Förslag till riksdagsbeslut
I decennier har svensk migrationspolitik präglats av ett stort och svagt kontrollerat mottagande av asylsökande, åtföljt av kostsamma bidragssatsningar och fruktlösa integrationsprojekt. Det senaste decenniet har dessutom arbetskraftsinvandringen avreglerats på ett sätt som banat väg för missbruk, utnyttjande av arbetstagare och ett överutbud av arbetskraft med såväl ekonomiskt som socialt negativa konsekvenser. Till detta kommer en stor anhöriginvandring, som även den på ett ohållbart sätt har belastat de svenska statsfinanserna, samtidigt som den har bidragit till snabbt växande utanförskapsområden.
Sverigedemokraterna var länge ensamma om att lyfta problemen som följde av den förda politiken, och har under lång tid förespråkat stora förändringar avseende Sveriges invandringspolitik. Med följande förändringar tas viktiga steg för att åtgärda den situation som råder idag samt lägga grunden för en ansvarsfull politik som är långsiktigt hållbar.
Sverigedemokraterna anser att vi i egenskap av ett jämförelsevis rikt land förvisso har en moralisk och medmänsklig skyldighet att hjälpa människor i nöd. Dock vill vi, till skillnad från övriga partier i Sveriges riksdag, effektivisera stödet så att det når de mest utsatta och hjälper så många som möjligt samtidigt som insatsen är långsiktigt hållbar. När stora flyktingströmmar skapas till följd av väpnade konflikter och andra katastrofer är det enligt oss självklart att prioritera stöd i form av effektivt och tillgängligt skydd samt basala livsförnödenheter för att rädda så många liv som möjligt. Sverige bör därför fokusera på att avsätta mer resurser till FN:s flyktingorgan UNHCR, så att fler individer erhåller hjälp på plats eller i sitt närområde eftersom det är där de akuta skyddsbehoven är som störst. Denna satsning kan vid behov även kompletteras med riktade stöd till andra hjälporganisationer eller insamlingar som fokuserar på humanitära insatser, exempelvis Unicef, World Food Programme och Världsbankens olika projekt för mottagarländer.
Sverigedemokraterna förespråkar ett system där flyktingmottagande i Sverige sker genom FN:s vidarebosättningssystem. Under förutsättning att en sverigedemokratisk asylpolitik blir verklighet bedöms möjligheten att ta emot så kallade kvotflyktingar stärkas. Dessa kvotflyktingar bör vara personer som är särskilt utsatta och i akut behov av vidarebosättning långt ifrån hemlandet på grund av exempelvis politisk förföljelse.
Ett flertal länder i Europa, däribland vårt grannland Norge, tillämpar ett system med så kallade säkra länder. Detta innebär att asylsökande från länder där beviljandegraden är låg ska prioriteras och påskyndas, eftersom detta är länder som generellt anses säkra.
Eftersom många som idag är asylsökande inte bara passerat ett flertal säkra länder, utan dessutom kommer från ett land där det finns säkra områden, är det uppenbart att det finns andra skäl till att de valt att söka sig till Sverige än fara för sitt liv. Kanske har de valt Sverige för att undvika dåliga förhållanden i sitt hemland. Detta kan ses som legitimt för en enskild person som vill förbättra sin livssituation, men utgör ingen grund för att åberopa skyddsskäl. Till dess att en sverigedemokratisk asylpolitik är verklighet önskar Sverigedemokraterna införa ett system med säkra länder för att rent generellt påskynda asylprocessen och minska antalet asylansökningar från säkra länder.
Synnerligen och särskilt ömmande omständigheter har visat sig utgöra en högst godtycklig grund för uppehållstillstånd i Sverige som lämnar alltför mycket makt åt enskilda handläggare på Migrationsverket att tolka vad som är ömmande skäl, vilket skapar förutsättningar för korruption. Samtidigt återfinns inte denna grund vare sig i FN:s flyktingkonvention eller i EU:s direktiv på asylområdet. Mot bakgrund av den svåra migrationskrisen som Sverige befinner sig i bör denna grund avskaffas helt.
Det är vår mening att asyl i Sverige endast ska beviljas dem som uppfyller kriterierna i FN:s flyktingkonvention (Genèvekonventionen) och att en strikt tillämpning av principen om asyl i första säkra ankomstland ska gälla. Sverige ska alltså inte bevilja asyl för asylsökande som passerar igenom eller kommer från säkra länder, en politik som också bör kanaliseras ut till allmänheten för att förhindra onödiga resor och minska söktrycket.
I praktiska termer innebär vår politik att inga migranter som passerar säkra länder, inklusive våra grannländer, kommer att beviljas asyl i Sverige, då det inte finns några konflikter i vårt närområde. I stället ska de hänvisas till de säkra länder de har passerat på vägen hit. För att detta ska bli verklighet krävs en rad åtgärder.
