|
|
En ny strafftidslag
Sammanfattning
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till en ny strafftidslag.
Lagen innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Förslaget innebär en modernisering och omarbetning för att göra regelverket tydligt och enklare att förstå och tillämpa. Det innebär också en anpassning till systemet med överförande av straff mellan olika länder.
Lagförslaget innebär bl.a. att strafftiden ska beräknas enbart i dagar och att bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande samlas i en ny lag. Det införs tydligt angivna tidsramar för att hålla en dömd i häkte i samband med placering i kriminalvårdsanstalt. Möjligheten att lämna nöjdförklaring utökas, liksom möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov med verkställighet av fängelsestraff.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2019.
I betänkandet finns tre reservationer (V).
Behandlade förslag
Proposition 2017/18:250 En ny strafftidslag.
Tre yrkanden i en följdmotion.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1.Verkställighet vid skärpt straff i högre rätt, punkt 2 (V)
2.Intagning av dömda i häkte och arrest, punkt 3 (V)
3.Barn och unga i häkte och arrest, punkt 4 (V)
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Bilaga 3
Utskottets lagförslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
|
1. |
En ny strafftidslag |
Riksdagen antar
a) regeringens förslag till
1. strafftidslag (2018:000),
2. lag (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,
3. lag om ändring av rättegångsbalken,
4. lag om ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
7. lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll,
8. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,
9. lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,
10. lag om ändring i fängelselagen (2010:610),
11. lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
12. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,
b) utskottets förslag i bilaga 3 till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2017/18:250 punkterna 1–13.
|
2. |
Verkställighet vid skärpt straff i högre rätt |
Riksdagen avslår motion
2017/18:4184 av Linda Snecker m.fl. (V) yrkande 1.
Reservation 1 (V)
|
3. |
Intagning av dömda i häkte och arrest |
Riksdagen avslår motion
2017/18:4184 av Linda Snecker m.fl. (V) yrkande 2.
Reservation 2 (V)
|
4. |
Barn och unga i häkte och arrest |
Riksdagen avslår motion
2017/18:4184 av Linda Snecker m.fl. (V) yrkande 3.
Reservation 3 (V)
Stockholm den 31 maj 2018
På justitieutskottets vägnar
Tomas Tobé
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas Tobé (M), Helene Petersson i Stockaryd (S), Elin Lundgren (S), Krister Hammarbergh (M), Anti Avsan (M), Susanne Eberstein (S), Johan Hedin (C), Anders Hansson (M), Petter Löberg (S), Adam Marttinen (SD), Roger Haddad (L), Lawen Redar (S), Jan Lindholm (MP), Patrick Reslow (-), Jens Holm (V) och Sultan Kayhan (S).
I detta betänkande behandlar utskottet proposition 2017/18:250 En ny strafftidslag. I propositionen föreslår regeringen en ny lag om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas.
En motion har väckts med anledning av propositionen.
Regeringens förslag till riksdagsbeslut återges i bilaga 1. Regeringens lagförslag återges i bilaga 2.
Riksdagen beslutade den 23 maj om ändringar i 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (prop. 2017/18:169, bet. 2017/18:SoU30, rskr. 2017/18:307). Lagändringen träder i kraft den 1 oktober 2018. Även i nu aktuell proposition föreslås ändringar i denna bestämmelse. För att samordna de aktuella lagändringarna har utskottet tagit fram ett förslag till lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Utskottets förslag finns i bilaga 3.
En ny strafftidslag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens förslag till ny strafftidslag och övriga lagförslag.
Riksdagen avslår tre motionsyrkanden om avslag på de delar av propositionen som rör dels möjligheten att omedelbart verkställa ett fängelsestraff i de fall hovrätten skärper straffet, dels en ökad flexibilitet när det gäller att ta in en dömd i häkte eller polisarrest i samband med att han eller hon ska överföras eller förpassas till en kriminalvårdsanstalt, och om att regeringen snarast ska återkomma med ett förslag i linje med vad som föreslås i SOU 2016:52 när det gäller barn och häktning.
Jämför reservation 1 (V), 2 (V) och 3 (V).
