|
|
Upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa och vissa andra frågor
Sammanfattning
Utskottet ställer sig bakom regeringens förlag till lagändringar, men med en redaktionell rättelse.
Propositionen innehåller förslag om att Sparbankernas säkerhetskassa löses upp vid utgången av 2018 genom likvidation, att det införs en utökad
föreskriftsrätt i fråga om kreditinstituts kreditprocess och jävskrediter samt att det görs vissa ändringar i regelverket för krishantering. Utskottet förutsätter att det i och med det för myndigheter reglerade arbetet med konsekvensutredningar säkerställs att föreskrifterna som beslutas med det föreslagna bemyndigandet inte försämrar kreditförsörjningen i ekonomin.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2018.
I ärendet har det lämnats in en följdmotion (mot. 2017/18:4035).
Svenska Bankföreningen har inkommit med en skrivelse i ärendet (dnr 1597-2017/18).
Behandlade förslag
Proposition 2017/18:137 Upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa och vissa andra frågor.
Ett yrkande i en följdmotion.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa och vissa andra frågor
Den utökade föreskriftsrättens effekter på kreditförsörjningen
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
|
1. |
Upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa och vissa andra frågor |
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa,
2. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
3. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
4. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
5. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),
6. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
7. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551),
8. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
9. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
10. lag om ändring i lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar med den ändringen att ”15 §” ska bytas ut mot ”16 §”.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2017/18:137 punkterna 1–10.
|
2. |
Den utökade föreskriftsrättens effekter på kreditförsörjningen |
Riksdagen avslår motion
2017/18:4035 av Elisabeth Svantesson m.fl. (M, C, KD, L).
Stockholm den 17 maj 2018
På finansutskottets vägnar
Fredrik Olovsson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik Olovsson (S), Elisabeth Svantesson (M), Monica Green (S), Maria Plass (M), Oscar Sjöstedt (SD), Jörgen Andersson (M), Ingemar Nilsson (S), Emil Källström (C), Janine Alm Ericson (MP), Niklas Wykman (M), Marie Granlund (S), Dennis Dioukarev (SD), Ulla Andersson (V), Jakob Forssmed (KD), Björn Wiechel (S), Adnan Dibrani (S) och Mathias Sundin (L).
Ärendet och dess beredning
I proposition 2017/18:137 Upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa och vissa andra frågor föreslås att Sparbankernas säkerhetskassa löses upp vid utgången av 2018 genom likvidation, att det införs en utökad föreskriftsrätt i fråga om kreditinstituts kreditprocess och jävskrediter samt att det görs vissa ändringar i regelverket för krishantering.
En följdmotion har väckts med anledning av propositionen.
Regeringens och motionärernas förslag till riksdagsbeslut framgår av bilaga 1. Regeringens lagförslag redovisas i bilaga 2.
Lagförslagen har granskats av Lagrådet, som lämnat vissa synpunkter.
Regeringen har delvis följt Lagrådets synpunkter. I förhållande till lagrådsremissen har det gjorts en redaktionell ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
En skrivelse i ärendet har inkommit till utskottet från Svenska Bankföreningen (dnr 1597-2017/18).
Bakgrund
Sparbankernas säkerhetskassa
Sparbankernas säkerhetskassa infördes 1934 som en gemensam fond för de svenska sparbankerna. Uppgiften var att i enlighet med bestämmelserna i
lagen (1934:300) om sparbankernas säkerhetskassa, LSS, trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt. Kassan lämnar dels bistånd åt en sparbank som på grund av inträffade eller väntade förluster råkat i eller kan befaras råka i svårigheter, dels gottgörelse åt insättare i en sparbank som trätt i likvidation eller försatts i konkurs. Bistånd och gottgörelse finansieras genom årliga bidrag från sparbankerna. Bidrag ska betalas så länge som behållningen i kassan inte överstiger 10 miljoner kronor. Redan den 1 januari 1968 uppgick behållningen i kassan till ca 17 miljoner kronor. Kassan förvaltas av en styrelse, som består av fem ledamöter, med säte i Stockholm. Styrelsens ordförande utses av regeringen, och fyra av ledamöterna utses av Sparbankernas Riksförbund. Sparbankerna har enligt 3 § LSS rätt till kassans tillgångar vid dess upplösning.
