Förslag till riksdagsbeslut
Sverige har kommit långt i jämställdhetskampen genom bland annat lika rösträtt, fri abort, individbeskattning och pappamånad. Men det finns mycket kvar att göra för att Sverige på riktigt ska bli ett land där kvinnor och män har samma friheter, skyldigheter och möjligheter att forma sina liv.
Jämställdhet kommer inte av sig själv vare sig då eller nu. Liberalers uppgift är att förnya, inte förvalta. Varje generation behöver dem som, med Elisabeth Tamms ord, vågar stå för en mening, även om den inte är populär, men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid. Dagens kamp mot hedersvåld, som Nyamko Sabuni inledde, kommer att prägla en kommande tid.
När man vandrar genom riksdagens historiska korridorer, den svenska demokratins vagga, är det svårt att undgå den fantastiska konst som pryder väggarna. Det är också svårt att inte ställa sig frågan – var det verkligen bara äldre män som skapade det land och den demokrati som vi lever i idag? Av konsten att döma så kan man nästan tro det.
Självklart är det inte så. Vi i Sverige har många betydelsefulla kvinnliga pionjärer som tyvärr inte fått pryda riksdagens väggar i samma utsträckning som de äldre männen. De kvinnor som väl har en plats i riksdagen är placerade i ett så kallat ”kvinnorum” upptrycka på wellpapp medan männen har fått skrytsamma byster och tavlor på centrala platser i riksdagen.
Syns man inte, så finns man inte. Hur ska vi kunna fortsätta vara stolta över Sveriges jämställdhet när vi inte ens kan berömma och beundra de kvinnliga politiska pionjärernas kamp. Utan dem hade vi inte haft det Sverige vi har idag.
Inför demokratins och rösträttens 100-årsfirande anser jag därför att vi:
Tisdagen den 13 september 1921 tuffade ett tåg fram genom Bohuslän på väg mot Göteborg. I en av kupéerna satt en kvinna i femtioårsåldern och bläddrade i en tidning. Hon hette Kerstin Hesselgren, kom ursprungligen från Hofors och hade under några år varit en av de tongivande i kampen för kvinnlig rösträtt. Vad ingen visste just då, var att samma dag skulle Kerstin Hesselgren väljas in som en av de första kvinnorna i Sveriges riksdag. Något som skulle bli ett stort steg mot ett mer jämställt Sverige. Jag välkomnar nu att riksdagen namnger ett centralt rum i riksdagen efter henne, till exempel Bankhallen. Och precis som med den allmänna rösträtten, skulle det vara bättre sent än aldrig att uppmärksamma en av de fantastiska och viktiga kvinnorna som med stora steg påverkat vårt land.
Efter valet 1921 tog utöver Kerstin Hesselgren även fyra till kvinnor plats i riksdagen. De blev de första kvinnorna att representera folket och inte förrän efter detta val blev riksdagen fullt ut en demokratisk representation för hela folket. Agda Östlund och Nelly Thüring för Socialdemokraterna, Elisabeth Tamm för de Frisinnade och Berta Wallin för Högern. De fem kvinnorna förtjänar att uppmärksammas genom tavlor eller byster i riksdagen för sin gärning.
Manliga politiska ledare som uppmärksammas i Sveriges riksdag har fått byst, amuletter eller tavlor uppgjorda efter sig. Få kvinnliga pionjärer har fått uppmärksamhet och de som har fått det har fått bilder gjorda på wellpapp. Det är inte värdigt deras gärning att de inte fått tavlor, byst eller något likvärdigt erkännande. Jag anser därför att socialdemokraten Karin Kock, Sveriges första kvinnliga statsråd (folkhushållningsministern), centerpartisten Karin Söder, Sveriges första kvinnliga partiledare, samt moderaten Ingegerd Troedsson, Sveriges första kvinnliga talman, ska ges ett värdigare erkännande än wellpapptavlor.
Jag vill också att den allmänna rösträttens 100-årsdag uppmärksammas och firas ordentligt i riksdagen. Det är en otroligt viktig dag för vårt land och jag tycker det är en självklarhet att denna uppmärksammas.
|
Robert Hannah (L) |
|