Sverigedemokraterna föreslår ett utökat transportörsansvar för alla transportörer som utför resor till Sverige, inklusive färje-, tåg- och busstrafik, som förutom kontroller av identitetshandlingar även innebär kontroll av inresetillstånd till Sverige.
Gränsöverskridande taxitrafik bör förbjudas för att undvika att färdmedlet utnyttjas av människosmugglare.
Vid gränsövergångar bör så kallade transitcentrum upprättas, för snabbprövning av inkomna ansökningar om asyl. I de fall migranter kommit till Sverige direkt från ett säkert land bör ett avvisningsbeslut fattas på plats med omedelbar verkställighet.
Sverigedemokraterna vill upprätta ett starkt gränsskydd i form av gräns- och id-kontroller vid de delar av gränsen där migranter kan förväntas anlända. All inkommande trafik med buss, lastbil eller personbil ska kunna kontrolleras av en kraftigt förstärkt gränskontrollorganisation. Endast id-kort eller pass från viseringsfria länder ska godtas, och i annat fall ska visum eller annan giltig handling för vistelserätt kontrolleras.
Den senaste tidens terrorattentat har skakat Europa. I flera fall gömde terroristerna sig bland asylsökande och migranter vilket flera säkerhetstjänster och medier hade varnat om redan i början av 2015. Oroväckande ofta nämns Sverige som ett mål för terroristiska grupperingar i detta sammanhang. Enligt Säpos bedömning ligger Sverige på den näst högsta terrorhotnivån, vilket visar att situationen är allvarlig. Enligt medierapporter tar det samtidigt upp till ett år för ett första möte med en asylhandläggare som har till uppgift bland annat att bedöma eventuella terroristkopplingar. Detta möte ger inte heller någon garanti för att en eventuell terroraktion ska stoppas eftersom Migrationsverkets personal saknar rätt utbildning och kompetens för att genomföra den sortens bedömningar. Mot bakgrund av att myndigheten är hårt pressad får enskilda asylhandläggare inte mer än ett par minuter för att ställa frågor och få svar som ska ligga till grund för potentiellt livsavgörande bedömningar.
Därför bör ett system upprättas där migranter får träffa kvalificerade säkerhetsbedömare inom loppet av några timmar efter ankomsten till Sverige. Denna verksamhet borde rimligtvis bedrivas av gränspolisen. Erfarenheter från Storbritannien, där ett sådant system finns, visar att just gränsbevakningsmyndigheten (UKBA) är mest lämpad att genomföra säkerhetskontrollerna. Kontrollerna genomförs rimligen i de transitcenter vid gränsövergångar som vi förespråkar. För att möjliggöra heltäckande säkerhetskontroller och screening av alla inkommande migranter bör utlänningslagen snarast uppdateras.
Alla människor som passerar svensk gräns ska anmodas att bevisa sin identitet. För att ett hållbart, rättssäkert och effektivt flyktingsystem ska kunna upprätthållas måste varje land förhålla sig till de regler och avtal som tecknats. Detta bör vara en grundläggande princip för all form av samhällsbygge, och missbruk av asylansökningar ska beivras. Asylsökande och migranter med oklar identitet ska sättas i förvar enligt nuvarande bestämmelser i utlänningslagen tills deras identitet är klarlagd. För att skapa förutsättningar för detta bör regeringen ge Migrationsverket i uppdrag, och tillföra resurser för, att skapa ett tillräckligt antal platser på förvar och slutna boenden.
Det fortsatt hårda asyltrycket mot Sverige behöver minska ytterligare. Detta sker bäst genom politiska beslut, men kanske främst genom de signaler vi väljer att sända ut. Tyvärr premieras hänsynslösa flyktingsmugglare när makthavare prioriterar förhållandevis välställda migranter som tar sig till Europa illegalt, framför exempelvis kvotflyktingar och de människor som sökt hjälp i flyktingläger eller i samhällen i krisernas närområden. För att på allvar motverka flyktingsmugglare och illegala ligor krävs handling, och en konsekvent linje. I det fallet går det inte att acceptera illegal migration, inte heller går det att tillåta eller till och med hjälpa till att sprida en bild som gör att människor söker sig till Sverige illegalt. I kombination med ett hårdare regelverk för dessa människor bör Sverige därför se på Danmark som ett positivt föredöme gällande signalpolitik och genom annonser varna potentiella migranter för hänsynslösa flyktingsmugglare samt deras lögner.
Den senaste tiden har det vid flera tillfällen framkommit att nyanlända blivit besvikna på standarden i Sverige, eftersom de lurats till att tro att landet skulle erbjuda något annat än vad de fått. I många fall skulle trycket av dessa ekonomiska migranter minska om Sverige tydligt kanaliserade ut svenska förhållanden. Uppgifter gör gällande att resmönstren i Europa till stor del är styrda av just flyktingsmugglare, vilket Danmark tagit fasta på.