Bakgrund
I lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) finns bl.a. bestämmelser om när ett fängelsestraff får verkställas och hur tiden för verkställigheten ska beräknas. De lagändringar som gjorts sedan den nuvarande strafftidslagen trädde i kraft 1974 har framför allt gällt detaljfrågor, och någon allmän översyn av lagen har inte gjorts. De förarbeten som utgör vägledning för lagens tillämpning är således i många fall över 40 år gamla. Lagen har enligt regeringen blivit föråldrad, svåröverskådlig och svår att tillämpa, vilket skapar problem för de tillämpande myndigheterna. Kriminalvården har uppmärksammat att regelverket brister, är svårtillämpat, ger upphov till tolknings- och tillämpningssvårigheter och kan ge felaktiga frihetsberövanden.
Propositionen
En ny strafftidslag
Den nya strafftidslagen ska enligt regeringen reglera frågor om inledande av verkställighet av fängelsestraff, dvs. när och hur verkställighet av fängelsestraff får eller ska inledas och hur strafftiden ska beräknas. Lagen bör vara tillämplig på alla fängelsestraff som enligt lag dömts ut eller bestämts som påföljd för brott. Lagen ska också omfatta fängelsestraff som ska avtjänas efter förverkande av villkorligt medgiven frihet. För tillämpningen bör det sakna betydelse om straffet dömts ut eller bestämts genom en dom eller ett beslut. Lagen bör också vara tillämplig på frihetsberövande påföljder som har dömts ut eller bestämts i ett annat land. Även fängelsestraff som dömts ut av internationella domstolar och tribunaler ska omfattas.
Inledande av verkställighet av fängelsestraff
När ett fängelsestraff får verkställas
Regeringen föreslår att det som huvudregel ska gälla att ett fängelsestraff får verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde. Det är den ordning som gäller enligt den nuvarande regleringen, men för att öka tydligheten och underlätta tillämpningen föreslås att kravet på laga kraft ska komma till direkt uttryck i lagtext. Regeringen föreslår att motsvarande ska gälla för påföljder som dömts ut eller bestämts i ett annat land.
Redan i dag gäller dock att ett fängelsestraff under vissa omständigheter får verkställas trots att en dom eller ett beslut inte vunnit laga kraft. Det kan gälla t.ex. när det finns behov av att utföra behandlingsinsatser utan avbrott eller vid förverkande av villkorligt medgiven frihet vid misskötsamhet. Även enligt bestämmelsen i 38 kap. 9 § brottsbalken ska i de fall som där behandlas domstolens beslut gälla omedelbart om inte något annat förordnas. Det gäller bl.a. rättens beslut om åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.
Verkställighet vid skärpt straff i högre rätt
Regeringen lämnar i propositionen förslag om att det i ytterligare en situation finns skäl att frångå huvudregeln, nämligen då en dömd påbörjat verkställigheten av ett fängelsestraff och hovrätten efter överklagande av åklagaren eller målsägaren skärper straffet. Regeringen föreslår att hovrättens dom eller beslut i ett sådant fall ska börja gälla omedelbart. Skälet är enligt regeringen att det i praktiken har visat sig att det med den nuvarande ordningen kan uppkomma avbrott i verkställigheten om den dömde hinner avtjäna tingsrättens dom eller beslut innan hovrättens skärpta dom eller beslut fått laga kraft mot honom eller henne. Bestämmelsen ska dock inte gälla intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Regeringen konstaterar att den föreslagna ordningen visserligen innebär ett avsteg från den grundläggande huvudregeln om att ett fängelsestraff får verkställas först när en dom vunnit laga kraft mot den dömde, men även att ett fängelsestraff redan i dag under vissa omständigheter får verkställas trots att en dom eller ett beslut inte fått laga kraft mot någon av parterna (omedelbar verkställighet). Det finns därför inga principiella hinder mot den föreslagna ordningen.
För att undvika att det uppstår orimliga resultat i det enskilda fallet föreslås dock även en möjlighet för en domstol att besluta om avsteg från den föreslagna ordningen med omedelbar verkställighet vid skärpt straff i hovrätten.
Minskade hinder mot verkställighet
Det finns i dag också fall då verkställigheten inte får påbörjas trots att en dom eller ett beslut fått laga kraft eller annars får verkställas omedelbart. Syftet med regeln är att undvika oskäliga resultat. Det gäller t.ex. innan en första ansökan om uppskov eller framställning om att straff ska avtjänas i en annan stat prövats eller om rätten beslutar om inhibition. Regeringen bedömer att de regler om hinder mot verkställighet som finns i dag är motiverade men ser anledning att begränsa hindrets omfattning vad gäller intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Vidare föreslår regeringen en ändring som innebär att prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken inte längre ska hindra verkställighet. Bestämmelsen reglerar vad som gäller när det vid verkställigheten av en fängelsedom visar sig att det brott som domen gäller är begånget före det att en tidigare påföljd har dömts ut och det inte framgår av domarna att den andra påföljden har beaktats. Efter det att båda domarna fått laga kraft ska domstolen pröva vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. Med anledning av detta får inte det fängelsestraff för vilket domstolsprövning ska ske börja verkställas. Det kan få till konsekvens att den dömde friges innan domstolen hinner pröva påföljden. Regeringen föreslår därför att regleringen i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken inte längre ska hindra verkställighet. Detsamma gäller för verkställighet av sluten ungdomsvård.