Den 1 februari 2015 infördes ett regelverk för krishantering som innebär dels att stöd får lämnas till kreditinstitut i vissa fall, om det behövs för att motverka en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige, dels att Riksgäldskontoret får ta kontroll över t.ex. ett kreditinstitut för att rekonstruera eller avveckla verksamheten, om det behövs för att värna den finansiella stabiliteten (s.k. resolution). Reglerna finns i lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och lagen (2015:1016) om resolution, LOR, som i svensk rätt genomför det s.k. krishanteringsdirektivet[1]. Regelverket för insättningsgarantin innebär i korthet att insättningar i t.ex. kreditinstitut garanteras till ett visst belopp. Reglerna finns i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, IGL, som i svensk rätt genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem.
Med hänsyn till införandet av de ovannämnda systemen har frågan uppkommit om Sparbankernas säkerhetskassa har spelat ut sin roll.
Kreditprocessen och jävskrediter
I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, LBF, finns bl.a. bestämmelser som syftar till att skapa förutsättningar för stabila kreditinstitut genom att begränsa risken för kreditförluster hos instituten. Finansinspektionen har också utfärdat föreskrifter och allmänna råd på området. Vid sin kreditgivning ska kreditinstituten också tillämpa bestämmelserna i konsumentkreditlagen (2010:1846), KKrL, om god kreditgivningssed, kreditprövning och dokumentation. Vissa bestämmelser i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter, bolånelagen, gäller också för kreditinstituten. Bestämmelserna i dessa lagar syftar i första hand till att stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden. Finansinspektionen har även utfärdat föreskrifter och allmänna råd om verksamhet med bostadskrediter.
I 8 kap. 5 och 6 §§ LBF finns bestämmelser om s.k. jävskrediter. Bestämmelserna syftar till att tillgodose soliditetsintresset samt delägares och övrigas intresse av att veta att jävskretsen inte särbehandlas på kreditinstitutets bekostnad.
Upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa och vissa andra frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag, men med en redaktionell rättelse.
Propositionen
Upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa
Sedan Sparbankernas säkerhetskassa bildades har styrelsen behandlat endast ett tiotal ansökningar om bistånd eller gottgörelse. Sparbankerna omfattas av regelverket för krishantering. Insättare i sparbankerna omfattas dessutom av regelverket för insättningsgarantin. Genom dessa regelverk tillgodoses de syften som kassan avser att tillgodose.
Regeringen föreslår mot den bakgrunden att Sparbankernas säkerhetskassa ska upplösas senast vid utgången av 2018. Upplösningen ska ske genom likvidation. Styrelsen ska besluta om och handlägga likvidationen.
Kassans tillgångar utgörs i allt väsentligt av medel som har placerats på ett räntebärande konto i en privat bank (ca 80 miljoner kronor). Vid likvidationen ska kassans tillgångar på lämpligt sätt omvandlas till pengar, i den utsträckning det behövs för likvidationen, och användas för att betala kassans skulder. När skulderna har betalats ska kassans återstående tillgångar fördelas mellan sparbankerna efter förhållandet mellan de bidrag som varje sparbank sammanlagt har betalat in till kassan.
I årsredovisningen för räkenskapsåret 2018 ska styrelsen lämna en förvaltningsberättelse som avser likvidationen i sin helhet.
I lagrådsremissen gjorde regeringen bedömningen att en sparbank som är missnöjd med skiftet bör kunna väcka talan mot staten i allmän domstol med stöd av allmänna rättsgrundsatser. Lagrådet anger i sitt yttrande att den bedömningen vilar på bräcklig grund. Enligt Lagrådets mening är frågan hur klander av ett skifte ska ske av sådan vikt att den efter ytterligare överväganden bör regleras i lagtexten.
I propositionen uttalar regeringen, med anledning av Lagrådets yttrande i den delen, att en sparbank som är missnöjd med styrelsens skifte av tillgångarna i kassan inte bör kunna klandra skiftet. I den utsträckning utskiftningen av kassans tillgångar till sparbankerna utgör myndighetsutövning som staten svarar för, kan det enligt regeringen finnas utrymme för en sparbank som är missnöjd med skiftet att väcka skadeståndstalan mot staten. En väckt skadeståndstalan påverkar enligt regeringen inte det genomförda skiftet av kassans tillgångar.