Sverige bör följa Danmarks exempel med en upplysningskampanj för att tydligt sända ut signaler som gör att färre väljer att söka sig till vårt land illegalt. Exempelvis skulle Sveriges ambassader i migranternas ursprungsländer kunna ges i uppdrag och tillföras resurser för att i lokala medier och på lokalt språk tydligt informera potentiella migranter om svenska förhållanden.
Som en följd av mottagandekrisen 2015 har Sverige idag ett tillfälligt system med temporära uppehållstillstånd för förstagångsansökningar. Sverigedemokraterna avser att göra detta system permanent och vill dessutom fasa ut de hittills beviljade permanenta uppehållstillstånden. Dessutom bör direktiv till Migrationsverket avbryta all praxis som per automatik ger uppehållstillstånd till sökande från vissa länder. Varje ärende ska prövas enskilt.
Det bör läggas ett större fokus vid principen att det är den sökande som ska styrka sin identitet, inklusive ålder. Lagstiftningen som reglerar medicinska åldersbedömningar bör skärpas så att endast de som uppenbart bedöms vara barn registreras och behandlas som minderåriga utan att en medicinsk bedömning skett. Dessutom bör samtliga asylsökande som påstått sig vara minderåriga omfattas, även – i förekommande fall – de som registrerat sin ansökan före februari 2017.
Det är inte lämpligt att vuxna asylsökande bor tillsammans med ensamkommande barn på boenden som är anpassade för barn. För att minimera risken för detta är det vår mening att den grupp personer som efter en medicinsk åldersbedömning fortsatt har oklar ålder, och som därmed bedöms vara minderåriga endast till följd av principen om tvivelsmålets fördel, inte bör bosättas tillsammans med personer som på goda grunder och således utan tvivel bedömts vara minderåriga.
Vad gäller boende för den som väntar på ett asylärendes avgörande är det uppenbart att systemet som gällt de senaste åren är ohållbart. Privata aktörer har kunnat kräva orimliga ersättningar för tillfälliga asylboenden. Dessutom har kvalitén varierat stort och hänsyn till omgivande samhällen varit obefintlig. I slutändan har såväl statsfinanser som allmänhetens tilltro till migrationspolitiken blivit lidande. Därför är det av stor vikt att ingångna avtal snabbt avvecklas och att kvarvarande asylsökande förflyttas till asylboenden i Migrationsverkets egen regi. Detta ska bidra till att kontrollera kostnaderna och skapa förutsättningar för en snabb och rättvis asylprövning. Utöver standardiserade asylboenden bör också en ny form av boende möjliggöras – ett slutet asylboende i Migrationsverkets regi. Denna boendeform är avsedd främst för asylsökande som inte kan styrka sin identitet och som har ett beslut om förvarstagande i enlighet med bestämmelserna i utlänningslagen. Med relativt enkla krav på standard möjliggörs för Migrationsverket att öppna ett stort antal platser på boenden, oavsett om de är slutna eller inte, under en kort tid.
Då det finns stora globala skillnader avseende kvalitet på sjukvård och förekomst av sjukdomar anser Sverigedemokraterna att Sverige omgående bör införa obligatoriska hälsoundersökningar av alla individer som söker svenskt uppehållstillstånd. Mot bakgrund av de senaste rapporterna i media om återkomsten av tuberkulos i Sverige, samt insjuknande av personal på asylboenden i denna sjukdom, är dessa hälsoundersökningar mer aktuella och brådskande än någonsin. Detta är centralt såväl ur en samhällssynpunkt som för immigranten själv, då smittsamma sjukdomar kan upptäckas och behandlas i god tid.
Vidare behövs en reformering av det ersättningssystem som idag erbjuds. Det har förekommit att dagersättningen används för att betala människosmugglare och därmed stödja hänsynslösa kriminella ligor, som utsätter migranter för livsfara under sina olagliga transporter. Det är en självklarhet att svenska skattemedel inte ska användas för att finansiera en kriminell verksamhet. Sverigedemokraterna föreslår därför en övergång från ersättningar i pengar till ett kupongsystem. Kuponger för grundläggande behov ska vara möjliga att lösa in i de största dagligvarukedjorna i Sverige. För att undvika en andrahandsmarknad för dessa kuponger bör de också vara tidsbegränsade och kopplade till en enskild individ.
Därtill bör alla typer av särskilda bidrag till asylsökande avskaffas. Handläggningen av ansökningar om särskilda bidrag tar betydelsefulla resurser i anspråk hos Migrationsverket. För att möta behov av vinterkläder bör förråd med begagnade vinterkläder skapas på asylboenden i samarbete med välgörenhetsorganisationer.
Det är ytterst viktigt att det gällande regelverket efterlevs. De många exemplen som vi har sett genom åren, när asylsökande nonchalerat regelverket, medvetet försvårat Migrationsverkets utredningar eller begått brott, har haft förödande konsekvenser såväl för Migrationsverkets verksamhet som för svenska medborgares tillit till rättsstaten i allmänhet. Sverige ska vara tydligt med att brott och missbruk inte kan tolereras. Därför bör brott eller vägran att samarbeta under asylprocessen leda till en snabb prövning med ett automatiskt avslag och en omedelbar utvisning. De sökande som har ansetts riskera död eller annan omänsklig behandling i sitt hemland under den snabba prövningen bör kunna utvisas till ett säkert tredjeland. Regeringen bör ändra utlänningslagen för att inrymma ovanstående bestämmelser.
