Ett modernare utsökningsförfarande
Betänkande av Utsökningsutredningen
Stockholm 2016
SOU 2016:81
SOU och Ds kan köpas från Wolters Kluwers kundservice. Beställningsadress: Wolters Kluwers kundservice, 106 47 Stockholm Ordertelefon:
Webbplats: wolterskluwer.se/offentligapublikationer
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Wolters Kluwer Sverige AB på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad
En kort handledning för dem som ska svara på remiss.
Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remisser
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Elanders Sverige AB
Omslagsbilden: UB s’équilibre, har formgetts av Benoit Dumaine.
Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2016
ISBN
ISSN
Till statsrådet och chefen för
Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 4 september 2014 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag som har som övergripande syfte att leda till ett mer effektivt utsökningsförfarande (dir. 2014:127).
Lagmannen Ylva Norling Jönsson förordnades samma dag till sär- skild utredare.
Som experter förordnades från och med den 20 oktober 2014 rätts- sakkunniga Elin Bellander, kanslirådet Jessica Löfvenholm, budget- och skuldrådgivaren Marie Magnusson, advokaten Claes Månsson, tillgångsutredaren Karin Runnholm, bankchefen Christian Sterner, verksjuristen Christina Sundblad, advokaten
Som sekreterare anställdes från och med den 3 november 2014 hovrättsassessorn, numera rådmannen, Anna Tengberg.
Utredningen, som har antagit namnet Utsökningsutredningen, överlämnar härmed sitt betänkande Ett modernare utsökningsförfarande
(SOU 2016:81).
Arbetet har bedrivits i nära samråd med experterna. De har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden. Betänkan- det är därför formulerat i
Utredningens uppdrag är med detta slutfört.
Helsingborg i november 2016.
Ylva Norling Jönsson
/Anna Tengberg
Innehåll
Band 1 |
|
|
|
Vissa förkortningar ............................................................. |
17 |
||
Sammanfattning ................................................................ |
19 |
||
1 |
Uppdraget och dess genomförande.............................. |
43 |
|
1.1 |
Uppdraget................................................................................ |
43 |
|
1.2 |
Uppdragets genomförande..................................................... |
45 |
|
1.3 |
Avgränsning av uppdraget...................................................... |
46 |
|
1.4 |
Betänkandets disposition........................................................ |
48 |
|
2 |
Dagens utsökningsförfarande ...................................... |
49 |
|
2.1 |
Exekutionsväsendets utveckling ............................................ |
49 |
|
|
2.1.1 |
En kort historik ....................................................... |
49 |
|
2.1.2 |
Kronofogdemyndigheten i dag............................... |
51 |
|
2.1.3 |
Utsökningsbalkens disposition .............................. |
52 |
2.2 |
Några av Sveriges internationella åtaganden ......................... |
62 |
2.2.1FN:s konvention om ekonomiska, sociala och
|
kulturella rättigheter................................................ |
62 |
2.2.2 |
FN:s konvention om barnets rättigheter ............... |
64 |
2.2.3Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.................................................................. |
72 |
5
Innehåll |
SOU 2016:81 |
3 |
Behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga |
|
|
regelverket och utgångspunkter för vår översyn ............. |
81 |
3.1Behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga
|
regelverket............................................................................... |
81 |
|
3.2 |
Utgångspunkter för vår översyn............................................ |
83 |
|
4 |
En modernare utsökningsbalk ..................................... |
87 |
|
4.1 |
Inledning ................................................................................. |
87 |
|
4.2 |
En översikt av gällande reglering för exekutionstitlar.......... |
88 |
|
|
4.2.1 |
Exekutionstitlar som kan ligga till grund för |
|
|
|
verkställighet ........................................................... |
88 |
4.2.2Omedelbar verkställighet och
|
försäljningsförbud................................................... |
90 |
4.2.3 |
Begreppen verkställighet och handräckning.......... |
91 |
4.2.4 |
Verkställbarheten av |
|
|
förvaltningsmyndigheters beslut............................ |
92 |
4.2.5Verkställbarheten av förvaltningsdomstols
dom .......................................................................... |
93 |
4.2.6Handlingar som enligt särskild föreskrift får
|
läggas till grund för verkställighet........................ |
103 |
4.3 Våra överväganden................................................................ |
107 |
|
4.3.1 |
Lagtekniska ändringar........................................... |
107 |
4.3.2Begreppen allmänna och enskilda mål utmönstras och det införs en effektivare ordning för verkställighet av
förvaltningsmyndigheters beslut.......................... |
115 |
4.3.3Privaträttsliga handlingar ska inte vara direkt
|
verkställbara........................................................... |
139 |
4.3.4 |
Regelförenkling..................................................... |
144 |
4.3.5Verkställighet av godkända avgifts- och
sanktionsförelägganden ........................................ |
153 |
4.3.6Frågan om Kronofogdemyndighetens borgenärsuppgifter ska tas bort kan utredas i
särskild ordning..................................................... |
155 |
6
SOU 2016:81 |
Innehåll |
4.3.7Viss särreglering för mål som ska handläggas
enligt lagen (1993:891) om indrivning av |
|
statliga fordringar (indrivningsmål) upphävs ...... |
157 |
4.3.8Behövs särreglering för indrivningsmål enligt
vad som föreskrivs i 2 kap. 30 § UB? ................... |
158 |
4.3.9Behövs särreglering för indrivningsmål enligt
vad som föreskrivs i 3 kap. 23 och 24 §§ UB? ..... 163
4.3.10Behövs särreglering för indrivningsmål enligt
|
vad som föreskrivs i 4 kap. 36 § UB? ................... |
168 |
4.3.11 |
Principen om barnets bästa lagfästs i |
|
|
utsökningsbalken................................................... |
169 |
4.3.12 |
Proportionalitetsprincipen lagfästs i |
|
|
utsökningsbalken................................................... |
177 |
4.3.13Skyddsregler och processuella rättssäkerhetsgarantier vid tvångsvis försäljning av en bostad och efterföljande
handräckning.......................................................... |
202 |
4.3.14Frågor om handräckning enligt bestämmelser i annan lagstiftning bör utredas i särskild
ordning................................................................... |
206 |
4.3.15Dagens teknik tillåter inte verkställighet av en fordran som grundas på löpande skuldebrev i
elektronisk form .................................................... |
208 |
4.3.16En ”avslagsparagraf” förtydligar gällande
ordning................................................................... |
216 |
4.3.17Ansökan om verkställighet av utdömt skadestånd på grund av brott när sökanden är
barn......................................................................... |
218 |
4.3.18En lagfäst möjlighet att avvakta med verkställighetsåtgärder när en invändning mot
|
verkställighet prövas.............................................. |
220 |
4.3.19 |
Teknikneutrala bestämmelser ............................... |
223 |
4.3.20 |
Särreglering för maskinella beslut......................... |
231 |
4.3.21Kronofogdemyndigheten bör utveckla ett
webbaserat informationsverktyg .......................... |
232 |
7
Innehåll |
SOU 2016:81 |
5 |
Kronofogdemyndighetens medverkan till frivilliga |
|
|
|
överenskommelser och processledning ....................... |
237 |
|
5.1 |
Inledning ............................................................................... |
237 |
|
5.2 |
Bakgrund............................................................................... |
238 |
|
|
5.2.1 |
Kronofogdemyndighetens serviceskyldighet |
|
|
|
och processledning................................................ |
238 |
5.2.2Några
och kravet på opartiskhet ..................................... |
240 |
5.2.3Materiell processledning i domstol och hyres-
|
och arrendenämnder ............................................. |
242 |
5.2.4 |
Förlikning och medling vid allmän domstol ....... |
243 |
5.2.5Hyres- och arrendenämndernas
|
medlingsverksamhet.............................................. |
247 |
5.2.6 |
Lagen om medling i vissa privaträttsliga tvister .. |
248 |
5.2.7 |
Andra former av tvistlösning................................ |
249 |
5.3 Våra överväganden................................................................ |
249 |
5.3.1Kronofogdemyndigheten ska kunna medverka till att parterna uppnår frivilliga
|
|
överenskommelser ................................................ |
249 |
|
5.3.2 |
En lagfäst skyldighet att utöva processledning ... |
261 |
6 |
Utredning av tillgångar och myndighetssamverkan ...... |
265 |
|
6.1 |
Inledning ............................................................................... |
265 |
|
6.2 |
En översikt av gällande ordning........................................... |
268 |
6.2.1Allmänna förutsättningar för utmätning av lös
egendom................................................................. |
268 |
6.2.2Bestämmelserna om säkerställande av
utmätning .............................................................. |
269 |
6.2.3Kronofogdemyndighetens
utredningsskyldighet ............................................ |
272 |
6.2.4Kronofogdemyndighetens verktyg vid
tillgångsutredningen ............................................. |
274 |
6.2.5Gäldenärens och tredje mans
|
uppgiftsskyldighet................................................. |
275 |
6.2.6 |
Förrättning i bostad eller lokal............................. |
277 |
8
SOU 2016:81 |
|
Innehåll |
6.2.7 |
Möjlighet till frihetsberövande ............................. |
279 |
6.2.8 |
Ramarna för metoderna i |
|
|
efterforskningsverksamheten ............................... |
281 |
6.2.9JO om metoderna i Kronofogdemyndighetens
|
efterforskande verksamhet.................................... |
284 |
6.3 Myndighetssamverkan och informationsutbyte ................. |
287 |
|
6.3.1 |
Samverkan och sekretess mellan myndigheter .... |
287 |
6.3.2Myndighetssamverkan mot grov organiserad
|
brottslighet............................................................. |
289 |
6.3.3 |
Lagstiftning om informationsutbyte vid |
|
|
samverkan mot organiserad brottslighet.............. |
292 |
6.3.4JO om samverkan och informationsutbyte mellan Kronofogdemyndigheten och andra
|
myndigheter........................................................... |
294 |
6.4 Våra överväganden ................................................................ |
297 |
|
6.4.1 |
Verktyg för en effektiv tillgångsutredning .......... |
297 |
6.4.2 |
Efterforsknings- och spaningsåtgärder ................ |
319 |
6.4.3Besittningskravet för att Kronofogdemyndigheten ska kunna
|
|
distansutmäta egendom som anträffas av andra |
|
|
|
myndigheter behålls .............................................. |
334 |
|
6.4.4 |
Ökad samverkan genom elektroniskt |
|
|
|
informationsutbyte mellan |
|
|
|
Kronofogdemyndigheten och andra |
|
|
|
myndigheter........................................................... |
349 |
|
6.4.5 |
Beslut under tillgångsutredningen........................ |
366 |
7 |
Reglerna om beneficium vid utmätning...................... |
375 |
|
7.1 |
Inledning................................................................................ |
375 |
|
7.2 |
En översikt av gällande reglering ......................................... |
376 |
7.2.1Undantag från utmätning med hänsyn till
gäldenärens behov.................................................. |
376 |
7.2.2Undantag från utmätning på grund av
|
egendomens beskaffenhet eller särskild |
|
|
föreskrift ................................................................ |
383 |
7.2.3 |
Bestämmelser för pantsatt egendom m.m............ |
386 |
7.2.4 |
Övriga bestämmelser............................................. |
387 |
9
Innehåll |
SOU 2016:81 |
7.3 Våra överväganden................................................................ |
388 |
|
7.3.1 |
Modernisering av beneficiebestämmelserna........ |
388 |
7.3.2Bostadsrätter bör utmätas som
småhusfastigheter.................................................. |
396 |
7.3.3Omprövning vid senare inträffade
förhållanden........................................................... |
400 |
7.3.4Schablonbeneficie ska bara lämnas i uppenbara
|
|
fall........................................................................... |
404 |
8 |
Löneutmätning ........................................................ |
411 |
|
8.1 |
Inledning ............................................................................... |
411 |
|
8.2 |
1996 års löneexekutionsreform ........................................... |
413 |
|
8.3 |
Gällande ordning .................................................................. |
415 |
|
|
8.3.1 |
Villkor för löneutmätning .................................... |
415 |
|
8.3.2 |
Förfarandet............................................................ |
417 |
|
8.3.3 |
Företrädesordningen............................................. |
419 |
|
8.3.4 |
Arbetsgivarens skyldigheter ................................. |
419 |
|
8.3.5 |
Särskilda bestämmelser ......................................... |
420 |
|
8.3.6 |
Straffbestämmelse ................................................. |
421 |
8.4 |
Våra överväganden................................................................ |
421 |
|
|
8.4.1 |
Beräkning av normal- och förbehållsbelopp........ |
421 |
|
8.4.2 |
Omprövning.......................................................... |
455 |
|
8.4.3 |
Proportioneringsprincipen lagfästs...................... |
457 |
|
8.4.4 |
Anstånd.................................................................. |
460 |
8.4.5Försvarlighets- och
|
proportionalitetsbedömningen vid |
|
|
löneutmätning ....................................................... |
464 |
8.4.6 |
Ökad partsinsyn.................................................... |
469 |
8.4.7 |
Företrädesordningen............................................. |
471 |
8.4.8Behövs särreglering för indrivningsmål enligt
|
|
vad som föreskrivs i 7 kap. 23 § UB?................... |
474 |
9 |
Tvångsvis försäljning och redovisning av pengar .......... |
475 |
|
9.1 |
Inledning ............................................................................... |
475 |
|
9.2 |
Gällande rätt ......................................................................... |
476 |
|
|
9.2.1 |
Fast egendom ........................................................ |
476 |
10
SOU 2016:81 |
|
Innehåll |
9.2.2 |
Lös egendom.......................................................... |
484 |
9.2.3 |
Indrag av egendom ................................................ |
490 |
9.2.4 |
Samäganderättslagen.............................................. |
491 |
9.2.5Makars och sambors förfoganderätt över
|
egendom................................................................. |
492 |
9.2.6 |
Redovisning av influtna medel.............................. |
494 |
9.3Införandet av moderna auktionsmetoder för utmätt lös
egendom ................................................................................ |
503 |
9.4 Våra överväganden ................................................................ |
504 |
9.4.1Ett modernt budgivningsförfarande för försäljning av fast egendom m.m. på offentlig
auktion ................................................................... |
504 |
9.4.2Ytterligare modernisering av reglerna om
försäljning av utmätt lös egendom?...................... |
508 |
9.4.3Harmoniserade tidsfrister och möjlighet att
|
bevilja anstånd........................................................ |
519 |
9.4.4 |
Harmoniserade försäljningsavgifter ..................... |
523 |
9.4.5Skydd för sökande utan förmånsrätt i
|
bostadrätt ............................................................... |
529 |
9.4.6 |
Kronofogdemyndigheten ska hålla |
|
|
bevakningssammanträde när det behövs.............. |
529 |
9.4.7Ett förstärkt skydd för den som köper utmätt
egendom? ............................................................... |
531 |
9.4.8Behövs särreglering för indrivningsmål i bestämmelserna om tidsfrister för försäljning
av utmätt egendom? .............................................. |
547 |
9.4.9Utmätta försäkringsbelopp som inte förfallit
till betalning ........................................................... |
548 |
9.4.10Utsökningsbalkens bestämmelser om indrag
|
av egendom och Europakonventionen................. |
556 |
9.4.11 |
Samäganderättslagen bör moderniseras ............... |
560 |
9.4.12 Behov av ett centralt bostadsrättsregister............ |
564 |
|
9.4.13 |
Kravet på obligatoriskt |
|
|
fördelningssammanträde tas bort ......................... |
566 |
9.4.14En tydligare reglering om hur borgenärers rätt
till ränta ska beräknas ............................................ |
568 |
9.4.15En ändrad ordning för utbetalning av små
belopp..................................................................... |
572 |
11
Innehåll |
SOU 2016:81 |
9.4.16Återkrav i mål som handläggs enligt
|
|
indrivningslagen .................................................... |
575 |
|
9.4.17 Särreglering för redovisning av pengar i |
|
|
|
|
indrivningsmål....................................................... |
576 |
10 |
Avhysning ............................................................... |
579 |
|
10.1 |
Inledning ............................................................................... |
579 |
|
10.2 |
Gällande ordning .................................................................. |
580 |
|
|
10.2.1 |
Hyreslagens bestämmelser ................................... |
580 |
|
10.2.2 Socialtjänstlagen och kommuners ansvar för |
|
|
|
|
socialtjänsten ......................................................... |
581 |
|
10.2.3 |
Utsökningsbalkens bestämmelser om |
|
|
|
avhysning............................................................... |
583 |
|
10.2.4 Avhysning när barn berörs ................................... |
592 |
|
10.3 |
Något om regeringens arbete för att motverka |
|
|
|
hemlöshet.............................................................................. |
595 |
|
10.4 |
Våra överväganden................................................................ |
597 |
|
|
10.4.1 Behov av ytterligare skyddsregler när en |
|
|
|
|
hyresrätt är förverkad?.......................................... |
597 |
|
10.4.2 Tilläggsavgift och prövning av yrkande om |
|
|
|
|
inhibition i mål som överlämnas till tingsrätt |
|
|
|
från Kronofogdemyndigheten.............................. |
607 |
|
10.4.3 |
Förtydligande av underrättelseskyldigheten |
|
|
|
mellan Kronofogdemyndigheten och |
|
|
|
socialnämnden....................................................... |
611 |
|
10.4.4 Behov av ytterligare vägledning och |
|
|
|
|
lagstiftning inom socialtjänstens område? .......... |
612 |
|
10.4.5 En effektivare hantering av avhysningsgods ....... |
613 |
|
11 |
Avgifter och rättegångskostnader ............................... |
619 |
|
11.1 |
Inledning ............................................................................... |
619 |
|
11.2 |
Våra överväganden................................................................ |
620 |
|
|
11.2.1 Lagtekniska ändringar tydliggör att såväl |
|
|
|
|
sökanden som svaranden kan medges befrielse |
|
|
|
från att betala förrättningskostnaderna ............... |
620 |
12
SOU 2016:81 |
Innehåll |
11.2.2Behövs särreglering för indrivningsmål enligt
vad som föreskrivs i 17 kap. 13 § UB? ................. |
622 |
11.2.3Sökanden ska inte betala någon avgift för
|
|
utmätning på grund av skadestånd ....................... |
624 |
|
11.2.4 Statens ansvar för rättegångskostnader................ |
625 |
|
12 |
Överklagande- och delgivningsfrågor.......................... |
631 |
|
12.1 |
Inledning................................................................................ |
631 |
|
12.2 |
Gällande rätt.......................................................................... |
632 |
|
|
12.2.1 |
Inledning ................................................................ |
632 |
|
12.2.2 Beslut som inte får överklagas .............................. |
632 |
|
|
12.2.3 |
Överklagandefrister............................................... |
633 |
|
12.2.4 Förfarandet i samband med ett överklagande...... |
636 |
|
|
12.2.5 |
Delgivning av beslut .............................................. |
638 |
12.3 |
Våra överväganden ................................................................ |
641 |
12.3.1En inskränkning i möjligheten att överklaga
vissa beslut som fattas under utsökningsförfarandet? ......................................... 641
12.3.2Partsställningen vid överklagande som avser
förrättningskostnaderna........................................ |
642 |
12.3.3En effektivare ordning för delgivning av vissa
beslut ...................................................................... |
644 |
Band 2
13Författningsförslag
14Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
15Författningskommentar
13
Innehåll |
SOU 2016:81 |
Band 3
16 Konsekvensbeskrivning Särskilda yttranden Summary
Bilagor
1Kommittédirektiv 2014:127
2Nyckel – författningsförslag
3Frågor till och svar från utvalda länder angående deras reglering av vissa utsökningsrättsliga frågor
4Dispositiva tvistemål som avgjorts i tingsrätt genom en stadfäst förlikning åren
5Exempel på innehåll i ett utsökningsavtal
6Register och andra källor som Kronofogdemyndigheten kan få information från
7Kronofogdemyndighetens blankett Förteckning tillgångar m.m.
8Några författningar som innehåller en särskild föreskrift om verkställighet eller hänvisning till lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
9Sammanställning gjord av Ekonomistyrningsverket över myndigheter som gjort ovillkorade utbetalningar till enskilda år 2015
10Några författningar som innehåller särskild föreskrift enligt 5 kap. 10 § UB
11Riksnormen för försörjningsstöd för år 2016
12Konsumentverkets beräkning av vad som är rimliga kostnader för hushåll av olika storlek för år 2016
13Kronofogdemyndighetens föreskrifter om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. under år 2016 (KFMFS 2015:1)
14
SOU 2016:81 |
Innehåll |
14Kronofogdemyndighetens allmänna råd om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. under 2016 (KFM A 2015:1)
15Kronofogdemyndighetens information om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. under år 2016 (KFM M 2015:1)
16Försäkringskassans föreskrifter om genomsnittlig och högsta godtagbara bostadskostnad för år 2016 (FKFS 2015:7)
17Räkneexempel löneutmätning
18Kronofogdemyndighetens beräkningar av de ekonomiska konsekvenserna av att försäljningsavgifter för fast egendom och bostadsrätter harmoniseras
19Kronofogdemyndighetens beräkningar av kostnader för utveckling av
20Europadomstolens dom den 25 juli 2013 i målet
Rousk mot Sverige (ECHR 27183/04)
21Rättsfallet NJA 2012 s. 35
22Rättsfallet NJA 2013 s. 540
23Rättsfallet NJA 2013 s. 1040
24Rättsfallet NJA 2013 s. 1241
25Rättsfallet NJA 2013 s. 1084
26Rättsfallet NJA 2015 s. 211
27Rättsfallet NJA 2015 s. 374
28Rättsfallet NJA 2015 s. 839
15
Vissa förkortningar
art. |
artikel |
Barnkonventionen |
FN:s konvention den 20 novem- |
|
ber 1989 om barnets rättigheter |
bet. |
betänkande |
BfL |
lagen (1990:746) om betalnings- |
|
föreläggande och handräckning |
CSN |
Centrala studiestödsnämnden |
dir. |
direktiv |
Ds |
departementsskrivelse |
Europakonventionen |
Europeiska konventionen |
|
den 4 november 1950 om skydd |
|
för de mänskliga rättigheterna |
|
och de grundläggande friheterna |
FAL |
försäkringsavtalslagen |
|
(2005:104) |
HD |
Högsta domstolen |
HFD |
Högsta förvaltningsdomstolen |
hyreslagen |
12 kap. jordabalken |
indrivningslagen |
lagen (1993:891) om indrivning |
|
av statliga fordringar m.m. |
it |
informationsteknologi |
JB |
jordabalken (1970:994) |
LU |
Lagutskottet |
NJA |
Nytt juridiskt arkiv |
prop. |
Proposition |
RB |
rättegångsbalken (1942:740) |
RF |
regeringsformen (1974:152) |
|
17 |
Vissa förkortningar |
SOU 2016:81 |
RH |
Rättsfall från hovrätterna |
rskr. |
riksdagsskrivelse |
RSV |
Riksskatteverket |
SOU |
Statens offentliga utredningar |
SPL |
Lagen (1982:188) om preskrip- |
|
tion av skattefordringar m.m. |
UB |
utsökningsbalken (1981:774) |
UF |
utsökningsförordningen |
|
(1981:981) |
ärendelagen |
lagen (1996:242) om domstols- |
|
ärenden |
18
Sammanfattning
Ett modernare utsökningsförfarande
En förutsättning för ett fritt och modernt samhälle är att människor interagerar med varandra och ingår avtal sinsemellan. Det allmänna i dess olika former ingår också olika avtal med de människor som vistas i samhället. Ibland ingås avtalen direkt mellan en myndighet och en privatperson; ibland uppstår ömsesidiga rättigheter och skyl- digheter genom att människor väljer en viss bosättning eller tar i anspråk en viss tjänst. Företag i olika former erbjuder varor och tjänster. Om erbjudandena antas uppstår ett avtal mellan företaget och kunden, som i sin tur kan vara ett annat företag. Ibland kan människor eller företag ta sig en rätt som de inte har vilket i sin tur kan skapa ett berättigat krav för någon annan att återställa tidigare ordning.
Alla de nu uppräknade situationerna – liksom en mängd situa- tioner som inte beskrivits ovan – hanteras dagligdags av parterna själva. I de allra flesta fall är parterna överens om vad som gäller och utbyter prestationer i enlighet med detta. I andra fall ställer part- erna anspråk på varandra, tolkar och omtolkar förutsättningarna och träffar ibland nya överenskommelser med ändrade villkor. Men i en del situationer krävs tvång för att en part ska fullgöra sina skyldigheter. Det kan bero på att parten inte vill prestera men det kan också bero på att parten inte anser sig kunna prestera. I de situa- tionerna är det nödvändigt att samhället ställer tvångsmedel till för- fogande. Men när och hur tvång får användas måste vara noggrant reglerat. Tvångsanvändningen måste vara effektiv för att vara tro- värdig. Samtidigt måste effektiviteten balanseras mot krav på att tvånget utförs med respekt för den enskildes rättigheter för att tvångsanvändningen ska vara human och rättssäker. I Sverige är det Kronofogdemyndigheten ensam som får använda tvång för att ta i
19
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
anspråk någons egendom eller lön för betalning av en fastställd skuld. Kronofogdemyndigheten har också ensam behörighet att verk- ställa en fastställd säkerhetsåtgärd, en skyldighet att flytta från ett visst utrymme eller en skyldighet att fullgöra eller underlåta något annat. Trots att det krävs tvång i en mycket liten andel av alla de situationer där någon ska fullgöra eller tåla något är det sammanlagda antalet ansökningar hos Kronofogdemyndigheten stort. Kronofogde- myndigheten hanterar varje år cirka 2,3 miljoner ansökningar om verkställighet som berör drygt 500 000 gäldenärer. Av dessa är mer- parten, omkring 428 000 eller cirka 85 procent, fysiska personer. Genom Kronofogdemyndighetens verksamhet betalades totalt cirka 10,2 miljarder kronor år 2015. Drygt hälften eller 5,87 miljarder kronor gick till betalning av offentliga fordringar medan 4,31 mil- jarder kronor var betalning för privaträttsliga fordringar.
Kronofogdemyndighetens verksamhet regleras i Utsökningsbalken (UB). Utsökningsbalken (1981:774) trädde i kraft den 1 januari 1982 och ersatte då bl.a. 1877 års utsökningslag. UB var resultatet av ett långvarigt utredningsarbete och innebar en genomgripande modernisering av utsökningsrätten. Under de mer än 30 år som UB har varit i kraft har såväl Kronofogdemyndigheten som samhället i stort förändrats. Den informationstekniska utvecklingen har lett till förändringar av Kronofogdemyndighetens arbetsmetoder vilket gör att det ställs ökade krav på ett teknikneutralt regelverk. Globali- seringen innebär en större rörlighet av både människor, företag och egendom vilket i sin tur lett till att det internationella utsöknings- rättsliga samarbetet har utvecklats. Trots dessa förändringar har det inte genomförts någon samlad eller mer genomgripande översyn av UB. Sammantaget är UB numera föråldrad, svåröverskådlig och svår att tillämpa.
Utredningen har haft i uppdrag att överväga särskilt angivna frågor om exekutionstitlar, utredning av gäldenärers tillgångar, myn- dighetssamverkan, löneutmätning, beneficium och utmätning av bo- städer, avhysning, Kronofogdemyndighetens medverkan till frivilliga överenskommelser och processledning samt exekutiv försäljning och redovisning av influtna medel. Vidare har uppdraget inneburit att vi ska lämna andra förslag på åtgärder som kan leda till ett effektivare utsökningsförfarande. Mot bakgrund av utrednings- uppdragets omfattning, frågornas komplexitet och den utrednings- tid vi haft till vårt förfogande har vi behövt göra vissa avgränsningar
20
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
av uppdraget. Under utredningsarbetet har vi kommit att överväga och lämna förslag i många olika frågor som kan leda till ett modernare, effektivare och mer rättssäkert utsökningsförfarande.
Utsökningsförfarandet ska vara effektivt i den bemärkelsen att den som vänder sig till Kronofogdemyndigheten för att få hjälp med att driva in en skuld inte ska behöva vänta längre än nödvändigt. Genom ett enklare och tydligare regelverk kan utsökningsförfar- andet bli snabbare och mer verkningsfullt. Klara och tydliga regler kan också leda till färre överklaganden.
Det stora antalet mål hos Kronofogdemyndigheten ställer krav på att tillämpningen i det stora flertalet ärenden är enkel och förut- bestämd. Det tvångsvisa genomförandet ska följa ett bestämt mön- ster så att händelseförloppet är förutsebart för alla berörda. I de allra flesta fall ska utrymmet för olika tolkningar och avsteg från vad som gäller för merparten av målen vara begränsat. Samtidigt måste det finnas ventiler för de enstaka fall där ett tvångsvist genom- förande enligt huvudregeln skulle få ett orimligt resultat. Det är också en självklarhet att det utsökningsrättsliga regelverket och utsökningsförfarandet måste anpassas så att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden enligt Europakonventionen och barn- konventionen. Vår vision är att utsökningsmål ska hanteras enligt ett regelverk som likt en mångfacetterad och välbalanserad våg möjliggör att motstående intressen kan vägas mot varandra. Utsök- ningsförfarandet ska kännetecknas av effektiva och förutsebara rutiner samtidigt som det ska finnas utrymme att identifiera de enstaka fall som måste särbehandlas om konsekvenserna inte ska bli orimliga.
Våra förslag kommer att medföra en rad positiva konsekvenser. Om Kronofogdemyndighetens verksamhet kan bedrivas mer effek- tivt blir handläggningstiderna kortare. Vi föreslår ett antal lagtek- niska ändringar som underlättar förståelsen och tillämpningen av bestämmelserna. Utsökningsbalkens kapitel
21
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
säkert och förutsägbart, vilket i sin tur sannolikt kommer att leda till minskade kostnader för det allmänna. Vi föreslår också språk- liga förändringar som underlättar förståelsen av regelverket och gör lagtexten köns- och teknikneutral. Begreppet exekutionstitel byts ut mot utsökningstitel.
En rad föreslagna ändringar är positiva för gäldenärskollektivet. Genom förändrade normal- och förbehållsbelopp för den som står under löneutmätning garanteras gäldenärerna och deras familjer en skälig levnadsnivå, vilket i sin tur kan öka incitamentet till öppet arbete.
Barn till personer som är parter i utsökningsmål kommer också att påverkas av några förslag. Ett exempel är den lagfästa principen om barnets bästa som kommer att tydliggöra att barnrättighets- perspektivet måste beaktas i hela utsökningsförfarandet. Barns rätt till umgänge med sina föräldrar kommer att tillgodoses i större ut- sträckning eftersom vi föreslår att det ska lagfästas att umgänges- kostnader, inbegripet skäliga kostnader för resor och logi som för- anleds av umgänget, ska beaktas i löneutmätningsförfarandet.
En del av våra förslag förväntas leda till ett bättre indrivnings- resultat med ökad kostnadstäckning av offentlig verksamhet och ett bättre utfall för hela borgenärskollektivet som följd. Andra för- slag kan innebära minskade årliga intäkter till staten och andra borgenärer. Vissa förslag förväntas leda till minskade samhällseko- nomiska kostnader för ekonomiskt utanförskap vilket gynnar såväl det allmänna som det privata borgenärskollektivet. I konsekvens- beskrivningen redovisar vi såväl ekonomiska som övriga konse- kvenser av våra förslag. I denna sammanfattning har vi valt att lyfta fram några konsekvenser. Förslaget om hur normal- och förbe- hållsbelopp inom löneutmätningsförfarandet ska beräknas kommer att leda till minskad indrivning genom löneutmätning. Vi anser dock att det är en nödvändig förutsättning att enskilda tillförsäkras en skälig levnadsnivå för att löneutmätningsförfarandet ska vara håll- bart och därmed effektivt över tid. Det är vår bedömning att det ökade indrivningsresultat och minskade samhällskostnader som vissa förslag kommer att leda till på sikt kommer att överstiga och kompensera de minskade intäkterna till staten som några av för- slagen kan innebära. Vi bedömer att våra förslag är kostnads- neutrala när det gäller de uppskattade ökade årsvisa kostnaderna i förhållande till de uppskattade minskade årsvisa kostnaderna.
22
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
I det följande redovisar vi ett urval av våra förslag. Denna samman- fattning finns översatt till engelska i band 3.
Effektivare indrivning av offentligrättsliga fordringar
Dagens utsökningsförfarande skiljer på allmänna mål och enskilda mål. Offentligrättsliga fordringar verkställs enligt regelverket för allmänna mål medan andra anspråk handläggs som enskilda mål. Regelverket som styr uppdelningen är svårtillgängligt. I vissa fall krävs det en genomgång av bestämmelser i utsökningsbalken, ut- sökningsförordningen och speciallagstiftning samt förarbeten för att avgöra om ett mål är allmänt eller enskilt. I de allmänna målen har Kronofogdemyndigheten till viss del dubbla roller eftersom Kronofogdemyndigheten har vissa borgenärsuppgifter. De allmänna målen särbehandlas också positivt bl.a. genom att staten inte tar ut några avgifter för indrivning av offentligrättsliga fordringar. Skill- naderna i handläggningen är emellertid inte så stora att de moti- verar en uppdelning i olika måltyper, särskilt inte eftersom det ibland är svårt att avgöra om indrivningen av en fordran ska följa det ena eller det andra regelverket. Vi föreslår därför att begreppen allmänna och enskilda mål tas bort. Merparten av de allmänna målen är sådana där lagstiftaren har bestämt att de ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen). Den särreglering som fortfarande behövs för dessa mål förtydligas och anges som uttryckliga undantagsbestäm- melser för mål som handläggs enligt indrivningslagen.
Det är i dag ofta oklart vad som gäller när en förvaltnings- myndighet fattat ett beslut som innebär betalningsskyldighet för en enskild. Beslutet kan innebära att en enskild ska betala en avgift, antingen som betalning för något eller som en sanktion. Det kan också handla om att en enskild förpliktas återbetala något som den enskilde felaktigt utfått. Många gånger har lagstiftaren beslutat att betalningsskyldigheten kan framtvingas enligt indrivningslagen. Det är ett entydigt ställningstagande som innebär att verkställigheten följer på förhand givna regler. I andra fall har lagstiftaren i utsök- ningsförordningen eller speciallagstiftning uttalat att beslutet får verk- ställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser om allmänna mål vil- ket gett upphov till olika tolkningar. Av än större betydelse är
23
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
frågan om ett myndighetsbeslut är direkt verkställbart eller om myndigheten måste ansöka om betalningsföreläggande eller stämma den enskilde vid allmän domstol för att få ett utslag eller en dom som kan verkställas. Även denna fråga är många gånger svår att besvara. Enligt ny praxis från Högsta domstolen är det också så, till skillnad från vad som gällde tidigare, att en överprövning i för- valtningsdomstol av ett myndighetsbeslut som inte är direkt verk- ställbart inte leder till att beslutet får verkställas. Även om den enskilde överklagar beslutet och en förvaltningsdomstol meddelar en dom som innebär att beslutet godtas måste förvaltningsmyndig- heten ändå ansöka om betalningsföreläggande eller stämning i all- män domstol för att kunna driva in sin fordran. Samma fordran kan alltså komma att prövas i både förvaltningsdomstol och i allmän domstol och domstolarna kan naturligtvis komma fram till mot- stridiga avgöranden. Det är varken en rättssäker eller effektiv ord- ning.
Myndighetsbeslut får verkställas när de har fått laga kraft
Vi föreslår en ny ordning som innebär att förvaltningsmyndig- heters beslut alltid ska kunna verkställas när de har fått laga kraft, förutsatt att beslutet utgör myndighetsutövning och avser betal- ningsskyldighet. Förvaltningsmyndigheter och kommuner kommer inte längre att behöva skaffa en utsökningstitel via den summariska processen eller genom att ansöka om stämning i allmän domstol. I stället räcker det att den förpliktade haft en reell möjlighet att överklaga beslutet och att beslutet har fått laga kraft. Om beslutet överklagas blir förvaltningsdomstolens dom en verkställbar utsök- ningstitel. Förfarandet blir på det sättet effektivare och billigare utan att rättssäkerheten eftersätts. Besparingen kan beräknas till mellan 2,6 och 2,9 miljoner kronor per år. Genom en effektivare indriv- ning av offentligrättsliga fordringar kan statens kostnadstäckning för avgiftsfinansierad verksamhet också förbättras.
Enligt vårt förslag ska vissa myndighetsbeslut precis som i dag kunna verkställas direkt, oftast enligt reglerna i indrivningslagen men i vissa fall enligt särskilda regler. För att ett beslut ska få verk- ställas före laga kraft måste lagstiftaren tydligt ange att det är fråga om en offentligrättslig fordran som kräver omedelbar indrivning.
24
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
Ett beslut som inte innebär myndighetsutövning, t.ex. ett beslut att utfärda en faktura, får inte laga kraft och kan heller inte bli föremål för överprövning av domstol. En myndighet som vill driva in en sådan fordran på civilrättslig grund är precis som i dag hän- visad till att ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid allmän domstol.
Kronofogdemyndigheten ska kunna hjälpa parterna att komma överens och att ingå ett utsökningsavtal
Parter som har hamnat i tvist med varandra har i allmänhet mycket att vinna på att lösa tvisten på frivillig väg. I förhållande till en domstolsprocess eller ett skiljeförfarande kan det spara både tid och pengar. Parterna kan också känna sig tillfreds med att de själva har haft inflytande över lösningen av sin tvist och en sådan lösning är ofta lättare för dem att acceptera än en dom. Genom att parterna frivilligt når en överenskommelse ökar också möjligheten för dem att fortsätta ett samarbete eller en affärsrelation efter att tvisten har avslutats. Även samhället har mycket att vinna på att uppmuntra parter att söka en frivillig lösning på sin tvist. Bland annat kan domstolar och andra myndigheter i större utsträckning lägga resur- ser på mål där förlikning inte är tillåten eller där det saknas förut- sättningar för parterna att komma överens. Det är därför numera en självklarhet att allmänna domstolar samt hyres- och arrende- nämnder försöker hjälpa parter att nå frivilliga överenskommelser. Det är inte lika självklart att Kronofogdemyndigheten, i egenskap av verkställande myndighet, ska medverka till att parterna kommer överens. I domstolen processar borgenären för att få en verkställbar dom. I det skedet är utgången av målet oklar. En domstolsprocess kan ta lång tid och medföra höga kostnader. Detta innebär att det ofta finns klara och tydliga incitament för båda parter att ingå en förlikning. Under verkställighetsprocessen har sökanden redan en utsökningstitel som innebär rätt till tvångsvis verkställighet genom Kronofogdemyndighetens försorg. Sökanden kan därför ofta ha ett mindre intresse av att diskutera förlikning under verkställighets- fasen än under en domstolsprocess. Å andra sidan kan svaranden ha ett större intresse av förlikningsdiskussioner när verkställighet är nära förestående. Och även i ett senare skede av processen är fri- villiga lösningar ofta det bästa för båda parter. Vi föreslår därför att
25
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
Kronofogdemyndigheten, när det är lämpligt, ska verka för att parterna kommer överens. En förutsättning för att det ska vara lämpligt är att parterna går med på att föra sådana diskussioner. Kronofogdemyndigheten ska kunna hålla sammanträden för att ge parterna möjlighet att träffa en överenskommelse. Kronofogde- myndigheten ska också kunna hjälpa parterna att upprätta ett utsök- ningsavtal som reglerar deras överenskommelse.
Vi bedömer att möjligheterna för parterna att få hjälp av Krono- fogdemyndigheten att träffa en överenskommelse kommer att ha ett särskilt värde när enskilda riskerar att förlora sin bostad, dvs. i samband med en ansökan om avhysning eller vid tvångsvis försälj- ning av bostäder. En överenskommelse i detta skede kan minska den enskildes lidande och underlätta för både gäldenären och dennes familj i en svår situation. De samhällsekonomiska vinsterna av en överenskommelse under verkställighetsfasen är också betydande. Det är vår bedömning att detta förslag, i vart fall på sikt, kommer att leda till minskade årsvisa personalkostnader för Kronofogde- myndigheten. Förutom att Kronofogdemyndigheten kan frigöra resurser för andra mål där överenskommelser inte kan uppnås kan kommunernas kostnader för jourboenden och andra alternativa boenden minska om färre personer förlorar sina hem och därmed behöver hjälp med att hitta en ny bostad.
Ökat indrivningsresultat genom ökad myndighetssamverkan
Vi föreslår en ökad samverkan genom elektroniskt informations- utbyte mellan Kronofogdemyndigheten och andra myndigheter. Ett systematiserat elektroniskt informationsutbyte mellan Krono- fogdemyndigheten och myndigheter som betalar ut utmätningsbara ersättningar och bidrag leder till en bättre kontroll av statens pengar, ett effektivare utsökningsförfarande och ett bättre ekonomiskt utfall för borgenärskollektivet. Vi föreslår därför att det ska eta- bleras ett utökat elektroniskt informationsutbyte mellan Krono- fogdemyndigheten och utvalda myndigheter som betalar eller läm- nar ut utmätningsbar egendom.
För att lös egendom ska kunna utmätas krävs att den är tillgäng- lig för Kronofogdemyndigheten. Det normala är att Kronofogde- myndigheten tar egendomen i förvar, antingen från gäldenären själv
26
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
eller från någon annan. Kronofogdemyndigheten kan också säkra egendomen genom att försegla den, märka den eller genom ett s.k. förbudsmeddelande som innebär att en utmätt fordran eller rättig- het bara får infrias till Kronofogdemyndigheten eller den som Kronofogdemyndigheten anvisar. Om Kronofogdemyndigheten inte är på plats och kan ta egendomen i förvar krävs det att egen- domen är i någon annans besittning för att Kronofogdemyndig- heten ska kunna säkra och utmäta den genom s.k. distansutmät- ning. När egendomen innehas av en myndighet innebär besittnings- kravet att egendomen ska vara omhändertagen med stöd av den myndighetens regelverk. Vårt förslag om ökad myndighetssamver- kan kommer att leda till att Kronofogdemyndigheten kan utmäta pengar och annan egendom som finns hos andra myndigheter i större utsträckning än i dag.
Kronofogdemyndigheten har redan i dag goda möjligheter att distansutmäta egendom som finns i andra myndigheters besittning. Om besittningskravet togs bort skulle det kunna leda till att en- skilda, inför risken att deras egendom kan komma att utmätas om de kontaktar en myndighet, känner ett obehag och en ovilja inför myndighetskontakter och därför undviker samröre som inte är påtvingat. Vi anser också att en sammanblandning av olika myndig- heters uppdrag och roller i förlängningen kan skada allmänhetens förtroende för statliga myndigheter. Det är inte heller en effektiv resursanvändning att myndigheter som påträffar egendom som de inte har i uppdrag att omhänderta, ska kontrollera om personer som egendomen kan kopplas till är gäldenär i ett mål hos Krono- fogdemyndigheten. Vi föreslår därför inte någon ändring av det i dag gällande besittningskravet.
Vassare tillgångsutredningar med tydliga ramar
Kronofogdemyndigheten har redan i dag många verktyg för att ut- föra en tillgångsutredning. Vi föreslår ändringar som gör att verk- tygen blir vassare och mer ändamålsenliga. Kronofogdemyndig- heten får kalla sökanden, svaranden och andra personer med känne- dom om svarandens förhållanden till förhör under tillgångsutred- ningen. Den som inte kommer kan bli skyldig att betala vite. Vi föreslår att vitesbeloppen höjs så att de anpassas till dagens penning-
27
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
värde. Vi föreslår också att inte bara svaranden utan också andra personer ska kunna hämtas till förhör samt att upplysnings- skyldigheten utökas och förtydligas. Förslagen kan leda till färre inställda sammanträden samt att Kronofogdemyndigheten får till- gång till mer adekvat information, även om tillgångar utomlands. Sammantaget kommer Kronofogdemyndigheten att få lättare att hitta tillgångar vilket kommer att leda till ett ökat indrivningsresultat.
En grundförutsättning för att Kronofogdemyndigheten ska leta efter tillgångar är att det finns ett utsökningsmål. Kronofogde- myndigheten ska inte ägna sig åt s.k. fishing expeditions som inne- bär att myndigheten planlöst letar efter tillgångar och därefter undersöker om en viss tillgång tillhör någon gäldenär i ett pågående utsökningsmål. Detta hindrar inte att Kronofogdemyndigheten genomför kontroller mot offentliga register eller samverkar med och tar emot information från andra myndigheter för att leta efter tillgångar. Det hindrar inte heller att andra myndigheter samverkar med Kronofogdemyndigheten innan egendom lämnas ut eller pengar utbetalas. Vi föreslår en ny bestämmelse i utsökningsbalken som klargör att Kronofogdemyndigheten får vidta de utrednings- och spaningsåtgärder som är befogade för att utreda gäldenärers till- gångar. Vi föreslår också nya bestämmelser som ger uttryckligt lag- stöd för att Kronofogdemyndigheten ska kunna genomföra register- kontroller och utbyta information med andra myndigheter.
Bättre möjligheter för sökanden att påverka tillgångsutredningen
Av de cirka 500 000 gäldenärer som Kronofogdemyndigheten han- terar varje år är cirka 100 000 förstagångsgäldenärer, dvs. gäldenärer som för första gången ska betala en skuld genom indrivning via Kronofogdemyndigheten. Det är alltså många gäldenärer som Krono- fogdemyndigheten ska hantera och utreda och många av dem är inte tidigare kända för Kronofogdemyndigheten. I den inledande fasen av utmätningsprocessen ska Kronofogdemyndigheten göra en full- ständig genomgång av gäldenärens inkomster och tillgångar. Det är nödvändigt att Kronofogdemyndigheten använder sig av standardi- serade arbetsmetoder för att verksamheten ska vara effektiv. Sam- tidigt måste myndigheten ha ett visst utrymme att vara kreativ och använda mindre vanliga metoder när omständigheterna kräver det.
28
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
Det måste därför vara upp till Kronofogdemyndigheten att avgöra vilka utredningsåtgärder som är lämpligast att vidta i det enskilda fallet. I denna bedömning måste Kronofogdemyndigheten förutom effektivitetsskäl och integritetsskäl också beakta om en åtgärd är proportionerlig. Kronofogdemyndighetens och andra myndigheters resurser ska användas på bästa sätt. Bedömer Kronofogdemyndig- heten att en åtgärd kan antas bli utan verkan ska en sökande inte kunna framtvinga den utan rättslig prövning. Å andra sidan ska sökanden kunna begära att Kronofogdemyndigheten vidtar en viss åtgärd och få sin begäran prövad. Om Kronofogdemyndigheten inte tillmötesgår en begäran från sökanden att vidta en viss åtgärd ska sökanden därför kunna överklaga Kronofogdemyndighetens beslut att inte vidta en specifik åtgärd.
Effektivare regler för kommunikation av beslut
Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten, på samma sätt som andra myndigheter, ska kunna använda förenklad delgivning utomlands i de fall det är lämpligt. Kravet att arbetsgivare till personer som har löneutmätning ska delges vissa beslut slopas. Det innebär resurs- och effektivitetsvinster för Kronofogdemyndigheten som kan över- sättas till en årlig besparing på mellan 1,4 och 1,8 miljoner kronor.
Ökad partsinsyn genom modern teknik
Ett rättssäkert utsökningsförfarande måste innebära att parterna kan ta del av samtliga beslut som fattas i ett utsökningsmål och att de kan överklaga besluten när de inte godtar Kronofogdemyndig- hetens bedömningar och ställningstaganden. På grund av den stora mängden utsökningsmål och det stora antalet beslut som fattas i varje ärende skulle det inte vara effektivt för vare sig Kronofogde- myndigheten eller parterna om Kronofogdemyndigheten skickade ut alla dessa beslut. I stället bör Kronofogdemyndigheten utveckla ett webbaserat informationsverktyg så att parterna på ett enkelt sätt och i den omfattning de själva väljer kan följa det som händer i deras utsökningsmål. På så sätt skulle utsökningsförfarandet bli mer transparent, rättssäkert och effektivt. En gäldenär som står under löneutmätning skulle kunna följa de betalningar som görs och se
29
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
hur mycket som är kvar att betala på varje skuld. Både sökanden och svaranden skulle kunna få del av varje enskilt beslut om för- delning och utbetalning och härigenom få en reell möjlighet att överklaga besluten.
Kronofogdemyndigheten ska ansvara för att utsökningsmålet blir tillräckligt utrett
Samtidigt som utsökningsförfarandet ska vara snabbt och effektivt får inte enskildas rättssäkerhet eftersättas. Korrekt och tydlig infor- mation från myndigheter är en viktig förutsättning för rättssäker- het. En myndighet måste alltid kunna lämna korrekt information utan att framstå som partisk så länge informationen är av upplys- ande och inte rådgivande karaktär. Både gäldenärer och borgenärer tjänar på att alla vet vad som gäller och att besluten blir rätt från början. Utöver den allmänna serviceskyldigheten som följer av för- valtningslagen föreslår vi att Kronofogdemyndigheten får en i utsök- ningsbalken reglerad skyldighet att processleda parterna så att de kan agera på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Kronofogde- myndigheten ska avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i part- ernas framställningar genom frågor och påpekanden. Med detta förslag kan andelen materiellt riktiga resultat öka och Kronofogde- myndighetens handläggning i större utsträckning inriktas på det som är väsentligt i målet. En väl avvägd processledning bör i viss utsträckning kunna ersätta en parts behov av att anlita ett juridiskt biträde. Förslaget innebär fördelar för såväl gäldenärs- som borge- närskollektivet samt berörda myndigheter och domstolar.
Kronofogdemyndighetens skyldighet att beakta barnets bästa lagfästs
Barnets bästa ska beaktas vid alla myndighetsbeslut eller andra åt- gärder som gäller barn. Kronofogdemyndigheten har redan i dag en skyldighet att beakta barnkonventionens bestämmelser. Med en bestämmelse som uttryckligen anger att barnets bästa ska beaktas blir barnrättsperspektivet ännu tydligare för både Kronofogde- myndigheten och de som berörs av myndighetens beslut. Det inne- bär självklart att barns situation och behov måste beaktas när
30
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
Kronofogdemyndigheten kommer i direkt kontakt med barn, t.ex. om myndigheten träffar barn i samband med förrättningar i bo- städer eller vid avhysning. Men barnrättsperspektivet måste också beaktas när Kronofogdemyndigheten avgör vilken egendom som ska utmätas, när Kronofogdemyndigheten avgör om viss egendom ska undantas som beneficium samt när Kronofogdemyndigheten beslutar om löneutmätning.
Proportionalitetsprincipen lagfästs
Proportionalitetsprincipen är en allmän rättsgrundsats som gäller utan särskilt lagstöd. Genom en kodifiering av proportionalitets- principen i utsökningsbalken får principen ett större genomslag under verkställighetsprocessen vilket innebär att Sverige också bättre lever upp till några av sina internationella åtaganden.
Både Europadomstolen och nationella domstolar har lämnat vägledning för innebörden och tillämpningen av proportionalitets- principen i flera avgöranden. En lagfäst proportionalitetsprincip i utsökningsbalken innebär att skälen för en åtgärd alltid ska ställas i relation till de olägenheter som åtgärden eller beslutet innebär för den enskilde. Vid Kronofogdemyndighetens val av åtgärd ska det eller de alternativ väljas, som med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet uppnår syftet genom minst ingripande åtgärder.
Europakonventionens skydd gäller oavsett om det finns en eller flera utmätningsbara tillgångar. Kronofogdemyndigheten måste så- ledes göra en proportionalitetsbedömning även om det bara finns en tillgång som är möjlig att utmäta.
Kronofogdemyndigheten ska kunna upphäva ett beslut om det är uppenbart att beslutet inte är proportionerligt
Enligt nuvarande reglering ska en utmätning hävas om försäljning av den utmätta egendomen inte kan antas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig. Utmätning kan hävas om försäljningen av den utmätta egendomen inte kan väntas ge så mycket att sökanden kan få betalt med något beaktansvärt belopp. Denna bestämmelse tillåter dock inte att Kronofogdemyndigheten upphäver andra åtgärder och beslut, t.ex. försäljning av en fastighet på auktion.
31
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
Eftersom proportionalitetsprincipen ska beaktas under hela utsök- ningsförfarandet anser vi att det måste vara möjligt för Krono- fogdemyndigheten att upphäva samtliga beslut i utsökningsför- farandet, under förutsättning att dessa inte har fått laga kraft. Det innebär i viss mån en minskad förutsebarhet för sökanden. För att ett beslut ska upphävas måste det därför krävas starka skäl. Vi före- slår därför att ett beslut bara ska kunna upphävas om det är uppen- bart oproportionerligt. Möjligheten att upphäva ett beslut med stöd av proportionalitetsprincipen ska således bara tillämpas i rena undantagsfall när det skulle leda till orimliga resultat om beslutet blev bestående. Åtgärder som Kronofogdemyndigheten redan har vidtagit ska inte återgå förrän upphävandebeslutet har fått laga kraft.
Hur förhåller sig proportionalitetsprincipen till befintliga regler?
Det finns redan i dag bestämmelser i det utsökningsrättsliga regel- verket som behandlar balansen mellan sökandens, svarandens och tredje mans intressen. En lagfäst proportionalitetsprincip ersätter inte de regler om försvarlighetsbedömningar som finns i dag. Om en åtgärd inte är försvarlig ur ett rent ekonomiskt perspektiv ska den underlåtas redan av detta skäl och Kronofogdemyndigheten behöver då inte göra den betydligt mer komplexa bedömningen av om åtgärden är proportionerlig. Även den nuvarande bestämmelsen som föreskriver att skälig hänsyn ska tas till såväl sökandens in- tressen som svarandens situation när en avhysning verkställs finns kvar som ett komplement till den övergripande bestämmelsen om proportionalitetsprincipen.
Effektiv löneutmätning och skälig levnadsnivå
Utmätning av lön innebär att Kronofogdemyndigheten beslutar att gäldenärens arbetsgivare ska hålla inne och redovisa en del av gälde- närens lön till Kronofogdemyndigheten för att pengarna ska kunna användas till betalning av gäldenärens skulder. Det är inte bara lön som kan utmätas på detta sätt utan löneutmätning kan ske även i andra ersättningar som pension, livränta, sjukpenning, föräldra- penning, arbetslöshetsersättning och skattepliktiga kostnadsersätt- ningar. Efter en genomgripande reform år 1996 kan löneutmätning
32
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
pågå utan uppehåll under obegränsad tid. Löneutmätning är mycket effektivt. Varje år betalas omkring 3,6 miljarder kronor genom löneutmätning vilket motsvarar omkring en tredjedel av det belopp som Kronofogdemyndigheten totalt sett driver in under ett år. Sammanlagt pågår det för närvarande löneutmätning hos omkring 100 000 gäldenärer. Det genomsnittliga löneutmätningsbeloppet är cirka 3 000 kronor per månad men variationerna är mycket stora. Vi har sett exempel på löneutmätningsbelopp mellan 200 kronor och mer än 20 000 kronor per månad. Vår utgångspunkt är att en effektiv löneutmätning förutsätter att den som står under löneutmät- ning får behålla så mycket av sin inkomst att det räcker till en skälig levnadsnivå. I annat fall är risken uppenbar att gäldenären förlorar incitamentet till öppet arbete. Risken är också stor att gäldenären och dennes familj drabbas av ohälsa och andra problem. Löneutmät- ning bör inte heller leda till att gäldenären blir berättigad till för- sörjningsstöd. Även för borgenärskollektivet är det i längden gynn- sammare att löneutmätningen sker på sådana villkor att gäldenären kan behålla sin betalningsförmåga.