Utökad föreskriftsrätt för Finansinspektionen i fråga om kreditprocessen
Undermåliga kreditprocesser i kreditinstituten får enligt regeringen antas ha varit en bidragande faktor vid uppkomsten av finanskrisen 2008–2010. Finansinspektionen har i en promemoria till regeringen[2] framhållit att det i kreditriskundersökningar, som ingår i inspektionens operativa tillsyn, framkommit att det dessutom fortsätter att förekomma brister i kreditinstitutens kreditprocesser. Det talar enligt regeringen för att den nuvarande ordningen inte är tillräcklig för att identifiera och hantera de risker som kreditinstitutens kreditprocess är förenad med.
Kraven på kreditinstitutens kreditprocess är enligt regeringen mycket allmänt hållna. Regeringen menar att en utökad föreskriftsrätt skulle ge Finansinspektionen möjlighet att ange vilka åtgärder kreditinstituten ska vidta för att uppfylla kraven i 8 kap. 1–4 §§ LBF. Regeringen föreslår därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, utöver den föreskriftsrätt som finns i dag, nu även ska få rätt att utfärda föreskrifter om vilka åtgärder ett kreditinstitut ska vidta för att uppfylla de krav på kreditprövning, dokumentation och beslutsunderlag som avses i 8 kap. 1–4 §§ LBF i fråga om krediter till andra än konsumenter och sådana krediter till konsumenter som är bostadskrediter.
Finansbolagens Förening, Mäklarsamfundet, Sparbankernas Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Svenskt Näringsliv och Sveriges Byggindustrier har i sina remissvar avstyrkt förslaget och i huvudsak framhållit att förslaget är bristfälligt motiverat, att de allmänt hållna kraven i 8 kap. 1–4 §§ LBF är tillräckliga för att begränsa riskerna för kreditförluster i kreditinstituten och att en utökad föreskriftsrätt därför inte behövs, att det saknas en redogörelse för hur förslaget förhåller sig till de samlade kraven på kreditinstituten, framför allt föreskriftsrätten i fråga om ytterligare verktyg för makrotillsyn enligt 6 kap. 3 c § LBF samt att förslaget kan påverka utrymmet för kreditgivning (dvs. villkoren för och storleken på lämnade krediter). Finansbolagens Förening och Svenskt Näringsliv har dessutom framhållit att Finansinspektionens nuvarande möjligheter att ingripa enligt 15 kap. LBF mot kreditinstitut som har åsidosatt 8 kap. 1–4 §§ samma lag är tillräckliga.
Regeringen menar att det är av stor vikt att det i det aktuella avseendet finns tydligt uppställda krav som kreditinstituten kan följa. En utökad föreskriftsrätt handlar enligt regeringen inte i sig om att utöka utrymmet för Finansinspektionen att ingripa mot kreditinstitut som har åsidosatt 8 kap. 1–4 §§ LBF, utan om en möjlighet för inspektionen att klargöra innebörden av de allmänt hållna krav på kreditprocessen som i dag ställs på instituten. Genom klargörandena blir det tydligt för kreditinstituten vilka krav som ställs på deras kreditprocess. Sådana klargöranden skulle också underlätta Finansinspektionens tillsyn. Allt detta bidrar i förlängningen till att den finansiella stabiliteten stärks. Regeringen pekar också på att Internationella valutafonden har framhållit att Finansinspektionen inte kan utfärda nödvändiga föreskrifter om kreditinstitutens kreditprocess.
