Förslag till riksdagsbeslut
Den förra alliansregeringen beslutade 2013 att en särskild utredare skulle analysera behovet av nya ekonomiska styrmedel på kemikalieområdet. Den rödgröna arbetade sedermera vidare med frågan och i mars 2015 presenterades en SOU som föreslog en punktskatt på vissa konsumentvaror. En lång rad remissinstanser avstyrkte förslaget och menade att det skulle bli kostsamt samt innebära en ökad administrativ börda för såväl företag som myndigheter.
Den 1 juli 2017 infördes en skatt på elektronikprodukter under namnet kemikalieskatt. Införandet av denna skatt är mycket illa genomtänkt. Skatten baseras på vikt utifrån så kallade KN-nummer och tar liten hänsyn till de faktiska omständigheter som skulle kunna leda fram till en exponering av kemikalier. Sverige är vidare ett alldeles för litet land för att på egen hand påverka de globala elektronikjättarnas användning av olika kemikalier för t.ex. brandsäkerhet. Inte heller ger förslaget incitament att använda bättre alternativ.
Den faktiska målbilden, att minska exponeringen mot vissa kemikalier, blir i bästa fall marginell. I stället kommer införandet av denna skatt att innebära en ökad administrativ börda för såväl myndigheter som näringsliv, försämrad konkurrenskraft för svenska handels- och industriföretag samt att skatten skapar starka incitament att lägga om bolagsstrukturer för ökad internethandel där man helt sonika – helt i enlighet med lagen – kringgår skatten.
Dessutom kommer införandet av skatten betyda att detaljhandeln i Sverige påverkas negativt. Då skatten inte kommer att tas ut på privatimporterade varor kommer företagen troligen att anpassa sig till det nya rådande läget och förflytta delar av sin verksamhet utanför Sverige. Redan idag är det mycket enkelt att handla hemelektronik via internet och om i princip varje elektronikvara kostar 400 kronor mer i butiken kommer folk växla över allt mer till internethandel. Man bör också ha i åtanke att utredningens expert från Skatteverket i tydliga ordalag avstyrkte förslaget som vederbörande menade blev oproportionerligt komplicerat.
Lagstiftningen innebär att Sverige går miste om arbetstillfällen, arbetsgivaravgifter, inkomstskatt, moms och bolagsskatt, vilket enligt allt sunt förnuft kommer göra Sverige fattigare. Regeringen tror sig kunna få in ca 2 mdkr per år på denna skatt, men det måste ses som en mycket kortsiktig vinst med tanke på de mycket starka incitamenten att kringgå skatten genom att flytta ut verksamhet från Sverige. En ytterligare frågeställning som borde vara helt central i sammanhanget är hur man får tillbaka de verksamheter som företag väljer att lokalisera till något av våra grannländer.
Sverigedemokraterna menar att denna skatt aldrig borde ha instiftats och att regeringen snarast bör göra ett omtag i frågan innan vi skadar svenskt näringsliv på ett sådant sätt att det blir svårt att återställa. Regeringen bör istället återkomma med en ny strategi för hur man ska arbeta mot potentiellt skadliga kemikalier. Generellt är detta frågeställningar som bör hanteras i samarbete med andra länder.
|
Josef Fransson (SD) |
|
|
Mattias Bäckström Johansson (SD) |
Johan Nissinen (SD) |