Regeringen föreslår i propositionen ett antal lagändringar som bl.a. innebär skärpta straff samt att gränsen för straffbar gärning vid sexualbrott sänks. Den centrala delen i propositionen är att bristande frivillighet sätts som gräns för straffansvar gällande sexualbrott.
Sverigedemokraterna är ett av få partier som inte förnekat den destruktiva utvecklingen rörande sexualbrott i Sverige. Andelen av befolkningen som utsatts för sexualbrott har mer än fördubblats under det senaste decenniet och den grupp som är mest utsatt är unga kvinnor där 14 procent uppgav att de blivit utsatta för sexualbrott, endast under det senaste året.
Medan få nu kan förneka att det behöver ske en förändring, med fler poliser, utökade befogenheter för dessa och mer trygghetsskapande kameraövervakning, är det många som fortfarande inte vill inta ett fullgott brottsofferperspektiv. Som politiker har vi ett ansvar att inte låta goda avsikter skapa en ohållbar situation för de som utsatts för brott. Dessvärre ser samtyckeslagstiftningen ut att skapa en sådan situation.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Åklagarmyndigheten, Sveriges advokatsamfund och Stockholms universitet (juridiska fakultetsnämnden) avstyrker att bristande uttryck för frivillighet ska utgöra ett grundläggande brottsrekvisit. Regeringen slår själva huvudet på spiken:
Enligt regeringen är det inte möjligt eller lämpligt att i lagen därutöver ange under vilka förutsättningar ett deltagande ska bedömas som frivilligt. Vad ett frivilligt deltagande är kan inte ges någon legal definition. Det måste ytterst överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma om ett frivilligt deltagande har förlegat i det enskilda fallet.
Att inte i lag ange vad som är en kriminell gärning är problematiskt av flera skäl, legalitetsprincipen är en, brottsofferperspektivet är en annan. Den av regeringen föreslagna lagstiftningen riskerar att lägga större vikt vid offrets klädsel och beteende, vilket skapar en tröskel för denne att anmäla brott. Resultatet kan mycket väl bli att anmälningsbenägenheten sjunker och antalet fällande domar blir färre.
Sverigedemokraterna är dock av uppfattningen att det är av yttersta vikt att en lagstiftning som innehåller ett oaktsamhetsrekvisit och skärpta straff för sexualbrott kommer på plats så snart som möjligt varför vi inte kommer föreslå att propositionen avslås.
Ett brott ska alltid medföra ett skyndsamt straff som står i proportion till brottets allvarlighet och överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Det är främst viktigt för att skipa rättvisa, ge brottsoffer upprättelse, upprätthålla respekten för lagen och undvika individuell rättskipning, men det handlar även om att avskräcka gärningsmannen och allmänheten från fortsatt brottslighet.
Vår uppfattning är att straffet för våldtäkt är för lågt i enlighet med ovanstående och föreslår därför att både minimum- och maxstraff ska höjas för våldtäkt och våldtäkt mot barn.
Straffen för sexualbrott i Sverige är låga. Detta har vi sett vid flertalet tillfällen där gärningsmän som begår övergrepp på unga kvinnor och barn slipper undan med ett par månader i fängelset.
Sverigedemokraterna vill se en komplett översyn av brottsbalkens sjätte kapitel med utgångspunkten att såväl minimum- som maxstraff ska höjas.
Ett land har en skyldighet att göra sitt bästa för att upprätthålla lag, ordning och trygghet för sina medborgare. Sverige har brustit på den punkten. Vi har sett sexuella övergrepp på festivaler, våldtäkter på skolor och i parker samt grupper som omringar kvinnor i folksamlingar och utnyttjar dem.
Den kriminella gärningen är lika klandervärd oavsett vem som begår den, svensk som utländsk, kvinna som man. Däremot anser vi inte att alla har samma rätt att uppehålla sig i vårt land. Den som kommit som gäst till Sverige har ingen rätt att vara kvar när denne har förbrukat gästfriheten.
Sverigedemokraterna föreslår därför att alla icke-medborgare som döms för sexualbrott ska utvisas på livstid efter avtjänat straff.
|
Adam Marttinen (SD) |
Patrick Reslow (-) |