Hur verkställighet ska inledas
En grundläggande utgångspunkt är att verkställigheten av ett fängelsestraff ska påbörjas så snart som möjligt och utan onödigt dröjsmål efter det att straffet blivit verkställbart. Regeringen föreslår därför att det tas in i lag att en dömd ska ges rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det och straffet är verkställbart. Det ska dock vara möjligt att i en förordning ange undantag, t.ex. för att undvika att Kriminalvården ställs inför orimliga krav i exceptionella situationer, som exempelvis vid upplopp eller allvarlig smitta.
Regeringen föreslår vidare att det nuvarande systemet med föreläggande om inställelse för dömda som inte är frihetsberövade behålls. Kravet på att ett föreläggande ska utfärdas utan dröjsmål regleras i lag. Vidare moderniseras Kriminalvårdens möjlighet att i vissa fall skjuta upp verkställigheten och regleras i lag. Enligt regeringen framstår det nuvarande systemet alltjämt som en i huvudsak lämplig ordning där verkställigheten när en dömd är frihetsberövad ska påbörjas omedelbart där den dömde förvaras. Bestämmelsen bör dock förtydligas och utvidgas till att även omfatta fall där den dömde är omhändertagen i avvaktan på prövning av t.ex. frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhet eller av frågan om undanröjande av skyddstillsyn på grund av misskötsamhet.
Intagning i häkte
Den som ska förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff får enligt nuvarande ordning tillfälligt förvaras i häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut om placering. I praxis har bestämmelsen också ansetts tillämplig när en intagen ska omplaceras eller vid återförande av en intagen efter det att han eller hon avvikit. Syftet är att hinna avgöra var den dömde ska placeras eller underlätta planeringen av Kriminalvårdens transporter. Enligt uttalanden i förarbeten och enligt praxis bör en sådan placering inte pågå längre än någon eller några få dagar.
Bestämmelserna om placering i anstalt har sin bakgrund i kraven på att ordningen och säkerheten i anstalterna ska kunna upprätthållas. Bland annat ska behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna beaktas och att Kriminalvården i övrigt ska kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalten.
Kriminalvårdens uppgift att placera intagna har enligt regeringen blivit mer komplicerad och tidskrävande än tidigare. Regeringen gör bedömningen att regleringen om när och under hur lång tid en dömd tillfälligt får tas in i häkte eller polisarrest bör anpassas till dagens mer komplexa förhållanden och bli mer flexibel. Syftet med förslaget är att skapa förutsättningar för en fullgod utredning och en säker och ändamålsenlig placering av dömda.
Regeringen föreslår att en dömd som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff i anslutning till det bör få tas in i häkte i avvaktan på anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. Den dömde bör i sådana fall tillfälligt få tas in i polisarrest.
Tiden i häkte får aldrig vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Tiden i häkte får dock aldrig vara längre än 30 dagar.
Enligt regeringens mening bör det dock inte införas någon uttrycklig eller absolut tidsgräns för hur länge en dömd får förvaras i polisarrest. Däremot bör det uttryckligen framgå att en sådan förvaring endast får vara tillfällig. Det innebär att den endast ska få pågå under mycket kort tid och i princip inte längre än en eller ett par dagar. Vidare bör en sådan förvaring i praktiken endast komma i fråga om en förvaring i häkte inte är möjlig. Den bör också främst avse situationer när förvaringen behövs med hänsyn till transportförhållandena. För att förtydliga att de fastställda tidsramarna avser den sammanlagda tiden i polisarrest och häkte bör det anges i lagtexten. Det innebär att en dömd som t.ex. först tas in i polisarrest under en dag sedan kan förvaras i häkte högst sex dagar. Även om det finns särskilda skäl får den dömde i exemplet inte förvaras i häkte längre än under högst 29 dagar.
