseende eller beteende uppmärksammas.

Flera remissinstanser pekar på att tillsyn kan behöva ske såväl mer ofta som mer sällan än dagligen och att det måste finnas möjlighet till flexibi- litet och praktisk anpassning. Till dessa hör några av de remissinstanser- na som nämnts tidigare och som i grunden är positiva till utredningens förslag och en tredjedel av remissinstanserna, som mot den nyss nämnda bakgrunden, anser att dagens krav på tillräcklig tillsyn är bättre än det av utredningen föreslagna. Till denna senare kategori hör bl.a. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Djurens jurister, Hushållningssällskap- ens Förbund, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), åtta andra organisation- er inom lantbruksnäringen, Tropikföreningen Amazonas och Zoobran- schens Riksförbund.

SLU föreslår att skrivningen ändras till ”ge lämpligt vatten och foder i, för individen, anpassad mängd”. Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att ”god skötsel och vård” är en lämpligare formulering än ”till- räckligt med skötsel och vård”. Svenska Samernas Riksförbund anser att förslaget om tillgång till vatten inte tar hänsyn till rennäringens särdrag, eftersom renen under snöperioden tillgodoser sitt vätskebehov genom att äta snö. ”Vätska” vore därför en lämpligare skrivning.

Djurens Rätt menar vidare att kravet på skydd mot väder och vind bör innebära att betande djur generellt bör ges tillgång till ligghall eller dy- likt, vilket i dagsläget endast gäller vintertid.

LRF och ytterligare sex organisationer inom lantbruksnäringen påtalar att det saknas en konsekvensanalys samt anser att den föreslagna straff- skalan får orimliga konsekvenser för djurhållare med svårtillgängliga betesmarker, vars naturbeten riskeras om tillsynen måste ske dagligen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att bemyndigandet för Jordbruks- verket även bör omfatta att föreskriva när djur ska ses till mer än en gång per dag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I den nu gällande djurskyddslagen slås det i 3 § första stycket fast att djur ska ges tillräck- ligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och anpassat efter det djurslag som utfodras. Mer detaljerade regler om tillsyn och utfodring av olika djurslag finns i olika myndighetsföreskrifter.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147	Utredningen föreslår att kravet på tillräcklig tillsyn ersätts med ett krav
	på daglig tillsyn. Utredningen motiverar sitt förslag med att det finns en
	risk att djur blir sjuka eller skadar sig och behöver vård inom en dag.
	Kravet på att djur ska ges tillräcklig tillsyn infördes i samband med
	tillkomsten av 1988 års djurskyddslag. I förarbetena till lagändringen
	nämndes att kravet på tillsyn är ett viktigt krav som särskilt bör fram-
	hållas i lagtexten. Bland annat nämns att den som har djur i sin vård
	kontinuerligt måste ägna djuret tillsyn och att det i allmänhet krävs dag-
	lig tillsyn men att tillsynen kan behöva ske ännu oftare i fråga om vissa
	djurslag eller för djur i vissa åldrar. Tillsynen över burhöns nämndes
	särskilt och i det sammanhanget framhölls vikten av att tillsynen an-
	passas till djurhållningen. Tillsynen och den tid som denna får ta i an-
	språk måste vara sådan att förhållanden som behöver åtgärdas också blir
	föremål för uppmärksamhet (prop. 1987/88:93, s. 51–52.)
	Regeringen anser att behovet av tillsyn är det som bör vara styrande för
	om tillsynen är tillräcklig eller inte och delar den uppfattning som förar-
	betena till 1988 års djurskyddslag ger uttryck för, dvs. att djur ska ges
	kontinuerlig tillsyn, att tillsynen i allmänhet ska ske minst en gång per
	dag men att den ibland behöver ske mer ofta än så samt att tillsynen
	måste anpassas till djurhållningen så att den sker på ett sådant sätt att
	förhållanden som behöver åtgärdas kan upptäckas.
	Situationer när det är motiverat med en tätare tillsyn än en gång per
	dag är t.ex. när ett djur är skadat eller sjukt, är högdräktigt eller nyss har
	fått ungar. Regeringen anser, såsom några av remissinstanserna också
	påpekar, att det i vissa situationer även kan vara motiverat med en lägre
	tillsynsfrekvens än dagligen. Så kan t.ex. vara fallet för djur som gräver
	ner sig eller för djur som har gått i vintersömn. Även för vissa av våra
	vanliga tamdjursarter, t.ex. nötkreatur och får, kan det ibland vara till-
	räckligt att tillsyn sker mer sällan än en gång per dag. Så kan t.ex. vara
	fallet när grupper av friska djur, som varken innehåller nyfödda eller
	högdräktiga djur, går på vidsträckta beten med fri tillgång till föda och
	vatten.
	Med hänsyn till att behovet av tillsyn varierar anser regeringen – i lik-
	het med flera av remissinstanserna – att det är mer lämpligt att formulera
	kravet på samma sätt som i dag, dvs. att djur ska ges tillräcklig tillsyn, än
	att införa ett krav på daglig tillsyn.
	Många remissinstanser berör frågan om kravet på tillsyn är riktat till
	varje djurindivid eller mot en grupp av djur. Förutsättningarna för att
	genomföra tillsynen av djur varierar utifrån bl.a. djurart och det sätt på
	vilket djuren hålls. Kravet på tillsyn bör, enligt regeringens mening, i
	största möjliga utsträckning uppfyllas genom tillsyn av varje enskild
	djurindivid. Vid viss typ av djurhållning, t.ex. när många djur hålls till-
	sammans i en grupp eller när djur tillåts ströva fritt över stora arealer,
	kan det dock i praktiken vara mycket svårt att närmare inspektera varje
	enskild djurindivid. Tillsynen måste dock ske på ett sådant sätt att för-
	hållanden som behöver åtgärdas kan upptäckas.
	Det kan enligt regeringens bedömning finnas behov av ytterligare re-
	glering om hur ofta och på vilket sätt som tillsyn ska bedrivas be-
	träffande olika djurslag. Regeringen anser därför, i likhet med utredning-
	en, att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör ges
94	möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om tillsynen av djur.

Utredningen föreslår att det i bestämmelsen även ska finnas ett uttryck- ligt krav på att djur ska ges tillräckligt med skötsel och vård. Enligt rege- ringens uppfattning täcks dock ”tillräckligt med skötsel och vård” redan av kravet på att djur ska ges tillräcklig tillsyn. I vanligt språkbruk är ordet tillsyn synonymt såväl med aktiviteter som t.ex. uppsikt, kontroll, övervakning och överinseende som mer handgriplig passning som t.ex. skötsel och vård. Uttrycket tillräcklig tillsyn omfattar, enligt regeringens uppfattning, såväl att övervaka och kontrollera att djuren mår bra som ett krav på att vidta åtgärder för att komma tillrätta med sådana problem eller brister som upptäcks. Tillräcklig tillsyn får även anses omfatta en mer allmän uppmaning till djurhållare att sköta och vårda sitt eller sina djur i sådan omfattning att deras behov av vård och skötsel tillgodoses. Utöver kravet på tillräcklig tillsyn föreslås det vidare, som har framgått i avsnitt 7.2, även ett uttryckligt krav på att djur ska skötas på ett sådant sätt att det främjar deras välfärd. I avsnitt 9.1 föreslås vidare att djur som är skadade eller sjuka snarast ska ges nödvändig vård.

Utredningen föreslår också att det ska införas ett generellt krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind. I den nuvarande djur- skyddslagen finns inte något sådant krav. Djuren ska dock enligt 2 § skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Det finns också i 3 § djur- skyddslagen ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge tillräckligt skydd och i 4 § ett krav på att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Vidare slås det i 6 § fast att djur inte får hållas bundna om de inte kan få tillräckligt skydd mot väder och vind.

Regeringen anser att det finns fördelar med ett mer generellt formulerat krav på att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind som utred- ningen föreslår. Det blir därmed tydligt att kravet omfattar alla situation- er där det kan finnas ett behov av skydd mot väder och vind för djur. Behovet av skydd kan dock avse fler aspekter än väder och vind. I rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur finns i punk- ten 12 i bilagan till direktivet ett krav på att djur som hålls utomhus, såvitt det är nödvändigt och möjligt, ska ges skydd mot dåligt väder, rovdjur och hälsorisker. Detta krav genomförs i dag genom kraven i 2, 3 och 4 §§ djurskyddslagen och genom bestämmelser i Jordbruksverkets föreskrifter om utegångsdjur. Det har dock inte genom dessa bestämmel- ser klargjorts vilket ansvar djurhållare har att skydda sina djur mot rov- djur. Regeringen avser därför att överväga hur ett sådant förtydligande kan utformas i syfte att säkerställa att direktivets krav genomförs i svensk rätt på ett för enskilda tillräckligt tydligt sätt. Mot den bakgrunden bör i nuläget inte det av utredningen föreslagna kravet på skydd mot väder och vind införas. I stället bör det nuvarande kravet i 3 § djurskyddslagen på att stall och andra förvaringsutrymmen samt hägn ska erbjuda tillräckligt skydd tills vidare föras över till den nya lagen (se vidare avsnitt 7.7).

Regeringen föreslår vidare, i likhet med utredningen, att det, på samma sätt som i dag, ska framgå av lagen att djur ska ges tillräckligt med foder och vatten samt att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet. Nuvarande bestämmelse om att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och an- passat efter det djurslag som utfodras lades till i samband med ändringar i djurskyddslagen 2003 mot bakgrund av att bestämmelsen om foder i

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 djurskyddslagen av många uppfattades som oklar och som en be- stämmelse som endast reglerar mängden foder. Det bedömdes därför finnas anledning att förtydliga bestämmelsen genom att införa ett ut- tryckligt krav på att fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och att det ska vara anpassat till det djurslag som utfodras (prop. 2002/03:149, Änd- ringar i djurskyddslagen [1988:534], s. 9).

Vidare anser regeringen att det också ska framgå av lagen att foder, vatten och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurets behov. Redan av dagens bestämmelse framgår att foder och vatten ska vara anpassat till djurslaget. Genom den nya formuleringen avser regeringen att förtydliga att foder och vatten ska vara anpassat inte enbart till det aktuella djursla- get utan även utifrån det individuella djurets behov. Mängden foder eller fodrets sammansättning kan t.ex. behöva ändras för ett dräktigt djur, ett växande djur, ett gammalt djur eller för ett djur som är skadat eller sjukt. Genom formuleringen förtydligas också betydelsen av utfodringsrutiner- na för djurets välfärd. Vissa djur bör ges foder ofta medan andra djur bör äta mer sällan eller mycket sällan. Ytterligare andra djur mår bra av att arbeta för att få åtkomst till födan. Med utfodringsrutiner avses även rutinerna för att vattna djur.

Kravet på att foder och utfodringsrutiner ska vara anpassade till djurets behov får anses innebära att djur inte heller får utfordras med så stora mängder foder, med en sådan frekvens eller genom sådana metoder som kan orsaka lidande för djuret. Det kan t.ex. inte anses tillåtet att tvångs- mata fjäderfä i syfte att få en viss kvalitet på levern.

Överlag skiljer sig situationen för rennäringen markant åt från annan djurhållning i Sverige. Grunden för rennäringen är fritt naturbete på mycket stora arealer. Regeringen anser att djurskyddslagens bestämmel- ser så långt som möjligt bör utformas med beaktande av rennäringens särdrag och på ett sätt som gör det möjligt för rennäringen att fortsätta existera. Svenska Samernas Riksförbund anser att förslaget om tillgång till vatten inte tar hänsyn till rennäringens särdrag, eftersom renen under snöperioden tillgodoser sitt vätskebehov genom att äta snö. För sådana djur, t.ex. renar, där det är klargjort att djuren kan tillgodose sitt vätske- behov genom att inta vatten i form av snö, kan kravet på vatten, enligt regeringens mening, uppfyllas genom att djuren har tillgång till snö.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om tillsyn och om utfodring och vattning av djur. I sådana föreskrifter kan exempelvis regleras vilken hänsyn som ska tas till djurs artspecifika och individuella behov som ålder och rang eller om t.ex. uppvärmda vattenkoppar om djuren vistas ute under vintern.

7.5Krav på att hålla djur lösgående

Regeringens bedömning: Alla djur bör hållas lösgående. Konsekven- serna av att införa ett krav på att hålla djur lösgående och behovet av övergångsbestämmelser och undantag bör dock utredas ytterligare. Det bör också övervägas om det finns andra incitament än lagstiftning

som kan främja en snabb och effektiv omställning till lösgående sy- stem.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att ett krav på att djur ska hållas lösgående ska införas utan ytterligare utredning men att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ges rätt att föreskriva om undantag från kravet så att uppbundna system kan fasas ut i en rimlig takt.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till att djur ska hållas lösgående. Huvuddelen av dessa remissinstanser, bl.a. ett antal länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet och

Sveriges Veterinärförbund, understryker dock vikten av att övergångs- tiden måste vara rimlig, tillräckligt lång eller medföra att de uppbundna systemen kan fasas ut på en naturlig väg. Endast två instanser, Djurens Rätt, som vill se ett omedelbart ikraftträdande, och Svenska Djurskydds- föreningen, anser att övergångstiden bör begränsas.

Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Kung- liga Skogs- och Lantbruksakademien, Svensk Mjölk, Svenska Djurhälso- vården, Sveriges Mjölkbönder, Sveriges Nötköttsproducenter, Hushåll- ningssällskapens Förbund, Brukshästorganisationernas Samarbets- kommitté (BRUNTE), Hästföretagarna, Svenska Hästavelsförbundet (SH) och Svenska Ridsportförbundet (SvRF) är negativa till förslaget med hänvisning till att förslaget kan medföra negativa konsekvenser för nä- ringen samt efterlyser konsekvensanalyser av förslaget.

När det gäller mjölkkor framför vissa av de nyss nämnda remiss- instanserna, bl.a. LRF och Svensk Mjölk, att den svenska mjölkprodukt- ionen riskerar att påverkas negativt. Man ser också en tydlig utveckling mot lösdriftssystem i dag. Utöver detta framhåller vissa remissinstanser, t.ex. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Hushållningssäll- skapens Förbund, att det finns fördelar med de uppbundna systemen, t.ex. vissa positiva djurhälsoaspekter som en bättre klövhälsa, och en längre betessäsong. Dessa system behöver därför sammantaget inte vara djurskyddsmässigt sämre. Dessutom bedöms det vara svårt att bygga ändamålsenliga lösdrifter för mycket små besättningar. LRF och ett antal organisationer inom lantbruksnäringen påpekar att det finns mjölkkobe- sättningar som nyligen har investerat i ombyggnad för fler uppbundna platser, vilket man måste beakta om man ändrar reglerna.

När det gäller hästar lyfter vissa av de ovan nämnda remissinstanserna som är negativa till förslaget fram argument om näringens bevarande och konkurrenskraft gentemot omvärlden. BRUNTE, SH och SvRF menar att spilthållning är ett väl beprövat system som uppfyller kravet på en god djurhållning, särskilt med hänsyn till att hästarna numera vistas utomhus under en stor del av dygnet. BRUNTE och SH anser vidare att de finns säkerhetsmässiga fördelar med spiltorna samt pekar på att minskad häst- hållning leder till igenväxta beteshagar, vilket i sin tur bl.a. påverkar den biologiska mångfalden negativt. Ridskolornas Riksorganisation pekar på att spilthållning har både för- och nackdelar jämfört med hållande i box och anger som exempel att för vissa hästar med livligt temperament, kan spilta minska benägenheten att utveckla stereotypier. Hushållningssäll- skapens Förbund, Hästföretagarna och SvRF påpekar bl.a. att ett förbud skulle få stora ekonomiska konsekvenser för ett stort antal ridskolor.

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 Tropikföreningen Amazonas lyfter bl.a. fram att förslaget slår hårt mot en

	för flickor viktig fritidsaktivitet.
	Länsstyrelsen i Jämtlands län och Härjedalens kommun lyfter fram
	behovet av att kunna hålla djur uppbundna för att bedriva fäboddrift,
	vilket är en viktig kultur- och miljöverksamhet i vissa delar av Sverige.
	Djurens Rätt är kritisk till möjligheten att meddela undantag från kra-
	vet på lösgående djur.
	Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att man måste kunna göra un-
	dantag från kravet på lösgående djur för situationer när lösgående inne-
	bär en risk för djurets hälsa eller arbetssäkerheten och även Jordbruks-
	verket anser att möjligheten till undantag från det nämnda kravet ibland
	är motiverade.
	Statens veterinärmedicinska anstalt föreslår att undantag från krav på
	att djur ska hållas lösgående ska gälla för befintliga stallar, men förbju-
	das för nybyggnation, alternativt regleras i övergångsbestämmelser.
	Länsstyrelsen i Örebro län påtalar att det generellt finns en risk att då-
	liga stallar blir kvar längre om man kräver lösdrift vid om- och tillbygg-
	nad av befintliga stallar.
	Länsstyrelsen i Värmlands län anser att man bör utreda om det finns
	skäl för olika slutdatum för olika djurslag.
	Skälen för regeringens bedömning: I detta avsnitt behandlas system
	för den stadigvarande hållningen av djur. Med lösgående avses här att
	djur inte får vara uppbundna eller på annat liknande sätt förhindrade att
	röra på sig. Exempel på system för lösgående djur är t.ex. burar, boxar,
	ligghallar, inhägnader eller andra liknande utrymmen. Begränsningar av
	djurs rörelsefrihet behandlas också i avsnitt 7.6.
	Det finns i dag inte något allmänt krav i djurskyddslagen på att djur ska
	hållas i lösgående system. Däremot har sådana krav införts i djurskydds-
	förordningen och myndighetsföreskrifter för vissa utpekade djurslag.
	Grisar ska enligt 14 § djurskyddsförordningen hållas lösgående och det-
	samma gäller för får enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och all-
	männa råd (SJVFS 2017:26) om fårhållning inom lantbruket m.m. och
	för elefanter och kameldjur (dvs. kameler, dromedarer, lamor, guancos,
	vicugnas och alpackor) enligt Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och
	allmänna råd (DFS 2007:3) om cirkusdjur. För nötkreatur finns i Statens
	jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2017:24) om nöt-
	kreaturshållning inom lantbruket m.m. även krav på att kalvar inte får
	hållas bundna och fr.o.m. den 1 augusti 2017 ska även handjur av nöt,
	som är äldre än sex månader gamla, hållas lösgående. Sedan 2007 gäller
	även krav på lösgående system för alla nybyggda stallar för nötkreatur
	och hästar, enligt den nyss nämnda föreskriften och enligt Djurskydds-
	myndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2007:6) om hästhåll-
	ning. För hästar omfattar kravet även förprövningspliktiga till- och om-
	byggnationer av stallutrymmen. För hästar gäller vidare sedan den
	1 augusti 2010 begränsningar i hur länge de får stå i spiltor. Hästar får
	inte hållas bundna i spilta mer än sammanlagt 16 timmar per dygn.
	Frågan om att hålla djur i lösgående system är alltså inte ny. I samband
	med införandet av 1988 års djurskyddslag diskuterades t.ex. de upp-
	bundna systemen för mjölkkor. I förarbetena till lagen förordades en
	övergång till lösdriftssystem eftersom sådana djurhållningssystem ger
98	djuren möjlighet till motion. Departementschefen ansåg dock att det inte

fanns skäl att förbjuda de uppbundna systemen eftersom systemen hade tillämpats sedan en mycket lång tid tillbaka och i allmänhet fungerade väl (prop. 1987/88:93, s. 21). Frågan var återigen aktuell i samband med att Djurskyddsmyndigheten reviderade sina föreskrifter om djurhållning inom lantbruket och om hästhållning 2007. Myndigheten beslutade då om de nyss nämnda kraven på lösgående djur i nybyggda stallar för nöt- kreatur och hästar. Däremot bedömde myndigheten att det inte var moti- verat av djurskyddsskäl att sätta en tidsgräns för en utfasning av de be- fintliga stallarna med uppbundna system. Djurhållarna bedömdes ha både kunskap och erfarenhet nog att kunna kompensera för de uppbundna systemens nackdelar med hjälp av en god djurskötsel. Vidare bedömde myndigheten att många mjölkföretagare med uppbundna system inte skulle ha ekonomiska eller areella förutsättningar att ställa om till lösgå- ende system. När det gäller hästarna nämnde myndigheten att ett förbud mot spilta skulle kunna få stora konsekvenser för framför allt ridskole- verksamheten.

De flesta djuren i Sverige hålls i dag lösgående men det finns alltså fortfarande vissa djur som hålls i uppbundna djurhållningssystem. Fram- för allt gäller detta mjölkkor och hästar. Även nötkreatur för köttprodukt- ion och getter hålls i viss utsträckning uppbundna men det saknas säkra uppgifter om hur stor andel av djuren som hålls i uppbundna system. Det kan heller inte uteslutas att även andra, i Sverige mindre vanligt före- kommande djur, t.ex. åsnor och mulor, hålls i uppbundna system.

När det gäller mjölkkor har de av tradition i Sverige hållits uppbundna. I spåren av den strukturomvandling som har skett inom jordbruket sedan mitten av 1950-talet, med allt färre mjölkföretag men med fler mjölkkor per besättning, har andelen kor i uppbundna system dock successivt minskat. Antalet mjölkbesättningar i vilka uppbundna system används har minskat från ca 85 procent 2000 till ca 70 procent 2010. Det antal individer som hålls i uppbundna system har minskat ytterligare. Detta eftersom företag med lösdrift generellt sett har fler kor. Enligt Husdjurs- statistik 2016 från Växa Sverige (data från kokontrollen som motsvarar drygt 82 procent av alla svenska mjölkkor) hölls kontrollåret 2015/16 nästan 70 procent av alla mjölkkor i lösdriftssystem, medan drygt hälften (ca 54 procent) av besättningarna var uppbundna.

Inom hästsektorn varierar det i vilken omfattning som hästar hålls uppbundna. Enligt Jordbruksverkets rapport (2012:1) Hästhållning i Sverige 2010 hade totalt sett 5 procent av landets 77 800 hästhållare spiltor. Inom ridsporten, framför allt på ridskolor och inom turridnings- verksamheter, hölls dock hästar fortfarande i stor utsträckning i spiltor. Av landets ca 500 ridskolor och turridningsföretag hade 60 procent spil- tor till åtminstone vissa av sina hästar. Mellan cirka 4 och 5 procent av landets hästar finns på ridskolor (enligt nyss nämnda rapport från Jord- bruksverket och enligt Sveriges officiella statistik, statistiskt meddelande JO 24 SM 1701, Hästar och anläggningar med häst 2016). Hur många av dessa som står i spilta saknas det dock uppgifter om. Vidare hålls även vissa kallblodshästar uppbundna i spilta. Inom trav- och galoppsporten hålls hästarna nästan uteslutande lösgående.

Regeringen anser att det finns stora fördelar med att hålla djuren lösgå- ende, framför allt när det gäller djurens möjligheter att röra på sig och att kunna utföra sina naturliga beteenden, t.ex. sociala beteenden. De upp-

Prop. 2017/18:147

Prop. 2017/18:147 bundna systemen begränsar djurens rörelsefrihet kraftigt och påverkar t.ex. djurens möjligheter att vända sig och klia sig. Spiltor påverkar, som

	ytterligare exempel, hur hästar lägger sig ned och reser sig upp och ger
	dem en dålig möjlighet att överblicka sin omgivning, något som är vik-
	tigt för hästars välbefinnande. I uppbundna system saknar korna vidare
	som regel helt möjlighet att röra på sig för motion under inomhus-
	säsongen. Inomhussäsongen är olika lång och varierar mellan 8 och 10
	månader beroende på var i landet korna befinner sig. Enligt en studie
	som LRF Mjölk låtit ett oberoende företag utföra hösten 2016 och som
	omfattade drygt 12 procent av alla svenska mjölkbönder låter dock de
	flesta av djurhållarna djuren få vara ute längre perioder än de perioder
	som slås fast i Jordbruksverkets föreskrifter. För uppbundna kor inom
	den ekologiska produktionen finns det vidare krav på viss motion under
	de uppbundna perioderna. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och
	Hushållningssällskapen argumenterar för att det förekommer en högre
	andel klövproblem i lösdriftsbesättningar och att fler av besättningarna
	med uppbundna kor har en längre betessäsong. Att en något större andel
	av mjölkbönder med uppbundna besättningar än sådana med lösgående
	system har djuren ute längre än vad lagstiftningen kräver får också stöd
	av den studie som LRF Mjölk låtit göra.
	System med lösgående djur kan även ha andra fördelar, t.ex. bedöms
	sådana system vara mer rationella än uppbundna system för större nötbe-
	sättningar och de innebär även lägre investeringskostnader per djur i
	medelstora till stora mjölkbesättningar.
	Regeringen bedömer sammantaget att de stora fördelarna med lösgå-
	ende system, framförallt när det gäller djurens möjlighet till naturligt
	beteende, överväger de eventuella nackdelar som finns. Regeringen anser
	därför att alla djur bör hållas lösgående. De argument som tidigare har
	lyfts fram beträffande lämpligheten i att kräva en omedelbar omställning
	till lösgående system även för djurhållare som har uppbundna system i
	befintliga stallar och andra djurutrymmen, är dock fortfarande aktuella
	och måste beaktas.
	En snabb omställning till lösgående system kan påskynda storleks-
	rationaliseringen och medföra att många mjölkföretagare slutar i förtid.
	För djurhållare med små nötkreatursbesättningar kan det vara svårt att
	bygga ändamålsenliga och ekonomiskt rationella system för lösgående
	djur. I vissa delar av landet kan det vidare vara svårt att få tillgång till
	tillräckligt med mark för att gå upp i djurantal. Det finns även en risk att
	ett krav på lösgående djur påverkar möjligheten att bedriva ett aktivt och
	levande fäbodbruk negativt. En sådan försämring av förutsättningarna för
	fäbodbruk kan, förutom följder för den enskilde fäbodbrukaren, bl.a.
	också medföra försämrade möjligheter att bevara värdefulla kulturmiljöer
	och att främja den biologiska mångfalden samt negativ påverkan på be-
	söksnäringen i vissa regioner. Flera remissinstanser, bl.a. Kungliga
	Skogs- och Lantbruksakademien, Hushållningssällskapen och LRF har
	argumenterat för att det redan pågår en strukturförändring mot fler be-
	sättningar med lösgående djur.
	Även när det gäller hästbranschen kan en alltför snabb utfasning av
	spiltorna utgöra ett hot för vissa ridskolors och turridningsverksamheters
	konkurrenskraft samt tvinga företag och organisationer att dra ner på
100	eller lägga ner sina verksamheter. En stor andel av ridskole- och turrid-

ningsverksamheterna finns i närheten av en stad eller en tätort eftersom Prop. 2017/18:147 det är där kunderna finns. I dessa områden kan det vara svårt och kost-

samt att få tillgång till mer mark och väljer djurhållaren att flytta sin verksamhet kan det bli svårt att möta kundernas krav på tillgänglighet.