Förbehållsbeloppen höjs för barnfamiljer
Precis som vid annan utmätning gäller att lön bara ska utmätas om det är försvarligt med hänsyn till det ekonomiska utfallet. Vidare får lön bara tas i anspråk till den del lönen överstiger det belopp som gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll och för betalning av skulder som har företräde framför utmätningsfordringen. Den del som inte får tas i anspråk genom löneutmätning (förbe- hållsbeloppet) bestäms efter reformen år 1996 med ledning av ett normalbelopp som ska omfatta alla normala levnadskostnader utom bostadskostnad. Normalbeloppen fastställs av Kronofogdemyndig- heten efter en årlig omräkning som innebär att beloppen värdesäk- ras i förhållande till de belopp som gällde när reformen genom- fördes.
Trots att normalbeloppen är värdesäkrade i förhållande till för- ändringar i penningvärdet har förbehållsbeloppen kommit att minska relativt sett om de jämförs med vad som numera kan lämnas i försörjningsstöd. Det främsta skälet till detta är att riksnormen för försörjningsstöd numera tar stor hänsyn till att kostnader för barn
33
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
och ungdomar ökar i takt med att barn blir äldre och får större behov av en aktiv fritid och delaktighet och integration i samhället. Efter särskild prövning kan det också utgå försörjningsstöd för särskilda kostnader som inte ryms inom löneutmätningsförfaran- dets normalbelopp. Vi har övervägt om riksnormen för försörj- ningsstöd borde vara vägledande även för förbehållsbeloppet vid löneutmätning. En mycket viktig aspekt är emellertid att regel- systemet vid löneutmätning måste vara enkelt och förutsebart. Både den som begär verkställighet och den som kan bli föremål för löneutmätning ska på förhand kunna överblicka konsekvenserna av ett beslut om löneutmätning. Kronofogdemyndighetens verksam- het måste vara effektiv och rättssäker. Kronofogdemyndigheten kan inte, på samma sätt som socialtjänsten, ta ställning till enskildas behov på detaljnivå i varje enskilt fall. Det är därför nödvändigt att reglerna för normal- och förbehållsbelopp vid löneutmätning i viss mån är trubbigare och därmed enklare att förutse och tillämpa än de som gäller vid försörjningsstöd. Behovet av förutsebara regler och ett effektivt förfarande är överordnat behovet av en absolut relativ likabehandling över tid. Även om det kan uppstå behov av att i framtiden åter justera nivåerna för normalbeloppen på grund av ändrade synsätt och regler i samhället bör det inte ske lika ofta och med samma snabba genomslag som när reglerna för försörj- ningsstöd ändras.
Kronofogdemyndigheten ska även fortsättningsvis fastställa ett normalbelopp som inte får tas i anspråk genom löneutmätning. Vi föreslår att normalbeloppen för barn justeras så att barnfamiljer får behålla ett högre belopp än i dag. Det sammanlagda normalbeloppet för de familjer som är föremål för löneutmätning skulle med vårt förslag öka med knappt 300 miljoner kronor per år. Det innebär emellertid inte att löneutmätningen skulle minska med samma belopp. Många gäldenärer skulle fortfarande betala hela sin skuld men med den skillnaden att löneutmätningen skulle pågå under längre tid. Andra gäldenärer skulle ”slå i taket” om normalbeloppet höjdes. Om en person som i dag har ett löneutmätningsbelopp på 400 kronor får sitt normalbelopp höjt med 1 000 kronor innebär det inte att borgenärerna går miste om 1000 kronor utan om 400 kronor.
Kostnader för boende ska beräknas särskilt enligt samma prin- ciper som i dag. Vilka kostnader i övrigt som ska kunna beaktas ska regleras i utsökningsförordningen i stället för som i dag i Kronofogde-
34
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
myndighetens meddelande. Hit hör t.ex. kostnader för arbete, um- gänge med barn, sjukdom och tandvård.
Anstånd med löneutmätningen
Innan den löneexekutiva reformen kunde löneutmätning pågå under högst sex månader per kalenderår. Under de betalningsfria måna- derna fick gäldenären viss möjlighet till ekonomisk återhämtning. Numera kan löneutmätning pågå utan avbrott och under obegrän- sad tid. Kronofogdemyndigheten kan dock bevilja anstånd som inne- bär att löneutmätningen pausas under viss tid. Möjligheten att få anstånd mer än en gång är i dag relativt begränsad.
Vi anser att en person som står under löneutmätning ska kunna beviljas anstånd flera gånger om det behövs för att personen t.ex. kunna köpa ny beneficieegendom eller betala oförutsedda avgifter på grund av sjukdom eller olycksfall. Vi föreslår ett tillägg i be- stämmelsen om anstånd där vi klargör att svarandens och dennes familjs personliga och ekonomiska omständigheter ska beaktas när anståndsfrågan prövas. I detta ligger att Kronofogdemyndigheten ska väga in hur länge löneutmätningen har pågått. Hur ofta anstånd ska kunna beviljas måste avgöras efter en bedömning av behoven i det enskilda fallet.
Om gäldenären får en paus under löneutmätningen innebär det att löneutmätningen kan komma att pågå under längre tid. Detta innebär att borgenärerna får vänta något längre på full betalning. Det är dock vår bedömning att förslaget är en viktig ventil för per- soner som står under löneutmätning utan att det leder till några nämnvärda ekonomiska konsekvenser för borgenärskollektivet.
Proportioneringsprincipen lagfästs
Om den som har löneutmätning lever tillsammans med en make eller sambo bestäms förbehållsbeloppet med beaktande av partnerns ekonomiska förmåga att bidra till familjens försörjning. Denna s.k. proportioneringsprincip är inte lagfäst utan framgår av Krono- fogdemyndighetens allmänna råd. Principen bygger på äktenskaps- balkens bestämmelser om att makar efter var och ens förmåga ska bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och
35
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
personliga behov ska tillgodoses. Vi anser att proportionerings- principen fortfarande ska gälla. Eftersom verkställighetsreglerna ska vara effektiva, förutsebara och rättssäkra bör proportioneringsprin- cipen lagfästas.
Ingen omprövning av löneutmätningsbeslut när ändringen är obetydlig
Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten inte ska ändra ett beslut om utmätning av lön om resultatet av ändringen skulle sakna bety- delse för sökanden och svaranden. I dag skickar Kronofogdemyndig- heten ut nya beslut till alla gäldenärer och deras arbetsgivare om normalbeloppet vid löneutmätning ändras till följd av den årliga omräkning som görs för att beloppen ska följa ändringar i prisläget även om ändringen bara är några kronor. Förslaget innebär en årlig besparing om cirka 1 miljon kronor enbart i portokostnader. Till detta kommer minskad administration hos arbetsgivare och utbetal- ande myndigheter.
Bättre skyddsregler vid avhysning
Avhysning innebär att en tidigare ägare eller nyttjanderättshavare med tvång flyttas från fast egendom, bostadslägenhet eller något annat utrymme. Oftast sker avhysning efter att det slagits fast att en nyttjanderätt är förverkad. Avhysning kan också ske efter en tvångsvis försäljning av fast egendom eller en bostadsrätt om köparen begär handräckning för att avlägsna tidigare ägare eller nyttjande- rättshavare.
År 2015 kom det in 6 684 ansökningar om avhysning till Krono- fogdemyndigheten. 2 224 av dessa verkställdes. 472 barn berördes av en avhysning. Ytterligare 1 581 barn riskerade att bli berörda av en avhysning som dock inte verkställdes av olika skäl.
Att tvingas flytta från en bostad är mycket ingripande. Det är därför viktigt att det finns tillräckliga skyddsregler för den som riskerar avhysning samtidigt som sökandens rätt att få tillgång till sin egendom måste tillgodoses.
För att en förpliktelse att flytta ska få verkställas krävs att för- pliktelsen fastställts i en dom som har fått laga kraft eller innehåller
36
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
ett särskilt förordnande om att den får verkställas innan laga kraft. Ett sådant förordnande kan sättas ur spel om en högre rätt beslutar om inhibition efter att domen överklagats. Den summariska pro- cessen vid Kronofogdemyndigheten innebär ett förenklat förfarande. Om ansökan bestrids överlämnas målet till domstol, men om svar- anden inte svarar inom föreskriven tid meddelar Kronofogdemyn- digheten ett utslag. Utslaget får verkställas innan det har fått laga kraft. Om svaranden ansöker om återvinning kan domstol meddela inhibition.
Vi har övervägt om det bör införas ett krav på att utsök- ningstiteln ska ha fått laga kraft innan en avhysning får verkställas eller om det bör införas ökade möjligheter för domstol att meddela inhibition. Vi anser dock att gällande regler i kombination med att vi föreslår en lagstadgad skyldighet för Kronofogdemyndigheten att tillämpa proportionalitetsprincipen och att särskilt beakta om avhysningen avser svarandens eller tredje mans hem om det blir aktuellt att överväga anstånd med verkställigheten utgör tillräckliga skyddsregler. Vi anser därför att det inte behöver införas några fler möjligheter att skjuta upp verkställigheten av en avhysning. Vi anser också att gällande tidsfrister är ändamålsenliga och väl avvägda.
Vid avhysning från en bostad ska Kronofogdemyndigheten alltid underrätta socialnämnden i förväg för att socialnämnden ska kunna hjälpa framför allt barnfamiljer som tvingas flytta från sin bostad. Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten också ska kontrollera att socialnämnden mottagit underrättelsen. Vidare föreslår vi att Krono- fogdemyndigheten ska underrätta socialnämnden så fort en bostad utmätts för att socialnämnden ska kunna arbeta för att motverka eller underlätta en eventuell framtida försäljning av bostaden och efterföljande handräckning.
En effektivare hantering av avhysningsgods leder till minskade kostnader för magasinering
När Kronofogdemyndigheten verkställer en avhysning påträffas det ofta egendom som inte tas om hand av den som ska avhysas. Krono- fogdemyndighetens hantering av avhysningsgods innebär många gånger praktiska svårigheter och kostar mycket pengar. De senaste två åren har den årliga kostnaden legat mellan 9 och 10 miljo- ner kronor. Staten har stått för merparten av kostnaden. Vi föreslår
37
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
att Kronofogdemyndigheten ska kunna kasta egendom som uppen- bart saknar värde eller av annat skäl inte bör förvaras. Innan egen- domen kastas ska parterna underrättas, om det kan ha betydelse för dem. Förslaget innebär att Kronofogdemyndigheten inte behöver magasinera lika mycket egendom som i dag vilket kommer att leda till lägre magasineringskostnader för staten.
Bostadsrätter ska kunna utmätas på samma sätt som småhusfastigheter
Bostadsrätter kan under vissa förhållanden undantas från utmät- ning på grund av att svaranden har behov av egendomen, s.k. bene- ficieegendom. Det bakomliggande syftet är att svaranden och svarandens familj ska vara skyddade av bostadssociala skäl. Det finns emellertid inte något motsvarande skydd för andra bostads- former förutom hyreslägenheter som skyddas genom att de inte får överlåtas och därmed inte har något förmögenhetsvärde som kan utmätas. Småhusfastigheter får utmätas så länge det är försvarligt med hänsyn till det ekonomiska utfallet och även i övrigt pro- portionerligt. Även i dagens samhälle finns det ett starkt socialt skyddsbehov för bostäder. Men skyddsbehovet är det samma för den som äger en småhusfastighet eller något annat boende som för den som äger en bostadsrätt. Vi anser att detta skyddsbehov ska tillgodoses genom att Kronofogdemyndigheten i varje enskilt fall ska göra en försvarlighets- och proportionalitetsbedömning innan en bostad utmäts, inte som i dag genom att bostadsrätter sär- behandlas genom beneficiebestämmelser. Vi föreslår därför att bo- stadsrätter ska kunna utmätas på samma sätt som småhusfastigheter.
Ett modernare förfarande för tvångsvis försäljning av fast egendom
Vi föreslår att reglerna om tvångsvis försäljning av fast egendom moderniseras och teknikanpassas så att fast egendom kan säljas på offentlig auktion genom både muntligt, skriftligt och elektroniskt budgivningsförfarande. Den som deltar i en muntlig budgivning ska kunna vara närvarande genom videolänk. Olika budgivningssätt ska kunna kombineras i ett och samma auktionsförfarande. Bevaknings-
38
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
och fördelningssammanträden ska inte längre vara obligatoriska utan Kronofogdemyndigheten ska i varje enskilt fall ta ställning till om sammanträde behövs. Vårt förslag innebär att försäljnings- processen kan behovsanpassas vilket leder till ökad effektivitet och minskade kostnader för såväl Kronofogdemyndigheten som parterna.
Samma regler ska gälla vid tvångsvis försäljning av fast egendom och bostadsrätter
Vi föreslår att reglerna om tvångsvis försäljning av bostadsrätter harmoniseras med reglerna om tvångsvis försäljning av fast egen- dom. De tidsfrister och möjligheter att bevilja anstånd som gäller vid försäljning av fast egendom ska även gälla vid försäljning av bo- stadsrätter. Kronofogdemyndighetens avgifter för försäljning ska också harmoniseras. Förslagen innebär enhetliga och mer lättillämpade regler för tvångsvis försäljning av bostäder. I dag gäller särskilda mini- och maxigränser för Kronofogdens avgifter vid försäljning av fast egendom medan försäljningsavgiften för bostadsrätter, liksom för annan lös egendom, är fyra procent av köpeskillingen. Säljs en bostadsrätt för 5 000 000 kronor uppgår alltså försäljningsavgift- erna till 200 000 kronor medan motsvarande avgift för att sälja en småhusfastighet för en lika hög köpeskilling var 66 750 kronor år 2015.
Vi föreslår att reglerna om avgifter vid försäljning av fast egen- dom ska gälla även vid försäljning av bostadsrätter. Detta kommer att innebära lägre försäljningsavgifter för bostadsrätter vilket gör att det blir ett bättre ekonomiskt utfall av försäljningen för borge- närer och gäldenärer. Förslaget beräknas leda till minskade avgifts- intäkter för staten med omkring 1,7 miljoner kronor årligen. Om bostadsrätter inte längre ska undantas från utmätning som bene- ficium kan å andra sidan fler bostadsrätter komma att utmätas.
Kronofogdemyndigheten ska kunna uppdra åt fastighetsmäklare att sälja bostadsrätter
Vi föreslår att tvångsvis försäljning av bostadsrätter, precis som tvångsvis försäljning av fast egendom, ska kunna ske genom att Kronofogdemyndigheten uppdrar åt en fastighetsmäklare att sälja bostadsrätten under hand. Eftersom en fastighetsmäklare ofta kan
39
Sammanfattning |
SOU 2016:81 |
ha bättre förutsättningar än Kronofogdemyndigheten att nå poten- tiella köpare kan försäljningsförfarandet bli effektivare vilket gagnar både sökanden och svaranden i utsökningsförfarandet. Förslaget beräknas också leda till minskade kostnader för Kronofogdemyndig- heten med omkring 1,2 miljoner kronor årligen.
Beneficiereglerna moderniseras
Även om de allmänna förutsättningarna för utmätning är uppfyllda är det ändå inte säkert att all egendom som tillhör gäldenären kan utmätas. Egendomen kan vara undantagen på grund av dess sär- skilda beskaffenhet, på grund av en särskild föreskrift eller på grund av att svaranden har behov av egendomen, s.k. beneficieegendom.
Reglerna om beneficium fungerar i huvudsak bra. Vissa ord och uttryck som används är emellertid ålderdomliga och omoderna. Vi föreslår en anpassning till dagens språkbruk och samhällsförhållan- den.
I dagens samhälle är sparande i t.ex. värdepappersfonder och i marknadsnoterade aktier vanligt och har blivit en sparandeform som för många har ersatt sparande på bankkonto. Det finns därför inte längre någon anledning att i beneficiehänseende skilja på spar- ande på bankkonto och sparande i andra sparandeformer där sparan- det enkelt går att omvandla till pengar.
Inga privaträttsliga handlingar ska kunna verkställas direkt
I dag finns det vissa privaträttsliga handlingar som är direkt verk- ställbara. Reglerna i lagen (1933:269) om ägofred och lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled tillämpas sällan eller i princip aldrig medan reglerna i rennäringslagen (1971:437) används i viss utsträckning. Knappt 2 000 utsökningsmål årligen avser indriv- ning med stöd av debiteringslängder från samfällighetsföreningar. Förklaringen till den direkta verkställigheten är att det allmännas uppgifter och befogenheter lagts över på ett privaträttsligt subjekt som inte fritt kan välja sina gäldenärer. Regleringen är enkel och kostnadseffektiv för samfällighetsföreningarna men innebär merarbete för Kronofogdemyndigheten och rättsosäkerhet för gäldenären. Vi har funnit att nackdelarna överväger fördelarna och att samfällig-
40
SOU 2016:81 |
Sammanfattning |
hetsföreningar precis som andra borgenärer med privaträttsliga fordringar ska ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid domstol för att få sin fordran fastställd. Först därefter ska ford- ringen kunna drivas in.
41
1Uppdraget och dess genomförande
1.1Uppdraget
Regeringen beslutade om utredningens direktiv den 4 september 2014 (dir. 2014:127). Direktiven bifogas betänkandet som bilaga 1.
Utredningen har haft det övergripande uppdraget att göra en allmän översyn av utsökningsbalken, utsökningsförordningen och andra anslutande regelverk. Översynen ska omfatta både materiella och processuella regler.
Det huvudsakliga syftet med utredningens översyn är enligt direktiven att lämna förslag som moderniserar de utsökningsrätts- liga bestämmelserna med beaktande av samhällsutvecklingen. Över- gripande målsättningar är att lagstiftningen ska bli modern och ändamålsenlig och att utsökningsförfarandet ska bli mer effektivt.
Utredningen ska så långt som möjligt föreslå regler som är tek- nikneutrala så att det skapas förutsättningar för en ändamålsenlig an- vändning av modern teknik i Kronofogdemyndighetens verksam- het. I uppdraget har ingått att ta ställning till vilka ändringar som krävs för att möjliggöra en ökad användning av elektronisk kom- munikation mellan berörda aktörer.
En modernisering av de utsökningsrättsliga bestämmelserna ska leda till att reglerna blir enkla och tydliga. Utsökningsförfarandet ska vara förutsebart. Det ska vara tydligt för parterna vilka olika moment som ingår i förfarandet, vilka beslut som fattas och åtgärder som vidtas samt i vilka skeden som invändningar och överklaganden kan göras.
Utsökningsförfarandet ska bli mer effektivt. Förfarandet ska bli snabbare och mer verkningsfullt samtidigt som de grundläggande kraven på rättssäkerhet och socialt skydd upprätthålls. Processen
43
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2016:81 |
ska vara förutsebar för parterna och parterna ska kunna få befogade invändningar prövade.
Utredningen ska analysera om de skyddsregler som finns till förmån för gäldenären och dennes familj i tillräcklig utsträckning tillgodoser behovet av socialt skydd. En utgångspunkt är att det ska finnas tillräckligt utrymme för Kronofogdemyndigheten och dom- stolar att pröva om en utsökningsåtgärd i ett enskilt fall står i pro- portion till de konsekvenser den får för gäldenären och dennes familj. Sveriges åtaganden enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa- konventionen) och FN:s konvention om barnets rättigheter (barn- konventionen) ska särskilt beaktas i detta sammanhang. I utredning- ens uppdrag har även ingått att göra de internationella jämförelser som är befogade.
Enligt direktivet ska utredningen överväga särskilt angivna frågor inom följande områden.
•Exekutionstitlar
•Utredning om gäldenärens tillgångar
•Samverkan mellan Kronofogdemyndigheten och andra myndig- heter
•Löneutmätning
•Reglerna om beneficium och utmätning av bostäder
•Avhysning
•Medverkan till frivilliga lösningar och processledning
•Exekutiv försäljning och redovisning av influtna medel
Utredningen får även lämna andra förslag på åtgärder som kan leda till ett effektivare utsökningsförfarande.
Utredningen ska lämna fullständiga författningsförslag som så långt som möjligt ansluter till utsökningsbalkens nuvarande syste- matik och terminologi. Vidare ska utredningen ta ställning till om det finns anledning att kodifiera den praxis enligt vilken vissa utsök- ningsrättsliga frågor har fått sin lösning.
Utredningen ska bedöma och redovisa de ekonomiska konsekven- serna av förslagen för näringslivet, särskilt för små och medelstora
44
SOU 2016:81 |
Uppdraget och dess genomförande |
företag, enskilda och det allmänna. Vidare ska utredningen redovisa vilka konsekvenser de förslag som lämnas kan få för jämställdheten mellan kvinnor och män. Om förslagen medför ökade kostnader för det allmänna ska förslag till finansiering redovisas.
1.2Uppdragets genomförande
Utredningen har bedrivit sitt arbete i nära samarbete med expert- erna. Utredningen har hållit elva endagarssammanträden och två stycken tvådagarssammanträden i internatform med experterna.
Utredningen har haft en referensgrupp från Kronofogdemyndig- heten bestående av kanslichefen Karin Berglöf Hedar, verksjuristen Olof Dahnell, teamchefen Daniel Dalenbring, kronofogden Maria Fredriksson, kronofogden Malin Lundsten, kronofogden Cecilia Gripvall, kronofogden Filip Håkansson och verksjuristen Andreas Kappen. Utredningen har haft tre sammanträden med referensgrup- pen.
Utredningen har mellan sammanträdena haft såväl muntliga som skriftliga kontakter med experter och deltagare i referensgruppen för diskussion av särskilt utvalda frågor.
I utredningens uppdrag har ingått att göra de internationella jäm- förelser som är befogade. Utredningen har därför skickat särskilda frågor till Norge, Danmark, Finland, Frankrike, Storbritannien och Estland. De svar vi fått om ländernas olika rättsliga reglering och lösningar av utsökningsrättsliga frågor har diskuterats i anslutning till att vi formulerat våra överväganden. I detta sammanhang bör det dock framhållas att det finns avsevärda skillnader mellan de olika juridiska rättstraditionerna inom obeståndsrätten. I vissa länder finns det rättsliga aktörer som inte har någon motsvarighet i Sverige. Grundläggande synsätt skiljer sig åt mellan länder och rättskulturer och varje lands rättsordning måste bedömas som en helhet, där reg- leringen vad gäller exempelvis utsökning, kreditgivning och konkurs- frågor bör ses i ljuset av ett större sammanhang. Det finns därför skäl att framhålla att det är svårt att göra jämförelser på detta om- råde. En jämförelse med utländsk rätt blir därmed snarare av värde på ett mera övergripande plan än som exempel på lösningar av enskilda frågor som vi har haft i uppdrag att överväga. Våra frågor och de olika ländernas svar finns i bilaga 3.
45
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2016:81 |
Genom utredningens experter har samråd skett med Kronofogde- myndigheten, Skatteverket, Rikspolisstyrelsen, Advokatsamfundet, Svensk Inkasso, Svenska bankföreningen och Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare i kommunal tjänst. Utredningen har diskuterat särskilda frågor med företrädare för Finansdepartemen- tet och har samrått med Sveriges kommuner och Landsting (SKL). Utredningen har även samrått med barnrättighetsutredningen (S 2013:08) och 2014 års vårdnadsutredning (Ju 2014:14). Utred- ningen har följt arbetet i Regeringskansliet och de författningsänd- ringar som föranletts med anledning av det s.k.
Utredningen har haft ett möte med före detta justitierådet Torkel Gregow. På ett av utredningens expertsammanträde har teamchefen för ett av Kronofogdemyndighetens specialverkställighetsteam Eva Rudolf berättat om Kronofogdemyndighetens samverkan med andra myndigheter och controllern Johan Krantz och kronoinspektören Marika Schultz har berättat om Kronofogdemyndighetens arbete med avhysningar. Utredningen har haft ett möte med kronofogden Mikael Lundholm som har berättat om sin forskning inom obe- ståndsområdet.
Utredningen har presenterat utredningsarbetet på Nordiska Kronofogdekonferensen i maj 2015, Svensk Inkassos medlemsmöte i oktober 2015 och på en konferens för juristenheten vid Krono- fogdemyndigheten i februari 2016. Utredaren har deltagit i ett semi- narium anordnat av Stockholm Centre for Commercial Law, av- delningen för insolvensrätt och sakrätt, i april 2016.
Omslagsbilden, UB s’équilibre, har formgetts av Benoit Dumaine.
1.3Avgränsning av uppdraget
Vår utgångspunkt är att vårt primära uppdrag är att föreslå änd- ringar i det utsökningsrättsliga regelverket. Därefter föreslår vi de följdändringar som behövs i annan lagstiftning.
46
SOU 2016:81 |
Uppdraget och dess genomförande |
Under arbetets gång har vi uppmärksammat brister i andra regel- verk än i det utsökningsrättsliga, men som på olika sätt påverkar utsökningsförfarandet. Frågor som inte omfattas av vårt uppdrag, men som vi anser bör utredas i särskild ordning, redovisar vi löpan- de i betänkandet.
Att motverka eller minska överskuldsättningen i samhället är inte vår primära uppgift. Den frågan har dessutom utretts relativt nyligen i Utredningen om överskuldsättning som redovisat sitt arbete i be- tänkandet Överskuldsättning i kreditsamhället? (SOU 2013:78). Utredningen om överskuldsättnings uppdrag var bl.a. att föreslå en åtgärdsinriktad strategi för att motverka skuldsättning. Härefter har regeringen i budgetpropositionen för år 2016 presenterat en strategi mot överskuldsättning som syftar till att dels motverka att enskilda får ekonomiska problem, dels hjälpa de som fått problem med skulder för att förbättra sin ekonomiska situation. I oktober 2016 redovisade Utredningen om vissa konsumentkrediter (Ju 2015:04) be- tänkandet Stärkt konsumentskydd på marknaden för högkostnads- krediter (SOU 2016:68). Denna utredning har haft i uppdrag att föreslå åtgärder för att åstadkomma en mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter. Att införa åtgärder för motverka eller minska överskuldsättningen i samhället är således en fråga som bereds i annan ordning.
Systemövergripade frågor omfattas i vart fall inte primärt av vårt uppdrag. Även om det går att argumentera för att systemövergripan- de frågor ryms inom vårt uppdrag att föreslå ”andra åtgärder för ett effektivare utsökningsförfarande” är vår utredningstid för begrän- sad för att vi ska kunna överväga så komplexa frågor. Vi har därför valt att prioritera de delfrågor som uttryckligen anges i vårt direktiv. Vi överväger inte heller större ändringar i frågor som rör statens finanser, t.ex. avgifters storlek och de skillnader som finns i dessa av- seenden mellan mål där sökanden är staten och enskilda borgenärer.
När det gäller den språkliga utformningen av reglerna behöver vi enligt direktiven inte göra en fullständig språklig översyn av utsök- ningsbalken. Vi har valt att prioritera utsökningsbalkens tre första kapitel. När vissa centrala ord och uttryck har bytts ut har vi gjort de följdändringar som krävs i återstående kapitel i utsökningsbalk- en, utsökningsförordningen och i förekommande fall i annan lag- stiftning.
47
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2016:81 |
1.4Betänkandets disposition
Betänkandet är uppdelat i tre band. Band 1 har följande innehåll. I kapitel 2 finns en övergripande bakgrundsbeskrivning av dagens utsökningsförfarande. Kapitel 3 innehåller en redogörelse för behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga regelverket och utgångs- punkter för vår översyn. Övergripande överväganden och förslag för en modernare utsökningsbalk finns i kapitel 4. I detta kapitel över- väger vi även de i direktivet utpekade delfrågorna om exekutions- titlar. Därefter behandlar vi de särskilt utpekade delfrågorna enligt följande ordning. Kronofogdemyndighetens medverkan till frivilliga lösningar och processledning i kapitel 5, utredning av tillgångar och myndighetssamverkan i kapitel 6, reglerna om beneficium vid ut- mätning i kapitel 7, löneutmätning i kapitel 8, tvångsvis försäljning och redovisning av pengar i kapitel 9 och avhysning i kapitel 10. Överväganden och förslag om andra åtgärder för ett effektivare ut- sökningsförfarande överväger vi löpande i de nu redovisade kapitlen. Några frågor som avser avgifter och rättegångskostnader överväger vi i kapitel 11. I kapitel 12 överväger vi några överklagande- och delgivningsfrågor.
Band 2 innehåller våra författningsförslag i kapitel 13, ikraft- trädande och övergångsbestämmelser i kapitel 14 och författnings- kommentar i kapitel 15.
I band 3 redovisar vi i kapitel 16 de konsekvenser som våra för- slag förväntas medföra. Band 3 innehåller också två särskilda yttran- den, sammanfattningen översatt till engelska samt betänkandets bilagor.
48
2 Dagens utsökningsförfarande
2.1Exekutionsväsendets utveckling
2.1.1En kort historik
Exekutionsväsendet förstatligades år 1965. I samband med det beslu- tades att utmätningsmannen skulle benämnas kronofogde och att landet skulle delas in i 81 kronofogdedistrikt som skulle överens- stämma med polis- och åklagardistrikten. I juli 1973 blev dåvarande Riksskatteverket centralmyndighet för administrationen av exeku- tionsväsendet. Som central myndighet hade Riksskatteverket direk- tivrätt i organisatoriska och administrativa frågor, men regionalt var kronofogdemyndigheterna i vissa avseenden, t.ex. i fråga om budget och medelstilldelning, fortfarande underställda länsstyrelserna som ansvarade för viss tillsyn över indrivning och redovisning av skatter och avgifter i länet. Länsstyrelserna var s.k. överexekutor fram till utsökningsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1982.
Den 1 juli 1988 ändrades kronofogdemyndigheternas organi- sation på så sätt att en kronofogdemyndighet bildades i varje län. Kronofogdemyndigheterna underställdes Riksskatteverket som chefs- myndighet. Riksskatteverket fick ansvaret för att leda, styra och sam- ordna hela skatte- och exekutionsväsendets respektive verksamheter, inklusive resurs- och personalfrågor. Eftersom det ansågs föreligga ett behov av ännu färre och större myndigheter genomfördes i januari 1997 en ny indelning av kronofogdemyndigheternas organisation. De 24 kronofogdemyndigheterna ersattes då av tio regionmyndig- heter.
I november 2002 tillkallade regeringen en särskild utredare för att ännu en gång se över kronofogdemyndigheternas organisation och arbetsuppgifter (dir. 2002:142). Utredningen, som antog namnet
Utredningen om kronofogdemyndigheternas framtid, föreslog i be- tänkandet En kronofogdemyndighet i tiden (SOU 2003:97) att de tio
49
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
regionala myndigheterna skulle bli en sammanhållen myndighet, att borgenärsuppgifter skulle skiljas från kronofogdemyndigheterna och flyttas till de debiterande myndigheterna samt att vissa offensiva borgenärsuppgifter skulle överföras till Skatteverket (tidigare Riks- skatteverket).
Med utgångspunkt i utredningens förslag uttalade regeringen i budgetpropositionen för år 2005 (prop. 2004/05:1 vol. 2 utg.omr. 3) att exekutionsväsendets indelning i regioner skulle upphöra den 1 januari 2006 och att verksamheten skulle överföras till en rikstäck- ande myndighet. Regeringen förklarade att den avsåg att återkomma till frågan om den rikstäckande verksamhetens organisatoriska hem- vist, dvs. om denna skulle vara knuten till Skatteverket eller bedrivas inom ramen för en helt fristående myndighet. Kronofogdemyndig- heterna och Skatteverket skulle i avvaktan på detta fortsätta det arbete som inletts med att utveckla samverkan mellan myndigheter- na när det gäller gemensamt stöd, dvs. drift och utveckling av
I budgetpropositionen för år 2006 (prop. 2005/06:1 vol. 2 utg.omr. 3) uttalade regeringen att den tidigare redovisade bedöm- ningen om en rikstäckande myndighet, benämnd Kronofogdemyn- digheten, kvarstod. Eftersom diskussionen om den närmare utform- ningen av den nya organisationen dragit ut på tiden saknades det dock förutsättningar för att genomföra den rikstäckande myndig- het som tidigare aviserats redan till årsskiftet 2005/2006. Regeringen ansåg att ansvaret för administrativ ledning och styrning av verk- samheten, liksom hittills, borde ligga på Skatteverket.
I och med regeringens förslag i propositionen (2005/06:200) En Kronofogdemyndighet i tiden avvecklades de tio regionala kronofogde- myndigheterna och en ny myndighet med rikstäckande verksamhet, Kronofogdemyndigheten, inrättades från den 1 juli 2006. I propo- sitionen uttalades att den nya Kronofogdemyndigheten skulle vara fristående men att myndigheten skulle knytas till Skatteverket i strategiska frågor. De två myndigheterna skulle bl.a. kunna utnyttja gemensamt stöd när det gällde
I propositionen (2006/07:99) En fristående Kronofogdemyndighet föreslogs att Kronofogdemyndigheten skulle vara helt fristående
50
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
och alltså inte längre vara knuten till Skatteverket för administrativ ledning och styrning i strategiska frågor. De s.k. offensiva borgenärs- uppgifterna skulle överföras till Skatteverket. Skatteverket skulle överta uppgifterna att ansöka om likvidation, ansöka om konkurs och bevaka det allmännas fordran i konkurs, ansöka om företags- rekonstruktion och företräda det allmänna vid rekonstruktion, be- sluta om att anta förslag om ackord, besluta om nedsättning av fordran och företräda det allmänna i ett skuldsaneringsförfarande samt väcka och utföra talan om preskriptionsförlängning. Syftet med förslagen var att stärka borgenärernas och gäldenärernas för- troende för Kronofogdemyndighetens förmåga att uppträda opartiskt i det verkställande arbetet.
Regeringen ansåg att den dåvarande handläggningsordningen för allmänna utsökningsmål i huvudsak skulle behållas oförändrad. Däremot föreslogs bestämmelser om samordning mellan Krono- fogdemyndigheten och Skatteverket när Kronofogdemyndigheten överväger att medge uppskov med betalningen. Vidare skulle det tyd- liggöras att det direkta syftet med Kronofogdemyndighetens gälde- närsutredning endast är att få fram underlag för att bedöma frågor om uppskov och avbrytande av indrivning. Vidare föreslog regering- en att kravet på betalningsanmaning i allmänna mål skulle slopas. Riksdagen godtog, med några mindre ändringar, regeringens förslag (bet. 2006/07SkU17 och rskr. 2006/07:178). Författningsförslagen trädde i kraft den 1 januari 2008.
2.1.2Kronofogdemyndigheten i dag
Kronofogdemyndigheten leds av en rikskronofogde och bedriver i dag (november 2016) sin verksamhet på 37 orter i landet. Myn- digheten har sammanlagt cirka 2 200 tills vidare anställda medarbetare.
Kronofogdemyndighetens verksamhet regleras i förordningen (2007:781) med instruktion för Kronofogdemyndigheten. Enligt in- struktionen ansvarar myndigheten för frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken och andra författningar, indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., betal- ningsföreläggande och handräckning, skuldsanering,
51
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
ärenden om bistånd åt eller bistånd av andra staters myndigheter för verkställighet och indrivning samt utbyte av information och delgivning av handlingar i ärenden om verkställighet och indrivning. Utöver dessa uppgifter arbetar Kronofogdemyndigheten bl.a. med förebyggande verksamhet och kundservice. Myndigheten har också tillsammans med en rad andra myndigheter i uppdrag att arbeta för att motverka den grova organiserade brottsligheten samt bedriver myndigheten arbete för att motverka penningtvätt.
Kronofogdemyndighetens mest omfattande arbetsuppgift är att genom handläggning av allmänna och enskilda mål driva in skulder i syfte att bidra till att borgenärer får betalt för sina fordringar. I sitt arbete har myndigheten möjlighet att vidta tvångsåtgärder som innebär att tillgångar kan utmätas och säljas.
Under år 2015 kom det in totalt 3 515 955 ärenden till Krono- fogdemyndigheten. Av dessa avsåg cirka 2 269 000 verkställighet. Antalet personer som var föremål för verkställighet och indrivning uppgick vid utgången av året till cirka 508 000 fysiska och juridiska personer. Av de cirka 428 000 gäldenärer som avser fysiska personer var 66 procent män och 34 procent kvinnor. Flest gäldenärer fanns i åldersgruppen
2.1.3Utsökningsbalkens disposition
Utsökningsbalken (1981:774) trädde i kraft den 1 januari 1982 och ersatte då bl.a. 1877 års utsökningslag. Utsökningsbalken (UB) var resultatet av ett långvarigt utredningsarbete och innebar en genom- gripande modernisering av utsökningsrätten.
Utsökningsbalken kompletteras av bestämmelser i bl.a. utsök- ningsförordningen (1981:981). Det finns även en rad andra författ- ningar som är av betydelse. I sammanhanget kan t.ex. nämnas lagen (2001:184) och förordningen (2001:590) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet. I fråga om handläggning av allmänna mål gäller lagen (1993:891) om indrivning av statliga
52
SOU 2016:81 Dagens utsökningsförfarande
fordringar m.m. (indrivningslagen) och indrivningsförordningen (1993:1229).
Förvaltningslagens (1986:223) bestämmelser i
I det följande ges en översikt av utsökningsbalkens disposition och innehåll.
Kapitel 1 – Inledande bestämmelser
I första kapitlet finns inledande bestämmelser om utsökningsbalk- ens tillämpningsområde, exekutiv myndighet och vissa föreskrifter om mål och parter.
Utsökningsbalken är tillämplig vid verkställighet av dom eller annan exekutionstitel, som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse, samt vid verkställighet av beslut om kvarstad eller annan liknande säkerhetsåtgärd. Verkställighet som avser betalningsskyl- dighet sker genom utmätning. Verkställighet som avser annan för- pliktelse eller säkerhetsåtgärd sker i den ordning som anges i 16 kap. UB (1 kap. 1 §). Utsökningsbalken är subsidiär till bestämmelser i annan lag (1 kap. 2 §).
Det är Kronofogdemyndigheten som är ansvarig myndighet för att handlägga mål om verkställighet, s.k. utsökningsmål (1 kap. 3 §). Utsökningsmål handläggs som enskilt eller allmänt mål. Allmänna mål är mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och andra medel som staten har rätt till och som får utsökas utan föregående dom samt, enligt vad regeringen närmare föreskriver, annan liknan- de fordran som staten eller en kommun har rätt till. I annan lag kan föreskrivas att även mål om uttagande av någon annan fordran är ett allmänt mål. Andra mål än de som nu nämnts är enskilda mål (1 kap. 6 §).
Den som begär verkställighet hos Kronofogdemyndigheten kallas sökande. I allmänna mål är staten eller en kommun sökande. Sökan- dens motpart benämns svarande. I mål som rör en fordran kallas svaranden för gäldenär. Den som inte är sökande eller svarande be-
53
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
nämns tredje man. Tredje man hos vilken en gäldenär själv har en fordran kallas för sekundogäldenär (1 kap. 7 §).
Kapitel 2 – Förfarandet hos Kronofogdemyndigheten
Förfarandet hos Kronofogdemyndigheten regleras i utsökningsbalk- ens andra kapitel. En ansökan om verkställighet ska göras muntligen eller skriftligen. I vissa fall kan ansökan göras på medium för auto- matisk databehandling. När det gäller utslag i mål om betalnings- föreläggande eller handräckning verkställs dessa självmant av Krono- fogdemyndigheten om inte sökanden i målet har angett att verk- ställighet inte ska ske. Ansökan om verkställighet anses i sådana fall gjord när utslaget meddelades (2 kap. 1 §).
Kronofogdemyndigheten får hålla förhör med en svarande när det behövs. Myndigheten får också förelägga en svarande att inställa sig personligen vid vite av högst ettusen kronor. Till sådant förhör ska även sökanden kallas om det behövs. Sökanden får föreläggas att inställa sig vid påföljd av att ansökan annars förfaller. Även sökan- den kan föreläggas att inställa sig vid vite (2 kap. 10 §). Bestämmel- sen om kallelse av sökanden gäller dock inte i allmänna mål (2 kap. 30 §). Kronofogdemyndigheten får vid behov hålla förhör med en tredje man som är sakägare eller som är skyldig att lämna upplysning- ar (2 kap. 11 §).
Tvångsmedel i form av Kronofogdemyndighetens möjligheter att i andra fall än de som redovisats i fråga om förhör förelägga sva- randen eller tredje man vite, möjlighet att vid tingsrätt framställa yrkande om häktning, rätt att genomsöka förvaringsställe, rätt att bryta lås eller bereda sig tillträde på annat sätt samt andra möjlig- heter att använda tvång regleras i 2 kap.
I 2 kap.
I 2 kap.
54
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
I de allmänna målen företräds sökanden som huvudregel av Kronofogdemyndigheten. När talan förs i ett överklagat utsöknings- mål som är allmänt mål företräds sökanden av Skatteverket (2 kap. 30 §).
Kapitel 3 – Exekutionstitlar
I tredje kapitlet finns bestämmelser om exekutionstitlar. Med exe- kutionstitel förstås främst ett avgörande som får verkställas, respek- tive den skriftliga handling där beslutet har kommit till uttryck. I kapitlets 1 § anges vilka myndighetsavgöranden och andra hand- lingar som får ligga till grund för verkställighet. Kapitlet innehåller också bestämmelser om vad som gäller för verkställighet av exeku- tionstitlar.
Enligt 3 kap. 2 § UB får utländska exekutionstitlar bara verk- ställas i Sverige om det framgår av särskilda föreskrifter. Sådana särskilda föreskrifter är vanligtvis en bestämmelse i lag som grundar sig på en överenskommelse med en eller flera främmande stater eller en av Europeiska Unionen beslutad rättsakt. Det finns en rad för- fattningar som reglerar verkställighet av utländska exekutionstitlar. Om inte annat är föreskrivet ska utsökningsbalkens bestämmelser tillämpas vid verkställigheten.
I kapitlets 21 § regleras vad som gäller när någon framställer en invändning mot verkställighet. I kapitlets 22 § finns bestämmelser om verkan av att en exekutionstitel upphävs.
Många av bestämmelserna i kapitlet gäller inte i allmänna mål (3 kap. 23 §).
Kapitel 4 – Utmätning
Bestämmelser som handlar om utmätningsförfarandet finns i utsök- ningsbalkens fjärde kapitel. I kapitlet finns bl.a. bestämmelser om utmätningsordningen
55
Dagens utsökningsförfarande SOU 2016:81
hävande av utmätning och annan rättelse
Kapitel 5 – Undantag från utmätning
I femte kapitlet finns bestämmelser om undantag från utmätning. Bestämmelserna i kapitlets
I kapitlets
I 14 och 15 §§ finns bestämmelser om förfarandet vid prövningen.
Kapitel 6 – Säkerställande av utmätning
Bestämmelser om säkerställande av utmätning, både när det gäller lös och fast egendom, finns i utsökningsbalkens sjätte kapitel. Bestäm- melserna gäller även i allmänna mål. Syftet är att reglera de åtgärder som ska vidtas efter ett beslut om utmätning för att gäldenären inte ska kunna förfoga över egendomen till skada för utmätningssökan- den. Kompletterande bestämmelser finns i utsökningsförordningens sjätte kapitel.
Kapitel 7 – Utmätning av lön m.m.
Bestämmelser om utmätning av lön m.m. finns i utsökningsbalkens sjunde kapitel. I 1 och 2 §§ finns allmänna bestämmelser vilka följs av villkor för utmätning i
56
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
såtligen eller av oaktsamhet underlåter att vidta föreskrivna åtgärder (25 §). Kompletterande bestämmelser finns i utsökningsförordning- ens sjunde kapitel.
Kapitel 8 – Allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning m.m.
I utsökningsbalkens åttonde kapitel finns allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning av utmätt egendom och indrivning av utmätt fordran. Av de inledande bestämmelserna framgår bl.a. att utmätt egendom ska säljas genom Kronofogdemyndighetens försorg, att be- stämmelserna om försäljning är tillämpliga även när egendom ska säljas exekutivt under konkurs och att en sökande som har särskild förmånsrätt i utmätt egendom kan begära att försäljningsvillkoren ska bestämmas med hänsyn till dennes förmånsrätt (1 och 2 §§).
I kapitlets
Bestämmelser om avbrytande av verkställigheten och om hand- räckning efter försäljning för att köparen ska komma i besittning av vad denne förvärvat finns i kapitlets 17 och 18 §§. I 18 § finns ett undantag beträffande allmänna mål. Bestämmelserna kompletteras av reglering i utsökningsförordningens åttonde och nionde kapitel.
Kapitel 9 – Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av utmätt fordran m.m.
Utsökningsbalkens nionde kapitel innehåller bestämmelser om för- säljning av lös egendom och indrivning av utmätt fordran m.m. Kapitlet gäller däremot inte för bl.a. registrerat skepp eller registre- rat luftfartyg. Bestämmelser för sådan egendom finns i balkens tionde och elfte kapitel.
Kronofogdemyndigheten kan välja att sälja utmätt lös egendom på auktion eller under hand (1 §). Bestämmelser för försäljning på auktion finns i kapitlets
57
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
Särskilda bestämmelser gäller för försäljning av egendom som gäldenären innehar under förbehåll om återtaganderätt. Kapitlets 10 § hänvisar till bestämmelser i konsumentkreditlagen (2010:1846) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.
Bestämmelser om indrivning av utmätt fordran finns i kapitlets
Kapitel 10 – Försäljning av registrerat skepp
Bestämmelserna i tionde kapitlet gäller exekutiv försäljning av re- gistrerat skepp. Kapitlet gäller däremot inte för försäljning av andel i eller villkorlig rätt till skepp (2 §). Utmätt skepp ska enligt kapitlets 1 § säljas på offentlig auktion. Tidsfrister för försäljningen regleras i 3 §. Dessa gäller dock inte i allmänna mål (24 §). Bestämmelser om utlösnings- och anslutningsrätt finns i kapitlets 4 och 5 §§. I kapit- let anges de åtgärder som ska vidtas före auktion
Tillämpningsbestämmelser finns i utsökningsförordningens tionde kapitel.
Kapitel 11 – Försäljning av registrerat luftfartyg m.m.
I utsökningsbalkens elfte kapitel finns bestämmelser om exekutiv försäljning av registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg. Kapitlet bygger på en i Genève ingången konvention röran- de internationellt erkännande av rätt till luftfartyg år 1948 som Sverige ratificerade år 1955. I fråga om vissa främmande luftfartyg eller intecknade delar till sådana luftfartyg ska även lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg tillämpas (1 § andra stycket). I allt väsentligt gäller samma bestämmelser som för exeku- tiv försäljning av skepp.
58
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
Kompletterande bestämmelser finns i utsökningsförordningens elfte kapitel.
Kapitel 12 – Försäljning av fast egendom
I utsökningsbalkens tolfte kapitel finns bestämmelser om exekutiv försäljning av fast egendom. Efter inledande bestämmelser (1 och 2 §§) följer reglering som handlar om förberedande åtgärder såsom värdering och omhändertagande av pantbrev
Sakägare har under vissa förutsättningar rätt att utlösa utmät- ningssökanden och sakägare har också vissa möjligheter att ansluta sig till förfarandet enligt
En auktion för försäljning av fast egendom ska föregås av ett bevakningssammanträde där det ska upprättas en sakägarförteck- ning enligt kapitlets
Kompletterande bestämmelser finns i utsökningsförordningens tolfte kapitel.
59
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
Kapitel 13 – Redovisning av influtna medel
Bestämmelser om hur redovisning av medel som kommit in i mål om utmätning ska ske finns i trettonde kapitlet. Inledningsvis finns i
Bestämmelserna kompletteras av bestämmelser i utsökningsför- ordningens trettonde kapitel.
Kapitel 14 – Verkan av exekutiv försäljning m.m.
I utsökningsbalkens fjortonde kapitel finns bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning m.m.
Kapitel 15 – Upphävt
Kapitel 15, som handlade om införsel, är upphävt.
Kapitel 16 – Annan verkställighet
I sextonde kapitlet finns bestämmelser om annan verkställighet. I kapitlets
60
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
I kapitlets
Bestämmelserna kompletteras av bestämmelser i utsökningsför- ordningens femtonde och sextonde kapitel.
Kapitel 17 – Kostnader
Bestämmelserna i utsökningsbalkens sjuttonde kapitel gäller endast för kostnaderna hos Kronofogdemyndigheten. Det får tas ut en årlig grundavgift för allmänna kostnader vid handläggningen av ut- sökningsmål och det får även i övrigt tas ut ersättning för statens kostnader, s.k. förrättningskostnader, för förfarandet hos Krono- fogdemyndigheten (1 §). Sökandens ansvar för förrättningskostnader regleras i
Bestämmelser om förrättningskostnader har meddelats i förord- ningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. Er- sättning för förrättningskostnaderna tas ut i utsökningsmål och andra mål om verkställighet i form av grundavgift, förberedelseavgift, för- säljningsavgift och särskild avgift, s.k. utsökningsavgifter, om inte annat är särskilt föreskrivet (2 §). Någon avgift tas inte ut om ansökan avvisas eller inte föranleder någon verkställighetsåtgärd (3 §).
I fråga om kostnader som uppstår vid tingsrätt, hovrätt eller HD är bestämmelserna i rättegångsbalkens artonde kapitel tillämp- liga (se 18 kap. 1 § tredje stycket UB och 32 § lagen [1996:242] om domstolsärenden). Av 32 § lagen om domstolsärenden (ärendelagen) framgår att domstolen i ett ärende där enskilda är motparter till varandra får förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet med tillämpning av bestämmelserna i rättegångsbalkens artonde kapitel. I förarbetena till nu nämnda 32 § anges att om ett statligt organ är part i ärendet och har samma ställ- ning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. därför att staten innehar en fastighet, bör staten vid tillämpning av bestämmelsen behandlas som en enskild part (prop. 1995/96:115 s. 117 f.).
61
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
Kapitel 18 – Överklagande
Utsökningsbalkens artonde kapitel innehåller bestämmelser om överklagande av beslut i utsökningsmål och om särskilda rättsmedel i sådana mål. Kronofogdemyndighetens beslut överklagas enligt kapit- lets 1 § till tingsrätt. Samtliga bestämmelser i kapitlet är tillämpliga i allmänna mål. Enligt 18 kap. 1 § tredje stycket är lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämplig vid överklagande i utsökningsmål om det inte anges något annat i kapitlet.
Kompletterande föreskrifter ges i utsökningsförordningens sjut- tonde kapitel.
2.2Några av Sveriges internationella åtaganden
Sverige är, oavsett hur en internationell konvention införlivats i svensk rätt, förpliktat att följa de konventioner som Sverige har tillträtt. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska svensk rätt, så långt det är möjligt inom ramen för lagens ordalydelse, tolkas av myn- digheter och domstolar på ett sätt som är förenligt med Sveriges kon- ventionsåtaganden.
I detta avsnitt ges en översikt av några internationella instrument och särskilda bestämmelser av intresse för frågor som vi ska över- väga. Vi redovisar också översiktligt några av Europadomstolens avgöranden som vi kommer att diskutera i andra kapitel.
2.2.1FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter antogs av FN:s generalförsamling år 1966. Sverige undertecknade konventionen år 1967 och den trädde i kraft år 1976. Rätten till en lämplig bostad regleras i artikel 11 i konventionen enligt vilken kon- ventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställan- de levnadsstandard, däribland tillräckligt med mat och kläder, en lämp- lig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Där framgår också att konventionsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas och erkänner att internatio-
62
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
nellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang.
Rättigheterna i konventionen ska utövas utan diskriminering av något slag på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt (artikel 2). FN:s expertkommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som ansvarar för efterlevnaden av konventionen, har förtydligat att rättigheterna i konventionen gäller för alla. Det inkluderar såväl medborgare i landet som utländska medborgare, samt flyktingar, asylsökande, statslösa, migrantarbetare och traffickingoffer, oavsett legal status och dokumentation.1 Kom- mitténs tolkning är visserligen inte juridiskt bindande, men bör anses vägledande i hur konventionens bestämmelser ska tolkas.
FN:s expertkommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har vidare framhållit att även när en avhysning är rätt- färdigad, t.ex. när en person inte betalar hyra under längre tid, måste myndigheterna säkerställa att verkställigheten av avhysningen över- ensstämmer med de mänskliga rättigheterna och allmänna principer om rimlighet och proportionalitet. Kommittén har också förklarat att det måste finnas processuella skyddsåtgärder för att skydda de boende vid en tvångsavhysning. Till dessa hör att de berörda per- sonerna får information i rimlig tid före den planerade avhysningen, att alla personer som verkställer avhysningen kan identifieras, att avhysningar inte äger rum i särskilt dåligt väder eller nattetid om inte de personer som berörs av beslutet samtycker till detta, att de berörda personerna ska ha tillgång till rättsmedel och, om möjligt, rättslig hjälp. Kommittén har också framhållit att vräkningar inte ska resultera i hemlöshet och när de berörda personerna inte själva kan ordna boende, måste konventionsstaten vidta alla rimliga åtgärder för att se till att det finns tillgång till alternativt boende.2
1FN:s expertkommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, General Comments No 20:
2FN:s expertkommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, General comments no. 7 – The right to adequate housing (art. 11.1): forced evictions (1997), p. 11,
63
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
2.2.2FN:s konvention om barnets rättigheter
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), an- togs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Sverige var ett av de första länderna som ratificerade barnkonventionen. I dag har 194 länder skrivit under barnkonventionen och förbundit sig att följa dess bestämmelser. Barnkonventionens artikel 4 förpliktar stater att vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder samt administrativa och andra åtgärder som be- hövs för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen. Sverige har ratificerat barnkonventionen men den har ännu inte inkorporerats i svensk lagstiftning3. Den frågan bereds för närvar- ande i Regeringskansliet (se nedan).
Det finns även tre fakultativa protokoll till barnkonventionen. De två första protokollen, fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om indragning av barn i väpnade konflikter och fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi, antogs av FN:s generalförsamling den 25 maj 2000. Sverige ratificerade dessa protokoll den 20 februari 2003 respektive den 7 december 2006. Det tredje protokollet, fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter om ett klagomålsförfarande, antogs av FN:s generalförsamling den 19 december 2011. Detta protokoll har inte ratificerats av Sverige.
FN:s kommitté för barnets rättigheter (Barnrättskommittén) har till uppgift att övervaka att barnkonventionen respekteras i de länder som ratificerat den. Barnrättskommittén ger staterna vägledning i tolkningen av barnkonventionen bl.a. genom allmänna kommentarer (general comments). De allmänna kommentarerna är inte juridiskt bindande men har kommit att få stor betydelse som tolkningsunder- lag i de nationella rättssystemen.
3 Det mest förekommande sättet att införliva konventionsåtaganden i svensk rätt är genom transformering eller konstaterande av normharmoni. Transformering innebär att, i den ut- sträckning det anses behövligt, införa eller ändra svenska bestämmelser så att de överens- stämmer med konventionens krav. I vissa fall konstateras i stället att normharmoni råder, dvs. att svensk rätt redan överensstämmer med konventionen varför några lagändringar inte är behövliga. Ett annat tillvägagångssätt att införliva en konvention i svensk rätt är genom inkorporering, dvs. att i lag föreskriva att bestämmelserna i en konvention ska gälla som lag i Sverige. Konventionens originaltext blir därmed gällande som svensk lag. Ofta publiceras en översättning vid sidan av originaltexten. Konventionen kan antingen ges företräde framför annan lagstiftning eller vara jämställd med den.