En liknande reglering införs i fängelselagen för den som ska omplaceras från en kriminalvårdsanstalt till en annan. Utgångspunkten i omplaceringsfallen bör dock även fortsättningsvis vara att anstalten i första hand ska försöka hantera frågan på plats och att det bör vara först när sådana åtgärder inte är möjliga att vidta som placering i häkte eller polisarrest bör kunna tillgripas. Vid en planerad omplacering bör en placering i häkte eller polisarrest normalt inte komma i fråga. Kriminalvårdens ställningstagande ska vara möjligt att överklaga. Sker placeringen med hänsyn till transportförhållanden är ställningstagandet dock närmast att anse som en verkställighetsåtgärd och ska inte gå att överklaga.
Regeringen anser att regleringen om tillfällig placering i häkte eller polisarrest i samband med omplacering också ska tillämpas på motsvarande sätt när det gäller intagna som efter att ha avvikit ska återföras till kriminalvårdsanstalt.
Barn och unga i häkte och arrest
Även om det finns flera olika bestämmelser som syftar till att säkerställa restriktivitet med att döma ungdomar till frihetsberövande påföljder döms varje år ett fåtal unga personer till fängelse.
När det gäller förvaring i polisarrest av barn och unga som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff eller som ska omplaceras till en annan kriminalvårdsanstalt, är regeringens bedömning att en sådan förvaring endast bör komma i fråga om det är absolut nödvändigt. Särskilda ansträngningar bör göras för att undvika att en ung dömd behöver tas in i polisarrest, och andra alternativ bör först ha uttömts. Det kan dock inte helt uteslutas att det i ett enskilt fall kan uppstå ett sådant behov, t.ex. vid en transport av en ung dömd där den dömdes hälsotillstånd eller en akut situation gör att den dömde inte kan föras direkt till den anstalt som han eller hon ska placeras i. Regeringen anser således att det bör införas en bestämmelse som anger att om en dömd är under 18 år får han eller hon tas in i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt.
I propositionen framhålls i detta sammanhang vikten av att man vid placeringen av unga uppmärksammar och möter ungas och barns särskilda behov. Regeringen hänvisar även till utredningen Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52) som för närvarande bereds i Regeringskansliet. I utredningen föreslås bl.a. att det som huvudregel ska gälla att en häktad under 18 år inte ska förvaras på häkte utan på särskilt ungdomshem. För att tydliggöra att barn inte bör placeras i polisarrest föreslås även att den som är gripen eller anhållen och som inte fyllt 18 år får förvaras i polisarrest endast om när det är absolut nödvändigt.
Regeringen har även gett Kriminalvården i uppdrag att analysera hur situationen för barn som frihetsberövas kan förbättras. Uppdraget ska redovisas i augusti 2018.
Nöjdförklaring
Syftet med en nöjdförklaring är att ge den dömde en möjlighet att få påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff innan en dom eller ett beslut fått laga kraft. Som regelverket är utformat i dag är dock möjligheten att lämna nöjdförklaring begränsad till dess att överklagandetiden går ut. Det innebär t.ex. att om en dömd har överklagat men sedan ångrar sig och vill börja avtjäna sitt straff har han eller hon inte möjlighet att genom nöjdförklaring få påbörja verkställigheten.
Regeringen föreslår att nöjdförklaringens innebörd ska vara ett avstående från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff, och lagtexten bör ange att nöjdförklaring ska kunna lämnas även efter det att en dom eller ett beslut har överklagats. En nöjdförklaring ska innebära att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får laga kraft mot den dömde.
Vidare så förstärks och förtydligas formkraven för en nöjdförklaring. En nöjdförklaring ska inte få tas emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller ett domsbevis. Om den dömde är frihetsberövad krävs även att han eller hon har haft betänketid till den andra dagen efter den då domen avkunnades för honom eller henne vid rätten eller på annat sätt delgavs honom eller henne i sin helhet. Den dömde ska om möjligt ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare. Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde. När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara och nöjdförklaringen ska dokumenteras.
Uppskov
Utgångspunkten vid verkställighet av fängelsestraff bör enligt regeringen även i fortsättningen vara att den ska påbörjas så snart som möjligt efter det att straffet är verkställbart. Möjligheten till uppskov bör därför alltjämt präglas av återhållsamhet.
Regeringen föreslår i propositionen att regleringen förtydligas och anpassas till dagens förhållanden på så sätt att den dömdes familjeförhållanden lyfts fram och att det framgår att dessa kan utgöra ett skäl för att bevilja uppskov direkt av lagtexten. Vidare föreslås den tidigare särregleringen för gravida eller ammande kvinnor utformas på ett könsneutralt sätt och utformas på så sätt att en dömd som är gravid eller ammar barn får beviljas uppskov under så lång tid som anses skälig.
