Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att byta ut begreppet särskola och tillkännager detta för regeringen.
Särskolan är en egen skolform och är till för de barn som inte bedöms nå upp till grundskolans kunskapsnivå på grund av att de har en utvecklingsstörning. Den omfattar dels den obligatoriska särskolan, dels den frivilliga gymnasiesärskolan.
Den obligatoriska särskolan är nio år med möjlighet till ett extra frivilligt tionde år. Precis som för övriga elever upphör skolplikten efter vårterminen det år eleven fyller 16 år och därefter finns möjligheten att fortsätta i gymnasiesärskolan. Särskolan följer liksom specialskolan och grundskolan det obligatoriska skolväsendets läroplan, Lgr 11, men med anpassad pedagogik.
Särskolans historia går tillbaka till 1968 och har utvecklats för att fungera väl i sin samtid. 2017 tog till exempel riksdagen ett mycket välkommet beslut om att även de elever som läser på gymnasiesärskolan ska ges möjlighet att studera vidare. Innehållet i särskolan behöver givetvis också ständigt utvecklas och ses över men därtill finns något som efterfrågats inte minst av eleverna under många år. Ett byte av namn på skolformen.
Redan 1991 utredde en särskilt tillsatt särskolekommitté möjligheten att avskaffa särskolan. Man utgick i den delvis från namnets negativa associationer. För många fyller dock det unika särskolan ger ett syfte. Vad elever själva lyft fram är att själva begreppet ”särskola” är stigmatiserande. Prefixet sär är negativt laddat. Det lyfts också fram i SoU 2011:8, Den framtida gymnasiesärskolan, där tre av sex undersökta kommuner medvetet valt att undvika särskolebeteckningen. Anledningen som framförs är att eleverna uttryckligen vill slippa den stämpling som det upplever att särskoletillhörigheten medför”.
För en inkluderande skola där alla elever, oavsett förutsättningar, känner sig både välkomna och hemma, bör begreppet särskola bytas ut.
|
Christina Örnebjär (L) |
|