När det gäller förhållandet till föreskriftsrätten i fråga om ytterligare verktyg för makrotillsyn enligt 6 kap. 3 c § LBF anför regeringen bl.a. att det kravet innebär att kreditinstitut ska driva sin verksamhet på ett sådant sätt att de inte bidrar till att finansiella obalanser på kreditmarknaden uppstår, består eller förstärks. Det kravet syftar enligt regeringen till att ge Finansinspektionen en utökad föreskriftsrätt för att motverka makroekonomiska och finansiella stabilitetsrisker som har koppling till den ökade skuldsättningen. De föreskrifter som kan införas med stöd av det bemyndigandet är olika slag av begränsningar av kreditgivning till hushåll och företag, framför allt olika slag av begränsningar av hur stora krediter och ränteutgifter som kredittagare kan anses klara av. Förslaget i den proposition som nu behandlas syftar enligt regeringen i stället till att skapa förutsättningar för stabila kreditinstitut och att begränsa risken för kreditförluster hos instituten genom att skapa tillförlitliga rutiner för deras kreditprocesser. Även om de olika kraven i förlängningen syftar till att stärka den finansiella stabiliteten tar respektive krav alltså enligt regeringen sikte på att hantera skilda problem som har koppling till kreditinstitutens kreditgivning.
Regeringen tar också upp frågan om huruvida föreskriftsrätten behöver begränsas på grund av unionsrätten. Ett avgörande från EU-domstolen (EU-domstolens dom den 18 december 2014 i mål C449/13) som bl.a. behandlar frågan om vad som avses med tillräckliga uppgifter i konsumentkreditdirektivets[3] mening och en dom från Högsta förvaltningsdomstolen som hänvisar till EU-domstolens avgörande (HFD 2017 ref. 64) kan enligt regeringen uppfattas som att det inte är möjligt för medlemsstaterna att utfärda närmare föreskrifter som inskränker kreditgivarens möjligheter att själv avgöra i vilken utsträckning inhämtade uppgifter om t.ex. kredittagarens utgifts- eller inkomstförhållanden är tillräckliga. Det finns därför enligt regeringen en beaktansvärd risk för att en föreskriftsrätt i fråga om krediter som omfattas av konsumentkreditdirektivet skulle gå utöver det fullharmoniserade direktivet och därmed strida mot
unionsrätten. Redan av den anledningen anser regeringen att det i nuläget inte är lämpligt att utöka föreskriftsrätten till att omfatta krediter enligt konsumentkreditdirektivet.
Bolånedirektivet[4] utgör enligt regeringen som utgångspunkt inget hinder mot att medlemsstaterna behåller eller inför striktare bestämmelser för att skydda konsumenterna. Eftersom bolån svarar för merparten av hushållens skuldsättning och är den typ av lån som bidragit mest till hushållens skuldsättning under de senaste tio åren anser regeringen att den utökade föreskriftsrätten bör träffa bostadskrediter till konsumenter.
Föreskriftsrätten utökas alltså sammanfattningsvis när det gäller krediter till andra än konsumenter och sådana krediter till konsumenter som är bostadskrediter.
Utökad föreskriftsrätt för Finansinspektionen i fråga om jävskrediter
Finansinspektionen ska enligt 8 kap. 5 § första stycket 2 och 3 och tredje stycket LBF pröva om en delegat eller anställd har en sådan ledande ställning i ett kreditinstitut som innebär att reglerna om jävskrediter blir tillämpliga. Det är i dag inte reglerat hur den prövningen ska göras eller i vilket sammanhang. Avsaknaden av reglering har fått till följd att bestämmelsen om sådan prövning inte tillämpas i praktiken.
Det är enligt regeringen viktigt att det står klart för kreditinstituten vilka personer eller företag som ingår i jävskretsen. Det är också viktigt att bestämmelserna om jävskrediter tillämpas på ett enhetligt och ändamålsenligt sätt. Finansinspektionen har framhållit att bestämmelserna om jävskrediter leder till tillämpningssvårigheter. Internationella valutafonden har framhållit att bestämmelserna om jävskrediter är alltför allmänt hållna. Regeringen anser därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få utfärda föreskrifter om tillhandahållande av tjänster till en jävskrets som avses i 8 kap. 5 och 6 §§ LBF.
Svenska Bankföreningen föreslår att det även ska göras en ändring i LBF som i huvudsak innebär att vissa ärenden om jävskrediter inte ska behöva behandlas av ett kreditinstituts styrelse. Regeringen anser att det i nuläget saknas tillräckliga skäl för att göra en sådan översyn som det förslaget skulle förutsätta.