Neddragningar eller nedläggningar av ridskole- och turridningsverk- samheter påverkar även andra människor än de som ansvarar för eller lever av verksamheterna. Ridning är populärt som motion och rekreation och utgör en av de största sporterna sett till antalet aktiva idrottsutövare.

En omedelbar omställning till lösgående djur kan med andra ord leda till allvarliga negativa effekter. Utredningen föreslår att Jordbruksverket ska få meddela föreskrifter om undantag från det föreslagna kravet på lösgående djur så att de uppbundna systemen kan fasas ut i en rimlig takt. Det framgår dock inte av utredningen vad som kan anses vara en rimlig takt för utfasningen. Det saknas alltså i dagsläget tillräcklig kunskap om konsekvenserna av att kräva att alla djur omgående ska hållas lösgående, t.ex. hur många företag som har djur i uppbundna system, om ålder och livslängd på de befintliga byggnationerna och hur en omställning kommer att påverka företagare och idrottsutövare. Mot den bakgrunden avser regeringen att inhämta viss ytterligare utredning om konsekvenser- na av det föreslagna lagkravet på lösgående djur. Det behöver bl.a. ana- lyseras vad som är en rimlig övergångstid för att djurhållare med befint- liga stallar ska kunna ställa om till lösgående system och hur förslaget påverkar möjligheterna att driva fäbodbruk och bevara värdefulla kul- turmiljöer.

Även om det redan i dag pågår en successiv, naturlig utfasning av de uppbundna systemen är det angeläget, med hänsyn till djurvälfärden, att omställningen till lösgående system går så snabbt och smidigt som möj- ligt. Med anledning av detta bör utredningen även omfatta att se över om det finns andra incitament än författningskrav som kan främja en snabb och effektiv omställning till lösgående system.

För vissa typer av djurhållning kan det finnas skäl att föreskriva om permanenta generella undantag från ett krav på lösgående djur. Det kan också vara lämpligt att göra det möjligt att medge undantag från kravet på lösgående djur i enskilda fall, t.ex. om en djurhållare går i pension inom en kort tid från det att ett krav på lösgående djur träder i kraft. Även behovet av undantag bör utredas ytterligare.

7.6Krav för att få binda eller fixera djur

Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att djur inte får bindas på ett sätt som är plågsamt för djuren eller så att de inte kan få behöv- lig rörelsefrihet eller vila eller tillräckligt skydd mot väder och vind förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Det införs också ett krav på att ett djur får fixeras eller på annat lik- nande sätt få sin rörelsefrihet begränsad endast om det sker tillfälligt och om det är nödvändigt av veterinärmedicinska skäl, av djurskydds- skäl, med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret eller av liknande berättigade skäl.

101

Prop. 2017/18:147

102

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas genom uppbindning, fixering eller andra liknande begränsningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. När det gäller uppbindning föreslår utredningen att det endast ska få ske till- fälligtvis (vilket sammanhänger med att utredningen också föreslår ett krav på att djur ska hållas lösgående, se avsnitt 7.5). När det gäller fixe- ring föreslår utredningen att fixering endast ska få ske tillfälligtvis och om det är nödvändigt. Utredningen föreslår också att bemyndigandet formuleras på ett annat sätt.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att lag- stiftningen tydligt bör ange när uppbindning får ske och Länsstyrelsen i Västra Götalands län menar att det tydligt måste framgå av förarbetena vad som avses med ”tillfälligt”. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser vidare att det är viktigt att det framgår vad som gäller för tjudring av djur ute sommartid. Länsstyrelsen i Skåne län tolkar paragrafen som ett förbud mot tjudring, vilket man tillstyrker.

Sex hästorganisationer ser ett behov av att behålla spiltor för uppbind- ning att användas t.ex. vid skötsel och utfodring.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att bestämmelsen bör ses över eftersom förslagen om upp- bindning respektive fixering tycks motsäga varandra. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dessutom att det strider mot dagens krav på att kalvar och katter m.fl. djurslag inte får hållas bundna och att skrivningen försvårar kontroll eftersom djurägaren kan hävda att det är en tillfällig uppbindning vid kontrolltillfället. Linköpings djurförsöksetiska nämnd anser att frågan är av sådant slag att den kan regleras på lägre författ- ningsnivå.

Kött och Charkföretagen och Svenska Avelspoolen anser att smågris- dödligheten skulle minska påtagligt om uppfödaren under kontrollerade former tillåts använda skyddsgrind under och efter grisningsförfarandet. Vidare skulle antalet levande födda smågrisar öka om suggans rörelse- frihet begränsas under en kort period under implantationstiden efter av- vänjning och betäckning. Djurens Rätt anser att det är angeläget att fixe- ring av suggor undantagslöst förbjuds.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

Av rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur, punkten 7 i bilagan, framgår att djurs rörelsefrihet, med hänsyn till djurarten och i enlighet med beprövad erfarenhet och vetenskaplig kun- skap, inte får begränsas på ett sådant sätt att det medför ett onödigt li- dande eller onödig skada. Enligt rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning, artikel 3.3, är det förbjudet att binda upp suggor och gyltor. Enligt rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar, bilaga I, punkt 8, får kalvar inte tjudras, med undantag för kalvar som är hysta i grupp vilka

får tjudras i högst en timme när de utfodras med mjölk eller mjölkersättning.

I nu gällande djurskyddslag slås det i 6 § fast att djur inte får hållas bundna på ett för djuren plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig rörelsefrihet eller vila eller tillräckligt skydd mot väder och vind. Rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytter- ligare föreskrifter om hur djur får hållas bundna. För svin finns det vidare en särskild bestämmelse i 15 § djurskyddsförordningen om att fixerings- anordningar inte får användas annat än tillfälligtvis.

Bestämmelser om hur djur får bindas, fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad finns även i rådets förordning (EG) nr 1/2005, i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och i olika föreskrifter meddelade av Jordbruksverket.

Uppbindning av djur

Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse om att djur tillfälligt- vis får bindas om detta inte sker på ett för djuren plågsamt sätt och om det ger dem tillräcklig rörelsefrihet, vila och skydd mot väder och vind. Att uppbindning endast ska få ske tillfälligtvis enligt förslaget hänger samman med att utredningen också föreslår ett krav på att djur ska hållas lösgående. Regeringen har i avsnitt 7.5 bedömt att ett krav på att djur stadigvarande ska hållas lösgående bör utredas ytterligare. Mot den bak- grunden bör det inte i dagsläget införas något krav på att djur endast får bindas tillfälligt. I stället bör bestämmelsen i 6 § djurskyddslagen om att uppbindning inte får ske på ett för djuret plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig rörelsefrihet eller vila föras över till den nya lagen utan ändring i sak. Med att binda ett djur förstås normalt att fastgöra djuret eller på annat liknande sätt omöjliggöra för djuret att förflytta sig annat än i begränsad utsträckning, t.ex. genom att binda fast djuret vid en vägg eller ett annat föremål. Att leda ett djur med grimskaft eller koppel bör däremot inte anses vara att binda ett djur i den föreslagna bestämmelsens mening.

I förarbetena till den nu gällande bestämmelsen i 6 § djurskyddslagen påpekades att även ett förfarande som inte kan anses vara plågsamt kan vara otillåtet enligt djurskyddslagen genom att det strider mot kravet i 2 § på att djur ska behandlas väl (prop. 1987/88:93, s. 54). Detta förhållande bör även gälla för den nu föreslagna bestämmelsen eftersom regeringen även har föreslagit att det grundläggande kravet på att djur ska behandlas väl ska föras över till den nya lagen (se avsnitt 7.1).

Regeringen har i avsnitt 7.4 konstaterat att ett behov av skydd kan avse fler aspekter än väder och vind och att det bör övervägas ytterligare hur en bestämmelse om skydd bör utformas med beaktande av punkten 12 i bilagan till rådets direktiv 98/58/EG. Tills vidare bör dock, i enlighet med utredningens förslag, kravet på skydd mot väder och vind för djur som är bundna föras över från nuvarande lag.

Fixering och annan liknande begränsning av rörelsefriheten

När man talar om fixering av djur avses att för hand, genom rep eller andra liknande hjälpmedel eller genom användandet av anordningar, hålla fast eller på annat sätt helt förhindra djuret från att röra sig eller

Prop. 2017/18:147

103

Prop. 2017/18:147 från att röra på vissa delar av sin kropp. Exempel på utrustning för att fixera ett djur är t.ex. en verkstol, dvs. en anordning för nötkreatur som används för att hålla fast djuret i samband med verkning av klövar. Det innebär alltså normalt en betydligt mer ingripande begränsning av djurets rörelsefrihet än en uppbindning.

När det gäller fixering av djur så finns det i den nuvarande lagen inga uttryckliga bestämmelser om det. I dag finns det således inga generella krav på tidsbegränsning och nödvändighet för att få fixera djur. Däremot finns det, som ovan nämnts, i bestämmelser meddelade av regeringen och av Jordbruksverket, vissa bestämmelser om när och hur djur får bindas, fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad. Om rörelsefriheten begränsas på ett sätt som innebär ett lidande för djuret och detta inte är motiverat, kan rörelseinskränkningen stå i strid med bestämmelsen om att djur inte får utsättas för ett onödigt lidande. Det är även möjligt att djurplågeribestämmelsen i brottsbalken kan vara tillämp- lig i något fall.

Utredningen föreslår att det i lagen ska införas en generell be- stämmelse om att djur endast ska få hållas fixerade tillfälligtvis och om det är nödvändigt. Regeringen delar utredningens bedömning att fixering av djur bör regleras i lagen. En bestämmelse om fixering bör omfatta alla åtgärder som innebär mer ingripande begränsningar av djurets möjlighet- er att röra hela eller delar av sin kropp, oavsett om det sker för hand, genom rep eller andra liknande hjälpmedel eller genom användandet av anordningar. Exempel på förfaranden som bör omfattas av uttrycket är användandet av behandlingsspilta eller användandet av skyddsgrind, vilka i och för sig tillåter djuret att röra på alla sina kroppsdelar men som ändå innebär en mycket kraftig begränsning av djurets möjligheter att röra sig. Det bör tydliggöras i bestämmelsen att den avser både fixering och liknande begränsningar i djurs rörelsefrihet.

Regeringen anser i likhet med utredningen att fixering eller annan lik- nande begränsning av rörelsefriheten endast bör få ske tillfälligt. Med tillfälligt avses för en begränsad tid. Det är dock svårt att ange någon gräns för hur lång tid det kan vara fråga om. I vissa fall är behovet av att begränsa djurets rörelsefrihet mycket kortvarigt, t.ex. i samband med vissa ingrepp på djur, medan det i andra fall kan röra sig om en avsevärt längre tid, t.ex. vid transport av djur eller i samband med behandling av sjuka djur. I vissa fall kan det för djurets egen skull finnas ett behov av att begränsa djurets rörelsefrihet under flera dagar, t.ex. för att ge ett djur en möjlighet att tillfriskna. Hur lång tid eller hur ofta som ett djur kan få fixeras bör med hänsyn till detta avgöras med beaktande av anledningen till att djurets rörelsefrihet begränsas, hur ingripande rörelsebegränsning- en är och till om den aktuella tidsåtgången är skälig.

Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att det finns skäl att närmare reglera under vilka förutsättningar fixering får ske. Fixe- ring eller liknande kraftiga begränsningar av ett djurs rörelsefrihet kan ge upphov till stark stress och annat obehag för djuret, även om hanteringen är mycket kortvarig. Sådana åtgärder inskränker också djurets möjlighet att bete sig naturligt. Med hänsyn till att dessa metoder är förenade med en förhållandevis stor risk för lidande för djuret bör åtgärderna endast få användas när det finns godtagbara skäl för det. Det bör alltså enligt rege-

104

ringens bedömning förtydligas i vilka situationer metoderna kan anses Prop. 2017/18:147 vara nödvändiga.

Fixering används i dag framförallt för att kunna utföra ingrepp eller behandling av sjuka eller skadade djur samt för att kunna utföra vissa andra åtgärder utan risk att djuret skadar sig själv eller den som utför åtgärden. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att det i bestämmel- sen anges att djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefri- het begränsad om det är nödvändigt av veterinärmedicinska skäl, av djurskyddsskäl eller med hänsyn till säkerheten för den som hanterar djuret.

Regeringen avser genom exemplifieringen i den föreslagna bestämmel- sen att tydliggöra i vilka situationer som det typiskt sett finns godtagbara skäl för fixering eller liknande rörelseinskränkningar. Det kan dock inte uteslutas att åtgärderna kan anses nödvändiga och acceptabla även av andra skäl än de som nämnts. Regeringen föreslår därför att fixering och liknande rörelsebegränsningar ska vara tillåtna också om de är nödvän- diga av liknande berättigade skäl utöver de som tidigare nämnts.

Bemyndigande

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör, på lik- nande sätt som i dag, ges möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om hur djur får hållas bundna. Det bör också, i enlighet med utredning- ens förslag, finnas en möjlighet att meddela föreskrifter om på vilket sätt djur får fixeras eller på annat liknande sätt få sin rörelsefrihet begränsad. Bemyndigandet bör även innefatta en möjlighet att förbjuda att djurs rörelsefrihet begränsas på något av de angivna sätten, vilket är nödvän- digt för att genomföra vissa krav i tillämpliga EU-rättsakter. Regeringen föreslår därför ett bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar djurs rörelsefrihet får begränsas genom upp- bindning, fixering eller andra liknande begränsningar.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län har efterlyst att det förtydligas vad som gäller för tjudring av djur ute sommartid. Sådana och andra mer detaljerade frågor om att binda, fixera och på andra liknande sätt be- gränsa ett djurs rörelsefrihet, får lämpligen hanteras genom ovan nämnda föreskriftsrätt.

7.7 Krav på stall och andra förvaringsutrymmen

Regeringens förslag: De nuvarande kraven i djurskyddslagen och
djurskyddsförordningen på att stall och andra förvaringsutrymmen för
djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt skydd och utrymme att
kunna röra sig obehindrat förs över till den nya lagen. Det införs också
ett krav på att det ska finnas tillräckligt utrymme för att djuren ska
kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.
Det nuvarande kravet på att stall och andra förvaringsutrymmen för
djur ska hållas rena förs över till den nya lagen.
Det införs också ett krav på att klimat, ljus- och ljudförhållanden i
stall och andra förvaringsutrymmen ska vara anpassade till djurens
behov.	105
	105

Prop. 2017/18:147

106

Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn förs över till den nya lagen utan ändring i sak.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag genom att det inte uttryckligen anges att bestämmelsen även ska omfatta hägn. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen inte att det nuvarande kravet på att stall och andra förvaringsutrymmen samt hägn ska ge till- räckligt skydd förs över till den nya lagen. Utredningens förslag innehål- ler ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen ska vara utformade så att de uppfyller djurens behov av komfort, så att djuren kan bete sig naturligt och så att de kan hållas rena. Utredningen föreslår också att det ska införas ett krav på att buller ska hållas på en låg nivå och på att stall och andra förvaringsutrymmen ska ha dagsljusinsläpp samt ett bemyndi- gande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om villkor för och undantag från kravet på dagsljusinsläpp.

Remissinstanserna: Knappt hälften av de remissinstanser som kom- menterar förslaget är huvudsakligen positiva till utredningens förslag. Till dessa hör ett antal länsstyrelser, Jordbruksverket, Statens veterinär- medicinska anstalt och Djurens Rätt. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare sju organisationer inom lantbruksnäringen är negativa till förslaget och ifrågasätter det vetenskapliga underlaget för såväl dagens krav på fönster som det nu föreslagna kravet på dagsljusinsläpp, med hänvisning till att ljusstyrningsprogram sannolikt kan vara mer relevanta för vissa djurslag. Svenska Ägg önskar ett förtydligande kring kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat. Enligt Svenska Ägg skulle förslaget kunna tolkas som att den inredda buren inte uppfyller lagkravet eftersom samtliga djur inte kan flaxa samtidigt.

När det gäller synpunkter på förslagets utformning anser Länsstyrelsen i Norrbottens län och Sveriges lantbruksuniversitet att kravet på att för- varingsutrymmen ska uppfylla djurens behov av komfort bör förtydligas så att det klart framgår om det som avses är termisk komfort, liggkom- fort, komfort vid vila eller annat. Några länsstyrelser och Jordbruks- verket anser att komfort bör beaktas även vid andra aktiviteter än vila, t.ex. vid födointag och förflyttning.

Vidare anser bl.a. Jordbruksverket att krav på utrymmen för djur som hanteras i särskild ordning, t.ex. sjuk- och förlossningsutrymmen, bör behandlas i denna bestämmelse. Svenska Hovslagareföreningen anser att bestämmelsen bör kompletteras med ett krav på utrymme för uppställ- ning av djur för behandling eller vård som utförs av djurhälsopersonal.

Länsstyrelsen i Skåne län anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det tydligt framgår att även drivgångar och in- och utlastningsutrymmen omfattas.

Djurens Rätt anser att alla utrymmen där det vistas djur ska ha ett gott brandskydd och en evakueringsplan. Organisationen efterlyser även en definition av dagsljus och menar att dagsljus måste vara ofiltrerat och innehålla alla de våglängder som kommer från solen.

Svenska Ägg och Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund ställer sig positiva till kravet att klimat-, ljus- och ljudnivåer ska vara anpassade till

djurens behov och förutsättningar. Sveriges Pälsdjursuppfödares Riks- Prop. 2017/18:147 förbund påpekar dock att stallbyggnad är ett alldeles för vitt uttryck,

eftersom den typ av skugghus som används för uppfödning av mink har mycket få likheter med en stallbyggnad avsedd för andra djurslag. Det rimligaste vore därför att behandla skugghus som en egen typ av bygg- nad, med särskilda förutsättningar.

Domstolsverket, Länsstyrelsen i Jönköpings län och Göteborgs univer- sitet anser att uttrycket “djuren kan bete sig naturligt” är otydligt.

Sveriges Hunddagisförening tillstyrker bemyndigandet beträffande un- dantag från kravet på dagsljus med förhoppning om att detta ger hund- dagis utan fullständigt dagsljusinsläpp möjlighet att finnas kvar.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I den nu gällande bestämmelsen i 3 § andra stycket djurskyddslagen anges att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge djuren tillräckligt utrymme och skydd samt att stall och andra förva- ringsutrymmen för djur ska hållas rena. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt tredje stycket andra punkten med- dela ytterligare föreskrifter om stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn. I 1 b § i djurskyddsförordningen slås det fast att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara så rymliga att samtliga djur i utrymmet kan ligga samtidigt och röra sig obehindrat samt att ut- rymmena ska utformas så att djuren kan bete sig naturligt. I 2 § djur- skyddsförordningen stadgas det vidare att ett djurstall ska vara utformat så att klimatet i stallet blir tillfredsställande, att buller ska hållas på en låg nivå samt att ett djurstall ska vara försett med fönster för dagsljus. Jord- bruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag och ges rätt att för särskilt fall medge undantag från kravet på fönster för dags- ljus. Enligt 4 § djurskyddsförordningen får Jordbruksverket också med- dela föreskrifter om storleken på och utformningen i övrigt av stall, andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn.

Övergripande bestämmelser om krav på förvaringsutrymmen

Regeringen delar utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen ska omfatta de mest grundläggande bestämmelserna om hur förvarings- utrymmen där djur hålls och sköts ska vara utformade. Mot den bak- grunden bör, utöver de bestämmelser som i dag finns i 3 § andra stycket djurskyddslagen, även de generella bestämmelserna om stall och förva- ringsutrymmen i 1 b och 2 §§ i den nu gällande djurskyddsförordningen i vissa delar föras över från förordningen till den nya lagen.

Frågan är då hur en sådan övergripande bestämmelse om förvaringsut- rymmen för djur bör utformas. Utredningen föreslår att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara utformade så att samtliga djur kan röra sig obehindrat och att utrymmena uppfyller djurens behov av kom- fort.

Svenska Ägg efterlyser ett förtydligande kring kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat. Ett antal remissinstanser har vidare

synpunkter på den av utredningen föreslagna uttrycket komfort. Vissa,

107

Prop. 2017/18:147 bl.a. Jordbruksverket och några länsstyrelser, anser att uttrycket bör omfatta även andra aktiviteter än vila, som t.ex. födointag och förflytt- ning medan Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelsen i Norr- bottens län anser att det bör förtydligas vilken typ av komfort som avses, t.ex. termisk komfort eller komfort vid vila.

I förarbetena till den nu gällande lagen ansågs att det är av stor praktisk betydelse för djuren att utrymmen som inte enbart avser tillfällig förva- ring lämnar tillräckligt utrymme för djuren. För litet utrymme kan med- föra såväl psykiskt som fysiskt lidande för djuren. Särskilt viktigt ansågs det vara att djurens rörelsebehov beaktas så att de inte tillfogas onödigt lidande eller skada (se prop. 1987/88:93, s. 52). Detta gäller i lika hög grad i dag. Regeringen anser därför att även den nya djurskyddslagen bör innehålla ett krav på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge samtliga djur tillräckligt utrymme att kunna röra sig obe- hindrat.

Kravet på att samtliga djur ska kunna röra sig obehindrat bör enligt re- geringens mening förstås så att varje djur ska ha utrymme nog för att – när djuret så vill – t.ex. kunna lägga sig ner, resa på sig, vända sig, klia sig och putsa sin päls eller fjäderdräkt. Kravet bör också inkludera att kunna äta på ett sådant sätt och i en sådan ställning som är naturlig för djuret. Det kan finnas behov av att närmare precisera vad som kan ligga i uttrycket röra sig obehindrat. Föreskrifter om detta kan meddelas med stöd av det bemyndigande som regeringen nedan föreslår ska ges rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När det gäller uttrycket komfort är det ett förhållandevis tekniskt ut- tryck som av det skälet är mindre lämplig att ha i lagtexten. Det framgår av betänkandet att utredningen med komfort avser att ett djur kan vila på ett för djurarten lämpligt sätt. Regeringen delar utredningens bedömning att vilokomfort är mycket betydelsefullt från djurvälfärdssynpunkt. En bestämmelse om detta bör därför föras in den nya lagen. Bestämmelsen bör dock, mot bakgrund av vad som nyss sagts, formuleras så att djuren ska kunna vila på ett för djuren lämpligt sätt.

Vad som är ett lämpligt sätt bör bl.a. bestämmas utifrån vilken djurart som det rör sig om. För djurslag som nötkreatur, hästar och hundar är det t.ex. av betydelse att djuren har tillgång till ett tillräckligt stort, torrt, rent och lugnt utrymme med lagom fast underlag att vila på. När det gäller andra djur, t.ex. höns, är det betydelsefullt att de har tillgång till ett ställe som är upphöjt från marken att vila på, som t.ex. en sittpinne.

Regeringen gör, till skillnad från utredningen, bedömningen att det inte är nödvändigt att i bestämmelsen ange att stallar och andra förvaringsut- rymmen ska utformas så att djuren har möjlighet att bete sig naturligt. Detta följer redan av den generella bestämmelsen om hur djur ska hållas och skötas som har föreslagits i avsnitt 7.2.

Regeringen anser vidare, till skillnad från utredningen, att de nu be- skrivna kraven på hur utrymmen för djur ska utformas bör gälla även hägn. Kraven för hägn kommer därmed att vara mer preciserade jämfört med vad som gäller i dag enligt 3 § andra stycket djurskyddslagen. Rege- ringen bedömer dock att den som håller djur i hägn och uppfyller det nuvarande kravet på tillräckligt utrymme i de flesta fall också bör kunna uppfylla de mer detaljerade kraven på att djuren ska ha plats att kunna

108

röra sig obehindrat och vila på ett för djuren lämpligt sätt. Detta bör därmed inte medföra några beaktansvärda konsekvenser.

Regeringen har i avsnitt 7.4 gjort bedömningen att utredningens förslag att djur ska ges tillräckligt skydd mot väder och vind i nuläget inte bör genomföras. Som också nämns i det avsnittet bör därför bestämmelsen i 3 § djurskyddslagen om att stallar, andra förvaringsutrymmen och hägn ska erbjuda tillräckligt skydd tills vidare föras över till den nya lagen.

Slutligen bör även det nuvarande kravet på att stallar och andra förva- ringsutrymmen ska hållas rena föras över till den nya lagen. Den av ut- redningen föreslagna formuleringen att stall och andra förvaringsutrym- men ska utformas så att de kan hållas rena kan visserligen tydliggöra att hygienaspekterna beaktas redan i samband med byggnation. För att sä- kerställa ett gott djurskydd är det dock enligt regeringens bedömning mer lämpligt att behålla kravet på att förvaringsutrymmena faktiskt ska hållas rena.

Klimat-, ljud- och ljusförhållanden

Regeringen delar utredningens uppfattning att goda klimatförhållanden samt ljus- och ljudnivåer i stallar och andra förvaringsutrymmen för djur är av grundläggande betydelse för djurs välfärd. Ett övergripande krav på klimat-, ljus- och ljudförhållanden bör därför finnas i lagen. En sådan bestämmelse bör i likhet med vad utredningen föreslår formuleras så det anges att klimat, ljus- och ljudförhållanden i stall och andra förvaringsut- rymmen för djur ska vara anpassade till djurens behov.

Regeringen anser, som framgår ovan, att kraven på klimat, ljus- och ljudförhållanden bör omfatta alla förvaringsutrymmen för djur, inte bara sådana förvaringsutrymmen som traditionellt benämns stallar. Hur kra- ven ska uppnås bör däremot inte regleras i lagen (se vidare nedan). När det gäller Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbunds synpunkt att stall- byggnad är för vitt uttryck eftersom det innefattar skugghus vill rege- ringen understryka att för byggnationer av enklare modell, så som t.ex. ligghallar eller skugghus för mink, kan t.ex. kraven på klimat och ljusin- släpp ofta tillgodoses på naturlig väg, t.ex. genom helt eller delvis öppna eller gallerförsedda sidor och utan hjälp av mekanisk temperatur- och ventilationsreglering. Regeringen anser dock att alla djur, även minkar i skugghus, ska hållas i en god djurmiljö. I den mån en god djurmiljö inte kan uppnås på naturlig väg, måste åtgärder vidtas för att djurmiljön ska uppfylla lagstiftningens krav. Regeringen anser dock inte att det i den här delen finns behov av att utsträcka kravet till hägn.

