1 § Denna förordning är meddelad med stöd av
- 1 § lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet i
fråga om 6-9 §§ och 10 § 1-6,
- 2 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet i fråga om
12 §,
- 5 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet i fråga om
10 § 7,
- 7 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet i fråga om
16-22 §§, och
- 8 kap. 7 § regeringsformen i fråga om övriga
bestämmelser.
2 § I denna förordning avses med apparat en färdig anordning
eller en kombination av färdiga anordningar som
tillhandahålls som en funktionell enhet och är avsedd för en
användare, om anordningen eller kombinationen kan alstra
elektromagnetiska störningar eller om dess funktion kan
påverkas av elektromagnetiska störningar.
Med apparat likställs i denna förordning
1. en komponent eller en sammansatt inbyggnadsdel som
tillhandahålls för att monteras in i en apparat av en
användare och som kan alstra elektromagnetiska störningar
eller vars funktion kan påverkas av sådana störningar, och
2. en installation som är avsedd att flyttas och användas på
olika platser och består av en kombination av apparater och
andra anordningar.
3 § I denna förordning avses med
fast installation: en särskild kombination av olika apparater
och andra anordningar som är monterade på en i förhand
bestämd plats och avsedda för permanent användning på den
platsen, och
utrustning: en apparat eller en fast installation.
4 § I denna förordning avses med elektromagnetisk störning
ett elektromagnetiskt fenomen i form av ett brus, en oönskad
signal, en förändring i själva överföringsmediet eller något
annat som kan försämra funktionen hos en utrustning.
5 § I denna förordning avses med ekonomisk aktör en fysisk
eller juridisk person som
1. tillverkar eller låter konstruera eller tillverka en
apparat och saluför apparaten, i eget namn eller under eget
varumärke (tillverkare),
2. är etablerad inom Europeiska unionen och som enligt
fullmakt från tillverkaren har rätt att i tillverkarens
ställe utföra särskilda uppgifter (tillverkarens
representant),
3. är etablerad inom Europeiska unionen och släpper ut en
apparat från ett tredjeland på unionsmarknaden (importör),
eller
4. tillhandahåller en apparat på marknaden och inte är
apparatens tillverkare eller importör (distributör).
6 § Utrustning ska med hänsyn till tillämpbar teknik vara
konstruerad och tillverkad så att den
1. inte alstrar en elektromagnetisk störning som överskrider
en nivå som tillåter radio- eller teleutrustning eller annan
utrustning att fungera som avsett, och
2. har en sådan tålighet att den elektromagnetiska störning
som kan förväntas vid avsedd användning inte medför att
utrustningens funktion försämras i en oacceptabel
utsträckning.
En fast installation ska dessutom installeras enligt god
branschpraxis och i enlighet med information om hur de
ingående komponenterna är avsedda att användas för att
uppfylla skyddskraven.
7 § Utrustning får släppas ut på marknaden eller tas i bruk
endast om den
1. när den är korrekt installerad och underhållen samt
används för avsedda ändamål, uppfyller skyddskraven enligt
6 §, och
2. uppfyller de krav i övrigt på utrustningen som följer av
denna förordning eller av föreskrifter som har meddelats med
stöd av förordningen.
8 § Utrustning får bara användas så att den fungerar
tillfredsställande i sin elektromagnetiska omgivning och inte
orsakar oacceptabla elektromagnetiska störningar för annan
utrustning.
9 § Utrustning som är konstruerad och tillverkad samt
installerad på föreskrivet sätt får inte ändras av användaren
så att den inte längre uppfyller kraven på elektromagnetisk
kompatibilitet.
10 § Elsäkerhetsverket får meddela
1. närmare föreskrifter om skyddskraven enligt 6 §,
2. föreskrifter om undantag från kraven enligt 6-9 §§,
3. föreskrifter om dokumentation av god branschpraxis vid
installation av fasta installationer,
4. föreskrifter om kontroll och märkning av utrustning i
fråga om dess elektromagnetiska kompatibilitet,
5. föreskrifter om information som ska följa med utrustning
och som avser uppgifter
a) av betydelse för utrustningens elektromagnetiska
kompatibilitet, och
b) om tillverkaren av utrustningen eller den som fört in
utrustningen till ett land som omfattas av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6. föreskrifter om skyldighet att bedriva skadeförebyggande
arbete och vidta åtgärder när det finns anledning att anta
att utrustning inte överensstämmer med de krav som följer av
föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen, och
7. föreskrifter om ersättning för kostnader i samband med
kontroll av utrustning.