64
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
Barnkonventionens fyra grundprinciper
De fyra grundprinciperna i barnkonventionens artiklar 2, 3, 6 och 12 är vägledande för hur övriga rättigheter i konventionen ska tolkas. Grundprinciperna har också en självständig betydelse och ska vara utgångspunkt i beslut och åtgärder som kan röra enskilda barn eller grupper av barn.
Artikel 2 handlar om barnets rätt till
Artikel 3 fastställer att barnets bästa ska sättas främst vid alla åtgärder som rör barn. Enligt bestämmelsens första punkt ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. En- ligt Barnrättskommittén är barnets bästa ett flexibelt begrepp vars innebörd måste avgöras från fall till fall och principen har många olika dimensioner5. Principen är en materiell rättighet som innebär rätten att få barnets bästa bedömt i beslut som gäller barnet. Vidare är principen en grundläggande rättslig tolkningsprincip. Om det går att tolka en rättsregel på olika sätt ska den tolkning som bäst tillgodo- ser barnets bästa ges företräde. Principen är även ett tillvägagångs- sätt i beslutsprocesser. När ett enskilt barn eller en grupp av barn påverkas av ett beslut, måste beslutsprocessen innehålla en utvärde- ring av eventuella positiva eller negativa konsekvenser. I beslutet ska beslutsfattare motivera på vilket sätt hänsyn har tagits till barnets bästa, vilka kriterier detta grundas på och hur barnets intressen vägts mot andra intressen.
I artikel 6 erkänns barnets inneboende rätt till livet och statens skyldighet att i största möjliga utsträckning säkerställa barnets över- levnad och utveckling. Dessa rättigheter ska tolkas i förhållande till övriga grundprinciper. Rättigheterna specificeras ytterligare i andra
4CRG/GC/2001/1, CRG/GC/2003/4 och CRG/GC/2003/5, p. 12.
5CRC/C/GC/14, p. 6 och p. 32.
65
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
bestämmelser i konventionen, t.ex. i artikel 23 om statens skyldig- het att ge lämpligt bistånd till barn med funktionsnedsättningar, arti- kel 24 om rätten till hälso- och sjukvård och artikel 27 om rätten till en skälig levnadsstandard. Kravet att staten ska främja barnets rätt att överleva och att få utvecklas omfattar enligt Barnrättskom- mittén barnets fysiska, mentala, andliga, moraliska, psykologiska och sociala utveckling6. Staten har också en skyldighet att ge föräldrar lämpligt bistånd när de fullgör sitt ansvar att främja barnets utveck- ling och se till att barnets rättigheter tillgodoses7.
I artikel 12 tillförsäkras barn rätt att uttrycka sina åsikter och att bli hörda. Rättigheterna i artikel 12 är absoluta och gäller alla barn som kan ha egna åsikter. Åsikterna ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. Rätten att höras i alla domstols- och admi- nistrativa förfaranden som rör barnet kan t.ex. avse frågor som rör barnets utbildning, hälsa, miljö, levnadsvillkor och skydd. Rätten att höras gäller både i förfarande som påbörjats av barnet och förfa- randen som påbörjats av andra men som rör barnet. Artikel 12 ska tolkas i förhållande till övriga grundprinciper men är särskilt för- bunden med principen om barnets bästa i artikel 3. Bestämmelsen är även kopplad till andra bestämmelser i konventionen som förut- sätter att barnet uttrycker sina åsikter8.
Några tidigare utredningar om svensk rätt och barnkonventionen
Sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige har frågan om den svenska rättens överensstämmelse med barnkonventionen utretts vid flera tillfällen och det har vid flera tillfällen diskuterats om Sverige bör införliva konventionen i svensk rätt genom inkorporering, dvs. genom att göra konventionen till svensk lag. Riksdagen tog upp frågan om inkorporering redan hösten 1995. Förslaget om inkorpo- rering avvisades men socialutskottet framhöll att en fortlöpande kon- troll och anpassning av all svensk lagstiftning och tillämpning är nödvändig (bet. 1995/96:SoU4, rskr. 1995/96:62).
6CRG/GC/2003/5, p. 12.
7CRC/C/GC/7, p.
8CRC/C/GC/12, p.
66
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
Den 1 februari 1996 tillkallades en parlamentarisk kommitté (Barn- kommittén) med uppgift att bl.a. göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till barnkonventionens bestäm- melser (dir.1996:15). Kommittén överlämnade delbetänkandet Barn- konventionen och utlänningslagen (SOU 1996:115) i juni 1996 och slutbetänkandet Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) i augusti 1997. Barnkommitténs bedömning var att artiklarna i barn- konventionen i huvudsak återspeglades väl i svensk lag och att Sverige inte hade något att vinna på en inkorporering av barnkonventionen. Enligt Barnkommittén var det viktigare att göra en ordentlig över- syn av om de nationella lagarna överensstämmer med barnkonven- tionen och att barnkonventionens anda och innebörd i fortsätt- ningen beaktas i varje lagstiftningsärende.
Den 1 januari 2011 infördes en bestämmelse i 1 kap. 2 § rege- ringsformen att det allmänna ska verka för att alla människor ska uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas tillvara (prop. 2009/10:80). Regeringen tog också initiativ till en ny strategi som syftade till att stärka barnets rättigheter inom alla berörda områden och verksamheter på statlig och kommunal nivå (prop. 2009/10:232). I strategin anges bl.a. att all lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen. Vidare förklarade regeringen behovet av en kartläggning för att belysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med rättigheterna i barnkonventionen. Under år 2010 tog regeringen initiativ till en sådan kartläggning och i november 2011 redovisades departementspromemorian Hur svensk lagstiftning och praxis överens- stämmer med rättigheterna i barnkonventionen – en kartläggning
(Ds 2011:37).
Exempel på andra åtgärder som har vidtagits för att driva på genomförandet av barnkonventionen inom offentlig verksamhet som rör barn är bl.a. Barnombudsmannens arbete för barns rättigheter. I juli 2012 gav regeringen Barnombudsmannen i uppdrag att genom- föra insatser för att sprida och kommunicera den ovan nämnda strategin till statliga myndigheter, kommuner och landsting (S2011/8293/FST).
Barnombudsmannen har på uppdrag av regeringen utvecklat en plattform för att följa barns levnadsvillkor inom olika områden utifrån barnkonventionen. Barnombudsmannen ansvarar bl.a. för drift, sprid- ning och utveckling av ett webbaserat uppföljningssystem som visar
67
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
statistik och information som gör det möjligt att följa hur genom- förandet av barnkonventionen utvecklas i Sverige9.
En ny utredning om barns rätt och barnkonventionen
FN:s barnrättskommitté (Barnrättskommittén) framförde år 2009 i sina rekommendationer till Sverige att Sverige med alla nödvändiga åtgärder bör säkerställa att den nationella lagstiftningen står i överensstämmelse med barnkonventionen och att Sverige bör fort- sätta med och förstärka sina insatser för att konventionen formellt ska erkännas som svensk lag. Vidare hade Barnombudsmannen i en skrivelse (S2009/8846/FST) till regeringen framhållit att regeringen borde låta utreda barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige.
Under våren år 2013 tillsatte regeringen en utredning med upp- drag bl.a. att analysera för- och nackdelarna med att inkorporera barnkonventionen i svensk lag (dir. 2013:35). Utredningen, som antog namnet Barnrättighetsutredningen (S 2013:08), skulle redovisa sitt uppdrag i mars 2015. Genom tilläggsdirektiv (dir. 2014:86 och dir. 2015:17) förlängdes utredningstiden och utredningen fick ett utökat uppdrag som innebar att utredningen skulle lämna förslag till en lag om inkorporering av barnkonventionen, belysa vilka prin- ciper som kan bli aktuella vid en eventuell konflikt mellan barn- konventionens bestämmelser och svensk lagstiftning samt hur barn- konventionens bestämmelser kan få genomslag vid en sådan konflikt, belysa vilken vägledning som kan behövas för uttolkning av kon- ventionen samt lyfta fram vilka åtgärder i övrigt som kan behöva vidtas vid en inkorporering av barnkonventionen.
Barnrättighetsutredningen redovisade sitt betänkande Barnkon- ventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) den 11 mars 2016. Barn- rättighetsutredningen föreslog bl.a. en lag om inkorporering av barn- konventionen och lämnade ett antal författningsförslag i övrigt. Författningsförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2018. Barnrättighetsutredningens betänkande bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Trots att betänkandet ännu inte har lett till några lagstiftnings- åtgärder redovisar vi några av Barnrättighetsutrednigens övervägan-
9 Se www.barnombudsmannen.se/max18/
68
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
den och förslag som vi bedömer har relevans för våra överväganden om barns bästa i utsökningsförfarandet (våra överväganden finns i avsnitt 4.3.11).
Utredningen framhöll i sina överväganden att en inkorporering av barnkonventionen innebär att tjänstemän och beslutsfattare måste förhålla sig till barnkonventionen på ett annat sätt än i dag, eftersom konventionen blir gällande som lag och ensam kan läggas till grund för myndigheters beslut i mål och ärenden. Genom en inkorpore- ring blir barnkonventionen tillämplig på samtliga rättsområden. Det blir också tydligt att konventionen ska ses som en helhet och att artiklarna i konventionen ska tolkas i relation till varandra, något som kan förväntas lägga grunden till ett mer rättighetsbaserat synsätt. En inkorporering kan även förväntas påverka regelgivningen i övrigt, främst genom att tranformeringen av barnkonventionens bestäm- melser torde påskyndas av inkorporeringen. Genom inkorporeringen kan man räkna med att barnets rättigheter får en mer framskjuten plats i den offentliga debatten och i lagstiftningsärenden. Brister i den svenska lagstiftningen kan identifieras och åtgärdas. Konven- tionens bestämmelser kan dessutom förväntas påverka utformningen av annan lagstiftning mer direkt än hittills. En väsentlig fördel som framhölls med att inkorporera barnkonventionen är att den kan fungera som utfyllnad om annan lagstiftning inte till fullo tar till vara barnets rättigheter enligt konventionen. Konventionen kommer också, när den ges status av lag, att ha företräde vid en eventuell konflikt mellan bestämmelserna i konventionen och författningar av lägre valör. Sammantaget ansåg utredningen att en inkorporering innebär att konventionens rättigheter får en stärkt ställning inte endast formellt utan även reellt. Barnets rättigheter kan tas till vara i större utsträckning än i dag.
Utredningen påtalade att om det finns osäkerhet kring hur kon- ventionens artiklar ska tolkas, och därigenom hur de kommer att tillämpas, kan det finnas en risk att det grundläggande kravet för rättssäkerheten och förutsebarheten inte tillgodoses vid en inkor- porering. En transformering skulle kunna öka förutsebarheten och bestämmelser kan anpassas till det aktuella verksamhetsområdet. Ut- redningen ansåg att transformering ger ett bättre stöd för rätts- tillämpande myndigheter, men framhöll att en inkorporering inte utesluter en fortsatt transformering. Tvärtom var det utredningens mening, och också en utgångspunkt för utredningens arbete, att
69
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
transformeringen ska fortsätta även efter det att barnkonventionen fått ställning av lag. För att barnets rättigheter ska få önskat genom- slag krävs således enligt utredningen, vid sidan av inkorporering, fortsatt transformering. Det krävs därutöver en kombination av olika åtgärder, såsom lagstiftning, information, utbildning och sam- ordning mellan olika aktörer på olika nivåer i samhället.
Enligt Barnrättighetsutredningen visar den kartläggning av om- rådena barn i migrationsprocessen, stöd och service till barn med funktionsnedsättning, barn som har bevittnat våld inom familjen och barn som har utsatts för våld inom familjen att barnkonven- tionen inte har fått tillräckligt genomslag i rättstillämpningen på de fyra utvalda områdena och att det finns tydliga brister i förhållande till barnets rättigheter enligt konventionen. Även om kartläggningen var begränsad till särskilt angelägna områden föreslog utredningen att det i förvaltningslagen (1986:223) och i förvaltningsprocesslagen (1971:291) införs en ny bestämmelse enligt vilken barnets bästa ska utredas och särskilt beaktas i ärenden och mål som rör barn. Enligt bestämmelsen ska ett barn få relevant information och ges möjlig- het att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
Utredningen ansåg vidare att principen om barnets bästa som ett tillvägagångssätt i beslutsprocesser bör få ökat genomslag i det fort- satta transformeringsarbetet. Barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade behöver säkerställas. Det bör vidare tydlig- göras att barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade utgör en väsentlig del vid bedömningen av barnets bästa. En viktig fråga att uppmärksamma är också frågan om hur vårdnadshavarens bestämmanderätt förhåller sig till barnets rätt att komma till tals. Bestämmelser som innehåller begränsningar eller förbehåll när det gäller rätten för barnet att uttrycka sina åsikter bör ses över.
Barnrättighetsutredningen ansåg att barnkonventionen bör synlig- göras i förarbeten där konventionen kan vara av relevans. Sådana förarbeten bör på ett tydligt sätt hänvisa till barnkonventionens be- stämmelser och hur dessa bör tolkas med stöd av bl.a. Barnrätts- kommitténs allmänna kommentarer.
Utredningen föreslog även att om förslagen i ett betänkande har betydelse för barns rättigheter, ska konsekvenserna i det avseendet redovisas. En bestämmelse om detta föreslogs i 15 § kommittéför- ordningen (1998:1474).
70
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
Barnkonsekvensanalyser för att säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet
För att säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn krävs barnkonsekvensanalyser. Att genom- föra barnkonsekvensanalyser innebär att bedöma vilka konsekven- ser ett beslut kan få för ett enskilt barn. Det innebär också att på en mer generell nivå analysera vilka konsekvenserna är för barn och deras rättigheter av en policy, lag eller andra åtgärder. Analyser ska ske fortlöpande och vara integrerade i beslutsprocesser på alla nivåer i samhället.
Det finns olika metoder för att göra barnkonsekvensanalyser. Enligt Barnrättskommittén är det ett minimikrav att använda barn- konventionen och de fakultativa protokollen som ram och de fyra grundprinciperna som utgångspunkt för analysen. Vidare krävs ut- värderingar av vilka faktiska konsekvenser beslut och åtgärder har fått för ett enskilt barn eller grupper av barn.10
År 2001 tog den svenska Barnombudsmannen fram en modell för barnkonsekvensanalyser som skulle vara till stöd för kommuner, landsting och statliga myndigheter i arbetet med att föra in barnets bästa i beslutsfattandet. Modellen har uppdaterats och beskriver numera ett arbetssätt för att systematiskt synliggöra barnets bästa. Eftersom barn har olika förutsättningar och behov beroende på bl.a. kön, ålder, socioekonomiska förhållanden, kulturell och etnisk bakgrund och eventuella funktionshinder framhåller Barnombuds- mannen att det som är det bästa för ett barn i en given situation inte nödvändigtvis är det bästa för ett annat barn. Det kan också finnas motsättningar mellan ett eller flera barns bästa och andra samhälls- intressen. Om barnets eller barnens bästa har fått ge vika för något annat intresse är det särskilt viktigt att analysen och besluten finns dokumenterade så att det framgår vad som legat till grund för prio- riteringen. Vidare framhåller Barnombudsmannen vikten av att bar- nets egna önskemål och åsikter förs fram och dokumenteras.11
10CRG/GC/2003/5, p. 45 och CRC/C/GC/14, p. 35 och 99.
11Barnombudsmannens faktablad Uppnå kvalitet i beslut som rör barn och unga, www.barnombudsmannen.se
71
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
2.2.3Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Efter andra världskriget bildades Europarådet av tio europeiska stater, däribland Sverige. Ett av syftena var att försöka förhindra framtida rättsövergrepp mot enskilda liknande de som skett under andra världs- kriget. För att stärka skyddet för mänskliga rättigheter utarbetades en konvention som undertecknades 1950, den europeiska konven- tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg- gande friheterna (Europakonventionen).
Europakonventionen har inkorporerats i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I lagen föreskrivs att Europakonventionen med tilläggsprotokoll ska gälla som lag här i landet. Europakonventionen har ställning som vanlig lag men en bestämmelse i regeringsformen stadgar att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med konventionen. Europakon- ventionens ställning är således svagare än grundlag men starkare än vanlig lag.
För att säkerställa att staterna efterlever Europakonventionen har en domstol, den europeiska domstolen för de mänskliga rättig- heterna (Europadomstolen), inrättats. Europadomstolen har genom åren skapat en omfattande praxis avseende tillämpningen av artik- larna i Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll. Europa- domstolens uppgift har i princip blivit att kontrollera att konven- tionsstaterna efterlever kraven i Europakonventionen och att tolka hur långt kraven sträcker sig. Enligt Europakonventionen ska de nationella rättsmedlen vara uttömda innan en klagande kan få saken prövad av Europadomstolen. Anledningen är att de nationella dom- stolarna har bättre möjligheter än Europadomstolen att göra bevis- värderingar och tillämpa nationell rätt.
I följande avsnitt redovisar vi översiktligt två bestämmelser som är centrala för frågor som vi har i uppgift att överväga.
72
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
Europakonventionen och rätten till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens
Enligt Europakonventionens artikel 8 är rätten till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens en av de rättigheter som till- kommer var och en12. Bestämmelsen avser i första hand att skydda enskilda mot godtyckliga ingripanden från det allmänna men be- stämmelsen anses även innefatta skyldigheter för det allmänna att se till att respekten för privat- och familjelivet upprätthålls i för- hållandet mellan enskilda.
Bestämmelsen anses inte ge någon rätt för den enskilde att kräva att han eller hon ska tillhandahållas en bostad av staten. I enstaka undantagsfall kan staten ändå ha en skyldighet att se till att särskilt utsatta individer får någonstans att bo.13 Bestämmelsen hindrar inte expropriation av en fastighet där ägaren är bosatt så länge ägaren er- sätts för sin förlust. Personer som inte äger sin bostad utan hyr eller arrenderar den har en mer begränsad rätt till bostaden och kan tvingas flytta när kontraktet löper ut eller förverkas utan att detta strider mot artikel 8.14
För att skyddet i artikel 8 ska vara tillämpligt krävs att det är fråga om ett ”hem” i konventionens mening. Av rättspraxis från Europadomstolen framgår att denna bedömning ska göras utifrån de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet, oberoende av om besittningen enligt nationell rätt är tillåten eller inte. Avgörande vid bedömningen är om den boende har en tillräckligt nära och konti- nuerlig anknytning till platsen för att boendet ska kunna betraktas som ett hem.15 Så ansågs vara fallet i Europadomstolens avgörande Winterstein m.fl. mot Frankrike där klagandena under lång tid, mellan fem och trettio år, bott på en plats planlagd för camping, men där klagandena inte hade det tillstånd som krävdes för att få ställa upp
12Europakonventionens artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv:
1.Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespon- dens.
2.Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.
13Se Chapman mot Storbritannien (2001) punkt 99 och Yordanova m.fl. mot Bulgarien (2012) punkt 130.
14Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 427.
15Se bland annat Winterstein m.fl. mot Frankrike (2013), punkt 141 och Prokopovitch mot Ryssland (2004), punkt 36.
73
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
husvagnar under längre tid än tre månader. Till samma slutsats kom Europadomstolen i avgörandet Yordanova m.fl. mot Bulgarien, där klagandena under mycket lång tid bott i ett område i huvudstaden. En del av klagandena hade bosatt sig där i slutet av
Rätten till skydd för hemmet enligt artikel 8 i Europakonven- tionen får bara inskränkas om det finns stöd i lag. Dessutom måste syftet med inskränkningen vara berättigat (legitimate aim). Vilka syften som kan godtas framgår av artikel 8(2) i konventionen. Till dessa hör bland annat hänsynen till statens säkerhet eller skyddet för andra personers fri- och rättigheter. För att få inskränka den rätt som följer av artikel 8 i konventionen måste inskränkningen även vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Så är fallet om åtgärden svarar mot ett angeläget samhälleligt behov (social pressing need), om inskränkningen är proportionerlig i förhållande till ändamålet och om konventionsstatens skäl för inskränkningen är relevanta och tillräckliga.16 I denna fråga har varje konventionsstat en viss frihet att avgöra om en inskränkning är nödvändig (margin of apprecia- tion). Europadomstolen har dock framhållit att det är en mycket ingripande åtgärd att beröva någon dennes hem. Varje person som riskerar att bli av med sitt hem har därför rätt att få prövat om denna åtgärd är proportionerlig och rimlig, oavsett om boendet har etable- rats med eller utan tillstånd från markägaren.17
Hur proportionalitetsbedömningen ska göras varierar från fall till fall. I det ovan nämnda avgörandet Yordanova m.fl. mot Bulgarien förklarade Europadomstolen att även om de boende inte kunde räkna med att få stanna på platsen, hade myndigheternas passivitet gjort att de boende hade fått starka band dit och byggt upp ett samhälle där. I ett sådant fall fanns det enligt domstolen anledning att göra andra överväganden än i mer rutinartade fall där någon
16Winterstein m.fl. mot Frankrike (2013) punkt 147.
17Se Yordanova m.fl. mot Bulgarien (2012) punkt 118(iv) och Winterstein m.fl. mot Frankrike
(2013) punkt 155.
74
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
olagligt ockuperat annans fastighet. Europadomstolen framhöll vidare att det förhållandet att klagandena tillhörde en underprivilegierad samhällsgrupp måste väga tungt inte bara vid bedömningen av om bosättningen skulle flyttas, utan också vid bedömningen av när detta skulle ske. De bulgariska myndigheternas beslut att flytta på bosätt- ningen tog inte någon hänsyn till proportionalitetsprincipen, utan grundades enbart på det otillåtna besittningstagandet. Europadom- stolen ansåg att Bulgarien hade brutit mot artikel 8 i Europakon- ventionen.18
Europakonventionen och egendomsskyddet19
Enligt Europakonventionens första tilläggsprotokoll artikel 1 ska varje fysisk eller juridisk person åtnjuta rätt till respekt för sin egen- dom20. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas in- tresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Denna bestämmelse inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten anser nöd- vändig för att reglera nyttjande av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra avgifter eller av böter eller viten. Begreppet ”egendom” ska ges en vidsträckt innebörd. Begreppet omfattar inte bara fast och lös egendom utan även begränsade sakrätter av ekonomiskt värde, fordringar och immateriella rättigheter.
När det gäller egendomsskyddets omfattning har Europadom- stolen uttalat att bestämmelsen om egendomsskyddet innehåller följande tre beståndsdelar.
1.Principen att egendom ska respekteras.
2.Villkoren för att någon ska berövas sin egendom.
18Se Yordanova m.fl. mot Bulgarien (2012) punkterna
19Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 539 ff.
20Europakonventionens första tilläggsprotokoll artikel 1 – Skydd för egendom:
Varje fysisk eller juridisk skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egen- dom annat än om det i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.
Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstift- ning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.
75
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
3. Hur ägarens rätt att utnyttja sin egendom får begränsas
Momenten har samband med varandra. De andra och tredje punk- terna avser särskilda fall av ingrepp i äganderätten och måste därför tolkas i ljuset av den allmänna principen som framgår av den första punkten21.
Precis som gäller för andra bestämmelser i Europakonventionen anses staten även i fråga om äganderätten ha en positiv förpliktelse att se till att rättigheten skyddas mot kränkningar utförda av andra privata rättssubjekt. Detta sker främst genom att lagen skyddar mot tillgrepp av egendom och ger möjlighet att återfå egendom som olovligen tagits från ägaren. Staterna anses dock ha stor frihet att närmare utforma dessa regler. I statens skyldigheter ingår att se till att det finns lämpliga rättsmedel mot ingrepp i äganderätten och att utreda och vid behov åtala tillgrepp av egendom.
Även om det finns ett allmänt intresse som motiverar att egen- dom tas från en enskild person måste det ske en avvägning mellan det allmännas och den enskildes intresse. Egendomsberövandet måste genomföras på ett sådant sätt att det inte innebär en oskälig börda för den enskilde. Ingreppet i den enskildes rätt måste vara propor- tionerligt vilket innebär att hänsyn ska tas till om den enskilde får ersättning i någon form och i övrigt till de omständigheter under vilka ingreppet sker. I detta sammanhang har Europadomstolen bl.a. uttalat att ersättning för exproprierad eller nationaliserad egendom normalt måste utgå och att egendomsberövandet i avsaknad av sådan ersättning inte kan anses proportionerligt. Bestämmelsen anses emel- lertid inte innefatta krav på att ersättningen ska motsvara det fulla värdet av egendomen (jfr bl.a. Europadomstolens uttalande i målet
James m.fl. mot Förenade Kungariket).
I de flesta fall av egendomsberövande i det allmännas intresse handlar det om överförande av egendom till stat, kommun eller annat offentligt organ genom exempelvis expropriation av enstaka fastig- heter eller ett mer omfattande förstatligande. Det kan dock även handla om att egendom överförs till ett annat enskilt rättssubjekt men att egendomsberövandet ändå betraktas som en åtgärd som vidtas i det allmännas intresse eftersom det utgör ett led i en allmän
21 Se t.ex. Europadomstolens dom i Sporrong och Lönnroth mot Sverige.
76
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
social, ekonomisk eller annan politik (jfr James m.fl. mot Förenade kungariket).
Målet Bäck mot Finland handlade om en borgensmans regress- fordran mot huvudgäldenären som hade satts ner genom skuld- sanering. Europadomstolen besvarade frågan om skuldsanering kan utgöra ett brott mot en borgenärs egendomsskydd nekande med hänvisning till att borgensmannen hade tagit en risk och att skuld- saneringen var en procedur enligt vilken borgenärerna hade fått kom- ma till tals. Vidare hade domstolen vägt olika intressen mot varan- dra. Europadomstolen konstaterade också att fordringen i realiteten, redan tidigare, kunde antas ha haft ett lägre reellt värde än det nominella värdet.
I målet Reiz mot Rumänien uttalade Europadomstolen med av- seende på egendomsskyddet bl.a. att det måste göras en åtskillnad när det handlar om civilrättsliga egendomstvister mellan enskilda. I detta mål hade makarna Reiz förklarats vara ägare till en fastighet men förpliktats att ersätta hyresgästerna i fastigheten för investe- ringar som dessa hade gjort. När makarna Reiz inte betalade, såldes fastigheten exekutivt till verkställighet av betalningsförpliktelsen gentemot hyresgästerna. Europadomstolen kom fram till att detta var en ekonomisk tvist mellan enskilda som i princip inte aktualise- rade statens ansvar enligt artikel 1.
När det gäller inskränkningar i ägarens rätt att använda sin egen- dom har Europadomstolen bl.a. uttalat att det förhållandet att ford- ringsägares rättigheter påverkas av att en gäldenär försätts i kon- kurs eller likvidation eller när egendom på grund av gäldenärens obestånd ställs under särskild förvaltning är naturligt. Däremot får det inte heller i dessa fall bli fråga om oproportionerliga inskränk- ningar i en fordringsägares rätt (se t.ex. målet Saggio mot Italien). I målen Luordo mot Italien och Bottaro mot Italien kom Europa- domstolen fram till att vid mycket långvariga konkursförfaranden kunde även belastningen för konkursgäldenären bli så stor att hans eller hennes rätt enligt artikel 1 kränkts.
Europadomstolen har bl.a. uttalat sig om förhållandet mellan egen- domsskyddet i Europakonventionen och skyddslagstiftning som begränsar avtalsfriheten i fråga om hyressättning och som ger hyres- gästerna skydd mot uppsägning och vräkning. Frågan om sådan skyddslagstiftning respekterar fastighetsägarens rätt till egendoms- skydd avgörs i varje enskilt fall genom en proportionalitetsbedöm-
77
Dagens utsökningsförfarande |
SOU 2016:81 |
ning. Många av Europadomstolens avgöranden i dessa avseenden handlar om tillämpningen av italiensk lagstiftning som kraftigt be- gränsade möjligheterna att vräka en hyresgäst. Målet Scollo mot Italien handlade om en fastighetsägare som själv hade ett starkt behov av en uthyrd lägenhet eftersom han var arbetslös och handikappad. Dessutom hade hyresgästen varit försumlig i fråga om betalning av hyran. Gällande lagstiftning hindrade fastighetsägaren från att vräka hyresgästen. Europadomstolen ansåg att med hänsyn till omständig- heterna var detta oproportionerligt och stred mot fastighetsägarens rätt att utnyttja sin egendom. Det blev motsatt utgång i målet Spadea och Scalabrino mot Italien. Även i det fallet ville fastighetsägarna använda en lägenhet för sina egna behov. Till skillnad från det ovan nämnda fallet, ansågs det inte ha varit oproportionerligt att ge hyres- gästerna besittningsskydd. I detta fall var hyresgästerna äldre kvin- nor med små ekonomiska resurser som sannolikt inte skulle kunna hitta en annan bostad till lika låg hyra.
I målet Immobiliare Saffi mot Italien kom Europadomstolen fram till att den italienska lagstiftningen som hindrade vräkning av hyres- gäster, trots att det fanns domstolsbeslut om att de skulle vräkas, saknade flexibilitet och skapade ett tillstånd av rättsosäkerhet. Även om lagstiftningen ansågs ha ett legitimt socialt syfte ansågs det för- hållandet att det inte fanns någon möjlighet att få en domstol att påskynda verkställighet och inte heller någon rätt till skadestånd innebära att fastighetsägaren fick bära en oproportionerligt tung börda.
När det gäller frågor om egendomsskyddet och försäljning av egendom på exekutiv auktion har Europadomstolen bl.a. i målet Tsironis mot Grekland uttalat att en försäljning på exekutiv auktion av egendom, utan att ägaren fick underrättelse om auktionen och utan att ägaren hade möjlighet att genom överklagande få försäljning- en omprövad av domstol, kränkte ägarens rätt till respekt för sin egendom. I målet S.A. Thaleia Karydi Axte mot Grekland hade en fastighet sålts exekutivt. Klagandebolaget hade kunnat överklaga ut- mätningen före den exekutiva auktionen men eftersom det var osäkert om bolaget hade underrättats om tiden för auktionen ansåg Europadomstolen att egendomsskyddet hade varit otillräckligt.
Enligt Europadomstolens praxis innefattar bestämmelsen om egendomsskydd ett krav på att ett ingrepp i egendomsskyddet ska vara proportionerligt. Även när det finns ett allmänt intresse som
78
SOU 2016:81 |
Dagens utsökningsförfarande |
kan motivera ingreppet, måste det därför ske en avvägning mellan det allmännas och den enskildes intresse, och åtgärden måste genom- föras på ett sådant sätt att den inte innebär en oskälig börda för den enskilde. Också när det gäller ingrepp i egendomsskyddet har varje konventionsstat ett visst utrymme att bedöma om inskränkningen är nödvändig. Enligt Europadomstolens praxis är bedömningsmargi- nalen vidare när det gäller egendomsskyddet än när det gäller skyd- det för hemmet enligt artikel 8 i Europakonventionen. I domen Rousk mot Sverige (se även avsnitt 4.3.12 och bilaga 20) uttalade Europa- domstolen att bedömningsmarginalen varierar beroende på vilken typ av konventionsrättighet som står på spel, och hur viktig den är för den enskilde såväl som för det allmännas intressen. Marginalen tenderar att vara snävare när den rättighet som står på spel är av- görande för den enskildes faktiska åtnjutande av djupt personliga och grundläggande rättigheter. Domstolen framhöll att förlusten av någons hem är den mest extrema formen av inskränkning av rätten till respekt för sitt hem.
79
3Behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga
regelverket och utgångspunkter för vår översyn
3.1Behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga regelverket
Utsökningsbalken (1981:774) trädde i kraft den 1 januari 1982 och ersatte bl.a. 1877 års utsökningslag. Övergångsförhållandena regle- rades av en särskild promulgationslag. I vissa fall är de förarbeten som utgör vägledning för balkens tillämpning överförda från 1877 års utsökningslag.
Under de mer än 30 år som utsökningsbalken har varit i kraft har såväl Kronofogdemyndigheten som samhället i stort förändrats. Den informationstekniska utvecklingen har lett till förändringar av Kronofogdemyndighetens arbetsmetoder vilket gör att det ställs ökade krav på ett teknikneutralt regelverk. Globaliseringen innebär en större rörlighet av både människor, företag och egendom vilket i sin tur lett till att det internationella utsökningsrättsliga samarbetet har utvecklats. Sammantaget innebär detta att Kronofogdemyndig- hetens arbetsmetoder och verktyg för att genomföra sitt uppdrag måste bli vassare om verksamheten ska kunna vara lika effektiv i framtiden som den är i dag. Det utsökningsrättsliga regelverket och utsökningsförfarandet måste anpassas så att Sveriges internationella åtaganden enligt bl.a. Europakonventionen och barnkonventionen beaktas.
Kronofogdemyndigheten har genomgått stora organisationsför- ändringar, främst genom att de regionala kronofogdemyndigheterna avskaffats och en ny riksomfattande myndighet, Kronofogdemyn-
81
Behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga regelverket… |
SOU 2016:81 |
digheten, har inrättats (prop. 2005/06:200). År 2008 blev Krono- fogdemyndigheten helt fristående i förhållande till Skatteverket och de s.k. offensiva borgenärsuppgifterna överfördes till Skatteverket (prop. 2006/07:99)1. Det har även gjorts några större ändringar i regelverket, bl.a. i samband med 1996 års löneexekutionsreform (prop. 1994/95:49) och när det gjordes en översyn av bestämmelser- na om försäljning av utmätt lös egendom som bl.a. innebar att det blev möjligt att sälja lös egendom på
Trots de förändringar som har skett både i samhället och i delar av lagstiftningen har någon samlad eller mer genomgripande översyn av utsökningsbalken och anslutande regelverk inte genomförts.
Frågan om behovet av en översyn och omarbetning av den ut- sökningsrättsliga lagstiftningen har väckts i olika sammanhang av såväl Kronofogdemyndigheten som av andra myndigheter. Eftersom regelverket har brister i olika avseenden och är svårtillämpat har det gett upphov till omfattande tolknings- och tillämpningsproblem som i vissa fall har fått sin lösning i praxis från Högsta domstolen. I andra fall har Kronofogdemyndigheten behövt göra egna tolkningar av regelverket i rättsliga promemorior och ställningstaganden. Vissa av dessa tolkningar har överprövats av underrätterna och det finns exempel där olika underrätter gjort olika principiella bedömningar, vilket lett till en spretig och inkonsekvent tillämpning av det utsök- ningsrättsliga regelverket.
Sammantaget är utsökningsbalken numera föråldrad, svåröver- skådlig och svår att tillämpa, vilket försvårar för Kronofogdemyn- digheten, andra myndigheter samt parterna i utsökningsförfarandet.
1 Som offensiva borgenärsuppgifter angavs följande (SOU 2003:97 och prop. 2006/07:99 s. 25 f.):
–ansökan om likvidation,
–ansökan om konkurs och bevakning av fordran i konkurs,
–ansökan om företagsrekonstruktion och företrädande av det allmänna vid rekonstruktion,
–beslut om att anta förslag om ackord,
–beslut om nedsättning av fordran i ett skuldsaneringsförfarande,
–talan om preskriptionsförlängning,
–talan om företrädaransvar, samt
–tvister om bättre rätt till utmätt egendom och överklagande i allmänna utsökningsmål.
82
SOU 2016:81 |
Behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga regelverket… |
3.2Utgångspunkter för vår översyn
Utsökningsbalkens tre första kapitel innehåller inledande bestämmel- ser, förfaranderegler och bestämmelser om exekutionstitlar. Regel- verket är svårläst och svåröverskådligt. Vi föreslår därför att dessa kapitel ska upphävas och ersättas av nya kapitel som är uppbyggda på ett mer lättillgängligt sätt med tydligare och mer pedagogiskt ut- formade bestämmelser.
I våra direktiv (bilaga 1) har vi fått i uppdrag att överväga ett antal utpekade delfrågor. Samtliga delfrågor är förhållandevis om- fattande, komplicerade och kräver ingående överväganden utifrån flera aspekter. Det utökningsrättsliga regelverket är omfattande och komplext och författningsändringar i utsökningsbalken föranleder i många fall följdändringar i annan lagstiftning. Eftersom vår uppdrags- tid är begränsad är det nödvändigt att vi prioriterar de utpekade delfrågorna. Våra överväganden om ”andra åtgärder för ett effek- tivare utsökningsförfarande” måste avgränsas och begränsas. Även när det gäller språklig modernisering och förenkling har vi valt att prioritera utsökningsbalkens tre första kapitel i samband med den genomgripande omarbetningen av dessa kapitel. I övrigt har vi be- gränsat oss till att föreslå de språkliga följdändringar som krävs i övriga kapitel.
Vi anser att de övergripande principer som bör känneteckna ut- sökningsförfarandet och som bör vara vägledande för Kronofogde- myndighetens arbete är effektivitet, rättssäkerhet och proportiona- litet.
Utsökningsförfarandet ska vara effektivt i den bemärkelsen att en person som vänder sig till Kronofogdemyndigheten för att få hjälp med att driva in en skuld inte ska behöva vänta längre än nödvän- digt. Genom ett enklare och tydligare regelverk kan utsökningsför- farandet bli snabbare och mer verkningsfullt eftersom inblandade parter vet vad som gäller i en given situation. Klara och entydiga regler kan också leda till en minskad överklagandefrekvens, vilket även det innebär att förfarandet blir effektivare.
Samtidigt som förfarandet ska vara effektivt måste de grundlägg- ande kraven på rättssäkerhet och människors behov av socialt skydd upprätthållas. Utsökningsförfarandet ska vara förutsebart och parter ska kunna få eventuella invändningar prövade. Det ska vara tydligt för alla vilka olika moment som ingår i förfarandet, vilka beslut som
83
Behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga regelverket… |
SOU 2016:81 |
fattas, vilka åtgärder som vidtas samt i vilka skeden som invänd- ningar och överklaganden kan göras.
Kronofogdemyndighetens långtgående maktbefogenheter leder till att det måste kunna ställas höga krav på myndighetens service- och informationsskyldighet, men även när det gäller myndighetens processledning av parterna. Utsökningsförfarandet ska vara snabbt, enkelt och kostnadseffektivt vilket innebär att en part som huvud- regel inte ska behöva anlita ett juridiskt skolat ombud för att kunna ta tillvara sina rättigheter i utsökningsförfarandet.
Det är en självklarhet att regelverket ska vara utformat så att utsökningsförfarandet är förenligt med Sveriges internationella åta- ganden enligt bl.a. Europakonventionen och barnkonventionen. Regelverket måste ge utrymme för Kronofogdemyndigheten att, med tillämpning av proportionalitetsprincipen, kunna väga intresset av att en åtgärd vidtas mot den skada eller men som åtgärden kan med- föra för den som berörs av den. En åtgärd får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till målet med åtgärden. Om målet med en viss åtgärd kan tillgodoses med en mindre ingripande åtgärd ska den åtgärden i stället väljas. De utsökningsrättsliga bestämmel- serna måste således innehålla ett tillräckligt utrymme för Kronofogde- myndigheten och domstolar att pröva om vidtagna utsöknings- åtgärder är proportionerliga. Om en redan vidtagen åtgärd visar sig vara oproportionerlig måste det finnas processuella verktyg som, inte bara i teorin utan även i praktiken, garanterar rättssäkerheten.
Kronofogdemyndigheten måste även beakta de konsekvenser en viss åtgärd kan få för svarandens familj. Det utsökningsrättsliga regel- verkets skyddsregler till förmån för gäldenären och dennes familj måste därför i tillräcklig utsträckning tillgodose människors behov av socialt skydd. Om gäldenären har barn måste Kronofogdemyn- digheten beakta barns rättigheter i enlighet med barnkonventionen.
Sammanfattningsvis är våra grundläggande utgångspunkter att skapa en utsökningsrättslig reglering som tillgodoser och förenar kraven på effektivitet, rättssäkerhet och proportionalitet. Vår mål- sättning är att de nya bestämmelserna ska vara förutsebara, tydliga och enkla att förstå. Lagstiftningen ska minimera utrymmet för kompli- cerade tolknings- och tillämpningsfrågor. Viktiga utsökningsrätts- liga frågor ska besvaras i det utsökningsrättsliga regelverket så att behovet av ställningstaganden i praxis och interna riktlinjer minskar.
84
SOU 2016:81 |
Behovet av en översyn av det utsökningsrättsliga regelverket… |
Regelverket ska vara modernt och kunna stå sig över tid. Det innebär att det måste anpassas till dagens förhållanden men också till kommande utveckling inom samhället i stort och Kronofogdemyn- digheten som enskild myndighet. Även den tekniska utvecklingen i samhället och de möjligheter som den för med sig måste beaktas. I kravet på modernisering ligger också att regelverket så långt det är möjligt ska utformas könsneutralt.
85
4 En modernare utsökningsbalk
4.1Inledning
Redan i det inledande skedet av utredningsarbetet konstaterade vi att regleringen om exekutionstitlar och om vad som gäller för verk- ställighet av förvaltningsmyndigheters beslut samt uppdelningen i allmänna och enskilda mål är svårtillgänglig även för de som är mycket insatta i regelverket. Regelverket är både svårläst och svår- tillämpat och har gett upphov till olika tolkningar hos såväl parter som de myndigheter som ska tillämpa det. Eftersom dessa frågor genomsyrar hela utsökningsförfarandet har vi haft återkommande diskussioner om exekutionstitlar och vad som ska gälla för verk- ställigheten av dessa i samband med våra överväganden om de olika delfrågorna.
När det gäller vårt uppdrag att se över utsökningsbalkens (1981:774) bestämmelser om exekutionstitlar anges särskilt i direk- tiven att vi ska ta ställning till om reglerna avseende verkställbarhet av förvaltningsmyndigheters beslut bör ändras och om det även fram- över ska krävas en särskild föreskrift för att ett myndighetsbeslut ska vara direkt verkställbart. Om utredningen kommer fram till att det även framöver ska krävas en sådan särskild föreskrift ska vi överväga vilka skäl som ska kunna motivera att en sådan föreskrift meddelas. Utredningen ska även överväga om det behöver vidtas några andra åtgärder för att förbättra förvaltningsmyndigheternas möjligheter att effektivt kunna skaffa en exekutionstitel i domstol. I utredningens uppdrag ingår även att ta ställning till om, och i så- dant fall under vilka förutsättningar, sådana handlingar som avses i 3 kap. 1 § första stycket 7 UB, nämligen handlingar som enligt sär- skild föreskrift får läggas till grund för verkställighet, bör kunna vara direkt verkställbara.
87
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
I detta kapitel börjar vi med att redovisa en översikt av gällande reglering för exekutionstitlar i avsnitt 4.2. Våra överväganden finns i avsnitt 4.3.
I vårt uppdrag ligger att beakta Sveriges internationella åtaganden. Detta gör vi genomgående när vi överväger våra olika delfrågor. I avsnitt
Överväganden som har till syfte att skapa ett mer teknikneutralt utsökningsförfarande och regelverk finns i avsnitt
4.2En översikt av gällande reglering för exekutionstitlar
4.2.1Exekutionstitlar som kan ligga till grund för verkställighet
Utsökningsbalken reglerar verkställighet av dom eller annan exeku- tionstitel. En exekutionstitel innehåller antingen en förpliktelse om betalning eller en förpliktelse att någon ska göra eller underlåta något, s.k. annan verkställighet. Med annan verkställighet avses t.ex. av- hysning eller intrångsundersökning. Beslut om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder (jfr 15 och 26 kap. rättegångsbalken) innehåller inte någon förpliktelse men UB är ändå tillämplig när det gäller verk- ställighet av sådana beslut (1 kap. 1 § första stycket UB).
Verkställighet som avser betalningsskyldighet sker genom utmät- ning. Verkställighet som avser annan förpliktelse eller säkerhetsåtgärd sker i den ordning som anges i 16 kap. UB (1 kap. 1 § andra stycket UB).
En uppräkning av de olika typerna av exekutionstitlar och vad som krävs för att de ska få verkställas finns i 3 kap.
88
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Verkställighet får enligt 3 kap. 1 § första stycket UB ske på grund av följande exekutionstitlar:
1.domstols dom, utslag eller beslut,
2.förlikning som är stadfäst av domstol och medlingsöverenskom- melse som har förklarats verkställbar av domstol,
3.godkänt strafföreläggande, godkänt föreläggande av ordningsbot eller godkänt avgiftsföreläggande,
4.skiljedom,
5.förbindelse angående underhållsbidrag,
6.förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas,
7.handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet, och
8.Kronofogdemyndighetens utslag eller beslut i mål om betalnings- föreläggande eller handräckning samt europeiskt betalningsföre- läggande som har förklarats verkställbart av Kronofogdemyndig- heten.
Frågan om verkställighet kan ske innan en exekutionstitel har fått laga kraft är beroende av om exekutionstiteln avser betalningsskyl- dighet eller om den avser något annat. Av bestämmelser i utsök- ningsbalkens tredje, åttonde och trettonde kapitel framgår i vilken omfattning exekutionstitlar får verkställas innan de har fått laga kraft. Möjligheten till verkställighet innan laga kraft beror också på vilken slags exekutionstitel det handlar om.
Om en exekutionstitel som innehåller en betalningsskyldighet inte har fått laga kraft kan verkställigheten, beroende på vilken slags exekutionstitel det gäller, vara begränsad till endast utmätning eller till utmätning och försäljning. Om exekutionstiteln får verkställas obegränsat kan utmätning, försäljning och redovisning av influtna medel ske.
89
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
4.2.2Omedelbar verkställighet och försäljningsförbud
Den som efter en rättslig prövning har blivit skyldig att betala något gör oftast detta frivilligt. Men i de fall den betalningsberättigade begär verkställighet har sökanden oftast ett starkt intresse av att be- talningsskyldigheten ska verkställas så fort som möjligt. Skulden kan annars öka genom att ränta och kostnader tillkommer och det finns en risk för att gäldenären skaffar undan egendom eller får nya skulder som konkurrerar om betalningsutrymmet. Utsökningsbalken inne- håller därför flera regler som möjliggör för sökanden att få verkställig- het omedelbart dvs. så snart betalningsskyldigheten blivit fastställd även om den inte är slutligt prövad. Å andra sidan har gäldenären självklart ett berättigat intresse av att inte tvingas betala en skuld som är tvistig. Utsökningsbalken kräver därför i många fall att betal- ningsskyldigheten ska vara fastställd genom ett avgörande som fått laga kraft för att verkställighet ska medges. I andra fall har lagstifta- ren valt en ordning som medger utmätning i ett tidigt skede men inte tillåter att den utmätta egendomen säljs innan skulden är slutligt prövad. Den avvägning som gjorts mellan dessa olika intressen har lett till en relativt omfattande och komplex reglering som tillåter olika verkställighetsåtgärder i olika skeden beroende på vilken utsöknings- titel som åberopas.
Vissa domar och beslut som inte har fått laga kraft får föranleda utmätning men inte försäljning. Gäldenären kan hindra utmätning genom att ställa säkerhet eller nedsätta pengar för betalning av skuld- en. När utmätning har skett på grund av en ordinär dom, domstols utslag eller beslut, samt förvaltningsmyndighets beslut får den ut- mätta egendomen inte säljas utan gäldenärens samtycke förrän ut- sökningstiteln har fått laga kraft. Undantag gäller för lös egendom som hastigt sjunker i värde eller kräver dyr vård.
När utmätningen grundar sig på bl.a. tredskodomar samt växel- och checkdomar gäller försäljningsförbud före laga kraft för lös egendom som har betydande värde och fast egendom.
Ett utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande som inte är föremål för överprövning får, med undantag för försäljning av lös egendom med betydande värde eller fast egendom, verkställas fullt ut men så fort gäldenären överklagar eller ansöker om återvinning inträder samma försäljningsförbud och samma möjlighet för gälde- nären att hindra verkställighet som om utsökningstiteln var en dom.
90
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
4.2.3Begreppen verkställighet och handräckning
I utsökningsrätten görs det i teorin skillnad mellan verkställighet och handräckning. I praktiken är däremot den principiella distinktionen mellan verkställighet och handräckning inte helt tydlig.
Med verkställighet menas ett tvångsvist genomförande av vad som har prövats och fastslagits i en dom, beslut av en domstol eller i ett avgörande av en myndighet. I vissa fall kan en förpliktelse som har fastställts utan medverkan av någon myndighet verkställas enligt särskilda bestämmelser.
Begreppet handräckning har flera olika betydelser. Med handräck- ning menas i princip ett direkt ingripande av den exekutiva myndig- heten utan att det har gjorts någon föregående prövning av någon annan myndighet. Vid handräckning kan alltså den exekutiva myn- digheten pröva rättsförhållandet mellan parterna. I praktiken verk- ställer Kronofogdemyndigheten emellertid också handräckning efter att ett rättsförhållande fastställts av domstol eller annan myndighet.
Enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräck- ning (BfL) får Kronofogdemyndigheten under vissa förutsättningar besluta om förpliktelser av skilda slag. Om Kronofogdemyndighetens utslag eller beslut avseende handräckning eller betalningsföreläggan- de behöver genomföras tvångsvis görs det enligt utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet. Kronofogdemyndigheten har även i uppgift att verkställa handräckning i andra fall än de som omfattas av lagen om betalningsföreläggande och handräckning (se av- snitt 4.3.14).
Det finns olika verkställighetsformer. Verkställighet som avser betalningsskyldighet sker genom utmätning och regleras i
Andra förpliktelser som är verkställbara är t.ex. skyldigheten att utge viss lös egendom, skyldigheten att bortföra vissa byggnader eller skyldigheten att upphöra med viss verksamhet. När det gäller förpliktelser att underlåta att göra något kan Kronofogdemyndig-
91
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
heten förelägga svaranden att upphöra med risk att annars behöva betala vite (2 kap. 15 § UB).
4.2.4Verkställbarheten av förvaltningsmyndigheters beslut
Förvaltningsmyndigheters beslut är inte verkställbara om det inte finns en särskild föreskrift om det (3 kap. 1 § första stycket 6 UB). Det finns numera ett antal särskilda föreskrifter i olika författningar som innebär att en förvaltningsmyndighets beslut får verkställas av Kronofogdemyndigheten. Merparten av dessa verkställigheter hand- läggs enligt den särreglering som gäller för indrivning av offentlig- rättsliga fordringar, s.k. allmänna mål men det finns även några som handläggs som s.k. enskilda mål. Vidare får en förvaltningsmyndig- hets beslut som har meddelats enligt en bestämmelse som har till- kommit före utsökningsbalkens ikraftträdande, utan hinder av vad som föreskrivs i 3 kap. 1 § första stycket 6 UB, verkställas om ett sådant beslut före ikraftträdandet har fått verkställas utan stöd av särskild föreskrift (13 § lagen [1981:775] om införande av UB).
Vissa förvaltningsrättsliga beslut, t.ex. gynnande beslut och av- slagsbeslut, varken kan eller behöver verkställas eftersom de inte ålägger någon enskild en betalningsskyldighet eller annan verkställ- bar förpliktelse. Ett flertal av dessa beslut innebär att enskilda erhåller en ekonomisk förmån. I de fall förvaltningsmyndigheten beslutar att en enskild ska betala tillbaka en tidigare mottagen ekonomisk förmån kan det däremot uppkomma ett behov av verkställighet av det beslutet.
När förvaltningsmyndighetens beslut enligt en särskild föreskrift får verkställas innebär det att redan beslutet i sig blir att betrakta som en exekutionstitel. I fråga om verkställighet av sådana beslut tillämpas vad som gäller för dom om inte något annat är föreskrivet (3 kap. 20 § första stycket UB). Detta innebär bl.a. att verkställig- heten får ske utan särskilda villkor när myndighetens beslut har fått laga kraft (3 kap. 3 § första stycket UB). Ett beslut som innebär betalningsskyldighet eller en förpliktelse att utge lös egendom får verkställas genast, dvs. utan att invänta laga kraft. Gäldenären kan dock hindra verkställighet av sådana beslut som innebär betalnings- skyldighet som inte har fått laga kraft genom att nedsätta pengar eller genom att ställa säkerhet (3 kap. 6 § UB).
92
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
När utmätning har skett med stöd av 3 kap. 6 § UB får egen- domen inte säljas utan gäldenärens samtycke förrän exekutionstiteln har fått laga kraft. Detsamma gäller när utmätning har skett på grund av utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller hand- räckning och gäldenären har sökt återvinning eller klagat. Lös egen- dom som har betydande värde eller fast egendom får inte heller i annat fall säljas utan gäldenärens samtycke, om inte exekutionstiteln har fått laga kraft eller får verkställas såsom lagakraftägande dom. När utmätning har skett av lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård kan egendomen, utan hinder av vad som nu nämnts, säljas så snart som möjligt (8 kap. 4 § UB).
Om en förvaltningsmyndighets beslut ska verkställas som ett all- mänt mål får beslutet verkställas innan det har fått laga kraft om det är särskilt föreskrivet. Så är exempelvis fallet enligt 70 kap.
Om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse som innebär att förvaltningsmyndighetens beslut får verkställas enligt utsöknings- balken måste förvaltningsmyndigheten ansöka om betalningsföre- läggande hos Kronofogdemyndigheten eller väcka talan vid allmän domstol för att få en exekutionstitel.
Väcks talan vid allmän domstol ska domstolen tillämpa de regler som gäller för dispositiva tvistemål. Den allmänna domstolen är vid sin prövning, inom ramen för parternas yrkanden och medgivan- den, obunden av de administrativa myndigheternas bedömning av en särskild fråga. Utgångspunkten för den allmänna domstolen blir alltså att pröva de invändningar som anförs mot beslutet i sak. Den materiella prövningen ska dock ske med tillämpning av de offent- ligrättsliga föreskrifter som reglerar den aktuella frågan (se rätts- fallen NJA 1984 s. 648, 2002 s. 288 och 2008 s. 560).
4.2.5Verkställbarheten av förvaltningsdomstols dom
Som redovisats ovan utgör domstols dom, utslag eller beslut en exekutionstitel under förutsättning att domen innefattar betalnings- skyldighet eller annan förpliktelse. Enligt utsökningsbalkens för- arbeten omfattas såväl allmän domstols som förvaltningsdomstols avgöranden (prop. 1980/81:8 s.
93
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
stols avgörande kan verkställas gäller alltså samma bestämmelser som vid verkställighet av en allmän domstols avgörande.
Frågan om verkställbarheten av förvaltningsdomstolars domar har varit föremål för prövning av Högsta domstolen vid ett flertal tillfällen. I det följande redovisar vi några rättsfall.
Rättsfallet NJA 1991 s. 363
Enligt äldre praxis, rättsfallet NJA 1991 s. 363, var en uttrycklig föreskrift i domslutet inte nödvändig för att en förvaltningsdom- stols dom skulle anses utgöra en fullgörelsedom. I det rättsfallet prövade HD frågan om en dom där en försäkringsrätt hade över- prövat en Försäkringskassas beslut om återbetalning av bidrag var att anse som en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § första stycket 1 UB. I målet hade ett överklagande av försäkringsrätten lämnats utan bi- fall. HD menade då att försäkringsrättens domslut, läst tillsammans med Försäkringskassans beslut, knappast kunde ges någon annan mening än att försäkringsrätten inte hade ändrat den återbetalnings- skyldighet som Försäkringskassan hade beslutat om. I domskälen hänvisade HD till ett tidigare avgörande, NJA 1987 s. 780, där HD hade kommit fram till att ett beslut där en försäkringsdomstol ålagt en enskild att återbetala uppburen ersättning utgör en exekutions- titel och att det alltså kunde läggas till grund för verkställighet. Även om HD noterade att kritik hade riktats mot uttalandet i 1987 års rättsfall kom HD i 1991 års avgörande fram till att skälen var över- tygande för att vidhålla den rättsuppfattning som HD tidigare hade gett uttryck för och förklarade att en uttrycklig föreskrift i dom- slutet inte är nödvändig för att en dom ska anses utgöra en full- görelsedom.