Vissa ändringar i regelverket för krishantering
En tidsfrist vid likvidation
När en ansökan om konkurs i fråga om ett företag som omfattas av LOR kommer in till tingsrätten ska rätten enligt 24 kap. 1 § LOR underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om ansökan. Om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot underrättelsen meddelar domstolen att företaget är försatt eller ska försättas i resolution ska konkursansökan avvisas. Motsvarande gäller inte vid likvidation. Krishanteringsdirektivet ger inget utrymme för att göra skillnad mellan förfarandet vid konkurs och förfarandet vid likvidation i det nu aktuella avseendet (artikel 86.2). Mot den bakgrunden bör en sjudagarsfrist gälla också vid likvidation.
Avvikelse från återhämtnings- och koncernåterhämtningsplaner
I 6 a kap. LBF och 8 a kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, LVM, finns bestämmelser om återhämtnings- och koncernåterhämtningsplaner. Bestämmelserna genomför som utgångspunkt artiklarna 5–9 i krishanteringsdirektivet. Artikel 9.1 andra och tredje styckena i direktivet har emellertid inte genomförts i svensk rätt. Detta beror enligt regeringen på ett förbiseende.
Regeringen föreslår en ny bestämmelse som genomför dessa stycken i svensk rätt och som innebär att om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna ska ett företag kunna avvika från en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan genom att vidta en åtgärd före den tidpunkt då åtgärden ska vidtas enligt planen eller avstå från åtgärden. Företagets styrelse ska godkänna en sådan avvikelse, och Finansinspektionen ska utan dröjsmål underrättas skriftligen.
Tystnadsplikt för konkursförvaltare och likvidatorer i vissa fall
Av 28 kap. 6 § första stycket LOR framgår att om ett företag som har varit föremål för resolution försätts i konkurs, ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren för företaget lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen och berättelsen. I andra stycket samma bestämmelse föreskrivs att om ett företag som har varit föremål för resolution går i likvidation, ska Riksgäldskontoret på begäran av likvidatorn för företaget lämna de upplysningar som likvidatorn behöver för att genomföra likvidationen. Detta lämnande av upplysningar hindras inte av någon sekretess (30 kap. 12 e § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400], OSL).
I finansutskottets betänkande 2015/16:FiU17 Genomförande av krishanteringsdirektivet konstaterade utskottet att regeringen i den då nya lagen om resolution föreslog en bestämmelse om tystnadsplikt för den som deltar i verksamhet enligt lagen för det denne fått veta om bl.a. enskilds affärs- och driftsförhållanden men att någon motsvarande bestämmelse om tystnadsplikt för konkursförvaltare och likvidatorer inte föreslogs. Finansutskottet utgick från att regeringen hade övervägt frågan om behovet av en bestämmelse om tystnadsplikt i LOR för konkursförvaltare och likvidatorer samt förutsatte att regeringen skulle återkomma med ett lagförslag i saken om det skulle behövas (bet. 2015/16:FiU17 s. 61 f.).
Regeringen konstaterar nu att det är tveksamt om den allmänna tystnadsplikten för advokater gäller vid utförandet av uppdrag som konkursförvaltare eller likvidator.
När Riksgäldskontoret lämnar en uppgift till en konkursförvaltare eller en likvidator, bör myndigheten vid utlämnandet därför få göra ett förbehåll som inskränker konkursförvaltarens eller likvidatorns rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den. Ett sådant förbehåll bör enligt regeringen inte kunna innebära ett förbud mot att utnyttja uppgiften om den behövs för att konkursförvaltaren eller likvidatorn ska kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen eller likvidationen.
Förbehållet innebär att en konkursförvaltare eller en likvidator, oavsett om denne är advokat eller inte, inte fritt får använda sig av uppgiften. Genom förslaget uppkommer en tystnadsplikt för den konkursförvaltare eller likvidator som förbehållet riktar sig till.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 augusti 2018. De upphävda rörelse- och skattereglerna för Sparbankernas säkerhetskassa ska dock fortfarande gälla för räkenskaps- och beskattningsår som börjar före utgången av 2018.
Att Finansinspektionens föreskrifter om kreditinstitutens kreditprocesser och jävskrediter ska tillämpas på krediter som lämnas efter föreskrifternas ikraftträdande behöver enligt regeringen inte komma till uttryck i någon ikraftträdande- eller övergångsbestämmelse till bemyndigandet.
