Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förstärkt skydd för franchisetagare och tillkännager detta för regeringen.
Franchising har under senare år växt lavinartat i Sverige och är en viktig näringspolitisk fråga. Franchising under ansvarsfulla former där båda parter ges förutsättningar för lönsamhet och har en ömsesidig lojalitet är en utmärkt form för affärsmässigt samarbete. Rubriker i pressen som ”Franchiseavtal blev en fälla”, ”Franchisetagare utnyttjas”, beskriver emellertid en annan och viktig del av verkligheten. Antalet konkurser bland franchisetagare har också ökat på senare tid. Franchisetagare är typiska småföretagare som har en mycket utsatt ställning. Franchising förekommer inom alltifrån detaljhandel, snabbmatsrestauranger, fastighetsförmedling och försäkringstjänster till begravningsbyråer. Idag finns runt 700 franchisesystem i Sverige med ca 35 000 franchisetagare. Mer än 100 000 personer arbetar i dessa franchisesystem.
Sedan 2006 finns en lag som reglerar franchisegivarens skyldighet att informera en franchisetagare innan ett avtal träffas. Redan vid tillkomsten av denna lag framhölls från många håll att den inte ger ett tillräckligt skydd för franchisetagarna. Att lagen aldrig prövats är ytterligare ett bevis på dess ineffektivitet.
Erfarenheterna av lagen visar att det nu är dags att ta nästa steg för att komma tillrätta med de ojämlika förutsättningar som gäller i förhållandet franchisegivare–franchisetagare. Franchiseavtalen är påtagligt ensidigt utformade i franchisegivarens favör – ofta med tvivelaktiga och oskäliga avtalsvillkor.
Dessutom är lagen uddlös. Om en franchisegivare bryter mot lagen ska detta prövas i marknadsdomstolen. Domstolen kan bara döma ut vite och vitet tillfaller ju inte den drabbade parten, dvs franchisetagaren, utan det allmänna. Man måste då ställa sig frågan hur realistiskt det är att en ekonomiskt hårt pressad franchisetagare vill driva en process där ”skadeståndet”, vitet, tillfaller någon annan.
Andelen oseriösa franchisegivare har även påtagligt ökat på senare tid. Därför är det nödvändigt att ”vässa” dagens lagstiftning med verkliga skyddsregler för den svagare parten.
Skyddslagstiftning för franchisetagare finns idag bl a i USA, Kanada, Frankrike, Spanien, Italien, Korea och Japan. Även Europarådet har antagit en rekommendation där medlemsstaterna uppmanas att införa sådan lagstiftning.
Det är framförallt inom sex områden där behovet av en skyddslagstiftning är särskilt påkallat:
Det är rimligt att begära att ett franchisekoncept är beprövat och uppvisar möjligheter till lönsamhet. En franchisetagare betalar avgifter för att kunna dra nytta av franchisegivarens upparbetade affärsmodell och självklart måste modellen då också hålla vad den lovar.
De flesta franchiseavtal löper på en period om tre till fem år. Under denna tid kan franchisetagaren inte säga upp avtalet. Tyvärr förekommer det alltför ofta att en franchisetagare hamnar i skuld till franchisegivaren på grund av att franchisekonceptet inte håller vad det lovat och tagaren måste stanna inom ramen för avtalet för att försöka arbeta ner skulden. Om konceptet inte håller ska franchisetagaren ha möjlighet att säga upp avtalet i förtid.
Franchisegivarna kräver i regel att franchisetagarna ska driva sin verksamhet i aktiebolag. Detta för att aktiekapitalet ska vara en garanti för ingångna åtaganden. Men få franchisegivare nöjer sig med aktiekapitalet som garanti utan begär dessutom ett personligt borgensåtagande. I vissa fall kan detta vara skäligt men måste då också stå i proportion till den risk som franchiserelationen kan innebära. Alltför ofta handlar det dock om orimliga borgensåtaganden som i realiteten innebär att franchisetagaren blir mer eller mindre livegen.
I de flesta franchiserelationer regleras den dagliga verksamheten i handböcker eller manualer. Dessa ändrar franchisegivaren som huvudregel utan att höra franchisetagaren. Denna flexibilitet är nödvändig i många franchisesystem men får inte innebära att för franchisetagaren väsentliga villkor som exempelvis avgifter ensidigt ändras av franchisegivaren.
Eftersom franchiseavtal i regel har en konkurrensklausul kan en franchisetagare vid avtalets upphörande inte sälja sina inventarier eller varulager. Franchisegivaren bör i en sådan situation ha en skyldighet att lösa in dessa.
Skiljeklausul är obligatorisk i ett franchiseavtal. Detta förstärker ojämlikheten i ett franchiseförhållande. En franchisetagare kan då inte gå till en allmän domstol för att lösa en tvist. Skiljeförfarande är en dyr process, något som slår hårt mot en franchisetagare och förstärker hans redan svaga ställning. Vid skiljeförfarande löper nämligen franchisetagaren risken att få betala hela kostnaden för skiljedomen (arvode till skiljemännen samt sina egna och motpartens advokatkostnader), något som i normalfallet uppgår till miljonbelopp. I praktiken innebär detta att i nio fall av tio avstår franchisetagaren från att göra aldrig så välgrundade rättsliga anspråk gällande. Statens roll är att tillse att det finns fungerande spelregler på marknaden för att inte svagare parter i affärsrelationer ska utnyttjas. Ett förbud mot obligatoriska regler om skiljedom i franchiseavtal måste därför införas.
En lagstiftning i enlighet med vad som här föreslås skulle förutom ett förbättrat skydd för franchisetagare få till effekt att man kan stävja förekomsten av oseriösa franchisesystem, något som borde ligga i båda parters intresse. Det finns alltför många exempel på missbruk där enskilda personer har råkat i stora ekonomiska svårigheter till följd av illa genomtänkta eller bedrägliga franchisesystem.
Riksdagen bör därför överväga en översyn av lagstiftningen i enlighet med vad som här anförts i syfte att komma tillrätta med de missförhållanden som råder inom franchising.
|
Anders Österberg (S) |
|