Rättsfallet NJA 2001 s. 22
I ett annat avgörande, rättsfallet NJA 2001 s. 22, kom HD fram till att det föreligger hinder för att pröva en förvaltningsmyndighets fullgörelsetalan vid allmän domstol när ett överklagande som kan leda till en exekutionstitel är anhängigt vid förvaltningsdomstol. Frågan i HD gällde om allmän domstol var behörig att pröva Jordbruksverkets talan om återbetalning av utbetalt omställnings-
94
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
stöd när bolaget dessförinnan har överklagat förvaltningsbeslutet om återbetalning till förvaltningsdomstol. I skälen för beslutet hänvisade HD till bestämmelsen i 3 kap. 1 § första stycket 6 UB enligt vilken verkställighet får äga rum på grund av förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas. Eftersom någon sådan föreskrift inte hade utfärdats i fråga om Jordbruksverkets beslut enligt nu tillämplig förordning måste Jordbruksverket därför, för att erhålla en exekutionstitel för ett krav på återbetal- ning, ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid dom- stol. Någon möjlighet för Jordbruksverket att anhängiggöra talan i länsrätt för att erhålla en förvaltningsdomstols dom fanns inte. HD hänvisade till att allmän domstol i ett flertal rättsfall hade ansetts behörig att meddela en fullgörelsedom på ansökan av en förvalt- ningsmyndighet som hade meddelat ett icke verkställbart beslut på återbetalning av offentliga medel (NJA 1984 s. 648 och 1996 s. 202). Återbetalningsskyldigheten hade då prövats i sak, fastän allmän domstol inte hade ansetts behörig att före utbetalningen pröva om en enskild hade rätt till bidrag från staten enligt samma författning (NJA 1994 s. 657). Eftersom myndigheten har rätt att erhålla en fullgörelsedom i allmän domstol, har den enskilde ansetts berättigad att där föra negativ fastställelsetalan rörande återbetal- ningsskyldigheten (se NJA 1988 s. 552). Även i det fallet prövades återbetalningsskyldigheten i sak.
HD konstaterade vidare att läget i detta fall var att länsrätten genom sin dom, efter prövning i sak, hade avslagit bolagets över- klagande av Jordbruksverkets beslut om återbetalningsskyldighet och att länsrättens dom, efter överklagande av bolaget, är beroende av prövning av Kammarrätten. Av den rättsprincip som slogs fast i rättsfallet NJA 1991 s. 363 följer att länsrättens dom tillsammans med Jordbruksverkets beslut utgör en exekutionstitel (i det avgör- andet kom HD fram till att den omständigheten att en exeku- tionstitel av detta slag förelåg medförde hinder för allmän domstol att pröva en fullgörelsetalan avseende den återbetalningsskyldighet som prövats av förvaltningsdomstolen). I NJA 1991 s. 363 hade det ifrågavarande förvaltningsdomstolsavgörandet fått laga kraft. Så var däremot inte fallet i det förevarande målet.
HD förklarade därefter att av grunderna för 13 kap. 6 § RB får det anses följa att en tvist om återbetalningsskyldighet inte bör kom- ma under allmän domstols prövning så länge det i förvaltningsdom-
95
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
stol pågår en rättegång som kan avslutas med tillkomsten av en exekutionstitel avseende den ifrågavarande betalningsskyldigheten.
I rättsfallet NJA 1991 s. 363 hade förvaltningsdomstolens be- hörighet att pröva överklagandet stöd i den tillämpliga författningen, medan förvaltningsdomstols rätt att pröva det nu aktuella över- klagandet inte hade stöd i vare sig Europakonventionen,
HD kom slutligen fram till att Jordbruksverkets talan inte kunde tas upp till prövning. HD ändrade därför hovrättens beslut och fast- ställde tingsrättens avvisningsbeslut.
Två justitieråd (Regner och Nyström) var skiljaktiga i avvisnings- frågan och anförde följande.
Frågan i målet i HD gäller huruvida allmän domstol är behörig att pröva Jordbruksverkets talan om återbetalning av utbetalt omställningsstöd sedan den som denna talan riktas mot hos allmän förvaltningsdomstol överklagat verkets beslut angående återbetalning. Besvaras frågan jakande, kan processerna i de två domstolsorganisationerna leda fram till två domslut som innebär återbetalningsskyldighet och på vilka verkställighet kan sökas enligt UB (jfr NJA 1991 s. 363; jfr också NJA 1975 s. 675).
En princip som kommer till uttryck i 10 kap. 17 § 1 st. 1 RB är att allmän domstol inte är behörig att ta upp en tvist som skall tas upp av en annan myndighet än domstol eller av en särskild domstol (till vilken kategori numera får räknas också förvaltningsdomstol, se t.ex. Fitger, Rättegångsbalken s. 10:38).
I förevarande fall får enligt jordbrukarstödsförordningen Jordbruks- verkets beslut om återbetalning inte överklagas. Detta överklagan- deförbud har emellertid Kammarrätten i Stockholm satt åsido med åberopande av artikel 6 i Europakonventionen och rättsfallet RÅ 1997 ref. 65 (det s.k. Lassagårdsfallet). I det rättsfallet fann Regeringsrätten med hänvisning till
96
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
behörig att pröva en negativ fastställelsetalan angående återbetalnings- skyldighet (NJA 1988 s. 552).
Enligt nu angiven rättspraxis har bolaget haft möjlighet att få sin tvist med Jordbruksverket prövad i allmän domstol. Vid sådant förhållande borde Kammarrätten i Stockholm ha beaktat att rätt till domstolspröv- ning redan fanns och inte ha satt överklagandeförbudet i jordbrukar- stödsförordningen åsido. Härav följer att bolagets talan inte bör prövas i förvaltningsdomstol utan att enbart allmän domstol skall anses behörig att pröva saken. Utan hinder av den rättegång som pågår i förvaltnings- domstol, bör allmän domstol kunna ta upp saken. Den omständigheten att det inte kan uteslutas att prövningen av saken i förvaltningsdom- stol kan leda till en dom, på vilken verkställighet kan sökas, föranleder ingen annan bedömning.
Det slut som HovR:n kommit till skall alltså fastställas.
Till det anförda kan följande tilläggas. Målet illustrerar de problem med kompetensfördelningen mellan allmän domstol och förvaltnings- domstol som har behandlats t.ex. i NJA 1994 s. 657 och 1996 s. 202, RÅ 1995 ref. 58 och 1997 ref. 65, av Lavin i Skrifter tillägnade Gustaf Petrén s. 61, i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1991 s. 298 och i Juridisk Tidskrift
Justitierådet Håstad tillade för egen del följande.
Genom förevarande beslut undanröjs risken för motstridiga domar i det enskilda fallet. Om förvaltningsdomstolarna slutligen kommer att anse sig behöriga att pröva överklaganden av beslut om återbetalning av omställningsstöd (jfr NJA 1994 s. 657 och RÅ 1997 ref. 65, där frå- gans art ansetts kunna ge förvaltningsdomstol behörighet i mål om rätt till bidrag), måste det emellertid anses mindre lämpligt att allmän dom- stol över huvud taget är behörig att pröva samma sak, vare sig Jord- bruksverket för en fullgörelsetalan eller den enskilde för en negativ fastställelsetalan. I så fall skulle ju den enskilde kunna välja mellan två instansordningar, inom vilka en skild praxis kan finnas i den materiella frågan. Ett sätt att lösa en sådan positiv kompetenskonflikt (jfr Lavin, Domstol och administrativ myndighet, 1972, s. 373 ff.) vore att låta Jordbruksverket få rätt att utverka en exekutionstitel hos förvaltnings-
97
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
domstol, varefter allmän domstols behörighet kunde avskaffas. I åter- betalningsmål kan emellertid framföras olika invändningar av allmän art, såsom att bidraget mottagits och förbrukats i god tro, vilka natur- ligen hör hemma i de allmänna domstolarna (se t.ex. NJA 1970 s. 539). Av kostnads- och rättskraftsskäl bör en och samma domstolsorganisa- tion vara behörig att behandla alla invändningar. En sammanvägning med beaktande av alla tänkbara invändningar mot återbetalningsskyl- digheten måste således företas innan behörigheten bestäms.
Rättsfallet NJA 2008 s. 560
I rättsfallet NJA 2008 s. 560 konstaterade HD att även om en en- skild har kunnat överklaga en förvaltningsmyndighets beslut till en förvaltningsdomstol bör en allmän domstol kunna pröva återbetal- ningsskyldigheten utan att vara bunden av myndighetens beslut.
Bakgrunden i det målet är att Metallindustriarbetarnas Arbetslös- hetskassa (senare IF Metalls Arbetslöshetskassa) den 16 januari 2003 med stöd av 68 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring be- slutade att återkräva utbetald arbetslöshetsersättning från en person (B.S). B.S. begärde inte omprövning av beslutet och överklagade inte heller beslutet till allmän förvaltningsdomstol. Beslutet vann därför laga kraft. B.S. återbetalade inte beloppet. I ansökan om be- talningsföreläggande hos kronofogdemyndigheten yrkade arbetslös- hetskassan att B.S. skulle förpliktas att utge det återkrävda beloppet. Sedan B.S. bestritt yrkandet överlämnades målet till tingsrätten. B.S. vidhöll sitt bestridande i tingsrätten och gjorde gällande att grund för återkrav saknades. Tingsrätten utgick vid sin bedömning från att arbetslöshetskassans avgörande skulle läggas till grund för domen och kom fram till att annat inte hade framkommit än att det av arbetslöshetskassan meddelade beslutet om återkrav var förenligt med gällande bestämmelser. Arbetslöshetskassan fick därför fram- gång med sin talan vid tingsrätten. Hovrätten som delade tingsrät- tens bedömning att prövningen skulle begränsas till frågan om arbetslöshetskassans beslut varit riktigt i formell mening fastställde tingsrättens dom. Målet i HD gällde i första hand frågan om om- fattningen av allmän domstols prövning i mål om återbetalning av arbetslöshetsersättning när arbetslöshetskassan fattat beslut om åter- krav som hade fått laga kraft.
HD undanröjde underinstansernas avgöranden och återförvisade målet till tingsrätten för ny prövning. Skälen för HD:s beslut var i
98
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
huvudsak följande. Ett beslut av en arbetslöshetskassa om återkrav enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring är inte verkställbart (jfr 3 kap. 1 § UB). Beslutet får överklagas av den enskilde till allmän förvalt- ningsdomstol. En lagakraftvunnen dom i saken av allmän förvalt- ningsdomstol utgör en exekutionstitel som kan ligga till grund för verkställighet (3 kap. 1 § första stycket 1 UB och NJA 1991 s. 363). Någon möjlighet för arbetslöshetskassan att anhängiggöra talan i allmän förvaltningsdomstol för att erhålla en verkställbar dom finns inte. Om arbetslöshetskassans beslut om återkrav inte överklagas av den enskilde, och frågan därför inte kommer under allmän för- valtningsdomstols prövning, måste arbetslöshetskassan för att få en exekutionstitel ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogde- myndigheten eller väcka talan vid allmän domstol. En talan om återbetalning av uppburna offentliga medel, såsom bidrag eller ersätt- ning, har allmän domstol ansetts vara behörig att pröva, trots att domstolen inte skulle ha varit behörig att på talan av den enskilde pröva om denne har rätt till bidraget eller ersättningen.
HD framhöll vidare att mål av detta slag handläggs i allmän dom- stol med tillämpning av reglerna för dispositiva tvistemål och enligt HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1984 s. 648 är domstolen vid pröv- ningen, inom ramen för parternas yrkanden och medgivanden, obund- en av de administrativa organens bedömning av återbetalningsfrågan. Utgångspunkten är således att allmän domstol ska pröva de invänd- ningar som anförs mot återbetalningsskyldigheten i sak. HD fortsatte med att konstatera att det i praxis inte antyds att det för omfatt- ningen av den allmänna domstolens prövning skulle vara av betydelse om myndighetsbeslutet hade kunnat överklagas av den enskilde till allmän förvaltningsdomstol. Härefter konstaterade HD att i detta fall hade B.S. haft möjlighet att få arbetslöshetskassans beslut prövat av förvaltningsdomstol men försuttit denna möjlighet genom att inte överklaga beslutet. En ordning som innebär att allmän domstol i målet om återbetalningsskyldighet ingår i en saklig prövning av förutsättningarna för återbetalning kan i sådant fall sägas medföra att den enskilde kan välja mellan två instansordningar för prövning av invändningarna mot återkravet, där bl.a. de processuella förut- sättningarna skiljer sig åt. HD ansåg att detta måste anses vara otill- fredsställande men konstaterade att det inte fanns någon grund för att i tvistemål av nu ifrågavarande slag frångå allmänna principer för domstolens prövning.
99
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
HD:s slutsats blev att oavsett om den enskilde hade kunnat över- klaga till allmän förvaltningsdomstol bör en allmän domstol kunna pröva återbetalningsskyldigheten utan att vara bunden av myndig- hetens beslut. HD kom fram till att tingsrätten och hovrätten inte hade ingått i saklig prövning av de invändningar som B.S. hade fram- ställt mot arbetslöshetskassans återbetalningsbeslut. Instansordning- ens princip föranledde därför att avgörandena skulle undanröjas och återförvisas till tingsrätten för ny prövning.
HD tillade även att problemen med rådande ordning för kom- petensfördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltnings- domstol på området, vilka belyses såväl av detta mål som av tidigare nämnda rättsfall, inte kan lösas i rättstillämpningen utan i stället får övervägas av lagstiftaren.
Rättsfallet NJA 2013 s. 413
I rättsfallet NJA 2013 s. 413, som avgjordes av HD i dess helhet, prövade HD om rättsgrundsatsen som slogs fast i NJA 1991 s. 363, att en dom enligt vilken en förvaltningsdomstol överprövat en För- säkringskassas beslut om återbetalning av bidrag kan innefatta betal- ningsskyldighet och därmed läggas till grund för verkställighet, borde upprätthållas.
HD:s avgörande i NJA 2013 s. 413 innebar att HD frångick tidi- gare praxis. Enligt detta avgörande, som nu är gällande ordning, utgör förvaltningsdomstols dom inte någon verkställbar exekutions- titel om det överprövade myndighetsbeslutet inte kan anses inne- fatta en betalningsförpliktelse i den mening som avses i 1 kap. 1 § UB.
Bakgrunden i målet är att Försäkringskassan hade ansökt om verkställighet mot en person under åberopande av en dom från en förvaltningsdomstol. Domen handlade om att personen i fråga var skyldig att till Försäkringskassan återbetala uppburen sjukersättning. Efter att Kronofogdemyndigheten hade avslagit ansökan såvitt den avsåg den av Försäkringskassan yrkade räntan överklagade Försäk- ringskassan beslutet i den delen till tingsrätten. Tingsrätten lämnade överklagandet utan bifall. Som skäl för beslutet angavs att Försäk- ringskassan i målet hos förvaltningsrätten inte hade yrkat någon ränta. Tingsrätten delade Kronofogdemyndighetens uppfattning att för att ränta ska kunna utgå på kapitalbeloppet vid verkställighet av
100
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
en dom eller annan exekutionstitel måste detta framgå av exekutions- titeln. Beslutet överklagades till Hovrätten över Skåne och Blekinge som avslog överklagandet. Skälen för beslutet var i huvudsak att förvaltningsrättens dom inte innehöll någon föreskrift om förplik- telse att betala ränta. Eftersom inte heller Försäkringskassans beslut innehöll någon föreskrift om ränta kunde en sådan förpliktelse inte heller anses föreligga genom förvaltningsrättens avgörande. Någon exekutionstitel avseende räntan, som kunde ligga till grund för verk- ställighet förelåg därmed inte.
Försäkringskassan överklagade till HD och yrkade bifall till sin ansökan om verkställighet även i den del som den avsåg anspråk på ränta. HD konstaterade inledningsvis att förvaltningsprocessen i flera avseenden har reformerats sedan 1991 års avgörande. När För- säkringskassans beslut överklagats av en enskild blir processen i för- valtningsdomstolen enligt nu gällande ordning en obligatorisk två- partsprocess där Försäkringskassan blir motpart till den enskilde. Detta innebär att tvisteformen ändrar karaktär mellan förvaltnings- förfarandet och förvaltningsprocessen. Vid förvaltningsdomstolen startar en ny sorts process med en enskild klagande på ena sidan och beslutsmyndigheten på den andra sidan. Processen blir inte längre en fortsättning på förfarandet hos förvaltningsmyndigheten. Denna förändring har däremot inte medfört att förvaltningsmyndigheten i ett fall som det förevarande kan framställa något eget yrkande för egen del när den enskilde har överklagat myndighetens beslut.
HD konstaterade vidare att i de fall en förvaltningsdomstol ut- format sitt domslut som en skyldighet för den enskilde att betala är domen enligt 3 kap. 1 § första stycket 1 UB verkställbar. Samtidigt förklarade HD att det måste föreligga processuella förutsättningar för domstolen att ålägga den enskilde att fullgöra en betalningsskyl- dighet. Huruvida det underliggande beslutet kan anses innefatta en förpliktelse är av betydelse för frågan om en förvaltningsdomstols dom kan verkställas.
HD kom fram till att Försäkringskassans återkravsbeslut inte var verkställbart och förklarade att om återkravsbeslutet inte över- klagas vinner det inte heller rättskraft eftersom frågan, trots att be- slutet har fått laga kraft, kan bli föremål för en saklig prövning av allmän domstol i de fall Försäkringskassan för talan dit. En sådan prövning kan också ske om den enskilde för en negativ fastställelse- talan i allmän domstol rörande sin återbetalningsskyldighet. Mot
101
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
denna bakgrund kom HD fram till att Försäkringskassans beslut inte kunde anses utgöra ett bindande förvaltningsbeslut. I stället ansågs beslutet närmast vara ett partsbesked, dvs. ett konkretiserat och preciserat besked om att Försäkringskassan hade funnit att för- utsättningarna för återbetalning var uppfyllda. Oavsett hur ett så- dant beslut är formulerat kan det därför inte i sig anses innefatta en betalningsskyldighet i den mening som avses i 1 kap. 1 § UB.
HD förklarade att när en enskild genom att överklaga ett myn- dighetsbeslut som inte kan anses innefatta en betalningsförpliktelse i den mening som avses i 1 kap. 1 § UB initierar en process i förvalt- ningsdomstol bestäms ramen för domstolens prövning av beslutet och de ytterligare begränsningar som kan följa av den enskildes yrkan- den. Myndigheten kan då inte utforma sin talan i förvaltningsdom- stolen som ett förpliktande för den enskilde att betala vad myndig- heten har beslutat om. Talan kan endast gå ut på att myndigheten helt eller delvis motsätter sig ändring eller medger bifall till över- klagandet. Att ett avgörande går utöver vad som är yrkat kan inte anses förenligt med den grundläggande processrättsliga princip som har kommit till uttryck i 29 § förvaltningsprocesslagen.
Tre justitieråd (Virdesten, Moore och Lambertz) var skiljaktiga och ansåg att avgörandet skulle ha följande lydelse.
HD fastställer hovrättens beslut.
Verkställighet får enligt UB 3 kap. 1 § och 1 kap. 1 § ske av domar som innefattar betalningsskyldighet. En avgörande fråga i målet är därför om förvaltningsrättens dom kan anses innefatta en sådan skyldighet. I rättsfallet NJA 1991 s. 363, som avsåg återkrav av barnbidrag och bidragsförskott, uttalade HD att Försäkringskassans avgörande inne- bar ”ett beslut om att ålägga återbetalningsskyldighet”. När försäk- ringsrätten i sin dom lämnade överklagandet utan bifall ansågs domen innebära ett åläggande att återbetala bidraget, dvs. innefatta betalnings- skyldighet, trots att domen som sådan inte innehöll någon uttrycklig föreskrift om detta.
Den civilrättsliga skyldigheten att återbetala ett felaktigt uppburet bidrag uppkommer redan genom att pengarna mottas utan rätt. Det är emellertid först när Försäkringskassan anmodar gäldenären att åter- betala beloppet som det uppkommer en förpliktelse att betala en viss angiven dag, dvs. skulden förfaller till betalning; att beslutet som sådant inte är verkställbart saknar betydelse i sammanhanget. I 1991 års rätts- fall formulerade alltså HD det sagda så att innebörden av Försäkrings- kassans avgörande var ett beslut om ”att ålägga återbetalningsskyldig- het”. Det finns inte anledning att nu göra en annan analys av den frågan
102
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
än HD gjorde år 1991. Förvaltningsrättens dom ska därför anses inne- fatta betalningsskyldighet.
Det förhållandet att en förvaltningsdomstols dom blir verkställbar även i de fall då en enskild överklagat ett icke verkställbart myndig- hetsbeslut kan inte anses innebära någon ändring i sak till klagandens nackdel (reformatio in pejus). Klaganden kan visserligen på sätt och vis sägas bli sämre ställd genom sitt överklagande om förvaltnings- rättens dom kan verkställas medan Försäkringskassans beslut inte är verkställbart. Det finns emellertid inga undantag från regeln att förvalt- ningsdomstolars domar alltid utgör exekutionstitlar om de innefattar betalningsskyldighet eller någon annan förpliktelse. Lagstiftaren har sålunda inte gjort någon skillnad mellan å ena sidan de fall då det över- klagade myndighetsbeslutet är verkställbart och å andra sidan de fall då det inte får verkställas. Det innebär att lagstiftaren har ansett det vara en godtagbar ordning. Vi anser därför att det strider mot regleringen i utsökningsbalken att inte godta en förvaltningsdomstols dom som exekutionstitel i en situation som den förevarande.
Som HD uttalade i 1991 års fall får det anses mindre väl förenligt med domstolarnas rättskipande uppgift om en förvaltningsdomstols dom på återbetalning av för mycket utgivna bidrag skulle ges så begränsad verkan att den inte kan verkställas. Det skulle också innebära att en sådan dom inte hindrar en prövning i allmän domstol som i praktiken handlar om samma sak. Vidare skulle det innebära att talan kan väckas i allmän domstol om en sak varom rättegång pågår i förvaltningsdom- stol och att sålunda inte heller den rättsgrundsats som slogs fast i rättsfallet NJA 2001 s. 22 skulle kunna upprätthållas. En fråga om åter- betalningsskyldighet skulle därmed kunna bli föremål för prövning i flera instanser i förvaltningsdomstol och därefter, eller i princip sam- tidigt, i flera instanser i allmän domstol. Det är inte en eftersträvans- värd ordning och den bör i möjligaste mån undvikas.
Den princip som lades fast i 1991 års avgörande har upprätthållits i rättsfallet NJA 2001 s. 22 och bekräftats i rättsfallet NJA 2008 s. 560. Det saknas enligt vår mening anledning att nu inta någon annan ståndpunkt än den som sålunda har etablerats. Däremot kan det finnas anledning för lagstiftaren att överväga om regleringen på detta område är ändamålsenligt utformad.
4.2.6Handlingar som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet
Beslut som fattas av privata rättssubjekt får som regel inte verk- ställas. Däremot får vissa handlingar läggas till grund för verkställighet utan att saken har prövats av domstol eller förvaltningsmyndighet i
103
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
de fall det finns en särskild föreskrift (3 kap. 1 § första stycket 7 UB). Sådana föreskrifter gäller främst betalningsskyldighet och avser i huvudsak beslut som innebär att vissa föreningar eller inrättningar uttaxerar bidrag.
För handlingar som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet gäller enligt 3 kap. 20 § andra stycket UB vad som är särskilt föreskrivet. De särskilda bestämmelserna som medger verkställighet brukar också ange närmare villkor för verkställigheten. Dessa innebär i regel att verkställighet får ske som för lagakraftvun- nen dom, ofta dock först sedan tid för överklagande gått ut1.
Den i dag vanligast förekommande föreskriften som innebär att en handling kan läggas till grund för verkställighet finns i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. En samfällighet är ett antal fastigheter som har andel i en viss egendom eller gemensam- hetsanläggning som är till gemensam nytta för fastigheterna. Ett flertal olika författningar reglerar vad som gäller för samfälligheter. Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter reglerar främst hur en samfällighetsförening ska skötas, ansvarsfrågor som kan bli aktuella i en samfällighetsförening regleras av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, anläggningslagen (1973:1149) reglerar bl.a. inrättandet av gemensamhetsanläggningar, lagen (1997:620) om upp- hävande av lagen om enskilda vägar reglerar hur enskilda vägar ska administreras efter det att lagen upphörde att gälla i januari 1998 och lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter reglerar hur uttaxerade belopp kan lämnas till Kronofogdemyndigheten för indrivning från delägarna med förmånsrätt. Enligt lagen (1933:269) om ägofred kan det be- stämmas att vissa fastighetsägare gemensamt ska hålla stängsel eller utföra arbete för att inhägna betesmark.
Samfällighetsföreningar som omfattas av lagen om förvaltning av samfälligheter kan finansiera sin verksamhet genom att ekonomiska bidrag uttaxeras av samfällighetsföreningens medlemmar (40 §). Med- lemmarnas betalningsskyldighet fastställs genom en uttaxering på medlemmarna i en särskild debiteringslängd som läggs fram på för- eningsstämman. I debiteringslängden anges det belopp som uttaxeras, vilket belopp som varje medlem ska betala och när betalning ska ske.
1 Walin m.fl., Utsökningsbalken, (1 augusti 2013, Zeteo), kommentaren till 3 kap. 20 §.
104
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Om en medlem i samfälligheten anser att uttaxeringen inte stäm- mer överens med vad som föreskrivs i lagen om förvaltning av sam- fälligheter, i samfällighetsföreningens stadgar eller av förenings- stämmobeslutet, får medlemmen väcka talan mot föreningen om rättelse hos mark- och miljödomstolen inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden lades fram på föreningsstämman (46 § första stycket). Mark- och miljödomstolen kan också pröva klander av föreningsstämmans enskilda beslut som fattats vid denna. När sådan talan väckts, kan mark- och miljödomstolen förordna att be- slutet tills vidare inte får verkställas (53 §).
Av samfällighetsföreningen debiterat och till betalning förfallet belopp får, om domstolen inte förordnar annat när den prövar talan om rättelse, tas ut enligt bestämmelserna i UB som gäller för fordran för vilken betalningsskyldighet har ålagts genom dom som äger laga kraft (46 § andra stycket).
Med en samfällighetsförenings fordran för uttaxerat belopp följer förmånsrätt i delägarens fastighet eller tomträtt enligt 6 § 1 eller 7 § 2 förmånsrättslagen (1970:979). En förutsättning för sådan förmåns- rätt är att beloppet inte har förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan (1 § lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter). Denna säkerhet kan samfällighetsföreningen utnyttja om delägaren inte be- talar den uttaxering som beslutats för dennes andel i samfälligheten. Om det inte görs någon utmätning eller konkursansökan inom den ovan nämnda tiden går samfällighetsföreningen miste om sin förmåns- rätt. Mot bakgrund av Kronofogdemyndighetens skyldighet att be- akta proportionalitetsprincipen (se avsnitt 4.3.12), som bl.a. innebär att storleken på samfällighetsföreningens utmätningsfordring måste ställas i relation till den utmätta fordringens värde, dvs. fastighetens eller tomträttens värde och kostnaderna för förfarandet, finns det situationer när Kronofogdemyndigheten, trots vad som föreskrivs i förmånsrättslagen, inte utmäter fastigheten eller tomträtten2.
En annan författning som innehåller en särskild föreskrift som innebär att en handling kan läggas till grund för verkställighet är lagen (1933:269) om ägofred (ägofredslagen) som bl.a. reglerar djurägares
2 I vart fall ett sådant beslut av Kronofogdemyndigheten har varit föremål för prövning i samt- liga instanser. Tingsrätten fastställde Kronofogdemyndighetens beslut. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd och Högsta domstolen beslutade
105
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
skyldighet att se till att betande djur inte kommer in på annans mark. Lagen innehåller också bestämmelser om skyldighet att i vissa fall hålla stängsel. En fastighetsägare kan begära att stängsel sätts upp när en grannfastighets ägor intill fastighetsgränsen används för bete och stängsel behövs. Frågor om stängselskyldighet och betesregle- ring ska efter ansökan hos länsstyrelsen prövas vid en s.k. syne- förrättning. Enligt ägofredslagens 32 § går vissa utlåtande från en syneförrättning, för det fall det inte klandras till mark- och miljö- domstol, i verkställighet såsom en lagakraftägande dom. Även om talan förs mot förrättningen får utlåtandet i de fall någon förpliktas att uppföra ett stängsel verkställas om sökanden ställer säkerhet enligt bestämmelserna i 2 kap. UB för skadestånd som personen kan bli skyldig att utge om utlåtandet ändras av domstol. Den domstol där talan mot förrättningen är anhängig får, när det finns skäl till det, förordna att verkställighet inte får ske. Enligt vad som har fram- kommit har dessa bestämmelser en högst begränsad, om ens någon, tillämpning i dag.
En annan äldre författning som innehåller en särskild föreskrift är lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled. Enligt lagen ges möjlighet till verkställighet av bidrag som uttaxerats av en s.k. flott- ningsstyrelse. I samband med att lagen om flottning i allmän flottled antogs fanns det cirka 230 flottningsföreningar i Sverige av vilka merparten var verksamma i de fem nordligaste länen. Antalet flott- ningsföreningar har därefter successivt minskat.3 Den sista flottning- en skedde på
I 42 § rennäringslagen (1971:437) föreskrivs att de renskötande medlemmarna ska förskottera de medel som behövs för renskötseln. Styrelsen utdebiterar sådana medel på grundval av debiteringslängd. Utdebiteringen görs efter vad som är skäligt med hänsyn till en medlems reninnehav och omfattningen av det arbete som medlem- men och medlemmens husfolk kan antas komma att utföra för byn under räkenskapsåret. I debiteringslängden ska det anges vilket belopp som utdebiteras, vad som avser varje renskötande medlem och när
3 Lennart Hennel, Artikel om flottningsföreningarna och deras arkiv, Arkiv, Samhälle och Forskning (1971).
106
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
betalning ska ske. Enligt lagens 45 § andra stycke är utdebiteringen direkt verkställbar. Likvid som har debiterats och förfallit till betal- ning får tas ut enligt bestämmelserna i utsökningsbalken om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts genom lagakraftvunnen dom, om inte annat beslutas i samband med överklagande.
4.3Våra överväganden
4.3.1Lagtekniska ändringar
Våra förslag: Utsökningsbalkens kapitel
Vissa utsökningsrättsliga begrepp ändras så att de bättre återspeglar vad de egentligen innebär.
Utsökningsbalkens kapitel 16 upphävs. Bestämmelserna om avhysning flyttas till ett nytt kapitel 15. Bestämmelserna om kvar- stad, andra säkerhetsåtgärder och handräckning återfinns i ett nytt kapitel 16.
Språkliga ändringar införs så att det utsökningsrättsliga regel- verket blir könsneutralt.
Ändringar införs så att det utsökningsrättsliga regelverket blir teknikneutralt.
Omstrukturering och omarbetning
Utsökningsbalkens kapitel
I syfte att göra regelverket modernt, tydligt och enkelt att tillämpa samt mot bakgrund av de materiella och processuella ändringar som införs i utsökningsbalkens första till tredje kapitel föreslår vi en omfattande omstrukturering och omarbetning av dessa kapitel. Dagens kapitel
Många av bestämmelserna i utsökningsbalken är ålderdomliga och svårlästa. Dessutom innehåller de ord som inte är förenliga med dagens språkbruk. Av våra direktiv framgår att vårt uppdrag inte innebär att vi ska göra en total språklig översyn av utsökningsbalk-
107
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
ens bestämmelser. Det hade inte heller varit möjligt inom ramen för den tid som stått till vårt förfogande. När det gäller den språkliga utformningen av reglerna har vi valt att prioritera de tre nya kapitel som vi föreslår. Vissa ålderdomliga ord och uttryck byts genomgå- ende ut till modernare ord, utan att för den skull innebära någon ändring i sak. En större sådan ändring är att begreppet exekutions- titel byts ut mot utsökningstitel.
En stor och övergripande ändring som vi föreslår är att begreppen allmänna och enskilda mål utmönstras ur det utsökningsrättsliga regelverket. När särskilda bestämmelser ska gälla för det som i dag benämns allmänna mål hänvisar vi i stället till mål som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (in- drivningsmål). Vi föreslår även att viss särreglering för indrivnings- målen tas bort (se våra överväganden i avsnitt 4.3.2 och 4.3.7). Vi föreslår också följdändringar i återstående kapitel i UB, UF och annan lagstiftning.
I det följande redovisar vi översiktligt de ändringar och nyheter som införs i utsökningsbalkens tre första kapitel. För överväganden om de materiella och processuella ändringarna i sak hänvisar vi till våra överväganden i andra avsnitt.
Utsökningsbalken delas in i tre avdelningar
Utsökningsbalken delas in i tre avdelningar. Första avdelningen inne- håller övergripande bestämmelser om utsökning (kap.
Utsökningsbalkens första kapitel innehåller inledande bestämmelser
Utsökningsbalkens första kapitel innehåller inledande bestämmelser. I kapitlets första bestämmelse fastslås att utsökningsbalken reg- lerar utsökning, nämligen utmätning, avhysning, handräckning samt verkställighet av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd och att utsök- ning utförs av Kronofogdemyndigheten. Att utsökningsbalken är
108
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
subsidiär till annan lagstiftning framgår av bestämmelsens andra stycke.
För att utsökningsbalken ska bli mer överskådlig och lättare att tillämpa innehåller första kapitlet en innehållsförteckning.
Det införs en upplysningsbestämmelse med innebörd att utsök- ning ska genomföras snabbt och effektivt och syfta till att tillgodo- se sökandens rätt med beaktande av svarandens rättigheter enligt vad som föreskrivs i balken. Sveriges internationella åtaganden enligt Europakonventionen och barnkonventionen ska redan i dag beaktas trots att bestämmelserna inte är lagfästa i UB. Vi föreslår två nya bestämmelser som lagfäster barnets bästa och proportionalitetsprin- cipen. Genom att lagfästa dessa principer tydliggörs att dessa ska beaktas i hela utsökningsförfarandet. Det införs även en möjlighet för Kronofogdemyndigheten att upphäva ett beslut som inte har fått laga kraft om det är uppenbart att beslutet inte är proportionerligt.
Olika ord och begrepp som genomgående används i regelverket och som är kännetecknande för utsökningsförfarandet definieras i en bestämmelse. Definitionerna innebär inte några nyheter i sak men vissa utsökningsrättsliga begrepp har ändrats till andra ord som tydligare återspeglar vad begreppet innebär.
Nuvarande bestämmelser om jäv återfinns i första kapitlet men har moderniserats språkligt på så sätt att begreppet förrättnings- man har bytts ut mot kronofogde eller annan anställd vid Krono- fogdemyndigheten (handläggare).
Utsökningsbalkens andra kapitel innehåller bestämmelser om utsökningstitlar
Utsökningsbalkens andra kapitel innehåller bestämmelser om utsök- ningstitlar och vilka förutsättningar som gäller för att dessa ska få verkställas, en bestämmelse om invändningar mot verkställighet och en bestämmelse om vilka åtgärder som ska vidtas när en utsöknings- titel upphävs.
Bestämmelserna motsvarar i stora delar bestämmelser som finns i dagens tredje kapitel, men vi föreslår även vissa ändringar i sak. Några större ändringar i sak är våra förslag hur verkställighet av för- valtningsmyndigheters beslut ska ske och att privaträttsliga hand- lingar inte ska vara direkt verkställbara (se avsnitt 4.3.2 och 4.3.3).
109
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Vi föreslår också en gemensam reglering för verkställighet av domstols domar (se avsnitt 4.3.4). Den särreglering som finns för domar i växel- och checkmål samt för tredskodomar om betal- ningsskyldighet tas bort. Vidare föreslår vi ändringar när det gäller verkställighet av stadfästa förlikningar och medlingsöverenskom- melser som har förklarats verkställbara.
Utsökningsbalkens tredje kapitel innehåller inledande bestämmelser om förfarandet
Utsökningsbalkens tredje kapitel innehåller inledande bestämmelser om förfarandet. Bestämmelserna motsvarar i stora delar dagens be- stämmelser i nuvarande första och andra kapitlet. Vår föreslagna bestämmelse i 3 kap. 1 § motsvarar delvis gällande reglering i 2 kap. 1 § UB. Av bestämmelsen framgår att ansökan om verkställighet görs muntligen eller skriftligen. Eftersom begreppet ”skriftligen” även anses omfatta en ansökan i elektronisk form behövs det inte någon särskild reglering för att möjliggöra att ansökningar ska kunna lämnas in elektroniskt. Dagens reglering att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge att ansökan görs på medium för automatisk databehandling tas därför bort. Möjligheten för större ingivare att lämna in sina ansökningar elektroniskt finns alltså kvar och omfattas av begreppet ”skriftligen”.
Vi föreslår även att gällande krav att ansökan ska vara egenhän- digt undertecknad tas bort, vilket innebär förbättrade möjligheter att lämna in en ansökan elektroniskt. För att möjliggöra att en an- sökan om verkställighet ska kunna göras elektroniskt föreslår vi också att kravet att utsökningstiteln ska ges in i original eller be- vittnad kopia tas bort. Vi föreslår även ändringar som innebär att den utsökningstitel som ligger till grund för verkställighet ska ges in om inte Kronofogdemyndigheten anser att det inte behövs. Exem- pel på när det inte behövs är verkställighet av Kronofogdemyndig- hetens utslag och verkställighet av en dom eller strafföreläggande som på grund av föreskrift i annan lag har översänts till Krono- fogdemyndigheten.
Enligt 4 § förvaltningslagen har myndigheter en allmän skyldig- het att lämna enskilda sökande råd och vägledning i ärenden hos myndigheten. Denna skyldighet gäller även i utsökningsärenden. I en bestämmelse i tredje kapitlet förtydligas Kronofogdemyndighetens
110
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
skyldighet att processleda parterna och om komplettering och av- visning av ansökan (se avsnitt 5.3.2).
Det införs även en upplysningsbestämmelse som tydliggör att om förutsättningarna för verkställighet inte är uppfyllda ska ansökan avslås. Detsamma gäller om annan av sökanden eller svaranden be- gärd åtgärd inte kan bifallas (se avsnitt 4.3.16).
Det införs en ny bestämmelse som reglerar förutsättningarna för Kronofogdemyndigheten att medverka till att parterna träffar en frivillig överenskommelse (se avsnitt 5.3.1). Bestämmelsen är fakultativ och innebär att Kronofogdemyndigheten kan medverka till att parterna träffar en frivillig överenskommelse om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omstän- digheter.
Bestämmelser i dagens 2 kap.
Vi föreslår vissa ändringar i sak när det gäller föreskrifter om vite och hämtning till förhör (se avsnitt 6.4.1).
Ändring av vissa utsökningsrättsliga begrepp
Vi föreslår att vissa utsökningsrättsliga begrepp, som visserligen är väl inarbetade hos de som är insatta i dagens utsökningsförfarande men som knappast kan anses vara kända hos den bredare allmän- heten, ändras så att de tydligare återspeglar vad begreppen egent- ligen innebär. Exempelvis byter vi ut ordet ”exekutionstitel” mot ”utsökningstitel”, ”exekutiv försäljning” till ”tvångsvis försäljning” eller ”försäljning”, ”influtna medel” till ”pengar” eller ”inbetalda pengar” och ”lyfta medel” till ”att ta emot betalning” eller ”att få pengar utbetalt”.
111
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
När begreppen används som synonymer byter vi i lagtexten ut borgenär mot sökande och gäldenär mot svarande. Vi anser att en enhetlig terminologi blir mer lättförståelig. Detta innebär dock inte att begreppen gäldenär och borgenär helt kan utmönstras. Vi kommer att använda såväl begreppen borgenär och gäldenär som sökande och svarande i motiv och författningskommentar när detta är på- kallat.
När vi i det följande redovisar gällande rätt kommer vi att an- vända oss av de begrepp som används i dagens regelverk, medan vi till övervägande del använder våra nya föreslagna begrepp i våra överväganden.
Bestämmelserna om avhysning får ett eget kapitel och det införs ett nytt sextonde kapitel
Nuvarande sextonde kapitlet reglerar ”Annan verkställighet”. I det begreppet ryms avhysning och verkställighet i annat fall. Verkställig- het i annat fall inbegriper i sin tur kvarstad eller annan säkerhets- åtgärd, handräckning samt annan verkställighet som inte ryms under något av dessa begrepp. Kapitlets nio första paragrafer innehåller be- stämmelser om avhysning medan återstående bestämmelser reglerar ”Verkställighet i annat fall” varav några utgör ”Särskilda bestäm- melser om kvarstad”.
Verkställighet av avhysning är en central uppgift för Krono- fogdemyndigheten med långtgående konsekvenser för enskilda. Vi föreslår att bestämmelserna om avhysning regleras i ett eget kapitel, nämligen i kapitel 15.
Det som återstår i nuvarande sextonde kapitlet är således regler om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, handräckning och annan verkställighet som inte ryms under något av dessa begrepp. I 8 kap. 18 § UB stadgas att en köpare efter en tvångsvis försäljning har rätt att få handräckning av Kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av det köpta. Vid en sådan handräckning är både bestäm- melser om avhysning och om annan verkställighet tillämpliga. Det finns också bestämmelser om handräckning i andra lagar (se av- snitt 4.3.14). Vad som i övrigt ryms under begreppet ”annan verk- ställighet” är inte helt klart. Teoretiskt sett har det ansetts föreligga en skillnad mellan verkställighet och handräckning. Den principiella skillnaden skulle bestå i att verkställighet skulle avse ett tvångsvist
112
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
genomförande av något som fastslagits i en exekutionstitel medan handräckning skulle avse ett direkt ingripande av den exekutiva myndigheten. Denna distinktion upprätthålls dock inte i praktiken. Begreppet ”verkställighet i annat fall” är otydligt eftersom det inte beskriver någon specifik åtgärd. Vi anser att regleringen bör renodlas och förtydligas. All verkställighet som inte avser utmätning, avhys- ning, kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd ska enligt vårt förslag benämnas handräckning.
Sextonde kapitlet upphävs och vi föreslår ett nytt kapitel 16 som innehåller de bestämmelser som finns i dagens sextonde kapitel, med undantag för bestämmelserna om avhysning. De ändringar vi föreslår i sak i detta kapitel redovisas i andra avsnitt.
I stället för dagens kapitelrubrik ”Annan verkställighet” har vi gett sextonde kapitlet rubriken ”Handräckning samt kvarstad och andra säkerhetsåtgärder”. Begreppet ”verkställighet i annat fall” ut- mönstras utan att det för den skull innebär någon ändring av be- stämmelsernas tillämpningsområde. Det som i nuvarande reglering benämns ”verkställighet i annat fall” kommer med vårt förslag att omfattas av begreppet handräckning.
Enligt definitionen i vår föreslagna bestämmelse i 1 kap. 6 § 5 är handräckning verkställighet av en skyldighet att fullgöra eller under- låta något som avser annat än betalningsskyldighet, avhysning, kvar- stad eller annan säkerhetsåtgärd. Bestämmelser i annan lagstiftning som hänvisar till handräckning enligt utsökningsbalken eller bestäm- melserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning kommer fortsättnings- vis att innebära att det förfarande i 16 kap. vi nu benämner hand- räckning ska tillämpas. Exempel på bestämmelser som innehåller sådan hänvisning till utsökningsbalkens bestämmelser är 8 kap. 3 § järnvägslagen (2004:519) och 7 § lagen (2004:1100) om luftfarts- skydd. Vårt föreslagna sextonde kapitels tre första bestämmelser reglerar vad som gäller vid verkställighet av handräckning och andra säkerhetsåtgärder än kvarstad. Sådana åtgärder som i dag verkställs med stöd av 16 kap.
113
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
eller något annat utrymme i en byggnad tillämpas bestämmelserna om avhysning. Beträffande köp av annan egendom gäller dagens bestämmelser i 16 kap. 11 och 12 § UB om verkställighet i annat fall. Vårt förslag innebär inte någon ändring av denna tillämpning. Nuvarande reglering i dagens 16 kap. 12 a § andra stycket UB om handräckning för återtagande av en vara påverkas inte heller av vårt förslag.
Våra föreslagna bestämmelser i 16 kap.
Ett könsneutralt regelverk
Det är numera en självklarhet att författningar ska skrivas så att de är könsneutrala. Vi föreslår därför de språkliga ändringar som krävs för att utsökningsbalken och utsökningsförordningen så långt som möjligt ska vara könsneutral. I det sammanhanget har vi övervägt att använda det personliga pronomenet ”hen”.
Hen kan användas på huvudsakligen två sätt. Antingen som ett könsneutralt alternativ till uttryck som ”hon eller han” och ”veder- börande” vid de tillfällen könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras. Ordet kan även användas för att referera till en person som inte kan eller vill identifiera sig som man eller kvinna. Enligt Språkrådet finns det inte några språkliga hinder för att använda ordet hen och det används i allt fler sammanhang. Språkrådet fram- håller dock att det kan finnas en risk att ordet drar uppmärksamhet från texten. Det behöver därför avgöras av skribenten, situationen och mottagarna om ordet är lämpligt i sammanhanget eller inte4.
Att använda ordet ”hen” i stället för ”han” till ”han eller hon” skulle innebära att författningstexten blir kortare och modernare och dessutom, på grund av ordets dubbla betydelser, mer inkluderande. Det finns därför många fördelar med att använda ”hen”.
Gällande riktlinjer för författningsskrivning rekommenderar emel- lertid att författningstext görs könsneutral genom att ”han” byts ut mot ”han eller hon” jämte alternativa omskrivningar. Vi har valt den metod som för närvarande rekommenderas för lagtext.
4 Språkrådet. 7 maj 2013, ”Pronomenet hen”.
114
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Ett teknikneutralt regelverk
Vi föreslår förändringar för att utsökningsbalken så långt det är möjligt ska vara teknikneutral. Våra överväganden som har till syfte att skapa ett mer teknikneutralt utsökningsförfarande och regel- verk finns i avsnitt
4.3.2Begreppen allmänna och enskilda mål utmönstras och det införs en effektivare ordning för verkställighet av förvaltningsmyndigheters beslut
Våra förslag: Begreppen ”allmänna mål” och ”enskilda mål” ut- mönstras ur det utsökningsrättsliga regelverket och följdlagstift- ning.
Vissa särskilda regler ska fortfarande gälla för mål som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga ford- ringar m.m. (indrivningslagen).
Om en förvaltningsmyndighets beslut ska verkställas enligt indrivningslagen ska det regleras genom en särskild föreskrift i lag eller förordning.
En förvaltningsmyndighets beslut som avser betalningsskyl- dighet ska alltid kunna verkställas när det har fått laga kraft om myndigheten fattat beslutet inom ramen för sin myndighetsut- övning. Det ska alltså inte längre krävas en särskild föreskrift för att en förvaltningsmyndighets beslut ska kunna utgöra en ut- sökningstitel. Förvaltningsmyndigheter behöver därmed inte längre ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid allmän domstol för att få en utsökningstitel.
Om en förvaltningsmyndighets beslut ska kunna verkställas före det har fått laga kraft ska det regleras genom en särskild föreskrift i lag eller förordning.
Bakgrund
Utsökningsmål handläggs enligt gällande ordning som allmänna eller enskilda mål. Allmänna mål gäller offentligrättsliga fordringar som staten eller en kommun har. Övriga mål är enskilda mål. I all- männa mål har Kronofogdemyndigheten två funktioner. Krono-
115
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
fogdemyndigheten ska dels tillvarata borgenärens, dvs. statens, rätt, dels såsom verkställande myndighet handlägga målet objektivt utan att ge staten oberättigade fördelar. Denna ordning innebär att en typisk jävssituation har godtagits av lagstiftaren5. Även om Krono- fogdemyndigheten inte längre utför de offensiva borgenärsuppgift- erna kan det riktas principiella invändningar mot en sådan ordning. I praktiken torde den emellertid inte medföra några särskilda olägen- heter.
Definitionen av allmänna mål finns i 1 kap. 6 § andra stycket UB. Följande tre kategorier av fordringar ska handläggas som allmänna mål.
1.böter, vite, skatt, tull, avgift och andra medel som staten har rätt till och som får utsökas utan föregående dom,
2.enligt vad regeringen närmare föreskriver, annan liknande fordran som staten eller en kommun har rätt till och
3.annan fordran enligt vad som föreskrivs i annan lag.
I 1 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981) anges att andra lik- nande fordringar som tillkommer stat eller kommun handläggs som allmänna mål och får utsökas utan föregående dom. Bestämmelsen innehåller en uppräkning av fordringar, bl.a. belopp som har förkla- rats förverkat eller som någon har ålagts att betala som annan sär- skild rättsverkan av brott samt belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller annars i samband med en rättegång har utgått av all- männa medel och som enligt domstolens beslut ska återbetalas.
I 1 kap. 2 §
•sådan kostnad för rättshjälp som part eller någon annan har ålagts att ersätta staten enligt rättshjälpslagen (1996:1619),
•vad som ska betalas enligt beslut som avses i lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd,
•byggsanktionsavgifter enligt 11 kap. plan- och bygglagen (2010:900),
5 Gregow, Utsökningsrätt, 4 uppl. s. 35.
116
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
•belopp som domstol har dömt någon att betala till staten eller be- lopp som någon enligt lag har rätt att återkräva av någon annan, om enligt särskild föreskrift indrivning av beloppet får ske enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga ford- ringar m.m.,
•utländsk skatt eller avgift enligt lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen och lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
•avgifter enligt förordningen (1995:1459) om avgifter vid lant- mäteriförrättningar,
•avgifter enligt förordningen (2006:1166) om avgifter för offent- lig kontroll av livsmedel,
•fordran mot en aktieägare, styrelseledamot eller verkställande direktör i ett aktiebolag på grund av punkt 5 av övergångsbestäm- melserna till lagen (1994:802) om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) och fordran mot en övertagare på grund av 17 § lagen (1996:761) om inkomstskatteregler m.m. med anledning av änd- rade bestämmelser om aktiekapitalets storlek, om fordringen mot bolaget drivs in som allmänt mål,
•avgifter enligt förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken och förordningen (1998:903) om av- gifter för prövning enligt lagen (1998:814) med särskilda bestäm- melser om gaturenhållning och skyltning samt avgifter enligt före- skrifter som en kommun meddelat med stöd av sistnämnda för- ordning eller med stöd av 27 kap. miljöbalken, och
•upphandlingsskadeavgift enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling, lagen (2007:1092) om upphandling inom område- na vatten, energi, transporter och posttjänster eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet.
I merparten av nu nämnda författningar finns bestämmelser om verkställighet som utformats på olika sätt (se nedan). I vissa av de för- fattningar som nämns i 1 kap. 2 § UF har lagstiftaren gjort änd- ringar i den författning som reglerar förvaltningsmyndighetens rätt till fordringen och bl.a. upphävt bestämmelsen att besluten får verk- ställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Konsekvensen av detta
117
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
har blivit att mål om verkställighet av sådana fordringar handläggs som ett allmänt mål enligt regleringen i utsökningsförordningen, men sökandemyndigheten måste ändå först skaffa sig en utsökningstitel. Exempel på sådana fordringar är de avgifter som regleras i förord- ningen (1995:1459) om avgifter vid lantmäteriförrättningar och av- gifter enligt förordningen (2006:1166) om avgifter för offentlig kon- troll av livsmedel och vissa jordbruksprodukter (se 1 kap. 2 § 8 och 9 UF)6.
Enligt 3 kap. 1 § 6 UB får förvaltningsmyndighets beslut verk- ställas om det i den särskilda författningen finns en föreskrift om det. Tidigare har verkställighet av förvaltningsbeslut skett utan att det funnits stöd i en särskild föreskrift. I 13 § lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken har det därför tagits in en övergångs- bestämmelse som medger att en förvaltningsmyndighets beslut, som har meddelats enligt en bestämmelse som har tillkommit före balkens ikraftträdande, utan hinder av vad som föreskrivs i 3 kap. 1 § första stycket 6 UB, får verkställas om ett sådant beslut före ikraftträdan- det har fått verkställas utan stöd av särskild föreskrift.
Att ett beslut utgör en exekutionstitel uttrycks i olika författ- ningar t.ex. på så sätt att verkställighet får ske enligt utsökningsbalken eller att beslutet får verkställas enligt utsökningsbalkens regler. I andra fall har lagstiftaren även tydliggjort att fordringen ska drivas in enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.. Om beslutet ska handläggas som ett allmänt eller enskilt mål framgår dock inte alltid utan den frågan måste lösas med ledning av den aktuella lagstiftningens förarbeten.
Enskilda mål kan exempelvis handla om betalning för köp av varor eller tjänster, obetalda underhållsbidrag, lån, hyror, avhysning- ar och återtagning av avbetalningsgods. I enskilda mål finns det ofta en dom eller ett beslut som ligger till grund för verkställigheten. Staten och kommuner kan vara sökande även i enskilda mål, t.ex. när det handlar om vissa avgifter eller om staten eller en kommun har tillerkänts skadestånd i en dom.
6 Lantmäteriet har hemställt till regeringen om ändring i förordningen (1995:1459) om av- gifter vid lantmäteriförrättningar och i inskrivningsförordningen (2000:309) så att beslut om förrättningskostnader och expeditionsavgifter för lantmäteriförrättningar ska kunna drivas in genom verkställighet enligt utsökningsbalken (dnr Ju2014/3787/L1 och Ju2015/07675/L1). SKL har gjort en liknande hemställan om ändring i reglerna för verkställighet av avgiftsbeslut enligt livsmedelslagstiftningen (dnr 2015/07239/DL).
118
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Skillnader mellan allmänna och enskilda mål
Som framgått ovan är det som utmärker de allmänna målen att de avser en fordran av offentligrättslig karaktär som tillkommer staten eller en kommun. I de allmänna målen är indrivningslagen tillämplig.
I ett enskilt mål kan fordringsägaren välja att avstå från indriv- ningsåtgärder medan huvudregeln i de allmänna målen är att den debiterande myndigheten ska begära indrivning hos Kronofogde- myndigheten om inte särskilda skäl talar mot det.
I indrivningsförordningen (1993:1229) regleras inom vilken tid en fordran i ett allmänt mål ska lämnas över till Kronofogdemyn- digheten. Huvudregeln är att fordran ska överlämnas senast två måna- der efter det att den skulle ha betalats. För felparkeringsavgifter och underhållsstöd gäller i stället en tid om fem månader. När det gäller indrivning av fordringar på skatt eller avgift enligt skatteförfaran- delagen (2011:1244) finns särskilda bestämmelser i den lagen.
Det finns en rad särbestämmelser för Kronofogdemyndighetens handläggning av de allmänna målen med undantag från utsöknings- balkens vanliga bestämmelser. Dessa särregler återfinns som regel i slutet av balkens respektive kapitel. I indrivningslagen finns ytterli- gare särbestämmelser som gäller för de allmänna målen.
