av Tina Ghasemi (M)
till Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
Sjukfrånvaron ökar i Sverige, och ökningen är som störst bland kvinnor. Bakom siffrorna och statistiken döljer sig människor som kämpar för att övervinna diagnoser, som i många fall är både allvarliga och plågsamma. De kämpar för att bli friska, men de kämpar också för att ta sig ur det utanförskap som sjukdom och ohälsa tvingat på dem. De kämpar för att besegra sin sjukdom, men de kämpar också för att kunna återvända till gemenskapen bland arbetskamrater och vänner och familj. Deras röster får vi aldrig glömma bort när vi talar om sjukfrånvaron.
Sjukfrånvaron orsakar ett stort mänskligt lidande. Men den medför också stora kostnader för samhället. I år beräknas de sammanlagda kostnaderna för sjukpenning och rehabilitering uppgå till runt 42 miljarder kronor. År 2010 var motsvarande siffra 20,5 miljarder kronor. Samhällets kostnader för sjukfrånvaron har med andra ord stigit markant de senaste åren.
Av ökningen står sjukfall med psykiatriska diagnoser för den största andelen och utgör sedan 2014 den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Det är återigen viktigt att påminna om att bakom de många siffrorna döljer sig människor som kämpar för att komma tillbaka till arbete. Utan rätt stöd och insatser riskerar många av dem att hamna i ett långvarigt utanförskap med både sämre ekonomi och avtagande hälsa som följd.
Den psykiska ohälsan ökar bland både män och kvinnor, men ökningen är större bland kvinnor. Inte minst kan vi se en koppling mellan den psykosociala arbetsmiljön och vissa yrkesgrupper med en stor andel kvinnor, såsom sjuksköterskor, barnmorskor och annan vård- och omsorgspersonal. Därför har vi i Moderaterna bland annat föreslagit att en särskild tillsyn av den psykosociala arbetsmiljön bör genomföras inom vissa yrkesgrupper med särskilt hög sjukfrånvaro.
Regeringens egen politik på området lyser dock med sin frånvaro. När antalet sjukskrivningar blir fler och sjukfallens längd ökar väljer regeringen i stället att föreslå åtgärder som förvärrar problemet. Det är en märklig strategi att tillgå för en regering som gärna slår sig för bröstet och kallar sig ”världens första feministiska regering”. De många vackra orden är nog snarare avsedda att dölja bristen på idéer om vad som behöver göras för att bryta den negativa utvecklingen och hjälpa människor tillbaka från sjukdom till hälsa och arbete.
Med anledning av det som ovan anförs vill jag fråga socialförsäkringsminister Annika Strandhäll:
Vad avser ministern och regeringen att vidta för åtgärder för att minska den sjukfrånvaro bland kvinnor som har sin grund i psykisk ohälsa?