Enligt regeringens bedömning finns det även skäl att modernisera och ytterligare lyfta fram betydelsen av samhällsskyddsintresset. Regeringen föreslår därför att uppskov får beviljas i den utsträckning som intresset av samhällsskydd medger det. Det innebär att sådana omständigheter som t.ex. att det finns risk för att den dömde kommer att avvika eller begå brott som regel inte ska leda till att uppskov beviljas.
Regeringen föreslår att möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov utvidgas något. Ett beslut om uppskov ska således få återkallas om det väsentligen brister i de förutsättningar som legat till grund för beslutet eller den dömde lagförs för nytt brott. Regleringen ska inte vara tvingande utan det ska överlämnas åt Kriminalvården att i varje enskilt fall bedöma om det finns tillräckliga skäl för återkallelse.
I dag gäller att den dömde får uppskov vid en första ansökan om uppskov till dess att Kriminalvården prövat hans eller hennes uppskovsansökan. Denna regel bör enligt regeringen behållas.
Däremot föreslås en förändring när det gäller uppskov vid intensivövervakning. I dag gäller att om en dömd ansökt om att få verkställa straffet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll får han eller hon inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan ansökan slutligt prövats och beslutet fått laga kraft. Regeringen föreslår att hinder mot verkställighet vid ansökan om intensivövervakning inte ska gälla för längre tid än till dess att Kriminalvården prövat ansökan, även om den dömde överklagar beslutet.
Strafftidsberäkning
Regelverket renodlas
Bestämmelserna om beräkning av strafftid och tillgodoräknande av tid för frihetsberövande har sedan lång tid tillbaka varit föremål för tolkningssvårigheter. Enligt regeringens bedömning behöver regelverket struktureras på ett mer ändamålsenligt och användarvänligt sätt. Det behöver även reformeras i syfte att åstadkomma ett mer konsekvent och heltäckande system samt anpassas till dagens förhållanden. Det finns även ett behov av mer tydligt utformade bestämmelser som är lättare att förstå och tillämpa.
Regeringen föreslår att regelverket om beräkning av strafftid renodlas. Regeringen anser att strafftidslagen ska reglera förutsättningarna för strafftidsberäkningen. Materiella bestämmelser, t.ex. om inräkning av strafftid och om avbrott i verkställigheten, som påverkar beräkningen regleras i annan författning.
Tidpunkten för strafftidens början
Vid beräkning av strafftiden ska som huvudregel strafftiden beräknas från och med den dag fängelsestraffet är verkställbart och den dömde av den anledningen berövas friheten eller han eller hon berövas friheten som häktad eller omhändertagen eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken.
Det förekommer att ett fängelsestraff med anledning av tidigare frihetsberövanden redan har avtjänats före det att domen eller beslutet har meddelats eller efter det att domen eller beslutet har meddelats men före det att domen eller beslutet blivit verkställbart mot den dömde. I ett sådant fall ska tidpunkten för strafftidens början anses vara den dag när domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft.
Både den dag som den dömde börjar avtjäna ett fängelsestraff och den dag som den dömde blir frigiven i fortsättningen ska räknas in i strafftiden. Motsvarande beräkningssätt föreslås gälla vid verkställighet av fängelse i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Beräkningsgrunder
I dag beräknas strafftid i såväl kalendertid som dagar. Vid verkställighet av fängelsestraff om sammanlagt högst två månader omräknas strafftiden till dagar så att en månad ska anses utgöra 30 dagar. Vid verkställighet av fängelse överstigande två månader räknas däremot strafftiden i månader och år (kalendertid).
Regeringen föreslår att beräkning av strafftid enbart ska göras i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar så att med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar.
Om flera fängelsestraff på viss tid verkställs samtidigt, ska den sammanlagda fängelsetiden i dagar läggas till grund för beräkningen av strafftiden.
Strafftidsbeslut och ändring av strafftidsbeslut
Regeringen föreslår att en dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer dagen för strafftidens början, fängelsestraffets längd i dagar, antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och dagen för strafftidens slut.
Om fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar ska beslutet även fastställa tidigaste dag för villkorlig frigivning, återstående strafftid i dagar, och dagen för prövotidens utgång. Om ett strafftidsbeslut avser ett fängelsestraff på livstid ska beslutet fastställa dagen för strafftidens början, och antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms. Ett strafftidsbeslut ska meddelas utan dröjsmål.
Ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger anledning till det och ska meddelas utan dröjsmål.
Vistelse utanför anstalt och avbrott i verkställigheten
Regeringen understryker ett avbrott i verkställigheten även fortsättningsvis bör räknas från och med dagen för avbrottet till och med dagen då verkställigheten återupptogs. Vid beräkning av tiden för avbrott bör således del av dygn även fortsättningsvis räknas som hel dag.
Regeringen föreslår att Kriminalvårdens nuvarande möjlighet att i vissa fall, t.ex. misskötsamhet, besluta om att vistelse utanför anstalt inte ska inräknas i verkställigheten tas bort. Detta bl.a. på grund av att den intagne kan bli utsatt för sanktioner i dubbel bemärkelse för samma misskötsamhet. Det gäller även vid verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Ny lag om tillgodoräknande av tid
De nuvarande reglerna för tillgodoräknande av tid för frihetsberövande har kritiserats för oklarheter om vilka frihetsberövanden som ska kunna tillgodoräknas och när i tid ett frihetsberövande ska ha skett för att kunna tillgodoräknas. Likaså saknas situationer som borde omfattas. Regeringen föreslår därför en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Vissa delar av bl.a. strafftidslagen och brottsbalken flyttas över och inarbetas i den nya lagen. Lagen ska innehålla bestämmelser om när tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands ska eller får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd.
En generell bestämmelse om obligatoriskt tillgodoräknande införs och ansvaret ska helt ligga på Kriminalvården.
Regeringen anser vidare att möjligheter till fakultativt tillgodoräknande ska finnas även fortsättningsvis, alltså att en domstol har möjlighet att förklara att en påföljd ska anses halt verkställd genom ett frihetsberövande, även om det inte fullt uppgår till den bestämda strafftiden.
Bemyndigande, beslutsbefogenhet m.m.
I propositionen föreslås att ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om inledande av verkställighet, nöjdförklaring, uppskov och beräkning av strafftid införs i strafftidslagen.
Beslut enligt strafftidslagen ska fattas av Kriminalvården och ska gälla omedelbart om inte något annat beslutas.
Vissa av Kriminalvårdens beslut ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt regeringens bedömning bör Kriminalvårdens beslut om att förelägga en dömd inställelse senast en viss dag vid den kriminalvårdsanstalt där fängelsestraffet ska verkställas kunna överklagas. Vidare bör Kriminalvårdens beslut om uppskov och om att återkalla ett beviljat uppskov kunna överklagas. Likaså bör ett strafftidsbeslut eller ett ändringsbeslut kunna överklagas. Andra beslut bör inte kunna överklagas.
Ett beslut ska inte få överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. Vid omprövning ska beslutet inte få ändras till den klagandes nackdel.
Villkorlig frigivning efter överförande för verkställighet i Sverige
Regeringen anser att huvudregeln om villkorlig frigivning bör gälla även vid överförande av ett utländskt straff för verkställighet i Sverige. Det bör gälla även om den dömde därigenom får avtjäna betydligt längre tid än om verkställigheten skett i den andra staten. Vid verkställighet av ett överfört utländskt fängelsestraff ska det dock vara möjligt att i klara undantagsfall besluta om en tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning än vad som annars gäller. Möjligheten till justering av tiden för villkorlig frigivning bör endast användas i klara undantagsfall där den dömde annars riskerar att få vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än om verkställigheten skett i den andra staten. Det är främst förlängningen räknat i andel av strafftid som verkställs i anstalt som bör beaktas vid bedömningen av om det föreligger en avsevärd skillnad i tid att avtjäna. Även andra omständigheter kan dock vara av betydelse. Regeringen anser att det är angeläget att Sverige har en ordning när det gäller överförande av straffverkställighet som underlättar det straffrättsliga samarbetet med andra stater. Vidare är det enligt regeringen angeläget att Sverige inte medverkar vid genomförandet av ett överförande som kan innefatta en konventionskränkning.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2019.
Motionen
I motion 2017/18:4184 av Linda Snecker m.fl. (V) begärs i yrkande 1 att riksdagen avslår propositionens förslag om att hovrättens dom eller beslut ska gälla omedelbart när ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet, om inte rätten beslutar något annat. I samma motion yrkande 2 begärs att riksdagen avslår propositionen i den del som avser förslag om ökad flexibilitet när det gäller att ta in en dömd i häkte eller polisarrest i samband med att den dömde ska överföras eller förpassas till en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straff. I motionens yrkande 3 begärs att regeringen snarast bör återkomma med förslag som ligger i linje med vad som föreslås i utredningsbetänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52) när det gäller barn och häktning, och att riksdagen tillkännager detta för regeringen.