Begreppen allmänna och enskilda mål utmönstras
ut det utsökningsrättsliga regelverket och följdlagstiftning
Regelverket som styr uppdelningen i allmänna och enskilda mål är svårt att överblicka och komplicerat att tillämpa. I vissa fall krävs det en genomgång av bestämmelser i UB, UF och i speciallagstift- ning inklusive förarbeten för att avgöra om ett specifikt mål är ett allmänt eller enskilt mål.
Kronofogdemyndigheten har förklarat att det är relativt vanligt att förvaltningsmyndigheter är osäkra på om myndighetens beslut kan verkställas direkt. Det förekommer att förvaltningsmyndigheter ansöker om verkställighet av beslut som myndigheten menar får verkställas enligt sådan särskild föreskrift som avses i 3 kap. 1 § första stycket 6 UB alternativt med hänvisning till bestämmelsen i 13 § lagen om införande av utsökningsbalken men som enligt Krono- fogdemyndighetens uppfattning inte är direkt verkställbart.
119
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Det har framkommit att det finns olika tolkningar av 1 kap. 2 § UF. En tolkning är att det är tillräckligt att en fordran ryms inom uppräkningen i 1 kap. 2 § UF för att indrivning av fordran ska hand- läggas som ett allmänt mål. En annan tolkning, vilken bl.a. gjorts av Kronofogdemyndigheten och som fastställts i underrättspraxis, är att det dessutom krävs en uttrycklig föreskrift i respektive special- författning7.
Att till och med den enskilda förvaltningsmyndigheten är osäker på om dess fordran ska hanteras enligt reglerna för allmänna mål eller enskilda mål visar hur svårtillämpade reglerna är. Som angetts ovan finns det också exempel på fordringar som nämns i 1 kap. 2 § UF, men där lagstiftaren gjort ändringar i den författning som reglerar förvaltningsmyndighetens rätt till fordringen och bl.a. upphävt bestämmelsen att besluten får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
Vi anser att oklarheterna angående vad som är ett allmänt respek- tive enskilt mål är negativa för effektiviteten i utsökningsförfaran- det. Varken Kronofogdemyndigheten, andra myndigheter eller andra parter ska behöva lägga tid på att utreda om ett mål är ett allmänt eller enskilt mål, vilka undantag som gäller för de allmänna målen och vad som ska gälla i stället. Oklarheter leder till längre handlägg- ningstider samt överklaganden till domstol.
I slutet av vissa av utsökningsbalkens kapitel anges vilka bestäm- melser som inte gäller för de allmänna målen, men ofta anges inte vad som gäller i stället. För den som inte är mycket väl insatt i regelverket är dessa bestämmelser svårgenomträngliga. En del av de undantag som föreskrivs för allmänna mål fyller inte heller någon praktisk funktion.
Vi föreslår därför att begreppen allmänna och enskilda mål ut- mönstras ur det utsökningsrättsliga regelverket och följdlagstiftning. I stället föreslår vi bestämmelser som tydligt anger vad som ska gälla vid indrivning av offentligrättsliga fordringar som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Ändringen innebär en ordning där lagstiftningen entydigt anger vilka undantagsregler som gäller för mål som ska handläggas enligt in- drivningslagen, i stället för att ge intryck av att indrivning av sådana
7 Se t.ex. Nacka tingsrätts beslut
120
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
fordringar sker i en helt annan ordning. Reglerna blir därmed mer transparenta. Det blir också tydligt vad Kronofogdemyndighetens dubbla funktion innebär vilket gör konstruktionen mindre otillfreds- ställande.
I stället för att gälla i allmänna mål ska de särregler som kvarstår tillämpas i ”mål som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om in- drivning av statliga fordringar m.m.” (indrivningslagen). Vi föreslår att delar av nuvarande reglering i 1 kap. 2 § UF flyttas till indriv- ningslagens 1 §. Av den bestämmelsen kommer det framgå att indriv- ningslagen gäller vid Kronofogdemyndighetens handläggning enligt utsökningsbalken av mål om uttagande av böter, viten, skatter, tullar, avgifter och annan liknande fordran som tillkommer staten och som enligt särskild föreskrift i lag eller förordning ska drivas in enligt indrivningslagen. Vidare kommer det att framgå att indrivningslagen gäller mål om uttagande av belopp som har förklarats förverkat eller som någon har ålagts att betala som annan särskild rättsverkan av brott samt belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller annars i samband med en rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut ska återbetalas. För de fordringar eller av- gifter som i dag räknas upp i 1 kap. 2 §
Den särreglering som fortfarande behövs i UB förtydligas. Sär- reglering som inte fyller någon praktisk funktion upphävs. I samband med att vi överväger andra frågor i respektive kapitel tar vi ställning till vilka särskilda bestämmelser som ska finnas kvar.
121
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
En särskild föreskrift i speciallagstiftning ska tydliggöra om målet ska handläggas enligt indrivningslagen
Vår utgångspunkt är att det som är ”allmänna mål” i dag ska drivas in enligt indrivningslagens bestämmelser även i framtiden. I stället för att det ska krävas reglering i såväl UB, UF som i speciallagstiftning ska det vara tillräckligt med en särskild föreskrift i den aktuella speciallagstiftningen. Regleringen i 1 kap. 2 § UF fyller således inte någon praktisk funktion utan kan upphävas. För tydlighetens skull bör lagstiftaren i varje enskilt fall ta ställning till hur de avgifter och andra fordringar som i dag räknas upp i 1 kap. 2 §
Om XX inte har betalats i rätt tid ska den lämnas för indrivning. Indrivning behöver dock inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor om indrivning inte krävs från allmän synpunkt. Bestäm- melser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och i indrivningsförordningen (1993:1229).
Det finns även andra författningar än de som i dag räknas upp i utsökningsförordningens 1 kap. 2 § UF enligt vilka verkställighet ska ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Om dessa ska handläggas som allmänna eller enskilda mål framgår inte alltid av lagtexten utan ledning måste sökas i förarbetena.
Vi har valt att varken föreslå några nya särskilda föreskrifter i speciallagstiftning eller några ändringar i befintliga föreskrifter (bila- ga 8 innehåller en sammanställning av några författningar som inne- håller en särskild föreskrift om verkställighet eller hänvisning till lagen om indrivning av statliga fordringar m.m.). Om det redan i dag finns en särskild föreskrift som hänvisar till indrivningslagens bestämmel- ser gäller den givetvis även om den inte är utformad enligt vårt för- slag. Om det inte finns en hänvisning till indrivningslagen blir följden av vårt förslag att indrivningslagen inte är tillämplig oavsett om tidigare tolkningar inneburit att indrivningslagen ansetts tillämplig eller inte. Vi anser att lagstiftaren i varje enskilt fall bör göra de överväganden som krävs för att bedöma om indrivningslagens be- stämmelser ska bli tillämpliga för en viss speciallagstiftning eller om
122
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
det ska införas en föreskrift om att ett visst myndighetsbeslut ska verkställas innan det har fått laga kraft. Om det inte införs någon särskild föreskrift i speciallagstiftningen blir enligt vårt förslag den huvudregel som innebär att förvaltningsmyndigheters beslut alltid kan verkställas när beslutet har fått laga kraft tillämplig om beslutet avser betalningsskyldighet och utgjort myndighetsutövning (se nedan).
En ny ordning för när förvaltningsmyndigheters beslut som innefattar fullgörelse ska gå att verkställa
Bakgrund
Vilka skäl som motiverade att en förvaltningsmyndighets beslut fick verkställas framgick inte av förarbetena till 1877 års utsökningslag. I äldre doktrin har det anförts att det, trots avsaknad av en ut- trycklig föreskrift om verkställighet av ett förvaltningsbeslut, inte går att påstå att förvaltningsbeslut inte är verkställbara. Den då gällande lagstiftningen om verkställighet av förvaltningsbeslut var mycket bristfällig. I doktrin och praxis antogs det att verkställighet av en administrativ myndighets beslut i vissa fall kunde ske utan ett direkt stöd i lag. Vissa ifrågasatte till och med om inte en administrativ myndighets beslut om åläggande av betalningsskyldighet generellt skulle få verkställas enligt den ordning som då gällande utsöknings- lag föreskrev för en dom som innefattade förpliktelse till betalning. Det har dock framhållits att en sådan regel inte skulle kunna upp- ställas eftersom den administrativa processen inte erbjöd samma rättssäkerhetsgarantier som den judiciella och att det därför skulle finnas en möjlighet för en gäldenär som i administrativ väg ålagts be- talningsskyldighet att begära en domstols prövning av frågan (Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl., s. 71).
Vilka skäl som ska motivera att en förvaltningsmyndighets beslut kan verkställas utvecklas inte heller i förarbetena till dagens utsök- ningsbalk. I förarbetena formulerade lagstiftaren sig på följande sätt: ”…Även jag anser alltså att det bör krävas uttrycklig föreskrift för att verkställighet enligt UB skall få äga rum. Skulle sådan föreskrift undantagsvis saknas bör sådan införas…”. I förarbetena redovisades några författningar där särskild föreskrift saknades men där lag- stiftaren ansåg att en sådan borde införas, t.ex. 72 § andra stycket
123
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
barnavårdslagen (1960:97) och 40 § lagen (1956:2) om socialhjälp som avser verkställighet av länsstyrelses beslut. Vidare framhölls att det i samband med följdlagstiftningen till UB borde övervägas om det föreligger behov av särskilda föreskrifter om verkställighet även i andra fall (prop. 1980/81:8 s. 290). Lagstiftarens utgångspunkt torde således ha varit att förvaltningsmyndigheters beslut som regel ska vara verkställbara.
Många förvaltningsmyndigheters beslut kan inte föranleda verk- ställighet redan av den anledningen att de inte ålägger någon enskild en betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som innefattar full- görelse. I många fall handlar det om för den enskilde gynnande för- valtningsbeslut. Samtidigt finns det många exempel på förvaltnings- myndigheters beslut som i dag innefattar fullgörelse och som enligt särskild föreskrift får verkställas. Vissa av dessa beslut handläggs enligt bestämmelserna som gäller för allmänna mål. En allmän hän- visning i en författning om att ett beslut får verkställas enligt utsök- ningsbalkens bestämmelser innebär dock inte automatiskt att en fordran ska handläggas i ett allmänt mål, utan vissa förvaltnings- myndigheters fordringsanspråk ska handläggas i enskilda mål.
Vi har övervägt alternativa lösningar för hur förvaltningsmyn- digheters beslut ska kunna verkställas. Med beslut menar vi i det fort- satta endast sådana beslut som är ett resultat av myndighetsutöv- ning och som innehåller en förpliktelse att fullgöra något. Besluten måste också vara av sådan beskaffenhet att de går att överklaga.
Innan vi redovisar våra fortsatta överväganden i denna del bör skillnaden mellan begreppen myndighetsutövning och partsbesked uppmärksammas.
Skillnaden mellan myndighetsutövning och partsbesked
Myndighetsutövning definierades i den tidigare gällande förvalt- ningslagen (1971:290) som ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avske- dande eller annat jämförbart förhållande”. I den nu gällande förvalt- ningslagen finns inte den definitionen med. Någon ändring i sak var dock inte avsedd8.
8 Prop. 1985/86:80 s. 55.
124
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Ett beslut som en myndighet fattar i egenskap av part innebär som regel inte myndighetsutövning. Med begreppet partsbesked avses ståndpunkter som en myndighet intar när den företräder det allmänna som part i civilrättsliga och liknande förhållanden, t.ex. beslut att häva ett köp, att kräva betalning för en fordran som inte kan utsökas utan föregående dom och att avslå en begäran om betalningsanstånd9. Med partsbesked avses således beslut som fattas i situationer där stat eller kommun uppträder som privaträttsliga subjekt och därmed är underkastade allmänna civilrättsliga regler och principer10. Parts- besked har inte några rättsverkningar och kan normalt inte överklagas till domstol11.
Gränsdragningen mellan myndighetsutövning och partsbesked är dock inte helt enkel. Utöver rent privaträttsliga besked torde det finnas ett utrymme för partsbesked i andra liknande frågor, men det är svårt att hitta några exempel. Det är i slutändan allmän dom- stol som genom sin behörighetsprövning bestämmer vilka beslut som utgör partsbesked och vilka som inte gör det. Det finns inte någon praxis som anger vilka faktorer som avgör om en myndighet ska anses ha gett ett bindande avgörande eller ett partsbesked. Tvister om kommunala avgifter och liknande har i stor utsträckning hän- förts till privaträtten och kommunernas beslut i sådana frågor var tidigare att betrakta som partsbesked. Utrymmet för den ståndpunk- ten har dock minskat i takt med att den kommunala verksamheten blivit mer genomreglerad. Allmän domstols kompetens i dessa frågor förklaras numera med dessa besluts bristande exigibilitet12.
Vi ansluter oss till den i doktrin och förarbeten tagna stånd- punkten att kännetecknande för begreppet myndighetsutövning är situationer där den enskilde intar en beroendeställning gentemot myndigheten och där myndigheten ensidigt beslutar om t.ex. ingri- panden eller förmåner. Ett beslut som innebär myndighetsutövning kan inte vara ett partsbesked, eftersom ett partsbesked inte innebär
9 Prop. 1985/86:80 s. 51 f., Hellners & Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 5 uppl. 1999, s. 240 f., Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m., En kommentar, fjärde uppl. 2001, s. 427.
10Patrik Södergren, Vem dömer i gråzonen? Domstolsprövning i gränslandet mellan offent- lig rätt och privaträtt, 2009, s. 267, med där gjorda hänvisningar.
11Prop. 1985/86 s. 51 f., Hellners & Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, femte uppl. 1999, s. 240 f. med där gjorda hänvisningar, Förvaltningsprocessrättens grunder, sjunde uppl. 1992 s. 110.
12Patrik Södergren, Vem dömer i gråzonen? Domstolsprövning i gränslandet mellan offent- lig rätt och privaträtt, 2009, s. 268, med där gjorda hänvisningar.
125
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
offentlig maktutövning. Med partsbesked menar vi myndighets- beslut i sådana frågor som i sista hand prövas av allmän domstol.
Vi har inte kunnat finna någon genomgripande översyn av stat och kommuners olika beslut med ställningstagande till om de ska anses innebära myndighetsutövning eller partsbesked. En sådan över- syn skulle givetvis vara av värde ur många aspekter – inte minst för att klargöra de allmänna domstolarnas respektive förvaltningsdom- stolarnas behörighet.
För att ett beslut ska kunna verkställas enligt vårt förslag krävs att den förpliktade haft en reell möjlighet att överklaga beslutet och att beslutet har fått laga kraft. Beslutet måste därför innehålla en fullföljdshänvisning och förvaltningsmyndigheten måste kunna be- räkna när tiden för överklagande löper ut. I 21 § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om underrättelse av beslut. Enligt dessa bestämmelser avgör myndigheten själv hur underrättelser ska ske. För att myndigheten ska kunna bestämma utgångspunkten för klagotiden behöver myndigheten emellertid ett bevis om att under- rättelsen nått mottagaren. I praxis sker det ofta genom att myndig- heten sänder ett rekommenderat brev med mottagningsbevis till parten13. Naturligtvis kan myndigheten även tillämpa delgivnings- lagen. Om myndigheten inte kan visa att parten fått del av beslutet kommer myndigheten inte kunna hävda att beslutet har fått laga kraft och har därmed enligt vårt förslag inte heller rätt till verkställighet. Det ligger således i myndighetens intresse att se till att parten får del av beslutet. Härigenom säkerställs också den enskildes möjlighet att överklaga.
Denna ordning tydliggör skillnaden mellan verkställbara beslut som innebär myndighetsutövning respektive partsbesked. De gräns- dragningsfrågor som trots allt kan komma att uppstå får överlämnas till rättstillämpningen.
13 Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentar, (31 maj 2010, Zeteo), kom- mentaren till 21 §.
126
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
En ny ordning för verkställighet av förvaltningsmyndigheters beslut
Enligt äldre
Nu gällande
I dag kan en enskild som väljer att inte överklaga förvaltnings- myndighetens beslut invänta att förvaltningsmyndigheten ansöker om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten eller väcker talan vid allmän domstol. Förvaltningsmyndighetens beslut kommer i de fallen överhuvudtaget inte att överprövas av de förvaltnings- rättsliga domstolarna utan målet kommer i stället att handläggas som ett dispositivt tvistemål där den allmänna domstolen är obunden av förvaltningsmyndighetens bedömning samtidigt som domstolen ska tillämpa de offentligrättsliga författningar som reglerar frågan.
Nuvarande ordning kan också i praktiken leda till att en pröv- ning av i princip samma fråga sker i både förvaltningsdomstol och allmän domstol med de risker för kompetenskonflikter som detta innebär. Det kan inte heller uteslutas att utgången av prövningarna kan komma att leda till motstridiga avgöranden, exempelvis att för- valtningsrätten fastställer förvaltningsmyndighetens återbetalnings- beslut medan den allmänna domstolen, som vid sin prövning av målet tillämpar de bestämmelser som gäller för dispositiva tvistemål, kom-
127
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
mer fram till att förvaltningsmyndighetens talan ska ogillas. En sådan ordning är varken effektiv eller rättssäker. Såväl det allmänna som enskilda riskerar också att behöva betala höga processkostnader. En ändrad ordning som innebär att förvaltningsmyndigheter kan få tillgång till ett snabbt och effektivt verkställighetsförfarande ökar sannolikt möjligheten för att återbetalning faktiskt sker. För den enskilde måste det också anses vara en fördel att i ett tidigt skede få veta vad som gäller.
Ett alternativ för att uppnå ett effektivare förfarande skulle kunna vara att förvaltningsmyndigheters beslut alltid är direkt verkställ- bara om de innebär en betalningsförpliktelse för en enskild. Detta skulle också innebära att efterföljande överprövning av beslutet av förvaltningsdomstol, kan leda till en dom som innefattar betalnings- skyldighet och som är verkställbar enligt utsökningsbalkens bestäm- melser. Detta alternativ är fördelaktigt ur effektivitetssynpunkt men innebär förhållandevis långtgående konsekvenser för den enskilde, i synnerhet om besluten ska gå att verkställa innan de har fått laga kraft.
Ett annat alternativ är att det införs bestämmelser som innebär att förvaltningsmyndigheter ges möjlighet att framställa sitt åter- betalningskrav i förvaltningsdomstol, i stället för i allmän domstol, för att på så sätt kunna få en utsökningstitel (jfr justitierådet Håstads tillägg i rättsfallet NJA 2001 s. 22). Med en sådan ordning skulle förvaltningsdomstolens avgörande kunna formuleras som en full- görelsedom. Den enskilde har i så fall kvar möjligheten att överklaga förvaltningsmyndighetens beslut om återbetalning till förvaltnings- domstol. Särskilda bestämmelser som möjliggör en samordning av förfarandena skulle kunna införas. Förvaltningsdomstolarna skulle därmed både kunna överpröva förvaltningsmyndighetens beslut samt på förvaltningsmyndighetens initiativ kunna meddela en verkställbar fullgörelsedom. Denna ordning skulle upprätthålla den grundläggande regeln om att det är förvaltningsdomstolar som ska pröva förvaltningsbeslut och allmän domstol skulle inte behöva hantera förvaltningsmyndigheters krav på återbetalning. En liknande sådan reglering finns redan i dag i 9 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453). Denna bestämmelse reglerar möjligheten för en social- nämnd att i förvaltningsdomstol föra talan om ersättning som en
128
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
enskild inte återbetalar frivilligt när det gäller viss ekonomisk hjälp14. Av 5 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning följer att en ansökan om betalningsföreläggande inte får göras beträffande nu nämnd fordran.
Det nu diskuterade alternativet innebär alltså att mål som i dag handläggs som dispositiva tvistemål vid de allmänna domstolarna skulle komma att handläggas av förvaltningsdomstolarna i stället. Fördelarna med detta skulle vara att det är samma domstolsslag som prövar frågorna och målen skulle kunna handläggas i gemensam ordning. Även om målen kan samordnas blir det dock i någon mån dubbla processer. Omfattande ändringar av förvaltningsdomstolar- nas processuella förfaranderegler skulle också behöva införas. Vi lämnar därför inte ett sådant förslag.
Vi har i stället valt att föreslå en ordning som vi anser har flera fördelar ur effektivitetssynpunkt samtidigt som kraven på rättssäker- het inte eftersätts. Vårt förslag innebär att förvaltningsmyndigheters beslut alltid ska kunna verkställas när besluten har fått laga kraft. Vissa beslut ska gå att verkställa redan innan de har fått laga kraft, men då ska det framgå av en särskild föreskrift i lag eller förord- ning. Den särskilda föreskriften kan vara av olika slag. Antingen kan det föreskrivas att förvaltningsmyndighetens beslut ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., eller kan föreskriften ange ett undantag från huvudregeln att beslutet får verkställas först när det fått laga kraft. Exempel på den senare före- skriften är den som ges i utsökningsbalken och som reglerar verk- ställighet av Kronofogdemyndighetens utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande (vår föreslagna bestämmelse i 2 kap. 10 § UB).
Vi har övervägt om inte alla beslut som får verkställas före laga kraft borde handläggas enligt indrivningslagen. Det finns emellertid i nuläget ett antal beslut för vilka lagstiftaren tidigare valt omedel- bar verkställighet utan att indrivningslagen för den skull är tillämp-
14 9 kap. 3 § socialtjänstlagen:
Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte återbetalar frivilligt för eko- nomisk hjälp som avses i 1 eller 2 § eller för kostnader som kommunen har haft enligt 8 kap. 1 § första eller andra stycket, skall talan väckas hos förvaltningsrätten inom tre år från det kommunens kostnader uppkom. Talan väcks vid den förvaltningsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kost- naden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.
129
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
lig. Skillnaden är i praktiken att Skatteverket är borgenärsföreträ- dare och att indrivningen är obligatorisk vid verkställighet enligt indrivningslagen medan Kronofogdemyndigheten eller förvaltnings- myndigheten själv är borgenärsföreträdare och indrivningen är fakul- tativ om indrivningslagen inte är tillämplig. Vi har av praktiska skäl stannat vid att behålla denna uppdelning.
Vårt förslag innebär att nuvarande reglering i utsökningsbalken enligt vilken en förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas är en exekutionstitel kan upphävas. Över- gångsbestämmelsen i 13 § lagen (1981:775) om införande av utsök- ningsbalken som medger att en förvaltningsmyndighets beslut, som har meddelats enligt en bestämmelse som har tillkommit före balkens ikraftträdande, får verkställas om ett sådant beslut före ikraftträ- dandet har fått verkställas, behövs då inte heller längre. För verk- ställigheten av förvaltningsmyndigheternas beslut bör, om inte annat är särskilt föreskrivet, vad som gäller om domstols dom gälla.
Som vi redogjort för ovan gällde enligt tidigare praxis från HD (NJA 1991 s. 363) att när en förvaltningsrätt i sin dom lämnar ett överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut om återkrav utan bifall ansågs domen innebära ett åläggande att återbetala bidraget. Domen ansågs alltså innefatta en betalningsskyldighet även om domen inte innehöll någon uttrycklig föreskrift om detta. Den ordningen innebar att många tvister som annars skulle komma att prövas i all- män domstol i stället endast kom att prövas i det förvaltningsrätts- liga förfarandet. De tre skiljaktiga justitieråden i rättsfallet NJA 2013 s. 413 förordade en sådan lösning.
Eftersom den grundläggande regeln är att förvaltningsbeslut ska prövas av förvaltningsdomstolar (22 a § förvaltningslagen) är det naturligt att en sådan prövning av ett beslut som innefattar en skyl- dighet för någon att fullgöra en betalningsskyldighet eller annan förpliktelse, och som prövats av förvaltningsdomstol, ska kunna resultera i en dom som får läggas till grund för verkställighet i ett utsökningsförfarande.
Enligt vårt förslag ska alltså huvudregeln vara att förvaltnings- myndigheters beslut ska kunna verkställas när de har fått laga kraft. Som regel kommer besluten att få laga kraft efter att överklagande- tiden löpt ut. Överklagas besluten får verkställighet ske när det finns en lagakraftvunnen dom. Det blir då förvaltningsdomstolens dom som kommer att vara den utsökningstitel som ligger till grund
130
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
för verkställighet. Detta innebär således att om en förvaltningsdom- stol i en dom fastställer en förvaltningsmyndighets beslut som kan utgöra en utsökningstitel eller helt eller delvis lämnar ett överklagan- de av ett sådant beslut utan bifall så kommer förvaltningsdomstol- ens dom att utgöra en verkställbar utsökningstitel. Med denna ord- ning finns det inget behov för en förvaltningsmyndighet att ansöka om betalningsföreläggande vid Kronofogdemyndigheten eller väcka talan vid allmän domstol för att få en utsökningstitel. Dubbla eller parallella domstolsförfaranden kan därmed undvikas.
Om en förvaltningsmyndighet skulle väcka talan i allmän domstol efter det att förvaltningsmyndighetens beslut överklagats till förvaltningsdomstol torde det vara litis pendens. Detta följer av den princip som HD slog fast i rättsfallet NJA 2001 s. 22 där HD kom fram till att det föreligger hinder för att pröva en förvaltnings- myndighets fullgörelsetalan vid allmän domstol när ett överklagan- de som kan leda till en exekutionstitel är anhängigt vid förvaltnings- domstol. HD förklarade i det målet att en sådan ordning följer av grunderna för 13 kap. 6 § RB och att det därav får anses följa att en tvist om återbetalningsskyldighet inte bör komma under allmän dom- stols prövning så länge det i förvaltningsdomstol pågår en rättegång som kan avslutas med tillkomsten av en exekutionstitel avseende den ifrågavarande betalningsskyldigheten. Skulle en förvaltnings- myndighet väcka talan i allmän domstol eller ansöka om betalnings- föreläggande innan myndighetens beslut har fått laga kraft bör tings- rätten respektive Kronofogdemyndigheten inom ramen för sin pro- cessledning uppmärksamma myndigheten och den enskilde på att ett överklagande av myndighetens beslut ska prövas av förvalt- ningsdomstol. Överklagas myndighetsbeslut torde förvaltnings- myndigheten återkalla sin talan för att undvika dubbla förfaranden. Prövningen i förvaltningsdomstol kommer ju att leda till en utsök- ningstitel om det inte finns skäl att ändra myndighetens beslut.
När och varför ett beslut får verkställas före laga kraft
En annan fråga vi måste ta ställning till är vilka skäl som ska kunna motivera en föreskrift om att en förvaltningsmyndighets beslut ska gå att verkställa innan det har fått laga kraft. Fråga om omedelbar verkställighet måste givetvis prövas i varje enskilt lagstiftningsärende.
131
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Som en övergripande utgångspunkt anser vi att det ska finnas ett särskilt behov av att en fordran ska kunna drivas in effektivt. Sam- tidigt måste det finnas en garanti för att nödvändiga krav på rätts- säkerhet kan upprätthållas. Vi anser att båda kriterierna, dvs. behov av effektivitet och ett rättssäkert förfarande, ska vara uppfyllda för att en särskild föreskrift ska meddelas.
När det gäller behovet av effektivitet kan som exempel nämnas att samhället genom förvaltningsmyndigheten har särskilda behov av att snabbt kunna driva in vissa fordringar via ett ”snabbspår” eller att det är fråga om en ”masshantering” av mycket vanligt förekom- mande ärenden. Ett annat exempel är om det finns ett särskilt starkt samhällsintresse av att avgifter eller fordringar drivs in effektivt. Så kan t.ex. vara fallet om avgiften tas ut för avgiftsfinansierad till- synsverksamhet. Om sådana avgifter inte kan drivas in på ett effek- tivt sätt riskerar tillsynsverksamheten att bli underfinansierad, med försämrad kvalitet på tillsynen som följd. Tillsynsavgifter som avser lagstadgad tillsyn av samhällsfarlig verksamhet torde således regel- mässigt uppfylla effektivitetskriteriet.
Vidare ska det krävas att nödvändiga krav på rättssäkerhet kan upprätthållas. Det innebär att lagstiftaren i varje lagstiftningsärende också måste ta ställning till om en särskild föreskrift kan godtas i förhållande till rättssäkerheten för enskilda. Beslut som kräver tillämpning av komplicerad lagstiftning och som till stor eller övervägande del innefattar skälighets- eller skönsmässiga bedöm- ningar torde som huvudregel inte vara lämpliga att verkställa innan laga kraft. Däremot torde t.ex. beslut som fattas genom att myn- digheten tillämpar fastställda taxor eller avgifter som regel inte vara kontroversiella ur rättssäkerhetssynpunkt.
Särskild föreskrift i lag, förordning eller myndighets föreskrift?
Vi har också övervägt hur en föreskrift om omedelbar verkställighet ska kunna meddelas. Ska det krävas lag som underställts riksdagens prövning, ska regeringen kunna meddela en särskild föreskrift i för- ordning eller ska förvaltningsmyndighet och kommun själva kunna föreskriva att myndighetens eller kommunens egna beslut får verk- ställas före laga kraft? Samma fråga uppkommer när det ska före- skrivas att ett mål ska handläggas enligt indrivningslagen.
132
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Nu gällande särskilda föreskrifter om verkställbarhet av myndig- hetsbeslut har omväxlande meddelats i lag och förordning. Det för- hållandet att riksdagen i vissa fall har delegerat normgivningsmakt- en beträffande själva avgiften har ansetts innebära att även frågor som rör verkställighet av indrivning av avgiften är delegerad.
I detta sammanhang är följande reglering och uttalanden av in- tresse.
Bestämmelser i regeringsformen
I 8 kap. 2 § regeringsformen (RF) regleras riksdagens föreskrifts- område. Vissa av de uppräknade föreskrifterna måste dock meddelas i lag, det s.k. obligatoriska lagområdet. Det handlar framför allt om föreskrifter som avser enskildas personliga ställning och det per- sonliga och ekonomiska förhållandet mellan enskilda. Även om det finns ett lagkrav för dessa föreskrifter kan bestämmelserna i viss mån preciseras och kompletteras med verkställighetsföreskrifter i förordning eller myndighetsföreskrifter. Även föreskrifter som hör till det delegeringsbara lagområdet ska som huvudregel meddelas i lag. Enligt vad som föreskrivs i 8 kap. 3 och 9 §§ RF kan dock riksdagen bemyndiga regeringen eller i vissa fall en kommun att meddela föreskrifter. Till det delegeringsbara området hör sådana föreskrifter som gäller förhållandet mellan enskilda och det allmänna, under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för en- skilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekono- miska förhållanden. Möjlighet att delegera föreskriftsrätt finns också när det gäller grunderna för kommunernas organisation och verk- samhetsformer samt för den kommunala beskattningen samt kom- munernas befogenheter i övrigt. Ett bemyndigande kan dock inte ges i fråga om föreskrifter som avser fängelsestraff, skatt, konkurs eller utsökning15.
Regeringen får meddela föreskrifter på det delegeringsbara om- rådet om riksdagen, med stöd av 8 kap. 3, 4 eller 5 §§ RF, genom ett bemyndigande i lag, har delegerat sin föreskriftsrätt. Utöver de
15 Utgångspunkten för 2010 års reglering var att undantagen från möjligheterna till dele- gation i allt väsentligt skulle motsvara de områden som dittills varit undantagna. Det ansågs därför att delegation inte heller i fortsättningen borde kunna ske beträffande föreskrifter rörande utsökning och konkurs (SOU 2008:125 s. 558 f. och prop. 2009/10:80 s. 222).
133
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
fall då riksdagen i lag kan delegera föreskriftsrätt finns det direkt stöd i RF för regeringen att meddela föreskrifter på vissa områden. Regeringen får t.ex. enligt 8 kap. 7 § första stycket 1 RF meddela före- skrifter om verkställighet av lag. Sådana bestämmelser kan fylla ut eller precisera lagbestämmelser.
Enligt 8 kap. 7 § första stycket 2 RF får regeringen även med- dela sådana föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen, regeringens s.k. restkompetens. Med stöd av restkompe- tensen kan regeringen meddela föreskrifter om exempelvis statliga förvaltningsmyndigheters organisation och arbetsuppgifter. Även gynnande föreskrifter, som avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna, men som inte gäller skyldigheter eller ingrepp, faller in under restkompetensen. Sådana föreskrifter kan alltså meddelas av regeringen utan något stöd av bemyndigande i lag.
Lagrådets uttalande i samband med införandet av utsökningsbalken
Regeringen har i en rad förordningar meddelat särskilda föreskrifter. I följande uttalande av Lagrådet finns stöd för en sådan ordning (prop. 1980/81:8 s. 1061 ff.).
Enligt lagrådets mening ligger det, bl.a. mot bakgrund av vad som hittills gällt, nära till hands att besvara denna fråga så, att i den mån det tillkommer regeringen eller kommun att meddela de materiella före- skrifterna inom ett visst ämnesområde regeringen eller kommunen också kan ge föreskrifter om exigibilitet; exigibilitetsreglerna kan näm- ligen ses som ett så nödvändigt komplement till den materiella rätten att det är naturligt att normgivningskompetensen ligger hos ett och samma organ. Detta innebär, att om regeringen eller kommun äger kompetensen att ålägga en viss avgift, den också äger förordna att ett förvaltningsbeslut om sådan avgift kan, även om det är överklagat, verk- ställas som en lagakraftägande dom. Och vidare innebär det sagda, att om regeringen i enlighet med RF överlåter den materiella regleringen åt underordnad myndighet, denna också äger normgivningskompetens i vad angår exigibilitet, dvs. kan förordna att tillämpande myndighets beslut skall kunna genast verkställas.
Tolkningen för alltså långt. Självfallet torde emellertid hinder inte möta att vid delegation av normgivningskompetens – av riksdagen till regering eller kommun eller av regeringen till underordnad myndighet
– det delegerande organet gör de inskränkningar i delegationens omfattning som i det särskilda fallet kan anses erforderliga eller lämp- liga.
134
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Av det anförda framgår, att t.ex. hänvisningen i 3 kap. 1 § första stycket 6 till bestämmelser vid sidan av balken innebär, att dessa be- stämmelser – beroende på vilket ämnesområde de reglerar – kan tänkas meddelade antingen genom lag eller i annan ordning. Motsvarande gäller beträffande hänvisningen i 3 kap. 23 §. Detsamma kan möjligen vara fallet med liknande hänvisningar på andra ställen i balken. I andra fall kan däremot en hänvisning till en tilltänkt reglering endast avse en reglering som sker genom lag. Så torde t.ex. vara fallet med stadgandet i 3 kap. 1 § första stycket 7 att handling, som enligt ”särskild bestäm- melse” får läggas till grund för verkställighet, är en exekutionstitel. Sådan enskild exekutionstitel torde nämligen alltid falla inom ämnes- område där normgivningsmakten måste utövas av riksdagen och där utrymme att meddela föreskrift om exigibilitet i annan form än genom lag inte finns.
Med hänsyn till den nya RF:s kompetensregler kan det mången gång vara svårt att vid genomförandet av en lag avgöra i vilken statsrättslig form en tilltänkt särreglering, utanför den aktuella lagen, kan ske. Till- räckligt underlag för ett sådant avgörande föreligger ofta inte heller förrän man har full kännedom om innehållet i särregleringen. Under sådana förhållanden ligger det närmast till hands att genomgående låta lagen själv lämna frågan om den statsrättsliga formen öppen.
Lagrådet vill för sin del förorda, att en sådan lagstiftningsteknik fram- deles används och att alltså, när en lag skall hänvisa till särreglering vid sidan av lagen, detta sker i neutrala ordalag. Hänvisning till särregle- ring bör ske med ett ordval som överensstämmer med det i 8 kap. RF brukade, dvs. med olika former av orden ”föreskrift” eller ”föreskriva”. En hänvisning inom lagen bör avse ”bestämmelse” eller ”bestämmelser” i lagen.
Det förordade tillvägagångssättet innebär, att lagstiftaren överger den hittills tillämpade tekniken att när en lag hänvisar till vad som är ”sär- skilt föreskrivet” därmed avses en reglering som även den är given i lag. Den nya principen hindrar självfallet inte, att lagstiftaren, om det i visst fall anses angeläget att inskränka möjligheten till särreglering till sådan som sker genom lag, låter detta komma till uttryck genom att lagen själv anger att undantag, tillägg eller annan särreglering måste ske genom lag.
Vad angår UB bör lagtexten på ett flertal ställen jämkas för att nå över- ensstämmelse med det anförda; endast i ett par fall finner lagrådet det påkallat att i fortsättningen särskilt uppmärksamma frågan.
135
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Lagrådets uttalande har ifrågasatts i doktrin, bl.a. av Håkan Strömberg i Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform (tredje uppl., s.
När lagrådet hävdar att exekutionsrättsliga regler bara ”till viss del” går in under det obligatoriska lagområdet, synes detta ha sin förklaring i lagrådets uppfattning att föreskrifter om förvaltningsbesluts verkställig- het skall kunna ges i författningar av lägre rang än lag. Exigibilitets- reglerna kan nämligen enligt lagrådet ses som ett så nödvändigt kom- plement till den materiella rätten att det är naturligt att normgivnings- kompetensen ligger hos ett och samma organ. Om regeringen, under- ordnad myndighet eller kommun har rätt att besluta om avgifter, följer enligt lagrådet härav också en rätt att bestämma om debiteringsbesluts exigibilitet.
Lagrådets ståndpunkt leder till anmärkningsvärda konsekvenser. Exem- pelvis skulle en kommun i en renhållningstaxa kunna föreskriva att debiterade avgifter kan indrivas utan föregående dom eller betalnings- föreläggande. Dessa konsekvenser framstår som oacceptabla. Kompe- tensen att meddela föreskrifter om förvaltningsbesluts exigibilitet måste rimligtvis bedömas med utgångspunkt i RF 8:3, och någon självklar rätt för regeringen, förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter kan inte antagas.
Den ovan nämnda föreskriften i UB 3:1 avser beslut av ”förvaltnings- myndighet”. Detta begrepp omfattar inte privaträttsliga subjekt med offentliga förvaltningsuppgifter. I lagen 1989:41 om
Frågan om tillämpningen av föreskrifter om återbetalningsskyldig- het av felaktigt uppburna bidrag har behandlats av HD i olika rätts- fall, bl.a. i NJA 1984 s. 648. Målet gällde tillämpningen av de i då- varande 20 § förordningen (1976:263) om statliga bostadsbidrag till barnfamiljer intagna föreskrifterna om skyldighet för bidragstagare att återbetala felaktigt uppburna bidrag. Domstolen, som fann att föreskrifterna skulle läggas till grund för prövningen i målet, uttalade bl.a. följande.
Bestämmelser som berättigar det allmänna att från en bidragstagare kräva åter felaktigt utbetalda bidrag även i fall då något uttryckligt förbehåll härom inte har uppställts vid utbetalningen kan te sig som ett naturligt komplement till bidragsregleringen vilket inte nämnvärt rubbar regle-
136
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
ringens gynnande karaktär och som därför inte skulle behöva under- ställas riksdagens prövning. Ett krav på lagform för dessa bestämmelser skulle också göra det svårare att över huvud taget begagna förord- ningsformen för en bidragsreglering, när så annars anses önskvärt.
I den juridiska doktrinen har å andra sidan hävdats att förordnings- föreskrifter om bl.a. återbetalningsskyldighet till det allmänna som är avsedda att utgöra självständig grund för den enskildes betalningsskyl- dighet faller under 8 kap. 3 § regeringsformen (Håkan Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 1983 s. 137). Till stöd för denna ståndpunkt kan åberopas att ett återkrav kan tänkas bli rest efter lång tid och rikta sig mot någon som kanske i god tro har för- brukat de uppburna medlen, varför införandet av en regel härom kräver noggrant övervägande och offentlig belysning.
Vad ovan sagts gör det dock befogat att påstå att det finns utrymme för skilda bedömningar av lagkravets innebörd i fråga om återkravs- regler i anslutning till bidragsförmåner. Föreskrifterna om återbetalning av oriktigt utanordnade bostadsbidrag är inte någon enstaka företeelse utan har sin motsvarighet i liknande föreskrifter i andra bidragsför- ordningar från senare år. Anledning saknas för domstolarna att under- känna den praxis som sålunda har utbildat sig i regeringens normgiv- ning. Åtminstone gäller detta när den aktuella återbetalningsregeln – som i målet är fallet – inte är ovillkorlig utan medger en individuell bedömning. Härigenom kan domstolarna få tillfälle att beakta sådana faktorer som till skydd för en betalningsmottagare tillmäts relevans inom läran om condictio indebiti, låt vara att bedömningsnormerna inte nödvändigtvis kommer att sammanfalla. Det kan tilläggas att det i vissa fall kan vara underförstått att förordningsregeln om återbetalning skall suppleras genom grundsatser som hör till denna lära.
Håkan Strömbergs ovan återgivna uttalande har bl.a. uppmärksam- mats av Grundlagsutredningens expertgrupp (SOU 2008:42 s. 2216). Varken Grundlagsutredningen, regeringen eller riksdagen uttalade någon uttrycklig åsikt om detta i samband med 2010 års ändringar i regeringsformen.
16 Normgivningsmakten (SOU 2008:42) s. 22
”Till den lagstiftning som hör hemma under 8 kap. 3 § RF räknas vidare exekutionsrätten eftersom huvuddelen av de
137
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Den särskilda föreskriften bör meddelas i lag eller förordning
Utgångspunkten för 2010 års grundlagsändringar var att undantagen från möjligheterna till delegation i allt väsentligt skulle motsvara de områden som dittills varit undantagna. Det ansågs därför att delega- tion inte heller i fortsättningen borde kunna ske beträffande före- skrifter rörande utsökning (SOU 2008:125 s. 558 f., prop. 2009/10:80 s. 222).
Regeringen har vid flera tillfällen meddelat särskilda föreskrifter i förordning. Vi ser inga skäl till att regeringen inte skulle kunna göra det även i framtiden.
Lagrådets ovan refererade uttalande kan tolkas som att nuvaran- de regler medger att en förvaltningsmyndighet eller en kommun själv skulle kunna bestämma hur en av förvaltningsmyndigheten eller kom- munen fastställd taxa eller avgift ska verkställas. Detta skulle givetvis vara mycket effektivt men är, enligt vår uppfattning, varken lämp- ligt eller rättssäkert. Frågan om ett mål ska handläggas enligt indriv- ningslagens bestämmelser eller om en förvaltningsmyndighets beslut ska få verkställas innan det har fått laga kraft bör därför beslutas av riksdagen eller regeringen. Att de särskilda föreskrifterna ska med- delas i lag eller förordning bör uttryckligen framgå av utsöknings- balkens bestämmelser.
Konsekvenser för förvaltningsmyndigheter och kommuner
Även om det rent teoretiskt kan ha ansetts vara möjligt för förvalt- ningsmyndigheter eller kommuner att i föreskrift reglera verkställ- barheten av deras beslut har det inte, såvitt framkommit, skett i prak- tiken. Vårt förslag att det ska lagfästas att föreskrifter om beslutens verkställbarhet ska meddelas i lag eller förordning kommer därför inte i praktiken att påverka myndigheternas eller kommunernas egna beslutanderätt och självständighet i någon negativ bemärkelse.
Förvaltningsmyndigheter och kommuner kommer inte längre att behöva skaffa en utsökningstitel via den summariska processen eller genom att ansöka om stämning i allmän domstol. I stället räcker det att myndigheten eller kommunen delger sitt beslut som därefter får laga kraft när överklagandetiden löpt ut. Om beslutet överklagas blir förvaltningsdomstolens dom en verkställbar utsökningstitel. För- farandet blir således effektivare och billigare utan att nödvändiga
138
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
krav på rättssäkerhet eftersätts. En effektivare ordning för indriv- ning av offentligrättsliga fordringar och avgifter kommer i sin tur att leda till en bättre kostnadstäckning av allmän verksamhet.
4.3.3Privaträttsliga handlingar ska inte vara direkt verkställbara
Våra förslag: Privaträttsliga handlingar ska inte längre kunna vara direkt verkställbara.
Följdändringar görs i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam- fälligheter, lagen (1933:269) om ägofred, lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled och rennäringslagen (1971:437).
Privaträttsliga handlingar ska inte längre kunna vara direkt verkställbara
Den fråga vi ska ta ställning till är om, och i sådant fall under vilka förutsättningar, privaträttsliga handlingar bör kunna vara direkt verk- ställbara. I dag tillämpas bestämmelsen i 3 kap. 1 § första stycket 7 UB som möjliggör direkt verkställighet av handlingar enligt särskild föreskrift huvudsakligen när samfällighetsföreningar ansöker om verkställighet av debiteringslängder.
I slutet av år 2014 fanns det i Lantmäterimyndighetens sam- fällighetsföreningsregister 41 336 registrerade samfällighetsförening- ar. Av dessa är det cirka 36 000 som förvaltar vägar. Enligt uppgif- ter från Riksförbundet Enskilda Vägar (REV) har förbundet cirka 11 000 medlemmar och totalt uppgår antalet fastigheter som deltar i den väghållning som REV:s medlemmar utför till drygt 550 000 fastig- heter.
I specialmotiveringen till 3 kap. 1 § UB anges samfällighets debi- teringslängd enligt 46 § 2 stycket lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter som exempel på sådan handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet utan att saken har prövats av domstol eller förvaltningsmyndighet. I förarbetena finns inte några uttalanden som direkt tar sikte på frågan varför just dessa handlingar/beslut ska få status av exekutionstitel (prop. 1980/81:8 s. 290).
139
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Även enligt äldre utsökningsrättslig lagstiftning fanns det en möjlighet till ett förenklat förfarande för uttagande av fordringar, bl.a. utgjorde auktionsförrättares protokoll över offentlig auktion, vissa restlängder och uttaxeringslängder en exekutionstitel. Behovet av ett sådant förenklat förfarande verkar ha motiverats av att fordring- arna ofta uppgick till ett ringa belopp vilket gjorde det oproportio- nerligt dyrt att väcka talan vid domstol eller ansöka om betalnings- föreläggande. Garantin för enskildas rättssäkerhet ansågs ligga i att särskilda regler gällde för den aktuella handlingens upprättande och att debiteringen i allmänhet kunde klandras vid domstol eller i admi- nistrativ väg17.
Det som skiljer samfällighetsföreningarna från andra privata rätts- subjekt är att de i vissa avseenden har tagit över uppgifter som annars skulle ha skötts av det offentliga, exempelvis väghållning. I likhet med offentligrättsliga borgenärer kan en samfällighetsförening, till skillnad från andra privata rättssubjekt, inte välja vilka som blir dess gäldenärer. Vilka som blir medlemmar i en samfällighetsförening, och därmed ansvariga för att delta i finansieringen av samfällighetsför- eningens uppgifter, styrs av myndighetsbeslut. Vidare har samfällig- hetsföreningar ett slags tvingande medlemskap där en missnöjd med- lem inte hur som helst kan välja att träda ur samfällighetsföreningen med mindre än att den i samfällighetsföreningen ingående fastig- heten överlåts.
Kronofogdemyndigheten har uppgett att de verkställighetsmål som grundar sig på samfällighetsföreningars debiteringslängder för- anleder förhållandevis mer arbete jämfört med andra verkställighets- mål. I samband med en ansökan om verkställighet ankommer det bl.a. på Kronofogdemyndigheten att kontrollera att debiteringsläng- den har tillkommit i rätt ordning. En förutsättning för verkställig- heten är att debiteringslängden har blivit framlagd på föreningsstäm- man. En debiteringslängd som har upprättats efter föreningsstämman är inte tillräcklig (se JO 1981/82 s. 339). Detta ska Kronofogde- myndigheten självmant ta hänsyn till. En betydande andel av de in- komna ansökningarna måste kompletteras på grund av att de inte innehåller komplett underlag. En relativt stor andel av de inkomna målen avvisas av formella skäl av Kronofogdemyndigheten. År 2014 inkom 1 815 sådana här mål varav 498 var ofullständiga. För år 2015
17 Hassler, Utsökningsrätt, 1960 (2 uppl.), s. 79 f.
140
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
kom det in 1 769 mål varav 649 var ofullständiga. Fram till och med början av oktober år 2016 fanns det 1 156 sådana här mål registre- rade i Kronofogdemyndighetens databas varav 269 av ansökning- arna har varit ofullständiga.
Även om andelen ofullständiga och avvisade mål är relativt hög är det antal mål som avvisas av formella skäl inte särskilt många jäm- fört med det totala antalet samfällighetsföreningar som verkar och uttaxerar bidrag från sina medlemmar i dag. Det kan därför antas att förfarandet i övervägande andelen fall fungerar tillfredsställande. Det förhållandet att Kronofogdemyndighetens handläggning av ären- dena är komplicerad och att Kronofogdemyndigheten av formella skäl avvisar en betydande andel av de inkomna ärendena utgör inte något bärande skäl för en ändrad ordning.
En enskild som är missnöjd med en utdebitering har möjlighet att hos Mark- och miljödomstol begära rättelse av uttaxeringen. Mark- och miljödomstolarna kan också pröva klander av förenings- stämma eller enskilda beslut vid stämman. Dessa möjligheter till dom- stolsprövning samt det förhållandet att Kronofogdemyndigheten avvisar de ansökningar som inte uppfyller de formella kraven inne- bär i huvudsak en rättssäker ordning. Under vissa förhållanden kan även de som inte har möjlighet att få debiteringsbeslutet prövat av mark- och miljödomstol, enligt HD:s slutsats i rättsfallet NJA 2012 s. 575, få debiteringsbeslutets riktighet prövad i ett utsökningsmål18.
Det nuvarande förfarandet är ett relativt enkelt och kostnads- effektivt sätt för en samfällighetsförening att driva in sin fordran. Effektivitetsskäl kan framhållas som ett skäl för att det är av särskild vikt att samfällighetsföreningar har möjlighet att snabbt utverka betalning från enskilda medlemmar. Dagens reglering har också san- nolikt en betalningsstimulerande effekt på den enskilde medlem- men. Det går inte att utesluta att fler samfällighetsföreningar skulle
18 Detta rättsfall gällde frågan hur långt den utsökningsrättsliga prövningen kan utsträckas när föreningsstyrelsen fattat ett beslut som låg inom styrelsens kompetens men när beslutet kunde anses vara felaktigt. I det fallet hade den förpliktade hävdat att han inte var fastig- hetsägare eftersom han bara hade haft en vilande lagfart och köpet av fastigheten hade hävts. HD kom fram till att frågan om svaranden var medlem och ägare kunde prövas på verk- ställighetsstadiet eftersom svaranden inte hade haft möjlighet att få saken prövad av mark- och miljödomstolen inom fyra veckor från det att beslutet lades fram på föreningsstämman. HD ansåg därför att det förelåg ett verkställighetshinder enligt 3 kap. 21 § UB eftersom svaranden hade styrkt att han inte var ägare. Detta skiljer sig alltså från det fall då svaranden är medlem i en samfällighet. Då kan debiteringsbeslutets riktighet inte prövas i utsöknings- målet utan frågan ska prövas vid mark- och miljödomstol enligt vad som nämnts ovan.
141
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
få problem med att driva in sina fordringar om denna möjlighet togs bort.
Det finns även andra skäl som talar för att nuvarande ordning ska bestå. Dagens cirka 40 000 samfällighetsföreningars arbete och uppgifter berör en stor andel personer. Även om det inte har gått att få fram uppgifter om hur höga belopp som totalt uttaxeras årligen kan det antas att det sammantaget inte är helt obetydliga summor. Enligt uppgifter från Kronofogdemyndigheten uppgår merparten av beloppen i samfällighetsföreningarnas ansökningar om verkställig- het som kommer in till Kronofogdemyndigheten till relativt låga belopp. Det är alltså fråga om många utdebiteringar på små belopp till sammanlagt stora summor. Kostnaderna för att processa vid dom- stol eller för att ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogde- myndigheten skulle därför i många fall komma att överstiga den aktuella utdebiteringen.
Även med beaktande av de effektivitetsvinster och andra fördelar som nuvarande ordning innebär kan lämpligheten av att samfällighets- föreningars beslut om uttaxering i debiteringslängd i verkställig- hetshänseende likställs med en lagakraftvunnen dom ifrågasättas av både praktiska och principiella skäl.
Debiteringslängden fastställs av ett privaträttsligt organ och är varken underställd förvaltningsmyndighets eller domstols prövning. Den prövning som görs av vem som är fastighetsägare torde sällan föregås av någon närmare undersökning eller rättslig analys. Frågor som vem som rätteligen ska debiteras enligt debiteringslängden, om utdebiterade belopp är korrekt beräknade och i överensstämmelse med gällande lagstiftning, stadgarna eller stämmobeslut riskerar att förbli obesvarade om ingen väcker talan om rättelse vid domstol. Samfällighetsföreningarnas styrelseledamöter utför ofta sina uppdrag på ideell basis och ibland utan särskild kunskap eller erfarenhet. Detta kan innebära påtagliga risker för att enskilda beslut blir fel- aktiga. Till detta kommer att samfällighetsföreningarna enligt praxis (NJA 1987 s. 46) inte kan få direkt verkställighet av dröjsmålsränta och andra indrivningskostnader. När det gäller sådana fordringar krävs det en sedvanlig utsökningstitel efter ansökan om betalnings- föreläggande till Kronofogdemyndigheten eller ansökan om stäm- ning vid allmän domstol.
I sammanhanget bör även uppmärksammas ett initiativärende av JO (dnr
142
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
slag kunde anses förenliga med nutida krav på rättssäkerhet aktu- aliserades. JO konstaterade bl.a. att en övergång till ett system som innebär att samfällighetsföreningens fordran först ska fastställas av domstol före verkställighet skulle innebära att en gäldenär alltid får möjlighet att betala, alternativt göra invändningar mot kravet, innan ärendet kommer till Kronofogdemyndigheten. Nackdelen med en sådan ordning skulle enligt JO främst vara att det skulle ta längre tid att driva in fordringsanspråken och det skulle kunna föranleda ökade kostnader. Vidare uppmärksammades att möjligheten att ome- delbart kunna utta debiterade belopp är en trygghet för samfällig- hetens borgenärer, vilket kan påverka föreningens möjlighet att få kredit. JO:s slutsats var trots det anförda att skälen för att övergå till en ordning som innebär att debiteringslängderna inte längre ska vara direkt verkställbara väger tyngre än de fördelar som nuvarande ordning innebär.
Vi kan konstatera att en ändring av vad som gäller i dag som skulle innebära att samfällighetsföreningar, precis som andra privaträtts- liga subjekt, måste skaffa en utsökningstitel genom en ansökan om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten eller genom att ansöka om stämning vid allmän domstol skulle leda till ett mer rättssäkert förfarande. Att samfällighetsföreningarna med en ändrad ordning också kan få betalt för sina fordringar på ränta och kost- nader i ett samlat verkställighetsförfarande skulle vidare medföra vissa effektivitetsvinster.
Det finns alltså skäl som talar både för och emot nuvarande reg- lering. Ett argument i sig är att regleringen framstår som udda efter- som den i praktiken bara gäller samfällighetsföreningars rätt. Lagen (1933:269) om ägofred, lagen (1919:426) om flottning i allmän flott- led och rennäringslagen (1971:437) har i och för sig en liknande reg- lering. Förklaringen är även här att det allmännas uppgifter och befogenheter i någon mån har lagts över på ett privaträttsligt subjekt som inte fritt kan välja sina gäldenärer. De möjligheter till verk- ställighet som finns i nu nämnda författningar tillämpas emellertid i praktiken i liten omfattning eller inte alls.
