av Stig Henriksson (V)
till Försvarsminister Peter Hultqvist (S)
I september 2015 förnekade försvarsministern offentligt all kännedom om att Storbritannien skulle vilja ha med Sverige i Joint Expeditionary Force (JEF) – den styrka som under detta år ska vara Natos Very High Readiness Joint Task Force (VJTF). En snabbinsatsstyrka som inom 48 timmar – på order av Natos ÖB – ska kunna utplaceras och efter beslut av Natoländerna sättas in i strid.
Förnekandet tedde sig märkligt mot bakgrund av att det i regeringens försvarsproposition stod att ”Sverige aktivt bör söka deltagande i bilaterala och multilaterala samarbeten i norra Europa”. Joint Expeditionary Force nämns inom parentes som ett exempel.
Förnekandet tedde sig än märkligare när det avslöjades att det sedan ett halvår tidigare på Försvarsdepartementet fanns en hemlig promemoria skriven av Mats Danielsson, försvarsattaché vid ambassaden i London. Vid fråga uppgav han att det fanns en pågående dialog om vad det här innebär för Sverige.
Nu kan man dock få ta del av information där samma försvarsminister uttalar klart intresse av att Sverige ska gå med i JEF. Mot bakgrund av att JEF ska vara Storbritanniens bidrag till Natos spjutspetsstyrka, som alltså efter beslut av ÖB – Natos ÖB – kan utplaceras och efter beslut av Natoländerna – inte Sveriges regering eller riksdag – kan sättas in i strid, är detta intresse klart oroväckande.
Jag vill därför fråga försvarsminister Peter Hultqvist:
Hur avser ministern, vid ett svenskt deltagande i JEF, att hantera detta dilemma?