Utskottets ställningstagande
Behovet av en översyn av strafftidslagen har, som också framkommit i propositionen, aktualiserats i flera sammanhang. Utskottet instämmer i regeringens bedömning att lagen blivit föråldrad, svåröverskådlig och svår att tillämpa, och att det därför finns behov av en ny reglering som tillgodoser och förenar krav på både effektivitet och rättssäkerhet.
Utskottet ser därför positivt på att regeringen har strävat efter att skapa en lagstiftning som är modern, enklare att förstå och tillämpa och som bättre svarar mot dagens krav på en effektiv och ändamålsenlig verksamhet och ett rättssäkert förfarande.
Utskottet anser att regeringens lagförslag är ändamålsenligt utformat och bör antas av riksdagen.
Utskottet delar därvid regeringens uppfattning att det bl.a. utifrån ett samhällsskyddsperspektiv framstår som angeläget att det säkerställs att det inte uppstår något avbrott i det fall verkställigheten pågår när hovrätten skärper straffet. Som motionärerna i motion 2017/18:4184 (V) yrkande 1 påpekar innebär den föreslagna ordningen visserligen ett avsteg från den grundläggande huvudregeln om att ett fängelsestraff får verkställas först när en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde. Samtidigt gäller redan i dag att ett fängelsestraff under vissa omständigheter får verkställas trots att en dom eller ett beslut inte fått laga kraft. Det finns därför inte några principiella hinder mot att genomföra förslaget. Som framgått har regeringen även, i syfte att undvika att det uppstår orimliga resultat i enskilda fall, föreslagit att det bör införas en möjlighet för domstol att besluta om avsteg från den föreslagna ordningen. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet det aktuella motionsyrkandet.
Även när det gäller ökad flexibilitet i fråga om möjligheten att ta in en dömd i häkte delar utskottet regeringens uppfattning att Kriminalvårdens uppgift att placera intagna blivit mer komplicerad och tidskrävande och att regleringen måste anpassas till dagens förutsättningar och behov. Det nu aktuella förslaget svarar väl mot kravet att på ett ändamålsenligt sätt anpassa regleringen till dagens förutsättningar och behov utan att berättigade rättssäkerhetsintressen träds förnär. Utskottet, som konstaterar att tiden i häkte uttryckligen inte får vara längre än nödvändigt, anser således att förslaget även i denna del är väl avvägt. Utskottet tillstyrker därför propositionen även i denna del och avstyrker motion 2017/18:4184 (V) yrkande 2.
I frågan om placering av barn och unga i häkte och arrest föreslås i betänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52) bl.a. att det som huvudregel ska gälla att en häktad under 18 år inte ska förvaras i häkte utan på särskilt ungdomshem. Som framgått ovan bereds betänkandet inom Regeringskansliet. Enligt utskottet bör denna beredning inte föregripas. Utskottet avstyrker därför motion 2017/18:4184 (V) yrkande 3.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet således propositionen och avstyrker motionen.
Vänsterpartiet har full förståelse för att dömda personer tillfälligt kan behöva tas in i häkte eller i särskilda fall i polisarrest i samband med att de ska transporteras vidare till en kriminalvårdsanstalt. Behovet kan t.ex. uppkomma om den dömde avvikit från verkställighet vid kriminalvårdsanstalt eller i väntan på att en riskbedömning måste göras vid ett placeringsbeslut. Vi anser dock att dagens reglering är fullt tillräcklig för att hantera uppkomna behov av sådan tillfällig förvaring. Häktning i sig innebär en stor påfrestning för den som häktas. Redan genom frihetsberövandet har den häktade fått sina fri- och rättigheter inskränkta på ett omfattande sät
|
1. |
av Jens Holm (V).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen delvis motion
2017/18:4184 av Linda Snecker m.fl. (V) yrkande 1.