I dag gäller, som framgår av 2 § andra stycket djurskyddsförordningen, ett krav på att djurstall ska vara försett med fönster för dagsljus. Rege- ringen anser, i likhet med utredningen, att det kan finnas skäl att ersätta kravet på fönster med ett krav på ljusinsläpp. Det kan också, som utred- ningen föreslår, vara lämpligt att utvidga kravet till andra förvaringsut- rymmen utöver stallar. Redan i dag finns det i föreskrifter som har med- delats av Jordbruksverket krav på att vissa inomhus belägna utrymmen för djur ska ha fönster för att släppa in dagsljus. Djurs behov av ljus kan tillgodoses på olika sätt beroende på vilken typ av stall och förvaringsut- rymmen för djur som det handlar om. När det gäller t.ex. ligghallar har de ofta en öppen sida eller flera större öppningar, i vilka dagsljus kan

Prop. 2017/18:147

109

Prop. 2017/18:147 strömma in. För fjäderfä kan traditionella fönster orsaka djuren stress och för dessa djur kan exempelvis s.k. ljusband – ett ljusinsläpp längs med hela övre delen av väggen precis under taket – vara ett väl fungerande alternativ. Ibland kan också en artificiell belysning vara godtagbar och fungera bättre än ett begränsat dagsljusinsläpp, särskilt vintertid. Det viktiga är inte på vilket sätt som djurs behov av ljus tillgodoses utan att behovet tillgodoses.

Regeringen bedömer dock, i enlighet med vad som angetts i avsnitt 5.2, att den närmare regleringen av klimat-, ljud- och ljusförhållanden i stallar och andra förvaringsutrymmen inte bör ske på lagnivå, utan lämp- ligen i förordning och i föreskrifter. Till skillnad från utredningen anser därför regeringen att det inte bör införas något krav i lagen på dagsljusin- släpp och på att buller ska hållas på en låg nivå.

Bemyndiganden

Det finns enligt regeringens bedömning även i andra fall än de som har berörts ovan behov av mer detaljerade bestämmelser, t.ex. om utform- ningen och storleken på stallar och andra förvaringsutrymmen för djur. Bestämmelser som tillgodoser brandskydd och möjlighet till evakuering av djur efterfrågas också av Djurens Rätt. Regeringen anser därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, liksom enligt gällande lag, bör bemyndigas att få meddela ytterligare föreskrifter om krav på stallar och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn. Sådana föreskrifter kan t.ex. innefatta den mer detaljerade reglering av klimat-, ljud- och ljusförhållanden som har nämnts ovan.

Jordbruksverket och Svenska Hovslagareföreningen framför önskemål om att utrymmen för djur som hanteras eller behandlas i särskild ordning, t.ex. sjuk- och förlossningsutrymmen, ska föras in i bestämmelsen om stallar och andra förvaringsutrymmen. Länsstyrelsen i Skåne län anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det tydligt framgår att även driv- gångar och in- och utlastningsutrymmen omfattas. Regeringen konstate- rar att det saknas underlag för att nu föra in sådana krav i lagen. I den mån det finns behov av att ställa ytterligare krav på utrymmen där djur hanteras mer kortvarigt kan föreskrifter om detta meddelas med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 7.2.

	7.8	Krav på inredning och utrustning

	Regeringens förslag: Inredning och utrustning i stall, andra förva-
	ringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur får inte ut-
	formas på ett sätt som
	1. medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa för-
		sämras, eller
	2. otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar stö-
		rande på dem.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
	meddela ytterligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i
	stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för
110	djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag på så sätt att utredningen använder uttrycket ”hagar och hägn” i stället för ”inhägnader utomhus för djur”. Utredningens förslag innehåller till skill- nad från regeringens förslag ett uttryckligt krav på att djuren inte ska hindras från att bete sig naturligt. Utredningen föreslår också att uttrycket ”hälsa” ska bytas ut mot ”välfärd”.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av ett mindre antal re- missinstanser. Djurens Rätt tillstyrker förslaget i befintlig form. Länssty- relserna i Kronobergs län och Blekinge län anser att skrivningen bör förtydligas så att det framgår att inredningen ska utformas så att djuren erbjuds komfort, att komforten inte bara bör gälla under vila utan också i samband med födointag eller djurflöde i stall samt att extra komfort ska erbjudas sjuka djur som behöver avskiljas från övriga djur. Länsstyrelsen i Skåne län anser att det tydligt ska framgå att drivgångar, samt in- och utlastningsutrymmen, omfattas.

Domstolsverket, Länsstyrelsen i Jönköpings län och Göteborgs univer- sitet anser att man i paragrafen bör hänvisa till definitionen av naturligt beteende i utredningens förslag.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen anser att den föreslagna formuleringen är hård och att det vore bättre att t.ex. skriva ”risker ska försöka undvikas”.

Skälen för regeringens förslag: I den nu gällande bestämmelsen i 3 § djurskyddsförordningen slås det fast att inredning i djurstallar och i andra förvaringsutrymmen för djur samt utrustning i hägn ska vara utformad så att den inte tillfogar djuren skador eller medför risk för djurens hälsa. Inredning och övrig utrustning får inte heller hindra djuren att bete sig naturligt, otillbörligt inskränka deras rörelsefrihet eller annars verka störande på dem.

Så som tidigare nämnts delar regeringen utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen bör omfatta de mest grundläggande bestämmel- serna om hur djur ska hållas och skötas. Mot den bakgrunden föreslås att innehållet i den nu gällande bestämmelsen i 3 § djurskyddsförordningen om inredning och utrustning, förs över till den nya lagen.

Utredningen föreslår att det ska anges att kraven ska omfatta både hägn och hagar. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det bör tydlig- göras att kraven omfattar alla former av inhägnader utomhus eftersom många djur vistas i olika former av inhägnader under stora delar av dyg- net eller, i vissa fall, under hela dygnet. Det saknas dock en tydlig defi- nition av vad som avses med orden ”hägn” respektive ”hage”. Jordbruks- verket har tidigare bedömt att med hägn avses inhägnad för icke- domesticerade djur och strutsfåglar och har påpekat att kravet på för- prövning av hägn tillkom till följd av att länsstyrelserna inte ansåg att tillräcklig hänsyn togs till djurskyddet inom ramen för tillståndspröv- ningen för hägn enligt jaktförordningen (1987:905) och miljöbalken (se Jordbruksverkets rapport 2008:24 Ett djurskydd i förändring, s. 77). I förarbetena till nuvarande lagstiftning angavs också att ”hägn för t.ex. vilt och strutsar” bör omfattas av lagens bestämmelser om krav på till- räckligt utrymme och skydd och om krav på förprövning (se prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen, m.m., s. 14–15). Regeringen

Prop. 2017/18:147

111

Prop. 2017/18:147 föreslår därför att uttrycket ”inhägnader utomhus för djur” används i stället för att tydliggöra att alla typer av inhägnader för alla djurslag innefattas.

Regeringen anser vidare att det är lämpligt att, i enlighet med utred- ningens förslag, förtydliga i lagtexten att inredning och utrustning ska vara utformad så att den inte medför en risk för att skada djuren. Djur- skyddslagstiftningen ska verka förebyggande och kravet på att djur- hållare ska förutse, motverka och undanröja att skador uppkommer på grund av inredning och utrustning blir genom den föreslagna formule- ringen tydligt.

Utredningen föreslår också ett förbud mot inredning och utrustning som medför risk att menligt påverka djurens välfärd. Regeringen har, i avsnitt 6.1, föreslagit att lagen bör syfta till att främja en god djurvälfärd. Uttrycket djurvälfärd föreslås där också förstås som att djur ska må bra såväl fysiskt som psykiskt. Eftersom djurvälfärd innefattar sådana ele- ment som är svåra att bedöma både för enskilda djurhållare och kon- trollmyndigheterna har regeringen dock i avsnitt 7.1 bedömt att det inte lämpligt att ålägga enskilda ett direkt krav på att djur ska ges en god djurvälfärd. Regeringen anser därför inte heller att det bör införas ett krav på att inredning och utrustning inte får medföra en risk för att dju- rens välfärd försämras eftersom det inte är tillräckligt tydligt vad som skulle omfattas av ett sådant krav. Regeringen anser i stället att det nuva- rande kravet på att inredning eller utrustning inte får innebära risker för att djurets hälsa försämras bör behållas. Detta innebär att inredning och utrustning inte får medföra risker för att djuren orsakas sjukdom eller annan ohälsa.

Kravet på att inredning och utrustning inte otillbörligt får inskränka djurens rörelsefrihet eller annars verka störande på dem bör också föras över från 3 § djurskyddsförordningen utan några ändringar i sak. Som ett exempel kan nämnas att många djur behöver plats att sträcka fram huvu- det för att kunna resa sig och inredning och utrustning ska vara utformad på ett sådant sätt att detta och andra behov av rörelsefrihet inte obefogat inskränks.

De krav som ställs på utrustning och inredning får också till följd att det sammantaget, enligt regeringens bedömning, i väsentlig grad säker- ställs att utrustningen och inredningen inte heller inverkar negativt på djurens välfärd, dvs. på deras fysiska och psykiska välbefinnande.

I avsnitt 7.2 har regeringen föreslagit en bestämmelse om att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att de får utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende). Detta krav föreslås gälla gene- rellt och omfattar således även stallar, andra förvaringsutrymmen för djur, inhägnader utomhus och andra miljöer där djur hålls eller vistas. Kravet behöver därför inte upprepas särskilt i denna bestämmelse.

Regeringen föreslår vidare att det införs en möjlighet för regeringen eller för den myndighet som regeringen bestämmelser att meddela ytter- ligare föreskrifter om krav på inredning och utrustning i stall, andra för- varingsutrymmen för djur och inhägnader utomhus för djur. Mer detalje- rade regler om inredning och utrustning bör meddelas i förordning eller föreskrifter med stöd av bemyndigandet. De synpunkter som remissin-

112

stanserna har framfört i denna del får därmed hanteras vid beredningen Prop. 2017/18:147 av förordning och föreskrifter.

Länsstyrelsen i Skåne län vill att det ska framgå att bestämmelsen även omfattar drivgångar och lastutrymmen. Regeringen delar länsstyrelsens åsikt att hur djuren drivs och förvaras kortvarigt i samband med transport också är viktigt för att minska stress och annat obehag för djuren. Med förvaringsutrymmen för djur avser regeringen dock sådana utrymmen för djur där djur vistas mer varaktigt. Regeringen vill i sammanhanget un- derstryka att andra bestämmelser i den föreslagna djurskyddslagen kan vara tillämpliga när djur hanteras i drivgångar och lastutrymmen, t.ex. den allmänna bestämmelsen som har föreslagits i avsnitt 7.1 om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande. I den mån det är behövligt att ställa ytterligare krav på dessa utrymmen kan detta göras med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 7.2.

7.9Förbud mot att överge djur

Regeringens förslag: Djur av tamdjursart får inte överges.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att förbudet ska gälla alla djurarter.

Remissinstanserna: Förslaget kommenteras av Rikspolisstyrelsen

(numera Polismyndigheten), tolv länsstyrelser, Sveriges lantbruks- universitet (SLU), tre kommuner, Djurens Rätt, Djurens jurister, Djur- skyddet Sverige, Föreningen Förvildade Katter, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Göteborgs Katthjälp, Svenska Blå Stjär- nan, Svenska djurskyddsföreningen, Sveriges Herpetologiska Riksför- ening och Sveriges Kattklubbars Riksförbund.

Alla remissinstanser som kommenterar förslaget är positiva eller mycket positiva till det, utom Länsstyrelsen i Västmanlands län, som dock endast har synpunkter på bestämmelsens utformning.

Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelserna i Skåne län, Hallands län, Dalarnas län och Västerbottens län samt SLU, Djurens Rätt, Djurens jurister, Djurskyddet Sverige, Föreningen Förvildade Katter, Svenska Blå Stjärnan och Sveriges Kattklubbars Riksförbund anser att det är bra att det tydliggörs att det är förbjudet att överge djur.

Djurskyddet Sverige pekar på att förslaget bidrar till att höja kattens status samt att sända en signal om att ägaransvaret för djur är att betrakta som viktigt. Sveriges Herpetologiska Riksförening poängterar att över- givna djur är ett växande problem och att ett förbud mot att överge djuren därför är positivt såväl för att minska lidandet för djuren som problemen för samhället. SLU, Djurens Rätt och Föreningen Förvildade Katter lyfter särskilt fram det positiva med att Sverige, om utredningens förslag genomförs, kommer att uppfylla Europarådets sällskapsdjurskonventions krav.

Föreningen Förvildade Katter poängterar att det krävs en omfattande information till allmänheten för att uppnå effekterna av förslaget och påtalar att förbudet ensamt inte är tillräckligt för att komma åt problema- tiken med övergivna och förvildade djur.

113

Prop. 2017/18:147	Länsstyrelsen i Västmanlands län och Göteborgs Katthjälp efterlyser
	en definition av när ett djur är att betrakta som övergivet och undrar om
	t.ex. ett djur som lämnas utan tillsyn i en bostad ska anses vara övergivet
	ifall ägaren blir inlagd på sjukhus eller dylikt.
	Skälen för regeringens förslag: Som beskrivits i avsnitt 4.4 före-
	kommer det att djur överges. Om övergivna djur kommer i kontakt med
	andra djur av samma art och ges tillfälle att para sig kan det uppstå popu-
	lationer av förvildade djur. När det gäller katter står det klart att så sker i
	en förhållandevis stor omfattning i Sverige. Om djur som är vana att få
	omvårdnad och tillsyn lämnas utan sådan omsorg finns det typiskt sett en
	stor risk att djuren far illa.
	Utredningen gör bedömningen att det hos myndigheter och organisat-
	ioner som arbetar med djur- och djurskyddsfrågor råder en samsyn om att
	grundproblemet med de övergivna och förvildade katterna ligger i att
	katten har låg status som sällskapsdjur. Katter är billiga i inköp, lätta att
	få tag på och tros ha förmågan att klara sig själva om de överges.
	För att komma till rätta med problemet är det därför, enligt regeringens
	bedömning, viktigt att stärka incitamenten för en mer ansvarsfull djur-
	hållning. Regeringen vill också motverka att djur ses som och hanteras
	som en ”slit- och slängvara”. Att det i dag finns ett stort antal domestice-
	rade djur som lever helt utan tillsyn och omvårdnad rimmar illa med
	grundsynen i djurskyddslagstiftningen. Om problemet får fortgå utan
	åtgärder riskerar synen på vad som är en god och ansvarsfull djurhållning
	att urholkas, liksom synen på att djur har ett egenvärde och är skydds-
	värda i sig.
	Regeringen anser att det är oacceptabelt att överge ett djur för att man
	har tröttnat på det eller för att man av något skäl inte längre har möjlighet
	att ta hand det. En ansvarsfull djurhållning inkluderar, enligt regeringens
	uppfattning, också en ansvarsfull avveckling av djurhållningen.
	Det förekommer redan i dag att personer som har övergett sitt djur
	fälls till ansvar för brott mot djurskyddslagen. Domstolarna har i dessa
	fall ansett att bestämmelsen i 3 § djurskyddslagen om att djur ska ges
	tillräcklig tillsyn har överträtts. Att överge djur är med andra ord att anse
	som förbjudet redan i dag. Ett uttryckligt förbud mot att överge djur
	fyller dock, enligt regeringens mening, ändå en viktig funktion. Ett så-
	dant förbud markerar tydligt att djurhållaren är ansvarig för sitt djur till
	dess att han eller hon har överlåtit ansvaret på någon annan eller har låtit
	avliva djuret. Ett förbud mot att överge djur bedöms bidra till att ändra
	människors attityder till vad som är ett tillåtet respektive otillåtet bete-
	ende. Andra fördelar med ett sådant förbud, som också lyfts fram av
	remissinstanserna, är att det bidrar till att höja kattens status samt till att
	den svenska lagstiftningen tydligare stämmer överens med formulering-
	arna i Europeiska konventionen om skydd av sällskapsdjur. I artikel 3.2 i
	konventionen, vilken har ratificerats av Sverige, slås det fast att en
	grundläggande princip för djurens välbefinnande är att ingen får överge
	ett sällskapsdjur.
	Regeringen föreslår dock, till skillnad från utredningen, att förbudet att
	överge djur ska gälla endast djur av tamdjursarter. Med djur av tam-
	djursarter avses, såsom också har utvecklats i avsnitt 6.2, djur som inte
	naturligt lever i den svenska naturen. I den gruppen ingår både djur som
114	traditionellt hållits av människan (husdjur) och exotiska djur. Detta inne-

bär att situationer där vilda djurarter hålls och sedan återigen släpps ut i naturen faller utanför förbudets tillämpningsområde. Exempel på sådana situationer är viltrehabilitering, dvs. när vilda djur som har skadats till- fälligt omhändertas i syfte att vårdas för att sedan släppas ut igen, när vilda djur ingår i ett djurförsök samt utsättning av vilt, dvs. när djur av viltarter föds upp och sätts ut i naturen för syften som t.ex. viltvård, jakt eller fiske.

Ett par remissinstanser, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Göte- borgs Katthjälp, efterlyser en definition av när ett djur är att betrakta som övergivet. I avsnitt 6.2 har det klargjorts att med övergivna djur avses djur som avsiktligt och permanent lämnas utan tillsyn av en person som tidigare har hållit dem. Att det ska vara fråga om att avsiktligt lämna djuret innebär att det handlar om en medveten handling från djurhålla- rens sida. Djurhållaren lämnar djuret med insikt om att djuret kommer att sakna tillsyn. Att lämna ett djur i förhoppningen om att någon annan, okänt vem, ska ta sig an djuret faller, enligt regeringens uppfattning, också inom det föreslagna förbudets tillämpningsområde. För att det ska vara fråga om ett övergivande ska avsikten dessutom vara att lämna dju- ret för gott, dvs. permanent. Kravet på permanent bristande tillsyn bör däremot inte förstås som att man måste vänta en viss tid för att kunna konstatera att den bristande tillsynen pågått under en tillräckligt lång tid. Situationen kan redan från början vara sådan att det framgår att djurhålla- ren medvetet försökt avhända sig ansvaret för djuret. Så kan t.ex. vara fallet när en person släpper ut ett djur utomhus och sedan åker därifrån eller om djurhållaren stänger in djuret i huset eller i något annat förva- ringsutrymme och sedan flyttar därifrån. Ett tydligt exempel på företeel- ser som träffas av förbudet mot att överge djur är övergivande av s.k. sommarkatter. Med detta avses att man skaffar en kattunge att ha under en kortare tid, oftast under sommarsemestern, och sedan lämnar den helt utan tillsyn efter semesterperioden.

Om en djurhållare mer tillfälligt underlåter att se till sitt djur eller visserligen ser till djuret men inte tar hand om det i tillräcklig omfattning, handlar det snarare om bristande tillsyn än om att överge djuret. Att t.ex. lämna ett djur utan tillsyn i sin bostad under en semesterresa bör inte utgöra ett övergivande i den här avsedda meningen. Däremot kan en sådan handling fortfarande innebära att djurhållaren brister i sitt tillsyns- ansvar.

Ansvaret för ett djur omfattar vidare även ett ansvar för att ta hand om eventuella avkommor som ett hållet djur föder. Detta innebär att även situationer där en person medvetet underlåter att ta hand om avkommor till sitt djur bör kunna träffas av förbudet mot att överge djur.

Som har nämnts i avsnitt 6.2 bör enligt regeringens uppfattning även katter i ett s.k. TNR-projekt anses hållna. Den som fångar in övergivna och förvildade katter och ser till att de genomgår operativa ingrepp eller får annan vård och behandling måste anses vara ansvarig för att djuren hålls i enlighet med djurskyddslagens regler. Detta innebär bl.a. att katterna enligt den nu föreslagna bestämmelsen inte får överges. Den som vill avsluta ett TNR-projekt måste med andra ord se till att katterna tas om hand av någon annan eller avlivas.

Prop. 2017/18:147

115

Prop. 2017/18:147 7.10

Krav för att få sätta ut viltarter

Regeringens bedömning: Det bör utredas ytterligare om det behövs en bestämmelse om krav för att få sätta ut viltarter och hur den i så fall bör utformas.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att det införs en bestämmelse om att endast djur av viltarter får sättas ut i naturen samt att utsättning endast får ske om det finns eller har skapats goda levnadsbetingelser för djuren. Utred- ningen föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot ut- sättning av djur.

Remissinstanserna: Svenska Kennelklubben tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och

Djurskyddet Sverige är positiva till att utsättning av viltarter regleras. SLU och Djurskyddet Sverige motiverar detta med att det är positivt att djuren endast får sättas ut vid goda levnadsbetingelser eftersom överlev- naden bland t.ex. uppfödda och utsatta viltfåglar är låg. Djurskyddet Sverige efterlyser att tillstånd ska krävas för en djurhållare som föder upp viltarter.

Djurens Rätt är positiv till förslaget men efterlyser en definition av ut- trycket viltarter. Organisationen pekar på att graden av domesticering inte är bunden till arter. Vildsvin och tamsvin är t.ex. samma art, liksom hund och varg. Graden av tamhet och möjlighet att klara sig i den svenska naturen är bättre mått än art att basera utsläppsmöjligheterna på. Djurens Rätt är emot uppfödning och utsättning av fångenskapsuppfödda fiskar och fåglar, t.ex. fasaner, rapphönor och gräsänder, för fångst och jakt. De utsläppta djuren har inte ett till fullo vilt beteende, vilket kan försämra deras möjligheter att överleva i naturen. Vidare leder sådan utsättning till en spridning av domesticerade gener till den vilda popu- lationen, vilket kan försämra djurens överlevnadsmöjligheter samt leda till ökade konflikter med i Sverige naturligt förekommande vilda preda- torer. Djurens Rätt anser att bruket att föda upp fiskar för utsättning för sportfiske strider mot både gällande och föreslagen djurskyddslag.

Göteborgs Katthjälp efterlyser ett förtydligande av om bestämmelsen endast avser s.k. viltuppfödning eller om den även avser annat utsläpp av vilt, t.ex. efter en rehabilitering. Vidare önskar föreningen ett förtydli- gande av vad som avses med arter som ”naturligt lever vilt i Sverige” med hänvisning till att vissa arter, t.ex. fasaner och regnbåge, är introdu- cerade av människan för jakt- och sportfiskeändamål.

Naturvårdsverket pekar på att om vilt i hägn fortsättningsvis ska hante- ras enligt bestämmelser i djurskyddslagstiftningen så krävs förändringar både i utredningens förslag och i nu gällande jaktlagstiftning. Natur- vårdsverket påtalar även att de har rätt att besluta och föreskriva om utsättning av vilt i frihet. Länsstyrelserna i Kalmar län, Västra Göta- lands län och Västmanlands län pekar på behovet av att samordna för- slaget med regler i annan lagstiftning, t.ex. med bestämmelser i jaktlag- stiftningen, miljöbalkens regler för vilthägn, artskyddsförordningen och EU:s art- och habitatdirektiv.

116

Länsstyrelserna i Uppsala län och Skåne län och Fiskhälsan är tvek- samma till förslaget med hänvisning till att det är svårt att tolka vad som är en viltart. Förslaget kan vidare slå hårt mot fisketurismnäringen och bli till förfång för arbetet med den biologiska mångfalden. Till exempel skulle regnbåge, som är importerad från Nordamerika och hålls i uppföd- ningsanläggningar eftersom den inte klarar att reproducera sig i svenska vatten, eventuellt träffas av utredningens förslag. Fiskhälsan efterlyser, i likhet med Göteborgs Katthjälp, en definition av ”svenska fiskarter” och påpekar att utplantering av odlad fisk är en mycket stor och viktig del av svenskt vattenbruk samt anser att det måste göras en konsekvensanalys av hur förslaget förhåller sig till regleringen i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i föregående av- snitt föreslagit ett förbud mot att överge djur av tamdjursart. En konse- kvens av detta är att det endast är djur av viltarter som får sättas ut i natu- ren eftersom den som sätter ut ett annat djur skulle bryta mot förbudet att överge djur av tamdjursart. Det är därför inte nödvändigt att, som utred- ningen föreslår, i lagen uttryckligen ange att endast djur av viltarter får sättas ut.

Som bl.a. Naturvårdsverket påpekar regleras frågan om utsättning av vilt även i annan lagstiftning. Enligt 41 § första stycket jaktförordningen (1987:905) är utsättning av vilt, med visst angivet undantag, förbjuden. I bestämmelsens andra stycke finns ett bemyndigande för Naturvårds- verket att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om un- dantag från förbudet mot utsättning. I Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:20) om vilthägn och inhägnader för handels- trädgårdar m.m. för att förebygga skador av hare anges att utsättning av fasan, rapphöna och gräsand får ske efter jakträttshavarens medgivande och under förutsättning att utsättningen inte sker inom områden där arten inte förekommer eller inte har förekommit i vilda stammar (6 § första stycket). Det anges också att vilt som omhändertagits för vård och reha- bilitering utan särskilt tillstånd får sättas ut i frihet i det område där det omhändertagits. Om särskilda skäl föreligger får dock sådant vilt sättas ut på annan plats. Bestämmelser om förbud mot eller särskilda villkor för utsättning av djur i naturen i syfte att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får även meddelas med stöd av 8 kap. 3 § miljöbalken. När det gäller fisk finns, som bl.a. Fiskhälsan påpekar, en reglering av utplantering i förordningen (1994:1716) om fisket, vatten- bruket och fiskerinäringen. Enligt 2 kap. 16 § nämnda förordning krävs tillstånd av länsstyrelsen för att få sätta ut fisk och tillstånd får inte ges för sådana fiskarter eller fiskstammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart.

Vid framtagandet av Naturvårdsverkets föreskrifter och vid beslut i en- skilda fall om utsättning tas, såvitt framkommit, vissa djurskyddsaspekter i beaktande t.ex. i samband med bedömningar av vilka förutsättningar djurarten eller djuret har att överleva i naturen. Regeringen bedömer dock – i linje med vad som också framförts av flera remissinstanser – att det kan finnas ett behov av att stärka djurskyddet för djur som sätts ut för jakt- och fiskeändamål.

Innan en bestämmelse om utsättning av viltarter införs i djurskydds- lagstiftningen behöver det därför utredas om det finns ett behov av ytter-

Prop. 2017/18:147

117

Prop. 2017/18:147 ligare reglering för att tillgodose djurskyddet vid utsättning. Förhållandet till bestämmelserna i övrig lagstiftning behöver vidare analyseras när- mare. Regeringen avser att lämna ett uppdrag till Jordbruksverket, Na- turvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten att gemensamt utreda dessa frågor och bedöma vilka konsekvenser som tillkommande djur- skyddskrav vid utsättning kan få.

