av Markus Wiechel (SD)
till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
I Burma har det under hela året pågått ett krig som hamnat i skymundan i de svenska medierna. Landets militär angriper ständigt olika etniska minoriteter, som knappast kan anses få det stöd de behöver från omvärlden. Omvärlden har i stället fokuserat på de framsteg som gjorts och fyllts av hopp som följd av Aung San Suu Kyis outhärdliga kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.
Den fria världen har samtidigt glömt bort att utvecklingen i landet i flera avseenden blivit än värre än förut. Militärens överbefälhavare har fått extremt mycket makt och kan i praktiken enväldigt styra landet.
Det är svårt att förutspå hur framtiden kan komma att se ut. I värsta fall kan överbefälhavaren utfärda undantagslagar, vilket skulle åsidosätta parlamentets inflytande över politiken, som på grund av konstitutionen redan i dag säkerställer att en stor andel av ledamöterna är militära officerare. Skälet till att överbefälhavaren inte utfärdat undantagstillstånd än lär till största grad ha att göra med dennes relation till stora internationella bidragsgivare, såsom exempelvis USA. Att en lång rad länder samtidigt fortsätter att föda ett land som inte garanterar minoriteternas säkerhet är dock häpnadsväckande. En bättre metod för att främja mänskliga rättigheter vore att utöva påtryckningar.
Burma har av Sverige tilldelats mångmiljonbelopp i bistånd, för att på olika sätt stötta utsatta människor och hjälpa till i bygget av en väl fungerande stat.
Med tanke på att våldet eskalerat kraftigt sedan sanktionerna hävts framstår det som ett misstag att häva sanktionerna utan att först ställa krav på att Burmas konstitution tillåter parlamentarisk kontroll över militären. Jag vill därför fråga statsrådet Isabella Lövin:
Är det statsrådets ställningstagande att det var riktigt att häva sanktionerna, och avser statsrådet och regeringen att vidta åtgärder för att svenska skattemedel inte ska gå till utökat förtryck av minoriteter i Burma?