11 § Elsäkerhetsverket får i det enskilda fallet i fråga om
utrustning som inte tillhandahålls på marknaden men som är
avsedd att användas och som kan alstra elektromagnetiska
störningar, eller vars funktion kan påverkas av sådana
störningar, ge dispens från skyddskraven i 6 § och från det
som sägs i 8 §, om det inte medför oacceptabla
elektromagnetiska störningar för annan utrustning.
12 § Elsäkerhetsverket utövar tillsynen över att denna
förordning och föreskrifter som har meddelats med stöd av
förordningen följs. I fråga om användning av utrustning hos
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets radioanstalt
och Totalförsvarets forskningsinstitut utövas dock tillsynen
av Försvarets materielverk.
13 § Elsäkerhetsverket är marknadskontrollmyndighet och utövar
marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om
marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om
ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG)
nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 över att produkter
överensstämmer med kraven i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2014/30/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering
av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk
kompatibilitet.
Bestämmelser om en marknadskontrollmyndighets befogenhet att
besluta om åtgärder enligt förordning (EU) 2019/1020 finns i
lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet.
Förordning (2022:1192).
14 § Elsäkerhetsverket ska underrätta Europeiska kommissionen
och andra medlemsstater om
1. en apparat som inte uppfyller gällande krav, om
Elsäkerhetsverket anser att den bristande överensstämmelsen
inte bara gäller i Sverige, och i underrättelsen informera om
den bristande överensstämmelsen, utvärderingsresultat,
fattade beslut och eventuella synpunkter från den som beslut
har riktats mot, och
2. de åtgärder som Elsäkerhetsverket har vidtagit med
anledning av information som en annan medlemsstat har lämnat
på ett motsvararande sätt som i 1.
15 § Elsäkerhetsverket ska
1. när det är befogat, för Sveriges räkning invända mot ett
beslut som en marknadskontrollmyndighet i en annan
medlemsstat har fattat om en apparat och skyndsamt informera
Europeiska kommissionen, andra medlemsstater och regeringen
om invändningen och skälen för den, och
2. delta i samråd mellan kommissionen och andra medlemsstater
när Europeiska kommissionen har utvärderat sådana beslut och
invändningar som avses i 1 eller som följer av invändningar
från en annan medlemsstat.
16 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en
sanktionsavgift om aktören eller någon som handlar på
aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit
mot denna förordning eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av denna förordning.
17 § Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst femtusen kronor
och högst fem miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av den ekonomiska
aktörens årsomsättning. Årsomsättningen ska avse omsättningen
under det närmast föregående räkenskapsåret. Om överträdelsen
har skett under aktörens första verksamhetsår eller om
uppgifter om årsomsättning av annan anledning saknas, kan
antas vara missvisande eller är bristfälliga, får
årsomsättningen uppskattas.
Om en ansökan om att ta ut sanktionsavgift avser flera
aktörer, ska en särskild avgift bestämmas för var och en av
dem.
18 § När en sanktionsavgift bestäms ska det tas särskild
hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av
den bestämmelse som överträdelsen avser.
19 § En sanktionsavgift ska inte tas ut
1. för en överträdelse av ett beslut om förbud som har
förenats med vite eller för att ett föreläggande som har
förenats med vite inte har följts,
2. om överträdelsen är ringa, eller
3. om ansökan har delgetts den som anspråket riktas mot
senare än fem år efter det att överträdelsen upphörde.
20 § Avgiften behöver inte tas ut, om det finns synnerliga
skäl för det.
21 § En sanktionsavgift ska betalas inom trettio dagar efter
det att beslutet att ta ut avgiften har fått laga kraft eller
inom den längre tid som anges i beslutet. Avgiften ska
betalas till Kammarkollegiet och tillfaller staten.
22 § Skyldigheten att betala en sanktionsavgift upphör om
beslutet att ta ut avgiften inte har kunnat verkställas inom
fem år från det att beslutet fick laga kraft.