Sverigedemokraterna ser positivt på ambitionerna att åstadkomma ett internationellt frivilligt mellanstatligt ramverk inom ramen för OECD vad gäller hantering av skatteundandragande. Vi tror att detta är den enda vägen att gå för att uppnå effekt i vad man avser att åstadkomma. Varken Sverige enskilt eller EU kan få till stånd ett regelverk som motverkar skatteundandragande eftersom problemet är internationellt till sin natur.
Det är rimligt att Sverige tar del av och använder sig av mellanstatliga skatteavtalsnät som ett led i att vi försäkrar oss att kunna ge finansiering till offentlig sektor i Sverige särskilt för välfärd och trygghet. Vi värnar om att bl.a. försvaret, rättsväsendet, polisen, vården, skolan och omsorgen fungerar och har de resurser de behöver. Därför är det av betydelse att skattemedel stannar i Sverige.
Det är därför rimligt att införa de föreslagna begränsningsreglerna för ränteavdrag med utgångspunkt från den internationellt sett mest vanligt förekommande ebitdaregeln. Det är också en förutsättning för att uppnå syftet att andra former av kryphål täpps igen så att skattebasen inte eroderas i det fördolda, exempelvis gällande räntekostnaders andel av tillgångsvärden, koncerninterna skulder, leasingkontrakt, möjligheten att rulla vidare negativa räntenetton mellan bolag. Det är också en förutsättning att samtliga nödvändiga juridiska definitioner av ränta implementeras, att nödvändig kronologisk ordning tillämpas i de skattejuridiska regelverken och att skiljelinjer mellan bolagsformer för att kunna ta del av detta regelverk också blir implementerat samt att vissa förenklingsregler tillämpas.
Däremot finns det några andra förslag i propositionen som ger anledning att fundera över hur regeringen egentligen har tänkt. Det handlar bl.a. om småföretag men även om förslag som inte direkt har att göra med huvudförslaget utan tycks beröra helt andra politiska områden.
Regeringen lyfter ett förslag, 11.3 Värdeminskningsavdrag genom att ett primäravdrag för hyreshus införs, där anskaffningsvärdet reduceras med två extra procentenheter ränta. Regeringen motiverar detta med att det ska stimulera till byggande av fler hyresrätter som ska motverka bostadsbristen.
Det är förstås viktigt att fler hyresrätter av olika typer byggs. Men frågan är vad denna bostadssatsning har att göra i en proposition om en bolagsskattereform. Dessutom är det rimligt att ställa sig frågan om bostadsmarknadens problem med för få nybyggda hyresrätter över huvud taget kan lösas så länge vi inte har en begränsad invandring – där efterfrågan på nya bostäder varje år är mycket större än utbudsökningen? Så länge regeringen varken har infört en mycket mer begränsad invandringspolitik eller verkställt beslut om återvandring av personer utan asylskäl, vilket man tidigare aviserat, så är det inte sannolikt att nyproduktion av hyresrätter enskilt ska räcka till för att lösa problemet med bostadsbrist. Invandringspolitiken påverkar i långt större utsträckning bostadspolitiken på efterfrågesidan än vad detta förslag påverkar utbudssidan. Ett flertal remissinstanser lyfter också att förslaget enbart skapar en periodiseringseffekt, då de 10 procent sista avdragen flyttas fram till de fem första åren. Vi ifrågasätter därför vilken egentlig sammantagen ekonomisk effekt förslaget kommer att ha och menar att förslaget bör avslås.
Under de senaste åren har regeringen bedrivit en politik som gått i riktning emot att identifiera allt fler områden att beskatta. Bakgrunden är den ansvarslösa politik som bedrivits med skenande kostnader som följd, inte minst på grund av invandringen. Även i denna proposition från regeringen syns tecken på samma form av ambitioner.
Den här gången avser regeringen att öka skatteintäkterna till staten genom följande förslag:
Vår uppfattning är att schablonintäkten på avdrag för avsättning till periodiseringsfond inte ska höjas för att sedan beskattas. Periodiseringsfonderna är ju faktiskt en metod för att förflytta skatt mellan räkenskapsåren. Det verkar som att man därför helt har missat poängen med varför periodiseringsfonder över huvud taget existerar.
Regeringen har också riktat udden mot försäkringsbolagen och den s.k. säkerhetsreserven. Försäkringsbolagen fungerar så att deras försäkringsrörelse får ett varierande resultat mellan olika år. Vissa år går försäkringsrörelsen med vinst medan den andra år går med förlust. Detta gäller även om bolaget sköter hela sin verksamhet på ett sunt sätt, vilket beror på den slumpmässiga natur försäkringsbolagen verkar i. Därmed kan man betrakta uppkomna vinster under ett år som, åtminstone delvis, redan intecknade för kommande förluster. Det är därför rimligt att bolaget får sätta av obeskattade vinstmedel i en reserv att användas för att täcka kommande förluster i försäkringsrörelsen.
Sverigedemokraterna menar att det är ett felaktigt tänkande att beskatta säkerhetsreserven på detta sätt som regeringen föreslår. Den sannolika konsekvensen av detta är att försäkringsbolagen skulle kompensera för skatten på reserven genom att höja försäkringspremierna, så att kunderna får dyrare försäkringar.
Regeringen föreslår också en tillfällig begränsning av underskottsavdrag för juridiska personer (12.5). Det skulle innebära en oklarhet i beskattningen med ett tydligt avsteg ifrån principen om att bolagets resultat är grunden för beskattning. Sverigedemokraterna vill inte se en vinstskatt som inte baseras på ett positivt resultat, en skatt som kan belasta även negativt resultat. Detta vore orimligt både ekonomiskt och ur ett perspektiv om rättssäkerhet. Med anledning av detta bör förslaget avslås.
Det är viktigt att se hur den här typen av förändringar både har ett gott samhällsekonomiskt syfte och samtidigt hur de på ett drastiskt sätt för vissa företag kan påverka i ganska stor utsträckning. Regeringen har inte gett företagen extra tid. Det kan dock vara rimligt att ge företagen ordentligt med tid på sig att anpassa sina räkenskaper utifrån de nya villkoren. Vissa företag kan ha en mångfald av uppställningar på sina balansräkningar och resultaträkningar som gör att de i flera steg behöver fasa ut del för del från sin ekonomi. Därför bör ikraftträdandet av förslagen ske senare. Vårt förslag är att alla företag ges en fyraårsperiod (2018–2022) på sig att fasa sina nu befintliga ränteupplägg. Då kan företagen ta ett steg per år och i fyra delsteg avveckla de invecklade upplägg vissa företag har. Detta innebär att det enda datum som bör pekas ut är den 1 januari 2022. I övrigt får företagen själva välja i vilken ordning de hanterar sina egna delar, så länge de är klara till slutdatumet. Det ovan anförda bör ges regeringen till känna.
|
David Lång (SD) |
|