Även efter själva asylprocessen har det svenska samhället åtagit sig ett orimligt stort ansvar för de som beviljats uppehållstillstånd. Sverigedemokraterna vill bland annat se begränsad tillgänglighet till de generella välfärdssystemen, där vissa ersättningar förbehålls den som också först bidragit till statsfinanserna genom eget arbete.
Sverigedemokraterna strävar efter att ge samtliga som anländer till Sverige god kännedom om det svenska samhället, både för deras möjligheter att lära känna det land i vilket de vistas och för samhällets möjligheter att utkräva ansvar. Därför förespråkar partiet att det ska bli obligatoriskt för samtliga som beviljas uppehållstillstånd att delta i samhällsorientering, något som idag endast är ett erbjudande och som endast ges vissa grupper av nyanlända. Vi vill också utveckla utbildningens innehåll så att den ger en bra introduktion till Sverige som land, till livet i Sverige, till praktiska kunskaper gällande skyldigheter, rättigheter och möjligheter, såväl som till kännedom om det svenska samhällets kultur, historia och värdegrund. Samhällsorientering ska ske parallellt med, och som ett komplement till, svenskundervisning.
Sverigedemokraterna var ensamma om att motsätta sig den så kallade anvisningslagen, en lag som idag tvingar kommuner att ta emot nyanlända invandrare på anmodan av Migrationsverket. Det är vår mening att Sverige snarast bör återgå till ett system där kommuner själva frivilligt tecknar avtal om mottagande. Den tvingande lagstiftningen är ett allvarligt ingrepp i det kommunala självstyret. Dessutom är det vår mening att endast kommunerna själva kan avgöra sina förutsättningar för ett välfungerande mottagande. Att påtvinga kommuner ansvar för fler nyanlända än de anser sig förmå riskerar kommunernas ekonomi och samhällsstruktur, samtidigt som risken för motsättningar mellan kommuninvånare och de nyanlända ökar. Visar det sig att antalet platser inte räcker till samtliga som beviljas uppehållstillstånd bör Migrationsverket fortsatt ansvara för boendet till dess situationen ändras.
Sedan 1994 är det möjligt för asylsökande att själva ordna sitt boende i stället för att bosättas efter anvisning från Migrationsverket. När denna möjlighet infördes var tanken att detta skulle underlätta etablering i det svenska samhället genom att personer antogs söka sig till orter och områden där det fanns bostäder och jobb. I stället har det visat sig att en starkare drivkraft vid val av bostadsort är önskan att bo nära tidigare landsmän och eventuella släktingar.
Detta har resulterat i att många områden har fått en hög koncentration av nyanlända, ofta betydligt högre än vad dessa orter mäktat med och förbundit sig till. För Sverigedemokraterna är det en självklarhet att kommuners förmåga att ta emot flyktingar ska vara ledande, inte bara avseende av Migrationsverket anvisade flyktingar, utan samtliga asylsökande under deras etableringsperiod. Det är därför vår mening att EBO-lagen måste ses över och möjligheten till anordnandet av eget boende antingen avskaffas helt eller regleras så att redan hårt ansatta kommuner kan undantas.
Under de senaste åren har tusentals personer med oklar ålder fått uppehållstillstånd som ensamkommande flyktingbarn, utan att någon medicinsk åldersbedömning säkrat deras ålder. Då det finns stor risk att vuxna på detta sätt fått och får fördelar de inte har rätt till bör deras ålder prövas på nytt, i synnerhet de som fortsatt behandlas som minderåriga. Vidare bör regeringen utreda möjligheten att återkalla uppehållstillstånd för dem som visat sig ha varit äldre än den påstådda åldern. Den resulterande minskningen av antalet personer i mottagnings- och etableringssystemet för ensamkommande barn bidrar ytterligare till sänkta kostnader.
Sverigedemokraterna förespråkar ett system där den som beviljats asyl inte får besöka hemlandet inom fem år. Om så sker dras uppehållstillståndet tillbaka eftersom skyddsskäl uppenbart inte längre är skälet till att vederbörande befinner sig i landet.
Rapporter i medierna och officiell statistik från Migrationsverket visar att utvisningsbeslut endast verkställs till ett fåtal länder, samtidigt som balanser växer såväl hos Migrationsverket som hos gränspolisen. Ett ineffektivt utvisningsförfarande med långa väntetider och oklar ansvarsfördelning har bidragit till denna situation. I förekommande fall vistas personer med utvisningsbeslut i landet under decennier. Resultatet av denna situation är en växande skara tillståndslösa invandrare som uppehåller sig i Sverige trots ett gällande avslagsbeslut, vilket medför att skuggsamhället växer. Detta kan inte accepteras. Handläggningstiderna måste förkortas och ett första steg är att säkerställa att maximalt sex månader förflyter mellan ett lagakraftvunnet beslut och verkställighet.