7.11Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur och mot viss utrustning

Regeringens förslag: Nuvarande förbud mot att aga och överan- stränga djur förs över till den nya lagen. Det läggs till att djur inte heller får tillfogas skada och att utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada.

Förbuden mot att tillfoga skada och mot viss användning av utrust- ning gäller inte åtgärder som utförs eller utrustning som används av veterinärmedicinska skäl, som del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd eller av liknande berättigade skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens förslag i följande hänseenden. Utredningen föreslår att förbudet mot utrustning som kan skada djur ska täcka både fysisk och psykisk skada och formuleras något annorlunda. Utredningens förslag saknar uttryckliga undantag från för- budet för vissa särskilt utpekade verksamheter. Utredningen föreslår i stället ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer att föreskriva om undantag från förbudet att använda viss utrustning.

Remissinstanserna: Svenska Kennelklubben, Lantbrukarnas Riksför- bund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen tillstyrker förslaget. Fyra länsstyrelser, Djurens Rätt, Djurskyddet Sve- rige och Sveriges Veterinärförbund är överlag positiva till det.

Många remissinstanser, bl.a. sex länsstyrelser, Sveriges lantbruks- universitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och Djurens Rätt anser att uttrycken aga, skadas eller överansträngas bör ses över och definieras. Länsstyrelsen i Örebro län framför att det finns en risk för att ordet aga tolkas alltför snävt om man t.ex. jämställer det med uttrycket barnaga.

Skälen för regeringens förslag: I 5 § djurskyddslagen anges att djur inte får överansträngas, agas eller drivas på med redskap som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret. Bestämmelsen utvidgades i 1988 års djurskyddslag till att omfatta all användning av djur och inte, som i den tidigare djurskyddslagen, enbart användning av djur i arbete, som t.ex. användning av hästar i skogsarbete.

118

I förarbetena till 1988 års bestämmelse betonades att förbudet är vik- tigt, inte minst i tävlingsverksamhet där de ekonomiska intressena ibland har medfört att djur har utnyttjats över sin förmåga.

För att betecknas som aga i djurskyddslagens mening ska åtgärden, en- ligt förarbetena, vara förenad med ett visst lidande för djuret och således åsamka djuret obehag av någon intensitet. Ett lättare slag med ett spö eller handen i tillrättavisade syfte, ansågs inte innebära aga även om det medför någon smärta. Däremot bedömdes det kunna vara fråga om aga om tillrättavisningen innebär ett mera varaktigt obehag (prop. 1987/88:93, s. 53).

Utredningen föreslår att förbudet mot att överanstränga och aga djur förs över till den nya lagen, men att det också läggs till att djur inte får skadas. Det förs dock i utredningen inte något resonemang om innebör- den av uttrycken eller hur de förhåller sig till varandra.

Länsstyrelsen i Örebro län framför att det finns en risk för att ordet aga feltolkas eftersom det skulle kunna jämställas med uttrycket barnaga. Länsstyrelsen anser att i hantering och uppfostran av djur kan fysiska tillrättavisningar vara nödvändiga. Fysiska tillrättavisningar är även na- turliga djuren emellan.

Regeringen instämmer i att det varken är rimligt eller önskvärt att det ska vara otillåtet att fysiskt tillrättavisa djur, bl.a. av säkerhetsskäl. Detta skulle bli följden om ordet aga skulle ges samma innebörd som förbudet i 6 kap. 1 § föräldrabalken att utsätta barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Av förarbetsuttalandena till den nuvarande lagen framgår, som har re- dovisats ovan, att förbudet mot aga i djurskyddslagen endast avser åtgär- der som innebär ett obehag av viss intensitet och varaktighet. En sådan hantering av djur bör, enligt regeringens mening, naturligtvis även fort- sättningsvis vara förbjuden.

Det kan dock övervägas om det är lämpligt att använda sig av ett annat uttryck än just aga i författningstexten, för att tydliggöra vad som ska vara förbjudet. I sammanhanget kan det t.ex. vara relevant att överväga om man skulle kunna använda uttrycket misshandel i stället. Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som tillfogar en annan person kropps- skada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd för misshandel. Uttrycket misshandel används vidare som ett led i bestämmelsen om djurplågeri i 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt den bestämmelsen ska någon som genom miss- handel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter ett djur för lidande dömas för djurplågeri. Det är dock inte klar- lagt i vilken utsträckning rekvisiten i 3 kap. 5 § brottsbalken kan tilläm- pas också för att avgöra vad som är misshandel av djur enligt 16 kap. 13 § brottsbalken.

Enligt vanligt språkbruk avses med aga vissa åtgärder som utförs i till- rättavisande eller bestraffande syfte. Det kan t.ex. handla om slag med hand, piska eller andra redskap. Med tanke på det sammanhang där ordet aga används i djurskyddslagen, dvs. i en bestämmelse som syftar till att förebygga att djur pressas för hårt, är det rimligt att i uttrycket också inkludera även andra åtgärder som vidtas i syfte att driva på eller styra ett djur. Uttrycket aga kan därför, både med hänsyn till de åtgärder som normalt avses och det syfte som åtgärderna ska ha, uppfattas som mer

Prop. 2017/18:147

119

Prop. 2017/18:147	begränsat än uttrycket misshandel, i vart fall så som det definieras i
	3 kap. 5 § brottsbalken. Enligt regeringens bedömning är det därför inte
	möjligt att ersätta förbudet mot aga med ett förbud mot misshandel utan
	att utöka tillämpningsområdet för förbudet. Det är även svårt att hitta ett
	annat passande ord att ersätta ordet aga med, utan att ändra betydelsen av
	förbudet. Regeringen bedömer därför sammanfattningsvis att det är
	lämpligt att, i enlighet med utredningens förslag, föra över förbudet mot
	aga till den nya djurskyddslagen.
	Regeringen anser vidare, i likhet med utredningen, att det även fort-
	sättningsvis bör vara förbjudet att överanstränga djur och att det bör
	läggas till ett förbud mot att skada djur. Några remissinstanser anser att
	även uttrycken överansträngning och skada bör ses över och definieras.
	Med överansträngning bör enligt regeringen rimligen förstås att djuret
	pressas att utföra aktiviteter på ett sådant sätt eller i en sådan omfattning
	att det orsakar djuret fysiskt eller psykiskt lidande.
	När det gäller skada bör det i författningstexten förtydligas att det i
	detta sammanhang är tillfogandet av skada som förbjuds, inte underlå-
	tenhet att se till att djuret inte själv kan skada sig. Till skillnad från aga
	förutsätter inte det föreslagna förbudet mot att tillfoga skada att åtgärden
	vidtas i ett visst syfte eller att skadan har tillfogats avsiktligt. Uttrycket
	skada kan också innefatta andra åtgärder än de som normalt avses med
	aga, t.ex. att tillfoga djuret stick-, skär- eller brännskador. Med skada bör
	i detta sammanhang avses fysisk skada. Åtgärder som enbart orsakar
	djuret ett psykiskt lidande kan dock, som angetts ovan, strida mot förbu-
	det mot överansträngning, mot förbudet att tillfoga djuret lidande genom
	olämplig utrustning (se vidare nedan) eller mot det grundläggande kravet
	på att behandla djur väl och skydda dem mot lidande och sjukdom (se
	avsnitt 7.1). Den som tillfogar djur skada gör sig i många fall också skyl-
	dig till djurplågeri enligt brottsbalken. Det här föreslagna förbudet förut-
	sätter dock, till skillnad från djurplågeribestämmelsen, inte att det kan
	visas att skadan har orsakat ett lidande hos djuret. Det är tillräckligt att
	man kan visa att skadan har tillfogats djuret. Överträdelse av förbudet
	föreslås också vara straffbar även vid oaktsamhet och inte, som vid djur-
	plågeri, enbart vid uppsåt eller grov oaktsamhet (se vidare avsnitt 15.1).
	Regeringen föreslår också, i likhet med utredningen, att det i den nya
	lagen ska anges att utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka
	djuret lidande eller skada. I motsvarande bestämmelse i den nu gällande
	djurskyddslagen anges bl.a. att djur inte får drivas på med redskap som
	lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret. Regeringen anser att det inte
	finns skäl att begränsa bestämmelsens tillämpningsområde till sådan
	utrustning som används för att driva på djuren. Exempel på utrustning
	som bör omfattas av bestämmelsen är olika typer av bett, hjälptyglar,
	koppel, selar eller andra typer av utrustning som fästs på djuren. Till
	skillnad från utredningen anser dock regeringen att med skada även i
	detta sammanhang bör avses fysisk skada. Negativ psykisk påverkan av
	någon betydelse för djuret omfattas i stället i regel av förbudet mot ut-
	rustning som kan orsaka lidande.
	Förbudet mot att använda utrustning på ett sätt som kan skada djuret
	överlappar i hög utsträckning förbudet mot att tillfoga djur skada (som
	har föreslagits ovan). Regeringen bedömer dock att det särskilda förbudet
120	mot utrustning understryker vikten av att, i förebyggande syfte, undvika

att använda utrustning som medför risker för djurens välfärd. Det tydlig- Prop. 2017/18:147 gör också att det inte bara är aktivt tillfogande av skada som är förbjudet,

utan även underlåtenhet att se till att olämplig utrustning inte används. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkt att förbudet bör formuleras så att det omfattar även utrustning som inte är särskilt avsedd för djur. Förbudet bör omfatta användning av utrustning som är utformad på ett sådant sätt att den inte är lämplig att bruka överhuvudtaget till djur eller till vissa djur eftersom den alltid medför risker för djurets välfärd. Det bör också gälla användning av annan utrustning om den sker på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada.

Regeringen bedömer dock att det finns vissa verksamheter som bör undantas från förbudet att tillfoga skada och förbudet att använda utrust- ning på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada. Det är ibland, av veterinärmedicinska skäl, nödvändigt att under kort tid tillfoga djur viss skada eller använda utrustning på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada, i syfte att behandla en annan skada eller sjukdom, t.ex. vid operativa ingrepp. Även vid djurförsök som har godkänts av en djurför- söksetisk nämnd bör sådana åtgärder få förekomma. Enligt regeringens bedömning bör det framgå redan av lagen att dessa verksamheter är un- dantagna från förbudet att tillfoga djur skada eller att använda utrustning på ett sätt som kan orsaka lidande eller skada. Det kan också finnas andra situationer där det är godtagbart att tillfoga djur skada eller använda utrustning som kan skada djuren, t.ex. vid kastrering eller andra operativa ingrepp som t.ex. identitetsmärkning som i dag får genomföras utan veterinärmedicinska skäl i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 10 § tredje stycket i den nuvarande djurskyddslagen (se vidare avsnitt 9.2). Regeringen föreslår därför att det av författningstexten till denna bestämmelse bör framgå att förbuden mot att tillfoga skada och mot viss användning av utrustning inte avser åtgärder som utförs eller utrustning som används av veterinärmedicinska skäl, som en del av ett djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd eller av liknande berätti- gade skäl. Det kan vid behov klargöras i verkställighetsföreskrifter vad som är undantaget så som liknande berättigade skäl.

Regeringen bedömer, i likhet med utredningen, att den nya lagen också bör innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur utrustning ska vara utformad och användas för att förebygga lidande eller skada hos djur.

7.12	Anordningar som ger djur en elektrisk stöt

Regeringens bedömning: Bestämmelser om anordningar som ger
djur en elektrisk stöt bör även fortsättningsvis finnas i förordning eller
i föreskrifter.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedöm-
ning. Utredningen föreslår att det i lagen införs ett förbud mot att an-
vända anordningar som ger djur en elektrisk stöt till att styra djurs be-
teende. Enligt utredningens förslag ska dock elstängsel få användas runt
inhägnade områden utomhus. Utredningen föreslår också att regeringen		121

Prop. 2017/18:147 eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om villkor för användning av elstängsel samt om undantag från förbudet mot anord- ningar som ger djur en elektrisk stöt och villkor för sådan användning.

Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län, Sveriges lantbruksuniversitet och Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget.

Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar tillstyrker att un- dantaget för elstängsel finns kvar, men framhåller att deras bransch an- vänder elstängsel även inomhus och man vill därför att detta beaktas vid utformningen av undantaget.

Länsstyrelserna i Kalmar län, Hallands län och Västernorrlands län, avstyrker förslaget med hänvisning till att det föreslagna bemyndigandet medger ytterligare undantag från förbudet, jämfört med i dag. Utöver detta anser Länsstyrelsen i Hallands län vidare att bestämmelserna om användning av el bör regleras som lägst på förordningsnivå. Även Dju- rens Rätt anser att Jordbruksverket, i lag och förordning, ges för många möjligheter till undantag från centrala djurskyddsbestämmelser, t.ex. vad det gäller utrustning som kan ge elektriska stötar.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt nuvarande bestämmelse i 15 § andra stycket djurskyddsförordningen får utrustning eller anordning som ger djur en elektrisk stöt i avsikt att styra deras beteende inte använ- das. Anordningar av det slaget får inte heller finnas monterade i stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn. I bestämmelsens tredje stycke anges att förbudet inte gäller användning av elstängsel. Jord- bruksverket bemyndigas, enligt 15 § fjärde stycket, att meddela föreskrif- ter om villkor för användning av elstängsel och undantag från förbudet i andra stycket när det gäller elektriska pådrivare och elavvisare på foder- vagnar samt villkor för sådan användning.

Utredningen anser att förbudet mot anordningar som ger elektriska stö- tar är så grundläggande att det bör finnas i den nya lagen och föreslår därför att de nuvarande bestämmelserna om sådana anordningar i 15 § djurskyddsförordningen förs över till lagen.

I avsnitt 7.8 har regeringen föreslagit ett allmänt förbud mot inredning och utrustning i stall, andra förvaringsutrymmen för djur och inhägnader utomhus som medför en risk för att djuren skadas eller för att djurens hälsa försämras, otillbörligt inskränker djurens rörelsefrihet eller annars verkar störande på dem. I avsnitt 7.11 har regeringen också föreslagit en bestämmelse om att annan utrustning inte får användas på ett sätt som kan orsaka djuret lidande eller skada. Enligt regeringens bedömning innebär dessa föreslagna bestämmelser en tillräcklig reglering av de principer som ska gälla beträffande utrustning. Det är därför inte nöd- vändigt att på lagnivå reglera användningen av just anordningar som kan ge elektriska stötar. Bestämmelser om sådana anordningar bör meddelas i förordning eller föreskrift med stöd av de bemyndiganden som har före- slagits i avsnitt 7.8 och 7.11. De synpunkter som remissinstanserna har lämnat i sak får beaktas vid beredningen av förordningen.

122

7.13

Förbud mot sexuella handlingar med djur

Prop. 2017/18:147

Regeringens förslag: Förbudet mot att genomföra sexuella handlingar med djur ska föras över till den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlade utredningens förslag om förbud mot sexuell användning av djur i propositionen Änd- ringar i djurskyddslagen (prop. 2013/14:41). Regeringen föreslog att det ska vara förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Enligt förslaget skulle förbudet inte omfatta handlingar som utförs av veteri- närmedicinska skäl, i samband med avel eller av liknande berättigade skäl. Förslaget antogs av riksdagen och finns i 9 a § djurskyddslagen. Bestämmelsen om förbud mot sexuella handlingar med djur bör därför föras över till den nya lagen.

7.14	Förbud mot viss avel

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförord-
ningen om förbud mot avel med sådan inriktning att den kan medföra
lidande förs över till lagen utan ändring i sak. Det förtydligas att för-
budet mot lidande avser både föräldradjur och avkomma.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyn-
digas att meddela föreskrifter om förbudet mot avel som kan medföra
lidande. Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller
förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden förs
också över till den nya lagen. Bemyndigandet utökas till att också avse
avel som kan påverka djurens normala kroppsfunktioner eller förmåga
att naturligt föda fram sin avkomma.
Regeringens bedömning: Det bör inte i nuläget införas något be-
myndigande att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veteri-
närer i fråga om defekter eller andra komplikationer orsakade av avel.
Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförordningen om förbud mot
att inneha eller genom avel frambringa aggressiva hundar i vissa fall
bör inte föras över till lagen om tillsyn över hundar och katter.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen att det i lagen
införs ett krav på att djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan
föda fram sin avkomma samt att avel ska ha sådan inriktning att den ger
avkomman normala kroppsfunktioner såsom att kunna andas och röra sig
obehindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande.
Utredningen föreslår vidare ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor
för avel i allmänhet och undantag från förbudet mot avel som kan med-
föra lidande eller påverka djurens naturliga beteenden. Vidare föreslås ett
bemyndigande att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veteri-
närer gällande defekter eller andra komplikationer orsakade av avel.
Utredningen föreslår också att en regel om förbud mot innehav av och
frambringande genom avel av aggressiva hundar i vissa fall flyttas från		123

Prop. 2017/18:147 djurskyddsförordningen till lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen).

Remissinstanserna: Gentekniknämnden, Länsstyrelserna i Värmlands län, Dalarnas län, Gävleborgs län och Västernorrlands län, Uppsala universitet, Göteborgs Katthjälp, Hushållningssällskapens Förbund, Svenska Djurskyddsföreningen och Sveriges Herpetologiska Riksförening

är genomgående positiva.

Sju länsstyrelser, Jordbruksverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Statens veterinärmedicinska anstalt, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysiotera- peuterna), Svenska Kennelklubben och Sveriges Veterinärförbund är positiva till grundtanken men vill se mer eller mindre ändringar i försla- get.

Jordbruksverket påpekar att uttrycket ”naturligt kunna föda fram sin avkomma” bara omfattar själva förlossningen, medan parning och digiv- ning är minst lika viktiga. Möjligtvis skulle ”kunna föröka sig naturligt” vara en lämpligare skrivning. Denna formulering får stöd av Djurskyddet Sverige. Utöver detta föreslår Jordbruksverket omformuleringen ”såsom att obehindrat kunna andas, använda sina sinnen och röra sig samt även i övrigt ha fysiska förutsättningar för att leva ett normalt liv”. SLU frågar sig om det ska vara tillåtet att bedriva avel som påverkar djurens natur- liga beteende och efterfrågar ett förtydligande vad gäller ”normala kroppsfunktioner” och dagens produktionsdjur. Samma fråga ställer även

Svenska Ägg. Länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län samt Djur- skyddet Sverige anser att bestämmelsen bör vidgas så att även andra normala kroppsfunktioner omfattas. Djurens Rätt menar att uttrycket ska vidgas till ”kan bete sig naturligt”. Länsstyrelsen i Skåne län anser att ”otillbörligt” eller ”onödigt” bör läggas till framför lidande. Djurens Rätt anser att avelsarbete för att få bort beteendestörningar inte bör bedrivas. I stället bör man försöka få bort orsakerna till beteendestörningarna.

Ett antal remissinstanser anser att det är viktigt med riktlinjer och de- taljerade föreskrifter för att säkerställa enhetliga bedömningar i landet liksom att det är viktigt att uttryck som ”lidande” tydligt definieras.

Av de remissinstanser som kommenterar förslaget om rapporterings- plikt för veterinärer avseende avelsdefekter ser bl.a. flera länsstyrelser, SLU, ett antal företrädare för hästnäringen, Djurens Rätt och Svenska Kennelklubben positivt på förslaget. Två länsstyrelser, Svenska Djur- skyddsföreningen, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar och SLU framför synpunkter och efterfrågar förtydliganden när det gäller omfattningen och utformningen av rapporteringsplikten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län bedömer att en eventuell rapporteringsplikt kommer att kräva ett ökat utbildnings- och resursbehov hos kontrollmyndigheter- na.

Länsstyrelsen i Hallands län vill peka på möjligheterna att i stället för rapporteringsplikt tillvarata önskad information från veterinärerna genom en förbättrad rapportering till befintliga sjukjournalföringssystem. Även Jordbruksverket, som ser positivt på rapporteringsplikten, anser att ut- byggnad av rapportering av djursjukdata skulle vara mer effektivt och ändamålsenligt och innebära en mindre administrativ börda för kliniskt verksamma veterinärer.

124

Länsstyrelserna i Gotlands län, Värmlands län och Örebro län påpekar Prop. 2017/18:147 att förslaget kan vara svårt att genomföra eftersom de flesta ärftliga de-

fekter eller svåra förlossningar inte kommer till veterinärs kännedom. Den sistnämnda menar i stället att rasföreningarnas egna avelsprogram för uppfödare torde göra mer nytta för djurskyddet. Länsstyrelsen i Jön- köpings län avstyrker förslaget.

Åtta organisationer inom lantbruksnäringen, bl.a. Lantbrukarnas Riks- förbund (LRF), anser att konsekvensanalysen beträffande avelsparagra- fen inte ger någon ledning i vad den kommer att få för praktisk betydelse. Detta måste tydliggöras innan beslut kan fattas.

Länsstyrelserna i Jönköpings län, Skåne län och Örebro län samt SLU tillstyrker att bestämmelsen om aggressiva hundar flyttas till lagen om tillsyn över hundar och katter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelser

I 12 § första stycket andra punkten djurskyddslagen föreskrivs att rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om villkor för eller förbud mot avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka djurens naturliga beteenden. När bemyndigandet infördes i 1988 års djurskyddslag anfördes att vissa avelsprogram utomlands kunde ifrågasättas eftersom de kunde medföra lidande för djuren. Som exempel nämndes nötkreatursraser där fostren är så stora att en normal förlossning i stor utsträckning omöjliggörs samt svin och slaktkycklingar där aveln medfört skelettförändringar med spon- tana benbrott som följd. Departementschefen ansåg att avel som får såd- ana konsekvenser för djuren att det innebär lidande för dem borde för- bjudas. Inte heller avel som avser att förändra djurens naturliga beteende borde få förekomma (se prop. 1987/88:93, s. 26).

I 29 § första stycket djurskyddsförordningen anges att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om förbud mot eller villkor för avel med sådan inriktning att den kan påverka djurens naturliga beteenden. I andra styck- et anges att avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden samt att Jordbruksverket meddelar närmare föreskrif- ter om förbudet. Jordbruksverket har också i ett antal föreskrifter medde- lat djurslagsspecifika bestämmelser om avel.

Förbud mot avel som medför lidande och allmänna krav på avel i övrigt

Regeringen anser att det är angeläget att komma tillrätta med de djur- skyddsproblem som är kopplade till avel. I direktiven till utredningen (dir. 2009:57) påpekade regeringen att det inom vissa områden, inte minst när det gäller avel med vissa hund- och kattraser, finns en inrikt- ning på aveln som innebär ett stort fokus på vissa egenskaper. Detta stora fokus på vissa egenskaper kan i vissa fall leda till att djuren utsätts för en ökad risk för skada, sjukdom eller inavel. Regeringen påpekade i direk- tiven också att det fortfarande finns ett antal raser där djuren är utsatta för fysiska problem till följd av sin kroppsbyggnad, t.ex. för trubbiga nosar som kan leda till andningsproblem för djuren.

125

Prop. 2017/18:147	Även utredningen gör bedömningen att det, trots de regler som finns i
	dag, finns uppenbara djurskyddsproblem knutna till avel och att åtgärder
	måste sättas in. Utredningen anser att avelsproblematiken är komplicerad
	och skiljer sig åt mellan olika djurarter. När det gäller sällskapsdjur upp-
	ges avelsproblemen ofta vara relaterade till en strävan efter nya, an-
	norlunda och mer extrema utseenden på djuren. När det gäller lantbrukets
	djur så är avelsproblemen ofta på ett eller annat sätt kopplade till en
	snabb tillväxt eller andra produktionsrelaterade faktorer.
	Regeringen anser att utgångspunkten bör vara, liksom i dag, att avel
	som får sådana konsekvenser för djuren att det innebär lidande för dem
	ska vara förbjuden. Detta bör framgå redan av lagen. Regeringen anser
	därför, i likhet med vad utredningen föreslår, att den bestämmelse som i
	dag finns i 29 § andra stycket djurskyddsförordningen bör föras in i den
	nya lagen i stället. Det bör även, så som utredningen också föreslår, för-
	tydligas att förbudet mot lidande avser både moderdjur och avkomma.
	Eftersom syftet inte är att utesluta avel som innebär lidande för handjur
	bör dock uttrycket föräldradjur användas i stället för moderdjur.
	Utredningen föreslår också att det ska införas ett bemyndigande för re-
	geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
	föreskrifter om undantag från förbudet mot avel som kan medföra li-
	dande. I dag finns dock ingen möjlighet att föreskriva om undantag från
	förbudet i 29 § andra stycket djurskyddsförordningen. Utredningen moti-
	verar inte heller vilka undantag från förbudet som skulle vara nödvändiga
	eller godtagbara. En generell möjlighet till undantag riskerar också att
	urholka förbudet. Regeringen anser därför inte att ett sådant bemyndi-
	gande bör införas.
	Till skillnad från Länsstyrelsen i Skåne län anser regeringen inte heller
	att förbudet bör begränsas till otillbörligt eller onödigt lidande.
	Utredningen föreslår att det nu gällande förbudet mot avel som innebär
	ett lidande kompletteras med ett krav på att djur ska avlas på ett sådant
	sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma samt att aveln ska ha en
	sådan inriktning att den ger avkomman naturliga kroppsfunktioner. Som
	utredningen påpekar kan det finnas ett behov av att ställa ytterligare krav
	på avel, utöver förbudet mot lidande, som förtydligar vad som ska vara
	tillåtet och inte, även om kraven delvis kan komma att överlappa förbu-
	det mot lidande. Regeringen delar utredningens syn att avel normalt ska
	bedrivas på ett sådant sätt att avkomman får normala kroppsfunktioner
	och att djur kan föda fram sin avkomma naturligt.
	När det gäller sällskapsdjur anser regeringen, i likhet med utredningen,
	att det inte är etiskt godtagbart att aveln bedrivs på ett sådant sätt att
	avkomman får brister i de normala kroppsfunktionerna eller som påver-
	kar möjligheten att föda fram avkomman naturligt enbart för att tillgo-
	dose önskemål kring djurens utseende. Regeringen menar dock, i likhet
	med vad t.ex. SLU och LRF påpekar, att det kan finnas anledning att
	överväga vilka konsekvenser de av utredningen föreslagna tillkommande
	kraven kan få för olika djurslag. Det kan också, framförallt när det gäller
	produktionsdjuren, finnas andra intressen som måste beaktas. Regeringen
	anser därför att det inte bör införas ytterligare generella krav i lagen på
	avel, utan att den närmare regleringen av krav på och förbud mot vissa
	former av avel liksom i dag bör ske i förordning eller myndighetsföre-
126	skrifter. I linje med detta föreslår regeringen därför att det i lagen införs

ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan påverka djurens normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma. Jordbruksverket påpekar att uttrycket ”naturligt kunna föda fram sin avkomma” bara omfattar själva förloss- ningen, medan parning och digivning är minst lika viktiga. Regeringen instämmer i denna bedömning men anser att förmåga till parning och digivning omfattas av uttrycket ”normala kroppsfunktioner”.