Sammantaget är det vår slutsats är att nuvarande ordning inte är förenlig med dagens krav på rättssäkerhet. De effektivitetsvinster och fördelar som regleringen innebär för samfällighetsföreningarna över- väger inte de nackdelar som den medför. De privata rättssubjekt som omfattas av dagens reglering bör därför hänvisas till att skaffa
143
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
sig en utsökningstitel genom att på vanlig väg ansöka om betalnings- föreläggande till Kronofogdemyndigheten eller genom att ansöka om stämning vid allmän domstol.
Vi föreslår därför inte någon motsvarande reglering till den som finns i nuvarande 3 kap. 1 § 7 UB. Vi föreslår också att de särskilda föreskrifterna i lagen om ägofred, lagen om flottning i allmän flott- led och rennäringslagen upphävs.
4.3.4Regelförenkling
Våra förslag: Regleringen för verkställighet av domar ska även omfatta dom i växelmål eller checkmål och tredskodomar om betalningsskyldighet.
Den särskilda regleringen i 3 kap. 1 § 2 och 3 kap. 13 § UB om verkställighet av förlikning som är stadfäst av domstol tas bort. En dom genom vilken en förlikning stadfästs ska verkställas enligt samma regler som andra domar.
Den särskilda regleringen i 3 kap. 13 § UB om verkställighet av medlingsöverenskommelse som har förklarats verkställbar av domstol tas bort. Medlingsöverenskommelser som har förklarats verkställbara ska i stället verkställas enligt de bestämmelser som gäller för domstols dom.
Inledning
Som vi har konstaterat i avsnitt 4.2.2 har den avvägning som lag- stiftaren gjort mellan sökandens intresse av att få en snabb och effek- tiv verkställighet när motpartens betalningsskyldighet blivit fastställd, och svarandens intresse av att inte tvingas betala en skuld som är tvistig, lett till en relativt omfattande och komplex reglering som tillåter olika verkställighetsåtgärder i olika skeden beroende på vilken utsökningstitel som åberopas.
Vi har kommit fram till att regelverket i vissa avseenden kan för- enklas så att samma regler gäller för fler utsökningstitlar än i dag. En sådan regelförenkling innebär att borgenärskollektivet i vissa fall kan få vänta något längre innan utmätt egendom kan säljas och pengar kan utbetalas. Vi föreslår emellertid inga förändringar beträffande
144
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
när egendom får utmätas. Borgenärernas rätt till betalning ur egen- domen kommer därför att vara säkrad i samma utsträckning som i dag. I praktiken kommer borgenärskollektivets möjlighet att få betalt inte att minska.
Om en borgenär har fått sin utsökningstitel genom den summa- riska processen, alltså ett utslag eller beslut i mål om betalningsföre- läggande, får utsökningstiteln genast verkställas fullt ut. Men så fort svaranden överklagar eller ansöker om återvinning inträder samma begränsningar som om utsökningstiteln var en dom. Vi föreslår ingen ändring. Syftet med den summariska processen är att sökanden snabbt och effektivt ska kunna driva in en otvistig fordran. Om svaranden invänder ska den summariska processen avbrytas och tvisten prövas i vanlig ordning. Reglerna om verkställighet är utformade i sam- klang med detta syfte. Tredskodomssituationen är en annan. Där har käranden valt en ordinär process men svaranden har underlåtit att delta i processen. Vi anser att vårt förslag leder till en rimlig av- vägning mellan sökandens och svarandens intressen. Om svaranden efter tredskodomen väljer att processa säkras sökandens rätt genom utmätning men egendomen får inte säljas. Om svaranden inte ansöker om återvinning utan väljer att även fortsättningsvis vara passiv efter tredskodomen får försäljning ske när återvinningsfristen löpt ut, dvs. efter en månad.
Vi har valt att föreslå regelförenkling när det gäller verkställighet av dom i växel- och checkmål, tredskodomar, i dom stadfästa för- likningar och medlingsöverenskommelser som har förklarats verk- ställbara av domstol. Våra överväganden för respektive kategori redovisas nedan.
Verkställighet av dom i växel- och checkmål
Bestämmelser om växlar och checkar finns i växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131). Tidigare fanns särskilda bestämmelser om verkställighet av dom i växel- respektive checkmål i 95 § växel- lagen och 73 § checklagen. Enligt bestämmelserna fick sådana domar verkställas genom utmätning och det utmätta godset fick säljas även om domen inte fått laga kraft. Verkställigheten fick inte uppehållas av att gäldenären ställde säkerhet. Gäldenären ansågs inte heller kunna hindra verkställighet av sådan dom genom att nedsätta beloppet
145
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
(prop. 1980/81:8 s. 295). Regler som gäller för dom i växel- och checkmål finns numera införda i 3 kap. 5 § 1, 8 kap. 4 § andra och tredje styckena och 13 kap. 14 § 1 utsökningsbalken.
Enligt 3 kap. 5 § 1 UB får verkställighet av dom i växel- eller checkmål ske genast. Till skillnad från vad som gäller enligt 3 kap. 6 § UB för annan dom om betalningsskyldighet, kan svaranden inte undvika verkställighet genom att ställa säkerhet. Den utmätta egen- domen får också i allmänhet säljas även om domen inte har fått laga kraft. När det gäller lös egendom som har betydande värde och fast egendom gäller dock enligt 8 kap. 4 § UB att försäljning inte får ske utan gäldenärens samtycke förrän domen har fått laga kraft, med undantag för lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver allt- för kostsam vård. Om utmätning har skett med stöd av bestämmel- sen i utsökningsbalkens tredje kapitel om dom i växel- och check- mål gäller enligt 13 kap. 14 § 1 UB att pengar inte får betalas ut innan domen har fått laga kraft, om inte säkerhet ställs.
Växlar och checkar finns fortfarande såväl i Sverige som inter- nationellt. I Sverige har dock många banker upphört med att utfärda checkar och växlar och checkar torde i många fall ha ersatts av moder- nare betalmetoder som t.ex. betalning med konto- och kreditkort. Det finns inte någon statistik över hur många domar som årligen meddelas i växel- och checkmål. Kronofogdemyndigheten har inte heller någon statistik över ansökningar om verkställighet av domar i växel- eller checkmål. Det finns emellertid goda grunder för att anta att växel- och checkmål inte är särskilt vanligt förekommande i dag.
I samband med att utsökningsbalken infördes uttrycktes i för- arbetena att det var tveksamt om särbestämmelserna för växel- och checkdomar borde behållas. Med motiveringen att det inte fanns ”tillräcklig anledning att ändra på gällande ordning” infördes ändå särbestämmelser för växel- och checkdomar i utsökningsbalken och motsvarande bestämmelser i växel- och checklagarna upphävdes (prop. 1980/81:8 s. 302).
Redan den omständigheten att växel- och checkmål är ovanliga är enligt vår uppfattning ett tillräckligt skäl för att särregleringen för verkställighet av sådana domar bör tas bort. I linje med vår målsätt- ning att det utsökningsrättsliga regelverket ska bli tydligare och enklare föreslår vi att domar i växel- och checkmål ska verkställas på samma sätt som andra domar om betalningsskyldighet. Lagtekniskt innebär det att dagens reglering i 3 kap. 5 § 1 UB om verkställighet
146
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
av dom i växelmål eller checkmål inte ersätts av någon motsvarande bestämmelse i vårt föreslagna andra kapitel som innehåller särskilda bestämmelser om utsökningstitlar.
Verkställighet av tredskodom
Enligt 3 kap. 5 § 2 UB får verkställighet ske genast av en tredsko- dom enligt vilken betalningsskyldighet har ålagts den part som uteblivit eller inte uppfyllt vad som sägs i 44 kap. 7 a eller 7 b § rätte- gångsbalken, om inte något annat förordnas med anledning av an- sökan om återvinning.
Beträffande den fortsatta verkställigheten av tredskodomar gäller samma regler som för domar i växel- och checkmål med den skill- naden att pengar får betalas ut utan säkerhet redan innan domen har fått laga kraft (jfr 13 kap. 14 § UB). Egendom som har utmätts på grund av en tredskodom om betalningsskyldighet får säljas även om domen inte fått laga kraft. Dock gäller enligt 8 kap. 4 § andra stycket UB att lös egendom som har betydande värde eller fast egen- dom inte får säljas förrän tredskodomen fått laga kraft, om inte svaranden samtycker till att försäljning sker. I 8 kap. 4 § tredje stycket UB regleras undantag för lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård. Verkställighet får ske även om svaranden ansöker om återvinning mot tredskodomen. Dom- stolen kan dock förordna om inhibition i återvinningsmålet.
Vi anser att det är en klar fördel ur regelförenklingssynpunkt om tredskodomar om betalningsskyldighet kom att omfattas av samma regler som gäller för ”vanliga” domar om betalningsskyldighet. En- ligt regleringen för ”vanliga” domar om betalningsskyldighet får ut- mätning ske innan domen har fått laga kraft. Borgenärens intresse att säkerställa framtida utbetalning är därmed tillgodosett. Egen- domen får dock som huvudregel inte säljas om inte svaranden sam- tycker till det. Eftersom fast egendom och lös egendom med bety- dande värde inte får säljas innan en tredskodom fått laga kraft och domstol kan meddela inhibition om svaranden ansöker om återvin- ning, är det i praktiken inte så stora skillnader i borgenärens möjlig- het att få betalt före laga kraft som regelverket ger intryck av. Vi anser därför att fördelarna med enklare regler överväger de nackdelar en i vissa fall senarelagd utbetalning kan innebära. Eftersom borge-
147
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
närens rätt även med vårt förslag kan säkras genom utmätning omedelbart efter att en tredskodom meddelats är det vår bedöm- ning att varken borgenärer eller gäldenärer kommer att ändra sitt beteende om vårt förslag genomförs.
Vi föreslår alltså att tredskodomar om betalningsskyldighet ska omfattas av samma verkställighetsbestämmelser som andra domar om betalningsskyldighet, med det tillägget att domstol kan besluta om inhibition med anledning av ansökan om återvinning. Lagtek- niskt innebär det att dagens reglering i 3 kap. 5 § 2 UB om verk- ställighet av tredskodomar om betalningsskyldighet inte ersätts av någon motsvarande bestämmelse i vårt föreslagna andra kapitel som innehåller särskilda bestämmelser om utsökningstitlar.
Verkställighet av förlikning som är stadfäst av domstol
Enligt 3 kap. 1 § 2 UB får verkställighet ske på grund av förlikning som är stadfäst av domstol. Det är själva förlikningen och inte stad- fästelsedomen i sig som är exekutionstitel. I samband med att be- stämmelsen infördes ansåg Lagrådet att motsatt ståndpunkt borde läggas till grund för en bestämmelse i ämnet (se nedan).
Enligt 3 kap. 13 § UB får en av domstol stadfäst förlikning verk- ställas som en dom som har fått laga kraft, om inte annat beslutas med anledning av talan mot domen eller om ogiltigförklaring av för- likningen. Detta innebär alltså att verkställighet får ske även om stadfästelsedomen inte har fått laga kraft. Verkställigheten sker utan särskilda villkor, om inte domstol vid prövning av ett överklagande av stadfästelsedomen eller talan om ogiltigförklaring av själva för- likningen inhiberar verkställigheten.
Före utsökningsbalken verkställdes en förlikning som hade fast- ställts av domstol i den ordning som var föreskriven för en laga- kraftägande dom (utsökningslagens 45 §). Det krävdes alltså inte att den dom varigenom förlikningen blivit stadfäst hade fått laga kraft och några särskilda villkor gällde inte för verkställigheten.
I förarbetena till utsökningsbalken framhölls att det sällan torde förekomma att förlikning som blivit stadfäst av domstol inte är gällan- de för parten. Enligt lagberedningen borde därför en stadfäst för- likning alltjämt få verkställas även om stadfästelsedomen inte fått laga kraft och verkställigheten borde ske utan särskilda villkor. Om
148
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
talan fullföljs mot domen bör överrätten ha möjlighet att inhibera verkställigheten. Enligt beredningsförslaget skulle därför verkställig- het inte få ske om annat förordnas med anledning av fullföljd talan. Föredraganden konstaterade att beredningens förslag innebar den nyheten i sak att högre rätt ges möjlighet att förordna om inhibi- tion när talan fullföljts mot dom varigenom en förlikning stadfästs. Föredraganden godtog lagberedningens förslag (prop. 1980/81:8 s. 309).
Förslaget om att särskilt reglera stadfäst förlikning som en exe- kutionstitel föranledde följande yttrande av Lagrådet (prop. 1980/81:8, s. 1075 ff.).
I 17 kap. 6 § RB föreskrivs, att stadfästelse av förlikning skall ske genom dom. I remissen föreslås emellertid att en sådan dom, i motsats till vad som skall gälla om dom i allmänhet, inte skall vara en exeku- tionstitel. I stället avses den genom domen stadfästa förlikningen skola läggas till grund för verkställighet. I överensstämmelse härmed tar 1 § första stycket 2 såsom exekutionstitel upp förlikning som är stadfäst av domstol. I detta avseende överensstämmer förslaget med vad som nu gäller enligt 45 § UL, där det föreskrivs att förlikning, som har blivit fastställd av domstol, skall verkställas i den ordning som är stad- gad för lagakraftägande dom.
I sist angivna hänseende har ej innehållet i de föreslagna bestämmel- serna, vilka i sak motsvarar lagberedningens förslag, närmare kommen- terats i remissprotokollet eller i beredningens betänkande. Lagrådet anser sig emellertid böra ta upp frågan om det alltjämt föreligger till- räckliga skäl att vid exekution göra den angivna principiella åtskillna- den mellan dom, varigenom förlikning har stadfästs, och annan dom.
Lydelsen av 45 § UL är ej ändrad sedan UL:s tillkomst år 1877. Para- grafens innehåll återspeglar det synsätt som man vid den tiden hade på förlikning i rättegång. De processuella reglerna angående sådan förlik- ning utgick från att det var själva förlikningen som, när den fastställdes av rätten blev exigibel. Ett uttryck härför var att rättens fastställelse inte betraktades som en dom i vanlig mening. Dessa processuella regler upphävdes emellertid i och med att RB trädde i kraft år 1948. De kom att ersättas av ett enda stadgande i RB, nämligen berörda bestämmelse i 17 kap. 6 § RB. Införandet av RB föranledde, att vissa bestämmelser i UL ändrades. Stadgandet i 45 § UL lämnades dock orubbat. För- arbetena till RB och gjorda följdändringar i annan lagstiftning utvisar ej i vad mån behovet av ändring i 45 § UL övervägdes i samband med rättegångsreformen. Följdlagstiftningen begränsades dock självfallet till vad som ansågs nödvändigt med hänsyn till de nya rättegångsreglerna. Några principiella ändringar i det exekutionsrättsliga systemet kom
149
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
därvid ej att aktualiseras. Läget är ett annat när, som i detta lagstift- ningsärende, en ny exekutionsrättslig lagstiftning skall tillskapas.
I fråga om dom, varigenom förlikning med stöd av 17 kap. 6 § RB har stadfästs, är övriga regler i RB angående dom tillämpliga. Sålunda gäller de allmänna föreskrifterna om fullföljd av talan. Möjligheten att be- gagna extraordinära rättsmedel står också till buds (jfr NJA 1974 s. 295). För domsbegreppet är i dag främmande, att en dom skulle sakna eller ha bara begränsad verkan i exekutivt hänseende. Väl har skilda uppfattningar kommit till uttryck i doktrin och praxis om hur långt rättskraften hos en dom, varigenom förlikning har stadfästs, sträcker sig. I ett avgörande av högsta domstolen har en lagakraftvun- nen sådan dom ej ansetts utgöra hinder mot att talan om ogiltigför- klaring av förlikningen tas upp till prövning (NJA 1975 s. 507). Att rättskraftsverkan inte är i allo densamma som för domar i allmänhet torde emellertid ej ge anledning till att dom varom här är fråga sär- behandlas i exekutionsrättsligt avseende. Ej heller synes det föreligga andra omständigheter, som utgör tillräckliga skäl för en särbehandling som innebär att en dom frånkänns egenskapen av exekutionstitel.
Lagrådet förordar således att dom, varigenom förlikning har stadfästs, i det nya exekutionsrättsliga systemet jämställs med annan dom i det hänseendet att den såsom exekutionstitel kan läggas till grund för verk- ställighet. Den i 1 § första stycket upptagna punkten 2 torde således böra utgå. I redovisningen av exekutionstitlar under punkten 1 kom- mer därigenom ”dom” att innefatta alla slag av fullgörelsedomar. Det nu anförda leder också till att den föreslagna bestämmelsen i 12 § bör jämkas.
Vi är av samma uppfattning som Lagrådet. I dag är det mycket van- ligt att allmänna domstolar stadfäster förlikningar i dom och det finns inte längre några bärande skäl för att särbehandla stadfästelse- domar i förhållande till andra domar. Vi föreslår därför en ändring av gällande ordning som innebär att domar, genom vilka en förlik- ning har stadfästs, jämställs med övriga domar. Lagtekniskt innebär det att dagens reglering i 3 kap. 1 § 2 UB som handlar om förlikning som är stadfäst av domstol inte ersätts av någon motsvarande be- stämmelse i vårt föreslagna andra kapitel som innehåller särskilda bestämmelser om utsökningstitlar. Stadfästelsedomar kommer i stället att omfattas av vår föreslagna bestämmelse i 2 kap. 1 § 1 UB och övriga bestämmelser om domstols dom.
En annan fråga är om stadfästelsedomar även fortsättningsvis ska verkställas som en dom som fått laga kraft, dvs. om någon särreg-
150
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
lering liknande den som finns i dagens 3 kap. 13 § UB ska införas i vårt föreslagna andra kapitel.
Eftersom en stadfäst förlikning innebär att parterna gemensamt har kommit fram till vad de anser ska gälla finns det skäl för att en stadfästelsedom ska kunna verkställas innan den har fått laga kraft. Att käranden direkt får ett verkställbart avgörande kan också i vissa fall vara ett incitament för käranden att träffa en förlikning i målet.
Det är ovanligt att förlikningsdomar överklagas. Förliknings- domar får således oftast laga kraft efter tre veckor från domens med- delande. I sammanhanget kan även nämnas parternas möjlighet att enligt 49 kap. 2 § RB muntligen inför rätten eller skriftligen avtala om att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst angivet rättsförhållande om det går att förlikas om frågan. En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen gäller, om förlikning om saken är tillåten. Även om det under vissa förutsätt- ningar ändå finns möjligheter för part att överklaga en sådan dom kan det förmodas att det inte sker särskilt ofta.
Det torde också höra till ovanligheterna att käranden behöver ansöka om verkställighet av en förlikningsdom eftersom förlik- ningen bygger på att parterna är överens och som regel innebär att svaranden ska betala ett lägre belopp än vad käranden ursprung- ligen krävde. Inte sällan innehåller förlikningsdomen en förfallo- klausul som innebär att om svaranden inte fullgör sitt åtagande enligt förlikningen, förfaller hela det belopp som käranden begärde innan förlikningen till betalning. En sådan klausul är naturligtvis ett starkt incitament för att svaranden ska fullfölja det som stadfästs i domen. Dessutom innebär många förlikningsöverenskommelser att betalning ska ske vid en senaste tidpunkt och ibland i olika delposter som förfaller vid olika tidpunkter som ligger längre fram i tiden än när domen får laga kraft. I praktiken kan således många stadfästelse- domar, trots nuvarande särreglering för verkställigheten, inte verk- ställas förrän efter laga kraft.
Enligt vår uppfattning finns det inte tillräckliga skäl för att be- hålla särregleringen för stadfästelsedomar. Verkställighet av dessa domar bör i stället följa de bestämmelser som gäller för dom i allmän- het. Lagtekniskt innebär det att dagens reglering i 3 kap. 13 § UB som handlar om stadfästa förlikningar inte ersätts av någon mot- svarande bestämmelse i vårt föreslagna andra kapitel.
151
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Verkställighet av medlingsöverenskommelse som har förklarats verkställbar av domstol
Enligt 3 kap. 1 § 2 UB får verkställighet ske på grund av en med- lingsöverenskommelse som har förklarats verkställbar av domstol. Enligt 3 kap. 13 § UB verkställs en medlingsöverenskommelse som har förklarats verkställbar av domstol som en dom som har fått laga kraft, om inte annat beslutas med anledning av talan mot beslutet eller talan om ogiltigförklaring av medlingsöverenskommelsen.
Enligt lagen (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister kan parter uppnå en överenskommelse som är verkställbar. Enligt lagens 7 och 10 §§ kan parterna begära att tingsrätten förklarar överenskommelsen verkställbar. För att verkställbarhetsförklaring ska kunna meddelas krävs att överenskommelsen innefattar en för- pliktelse av sådant slag att den kan föranleda verkställighet. Det van- ligaste exemplet är betalningsförpliktelse men en förpliktelse kan även avse att utge lös egendom eller avträda fast egendom (jfr prop. 1980/81:8 s. 281).
Medling bygger på frivillighet såväl vid medlingens inledande, genomförande och avslutande som vid ingåendet av överenskom- melsen. Parterna måste vara överens om att begära domstols verk- ställbarhetsförklaring. Vid domstols handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring gäller i övrigt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden.
När domstol har meddelat en verkställbarhetsförklaring är med- lingsöverenskommelsen verkställbar enligt 3 kap. 13 § UB. Precis som i dag gäller när en domstol fastställt en förlikningsöverenskommelse är det själva medlingsöverenskommelsen och inte tingsrättens verk- ställbarhetsförklaring som formellt sett utgör exekutionstiteln. Med- lingsöverenskommelsen får verkställas även om tingsrättens verk- ställbarhetsförklaring inte har fått laga kraft och verkställigheten sker enligt vad som gäller för en dom som fått laga kraft. En domstol som prövar ett överklagande av verkställighetsbeslutet eller en talan om ogiltigförklaring av medlingsöverenskommelsen kan inhibera verkställigheten.
För medlingsöverenskommelsen innebär tingsrättens beslut att den förklarar att en viss överenskommelse är verkställbar. Då är det just överenskommelsen som ska verkställas och det är inte givet att det framgår av själva verkställbarhetsförklaringen vad medlings-
152
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
överenskommelsen innebär. När en domstol stadfäster en förlikning meddelar domstolen en dom och anger i domslutet vad som ska gälla. Regleringen i dagens 3 kap. 1 § 2 UB i den del det avser med- lingsöverenskommelse som förklarats verkställbar av domstol förs in i vår föreslagna bestämmelse 2 kap. 1 § 2 UB.
En medlingsöverenskommelse bygger på parternas frivillighet och parterna kan komma överens om fullgörelse på samma sätt som i samband med en förlikning som stadfästs i en dom (se ovan). Av samma skäl som vi framhåller för att ta bort särregleringen för förlikningsdomar föreslår vi därför att dagens reglering i 3 kap. 13 § UB om vad som ska gälla för verkställigheten av medlingsöverens- kommelser, ersätts av reglering som innebär att bestämmelserna om vad som gäller för verkställighet av domstols dom tillämpas. Lag- tekniskt innebär det att vi inför en bestämmelse i vårt föreslagna andra kapitel som klargör att en medlingsöverenskommelse som har förklarats verkställbar av domstol verkställs enligt bestämmelserna som gäller för domstols dom.
4.3.5Verkställighet av godkända avgifts- och sanktionsförelägganden
Vårt förslag: Hänvisningen till godkända avgiftsförelägganden enligt konkurrenslagen i nuvarande 3 kap. 14 § UB tas bort. Det införs en enhetlig reglering som gäller för verkställighet av god- kända strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot och avgifts- och sanktionsföreläggande.
En enhetlig reglering som gäller för verkställighet av godkända strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot och avgifts- och sanktionsföreläggande
Enligt 3 kap. 14 § första stycket UB verkställs godkända strafföre- läggande och godkänt föreläggande av ordningsbot som en lagakraft- ägande dom. I bestämmelsens andra stycke anges att detsamma gäller för avgiftsföreläggande som har godkänts enligt 3 kap. 18 § kon- kurrenslagen (2008:579).
153
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
I annan lagstiftning finns bestämmelser som föreskriver att god- kända avgifts- och sanktionsförelägganden får verkställas som en dom som har fått laga kraft. Sådana bestämmelser finns t.ex. i 8 kap. 6 a § arbetsmiljölagen (1977:1160) och 15 kap. 9 a § lagen (2004:297) om bank och finansieringsrörelse. Fråga är varför det måste finnas en särskild bestämmelse i UB för godkända avgiftsföreläggande enligt konkurrenslagen, när liknande reglering för andra godkända avgifts- och sanktionsförelägganden finns i varje enskild lag. Enligt för- arbetena till konkurrenslagen synes tillägget i 3 kap. 14 § UB ha tillkommit efter synpunkter från Lagrådet19. Lagrådet uttalade bl.a. följande (prop. 2007/08:135 s. 450):
För att verkställighet ska få ske enligt utsökningsbalken krävs att det finns en i 3 kap. 1 § i balken nämnd exekutionstitel. I författningskom- mentaren sägs att ett godkänt avgiftsföreläggande är en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § första stycket 6 UB, dvs. en förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas. Lagrådet delar inte denna uppfattning. Konkurrensverket beslut innefattar endast ett före- läggande för ett företag att betala en konkurrensskadeavgift. Det är sedan företaget som har att ta ställning till om föreläggandet ska god- kännas eller inte. Lagrådet anser därför att det till den uppräkning av exekutionstitlar som finns i 3 kap. 1 § utsökningsbalken ska läggas godkänt avgiftsföreläggande som avses i 3 kap. 17 § konkurrenslagen (2008:000). Vidare föreslår Lagrådet att det i 3 kap. utsökningsbalken tas in en bestämmelse om att godkända avgiftsförelägganden verkställs såsom lagakraftägande dom (jfr 3kap. 14 § utsökningsbalken).
19 Prop. 2007/08:135 s. 89.
”Ett avgiftsföreläggande måste innehålla vissa uppgifter för att kunna identifiera överträdel- sen och avgränsa den mot andra förfaranden. I likhet med vad som gäller för ett strafföre- läggande enligt 48 kap 6 § rättegångsbalken bör föreläggandet innehålla uppgift om det före- tag som föreläggandet avser, överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen och den konkurrens- skadeavgift som föreläggs företaget. Några ytterligare krav på innehållet i föreläggandet bör inte ställas. För att undvika att Konkurrensverket väcker talan måste företaget skriftligen godkänna avgiftsföreläggandet inom den tid som Konkurrensverket bestämmer. Den tids- perioden bör vara kort. Om företaget uttryckligen förklarat att det inte godkänner föreläg- gandet, bör dock Konkurrensverket kunna väcka talan i domstol om den överträdelse som föreläggandet avser. Ett godkänt avgiftsföreläggande ska kunna verkställas enligt utsöknings- balkens bestämmelser såsom en lagakraftvunnen dom. För att möjliggöra sådan verkställighet krävs att denna avser en i 3 kap. 1 § utsökningsbalken nämnd exekutionstitel. Den uppräk- ning som för närvarande finns i denna bestämmelse omfattar inte ett godkänt avgiftsföre- läggande. Till bestämmelsens uppräkning av exekutionstitlar ska därför, efter förslag av Lag- rådet, läggas godkänt avgiftsföreläggande enligt konkurrenslagen. Vidare bör, även detta på förslag av Lagrådet, det i 3 kap. utsökningsbalken tas in en bestämmelse om att godkända avgiftsförelägganden verkställs såsom lagakraftägande dom.
154
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Nuvarande särreglering för just konkurrenslagens avgiftsföreläggan- de är svår att motivera. Det är vår uppfattning att regelverket bör vara enhetligt och att det inte är lämpligt att i UB särskilt reglera samt- liga de varianter av godkända förelägganden som kan verkställas på samma sätt som en dom som har fått laga kraft, dvs. direkt efter godkännandet. Detta bör i stället framgå av den speciallagstiftning som gäller på respektive område. Vi föreslår därför en regelförenk- ling av nuvarande 3 kap. 14 § UB som innebär att samtliga de god- kända förelägganden som ska gå att verkställa även om de inte har fått laga kraft kommer att omfattas av utsökningsbalkens bestäm- melser.
I konkurrenslagen bör en följdändring göras så att det av lagens 3 kap. 18 § framgår att när ett föreläggande har godkänts gäller det som domstols lagakraftvunna avgörande om att avgift ska tas ut.
Av nuvarande 3 kap. 1 § 3 UB framgår att godkänt strafföreläg- gande, godkänt föreläggande av ordningsbot eller godkänt avgifts- föreläggande är en exekutionstitel och får ligga till grund för verk- ställighet under de förutsättningar som anges i kapitlet, dvs. enligt nuvarande 3 kap. 14 § UB. Som framgått ovan finns det även special- lagstiftning som anger att ett godkänt sanktionsföreläggande kan verkställas som en dom som har fått laga kraft. Godkända sanktions- förelägganden bör således läggas till i nuvarande 3 kap. 1 § 3 UB så att det framgår att även dessa förelägganden kan vara en utsöknings- titel (vår föreslagna 2 kap. 1 § 5).
4.3.6Frågan om Kronofogdemyndighetens borgenärsuppgifter ska tas bort kan utredas i särskild ordning
Vår bedömning: Frågan om Kronofogdemyndighetens borgenärs- uppgifter ska tas bort kan utredas i särskild ordning.
Bör Kronofogdemyndighetens uppgifter renodlas?
Sedan år 2008 har Kronofogdemyndigheten fått en mer renodlad roll som neutral verkställare och opartisk myndighet. Enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter
155
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
är Skatteverket ansvarig för sådana borgenärsuppgifter som är av offensiv natur. Kronofogdemyndigheten har i de allmänna målen kvar borgenärsuppgifter som innebär att besluta om uppskov samt om avbrytande av indrivning och avräkning enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. I dessa mål har alltså Kronofogdemyndigheten fortfarande i viss mån en dub- belställning. Dels företräder myndigheten det allmänna, dels har myndigheten verkställande och beslutande funktioner i egenskap av verkställande myndighet.
Vårt förslag att utmönstra begreppet allmänna och enskilda mål innebär att Kronofogdemyndighetens uppgifter i det som i dag är allmänna mål blir synligare i stället för att funktionen framgår indirekt genom hänvisning till en särskild ordning för allmänna mål. Ett på detta sätt transparent förfarande är mindre otillfredsställande än dagens ordning. Systemet med dubbla funktioner kan dock kriti- seras från principiella utgångspunkter.
Det kan övervägas om Kronofogdemyndighetens uppgifter bör renodlas så att borgenärsrollen helt tas bort. Kronofogdemyndig- heten skulle då bli en uteslutande verkställande myndighet medan Skatteverket och andra myndigheter fullt ut skulle föra sin egen talan och företräda staten vid ansökan om indrivning av offentligrättsliga fordringar. Motsvarande skulle gälla för kommuner. Kronofogde- myndigheten skulle i så fall bl.a. inte längre kunna besluta om av- betalningsplaner i de allmänna målen.
En sådan förändring skulle medföra betydande krav på omorga- nisation hos de myndigheter som berörs och till följd av det sanno- likt leda till merkostnader. En så systemövergripande förändring kräver omfattande utredningsåtgärder. Frågan är komplicerad och kräver ingående överväganden utifrån flera aspekter. Såsom vi har avgränsat uppdraget och eftersom vår uppdragstid är begränsad har vi ansett det nödvändigt att prioritera andra frågor framför denna. Det kan dock finnas skäl att överväga frågan i särskild ordning.
156
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
4.3.7Viss särreglering för mål som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar (indrivningsmål) upphävs
Vårt förslag: Viss särreglering som i dag gäller för allmänna mål upphävs.
Inledning
I utsökningsbalken finns i slutet av vissa kapitel särreglering med undantagsbestämmelser för de allmänna målen. Undantagen är i många fall motiverade dels på grund av Kronofogdemyndighetens ställning som borgenärsföreträdare i de allmänna målen dels på grund av att staten inte ska betala avgifter om betalningen bara innebär en omfördelning av statliga medel.
I vår översyn av utsökningsbalken är det en given uppgift att ta ställning till om dessa undantagsregler är ändamålsenliga. Eftersom vi föreslår materiella ändringar när det gäller verkställighet av förvalt- ningsmyndigheters beslut och utmönstrar begreppen allmänna och enskilda mål ur det utsökningsrättsliga regelverket blir förutsätt- ningarna för undantagsbestämmelserna också delvis annorlunda.
Eftersom vi avgränsat vårt uppdrag på så sätt att vi inte över- väger systemövergripande ändringar har vi begränsat våra övervägan- den i denna del till om gällande särreglering fyller någon praktisk funktion samt om det behöver göras ändringar med anledning av de övriga materiella och processuella ändringar vi föreslår.
I avsnitt
157
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
4.3.8Behövs särreglering för indrivningsmål enligt vad som föreskrivs i 2 kap. 30 § UB?
Våra bedömningar och förslag: Vårt förslag i avsnitt 4.3.19 inne- bär att alla ska kunna ansöka om verkställighet i elektronisk form. Denna reglering kommer att gälla även för de mål som handläggs enligt indrivningslagen.
Av den bestämmelse som reglerar ansökningsförfarandet ska framgå att ansökan i mål som ska handläggas enligt indrivnings- lagen anses gjord när den registrerats i Kronofogdemyndighetens databas.
Dagens undantag från vad som föreskrivs i dagens 2 kap. 1 och 2 §§ UB behövs inte. Det finns inte heller något praktiskt behov av ett uttryckligt undantag från vad som föreskrivs i dagens 2 kap. 6 och 10 §§ UB.
Mot bakgrund av att ränta kan utgå enligt bestämmelser i annan lag föreslår vi inte någon ändring av det undantag som gäller för vad som föreskrivs i dagens 2 kap. 29 § UB. I stället för att behålla undantagsbestämmelsen sist i kapitlet föreslår vi att den förs in i den bestämmelse undantaget rör (vår föreslagna bestäm- melse i 3 kap. 30 § UB).
Den särreglering som i dag finns i 2 kap. 30 § andra stycket bör finnas kvar (vår föreslagna bestämmelse i 3 kap. 31 § UB).
Inledning
I följande avsnitt går vi igenom respektive bestämmelse som 2 kap. 30 § första stycket föreskriver undantag från och överväger om gällan- de särreglering fortfarande behövs. Den genomgången omfattar även särregleringen i 2 kap. 30 § tredje stycket UB. Därefter över- väger vi motsvarande frågor för den särreglering som föreskrivs i 2 kap. 30 § andra stycket UB.
2 kap. 30 § första och tredje stycket UB
Den som begär verkställighet hos Kronofogdemyndigheten kallas sökande. I de allmänna målen anses staten eller en kommun vara sökande (1 kap. 7 § första stycket UB). Utsökningsbalkens bestäm-
158
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
melser som avser sökanden gäller således även i de allmänna målen om inte något särskilt undantag har föreskrivits.
Enligt 2 kap. 30 § första stycket UB gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ samt 10 § andra stycket i allmänna mål. För sökan- den i ett sådant mål gäller inte 6 § och inte heller 29 § om exeku- tionstiteln upphävs.
2 kap. 1 § UB
Enligt 2 kap. 1 § UB ska en ansökan om verkställighet göras munt- ligen eller skriftligen. Regeringen eller den myndighet som regering- en bestämmer får dock medge att ansökan görs på medium för auto- matisk databehandling. En skriftlig ansökan ska vara undertecknad av sökanden eller hans ombud. Utslag i mål om betalningsföre- läggande eller handräckning verkställs självmant av Kronofogdemyn- digheten, om inte sökanden i målet har angett att verkställighet inte skall ske. Ansökan om verkställighet anses gjord när utslaget med- delades.
Enligt 2 kap. 30 § tredje stycket UB är en ansökan i ett allmänt mål gjord när indrivningsuppdraget har förts in i Kronofogdemyn- dighetens system för automatisk databehandling och uppgifterna är tillgängliga för myndigheten. När indrivning begärs enligt särskilda bestämmelser, anses ansökan gjord när ansökningshandlingarna har kommit in till Kronofogdemyndigheten. Enligt 6 § andra stycket indrivningsförordningen får en ansökan om indrivning i allmänna mål göras genom medium för automatisk databehandling.
Vårt förslag i avsnitt 4.3.19 innebär att alla ska kunna ansöka om verkställighet i elektronisk form. Denna reglering kommer således att gälla även för de mål som ska handläggas enligt indrivningslagen.
Vi anser att det fortfarande behövs reglering som föreskriver att ansökan anses gjord först när indrivningsuppdraget har registrerats hos Kronofogdemyndigheten. Det bör framgå av den bestämmelse som reglerar ansökningsförfarandet. Med en sådan ordning finns det inte något behov av att särskilt föreskriva undantag från vad som regleras i nuvarande 2 kap. 1 § UB. Då behövs inte heller särregle- ringen i 2 kap. 30 § tredje stycket UB.
159
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
2 kap. 2 § UB
Enligt 2 kap. 2 § första stycket UB ska sökanden ange den åtgärd som han eller hon yrkar. Även när sökanden är det allmänna och företräds av Kronofogdemyndigheten måste ansökan om verkställig- het avse en viss åtgärd, även om den begäran som ansökan inne- håller inte framställs som ett konkret yrkande. Det är därför vår be- dömning att det inte finns något praktiskt behov av ett uttryckligt undantag från vad som föreskrivs i dagens 2 kap. 2 § första stycke UB.
I 2 kap. 2 § andra stycket UB föreskrivs att exekutionstiteln ska ges in tillsammans med ansökan. Om anspråket grundas på ett löpan- de skuldebrev eller annan handling som måste visas upp för rätten att kräva betalning eller kräva fullgörande av annan förpliktelse ska den handlingen ges in i original. Av tredje till femte styckena följer att exekutionstiteln ska ges in i original eller, om Kronofogdemyn- digheten anser att det är tillräckligt, i bevittnad kopia. Exekutions- titeln behöver inte ges in om den är ett utslag i mål om betalnings- föreläggande och ansökan görs på medium för elektronisk databe- handling. Sökanden behöver inte heller ge in exekutionstiteln om den är en dom eller ett strafföreläggande som på grund av föreskrift i lag eller annan författning har översänts till Kronofogdemyndig- heten från en domstol eller en myndighet.
I avsnitt 4.3.19 föreslår vi att det generella kravet att en utsök- ningstitel ska ges in i original eller i bevittnad kopia tas bort. I stället föreslår vi en reglering som innebär att den utsökningstitel som ligger till grund för verkställighet ska ges in, om inte Kronofogde- myndigheten anser att det inte behövs. Kravet att löpande skulde- brev och andra liknande presentationspapper ska ges in i original finns kvar i vår föreslagna bestämmelse. Om utsökningstiteln redan finns hos Kronofogdemyndigheten, t.ex. för att den är ett utslag i mål om betalningsföreläggande eller en dom eller ett strafföreläg- gande som ändå har översänts till Kronofogdemyndigheten, behöver den inte ges in. Vår föreslagna reglering omfattar samtliga sökanden i utsökningsförfarandet. Det finns därför inte längre behov av en särskild undantagsbestämmelse för mål som ska handläggas enligt indrivningslagen.
Det torde vara mycket sällsynt förekommande att krav i mål som i dag är allmänna mål grundas på ett löpande skuldebrev eller
160
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
annat liknande presentationspapper. Skulle det någon gång före- komma menar vi dock att det, med det rättsläge som gäller, ur ett rättssäkerhetsperspektiv ska krävas att handlingen kan uppvisas i original (jfr avsnitt 4.3.15). Den särreglering som medger undantag från detta krav bör därför inte finnas kvar.
2 kap. 6 och 10 §§ UB
I 2 kap. 6 § UB finns bestämmelser om parts behörighet samt ställ- företrädare eller ombud för och biträde åt part. Kronofogdemyn- dighetens möjligheter att kalla svaranden till förhör vid äventyr av vite och att i sådana fall även kalla sökanden till ett sådant förhör vid äventyr av vite regleras i 2 kap. 10 § UB.
Kronofogdemyndighetens behörighet att företräda staten framgår av lag. När sökanden företräds av Kronofogdemyndigheten blir det därför inte aktuellt att tillämpa regleringen om parts behörighet. Det torde inte heller bli aktuellt för Kronofogdemyndigheten att använ- da sig av möjligheten att kalla sökanden, dvs. staten företrädd av Kronofogdemyndigheten, till förhör vid äventyr av vite. Det finns emellertid inte något praktiskt behov av att tynga lagtexten med ett uttryckligt undantag från dessa bestämmelser.
2 kap. 29 § UB
Enligt 2 kap. 29 § UB gäller att när pengar som sökanden eller annan sakägare har fått utbetalt ska betalas tillbaka, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag pengarna utbetalades till och med den dag återbetalning ska ske. För tiden därefter utgår ränta enligt 6 § räntelagen. Ränta utgår dock inte i den mån det beror på den som är berättigad till pengarna att de inte har betalats tillbaka.
Denna bestämmelse gäller inte i de allmänna målen om exeku- tionstiteln upphävs. När det gäller skatter och allmänna avgifter har detta sin grund i att det i annan lagstiftning finns bestämmelser om ränta vid återbetalning när någon får nedsättning i eller befrielse från påförd skatt eller avgift. När det gäller böter, vite och liknande får domen eller beslutet inte verkställas förrän avgörandet har fått laga kraft (nuvarande reglering i 3 kap. 23 § andra stycket UB). Någon bestämmelse om ränta vid återbetalning av böter, vite och
161
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
liknande finns inte. Gällande reglering blir dock tillämplig när staten i ett allmänt mål ska betala tillbaka pengar av annan anledning än att exekutionstiteln har upphävts, t.ex. när utbetalning har skett innan fördelningsbeslutet har fått laga kraft och fördelningen därefter ändras.
Det går att ha principiella synpunkter på varför staten i vissa fall inte ska betala dröjsmålsränta om en utsökningstitel upphävs. Mot bakgrund av att ränta i vissa fall kan utgå enligt bestämmelser i annan lag föreslår vi emellertid inte någon ändring av gällande ord- ning. I stället för att behålla undantagsbestämmelsen sist i kapitlet föreslår vi att den förs in i den bestämmelse undantaget rör (se vår föreslagna 3 kap. 30 § UB).
2 kap. 30 § andra stycket UB
Enligt 2 kap. 30 § andra stycket UB företräds sökanden i allmänt mål av Kronofogdemyndigheten. I vår föreslagna bestämmelse i 3 kap. 1 § andra stycket UB anges att i mål som ska handläggas enligt in- drivningslagen anses ansökan gjord när den registrerats hos Krono- fogdemyndigheten. Vidare föreslår vi särreglering enligt vilken det klargörs att sökanden i indrivningsmålen företräds av Kronofogde- myndigheten när målet har registrerats (vår föreslagna 3 kap. 31 § UB).
Av gällande reglering i 2 kap. 30 § andra stycket UB framgår vidare att om fråga uppkommer om avvisning enligt 2 kap. 5 § UB eller om invändning görs mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB så för den uppdragsgivande myndigheten eller kommunen själv sin talan. Vidare gäller att i tvister som avses i 4 kap.
I avsnitt 12.3.2 föreslår vi att sökanden ska företrädas av Krono- fogdemyndigheten i de delar ett överklagande avser förrättnings- kostnaderna. I övrigt föreslår vi inte någon ändrad ordning för Skatteverkets och Kronofogdemyndighetens borgenärsuppgifter. Vår uppfattning är därför att den särreglering som i dag finns i 2 kap. 30 § andra stycket UB bör finnas kvar. Detta regleras i vår före- slagna 3 kap. 31 § UB.
162
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
4.3.9Behövs särreglering för indrivningsmål enligt vad som föreskrivs i 3 kap. 23 och 24 §§ UB?
Våra bedömningar och förslag: Den särreglering i dagens 3 kap. 23 § UB som fortfarande behövs förs in i de bestämmelser de berör.
Särregleringen för saköreslängd, restlängd eller annan sådan handling som har upprättats enligt särskild föreskrift behövs inte längre.
Inledning
Utsökningsbalkens tredje kapitel innehåller bestämmelser om exeku- tionstitlar, hur verkställighet får ske, förfarandet om svaranden in- vänder mot verkställighet och hur Kronofogdemyndigheten ska agera om exekutionstiteln upphävs. Särskilda bestämmelser för det som i dag är allmänna mål finns i 3 kap. 23 och 24 §§ UB. I det följande överväger vi om de särregleringar som föreskrivs i dessa bestäm- melser behövs.
Särreglering enligt 3 kap. 23 § UB
3 kap. 23 § första stycket UB
Av 3 kap. 23 första stycket följer bl.a. att bestämmelserna om verk- ställighet av de särskilda utsökningstitlarna i nuvarande 3 kap. i 3– 13 och
I avsnitt 4.3.2 föreslår vi en ny ordning för verkställighet av för- valtningsmyndigheters beslut. Enligt vår föreslagna bestämmelse i 2 kap. 12 § UB får en förvaltningsmyndighets beslut verkställas när beslutet har fått laga kraft. Om det är särskilt föreskrivet i lag eller förordning får beslut verkställas innan det har fått laga kraft. Om inte annat är särskilt föreskrivet beträffande verkställigheten tillämpas vad som gäller om dom.
163
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Enligt vår föreslagna bestämmelse i 2 kap. 19 § UB verkställs en utsökningstitel i ett mål som ska handläggas enligt indrivningslagen som en dom som fått laga kraft.
Vår föreslagna reglering tydliggör vad som gäller i fråga om verk- ställighet av förvaltningsmyndigheters beslut och kommer uttryck- ligen att reglera vad som gäller för verkställighet av fordringar som ska handläggas enligt indrivningslagen. Eftersom utsökningsbalken är subsidiär till annan lagstiftning gäller bestämmelser i annan lag om de avviker från utsökningsbalkens bestämmelser om verkstäl- lighet av utsökningstitlar. Med de författningsändringar vi nu före- slagit är det vår bedömning att det inte behövs någon ytterligare särreglering i utsökningsbalken när det gäller verkställighet av de olika utsökningstitlarna.
I 3 kap. 23 § första stycket UB föreskrivs även undantag från vad som gäller enligt kapitlets 22 § första stycke tredje och fjärde meningarna och andra och tredje stycket.
Enligt 3 kap. 22 § första stycket tredje och fjärde meningarna UB gäller för det som i dag är enskilda mål att om en exekutionstitel upphävs ska återgång av redan vidtagen åtgärd för verkställighet ske genast, om inte annat har förordnats. I mål om utmätning ska dock vidtagen åtgärd inte utan särskilt förordnande återgå förrän det av- görande varigenom exekutionstiteln har upphävts har fått laga kraft. För det som i dag är allmänna mål gäller i stället vad som föreskrivs i 3 kap. 23 § tredje stycket UB angående tidpunkten för återgång av sökt verkställighet, nämligen att återgång av utmätning ska ske genast när exekutionstiteln har upphävts. Även för de allmänna målen gäller att någon ytterligare verkställighet inte får ske när exekutionstiteln har upphävts, om inte annat föreskrivs och redan vidtagna åtgärder ska återgå.
Frågan om återgång av verkställighetsåtgärder i de allmänna målen har samband med frågan om återbetalning när pengar har kommit in utan att utmätning skett. I skattelagstiftningen finns föreskrifter om återbetalning som avviker från 3 kap. 22 § UB, exempelvis i 64 kap. skatteförfarandelagen. Frågan om återbetalning av skatt m.m., vare sig skatten har betalats frivilligt eller om det har tagits ut genom utmätning, hänger också nära samman med de särskilda be- stämmelserna om fastställande och indrivning m.m. Dagens ordning innebär att återgång av utmätning i ett allmänt mål ska ske genast när exekutionstiteln har upphävts, trots att det beslut varigenom
164
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
exekutionstiteln har upphävts inte har fått laga kraft. Ett skäl som framhållits för denna ordning är att prövningen av taxering m.m. ofta tar lång tid i anspråk.20 Vi anser att den tidsutdräkt som moti- verat särregleringen alltjämt kan åberopas som skäl.
Av tydlighetsskäl föreslår vi därför ett tillägg i bestämmelsen som reglerar vilka åtgärder som ska vidtas när en utsökningstitel upphävs i ett mål som handläggs enligt indrivningslagen (vår föreslagna 2 kap. 21 § UB). Tillägget klargör att för de mål som ska handläggas enligt indrivningslagen ska utmätningen genast återgå, dvs. för dessa mål krävs det inte att det avgörande varigenom utsökningstiteln upp- hävts har fått laga kraft för att vidtagen åtgärd ska återgå.
Enligt 3 kap. 22 § andra stycket UB gäller att om en exekutions- titel upphävs i mål om utmätning ska Kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad borgenären ska betala tillbaka. Om sökanden har ställt säkerhet får säkerheten tas i anspråk för återbetalning. I annat mål ska Kronofogdemyndigheten på begäran återställa besittning eller annat förhållande som har rubbats, om det inte finns hinder för det.
I avsnitt 9.4.16 föreslår vi ett förtydligande av regleringen om återkrav i mål som ska handläggas enligt indrivningslagen. Det torde knappast bli aktuellt för Kronofogdemyndigheten att utsöka belopp som ska återbetalas från en myndighet eller kommun. Det hindrar emellertid inte att det kan finnas en formell möjlighet till detta som en yttersta garanti för återbetalningen. Det är därför vår uppfatt- ning att det uttryckliga undantag från vad som föreskrivs i dagens 3 kap. 22 § andra stycket UB för mål som ska handläggas enligt indrivningslagen bör tas bort.
Enligt 3 kap. 22 § tredje stycket UB gäller att om en exekutions- titel upphävs är sökanden skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten. Detta gäller inte för de allmänna målen.
Det går att ha principiella synpunkter på att stat och kommun uttryckligen ska undantas från skyldighet att ersätta skada som sva- randen orsakats genom verkställigheten. Det måste emellertid beaktas att stat och kommun under vissa förutsättningar kan bli skade- ståndsskyldiga enligt bestämmelser i 3 kap. 2 och 3 §§ skadestånds- lagen(1972:207). Eftersom vi tvingats avgränsa vårt uppdrag till i
20 Walin m.fl., Utsökningsbalken (1 augusti 2013, Zeteo), kommentaren till 3 kap. 23 § UB.
165
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
direktiven särskilt utpekade delfrågor och andra frågor av stor betydelse för effektiviteten i utsökningsförfarandet har vi inte när- mare analyserat betydelsen av undantaget för stat och kommun. Vi föreslår därför inte någon ändring av gällande ordning. Särregler- ingen bör föras in i vår föreslagna bestämmelse i 2 kap. 21 § UB.
3 kap. 23 § andra stycket UB
I 3 kap. 23 andra stycket första meningen UB föreskrivs att verk- ställighet av dom eller beslut, varigenom någon har dömts att utge böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet, inte får ske förrän domen eller beslutet har fått laga kraft21. Vi anser att denna särreglering även fortsättningsvis ska gälla. Detta framgår av vår föreslagna bestämmelse i 2 kap. 4 § UB.
I 3 kap. 23 andra stycket andra meningen UB föreskrivs att annan exekutionstitel i allmänt mål får verkställas innan den har fått laga kraft, om det är särskilt föreskrivet. Sådan särskild föreskrift finns t.ex. i skatteförfarandelagen (2011:1244). Denna reglering ersätts av våra föreslagna bestämmelser i 2 kap. 12 och 19 §§ UB om vad som gäller för verkställighet av förvaltningsmyndighets beslut och mål som ska handläggas enligt indrivningslagen.
3 kap. 23 § tredje stycket UB
Enligt 3 kap. 23 § tredje stycket första meningen UB verkställs en exekutionstitel i allmänt mål såsom en lagakraftägande dom. Denna reglering ersätts av vår föreslagna bestämmelse i 2 kap. 19 § UB.
Av tredje stycket framgår även vad som ska gälla vid återgång av utmätning när exekutionstiteln har upphävts. Denna särreglering har vi diskuterat ovan i samband med våra överväganden om särreg- leringarna i 3 kap. 23 § första stycket.
21 Se även 2 § bötesverkställighetslagen (1979:189):
Uppbörd av böter sker så snart dom, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot ej ske förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläg- gandet har godkänts.
Utan hinder av att dom eller föreläggande ej har meddelats får den misstänkte betala förskott på böter som kan komma att åläggas honom. Regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer meddelar närmare föreskrifter om sådan förskottsbetalning.
166
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Våra förslag innebär inte någon ändrad tillämpning av 8 kap. 4 § första och andra stycket UB
Även om det inte uttryckligen framgår av 8 kap. 19 § UB gäller inte heller 8 kap. 4 § första och andra stycket UB för de allmänna målen. Detta följer av en jämförelse med 3 kap. 23 § första stycket UB.
Enligt 8 kap 4 § första stycket UB gäller att när utmätning har skett med stöd av dagens reglering i 3 kap. 6 § UB, dvs. på grund av dom om betalningsskyldighet som inte är dom i växelmål, check- mål eller tredskodom om betalningsskyldighet, får egendomen inte säljas utan gäldenärens samtycke förrän exekutionstiteln har fått laga kraft (se våra förslag i avsnitt 4.3.4 som innebär att dom i växelmål, checkmål eller tredskodom om betalningsskyldighet ska behandlas som andra domar). Detsamma gäller när utmätning har skett på grund av utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller hand- räckning och gäldenären har sökt återvinning eller överklagat.
Av 8 kap. 4 § andra stycket UB följer att lös egendom som har betydande värde eller fast egendom inte heller i annat fall får säljas utan gäldenärens samtycke, om inte exekutionstiteln har fått laga kraft eller får verkställas som en lagakraftägande dom. Detta stycke gäller för alla fall när exekutionstiteln inte har fått laga kraft och inte heller får verkställas som en lagakraftägande dom. Stycket är alltså även tillämpligt när exekutionstiteln är en växel- eller check- dom, tredskodom eller utslag eller beslut i mål om betalningsföre- läggande eller handräckning och avgörandet inte har fått laga kraft.
I 8 kap. 4 § tredje stycket UB görs undantag från första och andra stycket som innebär att lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, utan hinder av bestämmelsens första eller andra stycke, får säljas så snart som möjligt.
Våra förslag innebär inte någon ändrad tillämpning av 8 kap. 4 § första och andra stycket UB. Detta bör framgå genom ett tillägg i 8 kap. 4 § som klargör att vad som sägs i första och andra stycket inte gäller i mål som handläggs enligt indrivningslagen.
167
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
4.3.10Behövs särreglering för indrivningsmål enligt vad som föreskrivs i 4 kap. 36 § UB?
Vår bedömning och förslag: Dagens särbestämmelser i 4 kap. 36 § UB behövs även fortsättningsvis. För att öka överskådlig- heten och underlätta tillämpningen av lagstiftningen föreslår vi att undantagsbestämmelserna förs in i de bestämmelser som be- rörs av undantagen.
Undantagsbestämmelserna förs in i de bestämmelser som berörs av undantagen
Enligt 4 kap. 10 § första stycket UB ska utmätning ske så snart som möjligt efter det att de handlingar som behövs har kommit in till Kronofogdemyndigheten. Enligt paragrafens andra stycke förfaller ansökan om sökanden medger uppskov med utmätningen och upp- skovet varar över två månader. Detsamma gäller om sökanden med- ger uppskov fler än två gånger under ett år.