Alla former av asylmissbruk måste bekämpas. Av den anledningen är det av stor vikt att både den yttre gränskontrollen och den inre utlänningskontrollen kan skärpas kraftigt. Antalet inre utlänningskontroller ska utökas kraftigt och polisen bör få de möjligheter som krävs för att utföra kontroller utan att behöva ta hänsyn till om vissa grupper anser sig vara diskriminerade, om det visar sig att en grupp följer ett visst mönster eller har ett beteendemönster som sticker ut.
Under den senaste tiden har det uppmärksammats att asylsökande som utgör ett terrorhot för Sverige, har kopplingar till terroristiska organisationer eller begår grova våldsbrott ofta inte kan utvisas till sina hemländer på grund av en uppenbar eller påstådd risk att utsättas för omänsklig behandling. Oftast är det inte möjligt att verifiera om dessa uppgifter stämmer. För att lösa detta bör regeringen ge Utrikesdepartementet i uppdrag att sluta avtal med andra säkra länder om att ta emot personer som utvisas från Sverige men som i enlighet med non-refoulement-principen inte kan tas emot av sitt hemland. Som australiensiska erfarenheter av avtal med Papua Nya Guinea och Nauru visar är detta fullt möjligt och genomförbart och strider inte heller mot internationella konventioner.
I likhet med det system Australien tillämpar anser vi att Sverige bör upprätta tredjelandsavtal i syfte att skapa sådana alternativ. Enligt dessa avtal ska länder kunna åta sig att ta emot personer som saknar rätt att vistas i Sverige, som vägrar att frivilligt lämna landet och som av olika anledningar inte kan överföras till något annat land enligt idag gällande regelverk. Utvisning till tredjeland ska tillämpas även vid oklart medborgarskap när migranten vägrar att medverka till att styrka sin identitet och skaffa resehandlingar, eller då den som fått avslag på asylansökan försvårar verkställigheten på annat sätt.
För att över huvud taget möjliggöra sådana avtal måste givetvis utlänningslagen uppdateras så att även länder utan anknytning till den som ska av- eller utvisas kan vara mottagarland vid verkställande av sådana beslut.
En fråga som aktualiserats under den senaste tiden är att vissa länder aktivt motarbetar återvändande av sina medborgare och/eller vägrar att sluta ett återvändandeavtal med Sverige. Detta har särskilt uppmärksammats i fallet med marockanska ungdomar som bor på gatan i Sverige och har en kriminell livsstil. Frågan är dock inte mindre aktuell för andra ursprungsländer av stora migrantgrupper – Afghanistan, Irak, Libanon, Algeriet med flera. Det gemensamma för de flesta av dessa länder är att de samtidigt som de vägrar ta ansvar för sina medborgare är stora mottagare av svenskt internationellt bistånd. Det är en grundprincip i internationella relationer att ett land ska ta emot sina medborgare vid av- eller utvisning. Länder som bryter mot denna princip bör kunna få kännbara påföljder i form av begränsningar av bistånd, straffsanktioner och särskilt personliga sanktioner riktade mot det styrande skiktet i de aktuella länderna, till exempel reserestriktioner för personer i styrande positioner och deras familjemedlemmar. Riktat bistånd till humanitärt stöd bör dock undantas från sanktionerna.
Vidare bör regeringen ge Polismyndigheten i uppdrag att såväl självständigt som i samarbete med Europol spåra dessa personers tillgångar i EU, utreda deras ursprung samt vid ett misstänkt brott frysa och beslagta tillgångarna.
Som medlem i EU har Sverige möjligheter att påverka unionens hållning till vissa länder även i handelsfrågor. Som medlem i Schengen har Sverige möjligheten att egenhändigt blockera vissa personers resor till EU genom exempelvis svartlistning.
Regeringen bör ge relevanta myndigheter i uppdrag att använda alla dessa verktyg för att få till stånd ett fungerande samarbete på migrationsområdet med migranternas ursprungsländer.
I det fall en av- eller utvisning inte kan verkställas omgående är det Sverigedemokraternas mening att den som vistas i landet utan uppehållsrätt bör placeras i förvar. Det bör vara regel att överföra personer till förvar i direkt samband med att de delges ett avslagsbeslut på sin asylansökan, såväl som då de hittas genom exempelvis inre utlänningskontroller.
Möjligheten att vänta ut fyra år tills beslutet preskriberas för att ansöka om asyl på nytt bidrar till att många migranter väljer att stanna kvar. Därtill går det att ett obegränsat antal gånger ansöka om verkställighetshinder. Ett stort antal ogrundade ansökningar sätter press på Migrationsverket samt förlänger väntetider för verkställighet. För att adressera dessa problem bör preskriptionstiden för Migrationsverkets beslut tas bort helt. Förfarandet med verkställighetshinder ska begränsas till en anmälan.