Utredningen tycks mena att de krav som den föreslår om att djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma samt att avel ska ha sådan inriktning att den ger avkomman normala kropps- funktioner också innebär ett förbud mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden (eftersom utredningen också föreslår ett bemyndi- gande att meddela föreskrifter om undantag från ”förbudet mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden”). Regeringen anser dock att uttrycket naturligt beteende å ena sidan och uttrycken normala kropps- funktioner och förmåga att naturligt föda fram sin avkomma å andra sidan inte helt överlappar varandra. Det i dag gällande bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot avel som kan på- verka det naturliga beteendet föreslås därför föras över till den nya lagen.

Regeringen bedömer inte att det därutöver är nödvändigt att, i enlighet med utredningens förslag, införa ett generellt bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för avel. Något sådant bemyndigande finns inte i dag och utredningen motiverar inte närmare varför det skulle vara nöd- vändigt eller vilken typ av villkor som skulle kunna komma ifråga. Eftersom regeringen inte föreslår något förbud i lagen mot avel som kan påverka djurens naturliga beteenden är det inte heller nödvändigt att införa ett bemyndigande att föreskriva om undantag från ett sådant för- bud. Däremot kan det finnas behov av föreskrifter, motsvarande dem som i dag får meddelas av Jordbruksverket med stöd av bemyndigandet i 12 § andra stycket andra punkten djurskyddslagen och 29 § andra stycket djurskyddsförordningen, som tydliggör innebörden av förbudet mot avel som kan medföra lidande. Det bör införas ett bemyndigande i lagen att meddela föreskrifter om förbudet mot avel som innebär lidande.

Som påpekats i avsnitt 6.2 kan lagens bestämmelser i allmänhet tilläm- pas bara på vissa kategorier av djur och kunskapen om djurs förmåga att känna smärta och uppleva lidande bör vara vägledande för i vilken grad olika bestämmelser i lagen är tillämpliga. Det kan därför konstateras att bestämmelsen om förbud mot avel som medför lidande eller bestämmel- ser om avel som har meddelats med stöd av bemyndigandet inte kan tillämpas på arter där det saknas vetenskapligt stöd för att bedöma om aveln medför lidande eller påverkan på det naturliga beteendet, normala kroppsfunktioner eller möjlighet att föda fram sin avkomma naturligt.

Rapporteringsskyldighet för veterinärer

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veterinärer gällande defekter och andra komplikationer orsakade av avel. Förslaget och konsekvenserna av att införa en sådan eventuell rapporte- ringsplikt beskrivs dock inte särskilt utförligt i utredningens betänkande.

Prop. 2017/18:147

127

Prop. 2017/18:147 Några remissinstanser, bl.a. Jordbruksverket och ett antal länsstyrelser, påpekar att det kan vara mer effektivt och ändamålsenligt att använda och bygga vidare på befintliga system, t.ex. djursjukdatasystemet eller rasföreningarnas egna avelsprogram, än att införa en sådan rapporte- ringsplikt som utredningen skissar på. Mot den bakgrunden anser rege- ringen inte att ett bemyndigande om rapporteringsskyldighet för veterinä- rer bör införas i nuläget.

Bestämmelse om innehav av och avel med aggressiva hundar

I 19 § djurskyddsförordningen anges att det är förbjudet att inneha eller genom avel frambringa hundar som har extremt stor kamplust, blir lätt retade och biter, bara med svårighet kan förmås att avbryta ett angrepp och har en benägenhet att rikta sitt kampintresse mot människor eller andra hundar. Utredningen föreslår att motsvarande bestämmelse i stället ska införas i tillsynslagen och hänvisar till att djurskyddsförordningen inte bör innehålla materiella bestämmelser.

Regeringen har dock i avsnitt 5.2 bedömt att det även fortsättningsvis bör finnas materiella bestämmelser i djurskyddsförordningen. Regering- en uttalade också i förarbetena till tillsynslagen att bestämmelsen i 19 § djurskyddsförordningen till viss del motiveras av djurskyddsskäl, bl.a. genom att den syftar till att motverka att hundar används i hundslagsmål, vilket innefattar ett uppenbart lidande för de inblandade djuren. Rege- ringen ansåg därför att bestämmelsen borde vara kvar i djurskyddsför- ordningen och inte föras över till tillsynslagen (se prop. 2006/07:126, Tillsyn över hundar och katter, s. 22). Regeringen anser inte att det fram- kommit några skäl att nu göra en annan bedömning.

7.15Försäljning och annan överlåtelse av djur

Regeringens förslag: Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur, förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna kommenterar förslaget särskilt.

Skälen för regeringens förslag: I nuvarande bestämmelse i 7 § djur- skyddslagen anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot för- säljning eller annan överlåtelse av djur. I 20 § djurskyddsförordningen föreskrivs att den som yrkesmässigt eller i större omfattning driver han- del med sällskapsdjur ska ha den utbildning eller kunskap i övrigt som Jordbruksverket föreskriver. Vidare anges i 21 a § djurskyddsförordning- en att Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för

eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

128

Regeringen bedömer i likhet med utredningen att det även fortsätt- Prop. 2017/18:147 ningsvis kan finnas ett behov av sådana föreskrifter och föreslår därför

att det nuvarande bemyndigandet förs över till den nya lagen.

7.16	Transport av djur

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om att djur ska trans-
porteras i transportmedel som är lämpliga för ändamålet och som ger
djuret skydd mot värme och köld och mot stötar, skavning och lik-
nande samt att djur, i den utsträckning som det behövs, ska hållas
skilda från varandra förs över till den nya lagen utan ändring i sak.
Nuvarande bestämmelse i djurskyddsförordningen om att den som
transporterar djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som
behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte ska
skadas eller orsakas lidande förs över till den nya lagen utan ändring i
sak.
Det förtydligas att för transporter som omfattas av rådets förordning
(EG) nr 1/2005 gäller bestämmelserna i första och andra styckena utö-
ver vad som framgår av artiklarna 3 och 6 samt bilaga I i rådets för-
ordning (EG) nr 1/2005 om transporten sker enbart på svenskt territo-
rium eller avser sjötransporter från svenskt territorium.
Nuvarande bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om villkor
för eller förbud mot transport av djur förs över till den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår att djur ska transporteras i transportmedel
som inte skadar dem eller utsätter dem för lidande, att djur ska hållas
åtskilda om de riskerar att skada varandra samt att transporter av djur inte
får ske under så långa tidsperioder att djur utsätts för lidande. Utredning-
en föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer ges ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om
villkor för hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning,
transport och urlastning ska genomföras.
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av ett fåtal remiss-
instanser. Djurskyddet Sverige tillstyrker förslaget. Kammarrätten i
Stockholm påpekar att utredningens uttalande i författningskommentaren
om att bestämmelsen endast har genomgått språkliga förändringar, inte
stämmer. Det har gjorts ett tillägg till bestämmelsen genom den sista
meningen som anger att djur inte får transporteras under så långa tids-
perioder att de utsätts för lidande. Tillägget har gjorts utan att dess inne-
börd närmare har förklarats. Länsstyrelsen i Skåne län vill att det skrivs
in att även drivgångar och lastutrymmen omfattas och Sveriges lant-
bruksuniversitet (SLU) önskar att det ska läggas till i bestämmelsen att
”djur inte onödigtvis ska transporteras”. Länsstyrelserna i Kronobergs
län och Blekinge län anser att djurtransportörens ansvar även bör omfatta
att kunna vägra ta emot djur som är i sådan kondition att de inte kan
lastas på transporten. Jordbruksverket anser att det i förslaget är otydligt
vilket ansvar som djurtransportören har vid urvalet av de djur som ska
lastas. Länsstyrelsen i Skåne län önskar att Jordbruksverket ges bemyn-		129

Prop. 2017/18:147 digande att föreskriva om kompetenskrav för alla led vid transport, även vid t.ex. packning.

Skälen för regeringens förslag: I 8 § första stycket djurskyddslagen anges att vid transport av djur ska transportmedlet vara lämpligt för än- damålet och ge djuret skydd mot värme och köld samt mot stötar, skav- ning och liknande. I den utsträckning som behövs ska djuren hållas skilda från varandra. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 8 § andra stycket meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur. Kravet på att djur ska transporteras i lämpliga transportmedel som skyddar djuren mot stötar, skavning och likande, fanns med redan i 1944 års djurskyddslag. Genom 1988 års djurskyddslag utökades kraven till att omfatta också skydd mot värme, köld och andra djur. Tilläggen gjordes mot bakgrund av att det har uppmärksammats att det förekom brister i bl.a. temperaturförhållan- dena, framför allt vid transport av djur till slakt (prop. 1987/88:93, s. 54).

I 22 § djurskyddsförordningen anges att den som transporterar levande djur ska ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte ska skadas eller orsa- kas lidande.

Bestämmelser om transport av djur finns även i rådets förordning (EG) nr 1/2005. Förordningen gäller enligt artikel 1.5 dock endast transporter av ryggradsdjur som har samband med en ekonomisk verksamhet och som inte på veterinärs inrådan företas direkt till eller från veterinärmot- tagning eller klinik. Av artikel 3 följer att ingen person får transportera eller låta transportera djur på ett sådant sätt att de riskerar att skadas eller orsakas onödigt lidande. Vidare anges i artikeln en rad ytterligare krav, bl.a. att

–alla nödvändiga åtgärder ska ha vidtagits på förhand för att transport- tiden ska begränsas till ett minimum och djurens behov ska vara till- fredsställda under befordran,

–djuren ska vara i skick för planerad befordran,

–transportmedlen och anordningar för i- och urlastning ska vara utfor- made och konstruerade samt underhållas och handhas på ett sådant sätt att skador och lidande förhindras och djurens säkerhet tryggas,

–personer som hanterar djuren ska vara utbildade eller ha vederbörlig kompetens för sin uppgift och utföra sitt arbete utan att använda våld eller andra metoder som i onödan kan skrämma djuren eller tillfoga djuren skada eller lidande,

–transporten till bestämmelseorten ska genomföras utan dröjsmål och förutsättningarna för djurens välbefinnande ska kontrolleras regel- bundet och upprätthållas på lämpligt sätt,

–djuren ska förfoga över tillräcklig golvyta och ståhöjd i förhållande till sin storlek och den planerade befordran, och

–djuren ska få vatten, foder och vila med lämpliga intervall och i en mängd och av en kvalitet som ska vara anpassad till djurart och stor- lek.

	Medlemsstaterna får enligt artikel 1.3 vidta strängare nationella åtgärder
	som syftar till att förbättra djurens välbefinnande under transporter som
	endast äger rum på deras territorium eller under sjötransporter från deras
130	territorium.

Utredningen anger att den av utredningen föreslagna bestämmelsen motsvaras av gällande bestämmelser i djurskyddslagen och djurskydds- förordningen och att texten endast har ändrats språkligt. Regeringen delar dock Kammarrätten i Stockholms bedömning att utredningens förslag innehåller även ändringar i materiellt hänseende. Utredningen gör bl.a. ett förtydligande om att transportmedlen inte får skada djuren eller ut- sätta dem för lidande samt ett tillägg till bestämmelsen som anger att djur inte får transporteras under så långa tidsperioder att de utsätts för lidande. Utredningen föreslår också att djur ska hållas åtskilda om de riskerar att skada varandra. I denna del är det av utredningen föreslagna kravet lägre än vad som gäller i dag. I den nu gällande bestämmelsen slås det fast att djur ska hållas skilda från varandra i den utsträckning som behövs. Som exempel på när det kan vara behövligt att hålla djur åtskilda från varandra nämndes i förarbetena till 1988 års djurskyddslag situationer där djur av olika arter eller åldrar transporteras i samma utrymme eller vid transport av djur från olika besättningar (prop. 1987/88:93, s. 54–55). Enligt regeringens uppfattning är det inte endast vid risk för skada som det kan vara olämpligt att föra samman djur. Så kan t.ex. även vara fallet om djuren därigenom orsakas stress eller om det av djurhälsoskäl finns anledning att hålla djuren åtskilda i syfte att ge lugn och ro till sjuka djur eller för att skydda friska djur från att drabbas av smitta.

Att djur ska skyddas mot onödigt lidande och i övrigt behandlas väl under transporten följer av den bestämmelse som regeringen har föresla- git i avsnitt 7.1.

Mot denna bakgrund anser regeringen att den nu gällande bestämmel- sen i 8 § första stycket djurskyddslagen bör föras över till den nya djur- skyddslagen. Regeringen delar utredningens uppfattning att den nya djurskyddslagen ska omfatta de mest grundläggande bestämmelserna om hur djur ska hållas och skötas. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att även bestämmelsen i 22 § djurskyddsförordningen om skyldighet för den som transporterar djur att ha tillsyn över dem och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning, transport och urlastning inte skadas eller orsakas lidande ska föras över till djurskydds- lagen utan ändring i sak.

Regeringen anser inte att det är nödvändigt att, som utredningen före- slår, införa ett särskilt bemyndigande att meddela föreskrifter om hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning, transport och urlastning ska genomföras. Det nuvarande bemyndigandet i 8 § andra stycket innefattar en möjlighet att meddela sådana föreskrifter och bör föras över till den nya lagen.

För transporter av ryggradsdjur som har samband med en ekonomisk verksamhet, ska dock i första hand bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1/2005 tillämpas, om inte de svenska bestämmelserna är sträng- are. Detta förhållande bör tydliggöras genom att det i djurskyddslagen anges att bestämmelserna i dessa fall gäller utöver vissa bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1/2005. I enlighet med Lagrådets synpunkter bör det dock också förtydligas i författningstexten att de svenska be- stämmelserna tillämpas för transporter som sker enbart på svenskt territo- rium eller vid sjötransporter från svenskt territorium. Genom den före- slagna skrivningen tydliggörs också att bestämmelsen i djurskyddslagen gäller vid transport av djur som faller utanför EU-förordningens tillämp-

Prop. 2017/18:147

131

Prop. 2017/18:147 ningsområde. Hänvisningen till EU-förordningen är av upplysande ka- raktär och det finns inte heller i övrigt skäl att hänvisa till en viss lydelse av EU-förordningen. Hänvisningen bör därför vara dynamisk.

Såsom också nämndes i förarbetena till 1988 års djurskyddslag, kan även andra bestämmelser vara tillämpliga för djur under transport (prop. 1987/88:93 s. 55).

Länsstyrelsen i Skåne län vill att det ska framgå att bestämmelsen även omfattar drivgångar och lastutrymmen. Regeringen delar länsstyrelsens åsikt att hur djuren drivs och förvaras i samband med transport också är viktigt för att minska stress och annat obehag för djuren. Regeringen vill i sammanhanget understryka att även andra bestämmelser i den före- slagna djurskyddslagen kan vara tillämpliga i dessa situationer. Den allmänna bestämmelsen som har föreslagits i avsnitt 7.1 om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande ska gälla vid transport. I den mån det är behövligt att ställa ytterligare krav på dessa utrymmen kan detta göras med stöd av det bemyndigande om att meddela föreskrif- ter om krav på och förbud mot viss djurhållning som har föreslagits i avsnitt 7.2.

SLU önskar att det ska läggas till i bestämmelsen att ”djur inte onö- digtvis ska transporteras”. Regeringen anser att tanken med tillägget är god men att det är svårt att avgränsa vilka transporter som är nödvändiga och vilka som inte kan anses vara nödvändiga. Djur transporteras av många olika skäl, t.ex. till veterinär för vård och behandling, i samband med bete, tävling eller utställning, eller för att djuret ska kunna vistas på samma ställe som sin ägare, i samband med överlåtelser eller för att avli- vas eller slaktas. Att begränsa människors möjligheter att förflytta sina djur skulle innebära ett betydande ingrepp i människors rätt att förfoga över sin egendom och det föreslagna tillägget bör, bl.a. av det skälet, inte införas.

Jordbruksverket anser att det i förslaget är otydligt vilket ansvar som djurtransportören har vid urvalet av de djur som ska lastas och Läns- styrelserna i Kronobergs län och Blekinge län anser att djurtransportö- rens ansvar även bör omfatta att kunna vägra att ta emot djur som är i sådan kondition att de inte kan lastas på transporten.

När det gäller transporter av djur som har samband med ekonomisk verksamhet slås det fast, i artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 1/2005, att ingen person får transportera eller låta transportera djur på ett sådant sätt att de riskerar att skadas eller orsakas onödigt lidande. Av samma artikel framgår det vidare, i punkten b, att djuren ska vara i skick för planerad befordran. Enligt regeringens uppfattning har således såväl transportörer som djurhållare, enligt EU-förordningen, ett ansvar för att endast djur som är i skick för detta transporteras. Förordningen är tillämplig för de transporter som sker i samband med ekonomisk verksamhet och det är generellt den typen av verksamhet som är förenade med de största risker- na för att djur utsätts för lidande. När det gäller djurtransporter där det saknas ekonomiska incitament för transporten eller för att transporten ska genomföras på ett visst sätt, är risken att djur utsätts för lidande generellt sett lägre. Om det trots detta finns ett behov av att reglera ansvarsfördel- ningen mellan olika aktörer även för dessa andra transporter bör detta, enligt regeringens uppfattning, lämpligen ske i föreskrifter.

132

Länsstyrelsen i Skåne län önskar att Jordbruksverket ges ett bemyndi- Prop. 2017/18:147 gande att föreskriva om kompetenskrav för alla led vid transport, även

vid t.ex. packning. Regeringen har i avsnitt 7.3 föreslagit ett allmänt krav på att den som håller eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. I bestämmelsen föreslås också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilda krav på kompetens eller utbildning för den som håller eller hanterar djur. Det föreslagna bemyndigandet innebär att regeringen ges en möjlighet att delegera en sådan föreskriftsrätt till Jordbruksverket.

8 Tävling och offentlig förevisning

8.1Tävling, prov och offentlig förevisning

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om förbud mot att ut- sätta djur för lidande vid viss träning och vid tävling, ljud- och bildin- spelning, föreställning eller annan förevisning som anordnas för all- mänheten, förs över till den nya lagen utan ändring i sak. Förbudet ska utvidgas till att omfatta träning för och användning av djur vid prov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska be- myndigas att meddela ytterligare föreskrifter om sådan träning eller användning av djur.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska också få meddela föreskrifter om undantag från förbudet att utsätta djur för lidande vid träning inför eller användning vid prov.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte något bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från förbudet mot lidande vid prov. Utredning- en föreslår också ett mer detaljerat bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Remissinstanserna: Djurskyddet Sverige och Legitimerade Sjukgym- nasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) tillstyrker förslaget.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), nio hästorganisationer samt Legi- timerade Sjukgymnasters Riksförbund önskar att uttrycken tävling och prov definieras på ett tydligt sätt. Länsstyrelsen i Skåne län vill se en definition av lidande i lagen eftersom all träning och tävling kan föror- saka någon form av lidande. Länsstyrelsen i Dalarnas län tycker att det är bra med lydelsen ”lidande” och inte ”onödigt lidande”. Svenska Kennelklubben föreslår lydelsen ”otillbörligt lidande”.

Djurens Rätt menar att djur far illa i träning och tävling och efterlyser en skärpning av efterlevnaden av att djur inte får översträngas, ett förbud mot tävlingar i sportfiske och ett förbud mot spel om pengar på djur.

Utredningens uttalande om att fasa ut användning av levande grävling vid grytanlagsprov välkomnas av Länsstyrelsen i Dalarnas län, SLU,

133

Prop. 2017/18:147 Sollefteå kommun, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige och Svenska Djur- skyddsföreningen.

Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Uppsala län, Naturvårds- verket, Jägarnas Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och nio andra organisationer inom lantbruksnäringens område samt Svenska Jägareförbundet och Svenska Kennelklubben argumenterar mot ett för- bud och hänvisar bl.a. till jaktens samhällsnytta, att det av djurskyddsskäl är viktigt att jakthundar utbildas och att populationer av oönskade arter måste kunna kontrolleras.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att utredningens underlag för förslaget att förbjuda grävlingar vid grytanlagsprov inte är tillräckligt och att ytterligare forskning på området behövs.

Cirkusakademien ställer sig negativ till att Jordbruksverket bemyndi- gas att få utfärda föreskrifter.

Många remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i Uppsala län, Kalmar län och Västra Götalands län, Djurskyddet Sverige, Sveriges Veterinär- förbund, SLU, nio hästorganisationer samt Svenska Hovslagareförening- en, har synpunkter kring veterinärs närvaro vid tävling och veterinärens arbetsuppgifter.

Djurens Rätt anser att det behövs en tydligare reglering av de aktuella frågorna och välkomnar därför utredningens förslag till bemyndiganden samt vill att vissa träningsmetoder förbjuds. Organisationen anser att dagens egenkontroll av sporten inte är tillräcklig för att säkra djurskyd-

	det.
	Skälen för regeringens förslag
	Förbudet mot lidande
	Av 17 § djurskyddslagen följer att djur inte får tränas för eller användas
	vid tävling på sådant sätt att de utsätts för lidande. Detsamma gäller vid
	film-, videogram- eller televisionsinspelning och föreställning eller an-
	nan förevisning som anordnas för allmänheten. Regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela ytterli-
	gare föreskrifter om sådan användning av djur. Förbudet mot lidande vid
	bl.a. tävling och träning inför tävling infördes genom 1988 års djur-
	skyddslag. I förarbetena till lagen betonades att bestämmelsen omfattar
	bl.a. hästtävlingar och det anfördes att det mot bakgrund av de ekono-
	miska intressen som är förenade med sådan verksamhet är viktigt att
	betona djurskyddet. Med föreställning eller annan förevisning som an-
	ordnas för allmänheten avsågs all förevisning i djurpark eller liknande
	anläggning, cirkus, varieté eller i föreläsnings-, utställnings- eller affärs-
	lokal. Det angavs vidare att bestämmelsen innebär ett absolut förbud mot
	lidande (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 60–61).
	Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i sak överförs till
	den nya lagen med det tillägget att djur inte heller får tränas för eller
	användas vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande. Med prov
	avses enligt utredningen verksamhet där test utförs för att se om djur har
	uppnått en viss nivå av förmåga.
	Regeringen anser att det är av största vikt att ett gott djurskydd upp-
	rätthålls i verksamhet där djur tränas för eller deltar i tävling. Direkta
134	eller indirekta ekonomiska intressen får inte leda till att djurskyddet sätts

på undantag genom att djur t.ex. pressas alltför hårt och deltar i eller tränas inför tävling trots att de inte är i tävlingsmässigt skick. De veteri- närer som närvarar vid tävlingar har en viktig uppgift att fylla för att säkerställa att en tävling genomförs med beaktande av ett gott djurskydd.

På framförallt häst- och hundområdet finns en rad verksamheter som i många fall tydligt är rena tävlingar med djur såsom t.ex. trav, galopp, hundkapplöpning, draghundstävlingar samt hopp- och dressyrtävlingar. Vid sidan av dessa finns en rad andra tävlingsliknande aktiviteter, ofta benämnda prov, där vissa färdigheter hos djuren bedöms. Det finns ex- empel på prov där det kan finnas ett inte obetydligt ekonomiskt intresse för djurhållaren att lyckas väl, t.ex. vid bruksprov där ett djurs avelsvärde kan vara beroende av hur väl det lyckas på provet. Regeringen bedömer att det även vid provverksamhet finns en risk att djurhållarens intresse av att djuret deltar och uppnår ett gott resultat kan leda till att djurets välfärd äventyras.

Även när djur används vid t.ex. filminspelningar och offentliga före- visningar finns en viss risk för att ekonomiska eller andra incitament för att använda djuren i verksamheten leder till brister i djurskyddet.

Regeringen delar därför i princip utredningens bedömning att be- stämmelsen om förbud mot att utsätta djur för lidande vid träning inför eller vid tävling, ljud- och bildinspelningar och offentlig förevisning med djur bör föras över till den nya lagen och utökas till att även omfatta verksamhet där djur deltar i eller tränas inför deltagande i olika typer av prov.

Med prov bör som utredningen anger förstås verksamhet där test utförs för att se om djur har uppnått en viss nivå av förmåga. Gränsen mellan vad som är att betrakta som tävling eller prov med djur är i viss mån flytande och det är enligt regeringens mening inte möjligt att tydligt definiera uttrycken tävling och prov. Det är inte heller rimligt att benäm- ningen på en verksamhet ska avgöra om den omfattas av bestämmelserna eller inte. Det bör i stället vara innehållet i eller verksamhetens art som ska vara avgörande för om den ska anses utgöra en tävling eller ett prov i den här avsedda meningen.

Det finns dock även provverksamhet som innehåller inslag av bedöm- ning av ett djurs färdighet som i och för sig också kan ha betydelse för t.ex. djurets avelsvärde, men där det huvudsakliga syftet med proven är att förbereda och testa djuren för uppgifter som också har ett tydligt sam- hällsintresse. Exempel på den senare kategorin är prov som syftar till att testa blivande tjänstehundars lämplighet.

Regeringen bedömer att i sådan provverksamhet som syftar till att för- bereda eller testa djurs lämplighet för samhällsnyttiga verksamheter kan ett visst mått av lidande för djuret vara oundvikligt och acceptabelt med hänsyn till det samhällsintresse som verksamheten syftar till. Utredning- ens förslag innehåller inte någon sådan avgränsning mot prov med sam- hällsnytta. För att möjliggöra undantag för sådana verksamheter som fortsatt bedöms som betydelsefulla för att tillgodose allmänna intressen föreslås därför att det införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om un- dantag från förbudet mot lidande vid prov. Regeringen återkommer ne- dan till hur bemyndigandet kan användas när det gäller grytanlagsprov.

Prop. 2017/18:147

135

Prop. 2017/18:147 Eftersom provverksamheter med samhällsnytta på detta sätt kan undan- tas från förbudet mot lidande, är det olämpligt att i övrigt begränsa för- budet till otillbörligt lidande, så som föreslås av Svenska Kennelklubben.