Enligt 4 kap. 36 § första stycket UB ska bestämmelserna om upp- skov i 10 § andra stycket inte tillämpas i ett allmänt mål. I stället gäller bestämmelserna om uppskov i
Av 4 kap. 11 § UB framgår att om två eller flera har sökt utmät- ning mot samma gäldenär, ska utmätning för fordringarna ske sam- tidigt, om inte utmätning för någon av fordringarna därigenom för- dröjs oskäligt. Bestämmelserna i balkens 7 kap. 17 § första stycke om jämkning av underhållsbidrag vid utmätning av lön tillämpas även vid annan utmätning.
Enligt 4 kap. 36 § andra stycket UB ska bestämmelserna i 11 § inte tillämpas i allmänna mål om Kronofogdemyndigheten har av- brutit indrivningen enligt 18 § första stycket andra meningen indriv- ningslagen, dvs. om Skatteverket överväger att vidta eller har vidtagit åtgärd enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter.
Vi föreslår inte någon ändrad ordning för hur mål som i dag är allmänna mål ska handläggas. Det är därför vår bedömning att dagens särbestämmelser även fortsättningsvis behövs. För att öka över- skådligheten och underlätta tillämpningen av lagstiftningen föreslår
168
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
vi att undantagsbestämmelserna förs in i de bestämmelser undan- tagen rör.
4.3.11Principen om barnets bästa lagfästs i utsökningsbalken
Vårt förslag: Kronofogdemyndighetens skyldighet att beakta barns bästa under hela utsökningsförfarandet lagfästs i en över- gripande bestämmelse i utsökningsbalkens inledande kapitel.
Principen om barnets bästa bör lagfästas i utsökningsbalken
Barnets bästa ska beaktas vid alla myndigheters beslut eller andra åtgärder som rör barn. Kronofogdemyndigheten har alltså redan i dag en skyldighet att beakta barnkonventionens bestämmelser. En fram- tida inkorporering av barnkonventionen i svensk lag kommer dock att innebära att Kronofogdemyndigheten måste förhålla sig till barn- konventionen på ett annat sätt än i dag eftersom barnkonventionen då ensam kan läggas till grund för Kronofogdemyndighetens beslut och åtgärder i utsökningsärenden. Barnrättighetsutredningen framhöll emellertid att en inkorporering av barnkonventionen inte utesluter en fortsatt transformering. Tvärtom menade utredningen att trans- formeringen ska fortsätta även efter det att barnkonventionen blivit svensk lag (se avsnitt 2.2.2).
Vi anser att en bestämmelse om barnets bästa i utsökningsbalken kan bidra till att skapa en tydlighet i regelverket och främja rätts- säkerheten i utsökningsförfarandet. Med en bestämmelse som ut- tryckligen anger att barnets bästa ska beaktas kommer det inte att vara någon tvekan om att myndigheten ska ta hänsyn till vad som är bäst för barnet. Det blir också lättare för enskilda att åberopa prin- cipen.
Som ett led i att förtydliga Kronofogdemyndighetens skyldigheter att inom ramen för utsökningsförfarandet, beakta barnets bästa, föreslår vi därför att det införs en bestämmelse i utsökningsbalkens första kapitel som innebär att när barn påverkas av ett beslut eller annan åtgärd enligt balkens bestämmelser, ska barnets bästa beaktas. Med uttrycket barn avses, i enlighet med den definition av barn som ges i barnkonventionen, varje människa under 18 år.
169
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Hur kan barnets bästa beaktas i utsökningsförfarandet?
Den närmare innebörden av barnets bästa är inte definierad i lag utan vad som är bäst för barnet måste avgöras i varje enskilt fall, utifrån en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Det som är bäst för ett barn behöver givetvis inte vara det för ett annat barn. Frågan är hur och i vilken utsträckning barnets bästa bör be- aktas och vägas mot andra intressen inom ramen för utsöknings- förfarandet.
I de situationer Barnrättighetsutredningen kartlade – barn i migra- tionsprocessen, stöd och service till barn med funktionsnedsättning, barn som har bevittnat våld inom familjen och barn som har utsatts för våld inom familjen – har lagstiftningen ofta en direkt påverkan på barnet och barnets rättigheter. Det utsökningsrättsliga regelverket är av en helt annan karaktär. Utsökningsbalken är, till skillnad från en stor del av den lagstiftning som ska tillämpas i de situationer som Barnrättighetsutredningen behandlade, inte någon för svaranden rättighetsbaserad lagstiftning utan det utsökningsrättsliga regelverket reglerar när och hur staten genom tvång får inskränka enskildas rättig- heter för att framtvinga betalning eller någon annan prestation. Genom ett effektivt verkställighetsförfarande möjliggör staten för sökanden att komma till sin rätt vilket sker genom inskränkningar i svarandens rättigheter. Bestämmelserna i utsökningsbalken måste därför väga sökandens intressen mot svarandens rättigheter.
Det är uppenbart att Kronofogdemyndighetens åtgärder mot en svarande i ett utsökningsförfarande i vart fall indirekt kommer att påverka svarandens barn. Att Kronofogdemyndigheten ska beakta barnets bästa kan givetvis som regel inte innebära att Kronofogde- myndigheten ska underlåta att vidta verkställighetsåtgärder när barn påverkas. Det bör också framhållas att dagens utsökningsförfaran- de, t.ex. reglerna om löneutmätningsförfarandet och reglerna om beneficium, alla redan är utformade så att svarandens barns behov ska beaktas. Vi anser att dessa regler redan i dag ger Kronofogde- myndigheten möjlighet att beakta barnkonventionens krav. En lagfäst bestämmelse om barnets bästa ska således inte tolkas på så sätt att Kronofogdemyndigheten, utöver vad som följer av reglerna om bene- ficium för gäldenären och dennes familj, ska tillerkänna barnfamiljer extra beneficium. Däremot ska barnets intressen och behov vägas in vid beneficiebedömningen. Detsamma gäller när valet står mellan
170
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
olika verkställighetsåtgärder. Ett typexempel kan vara att det för- hållandet att barn påverkas i vissa fall bör kunna leda till att löne- utmätning godtas under en längre tid än normalt för att undvika utmätning och försäljning av familjens bostad.
En lagfäst bestämmelse om barnets bästa bör också innebära att Kronofogdemyndigheten redovisar vilka överväganden Kronofogde- myndigheten gjort i det enskilda fallet och hur barnets bästa vägts mot andra intressen. Det torde vara sällsynt förekommande att Kronofogdemyndigheten har behov av att göra en barnkonsekvens- analys (se avsnitt 2.2.2) men i särskilda fall kan en sådan analys utgöra ett led i och stöd för myndighetens beslutsfattande. Genom att Kronofogdemyndighetens överväganden blir tydligare för par- terna blir också utsökningsförfarandet mer transparent.
Kronofogdemyndigheten har i flera avseenden anledning att ta hänsyn till familjerättsliga skyddsbehov och särskilt beakta barnets bästa. Några aspekter redovisas nedan.
Kronofogdemyndighetens bemötande av barn
I Kronofogdens verksamhet möter myndigheten barn vars föräldrar berörs av utsökningsåtgärder på olika sätt. Enligt föräldrabalken följer att föräldrar ansvarar för sina barn. Enligt barnkonventionen har dock alla myndigheter ett ansvar och en skyldighet att agera när barnets föräldrar inte klarar av föräldrarollen och när barnets rättig- heter inte kan tillgodoses inom familjen.
När Kronofogdemyndigheten vidtar åtgärder inom ramen för ut- sökningsförfarandet ankommer det således i första hand på barnets föräldrar att förklara situationen för barnet. Om föräldern inte klarar detta och om socialtjänsten inte är närvarande måste dock handläggare vid Kronofogdemyndigheten ha den kompetens och beredskap som krävs för att kunna stötta föräldern och även, i sista hand, själv kunna förklara situationen för barnet.
Kronofogdemyndighetens möten med barn
Kronofogdemyndigheten kan möta barn i olika skeden av utsöknings- förfarandet. Med möten kan avses både fysiska möten och kontakt per telefon. När Kronofogdemyndigheten ska göra en bostadsför-
171
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
rättning går det inte att i förväg med säkerhet veta vem myndigheten kommer att möta. I en del fall kan det finnas barn hemma.
Om ett barn är ensamt hemma när Kronofogdemyndigheten ska göra en förrättning bör förrättningen som huvudregel ställas in, men huvudregeln kan behöva frångås om det kan misstänkas att svaran- den håller sig undan eller om förrättningen är särskilt brådskande.
Utmätningsordningen
Om det finns flera typer av utmätningsbar egendom tillämpar Krono- fogdemyndigheten som huvudregel följande utmätningsordning.
1.Kontanta medel
2.Banktillgodohavanden och andra likvida tillgångar som kan ome- delbart finns tillgängliga
3.Löneutmätning
4.Fondandelar och aktier
5.Övrig lös egendom
6.Fast egendom
7.Skepp, luftfartyg, tvistiga fordringar m.m.
Om målet kan antas bli fullbetalt genom löneutmätning inom 12 månader räknat från den dag utmätningen kan börja, låter Krono- fogdemyndigheten i normalfallet verkställigheten stanna vid löneut- mätning även om egendom som anges under punkterna
Reglerna kring utmätningsordningen innebär att ett antal över- väganden måste göras i det enskilda fallet. Enligt nuvarande 4 kap. 3 § UB ska Kronofogdemyndigheten göra en försvarlighetsbedöm- ning och intresseavvägning. Vidare ska Kronofogdemyndigheten göra en övergripande proportionalitetsbedömning. Av proportionalitets-
22 Kronofogdemyndighetens ställningstagande avseende utmätningsordningen, 7/14/VER, dnr 832
172
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
principen följer att en tilltänkt åtgärd inte får vara mer ingripande, omfattande eller varaktig än att den står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden. Vid bedömningen av åtgärdens pro- portionalitet ska samtliga kända faktorer som har betydelse vägas in, till exempel måste barnkonventionens bestämmelser beaktas om verkställigheten påverkar ett barn.
Hur lång löneutmätningsperiod som kan väljas före utmätning av annan egendom måste bedömas i det enskilda fallet. Det förhål- landet att löneutmätningsgäldenären har barn bör kunna påverka bedömningen av hur länge löneutmätning ska kunna godtas i stället för att t.ex. utmäta familjens bostad. I rättsfallet NJA 2013 s. 1241 har Högsta domstolen godtagit löneutmätning under flera år i stället för utmätning av en bostad.
Beneficiebedömningen
Av 5 kap. 2 § första och andra stycket UB framgår att när gälde- nären har familj bestäms vad som enligt kapitlets 1 § får undantas med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver. Om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av ”lyte eller all- varlig sjukdom” ska det också beaktas23. Till gäldenärens familj räknas make och egna eller gemensamma barn. Till familjen hör även makens barn, om gäldenären varaktigt sammanbor med maken och barnet. Även fosterbarn bör räknas som familjemedlem om förhållandet är varaktigt.24
Kronofogdemyndigheten ska således redan i dag särskilt beakta om utsökningsgäldenären har barn och vilka behov barnet har i sam- band med att myndigheten bedömer gäldenärens och dennes familjs behov av beneficium. Som vi nämnt ovan innebär en lagfäst be- stämmelse om barnets bästa givetvis inte att ytterligare beneficium ska tillerkännas barnfamiljer, utan beneficiebedömningen ska göras utifrån regelverket om beneficium men med beaktande av barnets intressen och behov.
En fråga som har uppkommit i samband med att vi övervägt frågor om gäldenärens beneficium är om ett barns intressen och behov kan
23Se avsnitt 7.3.1 där vi föreslår att ”lyte” ska ersättas med ”allvarlig funktionsnedsättning”.
24Walin m.fl., Utsökningsbalken, (1 augusti 2013, Zeteo) kommentaren till 5 kap. 2 § UB.
173
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
motivera att förälderns bil undantas från utmätning. Det finns inte något vägledande avgörande från Högsta domstolen, men rätts- fallet NJA 1990 s. 769, där en personbil värderad till 35 000 kronor (år 1990) utmätts är av visst intresse. Gäldenären överklagade utmät- ningen och åberopade att han behövde bilen för att kunna lämna sin son på fritidshem och kunna arbeta på annan ort. HD kom fram till att gäldenären skulle få behålla ett belopp om 18 000 kronor för att kunna köpa en annan bil. I HD gjorde klaganden (gäldenären) emellertid endast gällande att han behövde bilen för att kunna arbeta och försörja sig och sin familj. Riksskatteverket medgav att bilen utgjorde gäldenärens beneficieegendom men framhöll att bilen hade ett för högt värde för att kunna undantas från utmätning. Frågan om möjligheten att undanta bilen för att gäldenären skulle kunna skjutsa sonen till fritidshemmet prövades därför inte i HD. Det kan dock inte uteslutas att ett liknande resonemang skulle kunna föras när det gäller en gäldenärs behov av bil för att skjutsa barn till och från skola eller fritidshem. Det är vår uppfattning att Kronofogde- myndigheten, inom ramen för gällande regelverk, bör kunna väga in barnets bästa när gäldenärens behov av bil prövas och det inte finns några andra lämpliga färdmedel.
Enligt äldre
25 I det första avgörandet undantogs
174
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Löneutmätning
Kronofogdemyndigheten måste redan enligt gällande bestämmelser ta särskild hänsyn till barns bästa inom ramen för löneutmätnings- förfarandet i samband med beräkning av vilket belopp en löneutmät- ningsgäldenär ska få förbehålla sig.
I avsnitt 8.4.1 föreslår vi nya bestämmelser för beräkning av nor- mal- och förbehållsbelopp vid löneutmätning. Vårt förslag innebär att förbehållsbeloppen höjs för barnfamiljer. Förslaget innebär också att utsökningsgäldenärens och eventuell makes eller sambos kostna- der för umgänge med barn, inklusive skäliga reskostnader, ska be- aktas i löneutmätningsförfarandet. Om det finns särskilda skäl ska även kostnader som uppkommer på grund av växelvis boende kunna beaktas. De nya reglerna kommer således ge ett ökat handlingsutrym- me för Kronofogdemyndigheten att beakta barns bästa utifrån de förutsättningar som är aktuella i ärendet.
Barns rätt till en bostad – Kronfogdemyndighetens verkställighet av avhysning
Barnkonventionens art. 27 p. 3 behandlar barns rätt till nödvändiga levnadsvillkor, bl.a. bostad. Av bestämmelsen följer att konven- tionsstaterna, i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser, ska vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt. Vid behov ska konventionsstaterna tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostäder. I Sverige uttrycks rätten till bostad och att barns rätt ska tas till vara i 1 kap. 2 § regeringsformen:
… Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. … Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delak- tighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. …
I Sverige har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Försörjningsstöd ska lämnas till skäliga kostnader för bl.a. boende
175
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
och hushållsel. Socialstyrelsen och länsstyrelserna har sammanställt kunskap och identifierat viktiga faktorer för att införa ett barnper- spektiv i handläggningen av ekonomiskt bistånd26.
Barns rätt till en bostad ska i första hand tillgodoses av de sociala skyddsnät som finns. När ett avhysningsmål väl nått verkställig- hetsstadiet är det Kronofogdemyndighetens uppdrag att genomföra avhysningen medan det är socialnämndens uppgift att ta det sociala ansvaret. Vi anser därför inte att det bör införas några ytterligare möjligheter för Kronofogdemyndigheten att av sociala skäl skjuta upp en avhysningsförrättning. Däremot anser vi att det bör tydliggöras att när en begäran om anstånd prövas ska Kronofogdemyndigheten särskilt beakta om svaranden eller tredje man ska avhysas från sitt hem. Eventuella ytterligare skyddsåtgärder bör införas i annan lag- stiftning (se avsnitt 10.4.1). I avsnitt 4.3.12 föreslår vi också att proportionalitetsprincipen ska lagfästas. Det kommer att innebära att Kronofogdemyndigheten i undantagsfall kan avstå från att verk- ställa en avhysningsförrättning.
Kronofogdemyndighetens verkställighet av avhysning är en av de mest ingripande åtgärder som Kronofogdemyndigheten kan vidta. Åtgärderna har stor påverkan på svaranden, dennes barn och övriga familj. Vid en avhysningsförrättning bör därför socialnämnden när- vara när barn berörs. Om socialnämnden inte är närvarande och barn är hemma bör Kronofogdemyndigheten kontakta socialnämnden. När socialnämnden är närvarande är det i första hand dess ansvar att förklara situationen för barnet om inte föräldrarna klarar av det. Om socialtjänsten behöver hjälp med att förklara eller inte är när- varande måste dock Kronofogdemyndigheten kunna förklara för barn vad som ska hända.
I avsnitt 4.3.13 och 10.4.3 föreslår vi åtgärder för att uppnå ett bättre informationsutbyte mellan Kronofogdemyndigheten och socialnämnden i samband med en tvångsvis försäljning av en bostad och efterföljande handräckning enligt 8 kap. 18 UB eller en avhys- ningsförrättning. I framtiden ska det således inte behöva uppkomma
26 Rapporten Barnperspektiv vid handläggning av ekonomiskt bistånd (2003). I rapporten betonas att det kan vara viktigt för barn att få bo kvar i sitt bostadsområde. Barn kan känna rädsla för att behöva flytta. Att byta bostad och bostadsort är ofta en stor händelse för barn som vanligtvis rör sig inom ett ganska begränsat område. Det har visat sig att barn som flyttas som innebär byte av kamrater och skola, kan få negativa konsekvenser för barns skolgång.
176
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
fall där socialnämnden inte är närvarande när avhysningen påverkar barn. Skulle det ändå inträffa måste Kronofogdemyndigheten dock ta särskild hänsyn till barnets bästa.
När det gäller själva genomförandet av avhysningen har Krono- fogdemyndigheten beslutat att metoden direktavhysning bör undvikas när myndigheten har kännedom om att det finns barn som kan bli berörda av avhysningen. I stället bör till exempel stegvis avhysning användas (se avsnitt 10.2.3 och 10.2.4)27.
Den ovan nämnda rutinen att Kronofogdemyndigheten som huvudregel ska ställa in en förrättning när ett barn är ensamt hemma gäller inte för avhysningsförrättningar. Anledningen till det är främst kostnadsskäl. Det förekommer dock att Kronofogdemyndigheten ändå ställer in en avhysningsförrättning när barn berörs och det sker främst när socialnämnden inte är närvarande. Vår uppfattning är att det måste finnas ett visst utrymme för Kronofogdemyndigheten att skjuta upp avhysningsförrättningen under en kortare tid i en situ- ation när barn berörs och socialnämnden inte är närvarande.
4.3.12Proportionalitetsprincipen lagfästs i utsökningsbalken
Våra förslag: Proportionalitetsprincipen lagfästs i utsöknings- balkens första kapitel. Enligt bestämmelsen får en åtgärd bara vidtas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs av åtgärden.
Kronofogdemyndigheten får också upphäva ett beslut som inte har fått laga kraft om det är uppenbart att beslutet inte är proportionerligt. Vidtagna åtgärder ska dock inte återgå förrän beslutet om upphävande har fått laga kraft. När ett beslut som upphävts med tillämpning av proportionalitetsprincipen har fått laga kraft ska Kronofogdemyndigheten upphäva andra beslut som till följd av det beslutet inte längre kan verkställas. Detsam- ma gäller om Kronofogdemyndigheten fattat ett beslut att inte vidta ytterligare åtgärder och det beslutet har fått laga kraft.
Kronofogdemyndighetens upphävandebeslut får överklagas inom tre veckor från beslutet.
27 Kronofogdemyndighetens beslut
177
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Bakgrund
Enligt våra direktiv ska vi ta ställning till under vilka förutsättningar bostäder ska vara skyddade från utmätning. I direktiven framhålls att det övergripande syftet med utsökningsförfarandet är att säker- ställa att förpliktelser fullgörs. Samtidigt påpekas det att det i det enskilda fallet inte kan ske till vilket pris som helst. Det som står att vinna med en utsökningsåtgärd måste stå i proportion till de kon- sekvenser det får för en gäldenär och dennes familj. Direktiven erinrar också om att vikten av att utsökningsåtgärden står i proportion till gäldenärens behöriga intressen och rättigheter har framhållits i rätts- praxis på senare tid och hänvisar till två nedan redovisade domar.
Europadomstolens dom den 25 juli 2013 – Rousk mot Sverige (ECHR 27183/04)
I Europadomstolens mål Rousk mot Sverige (domen finns i svensk översättning i bilaga 20) konstaterade domstolen att exekutiv försälj- ning och avhysning från en bostad för en utmätningsbar skuld till staten som vid tidpunkten för försäljningen och avhysningen bara uppgick till 6 721 kronor stred mot både egendomsskyddet enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen och mot rätten till respekt för sitt hem enligt artikel 8 i Europakonventionen.
Bakgrunden i målet är följande. Rousk blev skönstaxerad år 2002 och debiterades en kvarskatt om drygt 230 000 kr. I april 2003 över- lämnades kvarskatten till Kronofogdemyndigheten för indrivning. I maj 2003 utmätte Kronofogdemyndigheten Rousks bostad (en tomt- rätt) och ett bevis om utmätningen skickades till Rousk samma dag. Rousk blev dock inte delgiven denna handling. Kronofogdemyn- digheten skickade senare ett meddelande till Rousk med informa- tion om att Kronofogdemyndigheten planerade att sälja tomträtten i början av september 2003.
Rousk tog härefter kontakt med Skattemyndigheten per brev och telefax och begärde anstånd med betalning av den skönstaxera- de kvarskatten. Enligt vad som framkommit kom dessa handlingar bort i Skattemyndighetens hantering. Rousk tog även kontakt med Kronofogdemyndigheten och begärde anstånd med försäljningen. Som skäl för anståndsbegäran anförde han att han skulle överklaga beslutet om skönstaxering, att han hade betalat andra skulder som
178
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
han hade och att han led av allvarlig depression. Kronofogdemyn- digheten avslog Rousks begäran om anstånd med motiveringen att sökanden, som företräddes av Kronofogdemyndigheten, motsatt sig anstånd. Kronofogdemyndigheten skickade strax därpå en under- rättelse till Rousk med information om tid och plats för auktion av tomträtten samt beviset om utmätningen.
Rousk överklagade Kronofogdemyndighetens beslut att inte be- vilja anstånd med försäljningen och han överklagade strax efter det även själva utmätningsbeslutet. Den 28 augusti 2003 avslog tings- rätten Rousks överklaganden. Samma dag ansökte Rousk på nytt om anstånd och påpekade för Skattemyndigheten att ärendet var brådskande, dock utan att nämna datum för den exekutiva auktion- en. Rousk kontaktade Skattemyndigheten igen den 1 september 2003 och framhöll vikten av att hans ansökan om anstånd skulle behandlas skyndsamt. Den 3 september 2003 beviljade Skattemyndigheten Rousk anstånd med betalning av skatteskulden och beslutet registre- rades i Skattemyndighetens databas. Samma dag höll Kronofogde- myndigheten, som inte kände till Skattemyndighetens anstånds- beslut, auktion på tomträtten. Tomträtten såldes på auktionen för 1 600 000 kr.
Den 15 september 2003 överklagade Rousk tingsrättens beslut att fastställa Kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut och beslutet att inte lämna anstånd med försäljning. Två dagar senare överklaga- de han Kronofogdemyndighetens beslut att sälja tomträtten. Krono- fogdemyndigheten höll fördelningssammanträde den 1 oktober 2003. Det beslutades att Rousks bolån (881 788 kr) skulle betalas omedel- bart medan kostnader, statens fordran bestående av otvistiga for- donsskatter och
Eftersom Rousk inte flyttade frivilligt från sin bostad begärde köparen av tomträtten att Kronofogdemyndigheten enligt bestäm- melserna i 8 kap. 18 § UB skulle avhysa Rousk. Rousk informe- rades om att han den 14 oktober 2003 skulle komma att avhysas. Dagarna innan planerad avhysning begärde Rousk anstånd med av-
179
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
hysningen hos Kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten avslog hans begäran varpå Rousk överklagade detta beslut till tings- rätten. Tingsrätten stoppade inte avhysningen och strax därefter av- slog tingsrätten Rousks överklagande av försäljningen av tomträtten. Rousk avhystes av Kronofogdemyndigheten den 22 oktober 2003. I samband med avhysningen skadades eller förstördes samt kastades en del av Rousks egendom. Rousk överklagade Kronofogdemyn- dighetens genomförande av avhysningen. Den 27 januari 2004 beta- lade Kronofogdemyndigheten ut 524 343 kronor till Rousk vilket var det belopp som återstod efter att skulder och kostnader betalats. Statens fordran hade med anledning av Rousks överklagande av fördelningsbeslutet slutligt fastställts till 6 721 kronor avseende fordonsskatt och
När det gäller frågan om kränkning enligt artikel 1 i första tilläggs- protokollet anmärkte domstolen att en inskränkning av en persons rätt till respekt för sin egendom måste uppnå en rättvis jämvikt mellan de krav som samhällets allmänna intresse ställer och kraven på att skydda enskilda individers grundläggande rättigheter. Med andra ord måste det finnas ett skäligt proportionalitetsförhållande mellan de åtgärder som vidtas och det syfte som eftersträvas. Domstolen godtog att skatteskulder är indrivningsbara efter Skattemyndig- hetens beslut om slutlig skatt även om beslutet överklagats eller det begärts omprövning. Domstolen anmärkte att det bl.a. genom möjlig- heten att begära att Skattemyndigheten beviljar anstånd med betal- ningen finns rättssäkerhetsgarantier som säkerställer att enskilda inte hamnar i en situation där deras överklaganden kringskärs. Dom- stolen noterade flera omständigheter i sina domskäl. Utmätnings- beslutet delgavs aldrig formellt. Besluten om utmätning, försäljning och avhysning överklagades och var inte slutligt prövade vid tid- punkten för försäljning och avhysning. Ansökan om anstånd prö- vades inte tillräckligt skyndsamt. Kronofogdemyndigheten kontrolle- rade inte om anstånd beviljats. Andra redan betalda skulder inklu- derades i bedömningsunderlaget. Domstolen ansåg att både beslutet att stå fast vid försäljningen och den efterföljande avhysningen fram- står som överdrivna och oproportionerliga, i synnerhet som Rousk hade andra tillgångar, en bil, som kunde täckt skulden. Detta gäller i ännu högre grad eftersom utmätningsbeslutet inte fått laga kraft. Domstolen hänvisade slutligen till alla omständigheter som nämnts
180
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
ovan och konstaterade att det skett en kränkning av egendomsskyd- det.
Vid prövningen av frågan om kränkning enligt artikel 8 i Europa- konventionen noterade Europadomstolen att försäljningen och av- hysningen innebar en inskränkning av Rousks rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och berövade honom hans hem. Domstolen noterade också att inskränkningen var lagenlig och hade det legitima syftet att skydda andras rättigheter och friheter, nämligen fastig- hetens köpare, liksom landets ekonomiska välstånd, genom att säker- ställa inkassering av skatter. Domstolen framhöll att förlusten av någons hem är den mest extrema formen av inskränkning av rätten till respekt för sitt hem men godtog att det ibland kan vara nödvän- digt för staten att utmäta och sälja egendom, inklusive enskildas hem, för att säkerställa betalning av skatter som staten har rätt till genom indrivningsbara skulder. I detta sammanhang framhöll dom- stolen emellertid att åtgärderna måste verkställas på ett sätt som säkerställer att den enskildes rätt till sitt hem vederbörligen beaktas och skyddas. Domstolen framhöll att när Kronofogdemyndigheten beslutade om avhysning kände myndigheten till att det bara var en mycket liten skuld som fortfarande var indrivningsbar samt att varken utmätningsbeslutet eller själva försäljningen var slutgiltigt prövade. Domstolen ansåg att avhysningen borde ha skjutits upp tills frågor- na var avgjorda för att garantera att de rättsmedel och rättssäker- hetsgarantier som finns var tillgängliga och tillräckliga inte bara i teorin utan också i praktiken. Vidare påpekade domstolen att över- värdet från försäljningen betalades ut till Rousk först den 27 januari 2004 trots att han varit skyldig att flytta från sitt hem före den 1 oktober 2003. Härigenom orsakades han en ytterligare ekonomisk börda, som under omständigheterna i målet framstår som överdriven, i synnerhet med tanke på hans behov av att hitta ett nytt hem.
När det gäller köparens rättigheter framhöll domstolen att köpa- ren hade ett legitimt intresse av att få tillträde till fastigheten inom skälig tid och att få juridisk säkerhet för att köpet fått laga kraft. Domstolen noterade emellertid att en köpare på en exekutiv auktion ofta, på grund av de ökade riskerna, kan betala ett lägre pris än på den öppna marknaden. Vidare noterade domstolen att köparens ome- delbara investering begränsades eftersom han bara behövde betala tio procent av köpeskillingen på dagen för den exekutiva auktionen. Med hänsyn till samtliga omständigheter, och i synnerhet bristen
181
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
på effektiva rättssäkerhetsgarantier som gör det möjligt för den kla- gande att skydda sina intressen, ansåg domstolen att varken köparens intressen eller statens allmänna intresse övervägde den klagandes. Därmed ansåg domstolen att det skett en kränkning av artikel 8 i Europakonventionen.
Staten ålades genom domen att betala ett skadestånd om 80 000 euro och att utge ersättning för rättegångskostnader.
Högsta domstolens uttalande i rättsfallet NJA 2013 s. 1241
Efter den ovan nämnda
Bakgrunden i det målet är att Kronofogdemyndigheten hade be- slutat om utmätning i en persons (D.W.) andel i en fastighet och i hans andel i två pantbrev i fastigheten avseende en skatteskuld som uppgick till 625 000 kr. Staten framställde därefter ett yrkande om hela fastighetens försäljning enligt 8 kap. 8 § UB. Efter avdrag för förrättningskostnader och utdelning till kreditgivare med säkerhet i fastigheten beräknades en försäljning av fastigheten ge ungefär 36 000 kronor till betalning av skatteskulderna. Det hade tidigare beslutats om och pågick utmätning i D.W:s lön med 6 730 kronor i månaden. Skattefordringarna preskriberas år 2017 respektive år 2018.
D.W. och hans hustru överklagade Kronofogdemyndighetens beslut och yrkade att utmätningsbeslutet skulle upphävas. De an- förde i huvudsak att övervärdet efter en försäljning inte skulle bli särskilt högt, att de bor på fastigheten tillsammans med två barn som är ett och sju år gamla och med en högre löneutmätning hos D.W. tillsammans med skatteåterbäring som de skulle använda för att betala av skulden skulle skulden kunna vara återbetald inom fem år. Den avbetalningsplan som de hade föreslagit Kronofogdemyndigheten hade inte godtagits.
Klagandena hade ingen framgång i underrätterna men väl i HD som med ändring av hovrättens beslut upphävde utmätningen av fastigheten och de två tillhörande pantbreven.
182
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
HD konstaterade att till skillnad från bostadsrätt och hyresrätt kan fast egendom inte undantas från utmätning som beneficium. Vid den försvarlighetsbedömning som HD sedan gjorde enligt bestäm- melsen i 4 kap. 3 § UB hänvisade HD bl.a. till tidigare praxis i NJA 2010 s. 397 I och II där utmätning av fastighet, i fall då det sakna- des andra utmätningsbara tillgångar, ansetts försvarlig enligt 4 kap. 3 § första stycket UB både när sökandens fordran avsett ett i för- hållande till fastigheten begränsat belopp (I) och när endast en liten del av sökandens fordran kunde beräknas bli täckt genom utmät- ningen (II). HD uttryckte sig på följande sätt.
Som en allmän regel gäller enligt 4 kap. 3 § första stycket UB att utmät- ning ska ske endast om det belopp som kan beräknas flyta in, efter avdrag för kostnader som uppkommer efter utmätningen, ger ett över- skott som gör åtgärden försvarlig. Det är själva det förväntade över- skottet vid en realisation som står i blickfånget, och utmätning kan aktualiseras så snart överskottet täcker mer än de kostnader som beräknas uppkomma efter utmätningen. När andra utmätningsbara tillgångar saknas, finns det inte något egentligt utrymme för att ge omständig- heter av annat slag än det förväntade överskottet en mer avgörande eller självständig betydelse. Det förhållandet att en utmätning avser en bo- stadsfastighet kan inte hindra en utmätning. Detta hänger samman med att ett undantag för sådana fastigheter i realiteten skulle innebära att egendom togs undan från utmätning i vidare mån än som följer av bestämmelserna om beneficium.
Härefter framhöll HD att det vid tillämpningen av 4 kap. 3 § UB ska göras en intresseavvägning. HD uppmärksammade Europakon- ventionens artikel 8 som innebär att den enskilde har rätt till respekt för sitt hem och förklarade att denna bestämmelse ska beaktas vid den intresseavvägning som ska göras enligt 4 kap. 3 § andra stycket UB. Vidare framhöll HD att det hänsynstagande till barnets bästa som följer av barnkonventionen är av betydelse i sammanhanget.
HD konstaterade sedan att det fanns annan egendom än bosta- den som var tillgänglig för utmätning, nämligen utmätning i D.W:s lön. Även om löneutmätningen inte kunde förväntas täcka skatte- fordringarna beräknades en försäljning av fastigheten endast inbringa ett lägre belopp, motsvarande vad som under en förhållandevis be- gränsad tid kunde förväntas flyta in genom löneutmätning. HD kom avslutningsvis fram till att det för närvarande inte fanns tillräckliga skäl för utmätning av D.W:s andel i fastigheten.
183
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Kronofogdemyndighetens försvarlighets- och intressebedömning
Enligt gällande bestämmelser ska Kronofogdemyndigheten göra en försvarlighetsbedömning innan en tillgång utmäts (4 kap. 3 § första stycket UB). Detta innebär att utmätning bara ska ske om det belopp som kan beräknas flyta in, efter avdrag för kostnader som uppkom- mer efter utmätningen, ger ett överskott som gör åtgärden försvar- lig. Vid bedömningen av om ett beräknat överskott leder till att utmätningen kan anses försvarlig bör enligt lagmotiven hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. till Kronofogdemyn- dighetens arbetsinsats och olägenheterna för gäldenären. Överskju- tande skatt bör alltid utmätas, oavsett vilket belopp det gäller medan återhållsamhet bör iakttas beträffande egendom som kräver större arbetsinsats av Kronofogdemyndigheten eller vars utmätning inne- bär ett stort ingrepp för gäldenären (prop. 1993/94:50 s. 293 ff. och 362 f.). Som angetts ovan har HD emellertid uttalat att det när andra utmätningsbara tillgångar saknas, inte finns något egentligt utrymme för att ge omständigheter av annat slag än det förväntade överskottet en mer avgörande eller självständig betydelse. När det gäller löne- utmätning finns en särskild bestämmelse i 7 kap. 3 § UB som för- eskriver att utmätning av lön endast ska ske om det är försvarligt med hänsyn till det belopp som kan beräknas flyta in.
Kronofogdemyndigheten ska även göra en intressebedömning när det gäller frågan vilken egendom som ska utmätas. Å ena sidan ska sökandens rätt till betalning utan onödigt dröjsmål beaktas och å andra sidan ska gäldenärens förhållanden och intressen beaktas (4 kap. 3 § andra stycket UB). I första hand ska den tillgång tas i anspråk som kan användas till fordringens betalning med minsta möjliga kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären om inte annat följer av 4 kap.
När det gäller Kronofogdemyndighetens verkställighet av avhys- ning anges i 16 kap. 3 § första stycket UB att avhysning ska genom-
184
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
föras så att skälig hänsyn tas till såväl sökandens intresse som svarandens situation.
Frågan hur parters olika intressen ska vägas mot varandra vid bedömningen av om utmätning av viss egendom kan anses försvar- lig har behandlats i HD:s praxis. I rättsfallen NJA 2010 s. 397 I och II, som alltså avgjordes före
Som redovisats ovan prövade HD i rättsfallet NJA 2013 s. 1241, den s.k. barndomen, som meddelades efter Europadomstolens av- görande i målet Rousk mot Sverige, frågan om en gäldenärs bostads- fastighet skulle utmätas. HD hänvisade till 2010 års rättsfall men gjorde också en intresseavvägning mellan sökandens och gäldenärens intressen enligt 4 kap. 3 § andra stycket UB med beaktande av såväl Europakonventionen som barnkonventionen och fann i detta fall att bostaden inte skulle utmätas. En avgörande skillnad mot 2010 års fall var dock att det fanns andra utmätningsbara tillgångar (lön). I barndomen upprepar HD uttalandet från 2010 att det förhållandet att en utmätning avser en bostadsfastighet inte kan hindra utmät- ning och att det inte finns något egentligt utrymme för att ge andra omständigheter än det förväntade överskottet en mer avgörande eller självständig betydelse när andra utmätningsbara tillgångar saknas. Det är svårt att tolka uttalandet på annat sätt än att HD menar att utrymmet för att underlåta utmätning är mycket litet när andra till- gångar saknas. Samtidigt går det enligt vår uppfattning inte att dra den slutsatsen att en bostadsfastighet enligt HD aldrig skulle kunna skyddas från utmätning i en sådan situation. Skulle, som i Rousk- fallet, många olika omständigheter leda till att en utmätning framstår som orimlig, bör en tillämpning av proportionalitetsprincipen enligt vår mening kunna hindra utmätning även om det innebär att den enda utmätningsbara tillgången undantas.
185
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Kronofogdemyndighetens ändrade arbetsrutiner med anledning av kritiken i
Med anledning av Europadomstolens kritik mot Sverige i Rousk- målet har Kronofogdemyndighetens arbetsrutiner ändrats enligt vad som redovisas i det följande. De ändrade rutinerna beskrivs i en promemoria28.
Kronofogdemyndigheten har klargjort att verkställighet endast får ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång som åtgärden innebär för svaranden. Exempel på omständigheter som ska beaktas vid proportionalitetsbedömningen är fordringens storlek, om skulden är skönstaxerad eller annars inte fått laga kraft, om löneutmätning pågår och fordran kan bli betald genom att löneutmätningen för- längs, om fastighetens värde är stort i förhållande till skulden, om skuldbeloppet har sjunkit, om gäldenären samverkar i tillgångsutred- ningen, hur lång tid sökanden har fått vänta på betalning och sär- skilt ömmande förhållanden hos gäldenären, t.ex. allvarlig sjukdom.
När den utmätningsbara totala skulden är under 10 000 kronor och den egendom som finns att utmäta är fastighet, bostadsrätt eller annan värdefull egendom, ska förrättningsmannen rådgöra med en kronofogde angående om egendomen ska utmätas. Enligt Krono- fogdemyndighetens ställningstagande om utmätningsordningen går det i normalfallet att underlåta annan verkställighet om fordran kan bli betald genom löneutmätning inom tolv månader från avitiden (7/14/VER). Enligt ställningstagandet bör det också göras en bedöm- ning av om det är rimligt att låta löneutmätning pågå under en längre tid i stället för att utmäta t.ex. fast egendom.
Om det finns s.k. allmänna mål ska skattekontot kontrolleras dels innan ärendet överlämnas till försäljningsteam för handläggning, dels i omedelbar anslutning innan försäljningen för att Kronofogde- myndigheten ska vara säker på att den restförda skulden inte har eller kan komma att ändras. Om Kronofogdemyndigheten vet att gäldenären sökt anstånd eller omprövning av skatten, ska Krono- fogdemyndigheten kontrollera med Skatteverkets handläggare om det finns anledning att avvakta med försäljningen (alternativt annan restförande myndighet om det avser ett annat mål).
28 Kronofogdemyndighetens promemoria
186
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Om skulden har minskat väsentligt efter utmätningen ska Krono- fogdemyndigheten ompröva utmätningen och överväga om den ska kvarstå eller om den ska upphävas och om annan egendom i stället ska utmätas. I dessa fall ska Kronofogdemyndigheten bortse från 4 kap. 34 § UB som innebär att rättelse inte får göras senare än två veckor från utmätningsbeslutet. Kronofogdemyndigheten anser inte att den omständigheten att skulden har minskat kan utgöra hin- der mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB. Den bestämmelsen förutsätter att gäldenären invänder att det saknas grund för verk- ställighet, t.ex. att hela utmätningsfordringen betalats, inte att verk- ställigheten är oskälig. Om utmätningen hävs och annan egendom utmäts sker utmätningen för alla då inneliggande fordringar och de får samma förmånsrätt i den egendom som utmäts. Det innebär alltså att den ursprungliga borgenären konkurrerar med nytillkomna bor- genärer.
Kronofogdemyndigheten bör enligt uttalanden i promemorian överväga att avvakta med verkställighet av handräckning efter för- säljning enligt 8 kap. 18 § UB, om myndigheten efter en sammanväg- ning av samtliga omständigheter kommer fram till att en handräck- ning är oproportionerlig. Även om anståndsreglerna inte medger längre anstånd anges i promemorian att Kronofogdemyndigheten, med stöd av Europadomstolens dom, i det enskilda fallet bör kunna bevilja ytterligare anstånd.
När ett beslut överklagas ska Kronofogdemyndigheten bifoga ett yttrande. I yttrandet ska Kronofogdemyndigheten upplysa om vilka åtgärder som är på gång att vidtas och erinra domstolen om att åtgärderna kommer att vidtas om inte domstolen meddelar inhibi- tion. Med denna upplysning vill Kronofogdemyndigheten fästa dom- stolens uppmärksamhet på bestämmelsen i 18 kap 12 § UB enligt vilken domstolen, utan yrkande och utan motpartens hörande får förordna att någon åtgärd för verkställighet tills vidare inte ska vidtas, eller om det finns synnerliga skäl, att en redan vidtagen åtgärd ska hävas.
187
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Vår analys av
29Krönika av Jan Thörnhammar, Svensk skatteindrivning bryter mot mänskliga rättigheter – Sverige fälls i Europadomstolen, publicerad på www.dagensjuridik.se
30Johan Sandstedt artiklar Äganderättsskyddet, rätten till skydd för hemmet och en ny svensk kränkning: målet Rousk, publicerad i Juridisk Tidskrift, nr 3,
188
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
En slutsats är därför att det dels är oklart om Skattemyndigheten och Kronofogdemyndigheten hade agerat på samma sätt om an- ståndsfrågan hanterats korrekt, dels om någon av de omständigheter Europadomstolen nämner i sina domskäl ensam skulle ha utgjort en kränkning enligt Europakonventionen eller vilka omständigheter som sammantagna skulle ha gjort det.
Vi noterar vidare att Europadomstolen särskilt uttalade sig om skatteindrivning. Domstolen godtog att det ibland kan vara nöd- vändigt för staten att utmäta och sälja egendom, inklusive enskildas hem, för att säkerställa betalning av skatter som staten har rätt till. Domstolen godtog också att skatteskulder är indrivningsbara efter Skattemyndighetens beslut om slutlig skatt även om beslutet över- klagats eller om det begärts omprövning. I detta sammanhang fram- höll domstolen emellertid att åtgärderna måste verkställas på ett sätt som säkerställer att den enskildes rätt till sitt hem vederbörligen beaktas och skyddas.
Enligt vår bedömning innebär Europadomstolens uttalanden i
189
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
exempel överskjutande skatt alltid tas i anspråk och det förekom- mer löneutmätning som bara ger ett utmätningsbelopp om 200 kro- nor per månad. Vi anser emellertid att det inte bör komma i fråga att sälja någons hem om det förväntade överskottet är försumbart.
I
En proportionalitetsbedömning är självklart en grannlaga upp- gift och det går inte att i förväg ange hur en sådan bedömning kom- mer att utfalla i varje enskilt fall. Vi vill emellertid peka på några situationer och ge vår syn på hur en proportionalitetsbedömning kan se ut. Här är det av stor vikt att framhålla att egendomsskyddet i Europakonventionen självklart även gäller i förhållande till borgenärer. Om verkställighet av en enskild borgenärs fordran vägras med hän- visning till gäldenärens rättigheter enligt Europakonventionen kan det innebära en kränkning av borgenärens egendomsskydd (jfr redo- visade domar från Europadomstolen i avsnitt 2.2.3).
Proportionalitetsprincipen i utsökningsförfarandet
Proportionalitetsprincipen är en allmän rättsgrundsats inom folkrätten och en del av Europakonventionen. De rättigheter som regleras i Europakonventionen får bara kränkas om det har stöd i lag och om åtgärderna inte är oproportionerliga. Den bedömning som ska göras enligt proportionalitetsprincipen innebär en avvägning mellan olika hänsyn. Proportionalitetsprincipen har beskrivits som att en åtgärd inte får vara mer ingripande, omfattande eller varaktig än att den står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden (prop. 1988/89:124 s. 26).
Utsökningsbalkens bestämmelser ger Kronofogdemyndigheten långtgående befogenheter att utöva makt som inkräktar på män- niskors rättigheter. Kronofogdemyndighetens befogenheter begränsas dock genom att alla åtgärder som Kronofogdemyndigheten vidtar och som enligt Europakonventionen kränker en persons rättigheter
190
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
ska prövas i ljuset av proportionalitetsprincipen. För utsöknings- förfarandet torde proportionalitetsprincipen således kunna beskrivas som att Kronofogdemyndigheten bara får vidta en åtgärd om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs av åtgärden. Vid värderingen av intrånget ska hänsyn inte bara tas till ekonomisk förlust. Även en eventuell kränkning av mänskliga rättigheter, som rätten till respekt för egen- dom och rätten till respekt för den enskildes hem ska vägas in. Det innebär att en viss egendom kan skyddas från utmätning på den grunden att utmätningen skulle innebära en icke godtagbar kränk- ning enligt Europakonventionen trots att egendomen inte skyddas från utmätning enligt beneficiereglerna. Å andra sidan får Krono- fogdemyndigheten inte heller utan godtagbara skäl vägra verkställig- het. Myndigheten riskerar i så fall att kränka borgenärens rätt till egendomsskydd.
Proportionalitetsprincipen bör lagfästas i det utsökningsrättsliga regelverket
Som framgått ovan är proportionalitetsprincipen en allmän rätts- grundsats som gäller utan särskilt lagstöd. Principen ska således be- aktas när Kronofogdemyndigheten vidtar åtgärder och fattar beslut i utsökningsförfarandet. Hur noggrann avvägning Kronofogde- myndigheten måste göra i varje enskilt fall beror givetvis på vad beslutet eller åtgärden handlar om.
Även om proportionalitetsprincipen gäller utan uttryckligt lagstöd har principen kodifierats i bl.a. 2 kap. 5 § skatteförfarandelagen (2011:1244). I rättegångsbalken är proportionalitetsprincipen lagfäst när det gäller användningen av tvångsmedel i straffprocessen, t.ex. vid häktning (24 kap. 1 § RB) och kvarstad (26 kap. 1 § RB).
Argument som framhölls när proportionalitetsprincipen lagfästes i rättegångsbalken var att det skulle vara en fördel om principerna för tvångsmedelsanvändningen ”såvitt möjligt kommer till klart uttryck i lagstiftningen” och att det var en fördel att ”de som ska tillämpa tvångsmedelsbestämmelserna har sin uppmärksamhet riktad på dessa frågor på ett annat sätt än genom hänvisning till mer eller mindre underförstådda rättgrundsatser” (prop. 1988/89:124 s. 27).
Av samma skäl som anförts för att lagfästa proportionalitets- principen i rättegångsbalken anser vi att principen bör lagfästas i
191
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
utsökningsbalkens inledande kapitel. Genom en kodifiering av pro- portionalitetsprincipen i utsökningsbalken får principen ett större genomslag.
Både Europadomstolen och nationella domstolar har i olika av- göranden lämnat vägledning för innehållet i och bedömningen av principen i flera avgöranden. En lagfäst proportionalitetsprincip i utsökningsbalken innebär att skälen för en åtgärd alltid ska ställas i relation till de olägenheter som åtgärden eller beslutet innebär för den enskilde. Vid Kronofogdemyndighetens val av åtgärd ska det eller de alternativ väljas, som uppnår syftet genom minst ingripande åtgärder, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Europakonventionens skydd gäller självklart oavsett om det bara finns en utmätningsbar tillgång eller om det finns flera utmätnings- bara tillgångar. Kronofogdemyndigheten måste således göra en pro- portionalitetsbedömning även om det bara finns en tillgång att utmäta. Skulle proportionalitetsbedömningen leda till att egendomen inte ska tas i anspråk ska verkställighet inte ske även om det innebär att egendom undantas från utmätning i vidare mån än som följer av bestämmelserna om beneficium. Det måste dock framhållas att en proportionalitetsbedömning alltid görs i det enskilda fallet utifrån de unika omständigheter som föreligger i just den aktuella situation- en. En beneficieprövning är mer generell och har en tydligare utgångs- punkt i den särskilda egendomen.
Vid bedömningen av om en åtgärd eller ett beslut är proportio- nerligt ska samtliga omständigheter som är kända för Kronofogde- myndigheten vägas in i bedömningen. Om verkställigheten berör barn ska även bestämmelsen om barnets bästa beaktas. Eftersom pröv- ningen är högst individuell kan bedömningen leda till att det som är en proportionerlig åtgärd i ett fall inte är det i ett annat fall. Av Kronofogdemyndighetens beslut bör det tydligt framgå vilka avväg- ningar myndigheten gjort i det enskilda fallet. Vid bedömningen av om en åtgärd eller ett beslut i samband med verkställighetsåtgärder är proportionerligt bör bl.a. följande omständigheter vägas in.
1.Fordringens storlek.
2.Utmätningsbeslutet och andra underliggande beslut.
3.Egendomens värde.
4.Egendomens beskaffenhet.
192
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
5.Alternativa möjligheter att betala skulden.
6.Gäldenärens intressen.
7.Borgenärens intressen.
8.Tredje mans intressen.
Som framhållits ovan måste det göras en individuell bedömning i varje enskilt fall. Det går inte att sätta upp några bestämda kriterier varken för när en verkställighetsåtgärd alltid får ske eller när en åt- gärd alltid ska vägras. De olika omständigheterna måste värderas för sig och vägas mot varandra. Därefter måste det göras en sam- manvägd bedömning.
Fordringens storlek
Vi har övervägt om inte bara fordringens storlek utan även fordring- ens art borde tillmätas betydelse. Det kan hävdas att offentligrätts- liga fordringar skulle vara mer angelägna att driva in än privaträttsliga. Klassiska argument är att staten inte väljer sina gäldenärer samt att samhällets bestånd bygger på att medborgarna bidrar i enlighet med demokratiskt fattade beslut. Å andra sidan kan med argument som att staten ensidigt kan höja sina intäkter eller att staten är mindre känslig för inkomstbortfall än enskilda borgenärer hävdas att privat- rättsliga fordringar är mer skyddsvärda än offentligrättsliga. Det skulle också kunna hävdas att vissa fordringar, t.ex. skadestånd på grund av brott eller underhållsbidrag till barn skulle vara mer ange- lägna att driva in än andra fordringar. Vi anser emellertid att alla sådana graderingar riskerar att bli godtyckliga och kunna leda till oönskade resultat i det enskilda fallet. Vi har därför stannat vid att endast fordringens storlek och inte fordringens art ska beaktas.
Det är naturligtvis mer befogat att vidta långtgående åtgärder om fordringsbeloppet är högt. Men även mycket små belopp ska givetvis kunna drivas in av Kronofogdemyndigheten. Fordringens storlek ska vägas mot gäldenärens och dennes familjs intressen. Vi anser inte att det är lämpligt att slå fast några gränsvärden eftersom samtliga omständigheter måste vägas in. Ett belopp som är högt i ett sammanhang kan framstå som lågt i en annan kontext och pro- portionalitetsprincipen ska inte tillämpas så att små fordringar gene-
193
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
rellt sett inte kan drivas in. Vi vågar dock påstå att den summa som statens fordran i
Även om vi inte anser oss böra fastställa några gränsvärden är det vår bedömning att Kronofogdemyndigheten bör iaktta särskild för- siktighet om det uppkommer en situation där någon riskerar att mista sitt hem på grund av en skuld som understiger ett prisbasbelopp. Huruvida utmätning i det enskilda fallet är proportionerligt eller inte måste dock alltid bero på en sammanvägning av samtliga omständig- heter där fordringens storlek är en i och för sig betydelsefull, men likväl bara en omständighet av flera. Det är alltså inte fråga om att införa något gränsvärde för när utsökningsåtgärder får ske. Det kan mycket väl förekomma situationer där det bör anses proportioner- ligt att mäta ut en bostad även för en skuld som klart understiger ett prisbasbelopp, men även situationer där det inte är proportio- nerligt trots att skulden överstiger ett prisbasbelopp.
Utmätningsbeslutet och andra underliggande beslut
Av liknande skäl som angetts ovan för att inte tillmäta fordringens art någon självständig betydelse anser vi att Kronofogdemyndigheten inte heller ska värdera själva utsökningstiteln under verkställighets-
194
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
fasen om den uppfyller de formella kraven för verkställighet. Det skulle kunna hävdas att den omständigheten att utsökningstiteln inte har fått laga kraft skulle ha betydelse vid bedömningen om en verkställighetsåtgärd till följd av utsökningstiteln är proportioner- lig eller inte. Vi anser emellertid att detta inte bör vägas in. Frågan om en utsökningstitel får verkställas före laga kraft eller inte har övervägts av lagstiftaren i varje särskilt fall. När lagstiftaren valt att tillåta verkställighet innan laga kraft har skälen för detta prövats noga och olika rättssäkerhetsgarantier har utformats. Skattelagstift- ningen bygger på en ordning med långa överklagandetider vilket i sin tur leder till att besluten inte får laga kraft förrän efter lång tid. Lagstiftaren har valt att tillåta verkställighet före laga kraft men balanserat detta med en möjlighet att medge anstånd om beslutet överklagas. En dom på betalningsskyldighet får verkställas före laga kraft men utmätt egendom får inte säljas förrän domen fått laga kraft. Ett beslut i ett mål om betalningsföreläggande får också verk- ställas före laga kraft men fast egendom (och enligt vårt förslag bostadsrätter) får inte säljas före laga kraft och verkställighet kan även i övrigt stoppas om gäldenären begär återvinning. När det gäller förvaltningsmyndigheters beslut föreslår vi i avsnitt 4.3.2 en sär- skild ordning som innebär att lagstiftaren måste ta ställning i varje lagstiftningsärende om en viss typ av myndighetsbeslut ska få verk- ställas före laga kraft. Vi anser att de överväganden som kan moti- vera att en viss utsökningstitel ska få verkställas måste göras när verkställighetsfrågan regleras. Det bör inte komma i fråga att den verkställande myndigheten överprövar själva utsökningstiteln som sådan. Det Kronofogdemyndigheten vid sin proportionalitetsbe- dömning ska överväga är om en utsökningsåtgärd leder till ett orim- ligt resultat. Huruvida utsökningstiteln fått laga kraft eller inte ska därför inte ges någon självständig betydelse. Däremot måste det beaktas om själva utmätningsbeslutet eller andra beslut om verk- ställighetsåtgärder, såsom ett beslut om tvångsvis försäljning, har fått laga kraft eller inte.
Om utmätningsbeslutet inte har fått laga kraft måste skälen för verkställighet vara starkare än när utmätningen som sådan inte längre kan ifrågasättas. Detsamma gäller om andra underliggande beslut såsom beslut om avhysning eller försäljning inte är slutligt prövade. I
195
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
säljning och avhysning överklagades och inte var slutligt prövade vid tidpunkten för försäljning och avhysning. Har frågan om inhibi- tion prövats av domstol kan det emellertid innebära att den omstän- digheten att beslutet inte har fått laga kraft får mindre betydelse än annars.
Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten särskilt ska beakta om försäljningen avser svarandens eller tredje mans hem när en begäran om anstånd prövas. Vi har emellertid valt att inte utöka den tid under vilken anstånd kan meddelas (se avsnitt 9.4.3). När möjlig- heten att bevilja anstånd uttömts måste Kronofogdemyndigheten därför besluta om verkställighet alternativt vägra verkställighet med hänvisning till att skälen för åtgärden inte uppväger de olägenheter som åtgärden innebär. På så sätt kommer ärendet att drivas framåt och Kronofogdemyndigheten måste ta ställning till om åtgärden är proportionerlig vilket leder till ett beslut som kan överprövas.
Egendomens värde och beskaffenhet
Egendomens värde och beskaffenhet, ställt i relation till fordringens storlek, har självfallet stor betydelse vid bedömningen av om en åtgärd är proportionerlig eller inte. Överskjutande skatt torde i prin- cip alltid kunna tas i anspråk medan ett hem inte bör utmätas om skälen mot utmätning är starka.
Alternativa möjligheter att betala skulden
Kronofogdemyndigheten ska välja det eller de alternativ som uppnår syftet genom minst ingripande åtgärder, med hänsyn till omstän- digheterna i det enskilda fallet. Om borgenärens intressen kan till- varatas på ett för gäldenären mindre ingripande sätt kan det hindra verkställighetsåtgärder som innebär en kränkning av gäldenärens rättigheter. Att den för gäldenären minst ingripande åtgärden ska väljas framgår som nämnts ovan redan av den s.k. utmätningsord- ningen. Löneutmätning är generellt sett mindre ingripande än för- säljning av fast egendom och bostadsrätt och i princip undantags- löst mindre ingripande än utmätning av gäldenärens hem. Om skulden inte är obetydlig innebär löneutmätning dock oftast att borgenären få vänta längre på full betalning och ibland inte ens kan räkna med
196
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
att skulden kommer att bli till fullo betald. Av samma skäl som vi inte vill sätta något gränsvärde för när en utmätning av gäldenärens hem är proportionerlig vill vi inte heller slå fast någon längsta tid som löneutmätning kan pågå innan annan egendom kan tas i anspråk. Det belopp som försäljningen av annan egendom förväntas inbringa måste dock alltid jämföras med det belopp som kan inbetalas genom löneutmätning.
Gäldenärens intressen
I
Om svaranden eller någon annan som berörs av verkställigheten har en funktionsnedsättning eller lider av allvarlig sjukdom bör det också beaktas. Om svaranden t.ex. får hjälp att hitta en ny bostad kan det vara en omständighet som minskar olägenheten vid en av- hysning. Utmätning av en bil som gäldenären har visst behov av, utan att den för den skull kan undantas som beneficium, kan vara pro- portionerlig även för en relativt liten skuld med ett lågt borgenärs- intresse, om det finns ett övervärde som gäldenären kan använda för att köpa en ny bil och utbetalningen kan ske i närtid till verk- ställigheten.
197
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Borgenärens intressen
Utöver fordringens storlek bör det beaktas om borgenären är en enskild person vars egendomsskydd riskerar att kränkas vid ute- bliven verkställighet. I praxis uttrycks detta i regel som att det kan finnas ”ett särskilt starkt intresse av en snabb indrivning”. Eftersom staten inte har något egendomsskydd enligt Europakonventionen kan en proportionalitetsbedömning därför i det enskilda fallet utfalla olika beroende på om det är staten eller en enskild person som är borgenär. Borgenärens egendomsskydd får vidare anses särskilt starkt om verkställigheten avser en fordran med säkerhet i utmätnings- egendomen. En annan omständighet av betydelse är om borgenärens rätt kan komma att äventyras genom preskription eller om borge- nären har en särskilt utsatt position som innebär att borgenären skulle drabbas extra hårt genom en utebliven eller sen betalning. Som exempel kan nämnas en enskild borgenär som lever under knappa ekonomiska förhållanden.
Tredje mans intressen
En proportionalitetsbedömning innebär att motstående intressen vägs mot varandra. Tredje mans intressen måste därför också beaktas. Efter en tvångsvis försäljning har köparen av egendomen rätt till respekt för sitt egendomsskydd. Intresset kan vara olika starkt och måste vägas mot gäldenärens och dennes familjs intressen (jfr Europa- domstolens uttalanden i
Kronofogdemyndigheten ska kunna upphäva ett beslut om det är uppenbart att beslutet inte är proportionerligt
Enligt gällande reglering i 4 kap. 33 § andra stycket UB ska en ut- mätning hävas om försäljning av den utmätta egendomen inte kan antas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig. I förarbetena till bestämmelsen anges som exempel på när en utmätning bör hävas om den utmätta egendomen inte kan väntas inbringa så mycket att sökanden kan få betalt med något beaktansvärt belopp (1980/81:8
198
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
s. 489). Denna bestämmelse tillåter dock inte att Kronofogdemyn- digheten upphäver andra åtgärder och beslut, t.ex. försäljning av en fastighet på auktion31.
Eftersom proportionalitetsprincipen ska beaktas under hela utsök- ningsförfarandet anser vi att det måste vara möjligt för Kronofogde- myndigheten att upphäva samtliga beslut i utsökningsförfarandet, under förutsättning att dessa inte har fått laga kraft. Det innebär i viss mån en minskad förutsebarhet för sökanden. För att ett beslut ska upphävas måste det därför krävas starka skäl. Vi föreslår därför att beslut bara ska kunna upphävas om det är uppenbart oproportio- nerligt. Möjligheten att upphäva ett beslut med stöd av proportio- nalitetsprincipen ska således bara tillämpas i rena undantagsfall när det skulle leda till orimliga resultat om beslutet blev bestående. Om inte särskilda skäl föranleder annat ska Kronofogdemyndigheten höra sökanden innan beslutet upphävs.
För att sökanden inte ska riskera att gå miste om sin rätt till be- talning ur den utmätta egendomen om Kronofogdemyndighetens upphävandebeslut ändras av högre instans bör de av Kronofogde- myndigheten vidtagna åtgärderna i målet inte återgå förrän beslutet har fått laga kraft. Överklagandetiden för dessa beslut bör vara tre veckor från beslutet för att det inte ska dröja för länge innan svaran- den eller tredje man kan få tillbaka utmätt egendom när beslutet upphävts.
När ett beslut med tillämpning av proportionalitetsprincipen fått laga kraft ska även bakomliggande beslut undanröjas
Om Kronofogdemyndigheten kommer fram till att skälen för en viss åtgärd inte uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för gäldenären eller andra som berörs ska Kronofogdemyndigheten enligt vårt förslag kunna besluta att en viss åtgärd ska underlåtas. Kronofogdemyndigheten måste naturligtvis motivera ett sådant beslut och beslutet ska kunna överklagas. Om Kronofogdemyndigheten beslutat om utmätning men i ett senare skede finner att det inte är proportionerligt att sälja egendomen kan den situationen uppstå att utmätningsbeslutet har fått laga kraft när det blir klart att egen-
31 Walin m.fl., Utsökningsbalken, (1 augusti 2013, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 33 § UB.
199
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
domen inte kommer att säljas. Borgenären kanske godtar Krono- fogdemyndighetens bedömning vilket kan leda till att beslutet att underlåta försäljning aldrig överprövas. Utmätningsbeslutet ligger då kvar vilket bl.a. innebär vissa rådighetsinskränkningar. När det står klart att andra underliggande beslut inte kommer att kunna verkställas inom ramen för gällande tidsfrister bör Kronofogdemyn- digheten ha en skyldighet att undanröja besluten. Situationen är jäm- förbar med när lös eller fast egendom inte kan säljas trots upprepa- de försök. Utmätningen ska då hävas (jfr 9 kap. 6 § UB och 12 kap. 42 § UB).
Hur förhåller sig bestämmelsen om proportionalitetsprincipen till befintliga regler?
Det finns redan i dag bestämmelser i det utsökningsrättsliga regel- verket som behandlar balansen mellan sökandens, svarandens och tredje mans intressen. Nedan redovisar vi hur bestämmelsen om pro- portionalitetsprincipen förhåller sig till befintliga regler och vilka anpassningar som vi anser behöver göras i dagens regelverk.
Från den ovan nämnda utmätningsordningen finns vissa undan- tag. Ett sådant undantag finns i 4 kap. 4 § UB. Enligt den bestäm- melsen gäller att en sökande som har en fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i viss egendom, i första hand har rätt att få utmätning av den egendomen. Detta innebär inte att sökanden alltid är skyldig att hålla sig till utmätning i den egendom som förmåns- rätten avser, men sökanden får inte i ett första läge konkurrera med andra borgenärer om betalning ur annan utmätt egendom. Om egen- domen i vilken förmånsrätten gäller inte bedöms vara tillräcklig för att sökanden ska få full betalning eller om det är oklart om sökan- den kan få full betalning ur egendomen får även annan egendom utmätas för fordran. Då ska utmätningen göras med förbehåll om att betalning i första hand ska utgå ur den egendom som förmåns- rätten avser. Regleringen innebär således att en sökande som har en fordran förenad med särskild förmånsrätt, i en konkurrenssituation med andra sökande, inte får någon betalning från annan utmätt egen- dom förrän det står klart att den egendom som förmånsrätten avser inte räcker. Eftersom en proportionalitetsbedömning i vissa fall kan leda till att en sökande inte får utmätning i den egendom som för- månsrätten avser, föreslår vi att 4 kap. 4 § UB ändras på så sätt att
200
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
utmätning för en fordran med särskild förmånsrätt ska ske i den egendom som belastas av förmånsrätten om det kan ske. Utmätning ska även fortsättningsvis i första hand ske i den egendom i vilken förmånsrätten gäller, men om en bedömning skulle leda till att den egendomen inte kan utmätas, kommer den förmånsberättigade sökan- den att få betalt ur annan utmätt egendom i konkurrens med sökandena vars fordran inte är förenad med särskild förmånsrätt.
I praktiken torde Kronofogdemyndigheten göra proportiona- litetsbedömningen samtidigt som försvarlighets- och intressebedöm- ningen. Som vi redovisat ovan anser vi att det finns behov av att lagfästa proportionalitetsprincipen. En lagfäst proportionalitetsprin- cip ersätter inte de regler om försvarlighets- och intressebedöm- ningar som finns i 4 kap. 3 § och 7 kap. 3 § UB. Även dagens reglering i 16 kap. 3 § första stycket UB om att avhysning ska genomföras så att skälig hänsyn tas till såväl sökandens intresse som svarandens situation kommer att fylla en funktion också i framtiden.
Vårt förslag att ett beslut får upphävas om det är uppenbart att beslutet inte är proportionerligt är betydligt mer restriktiv än be- stämmelsen i 4 kap. 33 § andra stycket UB. Enligt den senare bestäm- melsen ska en utmätning hävas, om försäljning av egendomen eller indrivning av utmätt fordran inte kan antas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig. Detta är en ren ekonomisk bedömning som alltjämt bör göras. I 4 kap. 34 § UB regleras Kronofogdemyndig- hetens möjlighet att vidta rättelse. Enligt den bestämmelsen kan Kronofogdemyndigheten rätta ett beslut inom två veckor om den av annat skäl än som anges i 33 § finner att viss egendom inte borde ha utmätts. Även denna möjlighet bör finnas kvar.
Enligt 6 kap. 17 § första stycket UF gäller att när Kronofogde- myndigheten har hävt en utmätning eller förordnat om annan rättelse av utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 § UB ska sökanden, gälde- nären och andra vilkas rätt berörs av beslutet underrättas. Om beslutet om utmätning har överklagats ska även tingsrätten underrättas, eller, om tingsrättens beslut har överklagats, högre rätt. Denna bestäm- melse bör kompletteras så att motsvarande reglering gäller för beslut som fattats med stöd av vår föreslagna bestämmelse om propor- tionalitetsprincipen.
201
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
4.3.13Skyddsregler och processuella rättssäkerhetsgarantier vid tvångsvis försäljning av en bostad och efterföljande handräckning
Våra bedömningar och förslag: Det införs en ny bestämmelse i utsökningsförordningens sjätte kapitel, 24 c §, som innebär att Kronofogdemyndigheten genast ska underrätta socialnämnden när en bostad har utmätts.
Gällande regelverk i förening med förslaget ovan och för- slaget om en lagfäst proportionalitetsprincip (avsnitt 4.3.12) med möjlighet att underlåta åtgärder samt upphäva ett beslut om det är uppenbart att beslutet inte är proportionerligt, utgör tillräck- ligt effektiva processuella rättssäkerhetsgarantier och skydds- regler i samband med en tvångsvis försäljning av en bostad och efterföljande handräckning enligt 8 kap. 18 § UB.
Bakgrund
När utmätt egendom har sålts genom Kronofogdemyndighetens för- sorg har köparen rätt att få handräckning av Kronofogdemyndig- heten för att komma i besittning av den köpta egendomen (8 kap. 18 § UB). En fastighet får tillträdas om köparen har fullgjort hela sin betalningsskyldighet på fördelningsdagen. För en bostadsrätt gäller att den får tillträdas när köparen har fullgjort sin betalningsskyl- dighet och antagits som medlem i bostadsrättsföreningen. Om den tidigare ägaren inte flyttar från fastigheten eller bostadsrätten verk- ställer Kronofogdemyndigheten handräckningen enligt bestämmel- serna om avhysning (16 kap.
Som framgått av avsnitt 4.3.12 handlade målet Rousk mot Sverige (ECHR 27183/04) just om handräckning efter en tvångsvis försäljning av en bostadsfastighet. Genom domen fälldes Sverige för att ha kränkt Rousks rätt till egendomsskydd och rätt till skydd för privat- och familjeliv. Försäljningen och handräckningen enligt 8 kap. 18 § UB verkställdes, i enlighet med utsökningsbalkens be- stämmelser, innan de underliggande besluten hade fått laga kraft.
I följande avsnitt redovisar vi de processuella rättssäkerhetsgaran- tier och skyddsregler som finns i dagens regelverk samt överväger behov av kompletterande reglering.
202
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Vilka processuella rättssäkerhetsgarantier och skyddsregler finns?
Avhysning i de s.k. handräckningsfallen enligt 8 kap. 18 § UB skiljer sig från en avhysning i de s.k. förverkandefallen (se avsnitt 10.2.1). I handräckningsfallen är svarandens nyttjanderätt avskuren genom att en tvångsvis försäljning har genomförts. Försäljningen får enligt 8 kap. 4 § UB som regel inte ske utan svarandens samtycke innan den exekutionstitel som föranlett utmätningen har fått laga kraft (detta gäller dock inte för det som i dag benämns allmänna mål). En annan skillnad är att den som begär handräckning oftast inte har haft något rättsförhållande eller annan relation med den vars bostad sålts. Vad som framförallt behöver diskuteras är processuella rätts- säkerhetsgarantier och socialt skydd för svaranden avseende tiden innan utmätningen och försäljningen av bostaden har fått laga kraft. Några exempel på processuella rättssäkerhetsgarantier och skydds- regler i det utsökningsrättsliga regelverket är följande.
En domstol kan överpröva Kronofogdemyndighetens beslut och kan besluta om inhibition.
I skatteförfarandelagens kap. 63 finns bestämmelser om anstånd med betalning av skatter och avgifter. Om anstånd har beviljats får verkställighet inte ske för att driva in skulden.
Sökanden kan medge uppskov och Kronofogdemyndigheten kan efter begäran från sökanden eller svaranden bevilja anstånd.
Genom den lagändring som infördes den 1 januari 2016 i 18 kap. 7 § UB länkas överklagandetiden för olika beslut samman så att beslut om fördelning eller utbetalning av pengar inte får laga kraft mot gäldenären före beslutet om utmätning, utan i stället tidigast vid samma tidpunkt. I förening med bestämmelsen i 18 kap. 14 § UB som innebär att vid bifall till ett överklagande av ett visst beslut får även ett senare beslut i målet hävas när det kan ske, om detta beslut har samband med det förra beslutet och inte hade fått laga kraft mot klaganden när det första beslutet överklagades, tillgodoses gälde- närens rätt till en domstolsprövning. Domstolen har också möjlig- het att vid ändring av utmätningsbeslutet ändra ett fördelnings- eller utbetalningsbeslut.
Det är vår sammantagna bedömning att de processuella rätts- säkerhetsgarantierna och skyddsreglerna är effektiva såväl i teorin som i praktiken. Fråga är om det behöver införas några ytterliga pro-
203
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
cessuella rättssäkerhetsgarantier eller skyddsregler. Vi redovisar våra överväganden i följande avsnitt.
Kronofogdemyndigheten ska underrätta socialnämnden när en bostad har utmätts
I samband med en ansökan om handräckning enligt 8 kap. 18 § UB blir regleringen i 16 kap. 2 § UF som innebär att Kronofogdemyn- digheten alltid ska underrätta socialnämnden om en avhysnings- ansökan, i förekommande fall ansökan om handräckning, samt om tiden för avhysningsförrättningen, tillämplig. Vid denna tidpunkt är utsökningssvarandens bostad redan såld och verkställigheten av handräckningen är mycket nära förestående. I de flesta fall torde det vara svårt för socialnämnden att på så kort tid, normalt mindre än fyra veckor, ordna med en alternativ bostad. Vid avhysning från en hyresrätt informeras de sociala myndigheterna redan i samband med hyresvärdens uppsägning av hyreskontraktet och har därför möjlighet att arbeta med att uppnå frivilliga lösningar alternativt ordna ett lämpligt boende långt tidigare i processen.
Redan i samband med att egendomen utmäts står det klart att svarandens bostad kommer att säljas om skulden inte regleras, part- erna uppnår en frivillig överenskommelse eller målet återkallas eller avslutas av någon annan anledning. Redan i samband med utmät- ningen finns det alltså starka skäl för svaranden att förbereda sig för att flytta från sin bostad. I en sådan situation skulle det vara av stort värde att sociala myndigheter får information om att bostaden utmätts i ett så tidigt skede som möjligt. En sådan ordning skulle innebära ett ökat skydd för svaranden och dennes familj eftersom sociala myndigheter skulle få mer tid för att försöka ordna ett alter- nativt boende och även för att hjälpa till med att försöka uppnå en frivillig överenskommelse så att en tvångsvis försäljning av bostaden eller i vart fall handräckning enligt 8 kap. 18 § UB skulle kunna undvikas.
Vi föreslår därför att det i utsökningsförordningens sjätte kapitel införs en ny bestämmelse, 24 c §, som innebär att när egendom som utgör svarandens bostad har utmätts ska Kronofogdemyndigheten genast underrätta socialnämnden i den kommun där bostaden finns. Precis som vi föreslagit när det gäller underrättelser om avhysning
204
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
bör Kronofogdemyndigheten försäkra sig om att socialnämnden har mottagit underrättelsen.
Eftersom underrättelserna kan skickas elektroniskt kommer detta förslag inte innebära någon påtagligt ökad administrativ belastning för Kronofogdemyndigheten och socialnämnderna.
Det behöver inte införas några ytterligare processuella rättssäkerhetsgarantier eller skyddsregler
Förslaget ovan innebär ett stärkt socialt skydd för gäldenärer och deras familjer eftersom socialnämnden i ett tidigt skede av utsök- ningsförfarandet får möjlighet att agera och bl.a. överväga bistånds- insatser.
Vidare föreslår vi i avsnitt 4.3.12 att proportionalitetsprincipen lagfästs och att Kronofogdemyndigheten ska kunna underlåta att vidta en åtgärd som inte är proportionerlig. Kronofogdemyndig- heten ska också kunna upphäva ett beslut som inte har fått laga kraft om det är uppenbart att beslutet inte är proportionerligt. När Kronofogdemyndighetens bedömning att en åtgärd ska underlåtas på grund av att den inte är proportionerlig har fått laga kraft kan även andra underliggande beslut som inte längre fyller någon funk- tion upphävas. Enligt den bestämmelsen kommer Kronofogdemyn- digheten att kunna upphäva en utmätning om det i ett senare skede visar sig att skulden minskat väsentligt, eller om utmätningen av annan anledning uppenbart inte är proportionerlig. Bestämmelsen gör det alltså möjligt för Kronofogdemyndigheten att efter en genomförd auktion men innan överklagandetiden för auktionen gått ut upp- häva försäljningen, om det visar sig att försäljningen leder till ett resultat som uppenbart inte är proportionerligt. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt i rena undantagssituationer. Kronofogdemyndig- heten kommer också att kunna vägra handräckning efter en tvångs- vis försäljning om skälen för åtgärden inte uppväger det intrång eller men som den innebär för gäldenären.
Behovet av ytterligare processuella rättssäkerhetsgarantier eller skyddsregler till förmån för den vars egendom sålts måste vägas mot köparens rätt till egendomen och Europakonventionens bestäm- melse om egendomsskyddet. Bestämmelser som fördröjer köparens rätt till egendomen kan innebära ekonomiska risker för köparen, t.ex. om egendomen skadas eller utsätts för sabotage efter det att
205
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
köparen betalat handpenning men innan tillträde till den köpta egen- domen (jfr avsnitt 9.4.7).
Sammantaget anser vi att nuvarande utsökningsrättsliga bestäm- melser, i förening med våra ovan nämnda förslag, tillgodoser be- hovet av processuella rättssäkerhetsgarantier och skyddsregler som tillvaratar svarandens rätt i samband med utmätning och tvångsvis försäljning av en bostad och efterföljande handräckning enligt 8 kap. 18 § UB. Reglerna är effektiva såväl i praktiken som i teorin. Vår bedömning är därför att det inte behövs några ytterligare proces- suella rättssäkerhetsgarantier eller skyddsregler i samband med en tvångsvis försäljning av en bostad och efterföljande handräckning.
Som redovisats i avsnitt 4.3.12 har Kronofogdemyndigheten med anledning av kritiken i
4.3.14Frågor om handräckning enligt bestämmelser
i annan lagstiftning bör utredas i särskild ordning
Vår bedömning: Det kan finnas behov av att göra en kartlägg- ning av i vilka fall Kronofogdemyndigheten ska verkställa hand- räckning och vilka befogenheter Kronofogdemyndigheten har inför eller under handräckningen. Att göra en sådan kartläggning och att föreslå kompletterande reglering i annan lagstiftning om- fattas inte av vårt uppdrag utan får utredas i särskild ordning.
Kronofogdemyndighetens verkställighet av handräckning i andra mål och ärenden än utsökningsmål
Utöver uppgiften att verkställa olika förpliktelser i utsökningsmål enligt utsökningsbalken ska Kronofogdemyndigheten handlägga vissa andra mål och ärenden. Exempel på sådana mål och ärenden finns i
206
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
utsökningsförordningens artonde kapitel. Hit hör verkställighet av handräckning enligt konsumentkreditlagen (2010:1846) eller lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., verk- ställighet av beslut om betalningssäkring enligt skatteförfarandelag- en (2011:1244) samt verkställighet av intrångsundersökningar enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), firmalagen (1974:156), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halv- ledarprodukter, växtförädlarrättslagen (1997:306) eller varumärkes- lagen (2010:1877).
Kronofogdemyndigheten verkställer också handräckning enligt exempelvis 7 kap. 14 § konkurslagen (1987:672), 5 kap. 10 § kon- kurrenslagen (2008:579) och 13 § lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler.
Handläggningen av andra mål och ärenden än utsökningsmål reg- leras i 18 kap. utsökningsförordningen medan de materiella bestäm- melserna finns i respektive författning.
Brister i reglering om handräckning
Kronofogdemyndigheten har påtalat att det saknas en heltäckande uppräkning av vilka författningar som innehåller bestämmelser om handräckning som ska utföras av Kronofogdemyndigheten. Ett annat problem är att författningarna inte alltid tillräckligt tydligt reglerar vad som gäller och vilka befogenheter Kronofogdemyndigheten har inför eller under handräckningen.
En kartläggning av i vilka fall Kronofogdemyndigheten ska verk- ställa handräckning hade klargjort Kronofogdemyndighetens mandat. Det kan också finnas behov i vissa fall av att klargöra vilka befogen- heter Kronofogdemyndigheten har inför eller under handräckning- en. Sådana tydliggörande kan leda till såväl effektivitetsvinster för Kronofogdemyndigheten som ökad rättssäkerhet för inblandade parter. Att göra en sådan kartläggning och att föreslå komplette- rande reglering i annan lagstiftning omfattas dock inte av vårt upp- drag utan får utredas i särskild ordning.
207
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
4.3.15Dagens teknik tillåter inte verkställighet av en fordran som grundas på löpande skuldebrev i elektronisk form
Vår bedömning: Eftersom det med dagens teknik inte går att avgöra om ett elektroniskt dokument är en kopia eller ett ori- ginal kan löpande skuldebrev som upprättats i elektronisk form inte ligga till grund för verkställighet.
Bakgrund
Enligt 2 kap. 2 § andra stycket UB ska den exekutionstitel som åbe- ropas ges in till kronofogdemyndigheten när verkställighet söks. Om anspråket grundar sig på ett löpande skuldebrev ska skulde- brevet ges in i original enligt 2 kap. 2 § tredje stycket UB.
På senare tid har några kreditbolag börjat söka verkställighet med åberopande av skuldebrev som är ställt till innehavaren eller viss man eller order och som är utfärdade i elektronisk form. Bestämmelser- na i såväl skuldebrevslagen som utsökningsbalken utgår från att löpande skuldebrev är upprättade i pappersform, vilket med nuva- rande teknik är en förutsättning för att de ska kunna ges in i original och förses med en anteckning om betalning.
Kronofogdemyndigheten har i en rättslig promemoria daterad
Kronofogdemyndighetens avslagsbeslut har överklagats och under- rättspraxis går i olika riktningar. I vissa fall har tingsrätten kommit fram till att om skuldebrevet är i elektronisk form kan det inte tra- deras i original och kan därför inte vara ett löpande skuldebrev även om det utformats som ett orderskuldebrev. I stället bör det enligt tingsrätten betraktas som ett enkelt skuldebrev. I dessa fall har Krono- fogdemyndighetens avslagsbeslut undanröjts och ärendet har åter- förvisats till Kronofogdemyndigheten. I andra fall har tingsrätten kommit fram till att verkställighet inte kan ske eftersom det inte går att avgöra om det är ett dokument i original som har lämnats in.
När tingsrätten har återförvisat ärendet till Kronofogdemyndig- heten på den grunden att skuldebrevet bedömts vara ett enkelt skulde-
208
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
brev har Kronofogdemyndigheten verkställt i enlighet med vad som gäller för enkla skuldebrev. I övriga fall följer Kronofogdemyndig- heten sitt ställningstagande i den rättsliga promemorian.
Hovrätten för Nedre Norrland har i ett beslut den 17 oktober 2016 prövat frågan. Hovrätten kom fram till att det aktuella skulde- brevet är ett löpande skuldebrev samt att bestämmelsen i 2 kap. 2 § UB om att löpande skuldebrev ska ges in i original är tvingande (mål nr ÖÄ
I följande avsnitt redovisar vi översiktligt vilka skillnader som finns mellan enkla och löpande skuldebrev, hur löpande skuldebrev hanteras i dagens bank- och kreditverksamhet följt av en redovis- ning av HD:s uttalande i NJA 2010 s. 467 där en ny princip fast- ställts för vad som gäller för att kreditinstitut ska kunna hävda att de förvärvat ett löpande skuldebrev i god tro. Härefter redovisar vi hur vi ser på gällande reglering i utsökningsbalken och om hur Krono- fogdemyndigheten, i avvaktan på vägledande praxis från Högsta domstolen, bör hantera en ansökan om verkställighet som grundas på löpande skuldebrev som upprättats i elektronisk form.
Reglerna om enkla och löpande skuldebrev
Ett skuldebrev har i motiven till lagen (1936:81) om skuldebrev (skuldebrevslagen) beskrivits som en ensidig, till det yttre friståen- de, skriftlig utfästelse att utge ett penningbelopp32. Skuldebrev finns i många olika former men de två olika huvudtyperna är enkla och löpande skuldebrev. Ett enkelt skuldebrev är utställt till viss man och utpekar således en viss person som betalningsmottagare (26 § skuldebrevslagen). Ett löpande skuldebrev är utställt till innehava- ren eller viss man eller order (11 § skuldebrevslagen). Ett skulde- brev som är ställt till innehavaren kallas innehavarskuldebrev och inne- bär att den som innehar skuldebrevet har rätt att kräva betalning. Skuldebrev ställt till viss man eller order kallas orderskuldebrev. I orderskuldebrev upptas en angiven person som betalningsmottagare och genom skrivningen eller order ges denne en rätt att överlåta skuldebrevet33.
32SOU 1935:14, s. 41.
33Mellqvist och Persson, Fordran & skuld, 10 uppl., s. 116.
209
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
För fordringar som grundar sig på ett konsumentförhållande är preskriptionsfristen för ett enkelt skuldebrev tre år jämfört med ett löpande skuldebrev som har en tioårig preskriptionstid34. En annan skillnad är att ett enkelt skuldebrev inte är avsett att omsättas. Det enkla skuldebrevet utgör bara ett bevis om fordringen i sig utan att dokumentet har något egentligt värde, medan ett löpande skulde- brev har till syfte att kunna omsättas på marknaden35. Ett löpande skuldebrev utgör således en omsättningsbar tillgång för borgenären.
Enligt 15 § skuldebrevslagen kan det inte gentemot en person som efter överlåtelse i god tro kommit i besittning av ett löpande skuldebrev göras gällande att skuldförhållandet före överlåtelsen upphört eller förändrats genom betalning. Den nya borgenären ska inte anses ha varit i god tro om borgenären kände till omständig- heten som invändningen grundas på eller hade skälig anledning till misstanke om den. Om det på skuldebrevet gjorts en anteckning om betalningen som inte på ett enkelt sätt kunnat tas bort, men som ändå avlägsnats, får betalningen göras gällande även om den nye borgenären var i god tro. Om gäldenären betalat ränta eller gjort sådan avbetalning som enligt skuldebrevet ska betalas på däri angiven tid, får betalningen utan hinder av vad som sägs i skuldebrevslagens 15 § åberopas även mot ny borgenär som i god tro fått handlingen över- låten på sig sedan beloppet förfallit till betalning (16 § skuldebrevs- lagen).
Skuldebrevslagens bestämmelser är utformade för att det ska vara enkelt att omsätta löpande skuldebrev. Detta innebär att gäldenärens ställning blir svag. En godtroende förvärvare av ett löpande skulde- brev är till stor del skyddad mot de invändningar som en gäldenär kan göra mot skuldebrevet. För att balansera de risker som är förena- de med löpande skuldebrev har gäldenären enligt skuldebrevslagens 21 § getts en rätt att få tillbaka det löpande skuldebrevet efter det att fordringen är slutbetald. Denna reglering har till syfte att mot- verka att skuldebrevet omsätts på nytt så att gäldenären skulle riskera att behöva betala fordringen två gånger. Av samma skäl kan
342 § preskriptionslagen (1981:130).
35Mellqvist och Persson, Fordran & skuld, 10 uppl., s. 118.
210
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
gäldenären kräva att gjorda delbetalningar antecknas på skulde- brevet36. För att inte riskera att behöva betala samma fordran flera gånger är det därför viktigt att gäldenären ser till att gjorda del- betalningar antecknas på det löpande skuldebrevet.
Vid en ansökan om verkställighet hos Kronofogdemyndigheten gäller enligt 2 kap. 2 § UB att ett löpande skuldebrev eller annan handling vars uppvisande utgör villkor för rätt till betalning ska ges in i original. Enligt 13 kap. 17 § UB ska Kronofogdemyndigheten när pengar betalas ut iaktta vad som gäller om skyldighet för borgenär att visa eller återställa fordringsbeviset när pengar betalas ut. När be- talning har gjorts ska Kronofogdemyndigheten, om fordran grundas på en handling vars uppvisande utgör villkor för rätt att kräva be- talning göra en anteckning om betalningen på handlingen (13 kap. 21 § UF). Dessa bestämmelser följer således skuldebrevslagens be- stämmelser som har till syfte att skydda gäldenären mot att kunna krävas på betalning flera gånger.
Hanteringen av löpande skuldebrev inom bank- och kreditväsendet
Kreditgivning utgör bankers och kreditinstituts kärnverksamhet. I den dagliga kreditverksamheten är löpande skuldebrev mycket vanligt förekommande och används i större utsträckning än enkla skulde- brev. Löpande skuldebrev föredras framför enkla skuldebrev, dels eftersom dessa som regel har en längre preskriptionstid och dels eftersom en förvärvare av ett löpande skuldebrev har en bättre ställ- ning jämfört med en förvärvare av ett enkelt skuldebrev.
Enligt ett yttrande från Svenska Bankföreningen till Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2010 s. 467 (se nedan) är bankpraxis numera att bankerna inte gör en notering på själva skuldebrevet om gjorda betalningar. Bevis om gäldenärens betalningar finns i stället i
36 21 § skuldebrevslagen:
Ej vare gäldenären pliktig att infria löpande skuldebrev utan att det till honom återställes; och give borgenären honom särskilt kvitto, där sådant påfordras.
I fråga om betalning av ränta eller avbetalning å huvudstolen äge gäldenären kräva att särskilt kvitto lämnas och anteckning göres å skuldebrevet; dock må anteckning om räntebetalning eller om sådan avbetalning som enligt skuldebrevet skall ske å däri angiven tid ej krävas, där betalningen erlägges till den som, enligt vad av skuldebrevet framgår, var dess förste inne- havare eller, gäldenären veterligen, senare därå tecknats såsom borgenär.
Uppsägning av skuldebrevet varde på gäldenärens begäran tecknad å handlingen.
211
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
bankens kreditsystem och reskontra och för kunden framgår det i dennes kontobesked och årsbesked. Bankerna arkiverar normalt in- formationen om kundens gjorda inbetalningar under hela skulde- brevets löptid och 10 år därefter. Det förekommer i princip heller aldrig att skuldebrevet återlämnas till kunden när skulden som följer av skuldebrevet har reglerats. Skuldebrevet ligger kvar hos banken om inte kunden begär att få ut det och makuleras vanligtvis 10 år efter slutbetalning37.
Överlåtelser och handel med löpande skuldebrev sker förhållan- devis ofta och vanligtvis i form av försäljning av s.k. stockar, vilket innebär att en stor andel fordringar överlåts på en och samma gång. Vid överlåtelse av löpande skuldebrev i stockar föreligger enligt branschpraxis god tro eftersom hantering av enskilda skuldebrev inte är möjlig.38
Överlåtelse i stockar förekommer i två typsituationer. För det första i samband med att en kreditgivare ändrar verksamhetsinrikt- ning och då överlåter sin stock av krediter och för det andra när en kreditgivare överlåter fordringar för efterbevakning och indrivning av krediter till ett för detta ändamål specialiserat företag. Vid över- låtelse av stockar ges presumtiva förvärvare en möjlighet, som en del i sin due diligence av stocken, att även granska fysiska handlingar i låneakter. Den överlåtande banken lämnar även en garanti i över- låtelseavtalet som innebär att överlåtaren garanterar att skuldebreven innehåller giltiga krav, dvs. att de överlåtna krediterna har det kapital- belopp och räntebelopp som uppgivits, att de avser löpande skulde- brev och att överlåtaren är rätt fångesman. Det ingår inte någon garanti om gäldenärens betalningsförmåga. Förvärvaren har enligt av- talet en skyldighet att snarast underrätta gäldenären om borgenärs- bytet för att undvika betalningar till fel borgenär. I överlåtelseavtalet medges förvärvaren även en reklamationsfrist inom vilken förvärva- ren efter en mer djupgående granskning kan reklamera felaktighe- ter och få tillbaka en del av köpeskillingen. Inom branschen är det praxis att förvärvaren går igenom samtliga skuldebrev under garanti- tiden. Genom garantin och reklamationsfristen blir undersöknings- plikten därmed uppfylld.
37Svenska Bankföreningens yttrande till högsta domstolen
38Heidbrink, Grundläggande fordrings- och skuldebrevsrätt, s. 126.
212
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Högsta domstolens uttalande i NJA 2010 s. 467
I rättsfallet NJA 2010 s. 467 har HD fastslagit en ny princip om vad som gäller för att kreditinstitut ska kunna göra gällande att de förvärvat ett löpande skuldebrev i god tro.
Bakgrundet i rättsfallet är följande. Låntagarna M.D. och I.K. (svaranden) hade fått kredit från ett finansbolag för förvärv av en bostadsrätt och hade då undertecknat ett skuldebrev ställt till ett namngivet finansbolag eller order. Svarandena återbetalade hela låne- summan i förtid till en bank som hade förvärvat fordringen. Svaran- dena fick dock inte tillbaka skuldebrevet vid slutbetalningen och det gjordes inte någon anteckning om betalning på skuldebrevet. Efter slutbetalningen överläts fordringen i flera led inom kredit- väsendet, med garantin att det ursprungliga kapitalbeloppet om 110 000 kronor var obetalt. När förvärvaren av skuldebrevet AK Hansa AB krävde svarandena på betalning invände de att betalning redan skett. Frågan i målet gällde om invändningen kunde göras gällande mot förvärvaren.
Käranden (AK Hansa AB fusionerades med AK Portfolio Holding AB som blev ny borgenär och inträdde i rättegången i HD) anförde att betalning hade skett till fel borgenär och att käranden var i god tro om att betalning redan skulle ha skett vid förvärvet av skulde- brevet. Käranden framhöll vidare att överlåtaren av skuldebrevet, ett kreditbolag, hade garanterat att skuldebrevet var giltigt och att det på skuldebrevet inte fanns någon anteckning om betalning.
Svarandena anförde att betalning av skulden redan hade skett och att de gjort en invändning mot betalningsskyldigheten till det kreditinstitut som överlät skuldebrevet till AK Hansa AB. Det fanns även en anteckning om detta i kreditinstitutets noteringar. I och med detta kan varken överlåtaren eller förvärvaren av skuldebrevet anses ha varit i god tro. Svaranden ska därför ha en rätt att invända att betalning av fordran enligt skuldebrevet redan skett. De bakom- liggande omständigheterna innebar enligt svarandena att fordringen borde jämkas till noll kronor i enlighet med 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen).
Både tingsrätten och hovrätten ogillade käromålet, men med olika motiveringar. Även HD ogillade käromålet.
213
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
HD gjorde sin bedömning utifrån kravet på god tro i 15 § skulde- brevslagen och konstaterade att en förvärvare av ett skuldebrev är skyldig att undersöka förhållandena, dvs. är i ond tro, bara när det finns en kvalificerad anledning att misstänka att gäldenären har en berättigad invändning. Mot bakgrund av de yttranden som avgetts i målet av Finansbolagens Förening och Svenska Bankföreningen (se ovan) om hur löpande skuldebrev omsätts instämde HD i tingsrättens och hovrättens bedömningar att 15 § skuldebrevslagen inte fun- gerar på ett tillfredsställande sätt i förhållande till en banks kunder, om dessa kan förpliktas att än en gång betala sin skuld till en för- värvare därför att förvärvaren inte haft särskild anledning att miss- tänka att skulden var betald. HD framhöll att efter skuldebrevslagens tillkomst har betalningsrutinerna ändrats på initiativ av bankerna genom att betalning numera endast undantagsvis sker hos borgenären mot att denne tillhandahåller skuldebrevet och en betalning anteck- nas inte på skuldebrevet. Gäldenären återfår sällan skuldebrevet efter slutbetalning. HD fortsatte med att konstatera att åtminstone en förvärvare som själv tillhör den finansiella sektorn, t.ex. en bank, ett finansbolag eller ett inkassobolag, måste inse att det kan finnas uppgörelser eller förtida betalningar som inte framgår av dokumentet i den utsträckning som förutsattes vid skuldebrevslagens tillkomst. HD kom därefter fram till att såvida inte även gäldenären är ett finansiellt institut kan en sådan förvärvare, för att vara i god tro, numera inte nöja sig med att undersöka de bakomliggande förhål- landena bara när det finns särskild anledning till det.
HD gick därefter in på frågan vilken undersökning som behöver göras för att en förvärvare som tillhör den finansiella sektorn ska vara i god tro vid överlåtelse från ett annat finansiellt institut. HD kom fram till att det inte bör vara tillräckligt att förvärvaren får en garanti av överlåtaren att gäldenären är skyldig ett visst belopp. Inte heller bör förvärvaren kunna nöja sig med att hos överlåtaren och tidigare borgenärsled undersöka om betalning skett. HD:s slutsats blev att för att förvärvaren ska vara i god tro bör det krävas att gälde- nären inför överlåtelsen tillfrågats och bekräftat att han eller hon inte har någon invändning mot den av överlåtaren angivna fordring- en. Denna undersökning måste ske innan överlåtelsen och inte strax efter densamma. Om förvärvaren inte har gjort denna undersökning måste förvärvaren – precis som vid förvärv av enkla fordringar – bära
214
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
risken för att gäldenären har en mot överlåtaren eller tidigare led giltig invändning av nu berört slag.
Eftersom det i förevarande fall inte ens hade påståtts att tidigare överlåtare och förvärvare av skuldebrevet fått någon bekräftelse från svarandena i målet att det ursprungliga beloppet var obetalt hade såväl överlåtaren som förvärvaren (Hansa) burit risken för att skulde- brevet var slutbetalt39.
Hur bör löpande skuldebrev som upprättats i elektronisk form hanteras i utsökningsförfarandet?
Den av HD uttalade principen i rättsfallet NJA 2010 s. 467 som innebär att kreditinstitut som förvärvar löpande skuldebrev åläggs en undersökningsplikt som tidigare inte funnits torde även omfatta löpande skuldebrev som upprättats i elektronisk form och innebär således ett visst skydd för gäldenären.
Den tekniska utvecklingen kommer sannolikt leda till att det i framtiden går att identifiera elektroniska dokument i original. När den tekniken finns tillgänglig finns det inte något hinder mot att ge in även löpande skuldebrev som upprättats i elektronisk form i origi- nal när verkställighet söks.
39 Justitierådet Bäcklund var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde att det förevaran- de fallet tog sikte på en konsumenttvist och gjorde därför sin bedömning utifrån 16 § konsu- mentkreditlagen (1992:830).
Justitierådet Håstad gjorde ett tillägg för egen del där han bl.a. konstaterade att negotiabi- liteten, dvs. omsättningsbarheten, av löpande skuldebrev i praktiken upphävs och att det löpande skuldebrevet beträffande betalningsinvändningar i den aktuella partskonstellationen behandlas som ett enkelt skuldebrev. Håstad kommenterade även justitieråd Bäcklunds skilj- aktiga mening och konstaterade att kärandens talan skulle kunna ogillas med stöd av 16 § konsumentkreditlagen. Håstad ansåg att den av HD:s majoritet valda regeln har fördelen av ett bredare tillämpningsområde än 16 § konsumentkreditlagen genom att det omfattar även andra gäldenärer än konsumenter men å andra sidan har 16 § konsumentkreditlagen ett bred- are tillämpningsområde genom att invändningsrätten består mot alla förvärvare. En annan skillnad är att gäldenärens obegränsade invändningsrätt enligt ställningstagandet i förevarande mål endast gäller uppgörelser och betalningar, alltså sådant som vid skuldebrevets tillkomst förutsattes bli antecknade på det löpande skuldebrevet. Invändningar om t.ex. fel i en köpt vara kan däremot utsläckas genom överlåtelse till en godtroende förvärvare, om inte 16 § konsumentkreditlagen är tillämplig. Avslutningsvis ifrågasatte Håstad om inte HD i detta mål kunde anses ha jämkat, eller åsidosatt, 15 § skuldebrevslagen inom dess kärnområde där- för att en tillämpning av bestämmelsen på grund av ändrade betalningsrutiner skulle ha blivit oskälig. I sammanhanget framhöll han att HD, i rättsfallet NJA 2007 s. 1018, uttalat att 36 § avtalslagen inte kunde utnyttjas för att jämka en där aktuell lagbestämmelse.
215
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
Fråga är hur Kronofogdemyndigheten, i avvaktan på en framtida teknikutveckling eller ett klargörande från Högsta domstolen, ska hantera löpande skuldebrev i elektronisk form.
Bank- och kreditväsendes rutiner som innebär att en gäldenärs avbetalningar på ett löpande skuldebrev inte antecknas och att gälde- nären inte får tillbaka skuldebrevet vid full betalning innebär att skuldebrevslagens bestämmelser och syfte urholkats. Ändamålet bakom 15 § skuldebrevslagen är att löpande skuldebrev enkelt ska kunna omsättas men också att skydda gäldenären mot att trots rättidig betalning behöva betala på nytt. Ett elektroniskt dokument kan mångfaldigas på ett enkelt sätt utan att det, med dagens teknik, går att avgöra vilket exemplar som är originalet respektive kopian. Även om det går att göra anteckningar på elektroniska dokument går det inte att garantera att anteckningen inte kan tas bort från det elektroniska dokumentet. Bank- och kreditväsendets hantering av de löpande skuldebreven i elektronisk form kan således också anses innebära en urholkning av skuldebrevslagens bestämmelser och syfte. Eftersom det med dagens teknik inte går att avgöra vilket elektro- niskt dokument som är originalet innebär bruket av löpande skulde- brev i elektronisk form att fordringarna i praktiken inte hanteras som löpande fordringar enligt vad som avsetts i skuldebrevslagen.
Utsökningsbalkens bestämmelser som kräver uppvisande av löpan- de skuldebrev i original är enligt vår bedömning i överensstämmelse med gällande lagstiftning om skuldebrev och upprätthåller de skill- nader som finns mellan enkla och löpande skuldebrev, samtidigt som gäldenären tillförsäkras ett visst skydd mot att behöva betala en redan betald skuld på nytt. Vi delar därför den bedömning som Krono- fogdemyndigheten gjort i sin rättsliga promemoria men anmärker att rättsläget inom kort kan komma att ändras antingen genom ett klargörande avgörande från HD eller genom tekniska lösningar.
4.3.16En ”avslagsparagraf” förtydligar gällande ordning
Vårt förslag: Det införs en bestämmelse i utsökningsbalkens nya tredje kapitel som innebär att om förutsättningarna för verkställighet inte är uppfyllda ska ansökan avslås. Detsamma gäller om annan av sökanden eller svaranden begärd åtgärd inte kan bifallas.
216
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Inledning
Enligt 2 kap. 5 § UB ska en ansökan som är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak avvisas om sökanden inte följder ett föreläggande att avhjälpa bristen. Det finns inte någon bestämmelse i utsökningsbalken som föreskriver att Kronofogde- myndigheten efter prövning i sak kan avslå en ansökan eller annan begäran.
En ”avslagsparagraf” förtydligar gällande ordning
Även utan lagstöd avslår Kronofogdemyndigheten en ansökan eller ett yrkande som efter sakprövning inte ska bifallas. En avslags- bestämmelse skulle dock skapa en tydlighet i regelverket. En sådan bestämmelse skulle lagfästa Kronofogdemyndighetens skyldighet att efter sakprövning lämna ett avslagsbeslut och komplettera den av oss i avsnitt 6.4.5 föreslagna ordningen att sökanden ska få ett motive- rat avslagsbeslut om myndigheten kommer fram till att en begärd åtgärd under tillgångsutredningen inte ska genomföras. Vi föreslår därför att det i utsökningsbalkens tredje kapitel införs en bestäm- melse som tydliggör Kronofogdemyndighetens möjlighet och skyl- dighet att i vissa fall meddela ett avslagsbeslut efter att en sakpröv- ning gjorts.
En avslagsbestämmelse bör läsas tillsammans med avvisningsbe- stämmelsen i vår föreslagna 3 kap. 4 § UB. Om en ansökan är brist- fällig ska sökanden i första hand föreläggas att komplettera bristen. Om ansökan är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte har följt ett föreläggande att av- hjälpa bristen ska ansökan avvisas. Ett avvisningsbeslut innebär att någon avgift enligt förordningen (1992:1094)om avgifter vid Krono- fogdemyndigheten inte tas ut. Ett avvisningsbeslut kan överklagas. Det förhållandet att en ansökan avvisas hindrar inte att en ny an- sökan lämnas in till Kronofogdemyndigheten. Sökanden torde således inte riskera att drabbas av någon rättsförlust genom ett avvisnings- beslut.
Om det framstår som uppenbart att en ansökan eller begäran om viss åtgärd inte under några omständigheter kan komma att bifallas kan det dock av flera skäl vara onödigt att överhuvudtaget inleda ett kompletteringsförfarande utan Kronofogdemyndigheten
217
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
bör direkt kunna fatta ett avslagsbeslut. Vidare kan det efter ett kompletteringsförfarande stå klart att förutsättningarna för att bi- falla ett yrkande inte är uppfyllda. Kronofogdemyndigheten ska då avslå yrkandet. Exempel på när en yrkad verkställighetsåtgärd ska avslås är om sökanden yrkar att viss egendom ska utmätas, men Kronofogdemyndigheten bedömer att egendomen inte tillhör svaran- den, eller är pantsatt och saknar övervärde. Vårt förslag i avsnitt 6.4.5 innebär att Kronofogdemyndigheten ska meddela ett avslagsbeslut om myndigheten anser att en begäran om ytterligare utredningsåt- gärd, exempelvis om förrättning i svarandens bostad, inte ska genom- föras. Det kan också bli aktuellt för Kronofogdemyndigheten att fatta ett avslagsbeslut gentemot svaranden, t.ex. efter sakprövning av svarandens invändning mot verkställighet.
Ett avslagsbeslut kan överklagas. Det går också att framställa ett nytt yrkande till Kronofogdemyndigheten som då måste pröva frågan på nytt. Enligt förordningen om avgifter vid Kronofogdemyndig- heten utgår avgifter om Kronofogdemyndigheten avslår en ansökan till skillnad från vad som gäller om Kronofogdemyndigheten avvisar en ansökan.
I vår föreslagna bestämmelse i 3 kap. 31 § UB anges att i mål som ska handläggas enligt indrivningslagen gäller att om en ansökan av- slås för sökanden själv sin talan. Denna reglering lagfäster praxis som tillämpas redan i dag och innebär således inte någon ändring av dagens handläggningsrutiner.
4.3.17Ansökan om verkställighet av utdömt skadestånd på grund av brott när sökanden är barn
Vårt förslag: Det införs en bestämmelse i utsökningsbalken som innebär att ett barns ansökan om verkställighet av utdömt skade- stånd på grund av brott får göras av endast en vårdnadshavare om det är den andre vårdnadshavaren som begått brottet eller om det annars finns särskilda skäl.
218
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
Det införs reglering för att tillvarata barns rätt till utdömt skadestånd
Om en person som dömts för brott och förpliktats att utge skade- stånd till den som utsatts för brottet inte kan betala skadeståndet och skadeståndet inte täcks av någon försäkring, kan den skade- lidande i vissa fall få ersättning från staten. Sådan ersättning kallas brottsskadeersättning och administreras av Brottsoffermyndigheten.
En ansökan om brottsskadeersättning till ett barn får göras av endast en vårdnadshavare, om den andra vårdnadshavaren har be- gått brottet eller det annars finns särskilda skäl (18 § brottsskade- lagen [2014:322]). Denna reglering är ett undantag från föräldra- balkens bestämmelse i 6 kap. 13 § första stycket enligt vilken båda vårdnadshavarna tillsammans har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Det finns inte något motsvarande undantag i utsökningsbalken när det gäller ansökan om verkställighet av ett utdömt skadestånd som tillkommer ett barn på grund av att en av vårdnadshavarna begått brott mot barnet. Avsaknaden av en sådan bestämmelse kan leda till praktiska problem. Brottsoffermyndigheten kräver som regel att sökanden kan visa att skadevållaren inte kan betala, t.ex. genom ett bevis från Kronofogdemyndigheten att skadevållaren saknar till- gångar, för att brottsskadeersättning ska betalas ut40.
För att barns rätt till utdömt skadestånd när brottet begåtts av en av barnets vårdnadshavare bättre ska kunna tas till vara föreslår vi att det införs en bestämmelse i utsökningsbalken som föreskriver undantag från huvudregeln i föräldrabalken.
Enligt bestämmelsen får en ansökan om verkställighet av skade- stånd på grund av brott till ett barn göras av endast en vårdnads- havare, om den andra vårdnadshavaren har begått brottet eller om det annars finns särskilda skäl.
För att särskilda skäl ska föreligga bör det krävas att det i det enskilda fallet finns en godtagbar förklaring till att endast en vård- nadshavare ansöker som grundas på att den andra vårdnadshavaren inte vill eller kan medverka till att barnet ansöker om verkställighet av ett utdömt skadestånd. Det kan t.ex. finnas en konflikt eller ett motstående intresse, antingen mellan vårdnadshavarna eller mellan
40 Se 10 § brottsskadelagen jämte kommentar.
219
En modernare utsökningsbalk |
SOU 2016:81 |
en av dem och barnet. Att skadevållaren är närstående till den ena vårdnadshavaren skulle t.ex. kunna utgöra särskilda skäl för att tillåta att endast den andra vårdnadshavaren medverkar vid ansökan. Att en vårdnadshavare ensam kan ansöka när den andra vårdnadshava- ren är förhindrad att medverka t.ex. på grund av sjukdom följer av föräldrabalken.
4.3.18En lagfäst möjlighet att avvakta med verkställighetsåtgärder när en invändning mot verkställighet prövas
Våra förslag: Kronofogdemyndighetens praxis att avvakta med verkställighetsåtgärder under tiden som en invändning om hinder mot verkställighet prövas lagfästs. Ett beslut att avvakta med åt- gärder under tiden som en invändning prövas ska inte gå att överklaga särskilt.
Bakgrund
Svarandens möjlighet att framställa invändningar mot verkställighet regleras i 3 kap. 21 § UB. Av bestämmelsen följer att om svaranden visar att han eller hon har fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser, får verkställig- het inte ske. Bevisbördan ligger således på svaranden. Verkställighet får inte heller ske om svaranden till kvittning åberopar en fordran, som har fastställts genom en exekutionstitel som får verkställas eller som grundas på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, och om förutsättningar för kvittning i övrigt föreligger. Om svaranden gör gällande att annat förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende, får verkställighet inte heller ske. Om åtgärd för verk- ställighet redan har vidtagits i målet ska åtgärden, om det är möjligt, återgå.
Bestämmelsen syftar i princip inte på omständigheter som borde ha beaktats före prövningen av det som innefattas i åberopad exe- kutionstitel. Svaranden kan alltså inte som hinder mot verkställighet av en betalningsdom åberopa att skulden i själva verket har betalts
220
SOU 2016:81 |
En modernare utsökningsbalk |
redan före domen. Avgörandets rättskraft anses medföra att sådana invändningar prekluderas vare sig de har förts fram i processen eller inte. När det gäller kvittning i vanlig rättegång omfattar däremot domens rättskraft endast fordran som har åberopats till kvittning och prövats av domstolen. För invändningar mot exekutionstitlar som har meddelats av annan instans än allmän domstol sägs det i förarbetena till bestämmelsen att det är osäkert i vad mån nu redo- visade resonemang har motsvarande tillämpning. Det har därför inte ansetts möjligt att i lagtext ange i vilken utsträckning en in- vändning som hänför sig till tiden före exekutionstitelns tillkomst kan beaktas av Kronofogdemyndigheten (prop. 1980/81:8 s. 323 ff.).
Enligt 3 kap. 21 § fjärde stycket UB hindrar inte Kronofogde- myndighetens beslut med anledning av prövning av en invändning mot verkställighet att den tvistiga frågan prövas i rättegång.
Kronofogdemyndighetens praxis att avvakta med verkställighetsåtgärder bör lagfästas
Som nämnts ovan gäller att om en åtgärd för verkställighet redan har vidtagits i målet och svaranden först därefter styrker en invänd- ning mot verkställighet elle