För Sverigedemokraterna är det uppenbart att tillståndslösa invandrare aktivt väljer att bryta mot svensk lag. Lika självklart är det att de inte ska ha rätt till det svenska välfärdssamhället. I dagsläget erbjuds de dock ett flertal förmåner, varav vissa inte ens är tillgängliga för svenska medborgare. Detta är kontraproduktivt och ger motstridiga signaler mot bakgrund av att polisen samtidigt har i uppdrag att utöka antalet utvisningar.
Därför bör tillgången till välfärden för den som vistas i Sverige utan tillstånd begränsas kraftigt och endast utgöras av ett absolut minimum, såsom att ingen i akut behov av vård lämnas åt sitt öde. Samtidigt ska lagstiftningen tydliggöras för att säkerställa att tillståndslösa invandrare inte ska kunna få socialbidrag. Ovannämnda åtgärder innebär en besparing genom att fler invandrare med avslagsbeslut lämnar landet, vilket minskar belastningen på mottagningssystemet.
Det finns tillfällen då familjer splittras eller kärlek uppstår över nationsgränser. Som ett familjevänligt parti ser Sverigedemokraterna det givetvis som önskvärt att var och en får leva nära sina närmaste familjemedlemmar. Samtidigt finns en insikt om att dagens kravlösa och svagt reglerade anhöriginvandring belastar det svenska samhället bortom vad som är rimligt. All anhöriginvandring och familjeåterförening bör därför omfattas av och följa ett väluppbyggt regelverk, samtidigt som ansvaret för den invandrades försörjning och omsorg ska ligga uteslutande på anknytningspersonen, inte den svenska staten.
Sverigedemokraterna ställer sig i grunden positiva till Europeiska rådets direktiv om rätt till familjeåterförening, som formulerat rimliga förslag till välformulerade regelverk. Vi vill alltså reformera de svenska reglerna i enlighet med detta direktiv, vilket bland annat innebär att anknytningspersonen har en gällande sjukförsäkring som täcker alla de risker som svenska medborgare täcks av i egenskap av medborgare och som omfattar såväl anknytningspersonen själv som dennes familjemedlemmar. Därtill ställs krav på att anknytningspersonen har stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel för sig själv samt för dennes familjemedlemmar för att undvika att en anhöriginvandrare behöver nyttja försörjningsstöd. Vidare ska anknytningspersonen kunna uppvisa en bostad som anses adekvat för en familj av jämförbar storlek och som uppfyller gällande bestämmelser om säkerhet och sanitära förhållanden. Slutligen ska också Sverige ha rätt att kräva att en tredjelandsmedborgare följer olika integrations- eller introduktionsåtgärder i enlighet med nationell lagstiftning.
Samtliga villkor ska också fortsätta att vara uppfyllda fram till dess att den hitflyttade själv erhåller svenskt medborgarskap. I annat fall ska uppehållstillståndet omgående återkallas.
För att kunna förhindra eller beivra skenäktenskap och upptäcka andra missförhållanden såsom människohandel, utnyttjande av personer i utsatt ställning med mera, bör Migrationsverket åläggas en skyldighet att genomföra oanmälda besök i familjens bostad och tillföras resurser för detta.
En omfattande och generell arbetskraftsinvandring av det slag som Sverige nu har är inte en hållbar lösning på problemen med pensionsavgångar och framtida välfärdsproblem. Sverigedemokraternas uppfattning är att kompetensbrist och missmatchning på den svenska arbetsmarknaden i första hand bör lösas genom att utbilda och omskola den inhemska arbetskraften, kompletterat av behovsbaserad arbetskraftsinvandring. Arbetskraftsinvandring av lågutbildad arbetskraft ska inte förekomma.
Brist på kvalificerad arbetskraft hämmar de svenska företagens utveckling och konkurrenskraft. Denna problematik måste tas på största allvar. Sverigedemokraterna vill därför se ett välfungerande system för arbetskraftsinvandring och gästarbete. Inom ramen för EU-samarbetet stakas riktlinjerna ut för ett så kallat blåkortssystem. Detta riktar in sig på högkvalificerad arbetskraft med höga inkomster, finansierade sjukförsäkringar och arbetsvillkor i linje med det som i övrigt krävs enligt nationell lagstiftning. Sverigedemokraterna ser det nu gällande blåkortsdirektivet som en bra utgångspunkt för arbetskraftsinvandringsregler. Samtidigt kommer systemet inte kunna täcka upp alla luckor på arbetsmarknaden. Det är därför Sverigedemokraternas mening att ett kompletterande system för arbetskraftsinvandring till bristyrken bör upprättas.