Tävlings- och provverksamhet med djur är verksamheter som föränd- ras över tid när nya tävlingar och tävlingsliknande prov tillkommer och andra försvinner. Olika verksamheter med tävling och prov är givetvis olika riskfyllda från djurskyddssynpunkt. De regler som behövs, t.ex. i fråga om veterinär närvaro vid tävlings- respektive provverksamhet bör utgå ifrån en bedömning av den risk som föreligger från djurskyddssyn- punkt. Det är av dessa skäl lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, i likhet med vad som gäller i dag, ges rätt att meddela ytterligare föreskrifter om träning och användning av djur vid tävling, prov, ljud- och bildinspelningar och offentliga förevisningar. Regeringen bedömer att de mer detaljerade bemyndiganden som utred- ningen föreslår omfattas av det nu föreslagna bemyndigandet. Regering- en återkommer i avsnitt 8.3 till frågan om mer detaljerade föreskrifter när det gäller offentlig förevisning.

Grytanlagsprov

Enligt 16 a § jaktförordningen (1987:905) får hundar som är lämpade för ändamålet användas i jaktträning och prov i för ändamålet iordnings- ställda gryt. I det s.k. konstgrytet hålls under provet en levande grävling i en vridbar metallbehållare kallad kittel.

Utredningen ifrågasätter behovet av att använda levande grävling vid grytanlagsprov och om det bör vara tillåtet med hänvisning till att gräv- lingen, och ibland även hunden, utsätts för lidande. Utredningen uttalar att sådana prov bör fasas ut.

Användning av levande grävling vid grytanlagsprov är en fråga som har utretts och diskuterats under en lång tid. År 1999 bedömde Jord- bruksverket, i en skrivelse till regeringen om grytanlagsprov och grytjakt (Jo1999/1418), att behovet av grytjakt inte står i proportion till lidandet för grävlingar vid grytanlagsprov. Vid remitteringen ifrågasattes dock det vetenskapliga underlaget. I en remiss till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) den 25 juni 2001 ombads myndigheten att studera gräv- lingars fysiologiska reaktioner och beteende vid grytanlagsprov. SVA redovisade studien till dåvarande Jordbruksdepartementet i en rapport (Jo2004:468). I rapporten bedömde SVA att verksamheten inte är fören- lig med djurskyddslagen och föreslog ett antal förbättringsåtgärder. Vid remitteringen av rapporten redovisade Svenska kennelklubben att de vidtagit en rad åtgärder med anledning av SVA:s rapport.

Regeringen anser i likhet med utredningen att användning av levande grävling vid grytanlagsprov kan ifrågasättas med hänsyn till det lidande som provet innebär för grävlingen och eventuellt också för hunden. Pro- ven bedöms därför också stå i strid med det förbud mot lidande vid prov som regeringen nu föreslår ska införas. Det prov som hunden genomgår för att bedöma dess lämplighet för grytjakt innebär att hundens förmåga, färdigheter och prestationer mäts och bedöms och utkomsten av provet kan även ha en viss påverkan på t.ex. hundens avelsvärde. Samtidigt kan dock grytjakt även vara av ett visst samhälleligt intresse. Grytjaktens

betydelse för eftersök av trafikskadat vilt och vid viss sjukdomsbekämp-

136

ning har framhållits av bl.a. Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndighet- Prop. 2017/18:147 en), Svenska Jägareförbundet och Svenska Kennelklubben. Gällande

frågan om grytanlagsprovens och grytjaktens betydelse för bekämpning av smittsamma djursjukdomar ställde Jordbruksdepartementet i decem- ber 2005 kompletterande frågor till Jordbruksverket och SVA. Myndig- heterna redovisade sina bedömningar i februari 2006. Av redovisningar- na framgår att grytjaktens betydelse för bekämpande av djursjukdomar som rabies, rävskabb, tuberkulos och för att förhindra spridning av rä- vens dvärgbandmask är obefintlig eller liten. Enligt uppgifter från 2006 från Trafiksäkerhet och Eftersök i Samverkan (SES) förekommer inte något eftersök av räv eller grävling. Däremot används grytjakt numera, enligt uppgifter från Naturvårdsverket, i samband med bekämpning av den i svensk fauna invasiva arten mårdhund.

Med hänsyn till att SVA:s rapport är över tio är gammal och mot bak- grund av att utredningen inte har presenterat något nytt underlag i frågan anser regeringen att det behöver utredas i vilken utsträckning det fortfa- rande finns intressen som motiverar att grytanlagsprov med levande grävling får ske. Regeringen avser därför att åter utreda för- och nackde- lar med sådana prov, om det finns alternativa metoder till att använda levande grävlingar i proven samt konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot sådana prov. Till dess att frågan har utretts och regeringen har åter- kommit med ett eventuellt nytt ställningstagande bör det dock vara tillå- tet att utföra grytanlagsprov med levande grävling. Regeringen avser därför att tillsvidare undanta grytanlagsprov från förbudet mot lidande vid prov med stöd av det ovan föreslagna bemyndigandet.

8.2	Förbud mot dopning

Regeringens förslag: Ett djur som tränas för eller deltar i tävling eller
prov får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som
kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om förbudet.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår att det ska vara förbjudet att utsätta djur för
dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets pre-
stationsförmåga eller temperament. Utredningen föreslår också ett be-
myndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att meddela föreskrifter om dopning och andra otillbörliga åt-
gärder.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland ett antal häst-
organisationer och Länsstyrelsen i Hallands län, efterlyser skräpningar
till förmån för djurskyddet.
Djurskyddet Sverige, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (nu-
mera Fysioterapeuterna) och Svenska Kennelklubben tillstyrker försla-
get.
Svenska Kennelklubben framhåller vikten av att tillämpningen sker i
samarbete med branschen. Nio hästorganisationer föreslår att man ändrar
texten ”andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsför-		137

Prop. 2017/18:147	måga eller temperament” till ”kan påverka djurets prestationsförmåga
	eller temperament” eftersom det aldrig går att bevisa en påverkan retro-
	aktivt. Det är mycket viktigt att det är straffbart att tävla med hästar som
	skulle kunna vara påverkade av främmande substanser eller andra otill-
	börliga åtgärder. Statens veterinärmedicinska anstalt anser att kontrollen
	av dopningsförbudet bör förbättras och att kontrollen bör kodifieras ge-
	nom lag eller föreskrift. Djurens Rätt anser att även viss utrustning ska
	klassas som dopning och att användandet av sådan utrustning ska klassas
	som otillbörliga åtgärder.
	Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) undrar om förbudet enbart gäller
	vid träning inför tävling och vid tävling och inte för annan träning. Vi-
	dare påtalar SLU att det är oklart om uppvisningar och shower med häst
	omfattas.
	Länsstyrelsen i Hallands län anser att förslaget inte ger möjlighet att
	använda djurskyddslagen i förebyggande syfte i önskvärd omfattning i
	fråga om dopning och bedömer att en ytterligare regelöversyn är nöd-
	vändig.
	Skälen för regeringens förslag
	Gällande rätt
	I 18 § djurskyddslagen anges att ett djur som tränas för eller deltar i täv-
	ling på tävlingsbana inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga
	åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament. Det
	anges vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen be-
	stämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som är otillåtna.
	Bestämmelsen infördes 1988 i den nu gällande djurskyddslagen.
	Med dopning avses flera olika situationer när djur har tillförts ett ämne,
	t.ex. ett läkemedel, med vissa effekter. Tillförsel av ett ämne som kan
	höja djurets prestationsförmåga omfattas självfallet av begreppet men
	även att tillföra djur ämnen som lugnar ett stressat djur. Medicinering
	som återställer den normala prestationsförmågan, t.ex. genom tillförsel
	av smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel eller lokalbedöv-
	ningsmedel, är sannolikt den vanligaste typen av dopning. Utöver detta
	förekommer det även att djur oavsiktligt, t.ex. genom fodret, får i sig
	ämnen som inte är tillåtna.
	Av förarbetena till den nuvarande lagen framgår att med dopning av-
	sågs tillförsel av ämnen som normalt inte förekommer i djurens foder
	eller tillförsel i onormala mängder av i djurets foder naturligt före-
	kommande ämnen. Tillförseln behöver emellertid inte ske genom fodret
	utan kan även ske på annat sätt. Vidare avsågs med begreppet vidtagande
	av åtgärder som kan antas ha allmän- eller lokalverkande effekt. Det
	angavs också i förarbetena att det som skiljer dopning från andra åtgärder
	är att dopning är vissa åtgärder som vidtas före en viss tävling och som
	kan påverka djuret i den tävlingen. Detta gäller även om t.ex. en tillförsel
	av läkemedel sker på veterinärmedicinska grunder. Ett djur vars pre-
	stationsförmåga eller temperament är påverkat får således inte tävla
	(prop. 1987/88:93, s. 61–62).
	Förbudet i djurskyddslagen omfattar utöver dopning även andra otill-
	börliga åtgärder som påverkar ett djurs prestationsförmåga eller tempe-
138	rament genom att exempelvis häva eller minska smärta, påverka allmän-

tillståndet eller påverka en sjukdomsprocess. Exempel på sådana åtgärder är nervsnitt, akupunktur och ultraljudsbehandling. Genom en smärtlind- rande effekt sätts den skyddsmekanism som smärtförnimmelsen utgör ur funktion. Under tävlingen kan då skadade och sjuka kroppsdelar överan- strängas eller överbelastas (prop. 1987/88:93, s. 32). Kravet på otillbör- lighet innebär dock bl.a. att åtgärder som är veterinärmedicinskt befo- gade är tillåtna under träning. Det kan då i och för sig röra sig om samma åtgärder som är att anse som dopning om de vidtas med sikte på en viss tävling (prop. 1987/88:93, s. 62).

Det angavs emellertid också att det inte var möjligt att i lagtexten ge- nom uppräkning eller på annat sätt ange exakt vad som omfattas av för- budet. Samtidigt framhölls att det är önskvärt, framförallt av rättssäker- hetsskäl, att det inte råder någon tvekan om vilka åtgärder som omfattas av förbudet. En närmare precisering av de otillåtna åtgärderna föreslogs därför göras i verkställighetsföreskrifter (prop. 1987/88:93, s. 62).

Av 38 § djurskyddsförordningen följer att åtgärder som omfattas av bestämmelserna om dopning m.m. i 18 § djurskyddslagen anges i före- skrifter av Jordbruksverket. I Jordbruksverkets föreskrifter anges i nulä- get bl.a. att häst eller hund som har tillförts vissa läkemedel, vissa andra substanser eller ämnen eller som har behandlats med vissa andra metoder som kan påverka prestationsförmåga eller temperament inte får delta i tävling eller tränas för att delta i tävling på tävlingsbana inom de karens- tider som framgår av en bilaga till föreskrifterna, se 7 kap. 1 § i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:45) om trä- ning och tävling med djur. Bestämmelser om karenstider finns också i branschens egna regelverk.

I en dom meddelad av Helsingborgs tingsrätt den 7 maj 2012 (Mål B 5007–11) prövades frågan om en person, som påstods ha behandlat sina hästar med läkemedel för vilka det finns karenstider i gällande föreskrif- ter meddelade med stöd av bemyndigandet i 18 § djurskyddslagen, ge- nom att träna och tävla med hästar innan karenstiden hade gått ut hade gjort sig skyldig till brott mot djurskyddslagen genom att bryta mot dop- ningsförbudet i 18 §. Nämnas bör att det vid de aktuella tränings- och tävlingstillfällena inte togs några blod- eller urinprov.

I domen redogjorde tingsrätten för sin tolkning av djurskyddslagens straffbestämmelse om dopning och angav bl.a. att närmare detaljföre- skrifter till 18 § djurskyddslagen, efter delegation, finns i djurskyddsför- ordningen och på föreskriftsnivå. Tingsrätten konstaterade att eftersom det rör sig om en straffbestämmelse får inte det straffbara området utvid- gas utöver vad som följer av själva lagbestämmelsen. Tingsrätten ansåg att en avgörande fråga för avgränsningen av det straffbara området var om rekvisitet ”påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament” innebär att det vid ett tävlingstillfälle ska kunna bevisas att djurets pre- stationsförmåga eller temperament rent faktiskt har varit påverkat genom att det i sin tur bevisas att läkemedel eller läkemedelssubstanser fanns kvar i djurens kropp vid detta tillfälle eller om det för straffrättsligt an- svar skulle vara tillräckligt att sådana läkemedel eller läkemedelssubstan- ser tillförts djuret i strid med de i föreskriften angivna karenstiderna, varvid preparaten kan ha påverkat prestationsförmåga eller temperament. Tingsrätten betonade att de föreskrivna karenstiderna inte framgår av lag och därför inte får utvidga det straffbara området. Tingsrätten bedömde

Prop. 2017/18:147

139

Prop. 2017/18:147 vidare att förarbetena inte kan sägas vara särskilt entydiga om vad som krävs i förhållande till rekvisitet gällande prestationsförmåga och tempe- rament. Tingsrätten fann att straffbestämmelsen ska tolkas strikt utifrån sin ordalydelse, vilket innebär att för straffrättsligt ansvar krävs att dju- rets prestationsförmåga eller temperament ska vara påverkat vid själva tävlingstillfället till följd av tillförsel eller behandling i strid med gäl- lande karenstider. En överträdelse av karenstiderna i sig kan, enligt tings- rättens bedömning, inte vara tillräckligt för att brott mot djurskyddslagen ska föreligga. Vidare krävs det, enligt tingsrätten, att det kan bevisas att behandlingen alltjämt påverkar djurets prestationsförmåga eller tempe- rament, t.ex. genom att preparaten finns kvar i djurets kropp.

Ett utökat förbud mot dopning föreslås

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 18 § djurs- kyddslagen i sak förs över till den nya lagen med det tillägget att även djur som tränas för eller deltar i prov bör omfattas av förbudet.

Regeringen bedömer att det är av stor vikt att djurskyddet för djur som tränas för tävling eller prov säkerställs. Det finns, som har anförts i av- snitt 8.1, särskilt när det finns ekonomiska intressen i en verksamhet, en ökad risk att djur används på ett sätt som inte är acceptabelt från djur- skyddssynpunkt. Djuren kan t.ex. pressas alltför hårt eller tränas för eller delta i tävlingar eller i prov trots att de har en skada eller sjukdom som kräver behandling eller tid för återhämtning.

Enligt regeringens bedömning ska enbart friska djur i tävlingsmässigt skick delta i tävlingar eller provverksamhet och träning inför dessa. Såväl hästsport- som hundorganisationer har i sina reglementen regler för att bekämpa dopning. Förutom att säkerställa ett gott djurskydd syftar reg- lerna till att förhindra att djur tillförs ämnen eller ges behandlingar som ger dem en otillåten fördel i förhållande till sina konkurrenter.

Regeringen bedömer, i likhet med vissa av remissinstanserna, att det bör tydliggöras i lagen att även dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament ska vara förbjudna. Detta är också i linje med vad som har angetts i tidigare förar- beten om det nuvarande förbudets tillämpningsområde. Om tillförseln av ett visst ämne eller användandet av en viss åtgärd kan påverka djuret bör bedömas utifrån den kunskap som finns om ämnets eller åtgärdens inver- kan på ett djurs fysiska och psykiska egenskaper och om hur snabbt äm- net bryts ner och utsöndras ur kroppen eller åtgärdens inverkan upphör. Det bör säkerställas att djur som har tillförts ämnen eller utsatts för åt- gärder som kan påverka djurs prestationsförmåga eller temperament inte ska tillåtas att delta i tävling innan en sådan karenstid har gått ut. Att det vid tävlingstillfället, genom t.ex. blod- eller urinprov, fastställs att djuret fortfarande har ett otillåtet ämne i kroppen behöver, enligt regeringens mening, inte vara ett absolut krav för att förbudet mot dopning ska anses ha överträtts. För att dopningsförbudet ska anses ha överträtts bör det vara tillräckligt att det kan visas att ett ämne har tillförts en viss tid innan tävlingen och att perioden mellan det att ämnet tillfördes och tävlingen är kortare än vad som normalt krävs för att ämnet ska ha brutits ned och inte längre kan påverka djuret. För andra åtgärder bör en sådan tid ha gått

sedan åtgärden vidtogs att åtgärden erfarenhetsmässigt inte längre kan

140

inverka på djurets prestationsförmåga eller temperament. I syfte att tyd- liggöra detta föreslår regeringen att lydelsen i bestämmelsen bör ändras så att ett djur som tränas för eller deltar i tävling, inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets pre- stationsförmåga eller temperament.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om dopning eller andra otillbör- liga åtgärder även ska gälla vid prov. Regeringen har i föregående avsnitt redogjort för vilken typ av provverksamhet som bör omfattas av be- stämmelsen om förbud mot lidande vid tävling och träning inför tävling och vilken provverksamhet som inte ska omfattas av bestämmelsen. Regeringen bedömer att sådan provverksamhet som omfattas av be- stämmelsen om förbud mot att utsätta djur för lidande vid träning inför tävling och tävling, även ska omfattas av bestämmelsen som reglerar dopning och andra otillbörliga åtgärder. Det är som tidigare har anförts inte möjligt att dra en skarp gräns mellan verksamheter som kan definie- ras som tävling respektive prov. Från djurskyddssynpunkt är det givetvis oväsentligt vad en verksamhet kallas. Innebär en verksamhet att djur bedöms, poängsätts eller rangordnas utifrån sin förmåga och prestationer bör den, enligt regeringens bedömning, också omfattas av den nya lagens bestämmelser om förbud mot dopning eller andra otillbörliga åtgärder. Förslaget innebär att förbudet mot att utsätta djur för dopning och andra otillbörliga åtgärder utvidgas till att gälla även träning inför och delta- gande i prov.

Utredningens förslag innebär även att det inte längre ska framgå av be- stämmelsen att det som omfattas av förbudet mot dopning eller andra otillbörliga åtgärder är verksamhet som bedrivs på en tävlingsbana. Den nuvarande begränsningen till tävlingsbana får enligt förarbetena till följd att tävlingar som inte är prestationsinriktade, t.ex. utställningstävlingar undantas från förbudet mot dopning (prop. 1987/88:93, s. 62). Regering- en anser dock inte att den nuvarande begränsningen till tävlingsbanor är ändamålsenlig. Tävlings- och provverksamhet som innebär att djurs prestation bedöms eller att djur rangordnas efter prestation försiggår i många olika miljöer och inte med nödvändighet på iordninggjord täv- lingsbana. Regeringen anser av den anledningen – i likhet med utred- ningen – att den nya bestämmelsen inte bör begränsas enbart till sådan verksamhet som äger rum på en tävlingsbana.

SLU undrar om förbudet enbart gäller vid träning inför tävling och vid tävling och inte vid annan träning. Det framgår av förarbetsuttalandena, som har återgetts ovan, att nuvarande förbud inte gäller vid träning som inte syftar till att förbereda djuret för tävling. Vare sig utredningens eller regeringens förslag innebär någon ändring i den delen. Det finns inte samma risk att djuret pressas för att nå resultat vid denna typ träning som vid träning som sker i syfte att förbereda djuret för tävling eller prov. Det har inte heller framkommit att det skulle finnas något behov av att inklu- dera all träning av djur i förbudet mot dopning.

Vidare påtalar SLU att det är oklart om uppvisningar och shower med häst omfattas. Regeringen konstaterar att varken det nuvarande eller det föreslagna förbudet mot dopning och andra otillbörliga åtgärder gäller offentlig förevisning av djur i sig (till skillnad från förbudet mot lidande som har behandlats i avsnitt 8.1). Uppvisningar av djur som inte inne- fattar bedömning, poängsättning eller rangordning av djur utifrån deras

Prop. 2017/18:147

141

Prop. 2017/18:147 förmåga och prestationer faller därför utanför dopningsförbudets tillämp- ningsområde. Det har inte framkommit att det skulle finnas ett behov av att utöka förbudet till sådan verksamhet. Om djuret tillförs läkemedel eller andra åtgärder vidtas för att ett djur som är sjukt eller skadat ska kunna delta i en föreställning kan detta däremot strida mot förbudet mot att utsätta djur för lidande vid träning inför eller vid offentlig förevisning (jfr avsnitt 8.1) eller mot förbudet mot att överanstränga djur som har föreslagits i avsnitt 7.11.

Regeringen bedömer att det även fortsättningsvis är lämpligt att rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i mer detaljerade föreskrifter klargör vad som omfattas av förbudet mot dopning. Detta kan exempelvis ske genom att karenstider föreskrivs för tillförsel av vissa ämnen eller användning av vissa åtgärder, men föreskrifterna kan också utformas på annat sätt om det bedöms mer lämpligt. Det bör därför infö- ras ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbudet mot dopning. Regering- en ser därutöver inget behov av ett mer allmänt formulerat bemyndi- gande att meddela föreskrifter om dopning och andra otillbörliga åtgärder i enlighet med utredningens förslag.

8.3Ytterligare bestämmelser om offentlig förevisning av djur

Regeringens bedömning: Mer detaljerade bestämmelser om hållande och förevisning av djur i menagerier eller vid cirkus, varieté eller lik- nande företag bör även i fortsättningen meddelas i förordning eller i föreskrifter.

Regeringen avser att i djurskyddsförordningen införa ett förbud mot att flytta runt och förevisa elefanter och sjölejon offentligt på cirkus eller på annat sätt.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår till skillnad från regering- en att regleringen ska ske på lagnivå. I sak innebär förslaget att delar av de nuvarande bestämmelserna i djurskyddsförordningen om villkor för eller förbud mot offentlig förevisning av djur i menagerier och vid cir- kus, varieté eller liknande företag förs över till den nya lagen. Utredning- en föreslår därutöver att elefanter och sjölejon läggs till uppräkningen av de djur som inte får föras omkring och i samband med det visas offent- ligt. Utredningen föreslår också ett särskilt bemyndigande om att rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid cirkus, varieté eller liknande företag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelserna i Jön- köpings län, Skåne län och Dalarnas län, Stockholms universitet, Sve- riges lantbruksuniversitet (SLU), Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Djurskyddsinspektörernas Riksförening, Svenska Djurskyddsföreningen och Sveriges Veterinärförbund, stödjer förslaget om vilka arter som inte får visas på cirkus.

142

Uppsala universitet, SLU och Djurens Rätt anser att det borde finnas en så kallad positivlista över vilka djur som får förevisas på cirkus och några remissinstanser, bl.a. Sveriges Veterinärförbund, Djurskyddet Sverige och Djurens Rätt, anser att djur överhuvudtaget inte bör få före- visas på cirkus.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att preciseringar av vilka djurslag som får respektive inte får visas bör ligga på föreskriftsnivå och inte i lagen, medan Cirkusakademien anser att regeringen inte kan delegera beslut om ett så ingripande förbud.

Kommerskollegium och Cirkusakademien m.fl. påpekar att förbud ut- gör krav i tjänstedirektivets mening och därmed kan ifrågasättas.

Cirkusakademien påpekar vidare att elefanter snart ändå inte kommer att finnas på cirkus i Europa eftersom det inte sker någon nyrekrytering.

Skälen för regeringens bedömning: I 35 § första stycket djurskydds- förordningen föreskrivs att djur inte får föras omkring och förevisas offentligt i menagerier. I andra stycket nämnda bestämmelse anges att apor, rovdjur med undantag för tamhundar och tamkatter, säldjur med undantag för sjölejon, noshörningar, flodhästar, hjortdjur med undantag för renar, giraffer, kängurur, rovfåglar, strutsfåglar och krokodildjur inte heller på annat sätt får föras omkring och i samband därmed förevisas offentligt. I tredje stycket i bestämmelsen anges att vid cirkus, varieté eller liknande företag får djur som avses i andra stycket inte visas offent- ligt vare sig vid föreställning eller i något annat sammanhang.

Bestämmelsen har meddelats med stöd av bemyndigandet i 17 § andra stycket djurskyddslagen (se avsnitt 8.1).

Utredningens förslag innebär att den nuvarande bestämmelsen i 35 § djurskyddsförordningen överförs till den nya lagen och att det därutöver blir förbjudet att förevisa elefanter och sjölejon på cirkus eller på annat sätt föra omkring eller förevisa sådana djur. I utredningen konstateras att en cirkus har mycket begränsade möjligheter att hålla djuren på de ytor och under de förutsättningar som många djurarter behöver för att må fysiskt och psykiskt bra. Utredningen bedömer att cirkusar och andra liknande offentliga förevisningar där djur flyttas från ort till ort saknar praktiska förutsättningar för att hålla elefanter och sjölejon på ett sätt som tillåter att de kan bete sig naturligt.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att sjölejon och ele- fanter inte bör få förevisas på cirkus eller på andra liknande offentliga förevisningar där djur flyttas från ort till ort och avser därför att införa ett sådant förbud i djurskyddsförordningen. Regeringen gör dock, med hän- syn till bestämmelsernas detaljeringsgrad och vad som anförts i avsnitt 5.2, bedömningen att den närmare regleringen av offentlig förevisning av djur även i fortsättningen bör ske i förordning och i föreskrifter (med stöd av det bemyndigande som har föreslagits i avsnitt 8.1).

Ett förbud mot sjölejon och elefanter på cirkus kan anses utgöra ett nytt krav på tjänsteverksamhet som ska anmälas till kommissionen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

Prop. 2017/18:147

143

Prop. 2017/18:147 9		Vård av djur och operativa ingrepp
	9.1	Vård av skadade och sjuka djur

	Regeringens förslag: Ett djur som är skadat eller sjukt ska snarast ges
	nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt be-
	teende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämp-
	liga åtgärder snarast vidtas. Om skadan eller sjukdomen är så svår att
	djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret av-
	livas. Vid behov ska vården ges av en veterinär eller någon annan som
	tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens
	hälso- och sjukvård.

	Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Den av utredningen föreslagna lagtexten anger inte att det i vissa
	fall ska finnas en skyldighet att avliva djur. Utredningen föreslår att en-
	bart veterinär vid behov ska ge sjuka eller skadade djur vård.
	Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län, Jordbruksverket
	och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuter-
	na) påpekar att det finns fler behörighetsreglerade yrken än veterinärer
	och att det bör anges att även dessa kan ge vård.
	Länsstyrelserna i Örebro län och Västerbottens län stöder utredning-
	ens uttalande om att reglerna för djurhälsopersonal bör ses över, bl.a. för
	att se över vilka diagnoser olika yrkesgrupper ska kunna ställa. Karo-
	linska Institutet ser ett behov av att se över bestämmelserna om djurhäl-
	sopersonal och vad dessa innebär inom försöksdjursområdet.
	Jordbruksverket påminner om att behörighetsreglering av ett yrke in-
	nebär att man enbart får fullgöra arbetsuppgifter som man har kompetens
	för och att alla som tillhör djurhälsopersonalen därför kan ställa diagno-
	ser inom sina respektive yrkesroller. Detta förs även fram av Legitime-
	rade Sjukgymnasters Riksförbund och Svenska Hovslagareföreningen.
	Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att djurägarens ansvar för att
	söka vård hos professionell och legitimerad personal ska tydliggöras och
	att det bör tydliggöras i bestämmelsen att beteendestörningar inte enbart
	ska förebyggas utan även hanteras då de uppkommer. Sveriges Veteri-
	närförbund anser att det bör tydliggöras att personer med viss utbildning
	kan få behandla vissa sjukdomar inom ramen för villkorad läkemedels-
	användning och vid viltrehabilitering.
	Tropikföreningen Amazonas ifrågasätter hur kravet på avlivning är
	tänkt att tillämpas när det gäller mindre åkommor som är obotliga.
	Skälen för regeringens förslag: En grundläggande bestämmelse i
	djurskyddslagen är kravet i 2 § på att djur ska skyddas mot onödigt li-
	dande och sjukdom. I nuvarande djurskyddslag föreskrivs vidare i 9 § att
	om ett djur är sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt beteende visar
	tecken på ohälsa, ska djuret snarast ges nödvändig vård, vid behov av
	veterinär, eller andra åtgärder vidtas, om inte sjukdomen eller skadan är
	så svår att djuret måste avlivas omedelbart. I förarbetena till sistnämnda
	bestämmelse angavs bl.a. att det fanns ett behov av att djurhållarens
144	ansvar för djurens välfärd klarare skulle framgå och att detta kunde tyd-

liggöras genom ett krav på att nödvändig vård vid behov ska ges av en tillkallad veterinär. Det konstaterades också att begreppet ”sjukt” kan vara otydligt och det föreslogs mot den bakgrunden att det ska ställas krav på att en djurhållare vidtar åtgärder redan när djuret genom ett avvi- kande beteende visar tecken på ohälsa. Ändringen bedömdes bidra till att djur fortare kommer under adekvat behandling. Det konstaterades också att det vid tecken på ohälsa i vissa fall kan vara motiverat att vidta åtgär- der som inte faller under det som traditionellt betraktas som vård, exem- pelvis ändra foder eller flytta djur till en mer lämplig miljö. Det tydlig- gjordes därför att bestämmelsen omfattade även sådana andra åtgärder (prop. 2002/03:149, Ändringar i djurskyddslagen [1988:534], s. 12).

Regeringen anser i likhet med utredningen att bestämmelsen om skyl- dighet att ge djur vård i huvudsak bör föras över till den nya lagen.

SLU har föreslagit att det bör tydliggöras i bestämmelsen att beteende- störningar i form av s.k. stereotypier inte endast ska förebyggas utan även hanteras om de uppkommer. Regeringen bedömer dock att det före- slagna kravet på att ge vård eller vidta andra åtgärder när ett djur uppvi- sar tecken på ohälsa omfattar även situationer där djur uppvisar beteen- destörningar, varför något förtydligande om detta inte är nödvändigt. Se även avsnitt 7.2 där regeringen har föreslagit att djur ska hållas och skö- tas på ett sådant sätt att beteendestörningar förebyggs.

När det gäller frågan om ett djur vid svår sjukdom eller skada i stället för att ges vård måste avlivas underströks i förarbetena till nuvarande lag att bestämmelsen inte innebär något krav på att i vissa situationer avliva djur (prop. 1987/88:93, Djurskyddslag, m.m., s. 55). Utredningen före- slår att det i en ny bestämmelse ska framgå att djur som är skadade eller sjuka ska ges nödvändig vård eller avlivas. Utredningen gör bedömning- en att i de fall där skadan eller sjukdomen inte går att bota eller lidandet kan lindras så ska djuret avlivas. Regeringen delar utredningens bedöm- ning att det är oförenligt med ett gott djurskydd att hålla ett djur vid liv om det är utsatt för allvarligt lidande som inte går att lindra. Sjukdomen eller skadan kan vara så svår att det utan tvekan är så att djuret måste avlivas omedelbart. Det kan även vara så att det först när behandling har inletts står klart att djuret fortsatt är utsatt för ett stort lidande och att det inte finns några utsikter att behandla sjukdomen eller skadan eller lindra djurets lidande. I en sådan situation ska djuret avlivas. Detta bör tydlig- göras i bestämmelsen om skyldighet att ge djur vård eller vidta andra åtgärder vid sjukdom och skada.

Tropikföreningen Amazonas ifrågasätter hur kravet på avlivning är tänkt att tillämpas när det gäller mindre åkommor som är obotliga. Rege- ringen vill framhålla att denna del av bestämmelsen tar sikte på att skydda djur från allvarligt lidande på grund av sjukdom eller skada. Djurhållare ska självfallet inte vara skyldiga att avliva djur på grund av mindre åkommor som endast medför ett begränsat lidande för djuret. Den slutliga bedömningen av vilket lidande som en sjukdom eller en skada eller själva behandlingen innebär för djuret och när det handlar om ett allvarligt lidande som inte kan lindras måste bli en fråga för djurhållaren att i dialog med veterinär eller annan djurhälsopersonal ta ställning till. I sammanhanget kan också klargöras att den föreslagna bestämmelsen inte innebär någon förändring av möjligheten för djurhållare att besluta om

Prop. 2017/18:147

145

Prop. 2017/18:147 att avliva djur av andra skäl än allvarligt lidande i samband med sjukdom eller skada.

Genom lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, som trädde i kraft den 1 januari 2010, infördes uttrycket djur- hälsopersonal. Med djurhälsopersonal avses enligt 1 kap. 4 § nämnda lag personer som är verksamma inom djurens hälso- och sjukvård och som har legitimation eller annan behörighet enligt lagen. För närvarande är, vid sidan av veterinär, även djursjukskötare ett legitimationsyrke. För hovslagare och för personer med viss legitimation enligt patientsäkerhet- slagen (2010:659) infördes behörighetsreglering genom ett godkännande- förfarande. I dagsläget finns därmed fler yrken än veterinär som är behö- righetsreglerade för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Jord- bruksverket har i sitt remissvar anfört att behörighetsreglering av ett yrke innebär att yrkesutövaren enbart får fullgöra arbetsuppgifter som denne har kompetens för. Detta innebär att veterinärer ska ställa veterinärmedi- cinska diagnoser men att övrig djurhälsopersonal kan ställa diagnos inom sina respektive yrkesroller. Detta kan, enligt Jordbruksverket, exempel- vis innebära att en hovslagare kan ställa diagnosen hovböld och en god- känd legitimerad tandläkare diagnosen tandfraktur. Regeringen delar Jordbruksverkets bedömning och föreslår att det av bestämmelsen ska framgå att vård, vid behov, ska ges av veterinär eller annan djurhälsoper- sonal.

Utredningen föreslår att regelverket för djurhälsopersonal ska ses över så att det klargörs att en första diagnos ska ställas av veterinär innan övrig djurhälsopersonal inleder terapi inom sina respektive kompetens- områden. Regeringen aviserade redan när lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård föreslogs att det i framtiden kommer att finnas skäl att se över lagstiftningen utifrån olika aspekter (prop. 2008/09:94, Verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, s. 70, 73, 74, 89 och 125). Till och med utgången av 2014 fick dock Jordbruksverket meddela föreskrifter om vilka yrkeskvalifikationer som ska anses vara likvärdiga med sådan examen som enligt 3 kap. 1 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård krävs för att erhålla legitimation som djursjukskötare. Regeringen bedömer att en översyn av lagstiftningen är meningsfull först när lagstiftningen har varit i kraft under en tillräcklig tid för att även mer långsiktiga effekter av lagstiftningen ska kunna ut- värderas och bedömas.

9.2Operativa ingrepp på och injektioner till djur

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att operativa ingrepp på eller injektioner till djur är förbjudna i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl, med undantag för ingrepp som görs eller injektioner som ges i en verksamhet som har godkänts av en djurför- söksetisk nämnd, förs över till den nya lagen.

Detsamma gäller bestämmelsen om att en veterinär eller någon an- nan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas om sådana åtgärder eller viss

annan behandling av djur behöver vidtas, med vissa angivna undantag

146

när det gäller brådskande åtgärder och i verksamhet som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även fortsättningsvis meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på och injektioner till djur, samt om undantag från kravet på veteri- närmedicinska skäl för sådana åtgärder och från kravet på att anlita veterinär eller djurhälsopersonal vid vissa åtgärder.

Det läggs till att operativa ingrepp ska göras under bedövning. Re- geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning.

Regeringens bedömning: Förslaget om att ”injektioner” ska er- sättas med ”penetration av hud och slemhinna” bör inte genomföras.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslår att det utöver förbudet att göra operativa in- grepp även ska vara förbjudet att penetrera hud och slemhinna i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl och att en sådan åtgärd endast ska få utföras av veterinär eller annan djurhälsopersonal. Utredningen föreslår till skillnad från regeringen inte att ingrepp som görs eller injektioner som ges i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd ska vara undantagna från kravet på veterinärme- dicinska skäl. Utredningen föreslår också en något annorlunda formule- ring av bemyndigandena.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Statens veterinärme- dicinska anstalt, nio hästorganisationer, Föreningen Sveriges Offentliga Tropikanläggningar, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, Svenska Kennelklubben samt Tropikföreningen Amazonas, påpekar att det även i framtiden måste vara tillåtet att göra ingrepp som inte är motiverade av veterinärmedicinska skäl, t.ex. avhorning och märkning. Många remissinstanser påpekar även att operativa ingrepp och injektioner även i framtiden kommer att behöva göras och ges av andra än veterinär och annan djurhälsopersonal.

ArcanumSkolan ifrågasätter att akupunktur ska likställas med operativa ingrepp. Svenska Equiterapeutförbundet påpekar att akupunktur inte görs under bedövning och att det inte finns lagstiftning för akupunktur inom humanmedicinen.

Svensk Djursjukvård poängterar att det är viktigt för djursjukvården att personer, med föreskriven utbildning, som inte tillhör djurhälsopersona- len, får utföra behandling som innebär penetration av huden. Länsstyrel- sen i Gotlands län efterfrågar ett förtydligande i föreskrift av vad som ska gälla för olika yrkeskategorier inom djurens hälso- och sjukvård.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att även användning av andra tekniker som inte innebär penetration av slemhinna behöver regle- ras. Näringslivets Regelnämnd anser att konsekvenserna av att ge en yrkeskategori monopol på en viss tjänst ska belysas tydligare.

Karolinska Institutet, Lunds och Göteborgs universitet, Vetenskapsrå- det och Stockholms Södra djurförsöksetiska nämnd anser att försöks- djurspersonal med föreskriven utbildning även ska få administrera läke- medel och utföra behandlingar som inte har beslutats av en djurför- söksetisk nämnd.

Prop. 2017/18:147

147

Prop. 2017/18:147 Jordbruksverket anser att uttrycket ”veterinär eller djurhälsopersonal” bör användas för att det ska vara möjligt att vända sig till en veterinär som inte bedriver djursjukvård yrkesmässigt. Verket menar att även behandling med receptbelagda läkemedel bör förbehållas veterinär eller annan djurhälsopersonal.

ArcanumSkolan, Svenska Akupunkturförbundet och Svenska Equitera- peutförbundet ifrågasätter förslaget eftersom det innebär att den som inte tillhör djurhälsopersonalen fortsättningsvis inte kan utföra akupunktur på djur. Organisationerna anser att utredningen inte har presenterat ett un- derlag som visar på behovet av den föreslagna begränsningen. Legitime- rade Sjukgymnasters Riksförbund (numera Fysioterapeuterna) anser att behandling med akupunktur ska vara förbjuden för andra än djurhälso- personal.

Göteborgs Katthjälp anser att det bör finnas en generell möjlighet att söka dispens för ingrepp som inte specifikt nämns i Jordbruksverkets föreskrifter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande bestämmelser

Ett förbud mot att göra operativa ingrepp på djur som inte är befogade av veterinärmedicinska skäl infördes 1988 i 10 § första stycket djurskydds- lagen. I förarbetena anfördes bl.a. att det är av stor vikt att det av lag- texten klart framgår att det är förbjudet att företa operativa ingrepp på djur, om inte ingreppet är befogat av veterinärmedicinska skäl (prop. 1987/88:93, s. 26). Det angavs också att även mindre ingrepp som kan göras tämligen enkelt är att anse som operativa ingrepp. Exempel på sådana ingrepp är kupering och näbbtrimning (prop. 1987/88:93, s. 56). Bestämmelsen har ändrats vid flera tillfällen, t.ex. kompletterades be- stämmelsen 2003 med ett förbud mot att ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl. I förarbetena angavs att det förekommer att djur ges injektioner under vissa s.k. alter- nativmedicinska behandlingar som är tveksamma från djurskyddssyn- punkt. För att förhindra att djur utsätts för onödigt lidande bedömde regeringen att injektioner borde regleras på samma sätt som operativa ingrepp (prop. 2001/02:93, Ändringar i djurskyddslagen m.m., s. 17).

I 10 § andra stycket anges att första stycket inte gäller ingrepp som görs eller injektioner som ges i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har enligt 10 § tredje stycket rätt att meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på eller injektioner till djur och att föreskriva om undantag från kravet på veterinärmedicinska skäl vid ope- rativa ingrepp och injektioner om det finns särskilda skäl.

I 11 § första stycket djurskyddslagen anges vidare att en veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas om någon av följande åtgär- der behöver vidtas:

1.operativa ingrepp på eller injektioner till djur,

2.annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjuk- dom eller skada hos djur, om behandling kan orsaka lidande som inte

148	är obetydligt, eller

3.behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning ge- nom injektion.

Enligt 11 § andra stycket gäller första stycket inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller att lindra dess lidande. Av tredje stycket följer vidare att i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får injektioner ges och ingrepp och behandlingar utföras också av den som har föreskriven utbildning.

Slutligen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer enligt fjärde stycket att meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

I förarbetena till 1988 års lag angavs att med anlitande av veterinär av- ses, liksom i 1944 års lag, att behandlingen ska utföras av veterinären själv eller efter hans anvisningar. När det gäller operativa ingrepp bör det i princip inte få förekomma att någon annan än veterinären själv verk- ställer ingreppet. Gäller det annan behandling kan det däremot ibland vara tillräckligt att veterinären lämnar anvisningar till någon annan om behandlingens utförande (prop. 1987/88:93, s. 57).

Enligt 4 kap. 1 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjuk- vård gäller dock numera som huvudregel ett förbud för den som utan att tillhöra djurhälsopersonalen yrkesmässigt utövar verksamhet inom dju- rens hälso- och sjukvård att utföra sådana åtgärder som anges i 11 § första stycket djurskyddslagen. Bestämmelser om undantag från detta förbud finns i föreskrifter som har meddelats av Jordbruksverket. I 2 kap. 3 § samma lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen finns också bestämmelser om möjligheterna för den som tillhör djur- hälsopersonalen att överlåta uppgifter åt någon annan som tillhör djur- hälsopersonalen. En veterinär eller annan djurhälsopersonal kan med andra ord bara överlåta åt någon annan att utföra behandling på det sätt som beskrivs i de ovan angivna förarbetena till djurskyddslagen om detta också är förenligt med nuvarande behörighetslagstiftning.

Jordbruksverket har meddelat föreskrifter om en rad undantag för ope- rativa ingrepp och injektioner som får göras utan att det finns veterinär- medicinska skäl och utan att veterinär eller annan djurhälsopersonal behöver anlitas.

Krav på veterinärmedicinska skäl och att anlita viss personal

Utredningen föreslår att bestämmelserna i 10 och 11 §§ djurskyddslagen i stora delar förs över till den nya lagen. Utredningen föreslår dock att det även vid all penetration av hud eller slemhinnor (och inte endast vid injektioner) ska krävas att det finns veterinärmedicinska skäl och att veterinär eller annan djurhälsopersonal anlitas. Utredningen föreslår också att det ska införas ett krav på bedövning vid operativa ingrepp. Slutligen föreslår utredningen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för och undantag från förbudet mot operativa ingrepp och penetration av hud och slemhinnor utan veterinärmedicinska skäl och villkor för och undan- tag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp.

Enligt regeringens bedömning är bestämmelserna om att operativa in- grepp på och injektioner till djur enbart får göras av veterinärmedicinska

Prop. 2017/18:147

149

Prop. 2017/18:147 skäl av grundläggande betydelse för att säkerställa att djur inte onödigt- vis utsätts för ingrepp av t.ex. rena kosmetiska skäl eller som görs för att

	komma tillrätta med problem i en dålig djurhållning. Det finns dock, som
	flera remissinstanser betonar, ett stort behov av att i vissa situationer och
	för vissa syften göra ingrepp på djur som inte är veterinärmedicinskt
	befogade. Det kan t.ex. handla om behovet att avhorna kalvar eller att
	chipmärka och tatuera djur i identifieringssyfte. Mot den bakgrunden gör
	regeringen bedömningen att den nuvarande bestämmelsen i sak bör föras
	över till den nya lagen. Även bemyndigandet för regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter
	om operativa ingrepp på och injektioner till djur och om undantag från
	kraven, bör föras över till den nya lagen. Det bör inte längre uttryckligen
	anges att möjligheten att göra undantag från kravet på veterinärmedi-
	cinska skäl är begränsad till fall där det finns särskilda skäl. Någon skill-
	nad mot vad som nu gäller beträffande undantag från kraven beträffande
	operativa ingrepp och injektioner är dock inte avsedd.
	Göteborgs Katthjälp framför att det borde vara möjligt att söka dispens
	för ingrepp som inte specifikt nämns i Jordbruksverkets föreskrifter un-
	der förutsättning att ingreppen behövs för djurets välfärd och har tillräck-
	ligt stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet.
	Djurskyddslagen slår fast de grundläggande bestämmelserna om att
	operativa ingrepp på djur får göras endast när det är befogat av veteri-
	närmedicinska skäl och att sådana ingrepp ska göras av veterinär eller
	någon annan som tillhör djurhälsopersonalen. Jordbruksverket ges rätt att
	meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp och injektioner
	samt föreskrifter om undantag från förbudet mot operativa ingrepp och
	injektioner i andra fall än när det är veterinärmedicinskt befogat och när
	det finns särskilda skäl. Regeringen förutsätter att Jordbruksverket ändrar
	befintliga föreskrifter så att bestämmelserna är i överensstämmelse med
	vetenskap och beprövad erfarenhet och anser att bemyndigandena för
	Jordbruksverket täcker de behov som kan finnas av att meddela föreskrif-
	ter om vad som utöver det som framgår av djurskyddslagen och djur-
	skyddsförordningen ska gälla för operativa ingrepp på djur.
	Jordbruksverket föreslår att bestämmelsen om anlitande av veterinär
	eller annan djurhälsopersonal ska formuleras om för att det ska vara
	möjligt för en djurhållare att vända sig till en veterinär även om han eller
	hon inte bedriver djursjukvård yrkesmässigt. Med djurhälsopersonal
	avses dock enligt 1 kap. 4 § lagen om verksamhet inom djurens hälso-
	och sjukvård personer som har legitimation eller viss annan behörighet
	och som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Det finns
	med andra ord inte något krav på att personen i fråga ska bedriva djur-
	sjukvård yrkesmässigt för att omfattas av uttrycket djurhälsopersonal.
	Med djurens hälso- och sjukvård avses enligt 1 kap. 3 § första och andra
	stycket samma lag alla åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga,
	påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd
	hos djur samt utförande av operativa ingrepp på eller givande av injekt-
	ioner till djur i andra syften. Om någon med veterinärlegitimation eller
	annan behörighet enligt 1 kap. 4 § vidtar åtgärder som omfattas av 1 kap.
	3 § är han eller hon vid utförandet av åtgärden att anse som djurhälso-
	personal och omfattas av bestämmelserna om skyldigheter och ansvar för
150	djurhälsopersonal som finns i lagen om verksamhet inom djurens hälso-

och sjukvård. Det är med andra ord, med den föreslagna formuleringen, möjligt för en djurhållare att vända sig även till exempelvis en pension- erad legitimerad veterinär som inte längre bedriver djursjukvård yrkes- mässigt.

Krav på bedövning

Utredningen föreslår att det av bestämmelsen även ska framgå att opera- tiva ingrepp ska göras under bedövning och anger att det är en självklar- het att alla operativa ingrepp ska göras under bedövning. Utredningen gör vidare bedömningen att obedövad kastrering av smågrisar bör fasas ut inom tre år efter lagens ikraftträdande.

I nuvarande djurskyddslag finns inte något uttryckligt och generellt krav på bedövning. I stället föreskrivs i 25 § djurskyddsförordningen att vissa ingrepp ska ske under bedövning. Sedan den 1 januari 2016 gäller t.ex. enligt 25 § djurskyddsförordningen att kirurgisk kastrering av svin alltid ska ske under bedövning. I övrigt medför kravet på anlitande av veterinär och annan djurhälsopersonal vid genomförande av operativa ingrepp att bedövning i regel används vid operativa ingrepp.

Regeringen delar utredningens bedömning att det bör införas ett krav på att operativa ingrepp som huvudregel ska göras under bedövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör i enlig- het med utredningens förslag få rätt att meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp. Regeringens avsikt är det som huvudregel även i framtiden ska vara möjligt att utföra sådana ope- rativa ingrepp som i dag är tillåtna att utföra utan bedövning. Ett exempel på när det kan vara lämpligt att göra undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp är chipmärkning av djur, där lidandet vid märk- ningen är i princip lika stort som lidandet vid injektionen av bedöv- ningsmedlet. Det kan även finnas andra skäl att meddela föreskrifter om undantag där lidandet för djuret bedöms vara begränsat och där det finns klara fördelar, av djurskyddsskäl eller av andra tungt vägande skäl, med att utföra ett operativt ingrepp utan bedövning.

Förslaget om penetration av hud och slemhinna

Utredningen föreslår att uttrycket injektioner ska ersättas med ”pe- netration av hud och slemhinna”. Förslaget tar sikte på att det inte ska vara tillåtet för andra än djurhälsopersonal att behandla djur med aku- punktur. I utredningen görs bedömningen att det finns en risk att djur orsakas skada och lidande vid akupunktur eller annan penetration av hud och slemhinnor. Utredningen hänvisar till de överväganden som gjordes i betänkandet Alternativmedicinska behandlingsmetoder för djur (SOU 2001:16) i vilket det föreslogs att ingrepp som innebär penetration av hud och slemhinna bara skulle få utföras av veterinärer. Förslaget genomför- des inte.

I betänkandet Behörighet och ansvar inom djurens hälso- och sjukvård (SOU 2005:98) gjordes bedömningen att begränsningar i rätten att be- handla djur bara ska införas om det är motiverat av bl.a. djurskyddsskäl eller för att skydda djurs och människors hälsa. Att förbjuda yrkesutövare att företa vissa åtgärder är ett ingrepp i yrkesfriheten och den möjligheten ska därför tillämpas restriktivt. Regeringen delade i den proposition som

Prop. 2017/18:147

151

Prop. 2017/18:147 lämnades till riksdagen denna bedömning och konstaterade, i fråga om behandling av djur med akupunktur, att det, såvitt regeringen känner till, inte har rapporterats några problem med att andra yrkesgrupper utför akupunkturbehandlingar. I propositionen angavs vidare att regeringen är beredd att ompröva frågan om det i framtiden skulle visa sig att det finns problem med att akupunkturbehandlingar utförs av personer som inte tillhör djurhälsopersonalen (prop. 2008/09:94, s. 86). Utredningen pre- senterar inte något nytt underlag som skulle motivera ett förbud för den som inte tillhör djurhälsopersonalen att behandla djur med akupunktur. Regeringen anser därför att det i dagsläget inte är aktuellt att genomföra utredningens förslag.

Bestämmelsernas tillämpning i fråga om försöksdjur

Några remissinstanser anser att bestämmelsen bör ändras så att försöks- djurspersonal med föreskriven utbildning även får administrera läkeme- del och utföra behandlingar som inte har beslutats av en djurförsöksetisk nämnd. Sådan behandling föreslås vara under försöksdjursveterinärens ansvar. Enligt nuvarande lag gäller undantaget från förbudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl i fråga om försöksdjur enbart i sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd. Detsamma gäller undantaget från kravet på att anlita veterinär eller annan djurhälso- personal för operativa ingrepp på, injektioner till eller behandling av djur. Regeringen bedömde i förarbetena till den nuvarande bestämmelsen att den tidigare lagtexten, som medgav undantag för djur som användes för ändamål enligt 19 § djurskyddslagen (dvs. djurförsök), var otydlig och kunde leda till den oönskade konsekvensen att ett operativt ingrepp görs på ett försöksdjur – utan anlitande av veterinär eller utan att det är veterinärmedicinskt befogat – även om djuret tillfälligt inte används i något djurförsök. För att undvika detta ansåg regeringen att undantags- bestämmelsen borde formuleras så att den knyter an till den godkända verksamheten i stället för till djuret (se prop. 2001/02:93 Ändringar i djurskyddslagen m.m., s. 18).

Regeringen har förståelse för behovet av att i vissa fall ta försöksdjurs- personal i anspråk för att utföra även sådana behandlingar av försöksdjur som inte omfattas av ett etiskt godkännande. Försöksdjurspersonal är välutbildad och har den kunskap och färdighet som krävs för att rent praktiskt genomföra vissa behandlingar av djur. Regeringen anser att Jordbruksverket bör undersöka behovet och lämpligheten av att i före- skrifter reglera vilka behandlingar, som inte omfattas av ett godkänt djurförsök, som försöksdjurspersonal ska få utföra på försöksdjur och i övrigt, vad som ska gälla för sådana behandlingar. Föreskrifter om detta kan meddelas med stöd av det i bestämmelsen föreslagna bemyndi- gandet.

I övrigt bör dock de nuvarande undantagen från kraven på veterinär- medicinska skäl och anlitande av djurhälsopersonal för verksamhet som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd föras över till den nya lagen. Att undantagen är begränsade till verksamhet som godkänts av en djurför- söksetisk nämnd kan också väcka frågan om vad som gäller vid djurför-

sök med sådana djurklasser där etiskt godkännande inte krävs. Som an-

152

getts i avsnitt 6.2 bör dock lagens bestämmelser i allmänhet tillämpas bara på vissa djurkategorier. Kraven på veterinärmedicinska skäl och anlitande av djurhälsopersonal vid operativa ingrepp och injektioner bör med hänsyn till detta inte tillämpas vid djurförsök med sådana djur- klasser där etiskt godkännande inte krävs. I annat fall skulle strängare regler gälla vid djurförsök med djurklasser, där det inte krävs ett etiskt godkännande, än för de djurklasser som omfattas av sådana krav. Detta är givetvis inte regeringens avsikt.

