Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om fördelarna med att cykel får medtas på tåg och tillkännager detta för regeringen.
Allt fler väljer cykel inte bara i stadsmiljö utan även för längre transporter. På flera håll i landet binder kommuner samman sina tätorter med cykelvägar för att öka möjligheten till yrkespendling utan bil. Cykel på fritiden, som träning eller rent nöje, blir allt vanligare. Semester på cykel växer även det. Den turist som kommer per cykel använder ofta mer pengar till mat och boende än den som kommer i husbil.
Klimatomställningen förutsätter inte enbart investeringar och tekniska innovationer utan det krävs även normförändringar. Den infrastruktur samhället erbjuder för transporter och det pris samhället sätter på användningen av olika transporter bidrar till att skapa normer. Menar vi allvar med att allt fler bör ställa bilen och i stället välja kollektivtrafik, cykel eller promenader så måste samhället byggas för de valen.
Hälsotrenden är förmodligen den starkaste orsaken till att allt fler väljer att ta sig fram med cykel till vardags och på fritiden. Samhället är en stor vinnare om medborgarna håller sig friska så en sådan trend borde självklart understödjas.
Med dagens lätta och effektiva cyklar och inte minst med draghjälp från regeringens nya stöd för elcyklar så blir aktionsradien för cyklisten betydligt längre. Arbetsmarknadsregionerna för cyklister är inte längre knutna till interkommunala cykelvägnät. Idag kan en cyklist mycket väl bo i en kommun och arbeta i en annan och välja att cykelpendla till jobbet.
När det totala avståndet mellan målpunkterna är i längsta laget så kan möjligheten att ta med cykeln i kollektivtrafiken bidra till att minska risken att cyklisten övergår till bil. En jobbresa som exempelvis består av 20 minuter i raskt tempo på cykel, en timmes vila på pendeltåget och sedan ytterligare en pulshöjare är ett utmärkt sätt att börja dagen. På så vis förstoras arbetsmarknadsregionen ytterligare.
De som pendlar på detta sätt idag använder sig ofta av cyklar som kan fällas ihop. Då betraktas cykeln som ett vanligt bagage som kan läggas på hyllan ovanför sittplatsen. Det är naturligtvis en bra lösning men för den med en mindre plånbok och för den som inte känner sig fullt så händig att klara av att hantera en sådan förhållandevis dyr cykel kan det vara ett problem att hänvisas till den lösningen.
När det gäller de snabbgående tågen, där varje minut är värdefull, som inte stannar på alla orter utmed en järnvägssträcka så är det troligen inte rimligt att ställa krav på att man skall kunna ta med cyklar som inte fälls ihop. Men på ”intercitytåg” som stannar på de flesta stationerna borde det vara möjligt att vid en markerad dörr på någon vagn upplåta ett utrymme för vanliga cyklar.
Argumentet att cykeln tar plats är i mitt tycke felaktigt. Cykeln tar inte mer plats än en barnvagn eller en slalomutrustning. En del resenärer har dubbla stora väskor som tar betydligt mer plats än en cykel och väger det femdubbla. Det handlar bara om att hitta smarta lösningar så kan även skrymmande saker packas tätt.
Utifrån det ovan anförda är det rimligt att riksdagen uppmanar regeringen att tillse att tågoperatörer på det statliga järnvägsnätet möjliggör för resenärer att ta med en normal cykel på resan. De tekniska lösningarna bör självklart anpassas så att de så lite som möjligt fördröjer på- och avstigning. Undantag från kravet kan självklart ges för de upplägg som i första hand jagar tid och enbart angör ett mindre antal av de största orterna. Syftet är i första hand att förstora arbetsmarknadsregionerna. Detta bör riksdagen vara tydlig med.
|
Jan Lindholm (MP) |
|