Förslag till riksdagsbeslut
Sjukförsäkringen ska vara en trygg och en förutsägbar försäkring när arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Den bortre tidsgränsen avskaffades 2015 med anledning av att dåvarande regelverk medförde att sjuka personer med nedsatt arbetsförmåga kastades ut ur sjukförsäkringen enbart med motiveringen att dagarna tagit slut. Samtidigt infördes ett åtgärdspaket om 7 områden och 25 konkreta åtgärder. Målet med åtgärderna är att 2020 ha ett sjukpenningtal på max 9 dagar per år.
Målet är att ingen ska bli sjuk av sitt arbete. Blir man ändå sjuk så ska man kunna lita på att sjukförsäkringen finns där och att man snabbt får hjälp tillbaka till hälsa och arbete. Den generella välfärden är den svenska modellen, med en gemensam grundtanke om att ge efter förmåga och få efter behov. Just därför finns våra gemensamma socialförsäkringssystem, där syftet är att ge trygghet när livet förändras.
Dagens sjukförsäkring är i grunden bra men det finns brister. Vi möter alltför ofta människor som fått sjukpenningen nekad eller indragen utan att förstå varför. Många gånger helt emot sjukskrivande läkares rekommendationer och ställningstaganden.
En av grundprinciperna i sjukförsäkringen är att det ska göras en individuell bedömning av den försäkrade, men dagens försäkring ställer samma krav på arbetsförmåga, yrkesbyte, omskolning och flytt på en lågutbildad 64-åring i glesbygden som på en högutbildad 33-åring i en storstad.
Särskilda skäl, med möjlighet att ta hänsyn till t.ex. ålder och utbildning, togs bort 2008 av den borgliga regeringen.
Arbetsmarknadsbegreppet är kanske försäkringens största problem där Försäkringskassan bedömer utifrån en teoretisk arbetsmarknad med medicinska krav och utan hänsyn till konkreta jobb som den enskilde kan klara av. Arbetsförmågeprövningen sker då inte mot normalt förekommande arbete utan istället prövas i praktiken den försäkrades medicinska förutsättningar för arbete. Den försäkrades arbetsförmåga relateras i en sådan prövning inte till ett faktiskt arbete som existerar på arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingen bedömer utifrån en arbetsmarknad med verkliga jobb.
Regeringen bör ta initiativ för att förtydliga arbetsmarknadsbegreppet så att det är tydligt att det handlar om en reell arbetsmarknad där Försäkringskassan och arbetsförmedlingen gör samma tolkning. En bedömning av arbetsförmåga bör ske mot faktiska arbeten, och först då kan den enskilde förstå besluten.
Regeringen bör se över regelverket avseende de ”särskilda skäl” som fanns före 2008 så att det åter skulle bli möjligt att ta individuella hänsyn.
|
Patrik Engström (S) |
|
|
Roza Güclü Hedin (S) |
Maria Strömkvist (S) |