Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om åtgärder mot kreditinstitutens orimliga avgifter för ideella föreningar och tillkännager detta för regeringen.
I våras behandlades ändringar i svensk lagstiftning utifrån EU:s betalkontodirektiv från i juni 2014. Regeringen gav i april 2015 en särskild utredare i uppdrag att bl.a. analysera vilka lagändringar som behövdes och utredningen antog namnet 2015 års betaltjänstutredning. I januari 2016 överlämnade utredningen sin andra delrapport Tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner. I regeringens proposition 2016/17:129 Tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner togs bland annat frågan om kontoavgifternas storlek upp.
Kreditinstitut ska kostnadsfritt eller till en rimlig avgift erbjuda de tjänster som ska kunna knytas till ett betalkonto. Vad som är en rimlig avgift ska fastställas med beaktande av nationella inkomstnivåer och de genomsnittliga avgifter som kreditinstitut i medlemsstaten tar ut för de tjänster som tillhandahålls genom betalkonton. Årsavgiften utgör inte heller alltid den fullständiga avgiften för ett betalkonto. I avgiften ska även räknas in alla avgifter som kunden måste betala för att få tillgång till kontot och tjänsterna, alltså även eventuella ansökningsavgifter och extraavgifter för utförande av betaltjänster.
Regeringen (och riksdagen) instämde då med Riksgäldskontoret och Svenska Bankföreningen, vilka båda (inte helt förvånande) ansåg att prissättningen inte bör regleras i lag. Regering och riksdag framhöll dock att för att genomföra reglerna i betalkontodirektivet i svensk rätt bör det i lag anges att endast rimliga avgifter får tas ut. Därigenom, menade regeringen och riksdagen, sätts en övre gräns för avgiftsnivåerna. Genom att i lagen om betaltjänster ange att ett kreditinstitut får ta ut rimliga avgifter, kan en kund som krävs på en hög avgift få saken prövad i domstol eller hos Allmänna reklamationsnämnden. Det förutsätts ligga inom ramen för tillsynen av lagstiftningen att Finansinspektionen också bevakar att prissättningen inte sker på ett sätt som i praktiken medför att vissa kundgrupper inte får tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner. De kreditinstitut vars avgifter i inte obetydlig mån avviker från de genomsnittliga avgifterna bör åläggas en relativt tung börda att motivera detta, oavsett om frågan väcks i ett tvistemål eller i ett tillsynsärende.
Många föreningar runt omkring i Sverige jobbar med mycket små medel. De hanterar medlemsavgifter för ca 20–30 medlemmar, gör ofta insamlingar till välgörande ändamål, har en liten summa innestående och har en låg omsättning på några tusenlappar. Trots det behandlas de av bankerna som om de vore stora företag. Att samla in pengar till välgörande ändamål på låt säga tusen kronor per år och en bankavgift på närmare tusen kronor per år säger sig självt att det inte är hållbart. Dessutom får de ofta lite hjälp och service när de behöver stöd från banken.
Banker i Sverige borde vara mer måna om folkrörelser som finns i stad och land runt omkring i Sverige. Många banker säger att de vill ge en god service och trygghet med tjänster och rutiner. Men de flesta föreningarna känner sig förbisedda av storbankerna.
Det är uppenbart att bankerna inte lever upp till betaltjänstdirektivet och svensk lagstiftning utifrån detta. Föreningslivet erbjuds inte rimliga avgifter utifrån sina förutsättningar. Lagstiftningen är ny men Finansinspektionen borde med omedelbar verkan ingripa.
Riksdagen bör också redan nu uppmärksamma regeringen på problemet. Ideella föreningar borde inte ha högre avgifter än privatkunder.
|
Carina Ohlsson (S) |
Hillevi Larsson (S) |