För att minimera risker för missbruk av systemet krävs väl utformade kontroller av utbetald lön och inbetald skatt enligt anställningsavtal, tecknade försäkringar och liknande, såväl som faktiska arbetsvillkor genom fler arbetsplatsbesök. Brott mot lagar, regler och överenskomna villkor ska kunna resultera i såväl straffavgifter som andra sanktioner och påföljder.
Definitionen på högkvalificerad arbetskraft bör vara att minst en högskole- eller universitetsexamen finns. Enligt blåkortsdirektivet ska högre yrkeskvalifikationer avse kvalifikationer som kan styrkas genom bevis på högre utbildning eller, om undantag från detta föreskrivs i nationell lagstiftning, motsvarande relevant yrkeserfarenhet om minst fem år. I Sverige finns idag inga sådana undantag och det är därför felaktigt av regeringen att endast godta yrkeserfarenhet som bevis på högre kvalifikation. Direktivet ger medlemsstater rätten att efter två års laglig anställning ge den anställde tillträde till arbetsmarknaden på samma sätt som medlemsstaternas egna medborgare. Sverigedemokraterna menar dock att uppehålls- och arbetstillstånd enligt blåkortsdirektivet inte är skäl för att likställas med inhemsk arbetskraft. Så länge arbetskraftsinvandrare befinner sig i Sverige som följd av en ansökan om blåkort, ska också regler i enlighet med blåkortsdirektivet gälla. Regeringen bör därför få i uppdrag av riksdagen att genomföra villkoren enligt detta.
Grunden i blåkortsdirektivet är arbete och en ansökan för att få blåkort godkänns för en högkvalificerad tredjelandsmedborgare om denne uppfyller vissa krav. Den hitresta migranten ska då kunna visa upp ett bindande anställningskontrakt som visar på att syftet med resan är arbete. Av den anledningen anser Sverigedemokraterna att det är orimligt med likabehandling gällande stipendier, studiemedel, andra bidrag och lån som avser sekundärutbildning, högre utbildning och yrkesutbildning samt förfaranden för att erhålla bostad. Riksdagen bör ge regeringen i uppgift att föra in en begränsning för innehavare av blåkort, vilket är helt i enlighet med direktivet.
Utöver arbetskraftsinvandring inom ramen för blåkortssystemet kan det under vissa omständigheter finnas behov av temporär förstärkning av arbetskraften. Sverigedemokraterna motsätter sig inte ytterligare arbetskraftsinvandring men menar att den bör vara behovsbaserad och tydligt rikta in sig på bristyrken, under den tid brist råder. Dessutom krävs välfungerande kontroll- och sanktionssystem för att undvika missbruk av regelverket såväl som enskilda arbetstagares utsatthet.
Sverige är idag en del av EU. Detta innebär bland annat gemensamma regler för rörlighet inom unionen och övriga EES. Tyvärr har vi sett hur den nuvarande rörelsefriheten missbrukas genom att allt fler EES-medborgare i en svag ekonomisk situation söker sig till Sverige för bättre levnadsvillkor, då deras hemland inte förmår ta ansvar för sina medborgare. Detta har för Sveriges del resulterat i en kraftig ökning av tiggeri i mer eller mindre organiserad form. Detta är inte och har aldrig varit syftet med den fria rörligheten inom unionen. Det bör i sammanhanget också poängteras att den fria rörligheten av just människor (utöver varor, tjänster och kapital) i grunden åsyftar arbetskraft. Att referera till den fria rörigheten vad gäller det hitresta tiggeriet implicerar alltså en syn att tiggeri är att betrakta som ett jobb vilket som helst, vilket det givetvis inte är.
För att komma till rätta med missbruket av den fria rörligheten vill Sverigedemokraterna se ett registreringskrav för den som kommer till Sverige så att polisen har möjlighet att kontrollera vistelsetid i landet. I kombination med denna registrering ska även identitetshandlingar kunna uppvisas för att verifiera att denna person verkligen är en EES-medborgare. Det är dessutom Sverigedemokraternas mening att straffåtgärder på EU-nivå ska kunna tillämpas gentemot de länder som visat sig bidra till missbruket av den fria rörligheten i högre grad.
Vi menar att EES-medborgare som befinner sig i Sverige genom uppehållsrätt längre än den initiala perioden ska kunna uppfylla krav på arbete och försörjning så att dessa inte på något sätt blir en oskälig belastning på svenska sociala trygghets- och bidragssystem. De ska även inneha en sjukförsäkring som täcker alla de risker som normalt täcks för medborgare i Sverige.
I de fall något av ovanstående villkor för att vistas i Sverige inte uppfylls, ska EES-medborgaren omgående avvisas till sitt hemland.
Det är Sverigedemokraternas mening att straffåtgärder på EU-nivå ska kunna tillämpas gentemot de länder som visat sig bidra till missbruket av den fria rörligheten i högre grad.
