Förslag till riksdagsbeslut
Svenska åkerinäringen omsätter cirka 160 miljarder kronor, vilket motsvarar ca fyra procent av BNP. I dagsläget sysselsätts drygt 86 000 människor i cirka 10 000 åkeriföretag. De svenska åkeriföretagen är således viktiga för svensk ekonomi, men även för sysselsättningen på den svenska arbetsmarknaden. Tyvärr har svenska åkerier lidit orättvist mycket till följd av EU-inträdet, främst p.g.a. oseriösa aktörer som utnyttjar kryphål och ett, på området, eftersatt rättsväsende.
Antalet trafikpoliser har under de senaste 30 åren sjunkit dramatiskt: från 1 500 till idag knappt 150. Om den nuvarande trenden fortsätter kommer det om 13 år över huvud taget inte finnas dedikerad trafikpolis i Sverige.
De trafikpoliser som fortfarande finns kvar riskerar dessutom att användas på annat håll, bl.a. i våra kaotiska utanförskapsområden, när polisens resurser som helhet inte räcker till.
Läget är således akut. Trots ny teknik såsom effektivare utandningskontroller och fartkameror går aldrig trafikpolisen att fullt ut ersätta. Ett tydligt exempel är just antalet utandningskontroller: på fyra år har antalet sjunkit från 2,7 till 1,8 miljoner – trots att rapporteringsförfarandet kraftigt förenklats.
Förutom att inte längre lika kraftigt beivra rattonykterhet, rapporter polisen om svårigheter att kontrollera bilbältesanvändning, hastighetsöverträdelser och allmän vårdslös körning.
Ett område där specialutbildad polis särskilt efterfrågas är inom den tunga trafiken. Att inspektera en buss eller en lastbil för att säkerställa att den är trafiksäker kräver hög kompetens inom området, samt vana och inte minst erfarenhet. Detta är högaktuellt i och med den ökande närvaron av utländska åkare på svenska vägar – åkare som inte sällan kör med slitna fordon och ger så dåliga löner att förarens enda chans till vinst är genom att tulla på reglerna.
Den tyska trafikpolisen är en väl fungerande organisation som arbetar effektivt, samt är mer eller mindre självfinansierad. Sverigedemokraterna anser att ett svenskt system liknande den tyska trafikpolisen (BAG) bör utredas.
Cabotage – utförandet av inrikestransporter utanför det land åkeriet är registrerat – är en i grunden god idé. Tanken är att en långväga transporter över nationsgränser ska kunna kombineras med att på hemvägen utföra transporter inom destinationslandet. Cabotagereglerna tillåter ett begränsat antal sådana transporter för att inte snedvrida konkurrensen på de nationella marknaderna, då bl.a. regler om anställningsvillkor skiljer sig markant.
I Sverige har tyvärr cabotaget blivit ett stort problem då, trots att regler finns, kontrollerna är minst sagt bristfälliga. I den s.k. cabotagestudien fastslogs att över 2 000 lastbilar aldrig lämnar landet och därigenom konkurrerar på ojusta villkor med svenska åkerier. Detta har blivit dödsstöten för många inhemska åkerier, som helt enkelt inte prismässigt kan konkurrera med utländska företag med sämre arbetsvillkor och lägre löneläge.
Sverigedemokraterna anser att detta är oacceptabelt och att något snarast måste göras. Ett steg i rätt riktning är att införa fler dedikerade trafikpoliser, men det räcker inte. För att regelefterföljandet ska vara högt krävs god kontroll av vilka fordon som befinner sig i landet.
Tyskland har sedan ett antal år ett elektroniskt spårningssystem av tung trafik. Systemet bygger på transpondrar alla tunga fordon måste ha för att få köra på det tyska vägnätet. Via systemet kan man lätt kontrollera hur länge ett fordon varit i landet, hur långt det kört och hur många transporter det utfört samt om det följt bestämmelser gällande kör- och vilotider.
Sverigedemokraterna anser att Sverige bör utreda möjligheterna att införa ett liknande system som det tyska MAUT-systemet, och att detta bör vara en prioriterad åtgärd för att komma till bukt med den osunda konkurrensen och det ohållbara trafiksäkerhetsproblemet detta utgör.
|
Per Klarberg (SD) |
|
|
Jimmy Ståhl (SD) |
Tony Wiklander (SD) |