Utskottets ställningstagande
Lagkraven på kreditinstitutens kreditprocesser innebär i huvudsak att en kreditprövning ska göras innan en kredit beviljas. Kreditinstitutet får bevilja en kredit bara om de förpliktelser som följer av kreditavtalet på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda. Lagkraven har getts en allmänt hållen utformning. Avsikten med propositionens lagförslag om en utökad föreskriftsrätt i fråga om kreditinstitutens kreditprocess är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (Finansinspektionen) i föreskrifter ska kunna ange vilka åtgärder bankerna ska vidta för att uppfylla lagkraven.
Innan en myndighet beslutar föreskrifter ska den som huvudregel ta fram en konsekvensutredning som belyser effekterna av föreskrifterna, och den som på något betydande sätt berörs ska ges tillfälle att yttra sig om konsekvensutredningen, se förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Utskottet förutsätter att det i och med det säkerställs att de föreskrifter som beslutas med stöd av det i propositionen föreslagna bemyndigandet gällande åtgärder för att uppfylla kraven som avses i 8 kap. 1–4 §§ LBF inte försämrar kreditförsörjningen i ekonomin.
Utskottet ansluter sig i övrigt till regeringens överväganden och anser att riksdagen av de skäl som anförs i propositionen bör anta regeringens lagförslag.
I förslaget till ny lag om ekonomiska föreningar, som föreslås träda i kraft den 1 juli 2018, hänvisas i 17 kap. 47 § första stycket till ”11 eller 16 §” (prop. 2017/18:185 s. 84, bet. 2017/18:CU25). I den proposition som nu behandlas, där lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2018, anges i ändringsförslaget som avser samma stycke i stället ”11 eller 15 §”. Hänvisningen ska rätteligen avse 16 §. Förslaget till lag om ändring i lagen om ekonomiska föreningar bör därför antas med den redaktionella ändringen att ”15 §” ska bytas ut mot ”16 §”.
Den utökade föreskriftsrättens effekter på kreditförsörjningen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår ett motionsyrkande med förslag om ett tillkännagivande för regeringen att den ska säkerställa att den utökade föreskriftsrätt som föreslås i propositionen inte får oönskade effekter på kreditförsörjningen.
Motionen
I motion 2017/18:4035 av Elisabeth Svantesson m.fl. (M, C, KD, L) yrkas att riksdagen ska tillkännage för regeringen att regeringen bör säkerställa att den utökade föreskriftsrätt som föreslås i propositionen inte får oönskade effekter på kreditförsörjningen. I motionen anförs att många remissinstanser har lyft fram att en alltför detaljerad reglering av bankernas kreditprövning riskerar att ge oönskade effekter på kreditförsörjningen. Det saknas enligt motionen inte minst en redogörelse för hur förslaget förhåller sig till de samlade kraven på kreditinstituten, framför allt föreskriftsrätten i fråga om ytterligare verktyg för makrotillsyn.
När regeringen utfärdar föreskrifter, alternativt när den bemyndigar en myndighet att utfärda föreskrifter, bör den enligt motionen säkerställa att det inte uppstår oönskade effekter för kreditförsörjningen. Ett sätt att göra detta kan enligt motionen vara att använda samma modell med utökat politiskt ansvar för föreskrifterna som gäller bemyndigandet om föreskrifter i fråga om finansiella obalanser, den s.k. makrotillsynen, som regleras i 16 kap. 1 § 4 LBF.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har i sitt ställningstagande i fråga om propositionen uttryckt att utskottet förutsätter att det i och med det för myndigheter reglerade arbetet med konsekvensutredningar säkerställs att föreskrifterna som beslutas med det nu aktuella bemyndigandet inte försämrar kreditförsörjningen i ekonomin. Utskottet anser att motionen därmed får anses tillgodosedd och att den därför bör avslås.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2017/18:137 Upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa och vissa andra frågor:
1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om upplösning av Sparbankernas säkerhetskassa.
2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619).
3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker.
4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229).
6.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
7.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551).
8.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
9.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
10.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar.
2017/18:4035 av Elisabeth Svantesson m.fl. (M, C, KD, L):
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att den utökade föreskriftsrätt som föreslås i propositionen inte får oönskade effekter på kreditförsörjningen och tillkännager detta för regeringen.
Bilaga 2
