Syftet med redovisningen av skatteutgifter är att jämföra faktiska skattesatser med respektive normalskattesats. Redovisningen ska också ge svar på varför skatteutgifter finns och problem de avser bekämpa i samhällsekonomin. Den har också ett pedagogiskt syfte i att beskrivningen visar hur beskattningen av olika skattebaser ser ut i förhållande till varandra. Redovisningen av skatteutgifterna lämnar också utrymme för analyser av skatteutgifternas effekter och ändamål. Detta är utgångspunkten men vi menar att redovisningen kan förbättras avseende samhällsekonomiska effekter i synnerhet när det gäller skattesubventionerade anställningar, men även för inkomst- och mervärdesbeskattning.
I regeringens skrivelse bekräftas att ”Riksdagen har tillkännagett som sin mening att regeringen i kommande skrivelser fullt ut bör analysera enskilda skatteutgifters samhällsekonomiska effektivitet och sysselsättningseffekt”.
Det är därför positivt att den årliga skrivelsen om skatteutgifter väntas utvecklas i detta avseende. Sverigedemokraterna vill i detta se en kvantifierad sammanställning för varje enskild skatteutgift med deklaration om effekt per skattekrona. I detta bör även sammanställas hur många entiteter summan för skatteutgiften har renderat. Exempelvis antal jobb som tillkommit tack vare en skatteutgift om nedsänkt arbetsgivaravgift antaget att denna har just detta syfte. Detta för att beslutsfattare och allmänhet ska kunna bilda sig en klar och tydlig uppfattning om kostnadseffektiviteten för varje skatteutgift.
Sverigedemokraterna saknar också en tydligare sammanställning av anställningar med nedsatta skattekostnader för arbetsgivare vid anställning av grupper i samhället som anses ha särskilda behov till stöd in i arbete. Det är helt centralt för redovisningen av skatteutgifter att även denna typ av skatteutgifter finns med i en avsevärt mer tydlig och detaljerad form. Det måste framgå vad kostnadseffektiviteten per varje enskild åtgärd är i termer av antal anställningar per skattekrona i skatteutgiften. Det är också viktigt att väga detta mot förväntningar på vad företagen självmant skulle anställa utan dessa skatteutgifter om exempelvis inkomstskatter och arbetsgivaravgifter generellt sett var lägre.
Samtliga anställningar subventionerade med skatteutgifter innebär att staten förlorar skatteintäkter, vilket gör att de väl kvalificerar till att omfattas av redovisningen av skatteutgifter. Det är i själva verket helt nödvändigt för att redovisningen ska vara tillförlitlig och komplett med avseende på skatteutgifter för avdelningen Inkomst av tjänst och allmänna avdrag. Att arbetsmarknadspolitiska skatteutgifter och skattesanktioner redovisas och förklaras är dessutom viktigt som en del i arbetet med att bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika typer av stödfunktioner på arbetsmarknaden. Även konsekvenserna på sysselsättningen är en viktig aspekt av dessa skatteutgifter.
En norm för en skatteutgift är en standardiserad skattesats som används som utgångspunkt för den avvikelse som skatteutgiften utgör. I regeringens skrivelse finns beskrivningar av definitioner av sådana normer vad gäller norm för indirekt skatt på förvärvsinkomster, mervärdesskatt samt punktskatter. I fråga om inkomstskatt finns det däremot ingen enhetlig norm för skattesatsen för olika inkomstslag, vilket inte kan anses vara förenligt med redogörelsens syfte. Detta är en ordning som innebär att redovisningen uppfattas inkonsekvent. I redovisningen anges att undantagen från norm har blivit norm, vilket inte är ett legitimt skäl för att undgå redovisning. Där saknas alltså en tydlig motivering. Vi menar därför att redovisningen i stället behöver kompletteras med motiveringar av de skatteutgifter och skattesanktioner som faktiskt existerar. Denna komplettering bör utgå från tre normer för inkomstskatt: genomsnittlig kommunalskattenivå för förvärvsinkomster (32,12 procent för 2018), ordinarie skattesats för kapitalinkomster (30 procent för 2018) samt ordinarie bolagsskatt för företags resultat (22 procent för 2018). Detta på grund av att olika skatteregler gäller för dessa olika inkomstslag och de olika skatteutgifterna inom inkomstslagen dessutom har helt olika samhällsekonomiska syften. För inkomst av tjänst bör redovisningen framställa särskilda justeringar av skatt i förhållande till riksgenomsnittet, bl.a. avdrag för resor och dubbelbosättning i anslutning till arbetet. För inkomst av kapital existerar nedsättningar av skattesatsen både för utdelningar och vad gäller avkastningsskatt på tjänstepensionssparanden. Samtliga av dessa skatteutgifter behöver beskrivas mer ingående i detalj med dess avsikt och i vilken grad de uppfyller målet med skatteutgiften. Det är inte rimligt att skatteutgifter existerar bara för sakens skull, att inte definiera syftet med dem och inte mäta om syftet blir uppfyllt.
För mervärdesskatt gäller en norm för omsättning av varor och tjänster om beskattning med 25 procent. Från denna normalskattesats finns nedsättningar och en rad undantag från momsplikt. Undantag gäller exempelvis uthyrning av fast egendom, finansiella tjänster och försäkringstjänster vilket i dag anses ha blivit en del av normen utan närmare motivering. Vi menar att detta synsätt är felaktigt och att samtliga avsteg från normen 25 procent ska betraktas som skatteutgifter, om de inte går att motivera. Alla dessa undantag bör motiveras utifrån vad avsikten med skatteutgiften är, varför den finns och på vilket sätt de förväntas påverka samhällsekonomin. Alla skatteutgifter bör redovisas i summa och samhällsekonomisk effekt per enhet, även för mervärdesskatteområdet.
Sammantaget vill Sverigedemokraterna se att redovisningen av skatteutgifter utvecklas så att de kompletteras med fullständiga uppgifter avseende arbetsmarknadsåtgärder, inkomst- och mervärdesskatt i syfte att skapa maximal transparens.
|
David Lång (SD) |
|