För Sverigedemokraterna är det en grundläggande syn att medborgarskap bör höra samman med nationalitet inte bara i juridisk mening utan även avseende identitet och samhörighet. En ansökan om svenskt medborgarskap ska därför också betraktas som en ansökan om att formalisera den relation som redan finns med landet. Att erhålla svenskt medborgarskap ska ses som en bekräftelse på att Sverige är den sökandes nya, permanenta hemland. Detta menar vi bidrar till ett sammanhållet land med god samhällsgemenskap, där klyftor mellan infödda och invandrade svenskar minimeras.
Alla stater ställer upp regelverk för erhållande av medborgarskap. Det är Sverigedemokraternas övertygelse att det för att upprätthålla en stark koppling mellan medborgarskap och nationell identitet behövs tydliga riktlinjer och minimikrav som ska uppfyllas innan medborgarskap kan erhållas. Vi menar att Sverige under alltför lång tid har ställt alltför låga sådana krav. Detta har gjort att det svenska medborgarskapets betydelse kraftigt urholkats. Tyvärr har många kunnat bli svenska medborgare utan att känna vare sig samhörighet med eller lojalitet till Sverige, och utan att ha någon ambition att bidra till samhällets bästa. Sveriges, i jämförelse med andra länder, låga krav i kombination med ett starkt och väl förankrat välfärdssamhälle har gjort vårt land extra attraktivt för den som i första hand söker generösa trygghetssystem snarare än ett nytt hemland. Genom att kräva motprestation för medborgarskap ökar medborgarskapets betydelse, samtidigt som risken minskar för att personer som kommer till Sverige enbart för att åtnjuta sociala förmåner, eller som inte kan hålla sig inom lagens ramar, tilldelas medborgarskap. Sverigedemokraterna föreslår ett antal åtgärder för att på nytt stärka medborgarskapets betydelse.
Vi menar att medborgarskap som regel endast ska kunna erhållas efter en vistelsetid i Sverige om 10 år.
Det är inget annat än rimliga grundkrav att svenska medborgare förstår och kan svenska i såväl tal som skrift, varför sådana kunskaper ska verifieras genom ett språktest innan medborgarskap beviljas.
Lika självklart som språkkunskaper är det enligt Sverigedemokraterna med grundläggande förståelse för, och kunskap om, det svenska samhället, varför detta ska verifieras genom ett samhällskunskapstest innan medborgarskap kan beviljas.
Vi anser också att en person som söker svenskt medborgarskap ska ha varit självförsörjande de senaste fyra åren i Sverige.
Vidare menar Sverigedemokraterna att varje ansökan om svenskt medborgarskap ska kompletteras med uppvisandet av en klanderfri vandel för tiden i Sverige. Vid ansökningstillfället ska den sökande också bekräfta sin lojalitet med Sverige och förbinda sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler genom att underteckna en särskild deklaration om detta.
Det är också vår mening att den som erhåller medborgarskap eller uppehållstillstånd på falska grunder, genom att ljuga om sin identitet eller andra förutsättningar, omgående ska få dessa ogiltigförklarade samt utvisas ur landet som följd.
För att ytterligare stärka medborgarskapets betydelse ska Utrikesdepartementet vara proaktivt i att skydda svenska medborgares rättigheter utomlands. Tyvärr visar det sig att såväl utbud av konsulära tjänster som assistans vid olyckor och nödfall är ytterst begränsade. Detta gäller såväl utlandssvenskar som svenska medborgare på tillfälliga besök i utlandet. Sverigedemokraterna efterlyser ett proaktivt agerande, i likhet med USA:s och Frankrikes utrikesministerier, när en svensk medborgare hamnar i en svår situation utomlands. Regeringen bör utarbeta tydliga riktlinjer i frågan för Utrikesdepartementet.
Av regeringsformen följer att ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i Sverige kan fråntas sitt medborgarskap. Det har uppmärksammats att anställda på Migrationsverket i Malmö har sålt eller beviljat uppehållstillstånd till närstående personer mot betalning, uppehållstillstånd som i förlängningen kan leda till att medborgarskap beviljas på felaktiga grunder.
Omprövning av medborgarskap har utretts tidigare (SOU 2006:2) där utredaren ansåg att det var otillfredsställande att staten i efterhand inte kan ingripa mot de som fått ett medborgarskap beviljat på oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller genom annat otillbörligt förfarande. Den nuvarande ordningen anser Sverigedemokraterna vara oacceptabel.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § regeringsformen skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
7 § Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket. Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt svenska medborgarskap. Det får dock föreskrivas att barn under arton år i fråga om sitt medborgarskap ska följa föräldrarna eller en av dem |
7 § Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket. Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt svenska medborgarskap. Det får dock föreskrivas att barn under arton år i fråga om sitt medborgarskap ska följa föräldrarna eller en av dem. Vidare får föreskrivas att medborgarskapet ska fråntas den som förvärvat det genom oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller genom annat otillbörligt förfarande. |
|
Jimmie Åkesson (SD) |
|
|
Paula Bieler (SD) |
Julia Kronlid (SD) |
|
Adam Marttinen (SD) |
Mattias Karlsson (SD) |