Behandling med receptbelagda läkemedel

Jordbruksverket föreslår att det till de i bestämmelsen uppräknade åtgär- derna som endast får göras av veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen ska fogas en ny punkt om behandling med receptbe- lagda läkemedel. Det är i dag möjligt att t.ex. beställa läkemedel över internet från länder som inte har förskrivningskrav. Även vid behand- lingar som har påbörjats av veterinär kan läkemedel bli över, och i dag finns inte någon uttrycklig reglering som säger att en djurhållare måste anlita en veterinär för att få inleda läkemedelsbehandling. Det innebär att djurhållaren själv kan ge sitt djur vård även med receptbelagda läkeme- del om han eller hon har tillgång till sådana utan ordination av veterinär. Jordbruksverket anser att detta inte är en godtagbar situation och ser ett begynnande djurskyddsproblem. Jordbruksverket bedömer att djurhållare i viss utsträckning kan ge sina djur egenvård utan att djurskyddet riske- ras, men att denna inte ska omfatta receptbelagda läkemedel. Liksom i dag bör det enligt verket ges möjlighet för regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer att föreskriva om undantag. Sådana kan villkoras, vilket, enligt Jordbruksverket, skulle ge uttrycket villkorad läkemedelsanvändning en reell innebörd.

Regeringen bedömer att frågan om användning av läkemedel är viktig från flera utgångspunkter. Det är viktigt från djurskyddssynpunkt att djur som är sjuka eller skadade får relevant vård. Om det finns behov av att behandla djur med läkemedel är en fråga som normalt bör avgöras av veterinär. I vissa fall får även en annan person avgöra om djur ska be- handlas med läkemedel. Ett exempel på detta är s.k. villkorad läkeme- delsanvändning som omnämns i Jordbruksverkets remissvar. Enligt gäl- lande föreskrifter får en veterinär under vissa förutsättningar förskriva läkemedel för villkorad läkemedelsanvändning för att användas av djur- hållare, för behandling av symtom eller för förebyggande av sjukdom, i dennes besättning, se 4 kap. i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2013:42) om läkemedel och läkemedelsanvändning. Regeringen bedömer att villkorad läkemedelsanvändning i framtiden kommer att vara mycket vanlig inom lantbruket. Det är därför, inte minst för att motverka utveckl- ing av antibiotikaresistens, viktigt att läkemedel hanteras på ett ansvars- fullt sätt. Jordbruksverket bedömer att det för närvarande saknas möjlig- heter att ställa krav på djurhållaren i fråga om hantering av läkemedel. Regeringen anser att frågan om att reglera användningen av receptbe- lagda läkemedel behöver övervägas ytterligare. En sådan reglering skulle kunna vara motiverad av andra skäl än djurskydd, t.ex. för att tillgodose behovet av ett gott smittskydd, bekämpning av antibiotikaresistens, livs- medelssäkerhet och folkhälsa. Det behöver därför också analyseras i

Prop. 2017/18:147

153

Prop. 2017/18:147 vilken lagstiftning en reglering av djurhållares användning av läkemedel i så fall bör ske.

Sammanfattande bedömning

Regeringen anser sammanfattningsvis att de nuvarande bestämmelserna om krav på veterinärmedicinska skäl och anlitande av veterinär eller annan djurhälsopersonal vid utförande av vissa åtgärder bör föras över till den nya lagen med tillägget att operativa ingrepp ska göras under bedövning och att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning.

9.3Förbud mot att tillföra hormoner

Regeringens förslag: Det nuvarande bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrif- ter om villkor för eller förbud mot tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom förs över till den nya lagen med en viss språklig justering.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det på lagnivå införs ett förbud mot att ge djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdoms- symtom samt att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om eller i enskilda fall beslut om undantag från förbudet.

Remissinstanserna: De få remissinstanser som kommenterar förslaget tar upp frågan om att undantag behövs inom försöksdjursverksamhet och för att undvika dräktighet för t.ex. katter.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 12 § djurskyddslagen första stycket första punkten får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom. Bemyndigandet gäller enligt andra stycket inte ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter. I 28 § djurskyddsförordningen anges att det är förbjudet att tillföra djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom. Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag eller för ett särskilt fall medge undantag från första stycket.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i nuvarande djurskyddsförord- ning överförs till lagen utan några ändringar i sak. Regeringen har emellertid i avsnitt 5.2 gjort bedömningen att någon sådan generell för- flyttning från förordning till lag inte bör ske. Regeringen anser därför att ett förbud mot hormoner även fortsättningsvis kan regleras i djurskydds-

förordningen och att det nuvarande normgivningsbemyndigandet i 12 §

154

första stycket första punkten djurskyddslagen med viss språklig justering Prop. 2017/18:147 bör föras över till den nya lagen.

De bestämmelser som får meddelas med stöd av det föreslagna be- myndigandet kommer, i enlighet med vad som uttalats i avsnitt 6.2, inte att kunna tillämpas på alla kategorier av djur.

10 Slakt och annan avlivning av djur

10.1Grundläggande krav när djur slaktas och avlivas

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om att djur när de förs till slakt och när de slaktas eller avlivas i andra fall ska skonas från onödigt obehag och lidande förs över till den nya lagen. Ett djur som slaktas eller i andra fall avlivas genom avblodning ska vara bedö- vat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas. Det för- tydligas att bestämmelserna om slakt och avlivning gäller utöver vissa angivna bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning. Kravet på bedövning gäller inte i sådana situationer som avses i artikel 1.2 och 2 d i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, i den ursprungliga lydelsen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår, till skillnad från regeringen, även att det i lagen ska anges att bedövning före slakt ska ske så att djuret omedelbart blir medvetslöst och att medvetandet inte får återkomma.

Remissinstanserna: En klar majoritet av de remissinstanser som kommentarer förslaget, däribland ett antal länsstyrelser, Djurens Rätt, Djurskyddet Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och ytterligare nio organisationer inom lantbruksnäringen, ställer sig positiva till det undantagslösa bedövningskravet.

Tropikföreningen Amazonas anser att kravet på omedelbar medvetslös- het bör övervägas för all avlivning av ryggradsdjur.

Jordbruksverket och Fiskhälsan avstyrker förslaget att djuret vid be- dövning ska förlora medvetandet omedelbart eftersom detta omöjliggör gasbedövning. Jordbruksverket tillstyrker i övrigt förslaget.

Statens veterinärmedicinska anstalt och Svenska Samernas Riksför- bund anser att vissa undantag från bedövningskravet bör kunna göras även fortsättningsvis. Statens veterinärmedicinska anstalt menar att det är av stor vikt att undantag görs för halsdislokation och dekapitering av fjäderfä om det är nödvändigt i diagnostiskt syfte för att snabbare kunna få diagnos vid sjukdomsutbrott. Svenska Samernas Riksförbund anser att nackstick på ren bör vara tillåtet i nödsituationer. Eftersom det råder förbud att medföra vapen på terrängfordon kan nödsituationer uppstå där djur inte kan avlivas inom rimlig tid eftersom bestämmelserna i Statens

155

Prop. 2017/18:147 jordbruksverks föreskrifter om avlivning i praktiken innebär distansav-

	livning med vapen.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelse i 13 §
	djurskyddslagen ska djur när de förs till slakt och när de slaktas skonas
	från onödigt obehag och lidande. Detsamma gäller när djur avlivas i
	andra fall. Av 14 § första stycket djurskyddslagen följer att husdjur vid
	slakt ska vara bedövade när blodet tappas av. Andra åtgärder vid slakten
	får inte vidtas innan djuret är dött. Kravet på bedövning gäller dock,
	enligt andra stycket, inte om djur till följd av sjukdom eller olycksfall
	måste slaktas genast. Regeringen eller den myndighet som regeringen
	bestämmer får enligt tredje stycket också meddela föreskrifter om undan-
	tag från bedövningskravet för fjäderfä och kaniner. Regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas också i 15 § djur-
	skyddslagen att meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avliv-
	ning av djur i andra fall.
	I 30 § djurskyddsförordningen anges att bedövning före slakt ska ske
	så att djuret snabbt blir medvetslöst och att medvetandet inte får åter-
	komma. Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka
	bedövningsmetoder som får användas. Enligt 31 § djurskyddsförordning-
	en får Jordbruksverket också meddela föreskrifter eller i det enskilda
	fallet besluta om undantag från bedövningskravet i 14 § första stycket
	djurskyddslagen för fjäderfä och kaniner. Jordbruksverket får slutligen
	enligt 32 § djurskyddsförordningen meddela ytterligare föreskrifter om
	slakt och om avlivning i andra fall. Regler om slakt och avlivning finns i
	Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:27)
	om slakt och annan avlivning av djur och, beträffande försöksdjur, i
	Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:26)
	om försöksdjur.
	Sedan den 1 januari 2013 tillämpas också rådets förordning (EG) nr
	1099/2009. Förordningen gäller enligt artikel 1.1 avlivning av djur som
	föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn, päls eller
	andra produkter samt avlivning av djur vid besättningsavlivning och
	därmed sammanhängande verksamhet. Med besättningsavlivning avses
	enligt artikel 2 n en process för avlivning av djur av folkhälso-, djur-
	hälso-, djurskydds- eller miljöskäl under tillsyn av den behöriga myndig-
	heten. Från förordningens tillämpningsområde undantas dock enligt
	artikel 1.3 djur som avlivas under vetenskapliga experiment som utförs
	under tillsyn av en behörig myndighet, under jakt och fiske eller under
	kultur- eller sportevenemang samt fjäderfä, kaniner och harar som av
	ägaren slaktas utanför ett slakteri för privat konsumtion i hemmet. I arti-
	kel 3 anges allmänna krav för avlivning och därmed sammanhängande
	verksamhet, bl.a. ska djur enligt artikel 3.1 förskonas från all smärta,
	plåga eller lidande som kan undvikas. Enligt artikel 4.1 får djur endast
	avlivas efter bedövning i enlighet med de metoder och de särskilda krav
	för tillämpningen av dessa metoder som anges i bilaga I. Avsaknad av
	medvetande och känsel ska bibehållas till dess att djuret är dött. Be-
	stämmelsen om bedövning ska dock inte tillämpas vid nödavlivning
	utanför ett slakteri eller om efterlevnaden av bestämmelserna skulle leda
	till omedelbar och allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet (arti-
	kel 1.2). Med nödavlivning avses avlivning av djur som är skadade eller
156	har en sjukdom som orsakar svår smärta eller svårt lidande och där det

inte finns någon annan praktisk möjlighet att lindra denna smärta eller detta lidande (artikel 2 d). Enligt artikel 4.4 ska kravet på bedövning inte heller gälla beträffande djur som slaktas med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter, under förutsättning att slakten äger rum i ett slakteri.

Medlemsstaterna får enligt artikel 26.1 behålla sådana strängare nat- ionella bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande. Medlemsstaterna skulle före den 1 januari 2013 underrätta kommissionen om sådana nationella bestämmelser. Sverige har skickat en sådan underrättelse. Därtill finns, under vissa i artikel 26.2 och 26.3 angivna förutsättningar, möjlighet för medlemsstaterna att också anta nya nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa ett mer omfattande skydd av djur vid tidpunkten för avlivning, bl.a. enligt artikel 26.3.c när det gäller slakt av djur med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter.

Bestämmelser om avlivning av försöksdjur finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (försöksdjursdirektivet). I bilaga IV anges tillåtna avlivningsmetoder och krav för användning av dessa. Där anges bl.a. att dekapitering utan föregående bedövning är tillåten av fåglar (om de väger under 250 g) och gnagare (om andra me- toder inte är möjliga att använda). Medlemsstaterna får enligt artikel 2 bibehålla bestämmelser som är strängare än direktivet och ska före den 1 januari 2013 informera kommissionen om sådana bestämmelser. Sverige har skickat en underrättelse till kommissionen om innehållet i gällande svenska bestämmelser. Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2012:26) om försöksdjur tillåts dekapitering utan föregående bedövning av fåglar och gnagare i vissa fall, i enlighet med direktivet.

De nuvarande bestämmelserna i djurskyddslagen om slakt och annan avlivning motsvaras delvis av de direkt tillämpliga bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. I de fall där både rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och djurskyddslagen är tillämpliga gäller i första hand förordningen, om inte de svenska bestämmelserna är strängare. Detta förhållande bör tydliggöras genom att det i djurskyddslagen anges att bestämmelserna gäller utöver vissa bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Genom denna skrivning tydliggörs också att be- stämmelsen i djurskyddslagen också gäller vid slakt eller avlivning som faller utanför EU-förordningens tillämpningsområde. Hänvisningen till EU-förordningen är av upplysande karaktär. Mot den bakgrunden och då det inte heller i övrigt finns skäl att hänvisa till en viss lydelse av EU- förordningen bör hänvisningen vara dynamisk.

Som konstaterats ovan gäller kravet på bedövning i dag endast när djur slaktas, dvs. avlivas i syfte att användas som livsmedel. Utredningen föreslår att kravet utökas till att gälla även när djur avlivas i andra fall. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att en sådan utvidgning av bedövningskravet bör göras i den nya bestämmelsen. Behovet av bedöv- ning för att förhindra lidande hos djuret vid avlivning genom avblodning är lika stort oavsett i vilket syfte som avlivningen sker. Bedövningskravet enligt artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 gäller även vid avlivning i annat syfte än slakt. Ett införande av bedövningskrav även

Prop. 2017/18:147

157

Prop. 2017/18:147 vid avlivning genom avblodning i andra fall än slakt innebär därmed inte att det införs ett nytt krav som är strängare än kraven i rådets förordning

	(EG) nr 1099/2009.
	Enligt utredningens förslag ska det inte längre vara möjligt att avliva
	djur som till följd av sjukdom eller olycksfall måste slaktas genast genom
	blodavtappning utan bedövning. Utredningen föreslår också att bemyn-
	digandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
	att meddela föreskrifter om undantag från bedövningskravet för fjäderfä
	och kaniner ska tas bort. Som det har beskrivits ovan är, enligt artikel 1.2
	i rådets förordning (EG) nr 1099/2009, avlivning utan bedövning tillåten
	i vissa situationer. Medlemsstaterna har enligt artikel 26 endast be-
	gränsade möjligheter att anta nya bestämmelser som är strängare än för-
	ordningen. Det undantag som nu finns i 14 § andra stycket djurskydds-
	lagen är dock i vissa avseenden vidare än det som följer av artikel 1.2 i
	rådets förordning (EG) nr 1099/2009 och är tillämpligt även i situationer
	som inte regleras av förordningen. Regeringen gör därför bedömningen
	att både undantaget i 14 § andra stycket djurskyddslagen och bemyndi-
	gandet i 14 § tredje stycket bör tas bort. I stället bör avlivning genom
	avblodning utan bedövning vara tillåten endast i sådana situationer som
	anges i artikel 1.2 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009. Hänvisningen
	till artikel 1.2 och 2 d inskränker bedövningskravet i djurskyddslagen och
	påverkar därmed det materiella innehållet i den svenska bestämmelsen.
	Sverige har enligt EU-förordningen vissa möjligheter att ha strängare
	bestämmelser. Om artikel 1.2 skulle ändras kan det därför finnas anled-
	ning för riksdagen att ta ställning till om hänvisningen i djurskyddslagen
	ska kvarstå och då med syftning på förordningen i dess ändrade lydelse.
	Hänvisningen till artikel 1.2 och 2 d bör därmed knytas till den nuva-
	rande (och ursprungliga) lydelsen.
	Regeringen vill dock understryka att något undantag från bedövnings-
	kravet vid religiös slakt, som föreskrivs i artikel 4.4 i rådets förordning
	(EG) nr 1099/2009, fortfarande inte ska tillämpas i Sverige.
	Däremot är enligt försöksdjursdirektivet och de nuvarande föreskrifter-
	na som Jordbruksverket har meddelat avlivning av försöksdjur genom
	dekapitering utan föregående bedövning tillåten i vissa fall. Sverige får
	enligt direktivet inte införa nya bestämmelser som är strängare än direk-
	tivet. Regeringen bedömer därför att avlivning av försöksdjur utan före-
	gående bedövning i vissa fall, i enlighet med Jordbruksverkets nuvarande
	föreskrifter, bör vara tillåten. Regeringen återkommer i avsnitt 10.3 med
	förslag till ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
	regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kravet
	på bedövning vid avlivning genom avblodning när det gäller försöksdjur.
	Genom tillämpning av detta bemyndigande kan nuvarande regler be-
	träffande avlivning av försöksdjur bibehållas.
	Utredningen föreslår att de bestämmelser som i dag finns i 30 § djur-
	skyddsförordningen förs över till lagen. Regeringen delar i denna del inte
	utredningens bedömning (se avsnitt 5.2) och anser att denna mer detalje-
	rade reglering bör ske i förordning eller föreskrift. De synpunkter som
	remissinstanserna framför i dessa delar får beaktas vid beredningen av
	djurskyddsförordningen.
	Statens veterinärmedicinska anstalt menar att det är av stor vikt att un-
158	dantag från bedövningskravet görs för halsdislokation och dekapitering

av fjäderfä om det är nödvändigt i diagnostiskt syfte för att snabbare Prop. 2017/18:147 kunna få diagnos vid sjukdomsutbrott. Möjligheterna att använda dessa

metoder vid avlivning är dock redan i dag begränsade enligt förordning (EG) nr 1099/2009 (om det är fråga om djur som hålls för animaliepro- duktion) och Jordbruksverkets föreskrifter (om det är fråga djur som inte omfattas av EU-förordningen). Regeringen bedömer inte att möjligheten att använda dessa metoder påverkas av det nu föreslagna bedövningskra- vet vid avblodning.

Svenska Samernas Riksförbund anser att nackstick på ren bör vara tillå- tet i nödsituationer. Nackstick är en åtgärd för att paralysera djuret innan det avlivas genom avblodning. Nacksticket innebär dock inte att djuret blir bedövat. Nackstick är därmed aldrig en tillåten bedövningsmetod. Det är, och kommer även fortsättningsvis, att i och för sig vara möjligt att avliva djur som hålls för produktion genom avblodning utan bedövning i den utsträckning som medges enligt artikel 1.2 och 2 d i förordning (EG) nr 1099/2009. Även vid nödavlivning gäller dock bestämmelsen i artikel 3.1 om att djur ska förskonas från all smärta, plåga eller lidande som kan undvikas vid tidpunkten för avlivning och därmed sammanhängande verksamhet. Användandet av nackstick i samband med en nödavlivning bör vid behov regleras i de ytterligare föreskrifter om avlivning som meddelas med stöd av bemyndigandet som föreslås i avsnitt 10.3.

10.2	Den officiella veterinärens skyldigheter

Regeringens bedömning: Bestämmelser om skyldighet för en offici-
ell veterinär att vidta vissa åtgärder vid slakt bör även fortsättningsvis
finnas i förordning.
Utredning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		7
2	Lagtext	..............................................................................................	8
	2.1	Förslag till djurskyddslag ...................................................	8

avlivning........................................................................	161
11 Godkännande och registrering .....................................................	162

	verksamhetstillstånd ......................................................	162
11.2	Användningsförbud .......................................................	169
11.3	Godkännande av ny teknik ............................................	169
11.4	Märkning och registrering av katter ..............................	171
12 Djurförsök ....................................................................................		172
12.1	Grundläggande krav för att använda försöksdjur ..........	172
12.2	Krav på försöksdjursverksamhet ...................................	175
12.3	Etisk bedömning av djurförsök......................................	179
12.4	Den centrala djurförsöksetiska nämnden.......................	183

	17.2	Undantag vid kris ..........................................................	271
18	Sekretessbrytande regel för hälso- och sjukvården och
	socialtjänsten................................................................................		274
	18.1	Tidigare behandling av sekretessfrågan.........................	274
	18.2	En ny sekretessbrytande bestämmelse...........................	275
19	Konsekvenser av förslagen ..........................................................		290
	19.1	Utgångspunkter för konsekvensanalysen ......................	290

	som kan påverka djurets prestationsförmåga eller
	temperament ..................................................................	291
19.4	Ändringar i bestämmelsen om djurförbud.....................	292

	(2015:315) ........................................................................		34
3 Ärendet och dess beredning ............................................................			35
4 Nuvarande förhållanden..................................................................			36
4.1	EU-bestämmelser på djurskyddsområdet .........................		36
	4.1.1	Djurskyddsarbetet inom EU ............................	36
	4.1.2	EU-direktiv som gäller flera djurslag ..............	37
	4.1.3	EU-direktiv för specifika djurslag ...................	38
	4.1.4	EU-förordningar på djurskyddsområdet..........	39
4.2	Nationella djurskyddsbestämmelser.................................		41
	4.2.1	Djurskyddslagen..............................................	41
	4.2.2	Djurskyddsförordningen..................................	42
	4.2.3	Jordbruksverkets föreskrifter...........................	42
4.3	En livsmedelsstrategi för Sverige.....................................		42
4.4	Övergivna och förvildade djur..........................................		44
	4.4.1	Beskrivning av den aktuella situationen..........	44
	4.4.2	Djurskyddsproblem hos övergivna och
		förvildade katter ..............................................	45
	4.4.3	Andra problem kopplade till övergivna
		och förvildade katter........................................	45
	4.4.4	Regler om hantering av herrelösa djur ............	46
	4.4.5	TNR-metoden..................................................	47
5 Behovet av och utgångspunkter för en ny djurskyddslag................			47
5.1	En ny lag bör införas ........................................................		47

	struktur .............................................................................	48
6 Inledande bestämmelser..................................................................		51
6.1	Lagens syfte......................................................................	51
6.2	Lagens tillämpningsområde .............................................	55
6.3	Definitionen av försöksdjur..............................................	65
6.4	Definitionen av djurförsök ...............................................	67
6.5	EU-bestämmelser som lagen kompletterar.......................	68
6.6	Vetenskap och beprövad erfarenhet .................................	69
6.7	Definition av lidande........................................................	71

	införande av åldersgräns ..................................................	72
7 Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och
skötas	..............................................................................................	77
7.1	Grundläggande djurskyddskrav .......................................	77
7.2 ..............................	God djurmiljö och naturligt beteende	79
7.3 .....................................	Kompetens - och utbildningskrav	87
7.4 ...............	Tillräcklig tillsyn och krav på foder och vatten	92
7.5 ......................................	Krav på att hålla djur lösgående	96
7.6 .............................	Krav för att få binda eller fixera djur	101
7.7 ................	Krav på stall och andra förvaringsutrymmen	105
7.8 ..................................	Krav på inredning och utrustning	110
7.9 ............................................	Förbud mot att överge djur	113
7.10 ......................................	Krav för att få sätta ut viltarter	116

	och mot viss utrustning..................................................	118
7.12	Anordningar som ger djur en elektrisk stöt ...................	121
7.13	Förbud mot sexuella handlingar med djur .....................	123
7.14	Förbud mot viss avel .....................................................	123
7.15	Försäljning och annan överlåtelse av djur .....................	128
7.16	Transport av djur ...........................................................	129
8 Tävling och offentlig förevisning.................................................		133
8.1	Tävling, prov och offentlig förevisning.........................	133
8.2	Förbud mot dopning ......................................................	137

		av djur............................................................................	142
9	Vård av djur och operativa ingrepp..............................................		144
	9.1	Vård av skadade och sjuka djur.....................................	144
	9.2	Operativa ingrepp på och injektioner till djur................	146
	9.3	Förbud mot att tillföra hormoner ...................................	154
10	Slakt och annan avlivning av djur................................................		155
	10.1	Grundläggande krav när djur slaktas och avlivas ..........	155
	10.2	Den officiella veterinärens skyldigheter........................	159

	avveckla sin djurhållning...............................................	294
19.6	Åtgärder kopplade till övergivna och förvildade djur....	295

	omhänderta djur från personer med djurförbud.............	297
19.8	Ändringar i straffbestämmelserna .................................	298
19.9	Den sekretessbrytande bestämmelsen............................	299

	större betydelse..............................................................		300
	19.10.1 Naturligt beteende och krav på att
		förebygga beteendestörningar.......................	300
	19.10.2	Kompetens- och utbildningskrav..................	300
	19.10.3 Fixering och liknande begränsningar av
		djurs rörelsefrihet..........................................	301
	19.10.4 Förbud mot att tillfoga skada och använda
		viss utrustning...............................................	301
	19.10.5 Skyldighet att avliva allvarligt sjuka och
		skadade djur..................................................	302
	19.10.6 Bedövning vid operativa ingrepp..................		302
	19.10.7 Bedövning vid avlivning genom
		avblodning ....................................................	302
	19.10.8	Kontrollmyndighetens rätt till tillträde .........	303
	19.10.9	Övriga förslag som innebär
		förtydliganden eller mindre justeringar ........	303
19.11	Konkurrensförhållandena för företag ............................		304
19.12	Övriga bedömningar av förslagens konsekvenser .........		304
20 Författningskommentar ................................................................			305
20.1	Förslag till djurskyddslag ..............................................		305

Prop. 2017/18:147 Bilaga 1	Sammanfattning av betänkandet Ny djurskyddslag
	(SOU 2011:75) ...............................................................	357
Bilaga 2	Lagförslag i betänkandet Ny djurskyddslag (SOU
	2011:75) .........................................................................	370
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanser (SOU 2011:75) .........	397
Bilaga 4	Sammanfattning av förslaget i promemorian
	Kontrollmyndighetens rätt till tillträde enligt
	djurskyddslagen (1988:534) ...........................................	400
Bilaga 5	Lagförslag i promemorian Kontrollmyndighetens
	rätt till tillträde enligt djurskyddslagen (1988:534)........	401
Bilaga 6	Förteckning över remissinstanser promemorian
	Kontrollmyndighetens rätt till tillträde enligt
	djurskyddslagen (1988:534) (dnr N2015/06662/RS) .....	403
Bilaga 7	Sammanfattning av förslaget i promemorian
	Sekretessbrytande bestämmelse för personal inom
	hälso- och sjukvård och socialtjänst vid vanvård av
	djur .................................................................................	404
Bilaga 8	Lagförslag i promemorian Sekretessbrytande
	bestämmelse för personal inom hälso- och sjukvård
	och socialtjänst vid vanvård av djur ...............................	405
Bilaga 9	Förteckning över remissinstanser promemorian
	Sekretessbrytande bestämmelse för personal inom
	hälso- och sjukvård och socialtjänst vid vanvård av
	djur (dnr N2015/07632/RS)............................................	407
Bilaga 10	Lagrådsremissens lagförslag ..........................................	408
Bilaga 11	Lagrådets yttrande ..........................................................	433
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 2018.........		436

Prop. 2017/18:147 2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302)
	om verksamhet inom djurens hälso- och
	sjukvård

Djurförsök enligt 1 c § djur-	Djurförsök enligt 1 kap. 4 §
skyddslagen (1988:534) omfattas	djurskyddslagen (2018:000) om-
inte av begreppet.	fattas inte av begreppet.