Motion till riksdagen
2017/18:3380
av Finn Bengtsson (M)

En årslön på banken


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheterna för staten att uppmuntra ett stärkt individuellt sparande hos medborgarna och tillkännager detta för regeringen.

Motivering

Långvarig socialdemokratisk hegemoni har lett till att deras finansministrar lyckats leda svenska folket upp i världens topp av de mest beskattade människorna på jorden. Även om alliansregeringens lovvärda skattesänkningar fört ner oss svenskar från den absoluta tätpositionen tyngd av beskattning, så tvingas en genomsnittsinkomsttagare i vårt land att punga ut med nästan 70 procent av sin inkomst i skatter varje år. Detta är naturligtvis problematiskt i sig, men än mer problematiskt är att vid sidan av ett alltför högt skatte­uttag så minskar den disponibla inkomsten som vanliga löntagare kan förfoga över själva i form av egna besparingar avsatta till sig själva snarare än till den offentliga ekonomin.

Uttrycket en årslön på banken av dåvarande borgerliga finansministern Anne Wibble (FP) under moderata statsministern Bildts ledning i början av 1990-talet, blev tyvärr i denna anda av allmänt accepterat högskattetänkande på sin tid häftigt kritiserat utan större reflektion över vad ekonomisk frihet för enskilda personer egentligen innebär politiskt. Inte minst för att medborgaren som ensam ska ha en makt mot politiker­kollektivets ambition att överta densamma. Nog känner väl de människor som har en årslön på banken större frihet och självständighet i livet?

Genom alliansregeringens möjlighet att styra under åtta år har vi kunnat avyttra onödigt, och konkurrensmässigt kontraproduktivt, statligt ägande som ingen rödgrön regering varit förmögen till. Inkomsterna av detta har dock oavkortat gått till att amortera av på statsskulden, vilket gör att svenska staten vid sidan av en inkomst utöver det som nödvändigtvis behövs av tyngda skattebetalare dessutom har mindre utgifter i form av ränteutgifter för en unikt låg statsskuld (den lägsta på 40 år). Trots detta är statens ägande i företag motsvarande över 50 000 kronor på banken för varje svensk medborgare. Hur många svenskar har idag ett buffertkapital på banken av ens denna storlek?

Till denna diskussion kan föras att vi i Sverige har en mycket ojämn förmögenhets­fördelning, till och med mer ojämnt fördelad än i USA. En huvudorsak till detta är att så få svenskar har någon förmögenhet alls. En bråkdel av italienarens faktiskt, trots högre inkomster i vårt land.

Enligt första upplagan av Global Wealth Report från Credit Suisse kontrollerar de rikaste tio procenten i Sverige hela 72 procent av alla tillgångar. I Tyskland, Italien och Norge är siffran runt 50 procent. Detta är ingen slump utan resultatet av en medveten socialistiskt inspirerad politik. Trots att vi arbetar ihop högre inkomster än i de flesta jämförbara länder har vi små besparingar. Den förhärskande socialistiska idén har varit att staten ska ta hand om den ekonomiska tryggheten åt medborgarna.

Höga skatter och omfattande offentliga socialförsäkringar har skyddat svenskens inkomst i en rad olika lägen i livet. Men det är självklart en annan frihet att disponera rejäla besparingar än att fylla i blanketter till statliga myndigheter som Försäkrings­kassan och Arbetsförmedlingen. En ekonomisk buffert kan man själv använda som man vill, ta ut när man vill, investera som man vill utan att be en myndighet eller politikerna om lov; även om dessa instanser säkert gör sitt bästa för allmänintresset så är det långt ifrån säkert att så sker i den enskildes perspektiv. Frågan man måste ställa sig är varför en person i Sverige nästan aldrig kan lönearbeta sig till en tillräckligt stark ekonomisk buffert, en rimlig förmögenhet, utan att detta vanligen endast sker för genomsnitts­innevånaren genom typ Lottovinster eller liknande, alternativt genom arv. Är det genom en sådan ekonomisk verklighet i vårt land som vi vill skapa ekonomisk frihet, med allt vad det innebär, för svenska folket?

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag att riksdagen bifaller denna motion och ger regeringen detta tillkänna.

 

 

Finn Bengtsson (M)