Det finns en viktig poäng med att uppmuntra enskilda och företag att rätta uppkomna fel i kommunikationen med myndigheter i allmänhet, inte minst med Skatteverket i skattefrågor. Det viktiga allmänna intresset i detta sammanhang är att skattemoralen upprätthålls och att så stor andel som möjligt av deklarationer och annat underlag för myndighetsbeslut och beskattning är så korrekt som möjligt i förhållande till gällande lagstiftning.
En av Skatteverkets viktigaste uppgifter är att se till så att beslutade skatter kommer in till statskassan och att därigenom bidra till en rättvis finansiering av trygghet, välfärd och övriga gemensamma åtaganden som finansieras med skattemedel. Detta viktiga mål nås i så hög grad som möjligt. Skatteverket beskriver sin uppgift på följande sätt:
Våra huvuduppgifter är att ta in skatter, sköta folkbokföringen, registrera bouppteckningar och vara borgenär åt staten. Vi utfärdar även id-kort för personer som är folkbokförda i Sverige och utreder skattebrott.
Genom att, på olika sätt och i olika sammanhang, informera om vikten av att göra rätt samt bistå med det stöd som behövs skapar Skatteverket ett bra och förtroendefullt samspel med medborgarna. I de fall försök till, eller fullbordat, fusk och undanhållande av skatt uppdagas, ska det också finnas sanktioner som på ett tydligt sätt markerar att förfarandet inte är acceptabelt samt att åtgärden verkar förebyggande. Sådana sanktioner bör i huvudsak ha som mål att motivera till att göra rätt, även om man själv upptäcker att man tidigare gjort fel.
Den föreslagna ändringen av möjligheten att utfärda skattetillägg skulle minska incitamenten för att rätta fel efter den föreslagna tvåmånadersgränsen och därmed ge motsatt effekt mot den av regeringen förmodade effekten. Det blir resultatet eftersom man då riskerar samma påföljd om man ertappas av Skatteverket som om man rättar själv, samtidigt som man då har möjligheten att helt komma undan om Skatteverket inte skulle hitta felet.
I den allmänna rättsuppfattningen kan man se en poäng i att sanktioner inträder när fusk uppdagas av myndigheten, men inte när en person själv korrigerar sitt misstag/fel. Det bör därför finnas en tydlig rågång mellan sanktioner mot uppdagade fel eller brott och påföljder vid förseningar respektive sena självrättelser.
I de fall självrättelse görs efter det ursprungliga sista rapporteringsdatumet bör en rimlig förseningsavgift och/eller sedvanlig dröjsmålsränta utkrävas, men inte någon direkt sanktionsavgift, som regeringen nu föreslår ska införas vid vissa självrättelser. Om regeringens förslag genomförs tar man bort incitament för att komma in med självrättelser, särskilt sena sådana, vilket innebär att effektiviteten i skattesystemet kommer att minska. Det är en ordning som strider mot den grundläggande uppfattningen att brott endast föreligger om uppsåt kan bevisas. Om man rättar ett fel själv, utan att en myndighet uppmärksammat felet/bristen, måste det alltså anses att det inte föreligger något brott och således inte kan bli föremål för en sanktion av den typ som skattetillägg utgör.
Det måste alltid vara en fördel att göra korrigeringar själv i stället för att Skatteverket uppdagar brister och fel. Därför måste en rättelse alltid anses vara på eget initiativ om inte Skatteverket har påbörjat en individuell granskning av det enskilda fallet.
Vi välkomnar en ordning som innebär att Skatteverket och andra myndigheter uppmanas informera mer om sina kontrollaktiviteter. Det skulle kunna fungera ungefär som fartkameror på vägarna, genom att människor reagerar och funderar på eventuella brister. I fallet med fartkamerorna har man kunnat verifiera att blotta förekomsten av ett kameraskåp sänker hastigheten, dvs. målet uppnås till viss del genom att risken för att bli ertappad för en överträdelse skapar en bättre regelefterlevnad.
Den psykologin kan ha stor effekt även på skatteområdet, genom att människor påminns om att Skatteverket genomför olika slag av kontroller och då kan ges en impuls att kontrollera och rätta eventuella felaktigheter i tidigare uppgiftslämnande. Samma typ av effekt skulle kunna uppnås från andra myndigheter.
Det vore dock direkt dumt att motverka den effekt som kan uppstå genom en ökad information om pågående och förestående kontroller genom att sanktionsbelägga en ökad regelefterlevnad som sker på frivillig basis.
|
Olle Felten (SD) |
Jeff Ahl (SD) |