Ställningstagande
Jag har förståelse för att det i praktiken är enklare om verkställigheten kan pågå utan avbrott vid en skärpt hovrättsdom. Rent praktiska bekymmer för Kriminalvården kan dock inte motivera ett så pass stort avsteg från huvudregeln – att en dom ska ha vunnit laga kraft innan ett fängelsestraff får verkställas – som enligt det aktuella förslaget. Jag anser att huvudregeln att ett fängelsestraff får verkställas först sedan det vunnit laga kraft mot den dömde även fortsättningsvis bör gälla. Som framgår av propositionen har också flera remissinstanser haft invändningar mot förslaget. Hovrätten för Västra Sverige anser t.ex. inte att det finns tillräckliga skäl för att frångå huvudregeln och inte heller Sveriges Advokatsamfund står bakom förslaget.
Regeringen bör därför snarast återkomma med ett lagförslag som upphäver den del av det nu aktuella förslaget om att hovrättens dom eller beslut ska gälla omedelbart då ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet, om inte rätten beslutar något annat.
|
2. |
av Jens Holm (V).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen delvis motion
2017/18:4184 av Linda Snecker m.fl. (V) yrkande 2.
Ställningstagande
Jag har full förståelse för att dömda personer tillfälligt kan behöva tas in i häkte eller i särskilda fall i polisarrest i samband med att de ska transporteras vidare till en kriminalvårdsanstalt. Jag anser däremot att det nu aktuella förslaget om en ökad flexibilitet när det gäller att ta in en dömd i häkte eller polisarrest i samband med att han eller hon ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straff inte bör genomföras. Enligt min mening är att dagens reglering fullt tillräcklig för att hantera uppkomna behov av sådan tillfällig förvaring och jag motsätter mig att barn under 18 år över huvud taget ska få placeras i häkten och arrester. Förvaring av dömda i häkte och polisarrester är dokumenterat nedbrytande för de intagna.
Flera remissinstanser är också kritiska till förslaget om en mer flexibel reglering. Sveriges advokatsamfund motsätter sig förslaget bl.a. med motiveringen att det i ökad utsträckning möjliggör att dömda förvaras i häkte eller polisarrest och anser att en förvaring i häkte endast bör kunna användas under en mycket kort tid. Även Riksdagens ombudsmän (JO) uttrycker betydande oro för att tiden i häkte i många fall kan komma att pågå under det maximala antalet dagar. Vidare anser Lagrådet att det bör krävas synnerliga skäl för att förvaringen i häkte ska få överstiga sju dagar.
Mot denna bakgrund anser jag att regeringen så snart som möjligt bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag som innebär en återgång till dagens reglering.
|
3. |
av Jens Holm (V).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen motion
2017/18:4184 av Linda Snecker m.fl. (V) yrkande 3.
Ställningstagande
Det bör införas ett förbud både mot att placera barn och unga i häkten och mot isolering av unga. Dessutom bör det skyndsamt genomföras förändringar som innebär att barn som misstänks för brott som kräver häktning placeras i en miljö som är särskilt anpassad för barn och unga.
Kriminalvården m.fl. genomför på regeringens uppdrag för närvarande en översyn av hur situationen för barn som frihetsberövats kan förbättras. Det framstår därför som motsägelsefullt att låta de i propositionen föreslagna bestämmelserna om ökad flexibilitet när det gäller att ta in en dömd i häkte eller polisarrest omfatta barn under 18 år samtidigt som denna översyn pågår. Regeringen bör i stället snarast återkomma med förslag som ligger i linje med vad som föreslås i utredningsbetänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52) när det gäller barn och häktning.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2017/18:250 En ny strafftidslag:
1.Riksdagen antar regeringens förslag till strafftidslag (2018:000).
2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.
3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
6.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
7.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
8.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.
9.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.
10.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
11.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610).
12.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.
13.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
2017/18:4184 av Linda Snecker m.fl. (V):
1.Riksdagen avslår propositionen i den del som avser förslag om att när ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar något annat.
2.Riksdagen avslår propositionen i den del som avser förslag om ökad flexibilitet när det gäller att ta in en dömd i häkte eller polisarrest i samband med att hen ska överföras eller förpassas till en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straff.
3.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast bör återkomma med förslag som ligger i linje med vad som föreslås i utredningsbetänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52) när det gäller barn och häktning och tillkännager detta för regeringen.
Bilaga 2
Bilaga 3
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska ha följande lydelse.
|
Lydelse enligt riksdagens beslut (rskr. 2017/18:307) |
Utskottets förslag |
18 §
En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. vid åtgärder som endast avser måls beredande,
2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvaltningsrätt,
3. vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och
4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av
1. mål av enkel beskaffenhet,
2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarandelagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning,
|
3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestäm-melser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivnings-prövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:000), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
|
4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna,
5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet,
6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken,
7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och
8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering.
Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.